Fotografisk Tidskrift nr 1 2017

I KAMBODJA MED REYES MORALES TOMRUM I HISSEN SKILDRAT AV HARDY

--------------------

FOTOGRAFI SOM FÖRÄNDRAR

-------------------Fotografisk Tidskrift #1/2017

portfolion

hannah reyes morales

fotografisk tidskrift

| 2

3 | no 1/2017

portfolion

po

hannah reyes morales fotografisk tidskrift

| 4

JON MORALES

NAMN Hannah Reyes Morales.

BOR Kambodja och Filippinerna.

HEMSIDA hannah. ph.

AKTUELL »National Geographic Young Explorer« och knuten till nystartade sajten womenphotograph.com.

Det är nyfikenhet på ämnet som styr när Hannah Reyes Morales gör sina jobb. Hennes berättelser handlar om allt ifrån människohandel, det blodiga kriget mot droger i Filippinerna, tvångsgifte, hushållsarbetare och barn som tränas att bli boxare från tidig ålder. För många familjer i Kambodja är boxningen vägen ut ur fattigdom. Pojkarna är mellan sex och tolv år och kan tjäna mellan sju till tio dollar om de vinner en match.

Om de är framgångsrika kan de få sponsorer som betalar för deras utbildning, familjernas hyra och mat.

Från att ha varit en framgångsrik bloggare och en fotograf som framförallt gillade »snygga bilder« blev hon mer och mer intresserad av fotojournalistik och vill sätta fokus på svåra berättelser och sociala problem.

Några av hennes kvinnliga förebilder är fotograferna Ami Vitale och Annie Griffiths.

När Morales var tonåring skrev hon ett brev till Vitale som faktiskt svarade.

– Jag träffade henne sedan i vuxen ålder på National Geographics kontor och fick tillfälle att tacka henne. Det där svaret betydde mycket för mig som tvivlade på att just jag skulle kunna bli fotograf och berätta om världen, säger hon.

– Jag vill berätta saker som verkligen berör andra på djupet, och då tänker jag i första hand på människor som inte tillhör fotografi och magasin-världen. Min egen familj är bra att prova bilder på, de är svårflirtade, säger Morales.

Morales växte upp i Manilla, och där fick hon lära sig att vara gatusmart, vilket är en tillgång när man reser runt och befinner sig på farliga platser.

– Även när jag är koncentrerad på att ta själva bilden har jag alltid kvar ett perifert seende också och känner av stämningar i fall något kan bli hotfullt, säger hon.

Hon säljer bilder till både New York Times och Wall Street Journal men att hitta välbetalda uppdrag är precis som i övriga världen ett heltidsjobb. Morales ingår i en grupp med frilansfotografer i Manila som brottas med samma problem som hon: hur ska deras berättelser nå ut och hur ska man navigera på den globala fotoscenen?

Just nu arbetar hon med ett kommersiellt uppdrag åt ett Telecom-bolag, hon ska illustrera kärlek.

– Faktiskt ett perfekt brödfödejobb för mig just nu. Storytelling med bilder om ett angeläget ämne, säger Hannah Reyes Morales. / JENNY MORELLI

5 | no 1/2017

JENNY MORELLI CHEFREDAKTÖR

Starka krafter är i rörelse och vi bör vara uppmärksamma på världsläget, men bilder kan förändra skeenden och beröra andra människor. politiska brandfacklor, och vad de säger om tiden de sprids i, kan du läsa om i Ana Udovics läsvärda artikel på sidan 12.

Själv fick jag lyckorysningar när jag såg initiativet Women Photograph, en webbplats som uppmärksammar kvinnliga fotografer globalt och vill både synliggöra dem och lyfta fram deras fotojournalistiska gärning. En av fotograferna på sajten, den filippinska fotojournalisten Hannah Reyes Morales och hennes starka bilder med fattiga kambodjanska pojkar, som drömmer om ett bättre liv genom att boxas, valde vi som portfolio. När jag intervjuar henne via Skype upptäcker jag att hon brottas med exakt samma problem som vi, där borta i Manilla. Hon vill göra skillnad. Hon vill berätta om saker som berör. Och precis som många av mina fotograferande vänner här kämpar hon för att kunna göra sitt jobb, berätta sina berättelser och hitta plattformar för sina bilder.

Veckan därpå intervjuar jag holländaren Dirk Hardy som porträtterat människor i hissar. Även han kämpar på med sitt konstnärskap; att få berätta något viktigt och klara sig ekonomiskt. Då rös jag igen. Jag inser att vi är ganska lika.

Och vi är många.

Samtidigt är det kris för (bild)journalistiken. Att det är allt svårare att försörja sig vittnar fotografen Martin von Krogh om i sin krönika. Han är rädd att fotografi ska bli ett övergångsyrke, något man gör innan man utbildar sig till något annat senare i livet.

Ja, starka, mörka krafter i rörelse, och vi bör vara uppmärksamma på världsläget. Men det faktum att bilder kan förändra skeenden och beröra andra människor betyder något. Jag rabblar som ett mantra i dessa Trump-tider: enskilda människor kan förändra, särskilt när de går samman.

Ana Udovic, frilansjournalist och författare, har skrivit reportaget om ikoniska bilder och deras eventuella möjlighet att förändra samhället.

– Ett halvår efter bilden på drunknade Alan Kurdi började jag fundera. Allt engagemang, alla människor som samlade kläder och tog emot flyktingar vid gränserna. Var var de nu?

Eftersom jag är historiskt intresserad kunde jag inte låta bli att tänka på ikoniska bilder från till exempel Vietnamkriget som startade stora motrörelser och faktiskt ändrade världen. Hur ser det ut i dag, när bilderna är fler och kommer oftare, men också bara rinner iväg i vårt digitala flöde? Har vårt engagemang drabbats av koncentrationsstörningar?

Jag valde att undersöka saken närmare. SIDAN 12

– Det var ett fascinerande möte, eftersom jag själv hade en ambitiös amatörfotograf till pappa och enbart fick besöka en fotostudio en enda gång under uppväxten, då jag lyckades le spänt på alla bilder. Jag är en ganska dålig fotograf själv, men går just nu en mycket inspirerande grundkurs i ämnet.

SIDAN 22

LARS EPSTEIN MINNS LENNART NILSSON

Frilansjournalisten Martina Strand Nyhlin träffar porträttfotografen Erika Petersdotter i det här numret.

Lars Epstein har skrivit minnestexten om Lennart Nilsson.

Epstein började sin fotografiska bana när han som ung ledare 1959 på Barnens Ö porträtterade kollobarnen med sin Rolleiflex. Hans dåliga självförtroende fick sig en kick i rätt riktning när han samma år fick andra pris i tidningen Fotos så kallade Mästartävlan med några av dessa bilder.

Inspirerad av Henri CartierBresson och Robert Frank bytte han till Leica och strövade runt på Stockholms gator och försökte fånga stadens själ. Sedan pensioneringen 2008 är han tillbaka där han började, strövar omkring på samma gator som i ungdomen och försöker fortfarande fånga stadens själ. SIDAN 20

RÄTTELSE

VI VÄXER

I förra numrets text om fotograferna och deras arkiv stod det felaktigt att bildbyrån Link Image AB har intressen i Lars Tunbjörks arkiv. Mia Bengtsson Plynning som arbetar på Link Image är anställd av Lars Tunbjörks stiftelse som drivs helt ideellt.

Fotografisk Tidskrift har nu över 2 800 följare på Facebook och finns även på Instagram och Twitter. F tipsar om artiklar, utställningar och ger snabba nyheter från fotografins värld. Följ oss! Och vill ni annonsera kontakta hans@ annonshuset.se.

STRAND NYHLIN ÅKER TILL STUDION

HOLGER ELLGARN

Hela tillvaron har blivit politisk. Mina sociala medier svämmar fullkomligen över av de senaste dumheterna Donald Trump, eller någon i hans stab, har sagt eller gjort. Man ryser. Man skräms.

Men jag ser också att det händer bra saker. Rädslan över att världen är på väg åt helskotta fel håll verkar ha förvandlat tidigare rätt så passiva medborgare och konsumenter till aktivister. På en bild såg jag en äldre dam på Women’s March i USA hålla upp en skylt med det luttrade budskapet: »jag fattar inte att jag fortfarande måste protestera mot sådan här skit« och på en annan skylt: »Tack Trump, du har gjort mig till aktivist«.

Och inte bara i USA. Nyligen fick jag ett mail från en fotograf som skrev att när världen är så vidrig har hon bestämt sig för att sluta sig samman med andra och bli medlem i SFF. Många jag känner har börjat engagera sig politiskt och vill arbeta tillsammans för att göra skillnad.

Och här vet jag att fotografer kan göra mycket nytta. Text i all ära, fotografiet har en enorm sprängkraft. Varför vissa bilder blir ikoniska eller används som

ANA UDOVIC OM IKONISKA BILDER LINDA GREN

Mörka krafter och ljusa motkrafter

3 MEDVERKANDE

CARL OLOF STRAND

hej

fotografisk tidskrift

| 6

ELLEN DAHLBERG

ERIKA PETERSDOTTER

36

22 Portfolio / Hannah Reyes Morales / 1 Hej / Mörka krafter och ljusa motkrafter / 6

»Liv Ullman anklagade mig för utpressning.« SIDAN 41

Aktuellt / Moderna köper in fotografi / 8 Utställningar & gästen / Martin von Krogh / 9 Aktuellt / Svenska Fotobokspriset / 10

DIRK HARDY

5 frågor / Sonia Hedstrand ifrågasätter positioner / 11 Artikel / Fotografi som förändrar politiskt / 12

28

In memoriam / Lennart Nilsson / 20 På jobbet / Hos Erika Petersdotter / 22 Tankar om en bild / Ögonblick från Kongo / 26 Artikel / Dirk Hardy i hissen / 28 Enkät / De nominerade fotoböckerna / 34 Fotofika / Ellen Dahlberg / 36 SHANNON STAPLETON

När allt går åt helvete / Tove Falk Olsson / 41

12

Praktisk teknik / I väntan på globala slutare / 42 Teknik / Nytt på marknaden / 44 Juristen / Om bildstölder / 46 Förbundssidor / Årsstämma, inspiration, fest / 48 Ordförande har ordet / Oskäliga avtal omoderna / 49 Sista sidan / Viskleken fortsätter / 50

7 | no 1/2017

TOVA MOZARD

aktuellt

HASSELBLADPRISET

»Café Lehmitz« på turné.

PETERSEN I RYSSLAND Anders Petersens kända bilder från Café Lehmitz är i Ryssland på en tvåårig turné med stöd av Sveriges ambassad och Svenska institutet. I slutet av 1960-talet fotograferade Petersen bilderna som kom att publiceras i hans debutbok 1978. »Café Lehmitz« når den ryska staden Novosibirsk den 11 april 2017 för den som är i krokarna.

SVENSK BOKKONST 25 böcker får pris och en bok utses till Juryns favorit 2016.

23 mars är det dags för Svensk Bokkonst i Kungliga bibliotekets hörsal, Humlegården, Stockholm.

Tova Mozards »Weird Tales« tillhör nu Moderna museet.

Fotografins gyllene skymning Moderna museet har köpt in nya fotobaserade konstverk av Miriam Bäckström, Linda Hofvander, Jenny Källman, Tova Mozard, Julia Peirone, Eva Stenram och Martin Karlsson Tebus.

Snart visar de utställningen Golden Sunset som kurerats av Magnus af Petersens. Titeln är lånad från ett av Julia Peirones porträtt av tonårstjejer i en serie där varje verk är döpt efter en cocktaildrink. I förlängningen kan det även väcka associationer till fotografins gyllene skymning – när den nu är på väg att förvandlas till något annat än vad vi tidigare förknippade med fotografi.

Bilden ovan är tagen av Tova Mozard vars fotografier är laddade med referenser till filmens värld både till innehåll och uttryck. Golden Sunset öppnar den 24 mars och visas året ut.

MODEFOTOGRAFER OCH STRÖMHOLM »Strike a pose« är namnet på en grupputställning som visas på Grundemark Nilsson Gallery i Stockholm den 16 mars till 29 april. Deltagande fotografer är Carl Bengtsson, Julia Hetta, Peter Lindbergh, Helmut Newton, David Sims, Christer Strömholm, Elisabeth Toll, Ellen von Unwerth och Albert Watson.

WENNMAN FICK PRIS Aftonbladets Magnus Wennman vann förstapris i klassen Människor i tävlingen World Press Photo. Över 80 000 bilder hade skickats in av över 5 000 fotografer från 125 olika länder. 45 fotografer från 25 länder hamnade på vinnarlistan.

ELISABETH TOLL

ANDERS PETERSEN

Den 8 mars blir det offentligt vem som får Hasselbladpriset 2017. Hasselbladpriset är ett av världens mest betydelsefulla fotografiska pris och delas ut för en framstående fotografisk gärning. Priset gavs ut första gången 1980 till den nyligen bortgångne fotografen Lennart Nilsson. Idag består priset av en miljon kronor, en guldmedalj och ett diplom. I den internationella juryn sitter i år: Duncan Forbes, Jennifer Blessing, Simon Njami, Esther Ruelfs och Mark Sealy.

att fotografen Björn Terring tidigt kom in i projektet och var med och utvecklade konceptet tillsammans med reklambyrån Åkestam Holst.

Fotografisk Tidskrift visade bilder av Terring i förrförra numret (3, 2016).

MÅLNING EJ PLAGIAT Toll visas på Grundemark Nilsson.

FOTOGRAF MED INFLYTANDE Ikeas kampanj »Där livet händer« tog förstapriset i Resumé och Getty Images tävling Årets reklambild med sitt koncept som hyllats av en rad internationella medier.

Enligt pristagarna själva var en av de viktigaste nycklarna

Högsta domstolen har nu sagt sitt i den långdragna tvisten mellan konstnären Markus Andersson och fotografen Jonas Lemberg som pågått sedan 2006.

Konstnären har ej plagierat fotografiet när han målade av det. Tingsrätten dömde till Lembergs fördel, Hovrätten till Anderssons. Nu har HD avkunnat domen. HD anser att målningen är ett nytt och självständigt konstverk. fotografisk tidskrift

| 8

VILHELM STOKSTAD

ADAM BROOMBERG OCH OLIVER CHANARIN

gästen

MARTIN VON KROGH FOTOGRAF & FILMARE

Mediehusen ser inte längre än nästippen

Broomberg och Chanarin på Hasselblad Center.

UTSTÄLLNINGAR ADAM BROOMBERG & OLIVER CHANARIN Hasselblad Center, Göteborg 11 februari – 14 maj LINDA MARIA THOMPSON Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi, Umeå 13 november – 23 april SIMON JOHANSSON NevaBooks, Rimforsa 1 mars – 17 april MOA KARLBERG Galleri Kontrast, Stockholm 8 april – 19 mars ÅRETS BILD Galleri Kontrast, Stockholm 8 april – 7 maj CARL VON SCHEELE Upplandsmuseet, Uppsala 27 januari – 23 april DANA SEDEROWSKY Dunkers kulturhus, Helsingborg 18 februari – 14 maj ANDERS PETERSEN, MARTIN BOGREN & LORENZO CASTORE Dunkers kulturhus, Helsingborg 21 april – 3 september 9 | no 1/2017

MISHKA HENNER Örebro konsthall, Örebro 25 februari – 2 april GUNNAR SMOLIANSKY Forum, Stockholm 2 mars – 12 april MATS ANDERSSON Abecita Konstmuseum, Borås 16 mars – 11 juni PER ANDERS PETTERSSON Abecita Konstmuseum, Borås 16 mars – 11 juni PATRICK DEMARCHELIER Fotografiska, Stockholm 24 februari – 14 maj JOHN S. WEBB Tingsryds Konstförening 25 februari – 24 mars MIA GALDE Galleri Axel, Hilton, Stockholm 2 februari – 31 maj THOMAS SVENSSON Konsthallen, Stockholm 11 mars – 18 mars L’ARCHIVE SUÉDOIS Centrum för fotografi, Stockholm 9 mars – 2 april

Jag slutar aldrig förundras över hur nyckfullt livet kan vara. För nio år sedan var jag på uppdrag i Afghanistan och påbörjade ett eget projekt om en biograf. En omedelbar förälskelse hade uppstått, det var som att kliva in i en annan värld och tid, en oas där man kunde drömma sig bort från kriget och vardagen utanför. När jag kom hem märkte jag att det var något fundamentalt som saknades i materialet. Den magi som jag hade känt på biografen fanns inte kvar, för första gången insåg jag att alla berättelser inte passar stillbilden och texten. Den här historien behövde berättas som film.

För att lära mig filma började jag assistera på olika produktioner, jag hade varken råd eller lust att ta en paus i min stillbildskarriär. Jag såg film som ytterligare ett verktyg för att berätta de historier som krävde ett skeende istället för det frusna ögonblicket. Jag hade inte en susning om vad jag gav mig in i, när jag sedan bestämde mig för att ta paus som fotograf och helt satsa på att göra filmen. Resan har varit otroligt svår, inte minst ekonomiskt. Målet har varit att arbeta 100 procent med filmen, men ibland har jag varit tvungen att hoppa in och göra några stillbildsjobb.

Det intressanta med att ha varit borta så länge från yrket är att det är lättare att se förändringarna. Det som händer nu i stillbildsvärlden för oss bildjournalister är inte bara en modernisering. Snarare är det en pest som drar fram.

Aldrig har jag hört så många som kämpar för att gå runt ekonomiskt och

Förändringar är nödvändiga, men fortsätter utvecklingen åt det här hållet kommer yrkesåren för en fotograf snart vara nere på en fotbollsspelares nivå. funderar på att sluta. Den generella kvaliteten som publiceras blir bara sämre, trots att nivån på svenska fotografer aldrig har varit så hög. Felet ligger i de nya arbetsförhållandena. Jag skissade på en ny metodik för Expressen som skulle göra det lättare att kunna höja kvaliteten under samma tidsram, resultatet blev alla nöjda med. Senare erbjöd jag mig att komma och prata om det gratis på tidningen men fick noll respons. Självklart ligger inte hela lösningen i en ny metodik, jag vill snarast påvisa problematiken hos mediehusen som ser inte längre fram än till nästippen. Alla trender ska hoppas på, oavsett om det blir bra eller inte. Bildjournalistiken är hotad och ingen verkar göra något åt saken!

Var är BLF, PFK, SFF och SJF? Marknaden är dessutom överetablerad. Trots det fortsätter skolorna att pumpa ut nya fotografer. Men i ankdammen hos fotograferna vågar ingen kritisera systemet för alla känner alla, och rätt som det är har man trampat en vän på foten. Förändringar är både nödvändiga och oundvikliga, men fortsätter utvecklingen åt det här hållet kommer yrkesåren för en fotograf snart vara nere på en fotbollsspelares nivå. Något kul man kan hålla på med mellan man är 20–35 år innan man utbildar sig igen.

Min film är snart klar och vilka nya möten den för med sig har jag ingen aning om, men att något behöver förändras för oss bildjournalister, så mycket vet jag.

GERRY JOHANSSON

aktuellt

REN HANG DÖD Den kinesiska fotografen Ren Hang är död. Han ansågs vara en av Kinas mest lovande fotografer. Bilderna av nakna vänner, ofta med diffus könstillhörighet, har ofta retat upp de kinesiska myndigheterna.

Ren Hang blev 29 år och ställde ut »Human Love« på Fotografiska med vernissage den 17 februari.

FESTIVAL I UPPSALA

LENA KÄLLBERG

Uppsala Fotofestival är en internationell biennal, som förrförra året hade 89 utställare från ett femtontal länder, samt 12 000 besökare. Uppsala Fotofestival pågår mellan den 21–24 september 2017.

Sista datum för anmälan som enskild utställare (eller grupper) är den 17 april. Läs mer på uppsalafotofestival.se

Tagen med hålkamera.

PINHOLE-WORKSHOP Worldwide Pinhole Photography Day firas av entusiaster sedan 2001, den sista söndagen i april. Principen för en hålkamera är att man låter ljuset passera genom en tunn metallplatta med ett litet hål, istället för genom ett objektiv med linser. Det här är samma princip som har använts i många sekel av målare, där de med hjälp av en camera obscura har kunnat projicera en bild av sitt motiv i en låda.

Peter Wiklund och Lena Källberg håller workshop den 30 april i Stockholm. Läs mer på sudstern.se

En bild ur Gerry Johanssons nominerade bok »Tokyo« som kan få pris den 22 mars.

Svenska Fotobokspriset Svenska Fotobokspriset delas ut den 22 mars på Rival i Stockholm, och det blir en helkväll till fotobokens ära. Kom och lyssna på de fem nominerade fotograferna som talar om sina böcker. De är: Kent Klich med Black Friday (Kehrer Verlag), Helga Härenstam med Sunshine & Shadow (Sailor Press), Kalle Assbring med Fadern, Sonen och Göran (Dokument Press), Mari Lagerquist med Native Plants, Invasive Plants (Sailor Press) och Gerry Johansson med boken Tokyo (Johansson & Jansson AB/ Only Photography).

Vinnande bok erhåller ett stipendium om 60 000 kronor och de övriga nominerade får 10 000 kronor var. Konferencier är kulturjournalisten Kerstin Wixe. Anmälan till galan görs på sfoto.se.

BILD VÄCKER VREDE Bonnier Tidskrifter publicerade en bild på sin Facebooksida för att fira att de gått med 64 miljoner i vinst.

Många frilansare upplevde bilden som ett hån eftersom Bonniers avtal ger alla som skapar innehåll allt mindre att leva på. Frilansfotografen Minna Mercke Schmidt är en av dem som kommenterat bilden, hon skriver: »Önskar att jag kunde fira och vara lika nöjd med mitt resultat som

frilansande fotograf som jobbat med er i tio år. Min firmas årsredovisning är tyvärr sorglig läsning. Resultatet har krympt rejält på grund av de avtal som jag har blivit tvingad att skriva på.«

NATUR PÅ ABECITA Naturfotograferna har funnits sedan 1966 och har cirka 130 medlemmar i hela Sverige. Föreningen verkar för fotoetik och naturvårdsengagemang, och medlemmarna

delar ett intresse för naturens motiv. Nu ställer 50-åringen ut på Abecita Konstmuseum i Borås. 16 mars –11 juni.

ÅRETS BILD Juryn i Årets Bild som arrangeras av Pressfotografernas Klubb har nominerat 26 fotografer som får pris vid finalen i Linköping, 11 mars 2017. En av de nominerade fotograferna är frilansaren David Lagerlöf som vi intervjuar på sidan 12. fotografisk tidskrift

| 10

NICHOLAS SÖDLING

NAMN Sonia Hedstrand.

AKTUELL »Ukiyo Diary – One Month in the Floating World« som visats på Centrum för Fotografi i Stockholm.

HEMSIDA soniahedstrand.se.

5 frågor

Hedstrand ifrågasätter positioner En sorts dagbok från Tokyos nöjeskvarter – hur kom du på idén?

– Jag satt på en bar i Shinjuku och funderade över konstnärens historiska relation till nattlivet, och hur både västerländska och japanska manliga konstnärer avbildat »offentliga kvinnor« i århundraden. Genom fönstret fick jag syn på några unga killar, så kallade »hosts«, som säljer sällskap till ensamma kvinnor. Där föddes 11 | no 1/2017

idén om att iscensätta mig själv som pojkfotografen Amanda.

Berätta om ditt alter ego Amanda.

– Genom henne undersöker jag en traditionell konstnärsroll. Hon jagar en musa som ska inspirera henne till mästerverk, hon går över gränser på ett sätt jag själv aldrig skulle göra.

Vad har »Ukiyo Diary« lärt dig?

– I arbetet med projektet har jag bland annat insett hur snabbt ens

värderingar kan förändras genom normalisering när man lever i olika miljöer. Det har fått mig att ifrågasätta min egen svenska moraliserande position.

Var projektet svårt att genomföra?

– Kabukicho är en farlig plats som styrs av yakuzan, den japanska maffian. Jag hade aldrig tillåtits komma in i de här miljöerna om jag varit man, så för en gångs skull var det alltså en

fördel att vara kvinna i en hyfsat ung och »säljbar« ålder.

Vad händer framöver?

– Jag fortsätter med ett nytt projekt på samma tema med arbetsnamnet The Water Trade – Life in 2,5 dimensions. Nyligen reste jag tillbaka till Tokyo för att intervjua människor som arbetar med emotionellt och performativt arbete inom den japanska servicebranschen. / JENNY MORELLI

BILDER & POLITIK

fotografisk tidskrift

| 12

13 | no 1/2017 AGENCE FRANCE PRESS

DAVID LAGERLÖF

David Lagerlöfs bild av Tess Asplund som går emot nazister fick ett eget liv efter publiceringen.

Många av vår tids historiska händelser finns etsade i vårt kollektiva minne av en enda anledning: De har fotograferats.

Text i all ära – det är bilderna som slår igenom, säger David Lagerlöf, en av de fotografer som är nominerad till Årets bild. text: ana udovic

M

ånga fotografier har inspirerat till handling och fått människor att protestera. Men frågan är vad som händer i vår digitala tid? Bilderna är fler än någonsin, men de rullar också iväg snabbare. Får de ikoniska bilderna en större eller mindre roll i samhällsförändringar? Det råder delade meningar om detta.

Fotografen David Lagerlöf är deltidsanställd på tidningen Expo och skulle ut på ett helt vanligt jobb, han skulle fotografera nynazistiska Nordiska motståndsrörelsens demonstration i Borlänge den 1 maj 2016.

– Så var det för mig, rent krasst: ett vanligt uppdrag. Jag har fotograferat demonstrationer och rasistiska tillställningar sedan senare hälften av 1990-talet, säger han.

Men det blev inget vanligt jobb, även om det fortfarande verkar så när David väntar på att demonstrationståget ska närma sig.

– När tåget sakta går mot mig ser jag en kvinna – som jag senare får veta heter Tess Asplund – som går ut i gatan och ställer sig framför fronten av tåget med höjd näve. Tåget närmar sig. Jag bränner av några bilder och tänker »nu kan vad som helst hända«.

När de är tillräckligt nära går hon baklänges framför fronten tills polisen kommer och föser undan henne. Det är över på ganska kort tid, berättar David Lagerlöf.

Han hade inte så stort hopp om sin bild.

– Det stod en kille i bakgrunden precis där Tess näve var. Hans kläder hade liknande färger som hennes, så bilden såg alldeles för plottrig ut. Jaja, det blev inget med det, tänkte jag.

Det är först när han kommer hem och laddar upp bilderna som han ser att det faktiskt finns en bild där killen flyttat på sig. Han reflekterar lite över den, tänker att den är spännande men inte mycket mer än så. Bilden publicerades i en uppföljande artikel dagen därpå på Expos nyhetssajt, den 2 maj. fotografisk tidskrift

| 14

LEWIS HINES

Lewis Hines bilder på barnarbetare gjorde skillnad i början av 1900-talet.

– Efter den publiceringen la jag ut bilden på sociala medier. Sedan följer det David Lagerlöf kallar »ett jäkla drag«. Tess knutna näve mot nazisterna sprider sig som en löpeld i sociala medier.

Den får en uppmärksamhet han aldrig hade räknat med, i Sverige och internationellt.

– Det kändes som att hela Mediesverige ringde.

David Lagerlöf blev förvånad, även om han säger att han kan förstå att bilden väcker känslor.

– Tess är en enda liten person, som utmanar en grupp personer på kanske 300, personer med våldskapital. Hon kan inte vinna fajten utan bara förlora. Men hon ställer sig ivägen ändå. Det gör fotot otroligt starkt.

Ganska snart känner David Lagerlöf att han som fotograf inte är särskilt intressant i sammanhanget. Att bilden börjar fyllas med mening av dess betraktare.

– Det var som att jag hamnade på läktaren och såg hur den fick en massa olika uttryck. Den dök upp som tecknat konstverk, lego, träsnideri, mindre staty, som gif-animation…

David hade två vägar att gå, menar han – antingen tycka att det var ett intrång i hans konstnärliga verk, eller acceptera att han inte hade kontroll över bilden längre. Han valde det senare (även om hans huvudregel är att den som kan betala för det ska göra det).

– Man kan säga att den fick ett eget liv, helt enkelt.

Fotografier som får en sådan effekt, som berör många människor, kallas ikoniska bilder. De beskriver något som händer nu. Sådana bilder kan bli en del av vårt kollektiva minne. Det händer att de sätter igång stora proteststormar, som under Vietnamkriget.

Bilder med ett politiskt innehåll kan bli game-changers, få människor att agera. De kan alltså fungera samhällsförändrande.

– Jag ser det inte som att jag har varit ute och tagit en politisk bild. Jag gjorde bara mitt jobb som pressfotograf. I den stunden 15 | no 1/2017

tänker man inte »detta blir en bra politisk bild« – men det är klart, den är ju politisk och framförallt blir den politisk, beroende på hur andra människor tolkar den, säger David.

V

ad är då gemensamt för bilder som fastnar i vårt kollektiva medvetande? Bilden av den ensamma mannen som protesterar mot stridsvagnarna på Himmelska fridens torg i Peking 1989, fotografiet på nioåriga Kim Phúc som springer naken med napalm på kroppen i Vietnam 1972, och bilden på Martin Luther King som håller sitt berömda »I have a dream«-tal framför en kvarts miljon anhängare till medborgarrättsrörelsen i Washington 1963 – vad förenar dem?

– Ikoniska bilder är bilder som får ett genomslag. Det är inte alla som får det, säger Maria Nilsson, universitetslektor i medie- och kommunikationsvetenskap på Mittuniversitetet.

Hon har forskat i hur bilder kommunicerar och har undersökt många politiska bilder, som exempelvis bilder från spanska inbördeskriget.

En ikonisk bild kännetecknas av att den är stark och uttrycksfull, men den behöver också komprimera ett uttryck – eller en problematik. Den behöver innehålla något som publiken känner igen.

De ikoniska egenskaperna hänger också ihop med den allmänna opinionen och det rådande politiska läget.

– Bilder finns inte i ett vacuum. Den historiska tidpunkten med dess kulturella och politiska skeenden samspelar till att ge fotografierna ett eget liv när de publiceras, säger Maria Nilsson.

Precis det som hände med David Lagerlöfs bild alltså, att den får ett eget liv. Maria Nilsson menar att just återanvändningen av bilden har stor betydelse för att en bild ska bli ikonisk. Även om det inte behöver bli just gif-animationer.

LEWIS HINES © CHASING INC LLC, JAMES BALOG

Lewis Hines fotografier som visar arbetande barn påverkade polititken.

Fotografi som påverkar klimatpolitik. Chasing Ice, 2012. Visas på ICP i New York.

fotografisk tidskrift

| 16

– Innan sociala medier och delningskulturen blev bilder återanvända i tryckta medier, som böcker, affischer eller konstverk.

Spridningen den vägen blev det som upprepade budskapet och sedan påverkade opinioner, säger Maria Nilsson.

Men för att en bild ska inspirera till ett engagemang, och bli en samhällsförändrare, behöver den också rymma en symbolik.

– Den behöver fungera som en symbol för dem som sedan kanske engagerar sig och demonstrerar, säger Maria Nilsson.

Symboliken handlar ofta om orättvisor eller om offer.

– I fallet med bilden av Tess är symbolen styrka mot någons bräcklighet, till exempel, säger Maria Nilsson. Även om de ikoniska bilderna får stå som symboler för stora förändringar i samhället kan ansvaret för samhällsförändringar inte ligga på fotografer som dokumenterar verkligheten, menar Maria Nilsson.

– När vi tror att bilden förändrar samhället, tänker vi att bilden ska göra ett väldigt stort jobb. Det är en stor förhoppning som i sig är intressant. Men jag tror inte att vi kan begära av en bild att den ska bära bördan att leda till politiska förändringar. I stället fungerar det så att vi berörs av en bild, vilket sedan gör att vi vill utöva politisk påverkan, säger Maria Nilsson.

M

en vad sker egentligen med ikoniska eller historiskt betydelsefulla bilder i vår digitala era, när det finns en ständig ström av nya bilder, och antalet bilder är så mycket större?

Maria Nilsson tror att den större mängden bilder som strömmar igenom vårt medvetande gör att det kan bli ännu svårare att bryta igenom, att bli ikonisk, i dag. Å andra sidan kan bilderna få en större och snabbare spridning i den digitala kulturen.

– Det kan vara så att de sociala medierna ger oss en större chans att se bilderna. Samtidigt blir det mer komplext ju större mängd bilder och fotografer som strömmar förbi, säger Maria Nilsson.

David Lagerlöf tror också att de sociala medierna kan verka positivt för viktiga frågor. Att den ständiga strömmen kan leda till att ämnet aktualiseras om och om igen.

– Kort efter att min bild på Tess spreds, kom en liknande bild på en svart kvinna i Baton Rouge, USA, som greps av polis när hon demonstrerade för Black Lives Matter-rörelsen. Jag tänker att när det kommer många bilder på samma tema så fungerar de som en påminnelse för alla, säger han.

Men John Kimmich-Javier, tidigare professor i bildjournalistik på Mittuniversitetet i Sundsvall och jurymoderator i Årets bild, tror att det kan finnas ett problem i det digitala.

– Förr kom de bilder som blev ikoniska med posten, i tidningar och magasin, och de blev liggande någon vecka eller två på bordet hemma, eller hos frisören eller var de fanns. De kunde bränna sig in i vårt medvetande på ett annat sätt. Det är vad som händer när du ser bilder om och om igen. Dagens digitala spridning gör att bilderna inte får samma beständighet, även om bilderna i sig är ikoniska, säger han och ifrågasätter även bildernas förmåga att förändra det politiska skeendet.

– I dag har vi mindre tid för reflektion. Vi har kortare tid på oss att bestämma oss för att ta ställning eller inte. Frågan är ifall bilder i dagens digitala kultur kan förändra världen, på samma sätt som det socialt dokumenterande fotografiet gjorde under förra sekelskiftet, till exempel i Jacob Riis och Lewis Hines bilder, säger John Kimmich-Javier.

Han får medhåll från Zeynep Tufekci, professor på University of North Carolina, som har forskat i hur sociala medier påverkar sociala rörelser. I ett TED-talk pratar hon om det som även författaren Malcolm Gladwell tagit upp, nämligen att bilder och texter i sociala medier kan bidra till att människor snabbt samlar kraft och organiserar sig – men de bygger inte upp den organisation som gör att uthålligheten i den sociala rörelsen består.

17 | no 1/2017

Medborgarrättsrörelsen på 1960-talet kunde inte sprida budskapet om demonstrationen i Washington på Facebook, de var tvungna att samarbeta för att kopiera upp alla 52 000 flygblad som behövdes. Den organisatoriska uppbyggnaden, ihop med det nära samarbetet som uppstår när man har haft konflikter och kommit ut på andra sidan, gjorde rörelsen starkare förr. Tufekci håller inte med Gladwell om att färre människor samlas – sociala medier får människor att samlas precis som förr – men protesterna varar för kort tid för att göra skillnad, för att bli samhällsförändrande.

Men personerna bakom ICP:s (International Center of Photography) pågående utställning i New York, Perpetual revolution – the Image and Social Change håller inte med. De menar att samhällsförändringar sker snabbare än någonsin förut, och att den ökade digitala bildströmmen är anledningen. Bildernas tillgänglighet ger dem just en game-changing påverkan. Såväl positiv som negativ.

De kan främja mänskliga rättigheter och verka anti-rasistiskt, exempelvis. I utställningen ger man som exempel de bilder och filmer som skildrar polisvåld mot svarta i USA och som har fått stor betydelse för den växande Black Lives Matter-rörelsen. Men de kan också locka anhängare till rörelser som IS och högerpopulister, genom att sprida hatpropaganda och nationalistiska idéer i bilder och filmer.

– Fler människor skapar bilder i dag, och bilderna har en större effekt än någonsin tidigare, säger Carol Squiers, en av utställningens kuratorer.

Hon menar att människor sedan fotografins begynnelse har försökt använda bilder för att påverka samhället, socialt eller politiskt.

– Det har alltid funnits en uppfattning i fotografin att om du visar vad som är fel i världen kan du uppmuntra människor att förändra det, säger Carol Squiers.

Men hon tänker att fotograferna själva kanske inte tar idén helt på allvar.

– De vet att en bild inte kan göra mer än vad den gör, säger Carol Squiers.

»Idag har vi mindre tid för reflektion. Vi har kortare tid på oss att bestämma oss för att ta ställning eller inte. Frågan är ifall bilder i dagens digitala kultur kan förändra världen.« Hon tar upp samma exempel som John Kimmich-Javier, nämligen Lewis Hines bilder från början av 1900-talet. Han dokumenterade amerikanskt barnarbete med en uttalad agenda att få barnen ur arbete och in i skolan. Bilderna påverkade politiskt, de hade en stor betydelse för förändrade lagar kring barnarbete.

– Samtidigt har krigsfotografi funnits sedan fotografins begynnelse, primärt för att påvisa grymheten i krig, men där har fotografin misslyckats stort med att skapa fred, säger Carol Squiers.

Carol Squiers anser även att om du har verktygen kan du som amatör ta en lika stark bild som en professionell fotograf, under vissa förutsättningar. Du behöver hitta rätt vinkel för att få spridning. Du behöver ha bilder som hänger samman med något i samhällsutvecklingen – eller se till att skapa en visuellt intressant bild eller film.

Det är ett faktum att de sociala medierna ändrat allting, när det gäller att leverera information och när det gäller världens händelser i stort och smått. I dag kan en bilolycka i Tyskland sändas i amerikansk lokal-tv, inte för att den har nyhetsvärde utan för att bilderna finns och för att de har en viss profil, säger Carol Squiers.

BRIAN ALLEN

Pussy Hats marscherar i Washington i protest mot Trump.

Men ett stort problem följer i de sociala mediernas spår, där alla har en kamera. Ju fler kameror, desto fler sanningar. Vi riskerar en faktaresistens.

Frågan är om det finns en väg ut ur den. Hur når vi rasister som säger »ingen vet vad den svarta mannen gjorde innan polisen sköt honom«?

– Sådana uttalanden är baserade på fördomar. Mot sådana hjälper ingen diskussion kring bildens sanningshalt. Samma sak gäller människor som försöker diskreditera Women’s marchdemonstrationerna. Det är baserat på kvinnofientlighet, och det går inte att försöka övertala personer att ändra sin mening. För att ta itu med fördomar behövs helt andra verktyg. Ett viktigt sådant är utbildning, säger Carol Squiers.

Hon säger sig vara fascinerad över hur många amerikaner som är fångade i konspirationsteorier och falsk information. Men intressant är att vi i dag egentligen inte ens behöver manipulera bilder på samma sätt som man gjorde innan digitaliseringen, då diktaturer kunde ha särskilda institut för bildcensur.

– Donald Trump manipulerar inte bilderna. Han bara förnekar dem, säger att bilderna inte visar det de visar, säger Carol Squiers.

Hon tar som exempel förnekandet av bilderna som visade hur mycket färre personer som kom på Trumps inauguration jämfört med Obamas.

Carol Squiers tror inte att vi någonsin kommer att kunna överbrygga misstron. Vi kommer aldrig till en punkt där alla har samma förståelse för vad ett fotografi betyder, eller vad som kan bli följderna av fotografiet. Men en ljusning finns där: – Alla kan uttrycka sig och sprida sina bilder och ord via sociala medier. Det kan leda till positiva saker. Det ser jag här i USA. Människor använder sina konstitutionella rättigheter mer än på länge. Fotografierna som visar på mängden människor i protest mot vår regering har lett till att allt fler ser allvaret. Sociala medier kan göra skada, men de kan också få oss att agera tillsammans.

Den okände rebellen på Himmelska fridens torg 1989.

Vi kan marschera, protestera – och vi kommer inte att hålla tyst, säger Carol Squiers.

John Kimmich-Javier ser också faktaresistensen som ett stort problem. Han kallar vår tid »the post-truth era«.

– Förut fungerade de stora tidningarna som gate-keepers och garanter för sanningen, men sådana grindvakter finns inte längre.

Alla har en kamera, alla lägger ut, alla börjar undra över hur bilder egentligen har tagits – hur sanna är de? säger han.

Diskussionen om en bilds sanningshalt hamnar lätt i en återvändsgränd – David Lagerlöf har till exempel slutat försöka förklara för nättroll att han inte kände Tess sedan tidigare, eftersom trollen försöker säga att hans bild har arrangerats.

Samtidigt vore det bra om alla kände sig som gate-keepers och såg på bilder med källkritiska ögon. Alla måste vara bildredaktörer.

– På bildbyråer kommer ständigt frågan upp: Vet vi att bilden är från den och den demonstrationen? Var kommer bilden ifrån från början? Hur uppstod den? Sådan information riskerar att försvinna i de sociala medierna, säger Maria Nilsson.

Bilder från konflikter, exempelvis, är alltid kopplade till en problematik. Där används de som propaganda i en politisk kontext. I sin forskning har Maria Nilsson sett att man till exempel visat bilder på skadade och döda fiender, för att de ska framstå som svaga eller besegrade.

M

aria Nilsson ser något annat än Carol Squiers i bilder med potential att påverka politiskt: Trots att alla har en kamera i dag produceras nästan alla de ikoniska bilderna av de som arbetar professionellt som fotografer.

– Ta bilden av Alan Kurdi, pojken som låg drunknad på stranden. Den blev ikonisk och plockades upp av aktivister och politiska intressenter. Bilden togs av bildjournalisten Nilüfer Demir, säger Maria Nilsson.

»Förut fungerade de stora tidningarna som gatekeepers och garanter för sanningen, men sådana grindvakter finns inte längre.« fotografisk tidskrift

| 18

JEFF WIDENER

Just nu Köp B1 eller B2.

Få en Air remote på köpet.

Hitta din återförsäljare på profoto.com/offcameraflash

Där ser fotografen David Lagerlöf ett annat hot i dag. Man behöver slå vakt om värdet av att det finns professionella pressfotografer som kan dokumentera verkligheten, vid sidan av amatörerna.

– Som det ser ut just nu skär redaktionerna ner på fotografer.

Text i all ära, en bra bild slår igenom på ett sätt som text inte kan göra. Bra bilder uppmärksammar, återaktualiserar och får oss att känna igen problem, säger han.

Alla duktiga amatörer till trots så är det de professionellas bilder som talar till oss.

– Ta demonstrationen i Borlänge. Där fanns amatörer som tog egna bilder av nazistdemonstrationen – men de bilder som berört mig är de som togs av professionella. Vi har ett kunnande, vi har erfarenhet, vi har lärt oss att vara uthålliga, och vi vet vilken redigering som fungerar i tryck, till exempel, säger han.

Det är ändå bildens förmåga att beröra som är huvudsaken i fotografens arbete. Det är också utgångspunkten när vinnande bilder ska utses i fotografiska tävlingar.

– Diskussionen i juryn till Årets bild är: Varför den bilden, varför just nu, vad gör att den sticker ut bland alla tusentals bilder? Där måste vi utgå från bilden – bildens styrka kommer först, säger Maria Nilsson.

Vad händer då med bilder som nomineras till Årets bild? Ja, klart är att en nominering kan förlänga bildens ikoniska status.

David kan inte svara på hur det känns att bli nominerad.

– Jag vet inte, ärligt talat. Bilden har redan fått så stor uppmärksamhet. Uppmärksamheten för nomineringen är ganska liten i jämförelse. Det häftiga är att riktigt kompetenta fotografer med många års erfarenhet har suttit och bedömt att min bild är bra, så pass bra att den blir nominerad.

Men det kanske viktigaste kvittot för David Lagerlöf var när han besökte hbtq-personer i Uganda, ett land där man försökt införa dödsstraff för homosexuella handlingar.

– Lagen gick inte igenom. Men enligt en av dem jag träffade på plats använde de som kämpade emot lagen bilden på Tess i diskussioner om civilkurage. Det tycker jag är riktigt ballt. Då är det mer än bara en politisk bild. Den har fått en praktisk nytta i kampen för mänskliga rättigheter, säger David Lagerlöf.

19 | no 1/2017

JACOB FORSELL

in memoriam

Lennart Nilsson var spontan och mästerlig Fotografen Lennart Nilsson är död men hans bilder lever vidare. Lars Epstein gör nedslag i hans fantastiska yrkesliv. När Lennart Nilsson beskrev sitt eget fotograferande lät det så enkelt. Han fick en idé. Så genomförde han den. Inga hinder var oöverstigliga.

Fotografen Lennart Nilssons sagolika karriär är över. Men hans bilder lever. Inte bara här på jorden. Utan även långt ute i rymden. Med på resan i universum finns hans bilder från Ett barn blir till fortfarande på väg i de två rymdfarkosterna Voyager I och II som sköts upp för 40 år sedan, 1977.

En första idé att fotografera livets uppkomst fick den då trettioårige Lennart Nilsson vid ett besök på Sabbatsbergs sjukhus 1952, när han på en hylla upptäckte en glasburk med ett foster i formalin som han lånade hem och fotograferade.

Världsrykte nådde Lennart Nilsson med bilderna av det mänskliga fostrets utveckling med rubriken »Drama of Life Before Birth« i bildtidningen Life den 30 april 1965. Hela upplagan på åtta miljoner exemplar såldes slut på några dagar.

Efter detta internationella genombrott ägnade han resten av sitt liv åt att i arbetslokalen på Karolinska Institutet fotografera verklighetens allra minsta beståndsdelar med sina avancerade kameror och svepelektronmikroskop.

En gång minns jag att han höll på att fotografera oändligt små metallfragment som frigjorts av tunnelbanehjulens friktion mot skenorna och som trängt in i stockholmarnas kroppar.

Och jag har en känsla av att för varje gång jag träffade honom blev hans för ögat osynliga motiv (som celler eller delar därav) allt mindre och mindre och hans tekniska utrustning allt mer och mer avancerad.

Innan Lennart Nilsson blev vetenskaps-fotograf var han en efterfrågad reportage-fotograf. Det började redan 1938. Den då 15-årige Lennart Nilsson tog en bild av en kullvält bil i Ulriksdal. Bilden sålde han för åtta kronor till Dagens Nyheter.

Så småningom började han vandra omkring på stan med sin kamera för att fotografera kändisar som han mötte där han väntade sig att de skulle dyka upp.

Han brukade gå fram och säga att han var från Veckorevyn och fråga om han fick ta en bild och kanske komma med hem och fotografera lite. Det fungerade oftast.

Det låter så självklart och lätt. Kanske var det Lennart Nilssons avväpnande charm som underlättade övertalningen av dåtidens kändisar att låta sig fotograferas, också i hemmiljö av en okänd fotograf de hade mött på stan.

Han hade heller inga större problem att sälja de för den tiden ovanliga bilderna till tidningarna.

Och han fick fler och fler uppdrag. Vissa uppdrag satte outplånliga spår i hans minne, berättade han när jag intervjuade honom inför hans nittioårsdag för fem år sedan. Ett var reportaget om isbjörnsjakten på Svalbard 1947. »De hivade upp den skjutna isbjörnsmamman ombord på däck och den lilla isbjörnsungen som levde. Ungen kramade den döda mamman och sökte värme. Det var starkt. Gripande. Tårarna föll när jag fotograferade«, berättade han påtagligt rörd också 65 år efteråt. Även fredsslutet i Oslo mindes han med särskild skärpa. Särskilt en händelse den 9 maj 1945. »Trots att freden var proklamerad var det en berusad tysk soldat som sköt vilt omkring sig nere på Karl Johan. Jag var på Norsk Rikskringkasting. Följ med ut, sade de där, du som är journalist, du ska få dokumentera något. Jag följde med. Vi hukade bakom skydd. Kulorna ven över huvudet. Så sköt de ihjäl honom och jag tog en bild av den döde nazisten. Freden var ett faktum.«

»Skummet ur en öppnad flaska champagne skulle spruta ut som ett fyrverkeri i förgrunden.«

fotografisk tidskrift

| 20

LENNART NILSSON LENNART NILSSON

Lennart Nilsson regisserar publiken på Berns för att kunna ta sin bild 1963.

Fotografiska hedrar Lennart Nilsson genom att visa ett urval ur »Ett barn blir till« fram till den 2 april.

21 | no 1/2017

Mötet med den tystlåtne hjärnkirurgen Herbert Olivecrona, eller Oliven som Lennart Nilsson kallade honom, återgav han så här: »Jag ville fotografera en hjärnoperation och gick upp till Oliven och sade vad jag ville. Det går bra. Tala med min sekreterare, sade han bara kort, lite mumlande. Sedan var det klart. Det var bara att börja fotografera.« När Lennart Nilsson själv beskrev det lät det så enkelt. Han fick en idé. Så genomförde han den.

Målmedvetet. Inga hinder var oöverstigliga. Otaliga var hans reportage i Se och Veckojournalen på 1940och 1950-talet. Många bilder var spontana, andra skickligt arrangerade.

Exemplen på skickligt arrangerade bilder är många i företagsmonografierna för Gränges (1953), SJ (1956), Vattenfall (1959), Munksjö (1962), viktiga tidsdokument som fortfarande kan köpas ofattbart billigt på antikvariat.

En av hans berömda, mästerliga bilder togs vid Berns 100-årsjubileum 1963. Skummet ur en öppnad flaska champagne skulle spruta ut som ett fyrverkeri i förgrunden med hela den svenska noblessen på plats och sångerskan Josephine Baker på scenen i bakgrunden. Det lär ha gått åt 25 flasköppningar innan perfektionisten Lennart Nilsson blev nöjd. Han tålde inga halvmesyrer. / LARS EPSTEIN

JOHANNA NORIN

Mycket att göra för porträttfotografen

fotografisk tidskrift

| 22

A

tt möta människor är drivkraften i porträttfotografen Erika Petersdotters fotograferande.

– Jag älskar den personliga kontakten man får med kunderna i det här jobbet. Det är fantastiskt att lära känna någon genom kameran, säger hon.

Melody Nijati Gilani är bara fyra år, men redan en stående kund hos Erika Petersdotter och Studio Ankungen. Erika fotograferade henne redan när hon låg i mamma Sarvenaz Toubis mage och i hemmet när hon var nyfödd. När hon i dag kommer till studion i Sundbyberg är det sjunde gången Erika träffar familjen. Melody är finklädd och har med sig flera olika ombyten. Hon hälsar vänligt på Erika, men när det är dags att börja fotografera tar det stopp.

Nacken böjs, underläppen putar ut och inte ett leende skymtas i Melodys ansikte, när hon gräver sig in i mammas axel.

– Jag tror visst att en kompis vaknade här borta, trevar Erika och tar ut ett märkligt grönt gosedjur ur garderoben.

Det skrattar och skakar så hysteriskt att alla vuxna måste skratta med, men Melodys ansiktsuttryck är hugget i sten.

Kittel i magen, förslag om att bygga en snögubbe av kuddar, pepparkaksmutor, ingenting fungerar och ett tag ser det kritiskt ut.

– Det är lite trögstartat i dag, mimar Erika.

Men så får Erika reda på att Melody är intresserad av balett och gymnastik och då lossnar det ordentligt. Efter några kullerbyttor, enbenta hopp och en vild tomtedans på en sittpuff är Melody helt med på noterna. Melody håller händerna under hakan, viftar på tårna och tittar dit Erika ber henne, som om hon aldrig hade gjort annat än befunnit sig framför en kamera och Erika börjar le allt mer lättat.

Erika Petersdotter i Sundbyberg har miljötänk i studion och undviker helst stereotypa könsroller framför kameran. Som porträttfotograf vårdar hon den personliga relationen med sina kunder. text: Martina Strand Nyhlin Foto: Johanna Norin 23 | no 1/2017

Erika Petersdotter fyller 30 i år men har redan varit i branschen ganska länge. Hon började på Kulturama i Stockholm som 20-åring och startade eget företag redan under utbildningen.

– Det skulle man göra, så det gjorde jag. Det var bara att skriva på Skatteverkets papper och så ut och jobba, säger hon.

Efter den tvååriga utbildningen testade Erika först skolfoto och att frilansa lite, men så dök lokalen i Sundbyberg upp. En hissmonteringsfirma hade tidigare hållit till där, och sedan hade den stått tom i tio år, men Erika såg de fina trägolven och potentialen.

– Jag kände att det var en bra plats för en studio – och jag fick rätt. Staden växer, det kommer hit fler människor och det är rätt balans mellan småstad och storstad här. Folk googlar på »fotograf Sundbyberg« och så hittar de mig, säger hon.

Lokalen har en varm men ändå enkel inredning med ljusa väggar, återkommande gröna detaljer och vintagemöbler.

– Stilen i lokalen är viktig. Man ska känna sig hemma direkt om man ska trivas med att bli fotograferad. Och ur säljperspektiv kan det faktiskt vara så att gillar man kuddarna och sofforna så är tilliten till mina smakråd i bildprodukter större då vi har hittat varandra, vilket kan leda till att kunden köper fler produkter, säger Erika.

Att starta en egen studio gav Erika möjlighet att skapa något som hon själv står för till 100 procent.

Studio Ankungen är dock mer än bara studion.

Erika bjuds ofta in att fotografera kunders hem och livsavgörande högtider för porträtt och foton av mer »dokumentär« karaktär. Hon samarbetar även med flera företag där hon porträtterar anställda och dokumenterar arbetsplatser till webbsidor, årsredovisningar och liknande. Hon tycker blandningen är perfekt.

– Det är jättekul att komma ut och byta miljö – till exempel att få dokumentera Handelsbankens lokaler när de ska flytta, men sen är det skönt att komma hit till studion igen. Jag trivs ju här, säger hon.

Idag jobbar många porträttfotografer enbart ute i miljö, men Erika vill ha en studio och trivs med det arbetssättet.

– Dessutom känns det som att folk förutsätter att jag är mer kvalificerad när de ser att jag har en lokal, säger hon.

NAMN Erika Petersdotter.

BOR Tvärs över gatan från studion i Sundbyberg.

FÖDD 1987.

PLÅTAR MED Nikon D800.

INSPIRERAS AV Människor – kunder, privatkunder och foto.

HEMSIDA studioankungen.se.

P

å Erikas utbildning hade porträttfotografi inte hög status. Hennes känsla är att privatporträtt både där och bland fotografkollegor kan ses som något »alla kan göra« och som ett ganska ensidigt uppdrag. Men hon håller inte med. Hennes arbetsuppgifter är både utmanande och varierade, tycker hon.

Och att jobba med privatpersoner som kunder tycker Erika väldigt mycket om. Hon gillar den personliga relationen, och att man med snabba frågor på kort tid får skapa sig en bild av kundens personlighet och behov. Hon kommer gärna nära och känner inte att det hindrar hennes yrkesroll.

JOHANNA NORIN

Dels är miljötänket viktigt, hon satsar på produkter med så lite miljöpåverkan som möjligt. Dessutom vill hon ta ett tydligt ansvar för hur fotografer hanterar stereotyper. Det har hon bland annat testat i den egna utställningen Vi som hon hade i vattentornet i Sundbyberg hösten 2016, där hon bytte plats på män och kvinnor i parporträtt.

– Tillsammans med paren laborerade jag och försökte hitta likheterna och lista ut hur paren skulle stå för att vara så lika originalposeringarna som möjligt. Ibland var det lurigt att leta fram vad som var fysiska skillnader och vad som var invanda mönster som är självklara för oss att reproducera, säger Erika.

Tankarna om att motverka stereotyper genomsyrar även hennes dagliga arbete.

När man ser hur klänningarna böljar i dagens fotografering tänker man att det kan vara svårt att bryta stereotyper, till exempel bland flickor och pojkar i prinsess- och spindelmannen-åldern, och Erika betonar att det handlar mer om en attityd än att vända på alla begrepp hela tiden.

– Barn blir gärna »flickigare« och »pojkigare« ju äldre de blir och börjar posera utifrån detta. Jag kan ju inte säga att »du får inte göra så och så«, men jag kan visa på alternativ och jobba för att inte fastna för mycket i de största klyschorna, säger hon.

Och kunderna gillar hennes tankar.

– Framför allt flera bröllopskunder har uttryckt att de har bokat mig just för att jag tänker så här, säger hon.

fotografisk tidskrift

| 24

ERIKA PETERSDOTTER

– Fördjupas relationen fördjupas bilderna, då måste jag ge ännu mer och komma med något nytt som de inte sett förut, säger hon.

Ibland är uppdraget enkelt – med en fokuserad person som älskar kameran. Andra tillfällen har kanske Erika en spretande släkt på tolv personer, plus en vild hund i studion.

– Det kan vara lite körigt. Med stora grupper har man ännu kortare tid på sig innan leenden försvinner, barnen springer iväg och hunden löper amok, säger Erika.

Kunderna blir sällan besvikna.

– Men om de blir besvikna så är det oftast för att de haft en väldigt tydlig bild av hur bilderna ska bli före själva fotograferingen, som antingen inte har kunnat genomföras eller förmedlas, säger hon.

Skulle detta hända tvekar inte Erika att bjuda på extra fotograferingstid.

– Det ger ju också mer för mig, för blir de inte nöjda köper de inga bilder, och då har jag bara slösat bort min tid, säger hon.

En faktor som påverkar arbetet är att kundernas behov går i cykler över året. Hösten är den mest arbetsintensiva tiden, när julklappsfoton ska tas.

Rekordet var när en sådan plåtning fick göras dagen före jul.

– Vi fotograferade, sedan sprang de och köpte ramar medan jag printade ut bilder här i studion, och vi hann! säger Erika.

Ett spontant bus mellan far och dotter.

»Fördjupas relationen fördjupas bilderna då måste jag ge ännu mer och komma med något nytt som de inte sett förut.«

25 | no 1/2017

ERIKA PETERSDOTTER

R

ollen som säljare, som kommer med att ha en egen porträttstudio, tycker Erika är något som går bättre och bättre.

– De som kommer hit har bestämt sig för att de vill satsa på det här, så då är de också beredda att betala. Man får försöka se det som att man hjälper kunderna snarare än att man »kränger på« dem något. De vill ju ha bilderna, och jag får hjälpa dem att välja rätt. Men det är tråkigt att prata pengar, säger hon.

Att jobba med att marknadsföra sig själv är dock inte Erikas favoritsysselsättning. Hon finns på sociala medier, men inte så aktivt, och förlitar sig till stor del på »ringar på vattnet«.

– Jag måste bli bättre på det där med marknadsföring. Det tänker jag hela tiden, säger hon.

Erika säger att hon är optimist, trots konkurrens i branschen tror hon på framtiden. Hon tror på sin idé och på att kunna utveckla allt hon gör ännu mer och göra ännu fler egna projekt.

– Jag vill och behöver fortfarande växa, och därför behöver jag ändra om mitt arbetssätt. Min tanke är att jag ska börja leja ut tjänster och göra mindre av allt efterarbete själv, så att jag kan fotografera mer, säger hon.

Ett tag talades det om att alla porträttfotograferna skulle behöva lägga ner på grund av att det är så enkelt och billigt att fota och framkalla bilder själv, men de tongångarna tycker Erika har tystnat.

– Jag tycker det finns stort intresse för porträttfotografi. »Nyföddfotografi« är jättestort, och en växande trend är att fler vill dokumentera flera delar av sitt liv och blanda upp studiobilder med fotografering hemma hos sig. Så länge man kör på sin grej tror jag alltid att det finns behov av porträttfotografer, säger hon.

»Kontakten med personen framför kameran är viktig för mig«.

EDVARD KARLMAN

tankar om en bild

»Ögonblicket innan« Lotten Gustafsson Reinius, professor i etnologi, har hittat en bild från Kongo i Missionkyrkans arkiv.

Elden har tänts men inte hunnit ta sig. Den vita röken i bildens mitt visar att det är vindstilla. Sex unga män står på en rad och ser över bålet, mot fotografen. Bara en av dem väjer undan och vänder sig halvt bakåt. Kanske blev hans ögon irriterade av rök? Kanske hörde han något rassla i gräset? En liten orm? Rörelsen hålls kvar genom att han själv och skulpturen blivit suddiga. Det förstärker ett märkligt och kanske ödesmättat intryck. Figuren i hans famn ser ut som ett barn. Ytan av trä – omsorgsfullt formad och komponerad – skiljer sig knappt från mannens hud.

Bortom palmernas bladverk skymtar ett hus. Byggnaden med sitt halmklädda tak och fönster är typisk för de svenska missionsstationer som anlades i Nedre Kongo decennierna kring sekelskiftet 1900. De små samhällen som växte upp längs Kongofloden har liknats vid svenska bruksorter, paternalistiska och beskyddande, med raka vägnät, prefabricerade husmallar och centralt placerad kyrka. Missionen var också tidigt ute med att fotografera och dokumentera omvandlingen för en stödjande hemmapublik. Man lånade ut kameror till missionärer i fält och färdiga serier av skioptikonbilder för att de hemkomna skulle kunna illustrera sina föredrag och engagera fler för saken. I arkivkartongen, där vi först stötte på den, låg fotografiet av männen vid elden i en prydlig trave av papperskopior med missionsmotiv.

Bilden är tagen i Kingoyi 1912. Fotografen ska vara Edvard Karlman, en av de svenskar som verkade i Nedre Kongo i det skede av kolonisationsprocessen där Belgien tagit över den ökända Fristaten från Kung Leopold. Han framstår, som många andra i dåvarande Svenska Missionsförbundet, som driven av övertygelse om behovet av radikal förändring.

Men också, på ett sätt som var mer ovanligt, som engagerad i frågor om bevarande. Karlman grundade det första seminariet för evangelister. I rummet där man undervisade de unga, som skulle sprida ordet vidare, fanns också föremål från den gamla tiden. Skåpen med de mest kraftladdade objekten, var enbart avsedda för utbildning och försedda med låsta dörrar.

Många missionärer fördömde de kraftladdade och rituellt invigda föremål som användes av folk i Nedre Kongo. Att förstöra sådana minkisi var ett sätt att manifestera sin omvändelse. Medan det gamla brann upp och förkolnades öppnades vägen för en ny religiös identitet. Kanske kunde man se det som en form av utbyte, ett exempel på vad den franska sociologen Marcel Mauss har kallat »gåvans logik«? Missionärerna levde själva ut sin offerestetik. Ofta påpekades att kallet att sprida evangelium kunde kosta både hemland och liv. »Då I lemnen Europas kuster må alla skepp vara brända!« var avskedsorden från missionsföreståndaren till ett av de unga missionärspar som verkade i området. Belöningen väntade i nästa liv.

På fotografiet står männen med händerna fulla av omsorgsfullt snidade små objekt. De tycks redo att offra det gamla åt elden. Men kanske övertolkar jag deras miner av beslutsamhet (hos den muskulöse, längst till vänster) och plågad vädjan (hos nummer fem i bild, räknat från vänster)? Är det hedniska fetischer, eller traditionella verktyg för läkedom och skydd, som snart ska offras till elden? Föremålen spelade en viktig roll för att hålla kontakt med anfäderna. Var det verkligen klokt att dra ut kontakten till ett sådant medium? Mitt i förstörelsen har man valt att frysa det ögonblick, när det ännu inte är försent. Några mindre skulpturer har lagts vid grenar som ska eldas, fast inte så långt in. Kanske var tanken att de skulle gå lätt att lyfta bort, när fotografiet var taget. Jag kan inte släppa tanken att det som avbildas är en medveten iscensättning, en mise-en-scene med föremål som egentligen aldrig var tänkta att brännas. Kanske ville Karlman bara dokumentera ett bruk, som också det började verka omodernt.

Ett sekel senare får jag möjlighet att lämna kopior till den protestantiska församlingen, i vars by de sista fragmenten finns kvar av Karlmans samling. Redan på flygplatsen blir vi närmast golvade av att världen har färg. Det måste vara alla dessa svartvita bilder som förvillat oss! Självklart finns missionsfältets område kvar på riktigt och som en fullskalig, färgrik verklighet. Så galet att förtränga det. På tegelröda och gropiga vägar, där grönskan står bolmande och grön, gläds jag åt att få omtolka bilden med efterlevande.

Efter många års umgänge med olika medier saknar man knappen som omvandlar bilden till film. Tänk om det skulle gå att få reda på vad som hände före och efter. Inte bara denna blinkning, denna enda blixt i en lång korridor av mörker. I timmar stirrar vi på fotografierna tillsammans. Vrider och vänder på tolkningar och möjligheter. Är hon inte lite lik den stora – maskätna – skulpturen vi såg i det övergivna museet? Vi lyckas aldrig enas. Fortfarande finns det ingen som ser på objekten i museet som något annat än det självklart bortvalda. Det går inte att tänka på detta som något användbart eller andligt värdefullt. »Där går det«, förklarar en av våra vänner därnere, »som en kraftig avskiljare mellan hela medvetandet. Det gamla är borta.« Men fotografierna blir i alla fall kvar. Ordentligt inplastade för att tåla fukten och värmen lämnar vi bunten på platsen. Ett arkivaliskt spår och en gåta som fortsätter vänta på sin läsare i ett underfinansierat museum på landsbygden.

Området kallas fortfarande La Suède. Man ruskar på huvudet åt våra ambitioner. Museet, en gång bekostat av Sida och dokumenterat i omgångar, vilar som en av många biståndsruiner i grönskan. På bilden har det ännu inte hänt. Fotografen lånar oss sin blick, i den korta stund när det fortfarande skulle gå att avbryta skeendet. / LOTTEN GUSTAFSSON REINIUS

fotografisk tidskrift

| 26

27 | no 1/2017

I hissen med Hardy DIRK HARDY

Dirk Hardy blev fotograf i den digitala tidsåldern men ser sig själv som klassisk fotograf med stor respekt för hantverket.

N

är Dirk Hardy arbetade som assistent till en fotograf i New York åkte han mycket hiss. Aldrig kände han sig så självmedveten som när han stod i en hiss med främlingar. Han började tänka på hissen som en väldigt speciell plats och fantiserade om hur andra människor beter sig när de åker hiss.

Det här utmynnade så småningom i projektet Void som blivit en bok med samma namn. Hardy byggde en hiss i sin hemstad hemma i Holland och använde sig av bekanta och sin familj för att agera statister.

– Jag började min bana som arkitektstudent, har alltid varit fascinerad av rum och ljussättning. Men så råkade jag komma över en riktigt bra kamera under utbildningen. Jag insåg plötsligt att det var fotograf jag ville bli och bytte till en konstskola i stället, säger han över Skype.

Dirk Hardy livnär sig som fotograf i Rotterdam, Holland och gör även kommersiella jobb, senast affischer åt en teater i Amsterdam. Han har ett väldigt filmiskt förhållande till fotografi.

– Jag är väldigt påverkad av film men tycker nästan mer om stillbilder. I filmer är handlingen alltid styrd och linjär, här i mina bilder blir var och en som tittar medberättare till skeendet, säger han.

Just nu är Dirk Hardy upptagen med nästa projekt, en väldigt personlig berättelse som kommer att handla om hans egen storebror som dog innan Dirk föddes, om sovande bebisar och om stjärnor, om att något måste gå under för att något annat ska komma att bli. Och så arbetar han med sin kommersiella portfolio och tar porträtt.

Han blev fotograf i den digitala eran och tycker det är en spännande tid för fotografi när världen svämmar över av bilder.

– Men jag är snarast en klassisk fotograf än en konceptuell. Jag har verkligen en stor respekt för själva hantverket och värdesätter de kvaliteter som man ser när någon skapat något tekniskt skickligt och genomarbetat, säger han.

På sidan 33 publicerar vi en essä av konsthistorikern Catherine Somzé som skrivit om Void och jämför Hardys hissar med Edward Hoppers barer. / JENNY MORELLI

fotografisk tidskrift

| 28

DIRK HARDY

29 | no 1/2017

Jag har alltid varit fascinerad av rum och ljussättning. fotografisk tidskrift

| 30

DIRK HARDY

31 | no 1/2017

DIRK HARDY

fotografisk tidskrift

| 32

DIRK HARDY

Hissen som en icke-plats SJÄLVPORTRÄTT

Konsthistorikern Catherine Somzé hittar likheter mellan Dirk Hardy och Edward Hopper.

NAMN Dirk Hardy.

YRKE Fotograf.

BOR Rotterdam.

AKTUELL med boken »Void« som går att beställa på dirkhardycom.

33 | no 1/2017

De flesta platser vi befinner oss på har ett klart definierat ändamål som överensstämmer med hur vi ska bete oss socialt. Nästan överallt finns oskrivna sociala koder som varje människa känner sig tvungen att följa. Är vi på en restaurang, till exempel, deltar vi i ritualen att bli serverade. Är vi i en bastu, där nakenhet är normen, betraktar vi denna nakenhet som en form av klädsel, trots att den är tabu nästan överallt annars. Vi anpassar oss.

Men i vissa rum är de sociala koderna mindre givna, platser där det är helt upp till oss själva att komma på ett lämpligt sätt att uppföra oss. Det kan vara i omklädningsrum på ett gym eller i hissar, utrymmen som tvingar på oss fysisk närhet till främlingar. Både omklädningsrummet och hissen binder samman olika platser medan de själva är »tomma«, det vill säga saknar egna sociala uppförandekoder.

I serien, som Hardy helt följdriktigt kallar Void (vakuum), tar han hissens »brist på essens« till en nästan mytisk nivå. Han inte bara gestaltar hissen som en plats där de sociala ritualerna är mindre ledande än någon annanstans, och där gränsen mellan det privata och det offentliga blir otydlig.

Hissen får dessutom representera en plats som är större än livet: hissen som limbo, en plats mellan liv och död.

Ljuset i bilderna strömmar från en osynlig källa ovanifrån och påminner om klassiska religiösa målningar, där det gudomliga bokstavligen bryter ned från molnen med en glödande aura. Samtidigt förebådar den nästan obefintliga interiören i Hardys hissar död, subjektens snara utslocknade.

Hissen i Void är konstruerad och har möjliggjort för honom att kontrollera varje aspekt av bilden.

En av Hardys inspirationskällor är Edward Hopper.

Precis som den amerikanske konstnärens realistiska målningar kännetecknas Hardys arbete av en mix av observation, minne och fantasi.

Rekvisitan, kostymerna och frisyrerna i Void flirtar med nittonhundratalets mode utan att hänvisa till någon särskild trend. Likaså återskapar de iscensatta bilderna tecken och situationer som

vi vagt känner igen från modernitetens bilder, utan att någon exakt film eller specifikt fotografi citeras specifikt.

Hardy använder modellernas kroppsspråk och låter dem skildra välkända moderna figurer: en expedit som packar sina grejer, en förortspappa som håller om sin gråtande baby. Men det som framförallt förbinder Hardys fotografier med Edvard Hoppers målningar är den tydliga betoningen på människans ensamhet, denna ensamhet som är så specifik för moderniteten, en ensamhet som ofta uttrycks konstnärligt genom att man upprättar paralleller mellan platserna och karaktärerna.

Både Hopper och Hardy skildrar väldigt typiska platser i det moderna urbana landskapet. Hopper målade människor i barer och motellrum, Hardy visar sina människor i hissar. Dessa miljöer har en gemensam nämnare, de är alla platser som den franska antropologen Marc Augé har beskrivit som »icke-platser«. Platser som saknar »substans« och inte bär en egen identitet.

I både Hoppers målningar och Hardys fotografier av sådana icke-platser återspeglas det psykiska tillståndet hos karaktärerna som finns i dem. Personerna på bilderna verkar sakna kontakt både med sig själva och med sin omgivning, de stirrar rakt ut i rymden, som om de försöker hålla fast vid en tanke.

De är som skuggor, i hopplös väntan på att något ska hända, fastnaglade mellan två punkter.

Platsen har blivit karaktären och tvärtom.

Medan konstnärerna har gett hissen och baren en själ, verkar de som bebor platserna ha berövats sina. Alienationen blir alltså dubbelt uttryckt i Void. Det tomma kärl som är hissen och det frånvarande hos karaktärerna inuti den. Tillsammans med fotografiets retro-look och människornas uttryck, som minner om modernitetens utslitna kollektiva bildspråk, leker Void med oss och våra tankar på förlust, vår längtan efter svunna tider, efter meningsfulla bilder och efter starka känslomässiga impulser som kan lyfta oss över vår vardagliga monotoni. / CATHERINE SOMZÉ (ÖVERSÄTTNING: JENNY MORELLI)

f frågar

Böckerna som kan vinna fotobokspriset!

Vad fick dig att vilja presentera materialet i en bok? Hur gick urvalet till? Vad är du mest nöjd med? Vi frågade de fem nominerade fotograferna till Svenska Fotobokspriset 2017 om arbetsprocessen bakom boken.

Text: Anna Henriksson bild: per englund

GERRY JOHANSSON

KENT KLICH

TITEL »Tokyo« FÖRLAG Johansson & Jansson AB / Only Photography FORMGIVARE Greger Ulf Nilsson

TITEL »Black Friday« FÖRLAG Kerher Verlag FORMGIVARE Tina Enghoff

Jag tror det var runt 2001 som jag började fundera på den här boken. På den tiden fotograferade jag nästan bara storformat, 8 x 10 tum. Jag hade varit med i ett japanskt projekt, European Eyes on Japan, och varit i Antarktis och fotograferat. Båda projekten i storformat. I Tokyo hade jag varit många gånger, så det kändes som ett lämplig nästa steg att ta sig an bilderna därifrån. Själva ursprungstanken kommer från en filmscen i filmen Solaris av Andrej Tarkovskij. I den finns en rätt lång sekvens där huvudpersonerna färdas genom en framtidsstad. Den scenen är inspelad i Tokyo i början av 70-talet.

Själv tycker jag egentligen bäst om lite mindre fotoböcker, men det stora negativformatet avgjorde att boken fick det här något större formatet. I övrigt har formgivaren Greger Ulf Nilsson fått bestämma det mesta. Vi har varit rätt eniga hela tiden. Jag skulle tro att 80 procent av negativen är höjdformatare, och eftersom det skulle bli en del stora bilder över uppslag så valde vi en bindning som skulle göra att boken öppnar sig bättre. Det funkade väl sådär, det är bara att inse att det inte är en bra idé att lägga bilder tvärs över ryggen. Men jodå, vi gjorde ett antal dummies och hade möten med bokbinderiet, men det hjälpte inte, det blev ett antal fel, och samma problem verkar de flesta ha med sina böcker. Om jag skulle ändra något, skulle jag kunna tänka mig att göra en variant med bara stående bilder och betydligt färre bilder.

Jag svarade för både produktion och finansiering. Jag har gjort det med nästan alla mina böcker och jag gillar det, man slipper en massa synpunkter. I det här fallet köpte Only Photography i Berlin en del av upplagan och hade förköpsrätt till en del av specialupplagan som säljs med ett silvergelatinfotografi, en kontaktkopia på Kodak Azo kontaktkopieringspapper.

Om vi bortser från problem hos bokbinderiet, gick allt bra. Jag skannar själv från negativen och det brukar aldrig vara några problem. Jag sparade runt 20 000 kronor genom att välja ett papper som var lite enklare men med en behagligare ton. Boken finns för övrigt med två olika omslag. Ett för den tyska delen av upplagan och ett för den svenska.

Jag är mycket nöjd med resultatet.

Den 1 augusti 2014 under attacken Protective Edge, Israels angrepp på Gaza, togs ett beslut om eldupphör. Den israeliska armen, IDF, flyttade dock fram sina positioner och en israelisk soldat togs till fånga av Hamas. Reaktionen kom omedelbart. IDF dödade mer än 130 män, kvinnor och barn, de flesta civila, på gatorna i Rafah den dagen. Arbetet är en reaktion på den vrede jag kände mot det övervåld som användes av IDF mot befolkningen i Rafah.

Boken är ett resultat av ett samarbete med Amnesty International, Forensic Architecture och inte minst människor i Gaza som delat med sig av sina berättelser.

I ämnet historia såväl som nyhetsrapporter används ofta statistik över antal förstörda hus, skadade och döda människor. I Black Friday berättar jag om hur den enskilda människan påverkas av ett förlopp som ligger utanför den enskildes kontroll. Boken har olika berättarperspektiv: allt från stillbilder från en film som en ambulansförare tog den 1 augusti, mina bilder på den plats där den israeliska soldaten togs till fånga, bilder på platser där människor dog, satellitbilder före och efter bombningarna av Rafah (Forensic Architecture) och berättelser av läkare, civila, Hamas och IDF som timme för timme skildrar den 1 augusti, insamlat av Amnesty International.

Min bästa kritiker är min fru Tina Enghoff, hon är även den som formgivit boken. När du jobbat länge med ett projekt så hittar det ofta sin naturliga form ganska enkelt. Vi ville göra en liten bok. Små bilder måste du gå nära, tätt inpå. Den öppna trådbundna ryggen var också ett enkelt val, den blir lätt att bläddra i. Jag ser ofta små böcker med en bindning som gör dem svåra att öppna och där uppslagen inte går att vika ut helt. Boken blir på så vis även ömtåligare, och förhoppningsvis hjälper designen läsaren att möta innehållet i boken.

Jag har finansierat boken med en del egna pengar, men har även fått stipendier för att täcka tryckkostnaden. Det här är min tredje bok om Gaza, efter Gaza Photo Album (2009) och Killing Time (2013) och jag är alltid med på intaget på tryckeriet. Speciellt vid tryckningen av den röda färgen på omslaget, det var ganska svårt att hitta rätt ton. fotografisk tidskrift

| 34

MARI LAGERQUIST

KALLE ASSBRING

HELGA HÄRENSTAM

TITEL »Native plants, invasive plants« FÖRLAG Sailor Press FORMGIVARE Matilda Plöjel

TITEL »Fadern, Sonen och Göran« FÖRLAG Dokument Press FORMGIVARE Sebastian Wadstedt

TITEL »Sunshine & Shadow« FÖRLAG Sailor Press FORMGIVARE Matilda Plöjel

Jag var i Egypten på ett vistelsestipendium under tre månader, det blev en viktig resa för mig. När jag sedan fick höra talas om botanikprofessorn Vivi Täckholm och hennes katalogisering av den egyptiska floran på Kairos universitet åkte jag ner igen.

Jag ville dokumentera herbariet där hon jobbade från 1920 till 1978.

Samtidigt hade jag en kolonilott, som var mer som en ogräsodling och helt oorganiserad, i Göteborg. Du får ett förhållande till marken när du har lagt ner tid och arbete på den. Men vem äger platsen, när kan du säga att det här är mitt?

Vem har rätt att organisera världen? Vi har valt att organisera naturen utifrån Carl von Linnés system.

Men att katalogisera är mycket äldre än så, och går även tillbaka till antiken och biblioteket i Alexandria. För mig så speglar bilderna från herbariet i Kairo och min odlingslott varandras motsatser.

Boken kopplar samman de två, det ordnade och det vildvuxna, hur vi ser på naturen och vad som ingår i vissa grupper.

När jag kom hem från Kairo hade jag med mig en stor mängd material. Min formgivare Matilda Plöjel fick gå fram med yxa, och prioritera bort. Själv klarade jag inte av att reda ut det, jag ville verkligen ha med allt. Vi kände att boken skulle ta för sig, vara stor. Några bilder behövde också komma upp i storlek för att få fram all detaljrikedom. Matilda kom på idén att knyta an formatet på boken till det klassiska systemet för papper, så den är i stående A3. Det är även standard när man torkar växter att använda sig av A3-ark och ta ett vikt A1-ark som omslag. Bindningen, att man bläddrar från vänster till höger, kom naturligt med tanke på kopplingen till Egypten. Jag finansierade produktion och tryck med stipendiepengar.

Att boken är tunn, bara 20 sidor, gör att den kanske känns mer som en katalog. Men så är det. Boken är rätt för sitt innehåll. Den har rätt rytm, texterna intejpade på A6-ark bryter upp. Den ena bilden stämmer av mot den andra. Jag arbetar kanske oftare med artists’ books än fotoböcker. För mig är det viktigt att boken, dess innehåll och utformning är tätt sammanknutet, blir en helhet. Att hela boken blir ett konstverk.

Många sa till mig att »din historia måste du göra något av«. Men först kände jag inte att den var intressant för någon annan än min familj. När jag var 21 år åkte jag och min dåvarande flickvän till Eritrea.

Jag ville se landet som hade spökat i mitt huvud sen jag var åtta år. Det var då som jag fick reda på att det fanns pojkar döpta till Yoran efter min pappa Göran. Han sköts till döds under sin sista resa i landet som dokumentärfotograf och kom att betraktas som en martyr.

Det dröjde till runt 2007 innan jag beslöt att historien var värd att berätta. Att den handlar om livet och döden och vad vi lämnar efter oss. Jag hade fått ett erbjudande att åka till Eritrea. Men min mamma sa »nej, gör det inte«, så jag åkte inte. Sen gick något år, jag sökte och fick projektstöd för en resa dit från Konstnärsnämnden och då: »okej, jag kör«. 2001 hade jag även träffat journalisten Dawit Isaak och hans familj i Göteborg. Han hade döpt sin son till Yoran. Historien blev aktuell igen. Texterna har jag arbetat med stötvis genom åren, jag har burit med mig en anteckningsbok hela tiden.

Jag hade tänkt avsluta 2014, men blev sjuk och tvungen att lägga allt åt sidan. Så det dröjde till 2016 tills boken kom ut. Jag satte samman en PDF med 20 bilder och en text och kontaktade olika förlag. Dokument Press sa ja direkt. Sen hade jag turen att bli rekommenderad formgivaren Sebastian Wadstedt.

Det var lite kämpigt med panoramabilderna, och han kom att välja formatet 24 x 30 centimeter för att få det att funka. Jag tyckte att det passade jättebra, då det är ett klassiskt format på fotopapper. Han föreslog olika papper och att ha omslaget i rå kartong. Bilderna på insidan av skyddsomslaget är som en liten present till läsarna. Stipendier har stått för nästan hela tryckkostnaden.

Titeln är jag mycket nöjd med, även om jag är mest nöjd med boken som helhet. Men titeln flörtar lite med treenigheten, och jag hade den klar redan när jag sökte projektstöd. Jag är även glad över att jag lyckades hitta så många Yoran. Hela historien har varit sådan att den hela tiden gett nya ringar på vattnet, ofta visar det sig att eritreaner jag träffar kände eller känner till pappa. Boken är om min pappas livsverk och mitt liv.

Jag kom på idén för tre år sedan under arbetet med mitt förra projekt, Minnen från en främling. Då snöade jag, som ett sidospår, in på gamla äventyrsromaner.

Några av dem hade korta texter inför varje kapitel som beskrev vad som skulle hända bokens hjältar.

Jag skriver och fotograferar kontinuerligt. Jag började testa att arbeta med mina fotoberättelser som kapitel och skrev korta texter inspirerade av greppet från gamla äventyrsromaner som inledning till varje kapitel. I min bok beskrivs kommande händelser i text och berättas sedan i bild. Jag tyckte att det var spännande att leka med det narrativa och med förväntningarna som texterna gav. Det kändes logiskt från början att det skulle bli en bok, bland annat på grund av kopplingen till gamla äventyrsromaner.

Först gjorde jag en dummy själv, i den versionen låg bilderna tätt. Flera små bilder på varje uppslag som sekvenser eller filmremsor. Sen började jag arbeta tillsammans med formgivaren Matilda Plöjel.

Det var ett samtal och samarbete kring olika val som pågick, från och till, under något år, och det var inspirerande och givande. Matilda tyckte bland annat att varje bild behövde mer plats än jag gett dem i min första skiss, och nu håller jag med henne.

Omslagets titel, logotyp, är lånad från omslaget från ett gammalt fotoalbum, och återkommer som en av historierna i ett av bokens kapitel. Trycket av boken finansierades med litteraturstöd från Kulturrådet och med sparade stipendier.

För mig var det lite svårt att sätta punkt för materialet och urvalet. Den sista bilden som jag la till i boken, la jag till efter det att vi fått första provtrycket och egentligen var klara. Att få till ett bra tryck kan vara svårt. Jag och Matilda reste till tryckeriet i Riga och fanns på plats hela tryckprocessen.

Jag är nöjd med att kombinationer av det overkliga, vaga, aviga och vardagliga kommer fram i boken, så som jag vill att de ska göra i mina berättelser. Men jag ångrar att jag prompt skulle folieprägla de 700 omslagen själv på en gammal varmpräglingsmaskin.

Det tog lång tid och jag fick ont i armarna.

35 | no 1/2017

Läs mer om fotobokspriset på sfoto.se och välkommen till Rival i Stockholm den 22 mars!

ELLEN DAHLBERG

ELLEN DAHLBERG

Grand Central Station, 1944.

I Nils Holgerssons fotspår.

Dahlberg porträtterade Ellen Dahlberg har varit verksam som reportagefotograf i över 40 år. Under våren visas hennes bilder på Marabouparken konsthall. text: Jenny morelli bild: ellen dahlberg

H

on kom till Sverige från Berlin 1938 och lärde sig fotografera hos den legendariska fotografen Anna Riwkin. 96 år gammal är Ellen Dahlberg aktuellare än någonsin, och hon ställer ut på Marabouparkens utställning Upphovsmannen är en kvinna.

Villaförorten Stocksund norr om Stockholm ligger vardagsödslig denna vintriga februaridag. Inga människor ser ut att vara hemma i de stora husen i trädgårdarna, kantade med enar och syrensnår.

Jag är på väg hem till fotografen Ellen Dahlberg och navigerar åt sydöst med telefonens GPS. Ett par veckor tidigare hade jag sett Ellen Dahlbergs fotografier på Marabouparken i Sundbyberg, i utställningen Upphovsmannen är en kvinna, och hennes formsäkra bilder för bildtidningar som SE, Folket i Bild, Tidningen Vi och Frihet imponerade.

Jag blev nyfiken på vem hon är, ringde och blev hembjuden på en kopp kaffe.

En 96-årig dam med pigga ögon öppnar dörren till villan, och vi slår oss ned i det soliga vardagsrum-

met med kaffe, kakor och mazariner. Ellen Dahlberg berättar att hon både ser och hör väldigt dåligt. Men humöret är det inget fel på, och hon klarar sig bra hemma även om hon tycker att huset är för stort.

I ett angränsande arbetsrum står ett skrivbord belamrat med klippböcker och album med utdrag ur hennes långa produktion, i över 40 år var hon verksam som fotograf. I ett annat rum står en förstoringsapparat som hon kan använda för att läsa. Karin Bojs i DN är en favoritskribent, »men det går långsamt«.

1938 var Ellen Dahlberg 17 år och kom till Sverige från Berlin.

– Jag hade en väska och tio kronor med mig.

Tanken var att jag skulle stanna en vecka och hälsa på min syster som var bosatt här, säger hon.

Men planerna på att återvända och att studera till läkare i Schweiz skrinlades av judeförföljelser och av kriget. Hennes mamma föll offer för nazisternas förföljelser. Hennes pappa lyckades fly och kom till Sverige. fotografisk tidskrift

| 36

ELLEN DAHLBERG

ELLEN DAHLBERG

Från resan till Latinamerika.

Självporträtt i backspegel.

efterkrigstiden »Jag var nyfiken på världen och på andra människor.

Jag var ute på kvällarna, fotograferade på stan.«

37 | no 1/2017

reportageresa genom Latinamerika, Karibien och Nordamerika. Han skrev och hon tog bilder på socker- och kaffeodlingar, bomullsplantager, gummiframställning med mera. Ärendet var att uppmärksamma saker som Sverige verkligen behövde under kriget. Och bilder på människor: den kroppsarbetande människan är ett viktigt motiv i alla hennes bilder under denna period, både de som är tagna i Sydamerika men även reportagen från Sverige. Bilderna hon tog sålde hon till bildtidningar, aldrig med kontrakt och betalning oftast kontant i handen. När de sålde sitt material från Sydamerika till en agent i New York räckte pengarna så att de kunde stanna kvar i metropolen i ett halvår. (!)

»Upphovsmannen är en kvinna«, med de tre fotograferna Alma Haag, Ellen Dahlberg och Ragnhild Haarstad, visas på Marabouparken till den 23 april 2017. En K special om tidiga kvinnliga pressfotografer finns på SVT Play från den 10 mars.

JENNY MORELLI

Så i stället för läkekonst i Schweiz blev det Sverige och fotografi. Yrkesbanan började hos den välkända porträttfotografen Anna Riwkin där Dahlberg blev lärling.

– Riwkin var mycket trevlig och en utomordentlig fotograf, särskilt bra på dansfotografi, men jag förstod snart att jag inte ville jobba i studio. Jag ville ut och göra bildreportage, jag var nyfiken på världen och på andra människor. Jag var ute på kvällarna, fotograferade på stan och gjorde ett jobb nere i hamnen i Gamla stan som jag lyckades sälja, säger hon.

Under 1940-talet, mitt under brinnande krig, inledde hon och hennes man Nils Dahlberg en

AKTUELL

fotografisk tidskrift

| 38

ELLEN DAHLBERG

Mottagning pรฅ Hotell Anglais i Stockholm fรถr finska krigsbarn 1942.

ELLEN DAHLBERG

VILL DU LÄSA MER OM ELLEN DAHLBERG? Anna Tellgren har skrivit »Förnyelse av formen i femtiotalets fotografi« i Kvinnovetenskaplig tidskrift, nr 3–4, 1993.

Ann-Charlotte Glasberg intervjuade Ellen Dahlberg i boken »Women Photographers – European Experience« från 1999.

Den arbetande människan intresserade Ellen Dahlberg.

J

ag frågar henne om hon kände sig ensam. Var det någonsin något problem för dig att vara kvinna?

– Nej inte direkt, jag hade aldrig några problem med manliga fotografer. Vi konkurrerade liksom inte. Jag hade som kvinna också lätt att få andras förtroende och tror att jag uppfattades som ganska vardaglig av folk som jag tog bilder av.

Och som kvinna hade du vissa fördelar, männen hade ofta en massa kameror runt halsen och ställde abrupta frågor, svarar hon och skrattar.

1949 deltog hon som en av två kvinnliga fotografer (den andra var Astrid Bergman) i utställningen Unga fotografer, tillsammans med bland andra Lennart Nilsson, Hans Hammarskiöld, Sven Gillsäter och Hans Malmberg. I Dahlbergs bildvärld finns ofta ett lekfullt experimenterande som gör bilderna lustfyllda och spännande.

Det märks även att hon hade internationella referenser, att hon hade koll på den typ av bilder som förekom i exempelvis tidningarna Life och Look.

39 | no 1/2017

»Jag gillar inte att fotografera mode och modeller, och jag sa åt dem att de skulle slänga ut mig inom en vecka om jag tackade ja.« – Jo, jag var ju berest redan när jag kom till Sverige. Det var helt klart en fördel att vara välutbildad och kunna språk om man skulle lyckas som fotograf, säger hon.

På den långa båtfärden till Sydamerika passade hon och hennes man till exempel på att lära sig bättre spanska. På grund av kriget tog båtturen tjugofem dygn.

Jag frågar om hon umgicks mycket med andra fotografer i sin generation.

– Jag var bekant med många, men jag umgicks inte med kollegor egentligen. De jag träffade mest var de redaktörer som jag sålde jobb till, säger hon.

Senare i livet hörde Veckorevyn och andra modetidningar av sig. De ville att Ellen Dahlberg skulle jobba för dem, men hon sa nej.

– Jag gillar inte att fotografera mode och modeller, och jag sa åt dem att de skulle slänga ut mig inom en vecka om jag tackade ja, säger hon.

Hela livet har hon satt värde på att arbeta självständigt och har aldrig hört till någon redaktion.

Hon berättade ju att hon var för nyfiken av sig för att arbeta kvar i Riwkins studio, så min sista fråga innan vi skiljs åt är om hon fortfarande är nyfiken?

– Mycket, svarar hon och ler stort.

HENDRIK ZEITLER

SFF SÖKER NY VERKSAMHETSLEDARE! Läs mer på sfoto.se/ledigtjobb fotografisk tidskrift

| 40

när allt går åt helvete

»Ullman beskyllde mig för utpressning« Hur närgången var Tove Falk Olsson egentligen när hon fotograferade Liv Ullman på filminspelningen? Försökte hon verkligen pressa skådespelerskan på pengar efteråt?

Läs om ett fotouppdrag som höll på att spåra ur totalt.

1995 hade Tove Falk Olsson i uppdrag av filmtidningen Chaplin att göra ett »bakom-reportage« i samband med en tv-inspelning av Ingmar Bergmans Enskilda samtal i regi av Liv Ullman.

En version av vad som hände går ungefär så här: Tove Falk Olsson trängde sig på Liv Ullman för att kunna ta en bild. Därefter förstod fotografen att det blev fel och lämnade över filmrullen till Ullman.

Senare krävde Falk Olsson att få tillbaka rullen och försökte samtidigt pressa Ullman på pengar.

Oj. Kan det stämma? Nja, Tove Falk Olsson skrattar i dag glatt åt minnet, som poppade upp i huvudet i samband med att hon nu läser Linn Ullmans bok om sina föräldrar (alltså Liv Ullman och Ingmar Bergman).

– Det kändes som ett väldigt kul uppdrag, att få hänga med tv-dramats inspelningsteam och skildra vad som händer mellan tagningarna, säger Tove Falk Olsson.

Första dagen såg hon plötsligt en situation där Liv Ullman satt och tittade på tagningarna tillsammans med sin scripta, samtidigt som hon målade läpparna.

Resultatet i Chaplin nummer 5/6 1995.

41 | no 1/2017

– Det var ett sådant där ögonblick som man som fotograf absolut inte kan låta bli att fånga.

Tove Falk Olsson tog några bilder i snabb takt.

När Liv Ullman hörde slutarljudet avbröt hon sig, stirrade stint på fotografen och skrek rakt ut: »Hur kunde du? Det var det fräckaste!« – Alla som har sett henne agera i en Bergmanfilm vet hur hon kan skrika med… emfas. Det gjorde hon denna gång också, minst sagt.

Allt arbete i studion avstannade och alla – inklusive delar av Sveriges skådespelarelit, såsom Max von Sydow, Hasse Alfredson och Pernilla August – tittade gapande på dramat som utspelades när Liv Ullman råskällde på den unga fotografen.

– Jag hade gett mycket för att bara sjunka rakt genom jorden och försvinna därifrån i det ögonblicket. Speciellt som jag var rätt oerfaren, i dag kanske jag hade klarat det bättre.

Tove Falk Olsson bad om ursäkt och lovade att de skulle se till att inte publicera bilderna som hon just tagit. Men det var inte nog. Liv Ullman krävde att få hela filmrullen – omedelbart, på plats.

– Ja, vad skulle jag göra? Hon stod där och skrek på mig och jag hade just påbörjat uppdraget. Hon fick rullen, och jag minns att Bengt Wanselius – som var fotograf för själva produktionen – kom fram till mig och tipsade vänligt: »Du ska nog ligga lite lågt nu.« När Tove Falk Olsson var klar för dagen gick hon till Chaplins redaktion och berättade vad som hade hänt.

– Chefredaktören blev rosenrasande. Inte på mig utan på Liv Ullman. Hon ringde till Lars Engqvist som var chef för Svenska Filminstitutet.

Han kom ner till redaktionen och försökte släta ut det hela: »Liv Ullman hade nog bara en dålig dag, du ska inte ta åt dig.«

Tove Falk Olsson fortsatte fotografera kring inspelningen under de kommande två dagarna, men förbannade vid varje klick att det lät så mycket från slutaren.

– Jag tyckte plötsligt att det lät jättemycket, och varje gång jag tryckte av tittade Liv Ullman upp och gav mig en skarp blick…

Debaclet gjorde förstås att hon var orolig och hämmad under resten av uppdraget, vilket bidrog till att hon missade en annan chans till en unik bild.

– Andra dagen skulle de filma i Hedvig Eleonora kyrka och jag gick dit tidigt. När jag gick runt i kyrkan såg jag plötsligt en ensam man sitta bland kyrkbänkarna och intresserat följa arbetet. Det var Ingmar Bergman, och jag förstod direkt vilken fin bild jag hade kunnat ta. Men efter det som hänt dagen innan vågade jag inte. Det har jag ångrat.

När uppdraget var slutfört visade det sig att frågan om rätten till filmrullen levde vidare och blossade upp till en tvist mellan juristerna på Sveriges Television respektive Svenska Fotografers Förbund.

– Först hade Liv Ullman uppmanats att lämna ifrån sig filmrullen och svarat att hon hade slängt den. Därefter stod det klart att det verkligen inte var okej att göra så – det räknas som egenmäktigt förfarande – och då visade det sig plötsligt att hon hade kvar filmen.

Liv Ullman hade till och med lämnat in den för framkallning, dock var hon inte medveten om att Tove Falk Olsson hade tänkt pressa den två steg.

»Ja, vad skulle jag göra? Hon stod ju där och skrek på mig och jag hade just börjat.« Resultatet blev en radda underframkallade bilder som skickades över till Chaplin-redaktionen. Alla bilder utom de där fem laddade rutorna som togs när Liv Ullman målade läpparna.

I brevet från juristen på Sveriges Television kan man läsa att Liv Ullman är beredd att överlämna även dessa, men enbart till »Tove Falk Olsson personligen«. Dessutom kräver man att »negativen till de fem ovannämnda bilderna liksom de överlämnade papperskopiorna förstörs i Liv Ullmans närvaro« (!). Det räckte emellertid inte, utan för att kunna vända blad krävdes också att både chefredaktören och Tove Falk Olsson framförde ursäkter för »anklagelserna om brottsligt förfarande och vad Liv Ullman uppfattar som försök till ’ekonomisk utpressning’«.

– Utpressning?! Hur skulle det gå till? Nä, hon hade reagerat på att förbundsjuristen hade yrkat på ekonomisk kompensation, något jag inte brydde mig om. I det läget kände jag att det var dags att verkligen backa. Det hela verkade inte riktigt… sunt.

Och man kan ju spekulera kring hur den där överlämningen skulle ske, och skulle vi ha någon liten rit när jag förstörde negativen framför Liv Ullman?

Lite absurt var det allt, säger Tove Falk Olsson. / PETER WIKLUND

STEFAN OHLSSON TEKNIKREDAKTÖR

praktik

I väntan på den globala slutaren När vi började få kameror som kunde ta både stillbilder och rörlig video fick vi också kameror som använde två olika slutartyper, dels den vanliga, mekaniska slutaren, dels en elektronisk slutare. Elektroniska slutare fungerar genom att sensorn aktiveras under ett kort slag och sedan läses informationen ut från sensorn, rad för rad. Efterhand har fler och fler tillverkare gjort det möjligt att använda den elektroniska slutaren också för stillbildsfotografi.

Elektroniska slutare har en rad fördelar. De är tysta, helt tysta, vilket gör att tillsammans med en spegellös kamera går det att fotografera ljudlöst. En elektronisk slutare går också att ställa in på absurt korta exponeringstider. I dagens kameror ger de slutartider ner till 1/32 000 sek.

Eftersom slutaren är elektronisk finns inte heller några rörliga delar som kan ge vibrationer. Med dagens kameror med extremt hög upplösning blir det allt viktigare att undanröja alla källor till vibrationer, som spegel- och slutarrörelse. Kameratillverkarna får lägga ner allt mer arbete på att konstruera slutare som inte bidrar till vibrationer.

Det verkar ju som om det bara finns fördelar med elektroniska slutare, men tyvärr finns det en tydlig nackdel. Slutaren öppnas och stängs

inte över hela sensorytan samtidigt.

Det innebär att den övre delen av bilden exponeras vid en lite annorlunda tidpunkt än den nedre delen.

Det ger upphov till bilder där rörliga objekt kan se mycket märkliga ut.

Det kan också ge bilder som varierar i färg och ljushet om de tas i lysrörsljus på alltför korta tider. Detta eftersom lysrören blinkar i takt med växelströmmens frekvens, vilket här i Europa är 50 Hz. Om du då tar en bild på en 1/250 sek kommer vissa delar av bilden exponeras när lysröret lyser som starkast, andra delar när lysröret är som svagast.

Det kan också ge upphov till lite märkliga effekter när man panorerar snabbt med kameran. Hus ser ut att luta i sidled, stillastående människor ser ut att falla omkull.

Slutaren öppnas och stängs inte över hela sensorytan samtidigt.

JACQUES HENRI LARTIGUE

Fördelar och nackdelar med mekaniska och elektroniska slutare.

Jacques Henri Lartigues »Le Grand Prix«»

Egentligen är problemet inte nytt. Även ridåslutaren kan skapa samma förvrängningar i bilden. En av de mest kända bilderna som visar denna effekt är Jacques Henri Lartigues berömda bild Le Grand Prix A.C.F. 1913 fotograferar Lartigue en, för dåtidens förhållanden, mycket snabb bil. Genom att överdelen av bilden exponerades först ser bilen ut att luta framåt.

Detta blev sedan ett stilgrepp som användes i alla serieteckningar för att visa att bilen var i rörelse.

Lösningen idag är att inte använda den elektroniska slutaren när man fotograferar snabba rörliga objekt eller i lysrörsljus på korta slutartider.

Det är därför den mekaniska slutaren finns kvar.

Men på längre sikt kommer vi att få slutare som kan läsa ut all information från sensorn på en enda gång istället för pixelrad för pixelrad. Dessa slutare brukar kallas för globala slutare. Idag dras de globala slutarna med en hel del brister, framförallt att de medför en hel del ljusförluster. Men alla kameraföretag arbetar intensivt för att få fram en sådan global slutare utan dessa nackdelar. När de får fram en sådan slutare kan vi utesluta de mekaniska slutarna och njuta av tystare kameror.

Hyr de bästa bildverktygen du med!

“Servicedepån för Master Photographers”

OBS! Ny adress: Bondesonsgatan 1, Sthlm.

fotografisk tidskrift

| 42

STEFAN OHLSSON

Eftersom lysrör tänds och släcks i takt med växelströmmen, hinner lysröret tändas och släckas flera gånger i denna bild. Varje enskild del av bilden exponeras under 1/1250 sek, men totalt tar det 1/250 sek för hela bilden att exponeras..

08-680 15 70 OBS! Ny adress: Bondesonsgatan 1, Sthlm.

www.molanders.se

43 | no 1/2017

teknik

MINSKAD STORLEK

NYTT FILMOBJEKTIV Allt eftersom det blir fler och fler som filmar, dyker det upp allt fler produkter optimerade för filmning. Samyang, den koreanska objektiv-tillverkaren, har nu åtta objektiv i sin serie objektiv för filmning, kallad Xeen. Det nya tillskottet är ett 20 mm t/1,9. Objektivet finns i fattningar för Canon EF-, Nikon F-, Sony E- och micro 4/3-bajonett, men också för PL-bajonett som används på videokameror.

EKTACHROME ÅTERUPPSTÅR Kodak Alaris återupptar tillverkningen av Ektachrome.

Filmen, med en känslighet på 100 ISO, börjar nu tillverkas och förväntas nå ut på marknaden under senare delen av 2017.

Fjärde generationens modell Fujifilms kompaktkamera X100 har nu nått fram till den fjärde generationen. Modellen har namnet X100F. Sensorn är numera på 24 MP, till skillnad från föregångarnas 16 MP. Designen är däremot så gott som oförändrad, liksom hybridsökaren. Användaren kan alltså välja mellan att använda en elektronisk sökare eller en optisk genomsiktssökare. Objektivet är fortfarande på 23 mm f/2. På baksidan sitter en fokusspak, som gör det möjligt för fotografen att flytta fokuspunkten under det att hen har ögat kvar vid sökaren.

Samtidigt introducerar Fujifilm ett nytt objektiv till sina kameror med X-bajonett. Det är ett kort tele på 50 mm f/2, som väger 200 gram. Objektivet är vädertätat och har nio linser, varav en är en asfärisk lins som använder ED-glas.

NYTT AVANCERAT SONY-OBJEKTIV

KOMPAKTKAMEROR TAR STRYK

G-Master kallar Sony sina mest avancerade objektiv.

Nu utökas denna grupp av objektiv med ett 100 mm f/2,8. Objektivet har en FEbajonett, det vill säga det är avsett för Sonys spegellösa kameraserie.

Sony använder en så kal�lad apodiserande lins. Det är en lins som har en tonande effekt ut mot bildkanterna.

Dessutom har objektivet en defokus-inställning, som gör att fotografen kan styra mängden sfärisk oskärpa i bakgrunden.

Den apodiserande linsen gör att den faktiska ljusstyrkan på objektivet är t/5,6.

Kameraexporten från Japan rasar med en tredjedel från föregående år. 2010 exporterade Japan 121 463 kameror och utbytbara objektiv. Under 2016 exporterades 35 395 kameror. Det är framförallt kompaktkamerorna som tagit stryk i konkurrensen med mobiltelefonerna. Systemkameror tar en större och större del av den krympande marknaden och svarar idag för nästan 50 % av den totala exporten. Även under 2017 förväntar sig den japanska kameraindustrin en minskning på drygt 10 %. Siffrorna är framtagna av CIPA, Camera & Imaging Products Association.

NY TILLFÖRORDNAD VD PÅ HASSELBLAD Hasselblad tillkännager att den nuvarande vd:n, Perry Oosting, har avgått. Han återgår till sin gamla roll, att

MING THEIN, HASSELBLAD

Leica uppdaterar sin M-modell, som får namnet M10. Den största förändringen är att man minskat storleken på kamerahuset. Den nya kameran har nästan exakt samma mått som de klassiska analoga kamerorna, som Leica M4 och M6. Kameran använder en ny sensor på 24 MP. Fortfarande använder Leica speciella mikrolinser ovanför sensorerna, för att korrigera det ljusavfall som uppstår i bildkanterna. På så sätt undviker man de färgstick och ljusavfall som annars uppträder med vissa av Leicas objektiv, framförallt med vissa av vidvinkelobjektiven.

Paul Bram tar över.

fungera som rådgivare till styrelsen. Ny tillförordnad vd blir Paul Bram, som kommer från företag som Gambro och Ericsson.

MER HÅLLBAR BLÄCKUPPSÄTTNING Epson lanserar ersättaren för Stylus Pro 4900. Den nya skrivaren har fått namnet SureColor SC-P5000 och har fått samma nya bläckuppsättningar som de större skrivarna i SureColor P-serien. Det innebär att det gula bläcket har ersatts med ett som ska ge betydligt bättre hållbarhet. fotografisk tidskrift

| 44

MORT E N KROGVOLD WORKSHOP FOTOGRAF MORTEN KROGVOLD

Foto© Tarand Krogvold

är Norges mest kända konstfotograf. Han har arrangerat över 180 workshops i Vågå, Gudbrandsdalen i Norge, med över 6000 deltagare. Han har också undervisat i USA, Kina, Sydafrika, Bangladesh, Qatar och i många europeiska länder samt de nordiska länderna.

I Norge är han känd från NRK-programmen Ansikt til ansikt; personliga möten mellan Morten Krogvold och flera av Norges mest kända kulturpersonligheter.

I tillägg till att vara en inspirerande och kunskapsrik kursledare är Morten Krogvold också en eftertraktad föredragshållare för näringsliv och organisationer.

Fotografer är magiker. Ja, inte alla. Jag har haft förmånen att träffa några och Morten är en av dom. Han brinner.

Förhoppningsvis brinner han inte upp på länge än…

Ulf Lundell

FOTOGRAFISK WORKSHOP MED MORTEN KROGVOLD I VÅGÅ I NORGE

.. ..

. .

Morten Krogvold Workshop handlar inte bara om fotografi, det handlar generellt om visuell förståelse och kommunikation. En fotografisk workshop du sent kommer att glömma!

Vad är att se?

Hur utveckla ett personligt uttryck?

Ljus, form och komposition Digital och analog fotografering

Föredrag med utgångspunkt i fotografi och andra konstuttryck Nybörjare, avancerade amatörer och professionella – detta ägnar sig för alla!

VÅGÅ OCH GUDBRANDSDALEN I MAJ

Vågå och landskapet runt hör till några av Norges stora naturpärlor och i maj visar Vågå sig på sitt bästa!

Vågå ligger i utkanten av Jotunheimen nationalpark, som rymmer Norges högsta fjäll och det är inte långt till det norska Vestlandet, med bland annat världsarvet Geirangerfjorden. Men Vågå är inte bara natur, i denna delen av Gudbrandsdalen finner du också en kultur och en bebyggelse med anor från medelåldern.

UNDER SJÄLVA WORKSHOPEN måste du koncentrera dig om undervisningen. Men kommer du dagen innan bjuder vi på gratis lunch samt guidet tur i Norges vackra natur!

Experiment 1980 Foto© Morten Krogvold

NÄSTA MORTEN KROGVOLD www.vagahotel.no – tel. 0047 61 23 95 50 – post@vagahotel.no WORKSHOP I VÅGÅ är den 26. maj – 1. juni 2017. Är du rädd för problem med det norska språket?

FÖR MER INFORMATION OCH ANMÄLAN:

Morten Krogvold Workshop har svensk “tolk” i sin stab!

Annonse SFF0000.indd 1

NOK 15 000,- inklusiv kurs och helpension.

21.01.2017 01.33

juridik

THOMAS RIESLER FÖRBUNDSJURIST SFF

När någon stjäl dina bilder Privatpersoner har svårt att greppa upphovsrätten tills de själva drabbas.

De flesta människor har en, låt oss säga, »avslappnad« attityd till upphovsrätt. Ofta yttrar sig inställningen i form av ren okunskap: »Jag visste inte att man inte fick ta bilden och använda den i mitt företag. Det stod inte att det var förbjudet.« Det kan vara lathet att ta reda på fakta: »Det stod inte på bilden vem som var fotograf, så då kunde jag ju inte skriva ut det.« Okunskapen kan också yttra sig som en ren feluppfattning om rättigheter till objektet på bilden: »Du får inte fotografera mig/min cykel/min hund utan mitt tillstånd.« Missförstånden kan ibland få konstiga konsekvenser. Ett exempel är att en privatperson kan tycka att hen har rätt att använda en fotografs bild på privatpersonen på privatpersonens Facebook-sida utan fotografens tillstånd (felaktigt). Privatpersonen menar att hen skulle ha gett sitt tillstånd till fotograf för att denne skulle få ta en bild på privatpersonen (felaktigt).

Rent allmänt kan det vara svårt att få personer som inte försörjer sig som fotografer att förstå de problem som den professionellt verksamma fotografen ställs inför, när dennes bild används utan tillstånd. Man kan förklara i timmar, men tyvärr är det oftast när »icke-fotografen« själv får sina bilder stulna som hen verkligen börjar inse problematiken och då intresserar sig för upphovsrätten.

Låt mig ta ett exempel. En amatörfotograf, låt oss kalla honom Alf, kontaktade mig och berättade att han hade blivit bestulen på ett antal bil-

der som hade laddats ned från hans hemsida. Men inte nog med det. Bildtjuven, eller snarare intrångsgöraren, hade dessutom haft mage att ställa ut bilderna och angett sig som upphovsman. När jag frågade hur Alf fått reda på detta berättade han att bildtjuven hade utgett sig för att vara fotograf och skapat en utställning. Utställningen hade fått uppmärksamhet i staden där den genomfördes. Den lokala tidningen hade skrivit om den och publicerat Alfs bilder. När en vän till Alf fick se vilka bilder som fotografen ställde ut, och såg att det var några av Alfs, kontaktade vännen Alf angående detta.

Alf kontaktade bildtjuven för att få en förklaring. Denne nekade först, för att sedan erkänna att han fått »fotokramp« och meddelade att han nu helt gett upp ambitionen att själv kunna fotografera.

När personer som inte försörjer sig som fotografer får sina bilder stulna förstår de problematiken.

Alf polisanmälde saken för rätt ska vara rätt. Alf tyckte också att bildtjuven skulle betala något för användningen och vände sig till SFF för att få reda på vad den användning som skett borde kosta, samt hur mycket man kunde kräva i ersättning och skadestånd. Jag hjälpte till med uträkningen. Resultatet ville även åklagaren veta, för tydligen hade polisen tagit anmälningen på allvar och utrett saken så bra att den hamnat hos åklagare. Åklagaren utredde vidare.

Bildtjuven erkände att han tagit Alfs bilder och fick ett föreläggande.

Vad som hände sedan vet jag inte. Men hur det gick är inte min poäng här, poängen är att det faktiskt skedde ett upphovsrättsbrott, att det polisanmäldes, att åklagaren ansåg att det faktiskt gick att utreda vidare och skulle kunna hålla i rättegång.

Mitt andra exempel handlar om Sara Skyttedal, visserligen politiker men även en privat amatörfotograf.

Dagens Nyheter använde ett antal bilder som hon hade tagit på Ebba Busch Thor och hävdade att dessa fick användas – gratis! – i enlighet med det så kallade dagshändelseundantaget i upphovsrättslagen (Läs mer om vad detta är under »Fråga Juristen« i detta nummer av F).

Detta tyckte inte Sara Skyttedal. Hon skrev en irriterad redogörelse kring ärendet på sin Facebook-sida. Detta resulterade i att massor av hennes följare stödde henne med pengar, cirka 250 000 kronor, som skulle gå till processkostnader om hon förlo-

rade. Skyttedal gick till tingsrätten som dömde delvis till hennes del och delvis till DN:s del. SFF gick här in och stödde ett överklagande genom att garantera att Sara inte skulle bli skyldig att betala vid eventuell förlust. Och under året ska tvisten prövas i en högre instans. Sara kan då använda de pengar hon fått från sina följare till något behjärtansvärt ändamål, eftersom hon var garanterad ekonomisk säkerhet oavsett utfall vid den kommande rättsliga överprövningen.

Vad visar då detta på? Jo, följande: 1. Det finns faktiskt möjligheter att bestraffa upphovsrättsintrång. 2. När privatpersoner drabbas så uppmärksammar fler att det faktiskt finns något som heter upphovsrätt. Det är bra för det sätter fingret på upphovsrätten, och det gynnar alla som försörjer sig på denna.

Så egentligen är det ett pedagogiskt genidrag att utnyttja stölder av privatpersoners bilder för att rikta strålkastaren på upphovsrättens betydelse. När upphovsrätten får uppmärksamhet i media innebär det att fler privatpersoner uppmärksammar denna problematik som är vardag för yrkesfotografer. Det är alltid lättare att ta till sig problem som känns nära och angelägna, än de som känns perifera och därmed oviktiga. Och vad kan vara mer angeläget och nära än när någon stjäl dina och mina bilder?

Känner du någon privatperson som fått sin bild stulen? Du når mig på thomas.riesler@sfoto.se. fotografisk tidskrift

| 46

HELA DENNA SIDA ÄR EN ANNONS FRÅN PORTFOLIOBOX

LÅT VÅRA EXPERTER SKRÄDDARSY EN PROFESSIONELL HEMSIDA ÅT DIG FÖR ENDAST 5990 KR!

WWW.PORTFOLIOBOX.NET/CONSULTING WEBBDESIGN

CONTENT MANAGEMENT

RESPONSIV DESIGN

Vi har koll på de senaste trenderna. Tillsammans tar vi fram en snygg och modern design efter dina behov.

Med vårt populära gränssnitt kan du själv enkelt underhålla och uppdatera både design och innehåll.

Allt vi designar görs med smartphones och surfplattor i åtanke, så att din hemsida ser bra ut på alla enheter.

E-SHOP

SEO

SUPPORT 24/7

Vi har tekniken för att maximera försäljningen av dina produkter. Med dig planerar vi ett upplägg som funkar.

Vi vet hur viktigt det är att synas på nätet och optimerar därför din hemsida för maximal exponering.

Vår pålitliga support är där för att hjälpa dig året runt om du skulle ha några frågor eller problem.

PROFESSIONELL LEVERANS 1

PLANERING

Tillsammans planerar vi innehåll och struktur.

2

BYGGE

Vi bygger din sida och laddar upp ditt material.

3

LEVERANS

Du får en färdig hemsida, redo för lansering!

KONTAKTA OSS PÅ 070-257 90 16 SÅ BERÄTTAR VI GÄRNA MER

CLETUS NELSON NWADIKE

medlem

SÖK STIPENDIER OCH IR-ERSÄTTNING Konstnärsnämnden utlyser arbets- och långtidsstipendier där yrkesverksamma bild- och formkonstnärer kan ansöka om arbetsstipendium och/eller långtidsstipendium. Sista ansökningsdag är den 23 mars.

Sista anmälningsdag för IRersättning är den 1 juni 2017.

NYA MEDLEMMAR Cletus Nelson Nwadike kommer den 22 april – kom du med!

Stämma, inspiration och fest Lördagen den 22 april hålls SFF:s årsstämma, Fotoförfattarnas årsmöte och tre inspirationsföreläsningar som avslutas med middag och fest på Münchenbryggeriet i Stockholm. Inspirationen står fotograferna Helene Schmitz, Cletus Nelson Nwadike och John Hallmén för.

Samtliga handlingar till stämman blir tillgängliga på vår webbplats allra senast 13 april.

Glöm inte att du som bor utanför Storstockholm kan söka reseersättning. Reseersättning inom Sverige utgår för deltagande på stämman med 15 kronor per mil oavsett färdsätt och endast för medlemmar bosatta utanför Storstockholm. Blankett delas ut på plats. Läs mer om programmet och anmäl dig till middag, föreläsningar och fest på sfoto.se/årsstämma2017. Till själva årsstämman behövs ingen föranmälan.

ERIK MÅRTENSSON

DE FAR TILL KAVALLA

HEJ IZABELLLE NORDFJELL, NY MEDLEM! Varför gick du med i SFF? – Jag har nyligen flyttat hem till Örnsköldsvik och kände att nu var det dags, har tänkt bli medlem länge. Det känns som en trygghet att ha någon att bolla med och ha i ryggen vid olika frågor om upphovsrätt och ersättning m.m. Jag tycker att det är viktigt att vara med och bidra till att stärka fotografens yrkesroll.

Fotoförfattarsektionen inom SFF delar årligen ut fem stipendier till Kavalla i Grekland. Märtha Thisner, Eva Lie, Rebecka Uhlin, David Magnusson och Eva-Teréz Gölin är 2017 års Kavallastipendiater.

DRÖNARREMISS SFF har uttalat sig angående kameraövervakningslagen och möjligheten att använda drönare för berättigade ändamål. SFF välkomnar regeringens vilja att möjliggöra för dessa att fortsätta med sin verksamhet och stödjer därför införandet av den i promemorian föreslagna

SFF ett samarbete med SignR, en webbaserad tjänst för digital signering. Läs mer på sfoto.se.

REBECKA UHLIN

Maryam Aghabarari, Upplands Väsby; Roger Arleryd, Klintehamn; Teodor Axlund, Stockholm; Helene Bernstone, Kungälv; Christian Boo, Trosa; Mads Frederik Christensen, Malmö; Christina Josephsson, Kristinehamn; Janus Langhorn, Malmö; Izabelle Nordfjell, Arnäsvall; Jacob Nordström, Tullinge; Jonas Norén, Malmö; Andreas Palmén, Umeå; Rodrigo Paras, Ekerö; Linda Romppala, Enskede; Margaretha »Meta« Sjödin, Hudiksvall; Börje Svensson, Stockholm; Daniel von Malmborg, Hässelby; Mikael Väisänen, Lerdala.

SFF STÖDER ÖVERKLAGANDE

Rebecka Uhlin till Kavalla.

tvingande lagregleringen i kameraövervakningslagen. Läs svaret i sin helhet på sfoto.se

DIGITAL SIGNERING Många fotografer tycker det är krångligt att upprätta och ingå skriftliga avtal med sina kunder. Därför inleder

Domen gällande DN:s användning av politikern Sara Skyttedals fotografier innebär ett kraftigt angrepp på den för fotografer viktiga namnangivelsen/ideella upphovsrätten.

Skyttedals överklagande är en viktig principsak för branschen. Det är själva överklagandeprocessen SFF ställer sig bakom och inte några andra politiska ståndpunkter som kan uttalas i anslutning till denna. fotografisk tidskrift

| 48

fråga juristen

COPYRIGHT OCH SPÖKTEXTER? Hej! Jag har sett att ©-tecknet, spöktexter och vattenstämplar i bilder används även där upphovsrätten gått ut, och oftast har man inte ens fotograferat bilderna själva. Får man göra så? /Adam Svar: ©-tecknet har inte någon juridisk betydelse enligt svensk rätt. Däremot har tecknet traditioner i anglosaxisk rätt. Tecknet används ofta som en markör för att påvisa att exempelvis ett fotografi, är skyddat av upphovsrätt. Men ett felaktigt angivande av upphovsrättsligt skydd som leder till att någon betalar för exempelvis en bild som annars skulle vara fri skulle kunna anses som bedrägeri.

Generellt sett rekommenderar vi inte våra medlemmar att använda ©-tecknet eller spöktexter/vattenmärkning på sina fotografiska verk och bilder, om det inte finns någon akut hotbild för bildstöld. Däremot anser vi att du bör överväga att använda ©-tecknet eller spöktexter/ vattenmärkning i informationssyfte, om du använder dina bilder i anglosaxiska sammanhang.

BILDER FRÅN NEDLAGD TIDNING? Hej! Vad gäller för återpublicering i en tidskrift av en avliden fotografs bilder framtagen för en tidning som lagts ned? /Elle-Marie Svar: Om fotografen har varit död i mer än 70 år är upphovsrätten utsläckt, och fotografierna fria att användas. Om fotografen inte har varit avliden i mer än 70 år, 49 | no 1/2017

hej

gäller följande: När tidningens verksamhet är nedlagd återgår alla rättigheter som tidningen haft till fotografen (oavsett om denne är avliden eller inte). Rättigheterna till den avlidne fotografens fotografier går till dennes arvingar genom arv. Du måste då vända dig till arvingarna för att få en licens för att använda fotografiet i fråga.

VAD GÄLLER FÖR NYHETSBILDER? Hej! Får tidningar ta vilken bild som helst och använda som nyhetsbild, utan att betala fotografen eller ange vem som tog bilden? /Isaak Svar: Enligt det s.k. »dagshändelseundantaget« (23 § 1 st. p. 3 upphovsrättslagen) får ett konstverk (här: fotografi) återges i en tidning eller tidskrift i samband med en redogörelse för en dagshändelse, dock inte om verket har skapats för att återges i en sådan publikation. Namnet på fotografen ska dock anges om det inte är tekniskt eller praktiskt omöjligt.

Om bilden togs för att användas i tidning i tryck, eller digital motsvarighet, bör du som fotograf kunna få betalt för den samt även kunna kräva skadestånd för olovlig användning. Om så inte var fallet finns en risk att tidningen kan hävda att det rör en dagshändelse enligt 23 § 1 st. 3 p. och att användningen därför ska vara fri. Just nu pågår ett intressant mål i Patent- och marknadsöverdomstolen där dagshändelseundantagets räckvidd ska prövas (Skyttedal vs DN).

Läs juristens utförligare svar på sfoto.se.

ANKI ALMQVIST FÖRBUNDSORDFÖRANDE

Oskäliga avtal är inte alls moderna Jag satt och tjuvlyssnade på tåget hem från Norrlandsdagarna i Sundsvall. Det var ett par som diskuterade barnuppfostran och blev mer och mer högljudda, tonfallen hårdnade. Efter ett tag insåg jag att de egentligen hade samma åsikt men inte förstod varandras sätt att formulera sig. De missförstod hela tiden varandras ordval, och kommunikationen blev trög och tråkig.

Kommunikation är så viktigt och samtidigt så svårt. För att bättre nå ut till er medlemmar har vi under förra året lagt extra krut på kommunikationsarbetet och utarbetat en kommunikationsplan.

Vår kommunikationsplan är ett verktyg som hjälper oss att hitta fokus och välja rätt strider, som ni vet finns det många. Vi vill också bli bättre på att lyfta fram goda exempel, när medlemmar får rätt och vinner strider med hjälp av oss.

Utifrån SFF:s bakgrund och syfte: »Svenska Fotografers Förbund vill främja utvecklingen av fotografin och bevaka och befordra fotografin och dess utö-

Vi är en organisation som står beredd på omvärldens förändringar och som förstår att fotografiyrket är i stark förändring. vares intressen i Sverige.« har vi formulerat nya mål att medlemsrekrytera och öka medlemsnyttan att vara medlem. Att ta strid mot de oskäliga avtalen, att bli en starkare och synligare aktör och vara en självklar samtalspartner i frågor om visuell kommunikation, fotografi, avtal, upphovsrätt och yrkesvillkor är mål som är prioriterade för 2016 och 2017.

Vi avsätter medel i budget för att ha en bra omvärldsanalys, och vi är noggranna med att följa upp allt som skrivs och kommenteras i media. Vi är proaktiva och bemöter det som ska bemötas och sprider det som behövs förmedlas i press och på sociala medier. Ordförande och verksamhetsledare ska synas och hjälpas åt att vara tillgängliga och på bettet inför media och medlemmar.

Vi är en organisation som står beredd på omvärldens förändringar och som förstår att fotografiyrket är i stark förändring. Vi anpassar och moderniserar oss men inte till vad som helst. Allt som förändras bör inte stå oemotsagt. Att ifrågasätta och spjärna emot är alltid en nödvändig del i samhällsdebatten, anser jag. All förändring behöver inte vara utvecklande, exempelvis som att gå med på oskäliga avtal kan verka modernt men är definitivt inte utvecklande för oss fotografer. Trots att en av våra motparter kallar avtalen för »en modern upphovsrätt« och därmed vill sno rätten från oss som gör innehållet.

Tillsammans kan vi fotografer, och andra som skapar innehåll, sätta oss emot den typen av »modernisering«. Men för dig som enskild medlem är det svårt att påverka så vi hoppas att fler vill vara med och granska, ifrågasätta och förnya förutsättningarna för vår bransch.

På SFF:s årsstämma den 22 april kommer styrelsen att kommunicera mer om vad vi anser behöver göras, och hur vi tänker verkställa de primära målen. Vi hoppas att vår kommunikationsplan uppfattas tydligare än det samtal de två personerna på tåget hade. Kom dit!

bildstafetten

Fotografisk Tidskrift Nr 1, 2017, årgång 130

DANIEL MILTON

Ansvarig utgivare Jenny Morelli jenny.morelli@sfoto.se Chefredaktör Jenny Morelli Art direction och layout Anton Hull och Maria Loohufvud, Pasadena Studio hello@pasadenastudio.se Teknikredaktör Stefan Ohlsson stefan.ohlsson@sfoto.se Korrektur Åsa Sandzén Repro Projektor Redaktionsråd Mia Bengtsson Plynning, Casper Hedberg, Lena Granefeldt och Hanna Langenfelt.

Omslagsbild Hannah Reyes Morales Bildbylines Knut Koivisto Tryckeri Åtta.45 ab, Järfälla Webbadress www.sfoto.se/f Redaktionsadress Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm För icke beställt material ansvaras ej.

Prenumeration Yvonne Sundin 08-702 03 45 prenumeration@sfoto.se 450 kronor/helår 550 kronor/helår, utland postgiro 13 0199-3 bankgiro 274-9075 Lösnummer kan beställas från kansliet för 75 kronor inklusive moms.

Vill du sälja Fotografisk Tidskrift? ekonomitjanst@natverkstan.net Annonser Annonshuset Linnégatan 22 114 47 Stockholm 08-662 75 00 annons@annonshuset.se

Milton tar stafettpinnen Förra året startade vi en fotografisk lek, en bildstafett, i Fotografisk Tidskrift. Först ut var fotografen Simon Berg. Hannah Modigh blev näst på tur och sedan blev det Brita Nordholm och Hillevi Nagel som viskade vidare. I det här numret är det Daniel Milton som associerar visuellt med ett porträtt av fotografen Johan Bergmark.

Vill du vara med? Skicka då ditt »svar« på denna bild till redaktionen@sfoto.se med ordet »visklek« i ämnesraden eller skicka bidraget i ett kuvert till Fotografisk Tidskrift, Hornsgatan 103, 117 28 Stockholm. Märk kuvertet »visklek«. Av de inkomna bidragen väljer redaktionen ut nästa bild i serien.

Ägare Svenska Fotografers Förbund (sff) Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm 08-702 03 45 sff@sfoto.se www.sfoto.se ISSN 284-7035

fotografisk tidskrift

| 50

Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad.

Fotografi: Björn Abelin

Ingrid Engström skulle städa upp i företaget Knowit som var på väg i konkurs. Jag rekade på plats vid Norra Bantorget dagen innan och packade storformataren Gandolfi Variant. Fit for fight.

Väl på plats är det förstås begränsad tid, och jag riggar ljus och ska precis packa upp Gandolfin.

Från kameraväskan drar jag upp… handtaget, med en bit av kameran. Tiden tickar. Och tickar. Måste fixas! Frågar i receptionen efter gaffatejp. Efter tejpning plåtar jag på utan att någon märker något.

Bilder blev det. Och i tid dessutom. Sen kameran direkt in på lagning.

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.

Kundservice 08-440 54 40 · kundservice@gefvert.se · www.gefvert.se