Fotografisk tidskrift nr 3 2016

I SÁPMI MED COOPER & GORFER DANIEL BOYACIOGLU OM EN POJKES ANSIKTE

-------------------

LÄNGE LEVE DET ANALOGA

------------------Fotografisk Tidskrift #3/2016

fotografisk tidskrift

| 2

COOPER & GORFER, KATARINA IN BLUE, 2016.

OMSLAG: COOPER & GORFER, SUNNA BEHIND GLASS, 2016.

portfolion

3 | no 3/2016

cooper & gorfer

COOPER & GORFER, LISA'S HEAVY SLEEP, 2016

fotografisk tidskrift

| 4

COOPER & GORFER, TRIANGLES AND STICHES ON OLD PHOTOGRAPH, 2016

portfolion

5 | no 3/2016

po

cooper & gorfer

COOPER & GORFER, EUGENIA WITH WOVEN BELT, 2016

fotografisk tidskrift

| 6

COOPER & GORFER, INGÁ ELISA WITH RECONSTRUCTED DRESS, 2016

Sarah Cooper och Nina Gorfer har hunnit med en hel del sedan de träffades i Göteborg för tio år sedan och började sitt samarbete: utställningar, böcker och uppdrag av olika slag, både i Sverige och utomlands. I den nu aktuella boken och utställningen Interruptions skildrar de samiska kvinnor och visar sambandet mellan kvinnornas personliga upplevelser och de politiska och kulturella motsättningar som fortsätter att påverka den samiska identiteten.

Under en kylig resa 2016 i svenska Sápmis norra delar träffade de kvinnor med vitt skilda livsöden. De iscensatte fotografiska porträtt av människor och natur och skrev ned sina intervjuer med kvinnorna. Även om bilderna och berättelserna fokuserar på individer, framträder en större berättelse om de spänningar som den samiska kulturen lever med än i dag.

– Våra konstnärliga arbeten förknippas oftast inte med det man i vanliga fall menar med politisk konst, men i allt vi gör finns alltid flera lager och berättelser med ett politiskt spår, säger konstnärerna över Skype från ett soligt Göteborg där Sarah Cooper bor. (Nina Gorfer bor i Berlin.)

När de hade vernissage i Kiruna nyligen kom de flesta av de medverkande i boken, vilket gladde dem mycket.

– Flera av kvinnorna sa att de blev berörda av att möta styrkan hos sig själva, som de tyckte finns uttryckt i bilderna, det kändes mycket bra för oss, säger de.

I deras kommande projekt I Know Not These My Hands, med kvinnoporträtt från Argentina, synliggör Cooper & Gorfer landets självbild från 1800-talets brutala kolonisation och den traumatiska militärkuppen på 1970-talet.

Den vackra titeln kommer från en dikt av den amerikanska poeten Adelaide Crapsey. Dikten i sin helhet lyder (i min översättning): Jag känner/inte dessa mina händer/och ändå tror jag att det fanns/en kvinna lik mig som en gång hade händer/som dessa En gång en kvinna med händer som dessa. Det är alltid kvinnornas berättelser Cooper & Gorfer fokuserar på och ger röst åt. Oavsett om de finns i Sápmi, Argentina, Island eller Kirgizistan.

COOPER & GORFER, AANA WITH STRING OF PEARLS, 2016 COOPER & GORFER, STAVES OF TWO, 2016

COOPER & GORFER

NAMN Sarah Cooper & Nina Gorfer.

BOR Göteborg och Berlin.

AKTUELLA Med boken och utställningen »Interruptions« (Thames & Hudson/Konstmuseet i norr, Kiruna stadshus).

HEMSIDA coopergorfer.com.

/ JENNY MORELLI

portfolion 7 | no 3/2016

po

cooper & gorfer

hej

JENNY MORELLI CHEFREDAKTÖR

Viets kraft är starkt i sociala medier År 1826 tog den franska vetenskapsmannen Joseph Nicéphore Niépce världens första bild. I dag lär det finnas över en triljon bilder i världen och samtidigt som jag skriver detta pumpas det ut ett antal hundratusen till. 9 000 bilder publiceras varje sekund bara på tjänsten Snapchat. Att fotografera är att likna vid att tala ett globalt språk. Man kan kalla varje fotografi ett yttrande, men de allra flesta yttranden når bara ett fåtal mottagare, om ens någon alls.

I Sverige har vi en lagstiftning som ger oss stor frihet att ta nästan vilka bilder vi vill. Mycket bra. Här finns dock andra saker att störa sig på. En sådan sak är att rummen där vi ska utöva yttrandefrihet krymper. Tidskrifter läggs ned. Utbildningar läggs ned. Fritänkarna blir färre. Den globaliserade teknologin har ställt till det, likriktningen som marknaden och sociala medier skapar hos människor ställer till det. Och vår oförmåga att argumentera mot folk vars åsikter vi inte gillar ställer till det.

I journalisten Niklas Orrenius aktuella bok Skotten i Köpenhamn skriver han att vår tid är besatt av att dela in människor i goda och onda. Det tror jag med.

Men viktigare är att diskutera hur vi skapar ett kulturklimat med mer civilkurage och mindre beröringsskräck och självcensur.

Ingen vill stämplas som ond och vi har allt färre platser där vi kan provprata, något som författaren Stina Oscarson önskade sig i en krönika förra året.

Platser där vi kan testa våra idéer och ståndpunkter. I en diktatur är det de som förbjuder ett yttrande. I en demokrati verkar det vara vi själva.

Viets kraft är stark i sociala medier. Jag avstår ofta från att uttrycka vissa tankar eftersom jag vet att jag skulle få ägna timmar åt att svara på kommentarer och agera moderator i mina egna trådar. Dessutom är jag ingen fri intellektuell, jag har en anställning, jag representerar er, något större, det gör att man visar hänsyn.

Många professionella fotografer, skribenter och konstnärer kämpar i motvind. Marknaden är svajig och även arenorna där fotografer kan ställa ut och där åsikter kan mötas blir som sagt allt färre. När Konstnärsnämnden nyligen höll ett seminarium om yttrandefrihet nämndes dålig ekonomi som en viktig faktor som påverkar vad vi faktiskt vågar säga. Det talades om en yttrandefrihetsojämlikhet. Ekonomisk bräcklighet skapar rädsla hos enskilda kulturutövare.

Yttrandefriheten är enkel som princip, men desto svårare att praktisera.

Det är svårt att stå upp för att misshagliga åsikter ska få plats på mässgolvet eller att konstnärer som gör konst som provocerar ska ha rätt att få sina röster hörda. Det är här civilkuraget hos kuratorer, mellanchefer, redaktörer och organisationer kommer in.

Så visst, yttrandefrihet är viktigt, ändra inga lagar (tack på förhand). Men lika viktigt är att diskutera hur vi skapar ett kulturklimat med mer civilkurage och mindre beröringsskräck och självcensur. Och hur vi kan fortsätta att värna särskilt de avvikande rösterna.

BREV, KURSER OCH NOMINERING

VAR TRYGG I DIN YRKESROLL! Jag är allergisk mot ryggbilder inom Street Photography. Alltför många berättar bara en sak om fotografen: »Jag vågade inte ta kontakt, jag vågade inte riskera konflikt men jag är tillräckligt attraherad av objektet för att ta en bild bakifrån.« Enligt min erfarenhet är de flesta oberörda eller positiva till fotografer, då och då projicerar människor sjuka fantasier på »mannen med kameran«. Det är viktigt att känna sig trygg i sin roll som fotograf – både etiskt och juridiskt. SFF:s och Fotografisk Tidskrifts arbete med de frågorna kan bara berömmas. Passar på och tackar också för innehållet och formen – det språkliga och det visuella är ren njutning. / Andrzej Markiewicz, fotograf, Stockholm

SVAR: Hej och tack för ditt brev, Andrzej. Läs gärna vad Anki Almqvist skriver om hetsjakten på manliga fotografer i sin krönika på sidan 49. Hälsningar, Jenny Morelli.

LJUSKURS MED BICHO I denna 2-dagarskurs ingår praktisk och teoretisk utbildning i hur man kontrollerar ljus. Frukost, lunch, eftermiddagsfika och massa annat trevligt att stoppa i huvudet ingår också. Endast ett fåtal platser kvar. Datum 19–20 november i Västberga, Stockholm. Anmäl ditt intresse genom att skicka ett mejl till workshop@bicho.se.

NOMINERING TILL PUBLISHING-PRISET Fotografisk Tidskrift har återigen nominerats till Publishing-priset. Bland hundratals inskickade tidskrifter har vi fått en nominering i kateogorin Medlemstidning. 2011 vann F stort både i sin egen kategori och kammande hem Stora Publishingpriset. Vi får se hur det går i år. 2014 vann F i kategorin medlemstidning. Till vänster syns det nominerade numret som går att läsa på sfoto.se/ fotografisktidskrift.

ERGONOMI FÖR FOTOGRAFER När du fotograferar och bildbehandlar är det inte bara din hjärna, din kamera och din dator som arbetar hårt. Det gör också din kropp. Du lyfter, håller och bär mycket. Står, går och sitter ofta. Gör du det på rätt sätt mår kroppen bra och du presterar mycket bättre!

Nu finns en online-kurs som lyfter fram fotografens speciella arbetsmiljö, och tar ergonomin på allvar. Moderskeppet erbjuder 7 gratisdagar till alla nya guldmedlemmar med start 1 oktober.

PS. Fotografisk Tidskrift har nu runt 2 700 följare på Facebook och finns även på Instagram och Twitter. F tipsar om artiklar, utställningar och ger snabba nyheter från fotografins värld. Följ oss! fotografisk tidskrift

| 8

»Jag nådde botten och där insåg jag att jag inte kan bestämma allt, att jag aldrig kommer att kunna bestämma allt.« SIDAN 27

STINA BROCKMAN

BJÖRN TERRING

34

16 Portfolio / Cooper & Gorfer / 1 Hej / Viets kraft är starkt / 8 Aktuellt / World Press Photo på turné/ 10 Utställningar & gästen / Stefan Tell / 11 Aktuellt / Framtidens fotografi / 12

UR ERIK KESSELS ALBUM BEAUTY

5 frågor / Hon doktorerar i fotografi / 13

28

Aktuellt / Sök fotopriser från TT / 14 Reportage / Det analoga fotografiet / 16 Enkäten / Därför jobbar vi analogt / 24 När allt går åt helvete / Aida Chehrehgosha / 26 Internationellt / Underbara misslyckanden / 28 Recensioner / Willner, Assbring och Härenstam / 32 På jobbet med / Reklamfotografen Terring / 34 HELGA HÄRENSTAM

Tankar om en bild / Daniel Boyacioglu / 40

33

Praktisk teknik / Från färg till svartvitt / 42 Teknik / Nytt på marknaden / 44 Juristen / När kunderna tystnar / 47 Förbundssidor / SFF på bokmässan / 48 Ordförande har ordet / Manliga fotografer diskrimineras / 49 Sista sidan / Viskleken fortsätter / 50

9 | no 3/2016

© KEVIN FRAYER

aktuellt

MÄNNISKA OCH MILJÖ I NORR

CAMEDITING I KAMBODJA Fotograferna Johan Bünger och Kalle Rimling har startat en bildredigeringsbyrå i Kambodja. Genom att erbjuda utbildning och jobb med bra arbetsvillkor ska de hjälpa unga arbetslösa kambodjaner till ett bättre liv. Deras kunder är allt ifrån webbutiker till fotografer och privatpersoner.

DELEAU WIKLUND VANN PORTRÄTT-SM

ÅSA DELEAU WIKLUND

Den 10–12 september var det dags för Svenska FotoGruppens årsmöte och Porträtt-SM. Av årets rekordmånga (361 bidrag) vann SFF-fotografen Åsa Deleau Wiklund Svenska Mästerskapet i Porträttfotografi 2016. Läs mer på sfoto.se/ portrattsm2016.

Vinnaren i barnkategorin.

Kanadensaren Kevin Frayer vann för sina bilder av dagligt liv i Kina.

World Press Photo på turné Under ett par dagar i september visades utställningen med alla World Press Photo-vinnare 2016 i Gallerian i Stockholm. Totalt hade 5 775 fotografer från 128 olika länder skickat in 82 951 bidrag till årets tävling. Utställningen sammanfattar det gångna nyhetsåret och ger olika infallsvinklar på vad som hänt i världen; mycket fokus ligger förstås på flyktingkatastrofen. Fyra svenska pressfotografer, Magnus Wennman (Aftonbladet), Niclas Hammarström (frilans), Paul Hansen (DN) och Jonas Lindkvist (DN) är alla pristagare i årets upplaga. Den 30 september–20 oktober visas utställningen i Politikens hus, Köpenhamn.

FOTOGRAFERS RÄTT TILL TRYGGHET För att socialförsäkringssystemen ska fungera även för fotografer och andra bild- och formkonstnärer behövs nya politiska lösningar. SFF har tillsammans med KRO/KIF och Svenska Tecknare anlitat utredaren Mats Söderlund för att analysera Socialförsäkringsutredningen och söka breda lösningar på problemet.

– Att kulturskapare har fallit igenom systemet har varit ett problem i decennier och det vet politikerna. Ändå har inget hänt. Därför vill vi nu hjälpa riksdag och regering att hitta konkreta förslag så att även fotografer får en grundläggande trygghet, säger Anki Almqvist, ordförande för Svenska Fotografers

Förbund. Rapporten kommer att presenteras i slutet av september.

KALLE SANNER

Den 19–20 oktober anordnar Västerbottens museum ett seminarium på temat landskap, livsformer och identitet i samtida dokumentärfotografi.

Under hösten visas utställningarna »Dagar vid havet« med foto av Sune Jonsson samt »Skilda världar – samma klot« med bilder av fotograferna Johanna Henriksson, Staffan Nygren, Sebastian Sardi och Hendrik Zeitler.

Östlind och Hausswolff på Valand.

RIP AHMAD ALHAMODN Den syriska fotografen Ahmad Alhamodn har blivit dödad i Syrien. Han var en av grundarna till Aleppo Media Center, en grupp som arbetade med att rapportera om och publicera berättelser om krigets enorma konsekvenser för det civila samhället i Syrien.

NY DUO PÅ VALAND

MODIGH FÅR MAGNUM AWARD

Akademin Valands masterprogram leds i höst av duon Niclas Östlind och Annika von Hausswolff som huvudansvariga. Masterprogrammet på fyra terminer vänder sig till fotografer som vill utveckla sitt fotografiska arbete både praktiskt och teoretiskt.

Hannah Modigh har vunnit Magnum Photography Awards 2016 med ett porträtt ur serien Hillbilly heroin, honey.

Bilden är tagen i St Charles som ligger i Apalacherna.

Magnum och Lensculture har valt ut 44 fotografer från hela världen som utmärkt sig. fotografisk tidskrift

| 10

LOKE ROOS

LENNART DUREHED

gästen

STEFAN TELL FRILANSFOTOGRAF

Fotografi är verkligen strategiskt innehåll

Dureheds katapultstolar visas i Malmö.

UTSTÄLLNINGAR LENNART DUREHED Almlof Gallery, Malmö 3 september–1 oktober

IVAR SVIESTINS Väsby konsthall, Upplands Väsby 24 september–16 oktober

COOPER & GORFER Kiruna stadshus, Kiruna 20 augusti–30 september

HELENE SCHMITZ Fotografiska, Stockholm 2 september–13 november

BENDING THE FRAME Fotografisk Center, Köpenhamn 27 augusti–23 oktober

JULIAN BIRBRAJER Rönnells antikvariat, Stockholm 2 september–1 oktober

PER-ANDERS PETTERSSON Galleri Kontrast, Stockholm 27 augusti–2 oktober

LENA GRANEFELT Trädgårdsföreningen, Göteborg 3 september–5 oktober

INKA & NICLAS Grundermark Nilsson Gallery, Stockholm 10 september–29 oktober

JESPER MOLIN Halmstad konsthall, Halmstad 14 september–13 november

SKILDA VÄRLDAR / SAMMA KLOT Västerbottens museum 29 maj–23 oktober SANDRA FREIJ OCH GEORG ODDNER Malmö museer, Malmö 14 maj–13 november AGNO3 Landskrona konstmuseum, Landskrona 16 juni–29 januari 2017 11 | no 3/2016

LARS TUNBJÖRK Strandverket, Marstrand 10 juni–25 september JULIA PEIRONE Galleri Belenius, Stockholm 1 september–29 september HÖSTSALONGEN Fotografiska, Stockholm 30 september–20 november KRISTOFER LÖNNÅ Hotel Diplomat, Stockholm 22 september–24 oktober

Content marketing verkar vara grejen just nu, åtminstone om man ska tro alla sponsrade inlägg på LinkedIn och Facebook. Och visst, innehåll är ju alltid bra, gärna intressant och sådant som delas.

Tyvärr saknas nästan alltid en viktig del, som väldigt få pratar om. Nämligen bilderna. Så uppfattar i alla fall jag det. Många tycker att företag ska satsa massor av resurser på att skapa innehåll för att dra trafik till deras platser på nätet, men få nämner att det då behövs bilder.

En bild och många ord. Det är nog inte svårare än så, egentligen. Google gillar text, besökare gillar intressant innehåll och allt blir tydligare och trevligare med bilder. Varför verkar då så få företag satsa på att bygga upp en flexibel bildbank nu när bilder används mer än någonsin? Jag vet faktiskt inte, men gissar på att de inte orkat, eller funderat så mycket på det.

Det gamla tänket där företag och organisationer anlitade fotografer lagom till produktionen av katalogen eller årsredovisningen hänger inte riktigt med i dagens värld. Har man bara en bild per produkt eller ett porträtt per vd kommer de tjatas och slitas ut rätt fort. Det kanske inte alla läsare bryr sig så jättemycket om, men de som ska skapa innehållet och tvingas använda samma bild till allt lär ju definitivt tröttna.

Jag har mejlat till några företag som håller på med »content marketing« för att se om de skulle vara intresserade av ett samarbete för att få in denna fråga i mixen. Svaret, i den mån jag ens har fått något, har varit att de »satsar på strategisk kommunikation«. Där ingår uppenbarligen inte bildkommunikation alls.

Jag menar inte att text och hur man uttrycker sig är sekundärt, tvärtom. Men texten påverkas av allt runt omkring. Till exempel vilka bilder som används.

Slutresultatet blir rätt trist med bara olika typsnitt och lite gratisbilder alla an-

Har man lämpligt bildmaterial till texten kommer de två enheterna att stärka och hjälpa varandra. Annars inte. Men det skadar aldrig att försöka. dra redan har använt. Ska man göra ett blogginlägg där vd uttalar sig om något som kanske inte alls är roligt finns det ett poäng att inte låta det förstöras av ett porträtt som säger motsatsen. Detta gäller allt, har man lämpligt bildmaterial till texten kommer de två enheterna att stärka och hjälpa varandra. Annars inte. Men det skadar aldrig att försöka.

Vad är då fotografens roll i det hela? Det är inte lätt att vara bildbeställare, så fotografer får gärna hjälpa till lite här så inte någon avskräcks från att anlita ett proffs. Många gånger räcker det med att ha en diskussion innan fotograferingen där frågan »har ni tänkt på att kanske göra så här också?« är bra att ställa.

Huvudsaken, tror jag, är att fler företag och organisationer, med hjälp av fotografer, hittar bättre sätt att samarbeta. Om det är enkelt att få bra bilder kommer de nästan automatiskt att användas mer, vilket gynnar alla. Och de som producerar allt detta innehåll kommer bli mycket gladare när de inte behöver använda samma bild hundra gånger.

JOHAN ÖSTERHOLM

aktuellt

NATURFOTOGRAFERNA 50 ÅR Föreningen Naturfotograferna fyller 50 år och fortsätter sitt firande under hösten. Den 18 november invigs en jubileumsutställning i det nya Kulturhuset i Hallstahammar. 85 medlemmar deltar med bilder och meteorologen Pär Holmgren och den amerikanske fotografen Mike Olbinski föreläser. Läs mer på naturfotograferna.se.

MIKE OLBINSKI

Johan Österholms »Luminous Bud« visas på CFF.

Morgondagens fotografi

FRILANSDAGEN I oktober hålls frilansdagen i Göteborg. SFF deltar tillsammans med Västra Frilansklubben, Pressfotografernas klubb med flera. Ur programmet: Frilansa utomlands, seminarium om hur bildjournalistiken har förändrats, prisbelönta radiojournalisten Katarina Gunnarson föreläser om hur du hittar och förmedlar berättelser. När? Tisdagen den 18 oktober, från klockan 14 till sent på kvällen. Var? Pustervik, Järntorgsgatan 12, Göteborg.

Läs hela programmet på vastrafrilansklubben.se.

DOUGLAS I GBG Den kanadensiske konstnären Stan Douglas är årets mottagare av Hasselbladstiftelsens internationella pris i fotografi.

Prisutdelningen äger rum i Göteborg den 17 oktober. Den 18 oktober öppnar en utställning med Stan Douglas verk på Hasselblad Center.

HORISONTELLT BLIR VERTIKALT Vi använder våra mobiler allt mer när vi läser tidningar.

Det faktum och tjänsten Snapchat (som används av 40 procent av amerikanska ungdomar mellan 18–24 år) förvandlar villkoren för professionella fotografer skriver Time Lightbox. Det vertikala bild- och film-formatet efterfrågas allt mer av redaktörer och bildköpare. För en fotograf kan det ofta betyda att leverans av material måste ske på tre sätt: ett material för print, ett annat liggande bildmaterial för skärm och för det tredje: stående som fungerar på en mobilkamera.

NATIONAL MEDIA MUSEUM BRADFORD

Olbinski till Sverige.

Med utställningen Flyktpunkt tar Centrum för fotografi under hösten temperaturen på det fotografiska fältet och försöker fånga upp några av de mest angelägna projekt som producerats under året som gått. Vad händer med den fotobaserade konsten år 2016? Hur ser utvecklingen på området ut och vilka frågor engagerar morgondagens fotografiska konstnärer? För att dessa frågor ska sättas i ett internationellt perspektiv har juryn haft utländsk representation. Inbjudna att söka har fotografer och konstnärer varit som under vårterminen tagit examen vid någon av de konstnärliga högskolorna. Deltagande fotografer är Maria Buyondo, Nini Hansen, Trine Struwe Hansen, Hanna Una Holmquist, Mads Juel Johansen, Leonela Lilja, Camilla Melin, Linda Sestrajcic och Johan Österholm.

Utställningen pågår till den 2 oktober. Läs mer på centrumforfotografi.se.

1800-tals-brottslingar på bild.

FULA FISKAR FÖRR 1871 kom en ny lag som gick ut på att alla som arresterades i England och Wales skulle porträtteras med kamera.

Bilden visar en sida från ett album med fotografier av de intagna på ett fängelse

i London under 1890-talet. Även händerna måste visas så att eventuella tatueringar eller andra kännetecken skulle kunna identifieras. En särskild spegel användes för att fånga den anklagade både framifrån och från sidan. fotografisk tidskrift

| 12

HENDRIK ZEITLER

NAMN Annica Karlsson Rixon.

YRKE Konstnär/PhD, Akademin Valand, Göteborgs universitet.

AKTUELL MED Avhandlingen »Queer Community through Photographic Acts«.

5 frågor

Karlsson Rixon doktorerar Grattis till doktorstiteln! Vad handlar avhandlingen om?

– Tack! Den handlar om hur queer gemenskap kan låta sig göras genom fotografier och fotograferande. I centrum står delar av den ryska queerkulturen. Avhandlingen består av två konstnärliga arbeten, varav ett också är en bok i vilken jag porträtterar ett kvinnoläger i Ryssland. Ytterligare en bok introducerar mina forskningsingångar.

13 | no 3/2016

Vad är konstnärlig forskning?

– Den utgår ifrån konstnärliga processer och metoder, där det konstnärliga också speglas i resultatet.

Du skriver om »fotografisk akt« – vad är det?

– Jag tänker mig att den fotografiska akten kan ske både vid fotograferingstillfället och i mötet med fotografier eller konst. Jag använder mig av »akt« för att betona att det är en handling som kan ta plats på

olika sätt i relation till fotografisk gestaltning som ju är mitt forskningsämne.

Och om performativitet – vad är det?

– Enlig teoretikern Judith Butler så skapas samhällets rådande normer genom att de repeteras. Rådande normer finns inte som något fastställt, utan blir till via vårt språk och hur vi agerar. När jag fotograferar så synliggör jag något, men samtidigt så skapas, görs, det som skildras. I mina

arbeten följer jag ofta »fotografiska normer«, men strävar samtidigt efter att förskjuta gränsen för det som ses som normativt.

Vad tycker du att du har lärt dig under de här åren?

– Massor förstås. Jag har känt mig så privilegierad att ha fått tid att gripa tag i de brinnande frågor som jag velat undersöka grundligt, både teoretiskt och praktiskt. / JENNY MORELLI

EVELINA CARBORN

aktuellt

PRISADE FLYGBILDER

KACPER KOWALSKI

Den polske fotografen Kacper Kowalski vann det prestigefyllda Landskrona Dummy Award 2016. (Vi visade hans fantastiska flygbilder i nummer 4/2015.) Nästa år får en ännu större svensk publik chansen att se hans bilder eftersom han föräras en egen utställning under Landskrona Fotofestival.

Porträtt taget av Evelina Carborn, förra årets TT-stipendiat.

Sök fotopriser från TT Nu är det hög tid att söka TT:s Stora Fotopris och TT:s fotostipendium. TT Nyhetsbyrån efterlyser fotografer som skildrat det svenska samhället på ett traditionellt eller nyskapande sätt inom dokumentärfotografin. Bilderna ska vara tagna under de senaste tre åren. I juryn: Gunilla Muhr, CFF; Lena Granefelt, fotograf; Joakim Ståhl, bildchef SVD; Maria Patomella, kurator Kulturhuset och F:s Jenny Morelli.

Dessutom delar TT ut ett fotostipendium till unga nordiska fotografer som är 30 år eller yngre och som behöver ekonomiskt stöd för att slutföra ett påbörjat fotografiskt projekt.

Stipendiet ska stödja fotografi med konstnärligt uttryck eller som har en kreativ form. Sista ansökningsdatum är 3 oktober.

Kowalski till Landskrona 2017.

FOTOGRAF I FÖRLIKNING

BIENNAL I MALMÖ Malmö fotobiennal 2017 arrangeras den 9–18 juni. Temat »The society of the spectacle« vill belysa den bildverklighet vi lever i och de konventioner som styr fotografiska val.

fotografins område. Priserna delas ut under en ceremoni den 15 oktober. Alla pristagare närvarar och medverkar med föreläsningar. Programmet pågår från 13.00 till ca 18.00.

BÄSTA DIGITALA BERÄTTELSE

Forsell får pris i Norrköping.

ARBETETS MUSEUM PRISAR FOTOGRAFER Fotograferna Christoffer Hjalmarsson, Linda Forsell och Helga Härenstam får 20 000 kronor vardera i stipendium av Arbetets museum i Norrköping. Eva Dahlman får som årets »eldsjäl« 20 000 kronor för sina mångåriga insatser som folkbildare på

i Paris. Programmet är inte klart vid detta nummers pressläggning, men 153 gallerier från hela världen kommer att ställa ut. Galleri Grundemark & Nilsson kommer bland annat att visa fotograferna Inka & Niclas och Margot Wallard.

Fotograf Magnus Wennman vann pris för bästa digitala berättelse på festivalen Visa pour l’Image i Perpignan.

Han belönades för sin kortfilm Fatimas teckning som gestaltar upplevelser från kriget skildrat genom barns teckningar och handlar om Fatima som flytt till Sverige från Syrien.

MARGOT WALLARD

LINDA FORSELL

Göteborgsfotografen Bertil Quirin har haft en flerårig konflikt med stenindustriföretaget Benders. Konflikten rörde 45 bilder som Quirin en gång sålde till Bohus Granit.

När Bohus Granit köptes upp av Benders användes bilderna i marknadsföringen vilket fick Quirin att ställa ekonomiska krav. Efter flera års turer, SFF, Bildombudsmannen och en extern jurist har alla varit engagerade, nåddes nyligen förlikning.

– Många års arrogans från Benders har förbytts i ett visst tillmötesgående, säger Qiurin.

PARIS I NOVEMBER Den årliga mässan Paris Photo pågår den 10–13 november på Grand Palais

Untitled, 2015 (ur serien »Natten«).

fotografisk tidskrift

| 14

Svenska Fotografers Förbund företräder professionella fotografer.

Tillsammans kan vi driva viktiga juridiska och politiska frågor som gynnar yrkesfotografer. Som medlem får du juridik- och prisrådgivning, Fotografisk Tidskrift, teknisk support, marknadens mest förmånliga fotografförsäkring med mera. Läs mer på sfoto.se.

15 | no 3/2016

I DET ANALOGA fotografisk tidskrift

| 16

F tar pulsen på det analoga fotografiet som lever och frodas i vår digitala tid. Ljuskänsligt material går före pixlar och bläck. text: Anna Henriksson foto: elis hoffman

MÖRKRET 17 | no 3/2016

ELIS HOFFMAN

Augenhöhle. Ingår i projektet »Blindfell«, 2016.

»I negativet ligger bilden dold. I mörkrummet råder full koncentration.

Man har bestämt hur man ska göra, man är på tå. Man kan inte heller göra för mycket, delar lämnas orörda.«

NADJA BOURNONVILLE

F

otografen Nadja Bournonville stod redan som 14-åring i ett mörkrum. Det var i källaren på den skola där hennes pappa jobbade i Vimmerby. Hon blev frälst.

Stod hela nätterna och labbade och lyssnade på dålig popmusik.

– Jag har alltid jobbat analogt. När jag började på konsthögskolan i Glasgow var det alltid kö till mörkrumsplatserna, ingen jobbade digitalt. På skolan i Leipzig var det likadant. Dit åker jag fortfarande för att labba, men i dag så är det ofta ingen annan förutom jag i mörkrummet.

I hennes konstnärskap är materialets historia en stor del av berättandet.

– I min serie Blindfell brände jag negativen och gjorde hål i fotopapperet och utnyttjade materialet så mycket det gick. Jag tycker om att det kan bli fläckar och misstag, det känns rätt. På något sätt känns det digitala fotografiet inte lika levande. Mina kollegor är min kamera, negativet och mitt fotopapper.

Men jag frågar, vad är det som skapar den känslan, att det analoga fotografiet är levande?

– För mig är det att jag lär känna bilderna på ett annat sätt när jag spenderar så mycket tid med dem. Skulle jag byta till en digital teknik så skulle jag ha svårt att nå dit jag vill. Nu vet jag automatiskt om en bild blir bra när den kommer fram i badet, jag reagerar instinktivt. Jag får en närkontakt med bilderna i mörkrummet som är svår att uppnå med en digital bild.

Nostalgi är Nadja inte mycket för. Hon jobbar inte analogt för att vara bakåtsträvande.

NADJA BOURNONVILLE

B

jörngårdsgatan, Stockholm. Jag står framför en oansenlig dörr i hörnet mot Högbergsgatan. På en liten skylt i metall står namnet Indigo. Det anonyma intrycket till trots, så ligger här ett av Sveriges främsta analoga fotolabb. Ända sedan i början av 1990-talet har professionella fotografer vänt sig hit för att kopiera upp sina bilder.

– Jag började med några enstaka kunder, sedan har det växt.

I dag har jag jobbat 40 år med det här, säger Anders Johansson, som driver Indigo.

Det är mitten av juli när vi ses. Bråda tider. Det städas och fixas med leveranser. Därefter väntar ett kort sommaruppehåll. I dag har Anders mer jobb än vad han hinner med, helst ska beställningarna bokas in en till två månader i förväg. Så här långt har han gjort all kopiering själv.

– Det kan ta tre till fyra veckor från beställning till leverans av printar. Men det är mycket mindre stress i dag än vad det var på 1990-talet. Då skulle man på ett par timmar kunna leverera bilder från en plåtning, det blev många sena kvällar och nätter, säger han.

Drygt 25 år senare handlar jobben främst om konstnärliga projekt. Hans labb har kommit att bli en förlängning av fotografens ateljé.

– Jag jobbar gärna tillsammans med mina kunder i labbet, och ser det som att jag har en extra medarbetare. Både jag och fotografen ser bilden växa fram och vi kan vara följsamma med möjligheterna. Ofta uppstår något i mörkrummet som tar bilden i en annan riktning. Det är ett lite friare sätt att jobba.

– I det analoga fotografiet behålls sanningshalten i bilden.

Man jobbar endast med kontrast, ljus, mörker och partiella efterbelysningar. Det traditionella hantverket har en inneboende tröghet som ger en sorts skydd, den autentiska känslan blir kvar i bilden.

Anders förklarar vidare. Ett negativ är inte en bild, säger han, utan en relativ bildinformation, precis som en råfil.

– I negativet ligger bilden dold. I mörkrummet råder full koncentration. Man har bestämt hur man ska göra, man är på tå. Man kan inte heller göra för mycket, delar lämnas orörda. Det skapas ett fotografi, inte en illustration.

»Shut your eyes«. Ingår i projektet »Blindfell«, 2016.

fotografisk tidskrift

| 18

FELIX ODELL

– De som älskar lp-skivor gör det eftersom de har en kärlek till formatet. Det är på samma sätt för mig när det gäller relationen till analog fotografi. Jag tycker verkligen om att tekniken inte flyter på perfekt alla gånger.

J

Landskap, Gotland 2016.

19 | no 3/2016

ag tar bussen till Herrängen, ett bostadsområde strax bortom Älvsjö i Stockholm. Fotografen Felix Odell plåtar alla typer av uppdrag med storformat, allt från reklam till porträtt och reportage. På senare tid handlar det bland annat om Volvos kampanj Made by Sweden.

– Jag vill komponera min bild först, sedan trycka av. Det finns en harmoni i det. Mitt intresse för storformat började med att jag inte ville ta så många bilder, säger han.

– Ställer du upp en storformatskamera så blir det ett slags allvar. Du kanske bara tar ett knäpp. Man står stilla.

Felix tittar ut genom fönstret och funderar. Han har med åren lärt sig att jobba snabbt. Lärt sig vad objektiven ser. Hittar det rätta ljuset.

ANALOGA LABB crimson.se diabolaget.se eggeborns.se fotoharry.nu grafifoto.se indigolabbet.com lindkvistfotolab.se odenlab.se sandeng.se teamframkallning.se wasafoto.se fotografisk tidskrift

| 20

ELIS HOFFMAN

– Jag söker en filmisk känsla där färger och kontraster kommer fram på ett trovärdigt sätt, och då är det tacksamt att jobba med storformat. Det är lite mer poetiskt att plåta på film, det är högupplöst och bra kvalitet samtidigt som defekter kan uppstå.

I dag hör fotografkollegor av sig för att fråga hur han jobbar.

De har själva funderingar på att börja plåta analogt i större utsträckning. För Felix del kom han aldrig till en punkt då han övergav det analoga för den digitala tekniken. Han har flera digitala kameror. Negativen skannar han in och gör ofta själv all bildbehandling. Men hela sin karriär har han fortsatt plåta analogt.

– Jag kan plåta landskap digitalt och tycka att det blir fint.

Men det är storformatsbilder av ett landskap jag trots allt gillar bäst. För mig är det hela resan, själva utförandet som är viktigt

»Jag har en leksakskamera som är fulltejpad för att hålla ihop, och det gör det jättejobbigt att byta film. Men det blir bra, det skapas någon slags magi, något hemligt som jag inte vet om förrän jag ser det i efterhand, det gillar jag.« och där skiljer sig teknikerna åt markant. Jag tycker om det fotografiska hantverket.

För två år sedan köpte han på sig ett stort lager polaroider till sin Linhof 4 x 5. Fuji hade meddelat att de skulle sluta tillverka dem och utan polaroider skulle det vara svårt att jobba mot kund.

– Risken att något ska gå fel är liten. Men polaroiderna säger mig att kameran funkar som den ska. Även om de kan se lite oreklamiga och mörka ut är de bra att visa upp för kunden.

Vi går en trappa ner till kontoret. På ena väggen hänger en serie fotografier inramade, flera av dem har motiv av olika landskap. Norrsken. Sällsam dimma.

– Jag tar ofta mina bilder när folk ligger och sover. Eller, som när vi skulle fotografera kampanjen för Volvo, när det regnade och var mörkt och allmänt dåligt väder. Men det blev fint. Det finns en charm i att allt inte är perfekt.

I Anders Johansson, Indigo, har full kontroll i mörkrummet.

21 | no 3/2016

en annan del av Stockholm har fotografen Stina Brockman sin ateljé. Ett mjukt ljus letar sig in genom de vita gardinerna. Oskärpan, säger hon, är ett av skälen till varför hon hållit kvar vid det analoga fotografiet.

– Kornet blir det som stadgar bilden. Ibland är det bara kornet som är skarpt i mina bilder.

Den analoga tekniken sätter upp ramarna och innebär en viss begränsning som hon anser är bra.

– Jag har en leksakskamera som är fulltejpad för att hålla ihop, och det gör det jättejobbigt att byta film. Men det blir bra, det skapas någon slags magi, något hemligt som jag inte vet om förrän jag ser det i efterhand, det gillar jag.

– Ett porträtt skulle jag däremot varken ta med den eller digitalt, då väljer jag alltid storformatskameran. Jag är ute efter den koncentration som uppstår. Och samspelet med den som porträtteras är viktigt.

»Kopierar man analogt så måste man börja om, ta ett nytt papper. Och det betyder att man måste ha gott om papper så det inte svider att göra om den där sista detaljen.«

STINA BROCKMAN

I mörkrummet kunde hon stå länge och jobba. Ofta ensam. På senare år har hon främst skannat in negativen. Rent konstnärligt så väljer hon metod baserat på en instinkt.

– Jag är ofta säker på hur jag ska gå tillväga, och själva materialkänslan är intressant. Om man jobbar digitalt så kan man alltid backa och gå tillbaka. Men kopierar man analogt så måste man börja om, ta ett nytt papper. Och det betyder att man måste ha gott om papper så det inte svider att göra om den där sista detaljen, säger hon och fortsätter: – Det analoga sitter i händerna, man måste hålla tekniken levande och bemästra metoden för att få fram det man vill. Det var ett tag sedan jag stod i mörkrummet, men jag är på väg tillbaka dit.

Lena Nytén är specialist på fotografi och samtida konst på Bukowskis i Stockholm. I dag får de sällan in vintageprintar eller klassisk fotografi taget innan 1970-talet.

– De är få, och för att vi ska katalogisera ett foto som vintage ska det vara framtaget högst fem år efter att fotografen tog bilden. Det är de mest kända motiven och de mest sällsynta som når högst priser, säger hon och förklarar vidare: – Om du vänder på ett fotografi av Irving Penn, så har han daterat när bilden är tagen tydligt efter titeln. Sedan står det när han tagit fram själva kopian, om bilden finns i en annan teknik och hur stor upplagan är. Det gör att vi kan värdera den utan att det råder några tveksamheter.

Hon nämner även Richard Avedon. Han noterade också på baksidan av varje bild hur stor upplaga det fanns i respektive storlek. Men om två kopior av samma motiv råkat få olika uttryck vid framställningen i mörkrummet, så påverkar det inte värderingen negativt.

– Vi har sålt Christer Strömholms bild från Paris med de två små pojkarna som håller i varsin handväska flera gånger. Och de har varit olika beroende på vilken kopist som tagit fram dem, de har skiftat i ljus och mörker. Men ingen är sämre eller bättre, fotografens hand har fortfarande skapat motivet.

På frågan om efterfrågan av analogt fotografi har ökat, är Lenas enkla svar nej. Det lite mer utförliga svaret är dock att det inte är någon stor fråga bland de som köper fotografi på auktionsmarknaden i Sverige.

– Det är inte ofta vi får frågan från våra kunder, om ett fotografi är analogt eller digitalt. Men det som har och kommer att ha en stor betydelse är proveniensen, det vill säga det enskilda fotografiets historia. Var, hur och när det är köpt.

T

illbaka till Björngårdsgatan. Vi kliver in i labbets hjärta – mörkrummet. Två golvfasta förstoringsapparater. Två lite mindre uppställda i små bås. Längst in står bänkar med kemibehållare för meterförstoringar på rad. Ett stort vattenbad för skölj. Anders går vant runt i de trånga utrymmena. Till varje kopia tar han fram ett körschema.

– Ibland kan det vara upp mot 15 olika detaljbelysningar. Allt skrivs ner så jag vet exakt hur jag ska belysa varje del av bilden.

»Who«.

fotografisk tidskrift

| 22

STINA BROCKMAN

ELIS HOFFMAN

»Carolina«.

FYNDA ANALOGT

Det faktum att tekniken är ganska low tech anser han vara en del av styrkan.

– Med enkla maskiner skapar du fantastisk fotokvalitet.

Ljuskänsligt material. Metaller som reagerar i stället för bläck.

En analog kopia är ett original, du får en individuell särprägel på varje kopia som inte går att återskapa.

Fotografi i sin ärligaste form. Här och nu. En analog teknik.

Som, enligt Anders, fortfarande är ett aktuellt alternativ till den digitala bilden.

Han märker av att magin i mörkrummet lockar allt fler, yngre fotografer såväl som väletablerade. Fyra generationer fotografer knackar på hans dörr och vill ha hjälp.

– Den äldsta är 92 år och den yngsta är i tjugoårsåldern. Det känns verkligen hoppfullt. Fler och fler yngre fotografer plåtar med storformatskameror har jag märkt. Det är sällan de kommer med småbildsnegativ.

23 | no 3/2016

STINA BROCKMAN

LP Fotos nästa auktion där analoga kameror i alla möjliga utföranden finns till salu är planerad till 3 december.

Lemon är en butik i Ginza, Tokyo, till bredden fylld med kamerautrustning och klockor, främst vintage. De har t.ex. en otrolig samling med Leica-kameror.

»Stina«.

f frågar

PRIVAT

Vi har frågat fem fotografer som arbetar i mörkrum om hur känslan skiljer sig från att jobba digitalt och hur det analoga fotograferandet utvecklar deras kompetens som fotografer.

RICKARD FALK

Varför föredrar du att text: jenny morelli

JOHAN ARDEFORS

HANNA LINDGREN

BOR Örebro.

HEMSIDA oneday.se.

BOR Stockholm.

HEMSIDA Ingen.

När mina kompisar gick på krogen i gymnasiet så gick jag in i mörkrummet. Jag har under många år fotograferat digitalt till mina kunder, då det är ett smidigare sätt att göra produktioner. Nu har jag tagit upp det analoga igen. Anledningen var att jag tycker att alldeles för mycket av mitt arbete blir »produktion« i stället för fotografi. Bilder som jag tar analogt kräver mer tid och efterbearbetning. Att stänga in sig i mörkrummet för att soppa film eller för att slå fram en kontakt eller en print tar tid och ger ett härligt andrum i den annars så tidspressade verklighet jag lever i. Det tog inte lång tid innan mina kunder ville ha bilder fotograferade på det »traditionella« sättet, särskilt svartvita porträtt är efterfrågade. Fördelarna är att processen är långsammare och att man inte kan »tjuvkika« på displayen hur resultatet blir. Man får tänka efter innan man börjar fotografera. Kunderna känner sig då tryggare och porträtten blir djupare. Och känslan när bilden framträder i framkallningsskålen måste upplevas.

Jag arbetar analogt med småbild, mellanformat och storformat. Beroende på vad jag ska göra väljer jag den teknik som ger det uttryck som jag vill uppnå.

En praktikant som jag hade för något år sedan uttryckte känslan med analog fotografi väldigt bra när hon såg den första bilden framträda: »Skit! Woaaw!

Vad häftigt!«.

Jag har jobbat med analogt fotografi i ungefär tre år. Fördelarna är att det analoga har en helt annan kvalitet, bilderna har en annan känsla samt att bilden får sitt utseende/sin karaktär baserat på vilken film man väljer och hur man framkallar, vilket papper man använder och så vidare. När man arbetar digitalt måste man i stället »uppfinna« en karaktär till sina bilder. Jag upplever också att det finns en högre grad av transparens för det analoga fotografiet jämfört med det digitala. Genom att lära mig hela den analoga kedjan har jag fått en bättre förståelse och känsla för hur fotografi fungerar, vilket hjälper mig enormt även när jag fotograferar digitalt. Jag får även en helt annan kontroll över hela processen när jag jobbar analogt, jämfört med digitalt. Jag brukar framkalla filmen hemma.

Jag är medlem i ett mörkrum som Analogfotograferna har på Kungsholmen i Stockholm. Kopieringen sker oftast under intensiva perioder då jag jobbar med något specifikt projekt. Däremellan kan det gå ganska lång tid. Känslan i mörkrummet är magisk när bilden börjar framträda på papperet. Det långsamma tempot, att låta saker ta tid, att vara avskuren från omvärlden ett par timmar. Ljuset (mörkret), lukten. Det är också alltid en häftig känsla att hålla i den färdiga kopian, som jag värdesätter mycket mer än en digital utskrift. fotografisk tidskrift

| 24

CARINA JOHANSSON

HENNING KLASÉN

PRIVAT

jobba analogt?

DANIEL WIRGÅRD

SARAH LYCKSTEN

AUGUST LINNMAN

BOR Donsö utanför Göteborg.

HEMSIDA wirgard.com.

BOR Hönö utanför Göteborg.

HEMSIDA sarahfoto.com.

BOR: Stockholm HEMSIDA: photo.linnman.net

Fotografi handlar att fånga ljus och förmedla ljuset till åskådaren. Den analoga processen hanterar samma ljus, från fotograferingstillfället till åskådarens näthinna, känslan av kontinuitet fångar mig.

Vid digital bildtagning dör »fotografiet« redan i kameran efter att det lästs av och sparats som ettor och nollor. Jämför med musik. Det finns syntar som exakt kan återskapa ljudet av en Stradivarius, men ser man sådana i orkesterdiket på operan? Det är som att vi alltid längtar tillbaka till det organiska och klangrika hos de analoga materialen.

Som ny fotograf kämpade jag med digitalkamera och undrade varför jag inte kunde få till samma fina resultat som mina idoler. Till slut insåg jag att samtliga mina favoritbilder var fotograferade med film. Det analoga fotandet har fostrat mig så att jag tar bättre, och färre, bilder.

En annan fördel är inslaget av slump och imperfektion. Oförutsedda misstag och ålderskrämpor på materialet kan ge väldigt fina och överraskande resultat. Generellt sett är det också välgörande för själen att jobba i mörkrum. Det kommer aldrig upp små fönster som säger att negativet inte kan hittas, förstoringsapparat och papper inte är kompatibla, kemin måste uppdateras, obegripliga felkoder osv.

Man är sitt eget arbetsminne och tydligen är det betydligt mer än 8GB RAM där uppe.

Jag har alltid jobbat analogt. För ett par år sedan började jag hålla egna kurser. Nu har jag rustat upp min lagård på tomten till galleri och ateljé och i källaren har jag mörkrum. Jag älskar allt som har att göra med det analoga fotografiet. Det är fortfarande magi varje gång bilden växer fram i badet. Med åren har jag specialiserat mig på olika slags gammaldags fototekniker, de flesta otroligt tidskrävande. Våtplåtsfotografi är en av favoriterna, en gammal teknik från 1800-talet. Ibland funderar jag på varför jag sitter och guppar på ett bad med lith-framkallare i 45 minuter i väntan på den rätta bilden. Jag är egentligen otroligt rastlös och impulsiv men det kanske är en bra kombination. För några år blev det analoga plötsligt trendigt. I London prydde de fönstren i de mer glamorösa modebutikerna med filmrullar och gamla kameror. Och priserna på gamla analoga kameror steg på Ebay. Jag är övertygad om att trenden är här för att stanna ett bra tag. Kanske är det en reaktion på samhället vi lever i? En del vill ta en paus och sakta ner. Min man bakar surdegsbröd och jag framkallar analogt. Det digitala lockar inte alls. Jag spenderar så lite tid framför datorn som möjligt, förutom med den nödvändiga marknadsföringen. Jag startade en Facebook-grupp för några år sedan och vi är nu uppe i över 1 500 medlemmar. Det om något är väl bevis på att det analoga inte dött ut.

Jag satte i gång på allvar igen för ett par år sedan.

Analogt känns hemtamt för mig, det sitter liksom inprogrammerat, som att det kommit med »modersmjölken«. Jag hade en 30-årig paus från mörkrummet. Sedan för två år sedan var jag där igen. Det tog mig några timmar, sedan var jag tillbaka i matchen.

Att fotografera analogt ger mig den långsamhet jag behöver. Kräver att jag koncentrerar mig. Man kanske kan jämföra det med pistolskytte? En skytt har ett begränsat antal kulor, jag har ett begränsat antal filmrutor. Och jag måste jobba fram bilderna.

Blanda, agitera, värma, skölja, torka, klippa.

Jag är absolut inte någon analog fundamentalist.

Det är bilden som räknas. Digitala bilder kan bli otroligt vackra de med. Och man kan göra saker som är svårt eller omöjligt med film. När det gäller färg tycker jag många gånger att digitalt slår analogt.

Men när det gäller svartvitt finns det något obeskrivbart men ändå så påtagligt i den analoga processen som i alla fall får mig på tå, och ger kreativa begränsningar som gör mig kreativ på riktigt. Mörkrummet är verkligen hjärtat och själen: lukterna, ljuset, känslan när arbetsflödet börjar sätta sig. När man börjar hitta saker i mörkret. Tiden bara flyger förbi och man blir helt tagen av något litet tekniskt problem med ljuset, exponeringen. Man skär hål och masker, man efterbelyser och pjattar.

25 | no 3/2016

när allt går åt helvete

»Magin var borta och jag hamnade i chocktillstånd« I serien där vi frossar i berättelser om när det går åt helvete för fotografer har turen kommit till Aida Chehrehgosha. Hon berättar om när hennes storslagna idé för ett fotografi blev något helt annat – vilket försatte henne i ett tillstånd av handlingsförlamning.

När Aida Chehrehgosha skulle arbeta med sitt bidrag till vårutställningen på Konstfack, fick hon en vision av vad hon ville göra: Ett gigantiskt slagfält, där ett stort antal identitetslösa personer slogs med varandra, ungefär som många av de målningar vi sett genom konsthistorien från 1500-talet och framåt.

– Jag ville återskapa ett sådant klassiskt slagfält, och förberedde bilden under ett års tid. Jag fick siffran 200 personer i huvudet, en sådan konstig sak som bara kom för mig, men jag kände att jag måste ha minst 200 personer i bild, säger Aida Chehrehgosha.

Så när tidpunkten för att fotografera närmade sig, började hon ragga folk på stan. Aida gick till Kulturama och andra skolor med estetiska utbildningar för att fråga. Många ville vara med, och till sist hade hon en lista på 350 personer som hade tackat ja och skulle komma till fotograferingen klädda i svart.

– Jag tänkte att om jag får 100 avhopp så skulle jag ändå ha nått målet, säger Aida.

Hon hade hittat platsen, en stor äng där slagfältet skulle vara och tillverkat 200 ansiktsmasker, som var avgjutningar av hennes eget ansikte. Flera personer arbetade med projektet och de 350 per-

sonerna skulle hämtas upp av abonnerade bussar.

Bilden skulle tas den 30 oktober. Dagarna innan började det snöa, vilket gjorde Aida orolig, men snön smälte undan så hon fick sin gräsklädda slätt.

– Jag var sjukt nervös över att något skulle gå snett, men tänkte »det löser vi«. Så klockan 11 på förmiddagen skulle vi sätta i gång. Bussarna kom och jag såg svartklädda människor kliva av. När alla väl kommit fram insåg jag att det kommit 60 personer, max. Jag bara: »Var är folket?«

NAMN Aida Chehrehgosha.

FÖDD 1980.

BOR I Stockholm.

GALLERIST Lars Bohman.

HEMSIDA aidafotograf.se och aidachehrehgosha.se.

Massavhoppet sabbade hela hennes idé med en stor folkmassa på ett slagfält. I stället för att bli ett vansinnigt, gigantiskt fält fyllt av människor som slogs, såg det ut som några myror som samlats i en stor sandlåda.

– All magi var borta, säger Aida. Problemet var att jag inte hade någon aning om hur jag skulle hantera det. Jag hamnade i chocktillstånd.

I ungefär en timme kunde Aida inte tänka på något annat än här och nu.

– Jag kunde inte tänka framåt, inte bakåt, utan fastnade i ett »nu nu nu«, totalt blockerad. Det var som att jag inte kunde tänka alls. Jag behövde fristajla på plats, men jag kunde inte, för jag kunde inte komma på något. Och när jag på något taffligt fotografisk tidskrift

| 26

AIDA CHEHREHGOSHA (BILDEN ÄR NÅGOT BESKUREN)

sätt försökte göra något såg det bara bedrövligt ut, säger Aida.

Hennes man var med som stöd, och han försökte bolla nya idéer med henne, men hon var inte kontaktbar.

– Till sist stod han och skrek på mig »nu får du skärpa dig«, men det var som att jag inte kunde höra honom. Allt jag tänkte på var att det skulle bli dåligt, att hela idén att fota i storformat inte skulle fungera.

Hon såg också att hennes statister stod och frös, vilket stressade upp henne ännu mer. Till sist kom hon ur sin förlamning och valde en annan kamera för att försöka skapa en bild på fri hand. Dessutom bestämde hon sig för att ösa på med rök.

– Jag försökte fylla bilden med rök, och så körde jag någon slags gerillafotograf-stil, där jag plåtade från marken och rörde mig hit och dit medan alla slogs på fältet.

Efteråt var Aida sorgsen och besviken på sig själv.

– Jag kommer från en dokumentär bakgrund och har jobbat som pressfotograf, men lämnade det eftersom jag var dålig på och avskydde att slängas in i situationer och försöka skapa magi – det blev aldrig precis som jag ville.

27 | no 3/2016

Aida vill ha kontroll över vad som syns i sökaren, och jobbar mycket iscensatt och kontrollerat. Hon gillar inte överraskningar, i varje fall inte negativa sådana.

– Så på ett sätt blev det här en milstolpe för mig.

Jag nådde botten och där insåg jag att jag inte kan bestämma allt, att jag aldrig kommer att kunna bestämma allt. Det blev en skitdyr läxa, ekonomiskt och känslomässigt. Att lägga så mycket ansvar i händerna på andra människor – det går inte. De struntar väl i hur min bild blir, ansvaret är ju mitt.

Hon är fortfarande noga med att ha kontroll över bildens komposition, men har blivit mer noggrann med förberedelserna. Hon målar upp scenarier med alternativa lösningar ifall vädret eller andra makter ställer till problem.

– Jag är väldigt kontrollerad men samtidigt mer öppen för allt, och det är en ganska skön känsla, säger Aida.

Vad gäller bilden till vårutställningen fick Aida hjälp att retuschera den digitalt.

– Jag är väldigt old school och har mörkrumstänket i mig, så i vanliga fall försöker jag sätta allt i bilden som är. För mig var det ett stort misslyckande att lägga till och byta ut saker digitalt i efterhand. Så hade jag inte sett bilden framför mig,

»På det stora hela tänker jag att det är bra för alla att ha misslyckats och ramlat pladask någon gång i livet.

Man lär sig mer av det som gör ont, det får en att växa.«

och så ville jag inte jobba med den. För mig handlar det om att skapa en känsla och en situation framför kameran när vi plåtar som jag sedan dokumenterar av. Jag vill inte skapa den känslan senare, i postproduktion. Jag vill vara i själva känslan medan jag fotograferar, det är det absolut viktigaste för mig – då är det sekundärt att ta bilden. Men den här gången fick det bli så.

Hon avskydde länge sin bild eftersom den inte blev som den skulle, men insåg att den bild hon hade haft i sitt huvud fick hon bara släppa. Med tiden har hon börjat uppskatta sin bild för att den har lärt henne något.

– På det stora hela tänker jag att det är bra för alla att ha misslyckats och ramlat pladask någon gång i livet. Man lär sig mer av det som gör ont, det får en att växa. Att ha någon slags genibild av sig själv och av andra, en idé om att allt bara flyter på smärtfritt – det är så långt ifrån sanningen. Alla gör misstag, även de mest etablerade gör banala missar hela tiden. Vi är inte mer än människor, och det måste vi förlika oss med. Kanske är konstnärskap ett enda misslyckande – tills den dagen kommer då man har tur. / ANA UDOVIC

HE

IK

E

BO

LL

IS

Jakten på det (im)perfekta Varför är vi så rädda för att misslyckas när varje misslyckande kan bära på ett frö till något lyckosamt? Den holländska kuratorn Erik Kessels ställer frågan i en bok och visar underbara fotografiska misslyckanden i Arles. text: jenny morelli

HE

IK

E

BO

LL

IS

fotografisk tidskrift

| 28

MATT STUART

Matt Stuart hittar bilden i det slumpmässiga.

A

rles, Frankrike, juli 2016. Jag smiter från den franska kulturministerns långrandiga invigningsanförande för att träffa Erik Kessels på Musée du Palais de l’Archevêché mitt i staden. Holländaren Erik Kessels är fotograf/förläggare och kurator för grupputställningen Faboulous failures, ett slags fotografisk meditation över misslyckandets kreativa potential. Fotograferna som ställer ut är 40-talister (som den tyska konstnären Timm Ulrichs), Hasselbladspristagaren och 50-talisten Joan Fontcuberta och holländska Annegien van Doorn, född 1982. Ett brett spann.

Jag får energi av de vitt skilda temperamenten, alla med sina olika uttryck och tekniska tillvägagångssätt. Det spretiga stör inte, för en sak har de gemensamt: de intresserar sig på olika sätt för misslyckandet, precis som Erik Kessels.

– Att sträva efter perfektion är något som kreativa människor bör avhålla sig ifrån, skapande personer behöver medvetet göra misstag för att utvecklas. Min utställning här vill lyfta fram just detta, säger han.

Dramatikern Samuel Beckett har en gång skrivit: »Fortsätt misslyckas. Fortsätt. Men nästa gång, försök att misslyckas bättre.« Citatet kan mycket väl stå som credo för Fabulous failures.

Fotograferna är alla väldigt starka i sina egensinniga uttryck, 29 | no 3/2016

samtidigt finns en lika stark kuratoriell berättelse. Som att Kessels har dirigerat ett gäng vildhjärnor och lyckats hålla dem alla i koppel. Egentligen handlar utställningen om två olika sätt att misslyckas: det avsiktligt konstnärliga och det som bara råkar bli, lyckträffen när man minst anar det. Serendipity på engelska. Men hur fick han ihop denna brokiga skara?

– Jag har ju jobbat med det här temat så länge att jag känner alla som deltar i utställningen. De gick i gång på idén, så det var enkelt. Dessutom skrev jag boken Failed it på samma tema. Här har jag helt enkelt samlat några av mina favoritkonstverk gjorda av fotografer som vågar bryta mot osynliga regler och som på sina egna sätt visar oss att fel kan bli rätt, säger han.

Erik Kessels utställning sticker ut. Arles är liksom högborgen för det klassiska franska fotografiet. Christer Strömholm-fotografiet om man så vill. Faboulous failures visar i stället upp fotografi som något punkigt, spretigt och brokigt. Jag frågar om han känner sig som en outsider här, en katt bland hermeliner?

– Outsider är fel ord. Jag gillar ju i och för sig inte all fotografi som visas här i Arles, men en del är mycket bra, ta utställningen med den otroligt skickliga gatufotografen Garry Winogrand till exempel, säger han.

FOTOGRAF OKÄND

En hommage till det repetetiva misslyckandet – den underexponerade hunden.

I sin förläggarverksamhet arbetar Erik Kessels ofta med andra fotografers bilder, vilket ger honom större frihet än många andra kreatörer. Han kan tillåta sig att vara väldigt experimentell och blandar vilt amatörers bilder och professionella bilder.

– Fotovärlden är väldigt schizofren nuförtiden, jag fick ju Deutsche Börse Photography Foundation Prize för en bok full av amatörbilder, säger han.

Både boken och utställningen har den effekten att man som besökare vill hem och börja experimentera med kameran och plötsligt känns misslyckanden inte alls farliga. Redan på bokens omslag står det uppmuntrande: »Hur du förvandlar misstag till nya idéer och hur du misslyckas på ett framgångsrikt vis.« Varför är det viktigt att våga misslyckas?

– Bara den som är renodlat narcissistiskt lagd har förmodligen inte någon gång i livet sett på sig själv som en misslyckad typ. Men vad menar vi egentligen med att något är ett misslyckande? Är misslyckande enbart »frånvaro av succé«? Jag har spenderat åratal med att se på och försöka hjälpa reklambyråer att satsa allt på att nå perfektion. Ofta når man genom denna process väldigt tråkiga resultat: tråkiga reklambudskap, tråkig design, tråkiga människor. Att undvika misstag genom att inte

ta några risker är vanligt, men då skapar man inte heller något som sticker ut, säger han.

Ett av Erik Kessels många projekt (han verkar nästan galet produktiv) handlar om en svart hund. Eller rättare sagt, bilderna i boken handlar om att hundens husse, som är en hängiven amatörfotograf, älskar sin hund men inte begriper varför hunden blir underexponerad i bild efter bild. Husse tar bilder på hunden i olika miljöer år ut och år in, men exponeringen misslyckas konstant.

»Att sträva efter perfektion är något som kreativa människor bör avhålla sig ifrån, skapande personer behöver medvetet göra misstag för att utvecklas.« fotografisk tidskrift

| 30

KURT CAVIEZEL

RUTH VAN BEEK, IN COURTESY OF THE ARTIST

»I vår tid då sociala medier skapat ett klimat där vår självkänsla ofta bygger på att vi jagar ›likes‹ från främlingar på nätet är det viktigt att erinra sig: En miljon människor behöver inte alls ha rätt.«

Ruth van Beeks »The Levitators«.

Misslyckande à la Kurt Caviezel.

Hunden på bilden är en svart triangel eller ett svart oskarpt hålrum. Om och om igen. Boken blir ett slags hommage till det repetitiva misslyckandet. Om att inte ge sig. Det handlar om kärleken till hunden och en man som vill porträttera sin kära jycke.

En enda gång lyckas han överexponera hunden. Det är den enda bilden där man kan se hundens ansikte, dess särdrag. Man kan misslyckas med en fotografisk process och därigenom hitta något nytt. Eller så kan man som fotograf leta rätt på misslyckandet.

Fotografen Heike Bollig har vänt kameran mot fabriker och robotar för att hitta det misslyckade. (Ja, robotar kan också revoltera eller klanta till det!) Kringlor som vägrar knyta sig, etiketter på burkar som vikt sig likt designerkjolar. Hennes spaningar resulterade i boken Errors in production. I Arles har hon vikt ihop bilder av smådjur för att skapa helt nya effekter. Även automatiska webbkameror skapar förstås ofta misslyckade bilder. Kurt Caviezel samlar på just sådana. Han koncentrerar sig på de bilder då en insekt satt sig på linsen eller en fågel vilar sig ovanför kameran och skymmer sikten. Fingret framför kameran. Amatörens misslyckande som kan användas estetiskt.

Matt Stuart är en amerikansk fotograf med gatan som arbetsfält och som verkar ha turen att befinna sig på rätt plats vid rätt tid31 | no 3/2016

punkt. Hans bild av konstapeln vars ansikte är i skugga skapar en illusion av att föreställa något annat. Snarare än misslyckande är det det lyckliga ögonblicket han fångat med sin kamera.

I vår tid då sociala medier skapat ett klimat där vår självkänsla ofta bygger på att vi jagar »likes« från främlingar på nätet är det viktigt att erinra sig: En miljon människor behöver inte alls ha rätt. En miljon människor kan verkligen ha totalt fel. Och även den traditionella kulturens grindvakter (bokförläggare, bildköpare, redaktörer, lärare och gallerister) kan ha fel. Glöm aldrig vad som hände först med manuskript som Harry Potter eller Pippi Långstrump eller en av fotovärldens bästa böcker, The Americans av Robert Frank, som ingen amerikansk förläggare ville ge ut.

– Att våga gå emot strömmen och skapa saker som inte den stora massan kastar sig över är viktigt. Att våga vara illa omtyckt, våga misslyckas, säger Kessels och tar sedan stolt upp en ny bok han vill marknadsföra här i Arles: Useful photography 13 Limited edition, en bok med så kallade »penis selfies«, alltså bilder tagna av män som fotograferat och publicerat sina egna könsorgan tillsammans med en yttre referens: en fjärrkontroll, ett tangentbord eller ett antal mynt för att visa mottagaren exakt vilken storlek deras snoppar har. Vi skiljs åt och jag önskar Kessels lycka till med den nya boken. Vi får se om han lyckas eller misslyckas.

Fotografierna i Willners bok har tillkommit under en lång följd av år. (Bilden är något beskuren.)

Klassiskt uttryck och utsökt böcker

Johan Willner Wind Upon the Face of Waters Skreid publishing, 2016

I Johan Willners nya bok Wind Upon the Face of Waters finns ett par fotografier där två olika pojkar tittar in i kameran. Deras ansiktsuttryck påminner om varandra; de är allvarliga och avvaktande, men utan förebråelse.

Blicken hos dem är i stället öppen och fylld med respekt. Pojkarna har var för sig upprättat en tyst överenskommelse med fotografen: »Du har sett något i mig, du får ta min bild.« Det är åtminstone så jag tolkar fotografierna. Men när jag läser Johan Willners text, som i boken löper parallellt med bilderna, blir intrycket ett annat. Berättelsen djupnar.

I texten beskriver Willner hur den ene pojken endast vände sig om en kort stund och såg på honom som på en främling. Och hur han missade ett leende hos den andre. Eller snarare, hur Willner väntade med att ta bilden tills pojken slutat le. Att det var den tankfulla blicken han sökte och därigenom valde sättet som pojken skulle framställas på.

Så är det naturligtvis. Det finns inte bara en berättelse i en bild. Men är den ena riktigare än den andra?

Och vem avgör i så fall det?

I den nyanserade och mycket personligt hållna texten ger Johan Willner vardagliga inblickar i sin verksamhet som fotograf. Han skriver om slutartider och skärpedjup, om blodlutsalt och bländare. Men texten innehåller också mer filosofiska betraktelser över yrkesrollen, över fotografens och fotografiets

förhållande till verkligheten. Och till minnet. »Vad tänkte jag när bilden togs?« skriver Willner och inser att han inte kommer ihåg. Men spåren av hans val och tankar syns fortfarande i bildernas koncentrerade gestaltning.

De svartvita fotografierna i boken har ett närmast klassiskt uttryck och

»Som betraktare får jag inte ihop betydelsen av de två bildstilarna, och kan inte bedöma avsikten med att använda så skilda uttrycksmedel.«

ger intryck av ett utsökt hantverk och en känslig blick för kontraster.

Willner kan fånga hur ljuset faller och fyller ett rum eller ett ansikte.

Fotografierna – huvudsakligen porträtt av landskap och människor – har tillkommit under en lång följd av år, och tillsammans med texten ger de uttryck åt ett religiöst färgat sökande, som samtidigt är fullt av både tvivel och fascination. Här blir fotografierna av pojkarna särskilt betydelsefulla ingångar eftersom de leder Willner tillbaka till hans egen barndom. Det var då han i frikyrkornas tält blev vittne till svårgreppbar handpåläggning och högljudd frälsning.

Willner har också i den tidigare bildsviten Boy Stories skildrat kvalfyllda upplevelser från barndomen. Men då genom iscensatta fotografier i färg – ett helt annat bildspråk än i den fotografisk tidskrift

| 32

HELGA HÄRENSTAM

JOHAN WILLNER

Drömska bilder av Helga Härenstam.

hantverk nya boken. Och det är därför jag har svårt att värdera de genomgående svartvita fotografierna i Wind upon the Face of Waters. Var hör Willner hemma? Som betraktare får jag inte ihop betydelsen av de två bildstilarna, och kan inte bedöma avsikten med att använda så skilda uttrycksmedel.

Jag blir osäker på var Willners eget uttryck egentligen ligger.

De uppställda scenerna i Boy Stories tyckte jag delvis präglades av en ytlighet som väl följer med genrens uttryck, även om där också fanns fördjupningar. Jag uppfattar en betydligt större innerlighet i de svartvita fotografierna, ett intryck som förstärks av texterna. Även om det svartvita också påverkas av medvetna filmiska influenser och ekon från fotografiska föregångare som Henri Cartier-Bresson, Christer Strömholm och Sune Jonsson.

33 | no 3/2016

Den sistnämndes inflytande syns tydligt i Willners porträtt av några människor som bor i Maranatas församlingshotell i Bromma.

I de avskalade fotografierna finns praktiskt taget inga utomstående detaljer. Det är svårt att förstå att fotografierna är tagna i nutid, också beroende på de avporträtterades ålderdomliga klädsel.

Boken avslutas effektfullt med ett fotografi av en man med uppspärrade ögon. Är han arg eller hänförd? Det är en bild mycket olik fotografierna på pojkarna. Genom den vita kragen förstår vi hans yrkesroll, och läser honom i relation till ett porträtt av en ung präst som förekommit tidigare. Den här mannen tittar inte på oss även om han ser in i kameran. Hans blick är vänd åt ett annat håll. / MAGNUS BONS

Kalle Assbring Fadern, Sonen och Göran Dokument Press, 2016

Helga Härenstam Sunshine & Shadow Sailor Press, 2016

DÖDEN PÅ LUR

GÅTFULLT

I oktober 1983 blev Göran Assbring, fotograf och ordförande i Fotoförfattarsektionen, dödad i ett överfall i en uttorkad flodbädd i Eritrea. Där börjar den här bokens historia. Sonen Kalle var då åtta år. Det tog lång tid för honom att över huvud taget förstå vad som hade hänt. Händelsen skulle förändra hans liv. I en essä berättar han hur han reser i sin pappas fotspår.

Dels för att attacken fortfarande är en gåta – familjen har uppmanats att inte rota i händelsen – dels för att försöka förstå varför fadern blivit en legend i Eritrea, där unga män i dag har förnamnet Yoran (Göran).

Det är en berättelse om hur ett lands frihetskamp övergår i ett enpartivälde där man spärrar in journalister. En berättelse om eritreaner som söker en fristad i Sverige. Vi möter sju Yoran samt Assbrings egen son, som även han får namnet Göran efter farfar. Bildberättelsen slingrar sig fram. Svensk vardag står i kontrast till ett Eritrea där oklarheterna kring Görans död är ständigt närvarande. Man fångas av historien, trots att där inte finns någon happy end.

Jag antar att ni någon gång har läst någon gammal roman där varje kapitel inleds med en kort resumé, som ett slags trailer. Hela kapitlet refereras i en eller två meningar. Jag tänker på böcker som till exempel Dickens »Pickwickklubben«. Helga Härenstam använder det här greppet för att binda ihop sina bilder till små berättelser. Ibland stämmer text och bild överens, ibland inte. Det skapar en drömlik känsla. Som om en helt vanlig familj, som gör helt vanliga saker, har blivit kidnappad in i ett slags Alice i underlandetlandskap. Någon badar med favoritkudden, småtroll med vita ansikten dyker upp på den välordnade villagatan. Små, små barn upptäcks sittande högt uppe i träd. En gubbe eldar upp alla julklappspapper.

En kvinna äter upp månen. I denna hennes tredje fotobok börjar vi verkligen känna igen stilen som det kanske nu är dags att kalla Härenstamsk. Hon har dock flera kollegor, som Trinidad Carrillo och Marie Sjøvold, som arbetar på liknande sätt.

Det är gåtfullt, ibland förbryllande, och mycket underhållande!

/ TOMMY ARVIDSON

/ TOMMY ARVIDSON

Reklamfotografen Björn Terring föredrar verkligheten framför det som är påhittat.

Med ett humoristiskt bildspråk som ligger nära det dokumentära gör han jobb åt flera stora kunder. text: jenny morelli foto: Björn Terring

Verklig reklam med Terring fotografisk tidskrift

| 34

»Reklam för Santa Teresa, jobbet plåtat på en sockerrörsplantage i Venezuela. Kampanjen vann Cannes Lion 2014.«

35 | no 3/2016

»Bilden till Ikea plåtade vi i en villa utanför Stockholm. Utan texten ›Klädvårdsrulle 10 kr‹ fattar man inte vad bilden är reklam för.«

»Ingmar Bergman har sagt något i stil med att han förbereder allt minutiöst innan han filmar för att sedan kunna tänka om allt när han väl börjar. Så försöker jag också jobba.«

»Reklam för kaffekedjan Klang. Tricket var att få alla att äta glupskt och få maten att se god ut samtidigt.«

N

är Björn Terring var ung ville han bli kock och gick på kockgymnasium. Han blev så småningom reklamfotograf i stället men beröringspunkterna är många.

Mise en place kallas de noggranna förberedelserna i köket innan gästerna kommer, då det är relativt lugnt – därefter – när gästerna har kommit – uppstår ofta kaos och diverse oförutsägbarheter. Så jobbar även han.

– Ingmar Bergman har sagt något i stil med att han förbereder allt minutiöst innan han filmar för att sedan kunna tänka om allt när han väl börjar. Så försöker jag också jobba, säger Björn Terring.

Vi träffas en sensommarkväll på Katarina Bangata i Stockholm där Björn Terring har sin

studio tillsammans med två andra fotografer.

Vägen in i fotografyrket började på fotoskolan Speos i Paris. Där fick han en bred bas, hade lärare med konstnärlig inriktning och en lärare som jobbade på Reuters och diskuterade sina aktuella jobb med eleverna. Hemma i Sverige igen blev han assistent. Bland annat jobbade han hos Ewa-Marie Rundquist i tre och ett halvt år.

– Jag är otroligt glad för den tiden, jag lärde mig enormt mycket av henne. Som assistent är du med i hela processen, får överblick i allt från kundmöten, planering, produktion och efterarbete. Det är svårt att få samma inblick som frilansande assistent, vilket är vanligast i dag, säger han.

Sedan sju år är han sin egen och det går bättre och bättre, säger han. Och av kunderna (H&M, Ikea med flera) att döma ser det onekligen ut som att han både får stora kunder och roliga jobb.

Varför väljer de dig tro?

– Jag tror att jag blir vald när kunder vill ha mer lifestyle-aktig reklam. Jag har ju arbetat redaktionellt i flera år på bland annat Icon och Café och det har påverkat mitt sätt att göra reklambilder, säger han.

Ja, dina bilder känns ofta rätt dokumentära.

– Ja, jag gillar verkligheten. Den är roligare än den påhittade världen. Uttrycket »stranger than fiction« stämmer verkligen. Och när man sätter bilden, som när man plötsligt ser att det står två fotografisk tidskrift

| 36

SJÄLVPORTRÄTT

»En ögonblicksbild från Sveavägen en cruisingkväll.«

NAMN Björn Terring.

FÖDD 1979.

AGENTUR Camera Link.

HEMSIDA terringphoto.com.

37 | no 3/2016

raggare lutade mot en bil på Sveavägen – då blir man otroligt glad, säger han.

Det är ofta mycket humor och nästan alltid något oförutsägbart element i Björns bilder, det rör på sig, det är lite kaotiskt. Det aktuella Ikeajobbet är ett bra exempel. I våras hörde reklambyrån Åkestam Holst av sig och bad honom ta stillbilderna.

–Jag har jobbat med dem tidigare men inte på ett sådant här stort jobb. Det var väldigt roligt och jag släpptes in tidigt i produktionen. Jag gillar verkligen öppna samarbeten och i det här fallet var idén väldigt bra från början, då är det tacksamt och lätt att jobba, säger han.

Stora eller små kunder, vad är roligast?

–Jag tycker det är bra att ha många olika slags kunder, det utvecklar mig som fotograf, säger han.

Reklammarknaden efterfrågar allt mer rörligt material och Björn arbetar mer och mer med film.

Produktionssättet passar honom, han gillar att leta locations, casta rätt folk och han regisserar gärna.

– Om man både tar stillbilderna och filmar kan man lämna ifrån sig ett mer sammanhållet material, vilket är bra för fotografen men även för kunderna, säger han.

De flesta jobben gör han i Sverige men för ett par år sedan plåtade han ett gäng rugbyspelare på en plantage i Venezuela. Det var reklam för ett rommärke och kampanjen uppmärksammades internationellt och vann brons i »reklam-VM« i Cannes.

»Underklädesreklam för Frank Dandy, modellerna är kampsportskillar.«

fotografisk tidskrift

| 38

»Man ringer inte till mig om man ska ha en perfekt bild på en glasflaska. Självklart klarar jag av att ta den bilden men du kommer få den som en ›Terringbild‹.«

»Erik Haag i ett jobb för Café. Vi ville ha astronauttema och sydde upp en kostym till min beagle Charley som fick vara med.«

»Limbofest för Ikea, reklam för gardinstången. När man gör saker på riktigt framför kameran brukar det fungera bra.«

Men vilka jobb passar dig inte? Vilka jobb tackar du nej till?

–Jag tackar nej till jobb som är för tekniskt komplicerade, som jag vet innebär komplicerade lösningar. Det är ofta då man tappar känslan i en bild. Man ringer inte till mig om man ska ha en perfekt bild på en glasflaska. Självklart klarar jag av att ta den bilden men du kommer få den som en »Terringbild«, den kommer hamna i samma värld som mina övriga bilder. Man får ju oftast jobb på de jobb man visar upp och jag visar inte upp stilleben. Jag har i och för sig tagit en del matbilder, men då på mitt sätt, säger han och visar boken Flippin’ Burgers med matbilder tagna med pocketblixt.

39 | no 3/2016

Vad är svårast med ditt jobb?

–Vet inte!

Fakturering kanske?

–Nej, det har jag ändå lämnat bort.

Problematiska kunder?

–Nej, sådana har jag inte.

Var är du om tio år?

– Då gör jag precis det jag gör nu och har en massa kunder som vill göra roliga saker och så regisserar jag mer än nu.

Förebilder? Vilka fotografer gillar du?

–Jag gillar Ryan Mcginley, Tim Walker och Nick Waplington för att ta några exempel. Jag tycker mycket om att titta på andras bilder, men jag har liksom inte idoler. Det viktigaste för mig

är att hitta mina egna infallsvinklar. När jag gick på fotoskola märkte jag att det är jättelätt att fastna i att tänka för mycket på vad andra gör, man måste frigöra sig från det. Göra sig blank.

Det finns så många normer inom fotografi och det är så lätt att styras av andra. Jag tror att många gör felet att vara alltför tekniskt fixerade.

Det är ju inte 50 000-kronorskameran det hänger på, säger han.

Och om du inte varit fotograf, vad hade du varit då?

Kock?

–Åh, nej, jag vet inte, vad svårt. Jag älskar ju mitt jobb, jag jobbar jämt och är ledig jämt, så känns det. Jag antar att jag hade jobbat med något som är kreativt och går fort.

ALEPPO MEDIA CENTER

tankar om en bild

»Om han hade kunnat vara min far, hade du kunnat vara mitt barn.

Jag hade inte åkt till Libanon, för jag gillar inte motorcyklar.« fotografisk tidskrift

| 40

Ditt ansikte är en karta Poeten och brandmannen Daniel Boyacioglu om ett fotografi taget i en ambulans i Aleppo i augusti i år. Bilden föreställer femåriga Omran Daqneesh som överlevde ett bombanfall.

Ditt ansikte är en karta, det återstår för oss att hitta en väg.

Jag var i din stad innan du föddes. Jag tog inga bilder, jag är dålig på det. Min mor är din landsmaninna men jag var turist.

Vi besökte basaren och riddarborgen och andra sevärdheter.

Hann du uppleva din stad innan den förstördes?

Mina frågor är dumma, bara vi pratar är jag nöjd.

Jag köpte ett par kilo av er världsberömda tvål, min mormor tvättade sig i inget annat.

Och za’atar som räckte under hela av vår resa.

Jag fick en rakning fast det var helgdag, i dom kristna kvarteren höll man öppet.

Min morbror visade mig en avrättningsplats som mer såg ut som ett indiskt tempel eller brittiskt tehus utan väggar, orientaliskt dekorerat.

Han beskrev en avrättning några år tidigare och vilket brottet var.

Dom höll på att bygga ett stort internationellt hotell bredvid men bygget var avstannat därför att man hittat viktiga lämningar i jorden, stort område jag gick runt det. Dom hade anlagt en nattbevakad parkeringsplats i anslutning, vår bil stod där. Vår chaufför var en tjuv. En natt delade vi rum.

Jag såg när han mitt i natten klev upp å försökte sno pengar ur min plånbok.

Han var ordentligt ersatt för sitt åtagande och han åt och drack på vår bekostnad.

Det var dåligt gjort av honom helt enkelt.

Vi besökte andra städer i området, närmare havet i en mindre stad hade vi investerat i lägenheter som höll på att byggas, och huvudstaden besökte vi och vår hemstad i nordöst.

Kyrkor och kloster, vi är syrianer, också på den turkiska sidan, vi har släkt där också.

Så snurrar jorden ännu ett varv runt sin egen axel och om det finns inte mycket att säga.

Om ett antal miljoner år blir dygnet en sekund längre, den lilla förskjutningen räddar och tar liv.

41 | no 3/2016

Men bomber är inga meteoriter, dom byggs och släpps från någons hand. Så är det, så är det.

Solen går aldrig upp och solen går aldrig ner.

Ditt ansikte är en karta.

I vår hemstad var vi mest. På min mormors sida hade några avlägsna släktingar dött, så vi besökte dom för att beklaga sorgen, det var två bröder och deras kusin som alla tre hade omkommit i en motorcykelolycka i Libanon.

Dom var armenier och deras traditioner var något annorlunda mot våra.

Till exempel satt vi som i en stor ring, man skulle dricka kaffet ur samma kopp som alla andra, kaffet var det beskaste jag någonsin druckit men man behövde bara dricka en skvätt.

Det var en ung kille som gick runt med kannan och den lilla muggen, utsvängd upptill utan öra som en skål men jätteliten.

Han serverade en i taget, man drack i ett svep och lämnade tillbaka muggen och så gick han vidare till nästa.

Han satt med oss i ringen när alla fått sitt kaffe, kom det nya gäster, återgick han till sin syssla. Han var den yngre brodern till dom två omkomna och hans uppgift var ärofull.

Fadern till dom två omkomna bröderna var av någon anledning väldigt glad att se mig, han pratade till mig som en gammal och kär vän han inte hade sett på många år, förhörde sig om både väsentligheter och oväsentligheter.

Jag höll god min och svarade på alla frågorna men jag förstod inte varför jag blev så viktig för honom.

Han varvade med frågor till mamma och fick liksom ny kraft in i vårt samtal.

Det var väldigt trevligt för att vara en sorgestund.

Mamman till den tredje omkomna var faster till dom två.

Hon var inte lika munter. Hon hade förlorat sitt enda barn och såg helt förtvivlad ut. När hon fick utrymme att prata lät hon som en kör av gråterskor och man tröstade henne,

närmast tystade henne, hon kom in och ut ur fokus som dom mörkare delarna i ett berättande stycke musik.

Så många är ljuden att dom inte går att urskilja.

Ditt ansikte är en karta.

När vi gick därifrån hade mamma ett knappt synligt leende på läpparna, jag väntade med att fråga, vi behövde vara tysta ett tag.

Sen fick jag reda på att den där mannen hade varit tokförälskad i min mamma hela deras uppväxt, hon sa det bara i förbifarten.

Det ställde många frågor. Han kunde ha varit min far! Jag kunde ha fått en fin far!

Som tilltalat mig med kärlek i ögonen, jag kunde ha fått uppleva att han kysst min mor på kinden.

Jag kunde ha sluppit min barndoms brutala våldsamheter och känslan av otillräcklighet som följt mig hela livet därför att jag som liten nioåring inte kunde försvara varken mig själv, mina systrar eller min mor.

Jag hade kunnat bo i ett land där folk såg ut som jag.

Ditt ansikte är en karta.

Inget av det här sa jag till min mamma men jag tänkte det många gånger.

Tänk att ha en far som älskar en.

Om han hade kunnat vara min far, hade du kunnat vara mitt barn.

Jag hade inte åkt till Libanon, för jag gillar inte motorcyklar.

Och jag hade älskat dig med hela min kropp.

Du hade varit mitt tredje barn och sista.

Jag hade tänkt att du skulle få en bättre utbildning än alla dina kusiner därför att det kunde jag se på dig redan när du föddes.

Jag hade kollat på dig nu från himmelen, glad att det var du som fick leva.

STEFAN OHLSSON TEKNIKREDAKTÖR

praktik

Konvertera från färg till svartvitt Finns lättare och svårare metoder.

Om jag gör en sökning efter böcker om digitalt svartvitt fotografi får jag upp hela 486 titlar på Amazon. Det verkar finnas ett stort intresse för hur man ska ta fram svartvita bilder på bästa möjliga sätt. Och visst finns det många metoder för att konvertera en färgbild till en svartvit bild. I en av dessa 486 böcker tar författaren upp 31 olika metoder att överföra en färgbild till en gråskalebild. Och då har han inte tagit med alla de tilläggsprogram som finns för att göra dessa konverteringar, program som Silver Efex Pro, MacPhun Tonality eller Topaz B & W Effects, för att ta upp tre av de mer kända.

Men en bra konvertering från färg till svartvitt beror sällan på vilken metod som används. Viktigare är hur färgerna i bilden översätts till olika grånyanser. Och för det finns det inget färdigt recept. I en bild som domineras av grönska behöver du göra en sorts konvertering, i en bild med hudtoner en annan, en landskapsbild som domineras av en blå himmel behöver en tredje. Jag gör mina konverteringar i Lightroom, i den flik som heter NML/Gråskala om det är en råfil jag bearbetar. Har jag en jpeg- eller tiff-fil använder jag justeringslagret Svartvitt i Photoshop.

B&W

Ourdoor Cases

I F nummer 2/2012 (sfoto.se/teknik/ farghantering-kalibrering-och-utskrifter/ svartvita-bilder) skrev jag om hur jag använder dessa filter. Men även om du använder ett av dessa filter blir resultatet ofta lite plattare och mindre nyanserat än om du använder film. Orsaken är att filmen har en kontrastkurva som ökar kontrasten i mellantonerna.

Olika filmer har olika kontrastkurvor, vilket medför att de passar bättre för vissa motivtyper. Oftast delas filmer in i två kategorier, de med kort tå = hög kontrast i skuggorna, eller med lång tå = hög kontrast i högdagrarna. Samma effekt är enkel att

skapa vid en råkonvertering. Där har du också fördelen av att kunna testa olika kurvor för varje bild. Dessutom kan du fintrimma kurvan efter det att du har valt en grundläggande karaktär.

I Camera Raw och Lightroom finns två olika kurvverktyg, kallade parametrisk kurva och punktkurva. Jag använder den parametriska kurvan för den grundläggande karaktären på bilden. Sedan finjusterar jag valörerna i bilden med punktkurvan.

I den parametriska kurvan är tonskalan indelad i fyra delar, kallade Högdagrar, Ljusa, Mörka och Skuggor.

Det gör att de justeringar som kan göras är rätt oflexibla. Vill jag skapa en kontrast mellan två närliggande toner är punktkurvan ett betydligt bättre verktyg. Men den parametriska kurvan är utmärkt för att skapa en grundkaraktär åt bilden.

Oftast delas filmer in i två kategorier, de med kort tå = hög kontrast i skuggorna, eller med lång tå = hög kontrast i högdagrarna.

För att få fram de olika karaktärerna brukar jag börja med att ändra på de segment av tonskalan som påverkas.

För bilder där jag vill ha mycket av separationen i högdagrarna drar jag de tre trianglarna som definierar var respektive parti ska avgränsas åt höger.

Och naturligtvis blir det tvärtom för bilder där jag vill förstärka separationen i skuggorna.

DATACOLOR

CONDOR

HEDLER

KAISER

Spyder LensCal

Vindmaskin

DX15 kit

RTX

För att göra det enkelt för mig sparar jag sedan dessa som förinställningar. Så i stället för att dra i trianglar och kurvor kan jag bara klicka på de tre förinställningarna jag har, en för normal kurva, en för högdagerseparerande och en för skuggseparerande. Det gör det snabbt att jämföra de olika resultaten och se vilken som är bäst för det fortsatta arbetet.

För att göra det ännu enklare för dig har jag sparat dessa förinställningar och lagt upp dem på sfoto-webben.

Vill du använda dessa, ladda hem dem och packa upp dem. Gå sedan till Lightrooms inställningar och klicka på fliken för förinställningar (Presets). I den fliken finns en knapp som heter »Visa mapp för Lightroom-förinställningar« (Show Lightroom Presets Folder). När du klickar på denna knapp kommer du till en mapp som heter Lightroom. Öppna denna mapp och välj där mappen Develop Presets. Lägg dessa förinställningar i mappen User Presets.

Gå tillbaka till Lightroom och starta om programmet. När programmet återigen öppnas hittar du dessa tre kurvor under Förinställningar.

08-680 15 70 www.molanders.se

fotografisk tidskrift

| 42

Ovan: I denna bild används en kurva som förstärker separationen i de ljusa valörerna. Nedan: Här används en kurva som bevarar separationen i bildens mörka valörer. Denna kurva lämpar sig ofta för mörka bilder.

43 | no 3/2016

EIZO

DATACOLOR

KAPA

MUSEO

ROTATRIM

CG247

Spyder5Pro

Monteringsskivor

FineArt

M-24

08-680 15 70 www.molanders.se

teknik

HASSELBLAD + DJI = DRÖNARE Den kinesiska drönartillverkaren DJI gick in som delägare i Hasselblad under 2015. Nu lanseras en gemensam produkt från de två företagen, en drönare kallad A5D-M600. Här används Hasselblads speciella A5D Aerial, en kamera som är avsedd för flygfotografi. Bilder kan överföras på upp till 5 kilometers avstånd. Kameran och drönaren styrs via DJI GO, som fungerar som en kontrollcentral för kameran, där användaren kan styra slutartid, ISO och när stillbilder eller video ska registreras.

Fujifilms två kameror Fujifilms X-serie av kameror har blivit en framgång för företaget. Nu lanseras två uppdateringar av deras främsta modeller, X-Pro2 och X-T2. Sensorn i de nya kamerorna är på 24 MP på en sensorstorlek på 23,6 mm x 15,6 mm. Bland förbättringarna märks framför allt en snabbare autofokus med 325 AF-punkter, plats för två minneskort och en snabbare serietagning.

Skillnaderna mellan de två modellerna ligger framför allt i sökarsystemet, där X-Pro2 har kvar samma hybridsökare som sin föregångare, det vill säga att man kan välja om man vill använda den som en optisk sökare eller elektronisk. I X-T2 används bara en elektronisk sökare.

LJUSSTARKT TELE NYTT I PHOTOSHOP Flera av programmen i Adobes Creative Cloud-svit har fått större uppgraderingar.

Photoshop har uppgraderats till version CC 2015.5. Bland nyheterna finns ett förbättrat friläggningsverktyg. En av de svåraste uppgifterna i Photoshop är att göra en snygg hårfriläggning. I Photoshop 2015.5 har det tillkommit en knapp, Select and Mask.

Den öppnar en dialogruta, en förbättrad version av Refine Edge, där du kan förfina din markering. Andra tillägg är det som Adobe kallar Content Aware Crop. Om beskärningen skapar mindre vita ytor kan du klicka i kryssrutan Content Aware innan du gör beskärningen. Photoshop kommer då att fylla i dessa ytor med ett innehåll som skapas utifrån de omkringliggande ytorna.

En klassiker i Nikons sortiment har varit deras korta teleobjektiv, 105 mm f/2,5. Nu kommer objektivet i en uppdaterad version, denna gång med en ljusstyrka på f/1,4.

Nikon har satsat mycket på att få en mjuk återgivning av partier utanför skärpezonen.

För detta används en bländare med 9 rundade lameller.

Objektivet har 3 linser med ED-glas, som Nikon säger ska begränsa den longitudinella kromatiska aberrationen.

UPPDATERAD RÅKONVERTERARE DxO har uppdaterat sitt råkonverteringsprogram Optics Pro till version 11. Programmet har fått en automatisk ansiktsigenkänning, som sedan används för att korrigera bildens färg och ljushet. Även programmet brusreducering, kallad Prime 2016, har

fått en förbättring. Brusreduceringen ska vara särskilt effektiv i skuggpartierna utan att detaljer försvinner.

NYTT OM CANON 5D Canon 5D m IV har en sensor på 30,4 megapixel med ett stort dynamiskt omfång.

Kameran kan ta upp till 7 bilder per sekund och har ett känslighetsomfång på 100 till 32 000 ISO. Känsligheten kan utökas till 102 400 ISO. Kameran har också inbyggd Wi-Fi, NFC och GPS. Kameran kan filma i 4-upplösning i formatet DCI (4096 x 2160) eller full HD. Vid filmning i 4K används en begränsad del av sensorn, så att ingen nedsampling av bilden krävs. Det ger en »förlängningsfaktor« på 1,74.

Canon har valt ett filformat för filmning som gör det enkelt att plocka ut stillbilder från en film. Bildfilerna blir på 8,8 megapixlar. Canons

sensorer har under en tid använt en teknik som de kallar Dual Pixel AF, där varje pixel egentligen har två sensorer.

I 5D mk IV har Canon använt denna teknik för att skapa ett par nya funktioner. Dels kan man använda dessa pixlar för autofokusering vid filmning, där fokuspunkten kan styras via den tryckkänsliga skärmen, dels kan man skapa ett speciellt råformat, Dual Pixel Raw. Detta filformat gör det möjligt att justera fokuseringen eller placeringen på oskarpa objekt i förgrunden när man använder Canons råkonverteringsprogram DPP. fotografisk tidskrift

| 44

Zoom från PhaseOne I samarbete med Schneider Kreuznach lanserar PhaseOne två nya zoomobjektiv, en med omfånget 40–80 mm LS f/4–5,6 och en 75–150 mm LS f/4–5,6. Objektiven ingår i serien Blue Ring.

Båda har en skärpecirkel som täcker en sensor i formatet 53,7 x 40,4 mm. Det innebär att alla bakstycken från PhaseOne fungerar tillsammans med dessa objektiv. Objektivens slutare kan synkroniseras mot en blixt på tider ner till 1/1600 sekund.

Always up to speed Profoto D2

SLUTARE FÖR STORFORMAT Inte ofta kommer det nya produkter till storformatssegmentet, men det finns fortfarande en hel del användare som behöver dessa kamerors förställningsmöjligheter.

Sinar har nu tagit fram en ny slutare för objektiv som ska använda slutare i storlek 0.

Slutaren har tider ner till 1/250 sek och styrs elektroniskt.

M-MODELL UTAN SKÄRM Leica tar fram allt fler varianter på sin M-modell. Den senaste versionen har fått namnet M-D och kan ses som en strippad version av den vanliga Leica M. Man har tagit bort videofunktioner och möjligheten att ansluta en elektronisk sökare. Man har dessutom tagit bort den bakre skärmen. Kameran kan bara spara filer i råformat, DNG. 45 | no 3/2016

SPEGELLÖST FRÅN HASSELBLAD Hasselblads spegellösa mellanformatskamera kallas X1D. Kamerahuset väger 725 gram och använder ett nytt objektivsystem, som i dag innehåller två objektiv, 45 mm f/3,5 och 90 mm f/3,2.

Med en adapter kan också alla objektiv från Hasselbads H-serie användas. De nya objektiven kallas XCD och har en centralslutare med full blixtsynkronisering upp till 1/2000 sekund. Serien kompletteras i höst med ett 30-millimetersobjektiv. Brännvidderna blir då desamma som en gång i tiden fanns till Hasselblads X-Pan panoramakamera.

Lär dig mer om produkten: profoto.com/d2

© Andreas Lundberg

juridik

THOMAS RIESLER FÖRBUNDSJURIST SFF

När kunderna tystnar Hur man hanterar uppdragsgivare som slutar höra av sig.

Det finns olika ordspråk som behandlar tystnad som företeelse.

Charles de Gaulle menade att »Inget styrker en auktoritet så som tystnad«, medan Francis Bacon ansåg att »Tystnaden är en dygd för dumbommar«.

Men det är filmproducenten Vivian Cox definition som ligger närmast den kommersiella tystnaden som man kan utsättas för som servicegivare och säljare: »När en flicka får besök av en ung pojke är det inte oväsendet utan tystnaden som oroar hennes mamma.« Cox gör oss uppmärksamma på den tystnad som skapar osäkerhet hos mottagaren, en tystnad som är svår att tolka och hantera. När kunden tystnar, vad kan man göra åt det? Jo, vara medveten om att tystnad har olika orsaker och syften.

Tystnaden kan ibland användas som ett avsiktligt maktmedel eller ett sätt att försöka smita ifrån ansvar.

Men den kan även vara ett sätt att visa att man inte riktigt förstått allt i sammanhanget och vad som förväntas av den som sitter tyst. Den kan faktiskt också vara oavsiktlig och oönskad av avsändaren, exempelvis på grund av tekniska orsaker eller andra händelser som denne inte styr över. Det kan handla om nödlägen som innebär blixtsnabba omprioriteringar och som gör att den förväntade e-posten, det inbokade mötet eller svaret på offerten inte blir av. Det viktigaste – och kanske svåraste – är att försöka avgöra orsaken till varför det blev tyst i andra änden.

Ofta innebär din kunds eller din tilltänkte kunds tystnad att ett affärs-

tillfälle går om intet eller krånglas till i något avseende.

När det gäller svaret på offerten finns möjlighet för dig att avtala om en frist inom vilken kunden måste lämna svar för att kunna få dina tjänster till det offererade priset. Du kan exempelvis skriva att »offerten gäller 10 dagar efter att den mottagits«. I det läget bör du dock försäkra dig om att din kund fått offerten, t.ex. genom att be kunden bekräfta mottagandet av offerten per e-post.

Om ni inte avtalat om någon speciell svarsfrist gäller avtalslagens så kallade legala acceptfrist. Den innebär att svar på offerten ska ha kommit fram till dig »inom skälig tid«. Som skälig tid räknas den tid som du själv rimligtvis kunde beräkna vara bunden av anbudet och den tid det tar att skicka offerten till kunden och få svar på denna av kunden. Att skicka själva offerten respektive svaret på denna via e-post går blixtsnabbt. Det som behöver beräknas är den tid det tar för kunden att sätta sig in i offerten så att denne kan bilda sig en uppfattning om relevansen och rimligheten i förhållande till vad denne efterfrågade. Tiden för detta blir då beroende på vad som efterfrågats. Mer komplexa offerter tar förstås längre tid att lämna svar på än enkla. Därför är det enklast att sätta en tydlig sista svarsdag i offerten när svar ska vara inne för att offerten ska gälla. Inkommer inte svar inom denna tid förfaller offerten och du är inte längre bunden vid den.

Men det finns ett undantag till detta som kanske inte alla känner till. Om den som avger svaret (din kund) tror

att hen svarat inom acceptfristen och anbudsgivaren (du) inser detta har du en skyldighet att meddela din kund att något avtal inte träffats. Annars blir du bunden av ditt ursprungliga anbud som om din kund svarat inom rätt tid.

Den kund som inte infinner sig till avtalat möte utan att höra av sig bör förstås få möjlighet att förklara sig.

Om mötet innebär att du avsätter avtalad debiterbar tid och du trots flertalet påstötningar inte får kontakt är mitt råd att fakturera för denna debiterbara tid. Se dock till att du kan visa att ni har avtalat om din rätt att debitera för denna tid, exempelvis en session för porträttfoto.

Den svåraste varianten är om kunden, utan synbar anledning, slutar kommunicera med dig. Anledningarna kan vara flera, exempelvis att kunden är missnöjd. Men det kan också vara så att hen har fått fel på eposten, tappat bort din e-postadress

Det viktigaste – och kanske svåraste – är att försöka avgöra orsaken till varför det blev tyst i andra änden.

eller kontaktuppgifter, brutit benet, åkt på semester, blivit sjuk, haft sönder mobilen eller datorn osv.

Anledningarna kan varieras oändligt och det svåraste är egentligen att veta varför. I detta läge kan man beroende på vad syftet är med kommunikationen välja en hård eller mjuk linje. Om du har en förfallen faktura är kanske det bästa rådet att lämna den till inkasso om du inte lyckats få någon kontakt med kunden på en längre tid (den hårda linjen).

Om det gäller ett utförande av ett jobb där du saknar information från kunden för att kunna fortsätta på arbetet krävs kanske djupare efterforskningar via Facebook, Google, Skatteverket, Bolagsverket.

Här är det bara din fantasi som sätter gränserna för vilka vägar som kan användas i eftersökandet. Alternativt är det bara att avvakta kundens egen återkoppling (den mjuka linjen).

Om du har haft kostnader för det arbete du hittills gjort, e-posta då kunden att du kommer att fakturera för utfört arbete om kunden inte hör av sig inom exempelvis tre arbetsdagar. Om tre arbetsdagar gått och kunden inte hört av sig är det bara att fakturera för utfört arbete. Hör kunden av sig efter att hen då fått fakturan kan du ju, om du vill, välja att återknyta kontakten och fortsätta arbetet.

Har du varit med om att kunder eller tilltänkta kunder bara slutat vara nåbara? Vad har du gjort då? Hör av dig! Du når mig på thomas.riesler@ sfoto.se. fotografisk tidskrift

| 46

Foto: Emilia B. Jiménez/Söderberg Agentur

Teckna Företag Hemma i höst så bjuder vi på den första månaden*

·

ED

MED S FF ETE RB

A

E

M

ED

SFF · I SA

M

Kontakta oss idag så hjälper vi dig till rätt skydd!

Kundservice 08-440 54 40 · kundservice@gefvert.se · www.gefvert.se

MARBETE M

ET

* Erbjudandet gäller till och med 30 november 2016.

SA

I SAMA RB F ·

Komplett skydd med vår Kamera- och teknikförsäkring Till Företag Hemma kan vi även erbjuda en paketlösning där vi har adderat en Kamera- och teknikförsäkring som täcker skador på utrustning upp till 50 000 kr (högre belopp kan tecknas separat). På så sätt är både du och din utrustning försäkrad när du är på uppdrag. Det är tryggt, enkelt och prisvärt!

I

SF

Företag Hemma är en försäkring anpassad för fotografer som arbetar hemifrån eller hyr kontorsplats. I denna ingår bland annat moment som ansvar, egendom, rättsskydd inklusive upphovsrättsfrågor, tjänsteresa och olycksfall.

LENA GRANEFELT

medlem

NYA MEDLEMMAR Hannes Almeräng, Göteborg; Per-Olof Bejsjö, Solna; Mattias Björlevik, Borås; Martin Brunn, Johanneshov; Love Ekenberg, Stockholm; Linda Eliasson, Västerås; Claudia Fried, Stockholm; Erik Jakobsson Ögnelooh,

ANNIE BRICKMAN

Jönköping; Cecilia Järdemar, Hägersten; Hannah Lemholt, Höganäs; Saman Nazari, Askim; Linus Nilsson, Uppsala; Rickard Olausson, Kungälv; Hélena Parmér, Rönninge; Camilla Rehnstrand, Malmö; Pernilla Sjöholm, Uppsala; Rebecka Uhlin, Stockholm; Jonas Wall, Göteborg; Emil Wesolowski, Sundsvall.

Lena Granefelt berättar om boken »Flora Supersum« på Bok- och Biblioteksmässan.

Fotografer till bokmässan Den svenska tryckfrihetsförordningen firar 250 år och Yttrandefrihet är temat på Bokmässan 2016 i Göteborg. Den 22–25 september arrangerar Fotoboksförfattarna presentationer på Internationella Torgets lilla scen. Bland de medverkande märks: Hans Malm, Jerker Andersson, Annica Karlsson Rixon, Marie Nilsson, Åke Hedström, Linda Maria Thompson, Lena Granefelt, Ewa Stackelberg, Kalle Assbring, Sara Lindquist, Stina Brockman, Erik Mårtensson och John S Webb. Under dessa dagar anordnas även Fotobok GBG med utställningar, föreläsningar och ett invigningsmingel som Fotoförfattarna sponsrar. Fotobok GBG finns på Kungsportsavenyn 25.

Väl mött i Göteborg! Läs hela programmet på sfoto.se/bokmassan2016.

HEJ SAMAN NAZARI!

BLI MENTOR!

Varför gick du med i SFF? – Jag valde att gå med Svenska Fotografers Förbund då jag stödjer allt förbundet står för och vill medverka i utvecklingen för en hållbar och säker bransch. Att jobba som fotograf kan ibland vara knepigt, så det känns bra att kunna arbeta ihop för att ge varandra stöd.

Projektet Konsten att delta: bild och form är uppbyggt som ett mentorskapsprogram, och Svenska Fotografers Förbund deltar tillsammans med KRO/ KIF i samarbete med Svenska Tecknare med flera. Pilotprojekt kommer att genomföras under hösten 2016 och våren 2017 i Stockholm/Mälardalen.

Vill du delta i projektet? Läs mer på sfoto.se/blimentor.

FOTOBOKSPRISET Anmälan för Svenska Fotobokspriset 2017 har nu öppnat och stänger 31 december.

Fotoboksprisgalan på Rival i Stockholm hålls 21 mars 2017. Läs allt du behöver veta för att anmäla din fotobok på vår hemsida sfoto.se/ fotobokspriset.

PRESS-OCH YRKESLEGITIMATION Tänk på att det ibland kan vara bra att kunna visa att man är en professionell fotograf. Både yrkesfotografkort och presskort kan beställas av alla yrkesverksamma medlemmar i SFF. För att få

PER WICHMANN

Saman är ny medlem.

Wichmanns baderskor visas i Norrköping.

presskort utfärdat måste du arbeta till minst 75 procent med fotojournalistik. Läs mer och ansök på sfoto.se.

SPEGLA NORRKÖPING 14–16 oktober är det premiär för Spegla, Norrköpings nya fotofestival som ger plats för

presentationer och diskussioner, reflektioner och associationer. SFF presenterar medierapporten och arrangerar bildbar med cff och fotografen Ulf Lundin. Arbetets museum delar dessutom ut sitt årliga dokumentärfotopris. Läs mer på spegla.se. fotografisk tidskrift

| 48

fråga juristen

VEM ÄGER EN HASHTAG? Hej! En kommun skriver på hemsidan att alla bilder taggade med »#iKommunen« får användas av kommunen och deras samarbetspartner. Är det lagligt? Kommunen använder bilderna i sin marknadsföring, stortavlor, har till utsmyckning i eventtält m.m. Riskerar jag att ge bort mina bilder om jag väljer att tagga bilderna så och är det fler taggar som är »ägda« av andra på liknande sätt? /Nour Svar: Utgångspunkten är, såvitt jag känner till, att möjligheten att använda hashtag togs fram av Twitter som ett sätt för användare att kategorisera meddelanden.

Att äga en hashtag i sig skulle då i princip inte vara möjligt utifrån denna utgångspunkt.

SFF vänder sig emot den typen av insamling av fotografier utan eller med mycket låg ersättning till fotografen och de pålagor kommunen gör på »bidragsgivarna« i form av villkor för användningen av deras »bildbidrag«.

FOTA AV STATY? Hej! En kund vill ha fria rättigheter under 3 år. Vad innebär det? /Anne

Svar: Den enda indikationen på begränsning i frågan är tiden som är satt till tre år.

Efter denna återgår rättigheterna och om kunden fortsätter att använda fotografiet utgör användningen intrång i din upphovsrätt. Det finns ingen fastlagd definition av begreppet »fria rättigheter«.

Om begreppet inte preciseras i avtal uppstår ofta problem när kunden tror att hen får 49 | no 3/2016

hej

göra i stort sett allt med fotografiet. Fria rättigheter kan, beroende på sammanhang, innebära allt ifrån »rätt att använda fotografiet på vilket sätt som helst, hur länge som helst, var som helst, ändra hur som helst, samt att överlåta fotografiet till vem som helst utan att behöva ange fotograf« till mer begränsade »fri rätt att använda fotografiet i kundens verksamhet«.

Du och kunden behöver tillsammans definiera vad ni båda menar med »fria rättigheter«. Diskutera igenom vad kunden behöver kunna göra inom olika användningsområden, geografiska områden och inom vilken tidsperiod.

Och låt det utgöra de rättigheter som kunden får enligt avtalet under dessa tre år.

MYNDIGHETSBILD? Hej! Min kund vill ha exklusiva rättigheter till de bilder jag tagit under uppdraget.

Vad får jag göra med dessa bilder om kunden får dessa rättigheter? /Martin

Svar: Exklusiva rättigheter innebär att endast din kund får använda bilderna. För dig innebär det att du inte får använda dem till någonting alls. Du får alltså inte ens ha dem på din hemsida som referensmaterial. SFF rekommenderar därför att tidsbegränsa exklusiviteten om sådan avtalas, exempelvis till ett eller två år.

Skickas dina bilder in på det sätt som framställs i frågan har du alltså kvar din upphovsrätt. Används bilden i strid med denna har du möjlighet att beivra intrånget.

Läs juristens utförligare svar på sfoto.se.

ANKI ALMQVIST FÖRBUNDSORDFÖRANDE

Det råder hetsjakt på manliga fotografer På åttiotalet jobbade jag på dagis. Då strävade vi efter att lika många män som kvinnor skulle arbeta på förskolorna. Många män utbildade sig till förskollärare och barnskötare. Sedan hände något med samhällsklimatet. Vi började peka ut pedofiler som antastar barn och vi började misstänkliggöra mannen i allmänhet. På grund av detta nya klimat blev både föräldrar och personal misstänksamma mot manlig personal, män kände sig skyldiga i största allmänhet och yrket återgick till att bli kvinnodominerat.

Mitt yrke som fotograf är inte kvinnodominerat, tvärtom. Vi kvinnliga fotografer har behövt kämpa för att bli tagna på allvar och krävt utrymme i vårt yrkesutövande.

Men jag tycker mig märka att något håller på att hända igen. I dag berättar flera av mina manliga kollegor att de blir hindrade i sin yrkesutövning och att de blir oförskämt bemötta när de arbetar. Har männen även i det fotografiska yrket kommit att bli utsatta och misstänkliggjorda?

Han blev hindrad i sitt yrkesutövande och fick sin kamera genomgången trots bevis på att han utförde sitt jobb åt DN. Många festivalarrangörer har dåliga kunskaper om vad lagen säger om tillstånd för fotografering och vilka skyldigheter arrangörer har om upplysning av förbud. Inte ens polisen verkar vara helt insatt i vad som gäller. Detta visade sig tydligt i Stockholm i augusti när min kollega Lars Epstein blev trakasserad, bortförd och förhörd av »Kling och Klang« under ett pågående arbetsuppdrag på en festival.

Två civilpoliser förde handgripligen bort denne arbetande man, utan att ens förklara varför. Eftersom de förde undan honom måste de ha upplevt honom som väldigt rymningsbenägen och hotfull.

Att bli bemött och misstänkliggjord på detta sätt är inte acceptabelt. Han blev hindrad i sitt yrkesutövande och fick sin kamera genomgången trots att de fått bevis på att han utförde sitt jobb åt Dagens Nyheter. Att han hade en presslegitimation som precis gått ut är inte en anledning att gripa någon, då alla i Sverige har rätt att fotografera på allmän plats och på festivalområden om ingen anvisning om fotoförbud finns. Dock rekommenderar jag alla våra medlemmar att se till att ni har en giltig yrkeslegitimation med er. Förbundet utfärdar både det och presslegitimation.

Yrkesfotografer bör ha kunskap om var och hur vi får fotografera. Att som fotograf bli insläppt i andra människors privata rum kräver försiktighet och att vi hyser respekt för individen. Inte bara när vi tar bilden utan även när vi publicerar den, ansvaret ingår i vår yrkesetik.

Jag tycker mig se en hetsjakt mot framför allt manliga fotografer. Svenska Fotografers Förbund arbetar för mångfald och mot all slags diskriminering och värnar om alla våra medlemmar. Även en äldre, manlig fotograf ska få utföra sitt arbete utan att bli trakasserad.

Många fotografer hörde av sig till oss efter incidenten med Epstein. Om även du har blivit utsatt, hör av dig till mig på anki.almqvist@sfoto.se.

bildstafetten

Fotografisk Tidskrift Nr 3, 2016, årgång 129 Ansvarig utgivare Jenny Morelli jenny.morelli@sfoto.se

BRITA NORDHOLM

Brita Nordholm viskar vidare

Chefredaktör Jenny Morelli Art direction och layout Anton Hull och Maria Loohufvud, Pasadena Studio hello@pasadenastudio.se Teknikredaktör Stefan Ohlsson stefan.ohlsson@sfoto.se Korrektur Maria Taubert Repro Projektor Redaktionsråd Mia Bengtsson Plynning, Casper Hedberg, Johan Hedbäck och Hanna Langenfelt.

Omslagsbild Cooper & Gorfer Bildbylines Knut Koivisto Tryckeri Åtta.45 ab, Järfälla Webbadress www.sfoto.se/f Redaktionsadress Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm För icke beställt material ansvaras ej.

Prenumeration Yvonne Sundin 08-702 03 45 prenumeration@sfoto.se 450 kronor/helår 500 kronor/helår, utland postgiro 13 0199-3 bankgiro 274-9075 Lösnummer kan beställas från kansliet för 75 kronor inklusive moms.

Vill du sälja Fotografisk Tidskrift? ekonomitjanst@natverkstan.net Annonser Annonshuset Linnégatan 22 114 47 Stockholm 08-662 75 00 annons@annonshuset.se

En bild av Simon Berg startade en lek med bilder, en bildstafett. Hannah Modigh skickade in en visuell parafras på hans bild i förra numret. I det här numret är det Brita Nordholm som associerar vidare. Vill du vara med? Skicka då ditt »svar« på denna bild till redaktionen@sfoto.se med ordet »visklek« i ämnesraden. Eller skicka bidraget i ett kuvert till Fotografisk Tidskrift, Hornsgatan 103, 117 28 Stockholm. Märk kuvertet »visklek«. Av de inkomna bidragen väljer redaktionen ut nästa bild i serien.

Ägare Svenska Fotografers Förbund (sff) Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm 08-702 03 45 sff@sfoto.se www.sfoto.se ISSN 284-7035

fotografisk tidskrift

| 50

Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad.

Fotografi: Casper Hedberg

Buzkashi är Afghanistans nationalsport, introducerad av Djingiz Khan redan på 1200-talet.

Varje fredag samlas tusentals åskådare på fälten norr om Kabul för att bevittna detta storslagna skådespel, där hundratals män till häst kämpar om en död kalv eller ett fårkadaver. Det är inte lätt att fota samtidigt som man flyr undan det framrusande fältet.

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.

Kundservice 08-440 54 40 · kundservice@gefvert.se · www.gefvert.se