Fotografisk Tidskrift nr 2 2016

FOTOGRAFERNA OCH DE OSKÄLIGA AVTALEN SUR MJÖLK OCH GLADA MINER HOS KLARA G

------------------------

SOMMAR MED KRISTER HÄGGLUND

-----------------------Fotografisk Tidskrift #2/2016

fotografisk tidskrift

| 2

KRISTER HÄGGLUND, ÄLVSBACKA, SKELLEFTEÅ, 2012 05 29

portfolion

3 | no 2/2016

po

krister hägglund

KRISTER HÄGGLUND, MARIEBERG, ÖREBRO, 2013 08 03

KRISTER HÄGGLUND, CENTRUM, KIRUNA, 2014 07 29

portfolion

po

krister hägglund fotografisk tidskrift

| 4

KRISTER HÄGGLUND, TUNNERSTAD, VISINGSÖ, 2013 08 04

KRISTER HÄGGLUND, UTTERSBERG, 2012 07 28 SJÄLVPORTRÄTT

NAMN Krister Hägglund.

FÖDD 1958.

YRKE Museifotograf, Skellefteå.

REPRESENTERAD: Norrbottens läns landsting, Luleå kommun, Västerbottens läns landsting, Umeå kommun.

HEMSIDA kristerhagglund.se & jkh.nu.

AKTUELL Utställning på Galleri Ralf i höst.

– Jag är nog en ganska gammaldags fotograf och har inget medvetet budskap eller manifest. Min metod är som följer: Jag åker någonstans. Jag tittar. Jag tar en bild. Jag försöker glömma vad jag fotograferat. Jag upptäcker, efter en tid, bilden på min hårddisk bland tusen andra dåliga bilder jag tagit.

Fotografen Krister Hägglund (född 1958 i Dorotea) hade först tänkt bli teckningslärare men fotograferandet tog över och sedan 1992 är han anställd fotograf på Skellefteå museum. Fotograferar gör han alltså dagligen både i jobbet och när han är ledig.

– Det kliar i huvudet på mig när jag ser något. Det klickar liksom till i skallen när jag ser bilden. När jag gjorde lumpen för länge sedan minns jag att jag såg speciella lysknappar i korridorna och varje gång jag passerade tänkte jag: de där knapparna måste jag ta en bild av. Jag

5 | no 2/2016

gjorde aldrig det men känslan minns jag och har kvar fortfarande.

Bilderna vi visar här är tagna på diverse platser runt om i Sverige: Visingsö, Kiruna, Uttersberg, Marieberg, Örebro, Skellefteå och i stället för titlar har de platsnamn och tid: Tunnerstad, Visingsö, 2013 08 04; Centrum, Kiruna, 2014 07 29.

Krister Hägglund säger att han sitter på en »frustrerande stor mängd bilder« och skulle behöva minst ett år för att se vad han egentligen håller på med. I efterhand brukar han kunna se mönster i sitt material och det han är intresserad av att skildra: »Stolar, ryggar, underarmar eller vad det nu kan vara.« – Jag är bra på att gnola på själv men skulle egentligen behöva deadlines och något som piskar mig lite, vilket kanske är varför jag börjat göra utställningar, säger han.

Nu när barnen är stora tänker han lägga mer tid på sitt eget arbete, han har varken haft tid eller råd att ställa ut så mycket tidigare.

– Jag har heller aldrig gillat att göra så stort väsen av mig, men jag har ett uppdämt behov av att fotografera och egentligen gör jag det mest för mig själv. För några år sedan började jag för hälsans skull gå till jobbet och ta bilder på vägen, vilket bland annat resulterade i projektet Lux, bilder på elektriska juldekorationer, jag har över 500 bilder på sådana som jag funderar på att göra något med. / JENNY MORELLI

hej

JENNY MORELLI CHEFREDAKTÖR

Framtiden stavas sociala medier, tyvärr Jag älskar att bli bjuden på PR-middagar: god mat och dyrt vin och alla är på gott humör och man smalltalkar och det är gratis. Mums filibabba, toppen. Nej, det händer inte jätteofta, så het är jag inte, men det händer. Med detta sagt blir jag ändå tokig när någon försöker sälja in redaktionellt material. När jag utbildade mig till journalist på 1990-talet, vilket nu känns som tusen år sedan, fick vi oss itutat att fundamentet i yrkesrollen var att själva vara den som väljer vinkel, letar rätt på historierna och personerna att intervjua.

Men en yrkesroll kräver en arbetsmarknad, ett spelrum att utöva yrkesrollen i.

När det rummet krymper, krymper vårt mandat. Många kollegor har lämnat journalistiken. De tycker det är skönt att slippa alla gnällspikar och domedagsprofeter inom den här kåren. De blir kommunikatörer och pr-människor eller går över till helt andra branscher. Plötsligt har de dessutom löner som de kan leva på.

Så vad är det som händer? Är det internets fel? Journalisten Sam Sundberg skrev nyligen i SvD att Facebook nu anställer journalister för att arbeta med nyheter som vi användare ska kunna ta del av så att vi aldrig någonsin behöver

Lika mycket som jag älskar god mat och vin älskar jag Facebook, men blir lika tokig när jag inser att tjänsten helt förändrat mitt beteende. lämna Facebooks bekväma bubbla när vi surfar. Nätjättarna och företagen slåss om våra hjärnor. Nuet och framtiden stavas sociala medier, pr, native advertising och content marketing.

Lika mycket som jag älskar god mat och vin älskar jag Facebook, men blir lika tokig när jag inser att tjänsten (torget? fängelset? lekplatsen?) helt förändrat mitt beteende, äter upp mig mentalt, och att vi som fnissigt nöjda vitsar till det i en statusuppdatering gör att Facebook kan skratta hela vägen från banken. Hur många obetalda timmar lägger vi inte på att suga i oss bekräftelse och ta del av information om nära och kära och folk vi inte ens känner?

Företag lägger inte längre sina pengar på att synas med sitt varumärke i en tryckt produkt, hur snygg, proffsig, innehållsrik den än är och hur många publishing-priser den än vinner. Tack alla ni annonsörer som är kvar men att F överhuvutaget lever beror till stor del på er medlemmar i Svenska Fotografers Förbund. Det är ni som till stor del sponsrar innehållet. Ju fler ni är, desto bättre tidning kan vi göra. Förenen eder! Och delta i SFF:s kampanj som startar nu: #visomgörinnehållet.

Portfolion i det här numret är tagen av fotografen Krister Hägglund. Han säger i intervjun att han inte gillar att göra så mycket väsen av sig. Desto roligare att själv upptäcka honom. Dessutom skriver vi om fotografer som tar plats med sina fotografier i staden, på sjukhus och parkeringsplatser, vi träffar Susanne Walström, recenserar böcker och Klara G berättar om när gick åt helvete.

Och jag vill verkligen tro att det fortfarande finns en marknad för journalistik och trovärdighet även i framtiden, som redan är här. Framtidens middagar kanske jag kan stå för själv.

KAMPANJER OCH SOCIALA MEDIER

SÖK FOTOGRAF PÅ INSTAGRAM! Vi har startat ett Instagramkonto med namnet Sök fotograf. Detta för att ytterligare marknadsföra våra professionella medlemmar och nå ut till en ännu större krets av professionella bildköpare, privata kunder och publik.

Vill du bidra med en bild mejlar du den till jenny.morelli@ sfoto.se. Berätta gärna något om bilden i mejlet och har du ett eget instagramkonto skriv gärna in det. Förslag på relevanta hashtaggar emottages även tacksamt. Format 1 080 x 1 080 pixlar. Om bilden ej är kvadratisk ska den kortaste sidan vara 1080 pixlar.

#VISOMGÖRINNEHÅLLET Nu startar SFF kampanjen #visomgörinnehållet för att uppmärksamma medieföretag och allmänheten på att vi som skapar innehåll måste kunna leva på det vi gör. Framtidens medieinnehåll kan inte produceras av amatörer. SFF:s Anki

Almqvist har skrivit ett brev till samtliga mediechefer som finns publicerat på vår hemsida och du som är fotograf (eller journalist, illustratör, författare etc.) kan använda hashtaggen #visomgörinnehållet när du publicerar dina professionella bilder i sociala medier. Dessa kan vi kommunicera med de ansvariga på mediehusen. Den 3 juli avslutas kampanjen. Då står SFF på TU, Tidningsutgivarnas scen i Almedalen. Läs mer på sidan 26 och sidan 49.

SFF PÅ FEJJAN När SFF lade upp en varning för att skriva på bluff-företaget Bolagsupplysningens fula avtal på Facebooksidan nådde den ut till fler än 22 000 personer bara på några få dagar. SFF har ett stadig ökande antal följare, nu över 2 700 personer. Vi publicerar påminnelser om stipendier och gör olika politiska utspel. Följ oss du också. Du hittar oss på facebook.com/svenskafotografersforbund.

PS. Fotografisk Tidskrift har nu nästan 2 700 följare på Facebook och finns även på Instagram och Twitter. F tipsar om artiklar, utställningar och ger snabba nyheter från fotografins värld. Följ oss!

#visomgörinnehållet Nu startar vi kampanjen.

Läs mer på sfoto.se/ visomgörinnehållet

fotografisk tidskrift

| 6

»Jag stod och hetsade Shaun att han skulle dricka mer mjölk. Mer mjölk, le, och drick mer mjölk.« SIDAN 22

MOA KARLBERG

MAURIZIO CATTELAN / PIERPAOLO FERRARI. AKTUELLA I ARLES.

8

14 Portfolio / Krister Hägglund / 1 Hej / Framtiden stavas native advertising / 6 Aktuellt / Misslyckanden i Arles / 8 Utställningar & gästen / Stefan Tell / 9 Aktuellt / Han gör bilder av ljud / 10

SUSANNE WALSTRÖM

5 frågor / De tar över i Landskrona / 11 Aktuellt / McCurry har terjat / 12

34

Reportage / Fotografier tar plats i stan / 14 När allt går åt helvete / Klara G / 22 Enkäten / Så funkar crowdfunding / 24 Rapport / Oskäliga avtal tar över / 26 Recensioner / Brotherus, Strand och Laving / 30 Tankar om en bild / Håkan Lindgren om upprepning / 32

STAN DOUGLAS

På jobbet med / Susanne Walström / 34 Internationellt / Stan Douglas prisas / 40

40

Praktisk teknik / När filerna är korrupta/ 42 Teknik / Nytt på marknaden / 44 Juristen / Juridik för porträttfotografer / 46 Förbundssidor / Årets stipendiater / 48 Ordförande har ordet / Vi som gör innehållet / 49 Sista sidan / Viskleken fortsätter / 50

7 | no 2/2016

KENT ROGOWSKI

aktuellt

ELLIS NY KURATOR

Nytt jobb för Alexandra Ellis.

RESIDENS I STOCKHOLM

VILLE ANDERSSON

Centrum för fotografi utser varje år en residensstipendiat.

I år är det den finska fotografen/konstnären Ville Andersson som tilldelats stipendiet.

Ville Andersson är född 1986 i Pernå, Finland och är en konstnär som arbetar med en mängd olika medier: fotografi, måleri och teckning. Han är aktuell med sin första utställning i Sverige fram till den 23 juni på Finlandsinstitutets galleri på Snickarbacken 4 i Stockholm och på CFF från och med den 1 juni.

Ville Andersson aktuell i sommar.

Kent Rogowski aktuell i Arles i sommar.

Underbara misslyckanden Årets tema på fotofestivalen i Arles, Frankrike är bland annat »Street Photography«. Andra teman är Outside the frame: bilder som lämnat sin plats på väggen och tar plats på annat håll, och Africa Pop som sätter fokus på samtida afrikansk fotografi och visar bland annat fotografer som Malick Sidibé. Ett annat tema är Fabolous failures, underbara misslyckanden, en utställning kurerad av den tyske kuratorn och förläggaren Erik Kessels. Utställningen fokuserar på det som gått fel men blivit bra ändå. Han skriver att det är förödande för många fotografer att ducka för misslyckandet. Här visas bland annat bilder av Joan Fontcuberta, Peter Piller och Kent Rogowski, vars bild vi visar ovan.

Dessutom: diskussioner och debatter om till exempel dokumentärfotografi, och appropriering, det vill säga fotografer som skapar nya verk med andras bilder. Och som vanligt blir det bildvisning kvällstid i den antika utomhusteatern, den alternativa bildserien Voies off och hela 1 000 kvadratmeter dedikerat till fotoböcker i denna fotografins stad nummer ett. Öppningsveckan är 4 juli till 10 juli, men festivalen håller på till den 25 september.

DAVID LAGERLÖF TOG IKONISK BILD David Lagerlöfs bild av aktivisten Tess Asplund och demonsterande nynazisterna i Borlänge den 1 maj har minst sagt fått viralt genomslag. Den har målats av, gjorts om till legogubbar och inspirerat aktivister världen över.

Bildens genomslag har lett till konspirationsteorier som går ut på att David Lagerlöf planerat allt i förväg tillsammans med Tess Asplund, något som faller på sin egen orimlighet eftersom de inte kände varandra.

Spridningen genom sociala

PATO GIACOMINO

ELIN BERGE

Umeå-fotografen Alexandra Ellis blir ny samordnare på Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi. Hon tar över efter Britta Lundgren som går i pension. I centrumet, som är inhyst i en flygel av Västerbottens museum, kommer hon att kurera utställningar och vara en länk mellan museet och fotograferna. Museets fotoarkiv är en viktig kulturhistorisk samling med omkring fyra miljoner bilder.

digt som bildens genomslag är så extremt stark i sociala medier. Uppenbarligen finns det ett stort feltänk hos många mediahus, säger han.

BRANDT OCH MIO FÖRLIKADES Playmobilversionen av Lagerlöfs bild.

medier till trots, Lagerlöf har dock lyckats få betalt för viss publicering.

– Inte från privatpersoner, men från de som kan betala.

Intressant när alla redaktioner sparkar fotografer samti-

Den för tredje gången Sverigeaktuella fotografen Nick Brandt drog tillbaka sin stämning mot Mio. Canvastavlan från Mio som föreställde en elefant hade stora likheter med ett fotografi av Nick Brandt. Han stämde möbelföretaget men nu har parterna förlikats. Vilken summa Mio betalade är inte känt. fotografisk tidskrift

| 8

LOKE ROOS

HELENE SCMIITZ

gästen

STEFAN TELL FRILANSFOTOGRAF

Du vinner alltid på att sälja andra till kunden

Helene Schmitz är aktuell i sommar.

UTSTÄLLNINGAR ANNICA KARLSSON RIXON Världskulturmuseet, Göteborg 8 juni–1 september ÅKE ERICSON Fotografiska, Stockholm 26 maj–28 augusti 11 FOTOGRAFER – UTSÖKT Abecita konstmuseum, Borås 26 maj–21 augusti SANDRA FREIJ OCH GEORG ODDNER Malmö museer, Malmö 14 maj–13 november KRISTINA JUNZELL Almlof gallery, Malmö 4 juni–18 augusti

SIVERT JONSSON Abecita konstmuseum, Borås 26 maj–21 augusti ULF BERGLUND Lokomotiv, Bollnäs 6 maj–20 augusti ELISABETH ENGLIN Lokomotiv, Bollnäs 6 maj–20 augusti MARTINA HOLMBERG Galleri Axel, Stockholm 26 maj–11 juni CORNELIA SCHMIDT Kulturkvarteret Pedagogien, Hjo 26 maj–24 juni HELENE SCHMITZ Avesta art, Avesta 28 maj–18 september

STILL LIFE/WORK LIFE Västerås konstmuseum, Västerås 16 april–4 september

JOHAN BERGMARK Lokomotiv, Bollnäs 6 maj–20 augusti

SUNE JONSSON Västerbottens museum, Umeå 29 maj–2 april 2017

HANNAH MODIGH Fotografiska, Stockholm 10 juni–28 augusti

DENISE GRÜNSTEIN Grundemark Nilsson gallery, Berlin 29 april–18 juni

FRYSPUNKT Grundemark Nilsson Gallery, Stockholm 28 maj–2 juli

9 | no 2/2016

En sak jag har lärt mig som frilansfotograf är att man i princip aldrig förlorar på att sälja in andra. Vi fotografer är inte bara våra företag och våra tjänster, vi är våra nätverk och alla dess kontaktytor. På senare tid har jag fotograferat ett flertal evenemang åt företag och organisationer. Varje gång har jag frågat om de behöver någon som filmar samtidigt. Jag håller ju bara på med stillbild, att ta in en filmare i projektet hotar inte min roll, snarare tvärtom.

Om vi utgår från att varje frilansare är en ö, så är jag en ganska liten ö. Som oftast bara kan göra en sak i taget och alltid begränsas av min tid. Men låt oss säga att jag då och då rekommenderar andra fotografer, filmare, copywriters, projektledare, mässbyggare, formgivare, SEO-experter, webbyråer, illustratörer, journalister och andra som jag kanske har arbetat med i något projekt. Eller som jag vet är duktiga. Då blir jag genast en större ö, kanske till och med en liten ögrupp, i mina kunders ögon. Jag blir en person de har fått värdefulla tips om bra frilansare från. Vi kanske aldrig arbetar i samma projekt, men jag har hjälpt kunden att få kontakt med bra folk och mitt nätverk har fått uppdrag via mig. Win-win-win.

Jag har rätt många kunder som ger mig engångsuppdrag, det bara blir så – de behöver några bilder, jag fotograferar, levererar och fakturerar – sedan har vi kanske inte mer kontakt. Sedan har jag kunder som jag har arbetat mycket med under flera år, stamkunder på riktigt, jag får mer jobb ibland och mindre i perioder. Skillnaden är att vi kommunicerar mellan uppdragen också om helt andra saker, då händer det att de frågar om tips på bra folk, och jag kanske har någon att rekommendera.

Nyligen träffade jag några filmare jag under ett par år har fått uppdrag av (utan att ens ha träffats på riktigt förrän nu), som jag har försökt sälja in på andra kunder, och nu, bara för att vi tog en fika, fick jag två nya fotouppdrag.

Plus att jag kunde ge dem några helt nya kontakter som förhoppningsvis kan

Jag slapp bli den som bara sa nej, jag kan tyvärr inte.

Kunderna slapp leta. Två fotografer fick uppdrag.

Win-win-win. hjälpa dem och deras kunder. Förra veckan rekommenderade jag en kund att kontakta någon jag känner som har bra koll på SEO, och en illustratör som är duktig. Hoppas det ger något. Jag skickade även vidare två uppdrag till andra fotografer, det ena för att jag tyvärr inte kunde just den dagen och det andra för att jag inte kände att jag var rätt fotograf för jobbet. I de senare fallen slapp jag bli den som bara sa »nej, jag kan tyvärr inte«, två gånger. Kunderna slapp leta.

Två fotografer fick uppdrag. Win-win-win.

Varje liten interaktion där man skickar något vidare brukar för det mesta betala sig i längden. Kanske inte i dag, men förr eller senare. Ibland kanske utan att man ens får reda på det. I korthet, sälj in andra så kommer kunderna ha mer nytta av dig och du kommer ha andra som säljer in dina tjänster.

MARTIN KLIMAS

aktuellt

MOLANDERSTIPENDIAT

Ett porträtt signerat stipendiaten.

MARA I MALMÖ Den 18 juni är det dags för Malmö fotomaraton. Deltagarna kommer att under 12 timmar färdas genom Malmö och med uppdrag att fotografera olika teman. Vid målet laddas deras bilder upp via ett specialprogram. I juryn sitter bland andra Malmö-fotograferna Johan Bävman, Amelie Herbertsson och Hussein El-Alawi.

PORTRÄTT-SM Porträtt-SM pågår och sista anmälan är 22 augusti. Alla medlemmar i Svenska Fotografers Förbund eller i Svenska FotoGruppen kan delta. Kategorierna är bröllop, barn, porträtt, familj, fine-art, kommersiell och par. Vinnaren koras den 11 september. För anmälan och mer information om hur du deltar se svenskafotogruppen.se.

Fotografen som vill visualisera ljud.

Vetenskapligt och lekfullt Den tyske fotografen Martin Klimas, bosatt i Düsseldorf använder sin höghastighetskamera till att fotografera rörelser som det mänskliga ögat inte klarar av att se. Just nu är han aktuell med en utställningen Sound explosions, i vilken han skapat bilder som transformerat ljudvågor. Skruvat, vetenskapligt och lekfullt. Bilderna vill väcka samma glädje i ögat som musik väcker i öronen.

Här han bett musiker skapa musik med analoga synthar och sedan spelat upp ljudet från högtalare som placerats vid dukar täckta med pigment. Tidigare har han skjutit kulor genom frukter och sprängt rosor som han först fryst in i flytande kväve och sedan skjutit sönder med luftpistol. Han berättar att hans kreativa process ofta startar med att han hittar riktigt gamla vetenskapliga experiment i 50–100 år gamla vetenskapliga magasin.

WORLD PRESS PHOTO TILL SVERIGE Utställningen med de vinnande bilderna i World Press Photo kommer att visas i Sverige mellan den 1 september- 18 september.

Utställningen innehåller över 200 bilder. I år är fyra svenska fotografer representerade: Paul Hansen, Magnus Wennman, Jonas Lindkvist och Niclas Hammarström.

MASSPRODUCERAD FOTOGRAFIKONST Under några veckor i våras sålde Ikea fotokonst av 11 fotografer från hela världen.

Annika von Hausswolff och Nathalia Edenmont var de två svenska deltagarna. Fotogra-

AMATÖRER EJ HOT

MONIKA LUNDHOLM

CAJSA SOFIE BORGSTRÖM

Molanders-stipendiet delas ut varje år till en framstående elev på en av landets etablerade eftergymnasiala yrkesskolor för fotografi och bild.

Stipendiet har för 2016 tillfallit Cajsa Sofie Borgström som är avgångsstudent på Fotoskolan i Gamleby. Stipendiebeloppet är på 10 000 kr.

– Jag vill ha massor av saker så jag har inte bestämt mig för vad jag ska köpa. Ljus av något slag antagligen, säger hon.

Edenmont porträtterad för Ikea.

fierna trycktes i en upplaga på 320 000 exemplar totalt och har sålts över hela världen.

Den Malmöbaserade fotografen Monika Lundholm fick jobbet med att porträttera alla de deltagande fotograferna.

– Det var ett superspännande projekt med underbara möten med fotografer, säger hon.

Amatörbilder har en marginell betydelse i dagspressen. Nu är den första stora kartläggningen av bildjournalistik i svensk dagspress med analyser av över 17 000 bilder mellan åren 1995–2013.

– Det har länge förutspåtts att bilder tagna av allmänheten ska bli mer framträdande i journalistiken. Men i de undersökta tidningarna lyser dessa bilder med sin nästan totala frånvaro. Det tyder på att de har en marginell betydelse i det allmänna nyhetsflödet, säger Maria Nilsson, forskare vid DEMICOM vid Mittuniversitetet, som skrivit studien tillsammans med Ingela Wadbring. fotografisk tidskrift

| 10

JH ENGSTRÖM

NAMN Jenny Nordquist & Christian Caujolle.

BOR Köpenhamn och Paris.

AKTUELLA Konstnärliga ledare för Landskrona fotofestival 19–28 augusti.

5 frågor

Nordquist och Caujolle tar över Hur känner ni inför sommarjobbet och vad kommer ni tillföra?

– Det känns spännande och är en utmaning! Vi kommer att utnyttja många miljöer i staden som annars inte används för utställningar. Intressant att nå ut till en ny publik, och på så sätt skapa dialog och engagemang hos besökarna.

Har ni någon särskild inriktning på de utställningar ni kommer att visa?

11 | no 2/2016

– Vi tror inte på idén med ett alltför tydligt tema, men det finns samtidigt lågmälda frågeställningar som återkommer i flera konstnärers verk och som handlar om identitet och omgivning.

Skiljer ni er mycket från förra årets festival vad gäller innehåll?

–Nej, vi har flera grundläggande estetiska förhållningssätt gemensamt med förra årets ledare (JH Engström

och Thomas H Johnsson). Däremot satsar vi mer på att öka närvaron av fotografi i det offentliga rummet, vi hoppas verkligen kunna visa att Landskrona är en fotografins stad.

Vad gör Landskrona fotofestival speciell jämfört med andra festivaler?

– Att den är nystartad, ambitiös och vill så mycket. Dessutom är Landskronas storlek perfekt och festivalen kan bre ut sig på så stor yta.

Kommer någon speciell fotograf som ni är särskilt glada över att visa?

– Omar Victor Diops utomhuspresentation och Elina Brotherus och Dorothée Smith som för första gången visas sida vid sida.

– Vi är också mycket glada över spridningen på varifrån alla fotografer kommer: Island, Kambodja, Senegal, Ryssland, Lina, Polen, med flera. / JENNY MORELLI

STEVE MCCURRY

aktuellt

SLUTFOTAT PÅ BB

Åtta pojkar i verkligheten blev plötsligt sex.

Steve McCurry har terjat Terje Hellesø, som klippt in djur från andra fotografers bilder, gav oss ett helt nytt ord 2011. Att terja betyder att »manipulera ett foto i bedrägligt syfte«. Nu är det Steve McCurry som har blivit påkommen med att jobba alltför kreativt i Photoshop. Det var den italienska fotografen Paolo Viglione som råkade få syn på underligheter i en McCurry-bild från Kuba. Viglione tyckte det var en lustig miss och publicerade den på sin blogg utan att tänka att bilden skulle sätta i gång ett drev.

Men publiceringen ledde till att det plötsligt uppdagades en massa kreativt photoshoppande och borttagande av störande element i McCurrys bilder. På bilden ovan har två barn försvunnit helt till exempel. Skribenten Jenny Maria Nilsson skriver i en artikel i HD att »Fotografiet är kanske inte sanningen men det har anknytning till verkligheten, vilken McCurry och Hellesø förvanskade för pengar och berömmelse«. McCurry säger själv i ett uttalande att han nu har vidtagit steg för att förändra processen med efterbearbetningar i sin studio och att detta inte kommer att hända igen.

JØRGEN REIMER TOG EPICA-PRIS

Fredrik Persson var snabbast.

SVERIGES BÄSTA FOTOASSISTENT I maj anordnades assistentSM på Spring Studios i Västberga, Stockholm. De fem assistenterna Carolina Cesa, Noah Good, Joacim Schwartz, Andy Foster och Fredrik Persson tävlade i grenar som »montera softboxar«, »lasta vagn« och »vinda sladdvindor«. Vinnaren av titeln blev Fredrik Persson som tidigare varit assistent åt Thron Ullberg men nu arbetar som frilans med egen firma.

Fotografen Jørgen Reimers bild knep första priset i den internationella reklamtävlingen Epica Awards med deltagare från hela världen.

Jørgen Reimer vann med bilden La Grenouille som han fotograferade till restaurang Grodan i Stockholm förra hösten.

– Det här är en once in a lifetime-känsla, det är jättestort och fantastiskt roligt, säger han.

Han har tävlat flera gånger tidigare utan att komma lika långt, men den här bilden tyckte han kändes speciell och skickade in den. Fyra veckor senare ringde Epica och sa att han var nominerad.

speciell och jag fick gå upp på scenen och tacka för priset.

Jørgen Reimer är en Stockholmsbaserad reklamfotograf som har världen som arbetsfält. Han arbetar bland annat Ryssland och USA.

JØRGEN REIMER

SAMANTHA GRÖNBLAD

På BB-avdelningarna har det myckna fotograferandet blivit ett arbetsmiljöproblem för personalen. Flera län har infört fotoförbud som innebär att det blir helt förbjudet att fotografera landstingens personal om man inte först får tillstånd.

Karolinska sjukhuset i Stockholm har gått ännu längre. Där krävs tillstånd från personal och patient, men också från sjukhusets pressavdelning och en jurist. Något som i princip innebär att det är väldigt svårt att fotografera på sjukhuset.

– Självfallet är det en begränsning eftersom man måste be om lov innan man fotograferar, men jag är inte förvånad.

Fotoförbud, absoluta eller med villkor, har ju till exempel införts i tunnelbanor, skolor och gallerior, säger Thomas Riesler, förbundsjurist, SFF.

WILLNER FRÅNSÄGER SIG PRIS

Grodan föll juryn i smaken.

Han åkte ned till Berlin där ceremonin hölls. Precis när han landat fick han ett besked om att han vunnit Guld Grand Prix.

– Det var helt klart Oscarsfeeling, kvällen var väldigt

Fotografen Johan Willner som i fjol vann Spine Dummy Award med sitt fotoboksprojekt Wind upon the face of waters har frånsagt sig priset och publicerar i stället boken på eget förlag.

Willner har en planerad utställning på Landskrona Fotofestival där han vann pris för årets portfolio. I samband med detta ska hans bok komma ut. fotografisk tidskrift

| 12

20–25 SEPTEMBER 2016 | KÖLN

NO LIMITS – JUST IMAGING På photokina, världens ledande mässa för foto, video och bildproduktion, träffas proffs och fotointresserade från hela världen på det främsta evenemanget inom branschen, för att ta del av nya produkter, trender och innovationer. Förutom fem spännande temaområden står även virtuell och förstärkt verklighet, molntjänster och hemautomation i fokus 2016. Möt den samlade fack-

Swedish Fair & Trade Service AB · Kölnmässans representant i Sverige Tel. 08 6678500 · info@swedishfairtrade.se · www.swedishfairtrade.se

211x136_PK16_Fotografisk_Tidskrift_SWE.indd 1

kompetensen på photokina: fotograf, filmare, bildproffs eller återförsäljare – det här är mässan för dig!

Boka biljetterna online och spara upp till 38 %: www.photokina.com/tickets WWW.PHOTOKINA.COM #PHOTOKINA

23.05.16 14:16

Med ny teknologi och genom att använda nya material kan fotografi ta ännu större plats i staden. Samarbete, kompromiss och att tänka utanför boxen är viktigt för den fotograf som inte enbart vill sälja bilder. text: jenny morelli foto: moa karlberg

Fotografiet tar fotografisk tidskrift

| 14

plats i staden 15 | no 2/2016

F

ör några år sedan låg en panncentral med hög skorsten bredvid Pia Norlings hus på Oxelvägen i Älta. Den revs och ersattes med ett parkeringshus vars fasad består av ett stort svartvitt fotografi. Jag ringer henne för att fråga vad hon tycker om sin nya utsikt.

– Jämfört med förr är utsikten mycket bättre och trevligare.

Och i stället för att se bilarna som har parkerat så ser jag glasväggen med flickan och den gammeldags cykeln, säger hon.

Dagny består av tre bilder i olika förstoringar av ett svartvitt fotografi som föreställer en liten cyklande flicka. Fasaden är 300 kvadratmeter och bilden täcker nästan hälften. Det genomskinliga glaset gör att Dagny går att se både utifrån Solveigs horisont och inifrån garaget. Så vem är den lilla flickan? Vilken är storyn?

Konstnärer/fotografen Anneè Olofsson som skapat verket berättar att hon under researchen inför projektet hittade en bok om Ältas historia. Den innehöll vardagliga bilder ur människors privata fotoalbum i Älta. Många fotografier var spännande men en bild väckte särskilt intresse. Den föreställde en liten flicka som på en allt för stor cykel är på väg in på en skogsstig.

– Det var något speciellt med flickans blick, hon liksom försökte säga något till mig kändes det som. Som om hon ville att jag skulle följa med henne in på stigen. Det var meningen att

jag skulle välja Dagny. Jag visste att det var hon som skulle täcka glasfasaden.

Dagny föddes i Älta 1925 och dog 1973, 48 år gammal. Hennes egna texter från det privat fotoalbumet har bränts in i träpanelerna som sitter längs garaget. En historia från förr berättad i dag.

Olofsson har låtit någon som inte längre finns berätta sin tysta historia.

– En fin detalj är att det nästan är omöjligt att fotografera Dagny på fasaden. Det är bara minnet och bilderna i hennes fotoalbum som finns kvar. Dagny kan ingen fånga längre, hon försvinner in på sin skogsväg för gott, säger hon.

Anneè Olofsson har gjort flera offentliga verk och hon ger inte mycket för offentlig utsmyckning som bara är dekorativt; att gestalta ett rum i offentligheten kräver mycket tankearbete och research. Vad är det för plats och för vem?

– Det måste finnas en mening och tanke bakom verket och inte bara vara en dekoration.

Enligt Anneè Olofsson är bildköpare inte alltid särskilt konstkunniga, särskilt inte i den privata sfären. Det är viktigt att det finns aktörer som har kunskap om konstnärer och som kan påverka företagen.

– Någon kan säga »Fan vad fräckt! Det där vill vi ha« på ett möte och köpa in blaffiga saker eller dekorativa mönster som inte stör.

»Det var något speciellt med flickans blick, hon liksom försökte säga något till mig kändes det som. Som om hon ville att jag skulle följa med henne in på stigen.«

OLIKA TEKNIKER Laminerat glas består av två eller flera glas som lamineras samman med en pvb-folie. Pvb-folien i glaset hindrar att glaset faller ned i bitar om det skulle krossas och håller glasbitarna samman. Ett laminerat glas är också inbrottssäkert och har ljuddämpande egenskaper. Vidare reducerar pvbfolien UV-strålning, vilket reducerar risken för blekning. Det finns två tekniker för att laminera pvb-folie mellan glas, antingen digitalt tryck eller screentryck.

Ältaflickan Dagny.

fotografisk tidskrift

| 16

Barkarby. Barn badar i Lego, som inköptes för 30 000 kronor och färgsorterades i flera dagar.

17 | no 2/2016

»Changed position« i Barkarby. Modellen är Maria Fribergs frisörs kompis.

fotografisk tidskrift

| 18

»Fotografi blir mer och mer intressant i offentliga miljöer eftersom det är ett medium som många kan relatera till.«

Livsfarligt! Både beställare och konstnär måste ta ansvar för miljön och tänka att det ska fungera länge på den platsen. Det måste finnas något tidlöst över permanenta utsmyckningar utan att de för den sakens skull behöver vara tråkiga, säger hon.

Det var fastighetsbolaget Wallenstam som anlitade konstkonsult Åsa-Viktoria Wihlborg på ArtPlatform som i sin tur gav Olofsson uppdraget i Älta. ArtPlatform fungerar som en länk mellan konstnärer och främst fastighets- och byggbolag och har funnits sedan 2002.

– Fotografi blir mer och mer intressant i offentliga miljöer eftersom det är ett medium som många kan relatera till. Dessutom har tekniken utvecklats och du kan idag producera stora fotografier på betong, glas och högbränt klinker och vidare. Det finns alltså större möjligheter att arbeta med fotografi i hållbara material, säger Åsa-Viktoria Wihlborg.

Kartan för vilka material som kan användas för offentlig konst har förändrats. Det är inte längre skulpturer i brons och betong som dominerar i stadslandskapet. I dag använder konstnärer även exempelvis ljus och ljud som nya konstnärliga material. Allt i takt med den tekniska utvecklingen.

När jag frågar henne om hur man ska tänka för att få ett gestaltningsuppdrag betonar även hon vikten av att ha en idé och ett innehåll bakom det fotografen gör och att det gäller för hen att våga röra sig utanför sin komfort-zon.

– Om temat är fåglar så tycker de flesta av oss att det räcker med att visa bilder som föreställer fåglar. Tänker man ett steg längre, vilket konstnärer har förmågan att göra, försöker de kanske hitta på någonting som lockar verkliga fåglar till platsen eller något annat som ingen annan tänkt på. Mitt råd till fotografer som vill närma sig det här området är att förstå processen att arbeta i grupp och vara beredd på frågeställningar man inte är van att hantera, säger hon. r tPlatform har en lång lista på fotografer och konstnärer som de samarbetat med under årens lopp. En av dem är fotografen Maria Friberg som nyligen har smyckat fyra trapphus i ett nybyggt bostadsområde Barkarby. Hennes fyra verk är alla porträtt av samtiden och skildrar kommunikationstrassel, sport, träning, barn och lego. Hon har också skapat en dokumentärfilm som man kan se genom att använda en QR-kod på mobilen. 1,2 miljoner fick hon och var ansvarig för

allt, uppdraget var att skapa ett mervärde i huset. 1,2 miljoner kanske låter mycket men om man vet något om Fribergs arbetsprocess förstår man att det inte var mycket kvar när alla utgifter hade betalats. Hennes projekt är ofta stora grupparbeten som involverar många personer.

På en av bilderna med titeln Changed position tronar en man högst upp på en enorm hög med skjortor (800 stycken inköpta på loppisar, tvättade och strukna, användes till fotograferingen) På en annan bild syns barn ligga i lego (2 kubik, inköpt för 30 000 kronor, färgsorterat av assistenter i två dagar) På den tredje bilden är en flicka i en djungel av sladdar (6 kubik sladd lånat på Rangsells) på den fjärde med titeln Anywhere, everywhere klättar en man uppför ett rep skapat av sportartiklar (3 kubik, inköpt på loppisar).

– I processen ingick även att träffa de som ska bo i området, det var en rolig blandning av olika slags människor och jag har försökt spegla dem i de modeller jag sedan valde för fotograferingen. Jag ville känna efter vilka de var.

Maria Friberg är just nu i färd med att skapa verk till ett äldreboende i Karlskrona som ska vara klart i december 2016. Hon har även gjort filmen Matador som ska visas där. För projektet byggde hon en stor vattentank, 3 meter hög, 2,70 bred och som kostade 200 000 kronor att bygga.

– Varje helg i två månader höll vi på i en verkstad. Vi jobbade med pumpar, vattenströmmar, ljussättning, speglar. En enda tagning fick vi till slut. Skjortor som cirklar runt.

F

örutom uppdrag i den privata sektorn finns ju kommuner, landsting och stat som upphandlar konst.

Stockholms stad lade hela 18 miljoner på konstnärlig utsmyckning förra året och när Karolinska institutet i Solna skulle byggas avsattes 118 miljoner kronor enbart för konstprojekt.

Fotografen Catharina Gotby har tidigare själv sålt bilder till Stockholms läns landsting och har varit en av konstkonsulterna som valt ut fotografer till de olika projekten.

– Det är inte alla fotografer som kan arbeta med gestaltningsuppdrag, jag skulle verkligen önska att det var fler som lärde sig arbetsmetoden. Men jag är väldigt glad att fotografi numera räknas som konst, det gjorde det inte före 2003. Stockholms kulturförvaltnings sakkunniga ansåg inte att fotografi var konst, så mycket har hänt, säger hon.

DE HAR FÅTT UPPDRAG FRÅN ELLER SÅLT BILDER TILL STOCKHOLMS LÄNS LANDSTING 2014–2016 Albin Biblom, Ann Frössén, Annika von Hausswolff, Björn Andersson, Daniel Hoflund, Denise Grünstein, Erik Östensson, Gunnar Smoliansky, Hanna Ljungh, Helena Blomqvist, Helene Schmitz, Joakim Blomquist, Johan Willner, Jonas Dahlberg, Jorma Puranen, Katerina Mistal, Katrin Korfmann, Kristina Eldon, Lars Wallsten, Leif Claesson, Lotta Antonsson, Lotta Törnroth, Lovisa Ringborg, Malou Bergman, Maria Friberg, Martina Hoogland Ivanow, Mehrdad Arta, Mia Andrée, Nina Korhonen, Thomas Wågström, Tore Sandahl, Åsa Franck.

19 | no 2/2016

ALBIN BIBLOM

LANDSTINGETS DATABAS Du måste vara anmäld på Stockholms läns landstings databas för konstnärer för att komma i fråga för det landstingets uppdrag: konstnarsbasen.kun.sll.se.

Alla som har ett konto där får automatiskt information när nya uppdrag är öppna för intresseanmälan.

Fler länkar: statenskonstrad.se konstpool.se

Bibloms skisser till projektet »Rivers, Dreamers«.

»Världen är i kaos för den som går in hit för att möta en död vän eller anhörig. Livet fortgår därute även när döden stannar tiden i det mörka rummet.«

lbin Biblom är en av dem som fick uppdrag på Nya Karolinska sjukhuset. Just nu skissar han på några verk till cancerbehandlingsenheten och nio strålskyddade rum. En utmaning eftersom huset inte ens är byggt och det ställs höga krav på material och utförande.

– De som kommer in i de här rummen ska ju genomgå allvarliga behandlingar. Jag försöker skapa något som i bästa fall kan minska deras känsla av klaustrofobi. De nio verken hänger samman som en helhet, men alla rum fungerar även som enskilda delar, säger han. Även Albin Biblom understryker vikten med en historia bakom varje bild och att tänka på hur bilderna tas emot. I det rum där cancersjuka barn ska behandlas har han tänkt göra en interaktiv vägg: ett diorama med djurmagneter som barnen kan flytta runt och leka med om orken finns.

Förarbetet är viktigt. Han har gjort studiebesök och talat med sjuksköterskor och vårdpersonal om vad som kommer att finns i rummet, alla instrument och maskiner som kan skymma sikten.

Vilka färger ska väggar och tak vara? Hur länge kommer personerna vistas i rummen?

– Jag vill att verken ska kunna läsas i flera nivåer, vid första anblicken ska det vara en lugn och skön bild för ögat att vila i men om man är nyfiken ska en berättelse kunna växa fram, säger han.

Invävt i en del av bilderna finns citat av Nobelpristagaren Marie Curie som upptäckte radium och polonium.

– Hon hade flera tänkvärda tankar om naturen och vetenskapen och visste att med upptäckter kommer ansvar.

I tidigare konstnärliga arbeten har Albin Biblom drivit med flera manliga upptäckare, naturen har varit en plats som de namngett och exploaterat.

– Marie Curie däremot är skärpt och dedikerad och har inte hybris. Jag tycker hon måste få plats, säger han.

E

n annan fotograf som också arbetar med Karolinska är Ewa Stackelberg. Tillsammans med konstnären Maria Hurtig håller hon på att skapa ett så kallat visningsrum där man tar farväl av sina döda. De ska förvandla hela rummet till ett camera obscura.

– Livet utanför återspeglas i rummet i form av landskapet, abstrakt i varma färger och mjukt upplöst som efter en lins som ger överstrålning. Himlen nedåt och jorden uppåt. Bilden visar sig i en oval form på väggen mot vilken bårsängen med den döde kommer att stå. Mitt emot bilden finns ett ljus som symboliskt kommer in till avskedsrummet genom en öppning mitt emot bilden. Världen är i kaos för den som går in hit för att möta en död vän eller anhörig. Livet fortgår därute även när döden stannar tiden i det mörka rummet. Anhörigrummet bredvid representerar verkligheten och livet utanför. På en vägg hänger samma landskapsbild som i visningsrummet, men rättvänd och mer intensiv i färg.

Varken Ewa Stackelbergs och Albin Bibloms verk finns för beskådan ännu, men Ewa Stackelberg är en pionjär och har skapat verk tidigare, bland annat på Huddinge sjukhus.

– Det är så häftigt! Människor som varit på transplantationsenheten på Huddinge sjukhus har faktiskt hört av sig. De sa att de blev tröstade av min konst där. Då känns det jag gör så meningsfullt! Att påverka rummet, att trösta någon, att lugna, säger hon. fotografisk tidskrift

| 20

Ewa Stackelbergs verk hänger sedan tidigare pü Huddinge sjukhus.

21 | no 2/2016

KLARA GRANBERG

när allt går åt helvete

»Det var surmjölk och den luktade kräks« Snålhet kan ställa allt på ända. Eller åtminstone bli väldigt obehagligt för den man tar bilder av. Fotografen Klara Granberg fick erfara det under en plåtning med snowboardstjärnan Shaun White då hon tvingade honom att dricka sur mjölk.

KlaraG inledde sin karriär som fotograf på Dramaten i början av 2000-talet. Skådespelare av alla de slag har poserat framför hennes kamera. Som frilansfotograf valde hon dock att bredda sig och jobbar i dag med allt från modeplåtningar till musikvideor. Allt mer välsmorda produktioner har det blivit med åren. Men ändå. Först en varning.

– Sedan jag tackade ja till att bli intervjuad för den här artikeln, har det varit minst tre plåtningar där allt bara har brakat ihop. Det har varit helt osannolika händelser, säger hon.

Mer om det senare. Först backar vi bandet till en av hennes första plåtningar som frilansfotograf.

Telefonsignalen ljöd i rummet. Det var redaktören på ungdomstidningen Chili som undrade om hon ville ta några porträttbilder på amerikanska skateboard- och snowboardstjärnan Shaun White. Han hade inte slagit igenom än, men var på väg att bli ett känt namn även utanför skate- och snowboardkretsar. Bilderna skulle gå på omslaget och få gott om utrymme i tidningen. Den konceptuella idén i beställningen gick ut på att han skulle dricka mjölk och i bakgrunden skulle man se ut över en alptopp.

Det fanns naturligtvis ingen budget till att hyra en ordentlig studio eller för att åka till Alperna på riktigt. Så Klara tänkte att hon kunde fotografera honom hemma hos sig i sitt eget kök, att det skulle gå bra.

– Jag sätter bara upp en fototapet med en bild av en alptopp och har som bakgrund.

Sagt och gjort, hon gick och köpte en häftig alptapet och en liter färsk mjölk i närmaste butik.

Och raskt upp med tapeten i det lilla köket hemma i Huvudsta.

Några dagar senare dök hela gänget upp. Stajlister hos Shaun Whites sponsor Burton hade raggat ihop ett stort lass med kläder och andra grejer. Han

stajlades och Klara körde i gång med plåtningen.

I vardagsrummet fick Shauns crew sitta och äta smågodis och kanelgifflar under tiden som de väntade på att fotograferingen inne köket skulle bli klar.

– Jag stod och hetsade Shaun att han skulle dricka mer mjölk. Mer mjölk, le, och drick mer mjölk. Visa tänderna, mer mjölk.

Mjölken skulle porla ner i strupen. Men något stod inte helt rätt till.

– Jag såg på honom att det var något som besvärade honom. Även om han försökte vara proffsig och se glad och härlig ut på bilden.

Hon plåtade på. Både omslag, dragarbild och ett par varianter till intervjun skulle hinnas med.

En dryg timme senare kände Klara sig nöjd. Hon hade fått några schyssta porträttbilder och det blev under omständigheterna, i det tajta lilla köket, riktigt bra. En kort stund senare stod hon själv kvar i lägenheten. Shaun och hans följe hade snabbt dragit vidare. Dags att röja undan. Hon plockade upp Shauns mjölkglas för att hälla ut innehållet i slasken.

– Jag noterade att han knappt hade druckit något ur glaset, även om han hade stått där framför kameran och det hade sett ut som om han drack. En halv sekund senare upptäckte jag att det var klumpar i glaset. Jag luktade på mjölken, och å nej det var surmjölk och den luktade verkligen kräks. Helvete, man måste ha koll på sina grejer.

– Jag hade i all hast och förmodligen med ett uns av snålhet tagit fram en öppnad mjölkförpackning som stått i kylen sedan länge, i stället för ta fram den färska mjölken som jag köpt för plåtningen.

Och där hade jag stått och hetsat honom i en timme att han skulle dricka mer, drick mer!

Shaun var inte kvar, så Klara hann inte ursäkta sig. Men hon vet inte om det hade känts bättre att få förklara vad som hänt.

»Jag hade i all hast och förmodligen med ett uns av snålhet tagit fram en öppnad mjölkförpackning som stått i kylen sedan länge, i stället för ta fram den färska mjölken som jag köpt för plåtningen.«

fotografisk tidskrift

| 22

NAMN Klara Granberg (Klara G).

YRKE Fotograf, plåtar främst teateraffischer, porträtt, reklam, mode och still life. Representerad hos Söderberg Agentur.

FÖDD 1979.

BOR I Stockholm.

HEMSIDA www.klarag.com

– Jag tänkte: Äh, han är amerikansk megastar. Jag kommer aldrig träffa honom igen, och i bästa fall så kommer han alltid att minnas den där plåtningen i Huvudsta som något väldigt knasigt och underligt.

Och inte veta huruvida svensk mjölk ska smaka kräks eller inte, säger hon och skrattar.

Redaktören fick heller inget veta om blundern.

– Jag vågade inte säga något till dem, men i dag brukar jag berätta om den här plåtningen när jag föreläser för fotoelever och det kan vara skönt att höra andra göra bort sig. När man gör saker som inte är så bra.

I dag är Klara förvånad över att hon ens övervägde att bjuda in hela gänget till sin lägenhet. Hon hade inte heller någon koll på om det förväntades vara ett större produktionsteam, som frilansfotograf hade hon då bara jobbat för ett par tidningar. Hon hade ingen agent och hade inte anlitats för något större jobb av en reklambyrå. Det var bara hon och en journalist på plats för att göra själva intervjun. Och ingen av dem dubbelkollade rekvisitan.

– Jag fattade inte bättre, och han tyckte kanske det var exotiskt på något sätt. Jag är i slutändan ändå ganska stolt över att ha bjudit Shaun White på sur mjölk!

Den amerikanska snowboardstjärnan på besök hos Klara Granberg.

Tio år senare har hon en fotostudio på Södermalm och ett fullfjädrat team. Trots det har den senaste tiden varit kantad av minst sagt udda plåtningar.

– Kameran har exponerat först när jag backat från datorn och låtit någon annan trycka av kameran.

En annan gång så har blixtar gått av hipp som happ utan någon vettig förklaring. I stället för att ljussätta en timme har det tagit fyra timmar. Jag förstår fortfarande inte varför blixtarna inte synkat. Det har varit spöklikt. / ANNA HENRIKSSON

23 | no 2/2016

f frågar proffsen

JOHAN AHLBOM

Det går att finansiera sin bok eller sin film genom bland annat Kickstarter. Men för att lyckas är grundarbetet och tid för kommunikation viktigt.

VERA MÅRTENS

Finansiera ditt projekt text: jenny morelli

KENNY BENGTSSON

ANNA ÓSK ERLINGSDÓTTIR

Jag fick in 56 000 kronor från FundedByMe som jag ska använda för att ge ut Jag kom ensam, en porträttbok med ensamkommande flyktingbarn.

Vissa crowdfundingsidor kräver att man ska få in hela eller mer än den önskade summan för att överhuvudtaget få ta del av pengarna. På FundedByMe räckte det dock att nå en viss procent av mitt totalbelopp för att få ta del av finansieringen. Jag vände mig främst till en svensk publik, men sidan hade även krav på att delar av kampanjen skulle vara på engelska.

Jag fick en del uppmärksamhet under kampanjen vilket kändes bra. Att folk blir intresserade av det du söker finansiering för är ett bra bevis på att din produkt håller måttet, men det var såklart mycket jobb bakom det. Jag mejlade och ringde runt för att berätta om crowdfundingen och marknadsförde den både på Instagram och Facebook.

När kampanjen tog slut var det som att pusta ut efter att ha tagit ett djupt andetag, jag tänkte på hur det gick hela tiden. Mitt tips är att vara tydlig med vad ditt projekt handlar om och vad du ska använda pengarna till. Berätta det väsentliga och skapa gärna en kort och intressant presentationsfilm. Det viktigaste är att våga testa. Man har inget att förlora!

Jag använde Kickstarter till fotoboken Enigma, med porträtt av kvinnor som jag har fotograferat under cirka tio år. Poeten Oscar Sjölander har skrivit dikter till bilderna så det blir en foto-/poesibok. Vi gick ut med projektet på engelska eftersom jag har ett stort nätverk utomlands. Nu siktar jag på 150 procent, eftersom jag inte vågade sätta hela summan jag behövde. Kickstarter ger allt eller inget, om man sätter målet för högt och inte når det då får man ingenting av det man har bett om. Nu har jag samlat in strax över 70 000 svenska kronor.

Det svåra var att bestämma hur jag ville att sidan skulle se ut. Det är viktigt att göra en bra video och skriva om sig själv och projektet. Det är ett heltidsjobb att kommunicera med alla som är intresserade. Det roliga är att man marknadsför sig samtidigt som man samlar in pengar och jag har fått många väldigt fina brev och stöttande ord.

Tips till andra är att inte bara hoppa in och göra en kampanj, gör mycket research innan och skapa en sida som verkligen visar vad du håller på med.

Gör det inte för krångligt, håll det visuellt så folk kan se på bilderna vad det är för projekt. Och när du gör videon, se till att hålla en personlig ton och förklara vad du vill nå fram till och vad projektet betyder för dig.

fotografisk tidskrift

| 24

SJÄLVPORTRÄTT

DAVID KORNHALL

VILHELM STOKSTAD

med lite från många

MARTIN VON KROGH Jag fick in 265 000 kronor från Kickstarter för att göra klart min dokumentärfilm Cinema Pameer, om en biograf i Afghanistan. Kickstarter handlar inte bara om att få in pengar, det handlar i hög grad om att göra människor delaktiga och intresserade av ditt projekt. Jag har ju fått förtroende från en massa människor att genomföra min idé och det gäller att vara transparent och att verkligen levererera det man lovar.

Ska man ge sig in i det är mitt tips att ta hjälp av någon som gjort det tidigare, det finns en massa nybörjarfel som man lätt kan undvika ifall man känner till dem. Skynda långsamt och starta inte en kampanj veckan före jul eller mitt i juli till exempel. Kom också i håg att det tar mycket tid att presentera projektet på ett bra sätt. Det är inte bara att kasta ur sig något. Jag skulle definitivt tänka mig att göra om det, det passar filmproduktioner väldigt bra.

NINA BACOS, METTE JOHANSEN OCH ANNA BOKSTRÖM Vi har använt Kickstarter för att göra boken Come and seek with me elsewhere med den avlidne fotografen Elinor Westins fotografier. Vi har vänt oss internationellt och fått in 160 000 kronor. Det är viktigt att vara aktiv och hela tiden ligga på för att få folk att ge pengar och man måste se till att genast tacka de som ger. Sedan är det oerhört viktigt att följa upp så att givarna får de belöningar som utlovats. Det är ett hårt arbete.

Vi var ju tre personer (Anna Bokström, Nina Bacos och Mette Johansen ) och Elinor Westin hade själv ett stort nätverk, vilket gjorde att vi nådde ut till väldigt många som ville stötta boken. Det hade varit mycket svårare att vara ensam med att crowdfunda ett eget projekt. Vårt tips är att se till att göra en riktigt bra presentation av projektet och se till att pengarna verkligen räcker till för att verkställa projektet.

»Det är ett heltidsjobb att kommunicera med alla som är intresserade. Det roliga är att man marknadsför sig samtidigt som man samlar in pengar.« 25 | no 2/2016

JOHN RESBORN Jag och min syster Lena finansierade boken Labour of love & hate om metal-, punk- och hardcorescenerna i Sydostasien. Vi fick in 55 000 kronor genom IndieGoGo vilket täckte tryckkostnaden för boken.

Det räddade oss verkligen då vi hade betalat alla resor och kostnader för boken under fem år. Vi hade nog tagit ett banklån annars. Under tiden som kampanjen pågår kan man inte bara släppa den och tro att cashen ska rulla in. Man måste underhålla den med löpande uppdateringar – gärna med personliga videouppdateringar – där man visar hur man arbetar, visar bilder/videor från boken eller filmen eller något annat som är intressant för potentiella »funders« att ta del av. Det måste vara personligt och kännas äkta för att någon man inte känner ska få förtroende för en och faktiskt ge en pengar. Gör en grym pitch av ert projekt som enkelt och personligt förklarar detta och engagerar folk att bidra till just ert projekt. Om de märker att ni inte brinner för det ni gör så tappar de intresset.

Jag hade listor med namn på vänner, vänners vänner, bekanta etcetera som jag kontaktade via telefon eller mejl beroende på hur väl jag kände dem. Det är en fin gräns mellan att snyggt be om hjälp och att tjata om pengar när man blir stressad mot kampanjens slut.

Oskäliga avtal tar över Bonnier Tidskrifter och Aller Media har under våren skickat ut avtal till sina frilansande fotografer. Ett avtal som SFF avråder alla att skriva under, då det är rena döden för den framtida försörjningen. Fotografen förlorar nämligen rätten till sina bilder. text: ana udovic illustration: pia koskela

fotografisk tidskrift

| 26

F

å har väl missat att flera stora tidskriftsförlag som Bonnier Tidskrifter, Aller Media och förmodligen inom kort även Egmont vill skriva avtal med sina frilansande fotografer och journalister – avtal som kallas »fulavtal« och »oskäliga avtal« av de organisationer som företräder frilansarna. Det fula i det hela är att förlagen vill att frilansarna ska lämna ifrån sig rättigheterna till sina alster, för att förlagen ska kunna använda materialet gång på gång utan att behöva ersätta frilansarna för det. Förlagen vill bland annat komma över mycket breda nyttjanderättigheter, ibland gränsande till fullständigt upplåtande av upphovsrätten, utan att vilja betala för dem fullt ut.

Avtalen som skickats ut finns dels som ramavtal, dels som individuella avtal direkt till de enskilda frilansarna. Men det är inte alltid så lätt att förstå vad det egentligen står i avtalen, som innehåller en del juridiska svårbegripliga krumbukter – det står till exempel att frilansfotografen behåller upphovsrätten till sina bilder.

27 | no 2/2016

– Förlagen har insett att de inte får gå på upphovsrätten, men vad de vill åt är nyttjanderätten, och har man väl skrivit över nyttjanderätten som förlaget formulerat det i sina avtal till sina bilder så blir upphovsrätten helt urholkad. I princip är det här precis vad Facebook gör när de säger till sina användare »jo, du behåller din upphovsrätt« – men nyttjanderätten har du gett ifrån dig, och det finns också fall där fotografer haft sitt Facebook-konto offentligt och bilder tagits och publicerats i någon tidning, säger Thomas Riesler, som är förbundsjurist på SFF, Svenska Fotografers Förbund.

Tillsammans äger de tre förlagen en majoritet av alla de magasin som ges ut i Sverige. Den som skriver på avtalet får se sin egen försörjning hotad på flera sätt. Förutom att det inte går att sälja en bild till fler tidningar inom förlaget, försvinner dessutom sekundärmarknaden eller marknaden utanför förlagen. En bra bild som gått i en Bonnier Tidskrifter-tidning kan inte säljas exempelvis till en tidning i Norge. Sedan påpekar förlagen att de kan fungera som agenter och sälja vidare materialet till

»Förlagen har insett att de inte får gå på upphovsrätten, men vad de vill åt är nyttjanderätten.«

»Ska förlaget ha exklusiv rätt till material på detta vis, borde de kompensera för det ekonomiskt.«

tidningen i Norge och då får upphovspersonen en del av priset. Men åtminstone för Bonnier Tidskrifters del handlar det om 10 procent av grundarvodet, vilket inte lär bli några större summor.

– Ska förlaget ha exklusiv rätt till material på detta vis, borde de kompensera för det ekonomiskt. Men vi har inte fått några signaler på att de enskilda tidningarna fått en extra pott pengar att betala frilansare med. Det är precis som förut redaktionscheferna som köper, och de verkar ha samma budget som tidigare, säger Thomas Riesler.

E

tt annat hot mot frilansens försörjning ligger i att fotografen faktiskt konkurrerar med sig själv – om en tidning inte vill köpa nya bilder, publicerar de bara en som tidigare varit producerad för en annan tidning inom förlaget, eftersom de nu fått nyttjanderätt till den. Man får alltså ingen ersättning alls om bilder ompubliceras.

Thomas Riesler menar att Bonnier Tidskrifters avtal är extra otrevligt eftersom den som skriver på

avtalet dessutom låter allt som tidigare levererats omfattas av avtalet, retroaktivt (med undantag för material som upplåtits till bildbyråer innan man ingått avtalet).

Formuleringen att avtalet ska omfatta allt material som tidigare skickats in hade även Aller först, men det ströks efter diskussioner med intresseorganisationerna. Men det är fortfarande så att en väsentlig del av den betydelsefulla sekundärmarknaden går förlorad för de som skriver på Allers avtal, menar Thomas Riesler.

Bonnier Tidskrifter är också sämst i avtalsklassen, eftersom de vägrar att prata med de intresseorganisationer som berörs.

– Vi hade en diskussion i början, sedan stängde de dörren och hänvisade till en konsult, säger Thomas Riesler.

Bonnier Tidskrifter menar att de förhandlar med varje enskild fotograf individuellt och inte behöver förhandla via intresseorganisationer. Men de har ett ramavtal med samma formulering som går till alla, även om de ofta börjar brevet med något fotografisk tidskrift

| 28

»Allt ska vara gratis, men om det är gratis så finns ingen kvalitet i materialet, eftersom det blir mer av en hobbyverksamhet och inget någon kan försörja sig på.«

#VISOMGÖR INNEHÅLLET SFF: Vi startar en kampanj för att uppmärksamma medieföretag och allmänheten på att vi som skapar innehåll måste kunna leva på det vi gör. Framtidens medieinnehåll kan inte produceras av amatörer. SFF:s Anki Almqvist har skrivit ett brev till samtliga mediechefer, som finns publicerat på vår hemsida, och du som är fotograf (eller journalist, illustratör, författare etc.) kan använda hashtaggen #visomgörinnehållet när du publicerar dina professionella bilder i sociala medier. Dessa kan vi kommunicera med de ansvariga på mediehusen. Den 3 juli avslutas kampanjen i samband med att SFF står på TU, Tidningsutgivarnas scen i Almedalen.

personligt. För att ge svar på deras vägran har organisationerna uppmanat sina medlemmar att ge sina respektive intresseorganisationer fullmakt.

En sådan fullmakt till SFF innebär att SFF får rätt att sköta medlemmarnas förhandlingar med Bonnier.

– Bonnier Tidskrifter vill inte överhuvudtaget att vi ska blanda oss i detta, men frilansare är inte tillräckligt insatta och då kan inte förlaget neka dem att ta hjälp av sitt förbund. Hittills har vi fått in 50 fullmakter från fotografer som vill att vi sköter deras förhandling, säger Anki Almqvist, som är förbundsordförande i SFF. Likadana fullmakter har erbjudits frilansjournalister och tecknare, och en god sak har kommit av presentationen av oskäliga avtal – att de förbund som organiserar frilansar har börjat samarbeta.

– I oktober startade vi AGA-gruppen, där vi bjöd in Journalistförbundets avdelning Frilans Riks, Svenska Tecknare och Bildleverantörernas Förening, BLF. På så vis kan vi gå ut med samma information och komma överens om aktioner vi kan göra när sådana här avtal dyker upp, säger Anki Almqvist.

Egentligen är det inte fel att frilansare har avtal med sina uppdragsgivare – men då bör avtalet vara något som båda parter vinner på. Ett avtal ska inte som dessa ha som villkor »Skriv på, annars får du inte jobba för oss mer.« – Författarförbundet har faktiskt ett avtal som de slöt nyligen med Albert Bonniers förlag, och det är riktigt bra, en rejäl lunta som jurister jobbat länge med – ett riktigt avtal som omöjliggör att sådana här små skitavtal kan figurera. Ett ramavtal borde handla om rätten till bilden och kontrollen över sina jobb, vem som har ansvar för personerna på bilderna, där vidareförsäljning och allt det där finns nedskrivet, säger Anki Almqvist.

V

idareförsäljning har alltid varit en viktig del av fotografernas levebröd, men med de oskäliga avtalen blir det plötsligt mediehusen som tjänar dessa pengar – mediehus som det inte är särskilt synd om. Även om de som står bakom avtalen menar att detta är ett sätt att rädda mediehusen från tidningskrisen, de talar om att de måste kunna vara flexibla med sitt material och kunna sprida det till digitala plattformar, exempelvis Facebooks satsning Instant Articles, där man läser artiklar direkt på Facebook.

– Vi gjorde rapporten Det nya medielandskapet, då vi undersökte hur branschen egentligen ser ut i dag. Visst, det fanns en annonsmarknadskris för ett tag sedan då annonserna uteblev i tryckt media.

Det var då mediehusen började komma med sådana här avtal för att kunna vidareanvända material.

29 | no 2/2016

Men nu har många börjat gå med vinst – bara Bonnier gick med enorm vinst förra året! Mediehusen gör stora pengar, men det är inte pengar som går till innehåll, de går till ägarna. Aktieägarna fortsätter att göra vinster medan redaktionerna uppmanas att spara mer och mer, skrämda av en kris som inte längre finns där, säger Anki Almqvist.

U

rvattnandet av upphovsrätten är något som pågår i hela Europa just nu, med många starka krafter som ligger bakom – men också flera förhandlingar och mål som hamnat i domstol.

– Allt ska vara gratis, men om det är gratis så finns ingen kvalitet i materialet, eftersom det blir mer av en hobbyverksamhet och inget någon kan försörja sig på. Utan upphovsrätt inget innehåll – filmer och musik som ska göras gratis blir dåliga.

Jag tror att gratissjukan är något som kommer att stramas åt i branschen så småningom, säger Anki Almqvist.

Något positivt har de oskäliga avtalen fört med sig: En kampvilja.

– Frilansare har fungerat som avtalslösa egna ufon som åker runt, men det är väldigt sårbart, och det visste vi förut med arbetarrörelsen – men vi har glömt det. Jag tror att »jag är min egen lyckas smed«-inställningen håller på att vända. Vi måste vara starka tillsammans, och vi hoppas att det här kommer att ge en större tillströmning till intresseorganisationerna som också ska börja samarbeta bättre, säger Anki Almqvist.

Tålamod och solidaritet är alltså det som krävs – och att låta bli att skriva under, åtminstone så länge inte intresseorganisationerna fått vara med och i förhandlingar, som i fallet med Aller. Anki Almqvist understryker att det verkligen inte finns någonting alls att tjäna på att skriva på avtalen.

– Frilansare blir inte ens lovade jobb i en viss mängd – det är bara det här hotet om att den som inte skriver på inte ska få jobb. Det är bedrövligt, säger Anki Almqvist.

Tycker du att fotografer ska börja fundera på byta jobb?

– Det där är en knepig fråga. Vi har aldrig behövt så mycket fotografi som nu, bilden har ökat enormt, på webben är bilden starkare än texten. Fotografi står högt i kurs samtidigt som fotograferna står lågt i kurs. Men jag tror att det går att förändra och påverka, fast jag tror att de fotografer som ska överleva behöver bli mer juridiskt drivna, lära sig mer om sina rättigheter. Vi måste anpassa yrket till förändringen, men jag tror inte att fotografer ska ge upp – bilden äger fortfarande.

ELINA BROTHERUS

En dagbok av vrede och längtan.

Carpe Fucking Diem vibrerar böcker

Elina Brotherus Carpe Fucking Diem Kehrer verlag, 2016

Något provocerar mig med Elina Brotherus bok Carpe Fucking Diem: Idén – som jag tycker mig finna bland bilderna – om att man kan få det man vill ha. Saker och ting är inte »allom givna«. En kvinna, diakon i Svenska kyrkan, sa så till mig under en tågresa. Vi hade hamnat jämte varandra och ett samtal utspann sig på sträckan mellan Sundsvall och Stockholm. Hon och maken hade velat ha barn, men, konstaterade hon, »det är inte allom givet«.

Ofrivillig barnlöshet, både diakonen och Brotherus är drabbade.

Brotherus bildserie Annonciation – som

är det centrala i Carpe Fucking Diem – togs under de fem år (2009–2013) fotografen genomgick behandling för infertilitet. I Brotherus konstnärsdeklaration, om Annonciation skrev hon: »Jag trodde man gick till en klinik och fick ett barn. Jag kunde inte föreställa mig att det skulle uppstå problem.« En inställning jag knappt lyckas få huvudet runt och jag tänker på något författaren Kristian Lundberg skrev en gång, om hur människor ur medel- och överklass liksom pekar på sådant de begär – det, och det, och det – och så blir det så. Nu känner jag inte till Brotherus klasstillhörighet men de där orden präglar mitt seende av verken: Vem är hon? Vad driver konstnären? Tror hon världen är skyldig henne det hon önskar?

Vassa frågor, oförskämda rentav, men det är den attityden – hennes knutna näve mot ödet, en vägran att

acceptera omständigheter – som ger arbetet nerv. De vibrerar av vrede, vissa av dessa fotografier – Carpe Fucking Diem! Brotherus tar ut det på världen (som lurar i en att lyckliga slut är det vanliga), på personer som ger okänsliga kommentarer (»bara du slappnar av så ordnar det sig«), och på kliniken för IVF-behandling som inte gav henne något barn. Endast 25 procent blir gravida där, enligt fotografen, men det är inte vad sjukvården ger sken av. På en bild håller hon sin tax med ena handen och gör »fuck you« med den andra. Ytterligare ett verk bär titeln My dog is cuter than your ugly baby.

Mental smärta, och även den fysiska plåga den kvinnliga kroppen utsätts för under behandlingen: blåmärken där äggen plockats ut, sprutor, blod i toaletten, och mellan dessa skildringar visas almanacks-

blad och listor – en dagbok av vrede och längtan. Längtan efter bebådelsen (som »annonciation« betyder på svenska) som aldrig kom. Bebådelse plus ett nummer är titel på flera av verken, dessa är både parafras och antites till alla de målningar från olika tider man sett på Jungfru Marias bebådelse. I bebådelsebilderna, som är i avsaknad av bebådelse, syns fotografen på håll i ett rum, genom ett valv, i vad man uppfattar som hennes hem. Bildens materiella lager korrelerar med mänskligt djup; dessa verk är mina favoriter hittills, i hela Brotherus produktion.

Leonardo Da Vinci sa till sina lärjungar att ge sina gestalter en hållning som avslöjar deras innersta, Brotherus hållning visar tillintetgjordhet och sorg. Ja, fast inte hennes. Fotografen använder sig själv i bilderna, men de är inga självporfotografisk tidskrift

| 30

ELINA BROTHERUS

Strand och Lavings böcker.

Nina Strand Dr Strand Journal, 2015

ÖDMJUKT EMPATISKT

ligheter? De som anser att man inte får det man vill ha eftersom världen är dålig och vi som tror att vi inte får det vi vill ha för att vi själva är dåliga.

Kitty Strand (1947–2001) var en norsk läkare, feminist, aktivistoch mamma.

Dottern (Nina) tar med sig barnbarnet på en resa i USA. En resa som Kitty och Nina tänkte göra men som inte blev av. Moderns cancer och död kom emellan. I korta dagboksanteckningar får vi följa dotterns minnen av sin mor. Det handlar om sorg, men också om en önskan att få veta vem mamman egentligen var. Familjebilder blandas med resebilder i en bok som handlar om besvikelser och lyckliga stunder. Nina Strand för en dialog med dottern (som också heter Kitty).

Hon samtalar också i tanken med sin mamma.

Den lilla boken förmedlar en berättelse om att vara barn och förälder på samma gång. Femåriga Kitty är på barns sätt osentimental: »...you never explicitly told me that you loved me. In your opinion, that was a given. I say it all the time to Kitty and she responds: ›I know. You don´t have to tell me.‹« Boken, vars format är som en fickalmanackas, påminner mig ödmjukt och empatiskt om att vi alltid bär med oss vår familjeryggsäck, på gott och ont. Och nog får man en tår i ögonvrån.

/ JENNY MARIA NILSSON

/ TOMMY ARVIDSON

Brotherus använder sig själv.

av vrede trätt. Med sin gängse bildvärld av landskap, människa och förhållandet mellan dessa, åskådliggör hon en berättelse som råkar vara hennes: en av förbittring, väntan och någon sorts försoning.

Bilderna är bra, det känns alltid fånigt att skriva så om en av världens mest intressanta fotografer som tillhör en av världens mest intressanta skolor i modernt konstfoto, »The Helsinki School«. Trettio år har »skolan« funnits och den har förändrat konstfotot med sitt särskilda uttryck, där det narrativa och poetiska kombineras med det som är mediets styrka – det dokumentära.

Strax efter år 2000 upptäckte jag Brotherus, det var i skulpturparken i Umedalen. Där hängde hennes verk Epilogue – föreställande hennes huvud – någon med handskar höll runt det.

31 | no 2/2016

Jag kände det där stinget; begåvning inger mig med en stickande känsla av att världen är glamorös. Epilogue tog mig personligt, liksom dessa, som om bilden avslöjar något i min karaktär.

Kanske finns bara två sorters person-

»Vassa frågor, oförskämda rentav, men det är den attityden – hennes knutna näve mot ödet.«

Rikard Laving Permanent vacation – Memories of time and a family Stockholms Fotoantikvariat, 2015

TORR HUMOR Boken »Permanent vacation – Memories of time and a family« utgår från Rikard Lavings farfar Göstas super-8-filmer från 1960- och 1970-talet.

I enskilda bilder eller bildsekvenser får vi uppleva den där sortens händelser som man då fångade på film: födelsedagar, högtider och semestrar.

Laving har laddat bilderna med lakoniska texter om död och förälskelser och olyckor.

Det handlar om en familj och en tid i Sverige som är helt olik nutiden (och ändå är det inte så länge sedan). De vackert oskarpa filmbilderna har fått en extra tidsprägel genom användande av ett riktigt grovt raster.

Thomas Koppfeldt, professor i media och estetik, har skrivit ett lärt efterord. Vid läsning av hans text kan man låta tankarna vandra vidare i frågor om vad en stillbild eller en rörlig bild egentligen är. Och hur bilden hänger ihop med det verkliga minnet.

Detta är en gripande, med en slags torr humor, berättad familjehistoria vars minimalistiska förpackning lätt gör att man inte upptäcker den. Den är väl värd att upptäckas! / TOMMY ARVIDSON

Umbrico uppfattar bildflödet på nätet som »ett kollektivt arkiv som föreställer oss – ett kontinuerligt föränderligt självporträtt.«. OBS: Bilden är duplicerad.

tankar om en bild

Djävulen bor i mångfaldigandet Skribenten Håkan Lindgren reflekterar över fotografen Penelope Umbricos solnedgångar som hon hämtat från Flickr.

Ett elegant sätt att förstöra någonting är att mångfaldiga det. Det är så elegant och effektivt att jag är säker på att det skulle vara djävulens favoritmetod, om det fanns en djävul. Han skulle dränka oss i kopior av det vi tycker bäst om. Han skulle säga: »Jaså, du tycker om solnedgångar? Varsågod, här är ett foto av en solnedgång. Tycker du att den är vacker? Låt oss inte stanna där: här har du ett foto till. Nu har du två solnedgångar – redan händer det något med dem, eller hur? När något finns i

två exemplar påverkas båda exemplaren. Men låt oss inte stanna där heller. Här har du en miljard solnedgångar.« Det fungerar varje gång. Man behöver inte röra vid det som ska förstöras, bara ställa det bredvid ett överflöd av liknande saker och det förstör sig själv inuti oss. Allting blir meningslöst i tiotusen exemplar. Det är som att ta favoritnallen från ett barn och öppna dörren till fabriken där samma sorts nalle massproduceras i det oändliga. Moraliserande

kulturskribenter tröttnar aldrig på att påstå att den sortens besvikelser är nyttiga för oss.

Solnedgångar är det vanligaste motivet på Flickr, enligt den amerikanska fotografen Penelope Umbrico. Redan i september 2011 fanns det 9,8 miljoner solnedgångar, skriver hon på hemsidan penelopeumbrico.net. Tittade man på dem i naturlig hastighet, det vill säga en varje kväll, skulle de räcka i 26 800 år. I Sunset portraits har Umbrico samlat 256 foton av människor med en solnedgång fotografisk tidskrift

| 32

SUNSET PORTRAITS FROM 8,462,359 SUNSET PICTURES ON FLICKR ON 12/21/10, 2010. DETAIL OF 2500 4” X 6” MACHINE C-PRINTS. COURTESY THE ARTIST, MARK MOORE GALLERY, CULVER CITY AND BRUCE SILVERSTEIN GALLERY, NYC.

i bakgrunden. Vad säger bilden mig? Förväntar den sig att jag ska skriva något förutsägbart om internet, kameramobiler, autenticitet och turism?

Det har ni läst förut. Om jag var konstnär skulle jag ta 256 sådana texter och sätta upp dem bredvid varandra på en vägg.

Solnedgångsporträtten får mig att associera till det holländska fotoprojektet Exactitudes. Ari Versluis och Ellie Uyttenbroek har porträtterat folk med samma sorts livsstil, klädsmak och frisyrer i grupper om tolv. Unga män som gömmer sig djupt inne i sina huvtröjor, mormödrar, combat girls, technohippies, gabbers, casual queers, espressoherrar och andra arter i den urbana djungeln (exactitudes.com).

Ingen ser ut att ha valt en stil som inte passar henne eller honom. Det är som om själva benstommen i deras ansikte var gjord för den livsstil de tillhör.

33 | no 2/2016

Att titta på dem ger en lätt svindlande och fascinerande känsla. De blir inte bara meningslösa kopior av varandra. Något nytt, som jag ännu inte vet vad det är, börjar framträda när de ställs bredvid varandra. Samma sak kan sägas om Umbricos solnedgångar. Det är inte säkert att den slutsats vi ska dra är att autenticitet är en illusion. Den slutsatsen ligger så nära till hands, erbjuder sig själv lite för villigt, att vi borde bli misstänksamma mot den. Vad blir synligt om man accepterar mängden av liknande bilder, och ger dem lite mer tid? Öser man på med tillräckligt många bilder kommer man kanske att upptäcka en annan bild på en högre nivå, som ett sådant där porträtt som är sammansatt av hundratals små foton av andra personers ansikten.

Umbrico skriver att hon uppfattar bildflödet på nätet som »ett kollektivt arkiv som föreställer oss – ett

kontinuerligt föränderligt självporträtt«. Tillsammans antyder bilderna i den stora kollektiva fotofloden »något annat än de avbildar«. De gör det möjligt att urskilja sociala mönster. Vilka mönster? Just där, när det börjar bli spännande, sätter hon naturligtvis punkt. Hennes solnedgångsporträtt visar en eller två personer, aldrig fler. Är det två personer står de som kärlekspar eller mycket goda vänner gör; när bilden föreställer en person visar kroppshållningen att det sannolikt är en vän eller en älskad som har hållit i kameran. De är så mörka att det är svårt att avgöra deras ansiktsuttryck. Det går inte att se om de har krampaktiga miner eller om de är avslappnade och lyckliga. Det betyder att deras ansiktsuttryck är skyddade från oss. Trots att de ingår i en flod av liknande bilder behåller de någonting för sig själva. / HÅKAN LINDGREN

Walström

Vardag med

Från dokumentärfotografi till reklam med höga krav på autencitet och lång erfarenhet av att få folk att slappna av. F träffar Susanne Walström och pratar om dokumentär knasighet och känslan av att det är äkta. text: caroline hainer foto: Susanne walström

fotografisk tidskrift

| 34

Köttbullslunch åt Länsförsäkringar.

Hemma hos en familj i en vardagssituation.

Susanne Walströms kompisars kompisar ställde upp.

35 | no 2/2016

PRIVAT

NAMN Susanne Walström.

BOR Stockholm.

PLÅTAR MED Canon EOS1DX och 5D Mark lll.

AKTUELL MED Utställning I Hjo med Hungry ladies food safari.

INSPIRERAS AV Filmer och tv-serier, gatuliv och kollegors arbeten.

HEMSIDA walstrom.eu.

»Maskeradhoppningsbild från boken ›Tillbaka i stallet‹. Det är inte jag som har stajlat honom.«

S

usanne Walström har en liten ställning på kameran där man kan fästa olika saker. En mobiltelefon som spelar videon till Gangnam style till exempel, som hon gjorde när hon fotograferade barn i åldrarna från två veckor till tre år för ett blöjmärke. Hon använder ordet »backup-bebisar« för att beskriva hur man alltid måste ha reservmodeller när man plåtar barn om en av bebisarna somnar, börjar gråta eller helt enkelt inte vill längre. Det är ett av flera trick för att få till en bra barnbild.

– Det är så oberäkneligt att fota riktigt små barn, det blir mycket trick och pussel. Det är ett kaos, skrattar hon.

Barn är speciella att fotografera, det gäller att locka fram reaktioner, men Susanne gillar och föredrar det autentiska framför det iscensatta. Det har hon alltid gjort, från sin dokumentära bakgrund på DN till dagens mer kommersiella reklamuppdrag.

– Jag vill jobba med riktiga modeller så långt det är möjligt. Ska man visa en familj på bild vill jag att det ska vara en familj på riktigt, inte sätta ihop en låtsasfamilj. Jag vill att folk ska vara bekväma med varann.

För försäkringsbolaget Förenade Liv skulle hon fotografera en familj, ett kompisgäng och ett äldre par i vardagliga situationer.

– Vi letade och hittade riktiga modeller och sedan hängde jag med dem en hel dag och lät dem göra olika saker. Kompisgänget lagade mat, men sedan blev de trötta och lade sig i soffan och surfade.

Det blev en bild av det också.

Sedan hon gick ut Fotohögskolan 1989 har Susanne Walström varit den dokumentära fotostilen trogen men alltid med det oväntade som signatur, oftast humor. Ett infall, ett leende, en konstig min. Stilen gav henne en anställning på DN:s fotoredaktion bara ett år efter examen. Hennes stil ansågs inte

»Matbok åt Svenska Institutet. Vi gjorde flera matsituationer.«

helt ortodox för en dagstidning på den tiden och i synnerhet äldre kollegor reagerade. Vinkeln var ibland sned, hon hade en förkärlek för mycket ljus och blixt som hos förebilderna Martin Parr och Lars Tunbjörk. Själv rycker hon på axlarna och skrattar.

– Det var väl en generationsgrej det där. Men många tyckte ju att det var kul också, det var någonting nytt att komma ännu närmare med bilderna, men utan teleobjektiv.

Den typen av bildtänk var inte nytt, förtydligar Susanne, men i tidningssammanhang var det det.

En stöttande bildchef uppmanade henne att odla sin egen stil. Susanne skickades ut att fotografera sportevenemang som skridsko-VM, cykel-VM och brottnings-VM. Hennes dokumentära och nära fotostil skilde sig från de traditionella.

– Det är bara att göra och snabbt ska det gå.

Blir det fel går man på det igen, det är det som är tjusningen. fotografisk tidskrift

| 36

»Jobbat med SCA i ett par år. De gör blöjor med mera som säljs i hela världen.«

Hennes stil fungerar bra i både dokumentär och kommersiell form, mycket för att den är ärlig. Hon älskar situationer.

– I går plåtade jag två äldre gentlemen som varit ett par i tjugo år. Vi lät dem vara i en kolonistuga där de fick göra saker som att påta i jorden, fika och leka med en hund. Man sätter i gång situationer, helt enkelt, skapar förutsättningar för dem att uppstå. Ibland kan jag gå in och styra lite, ibland kan jag fumla för att få till lite mer skön stämning. »Oj, titta här, nu tappade jag den här sladden«, för att få det mer avslappnat. Jag tror att jag är ofarlig, inte så läskig.

Trots att de större kunduppdragen ofta innebär att både kunden, reklambyrån och representanter finns på plats när hon ska fotografera så kan det många gånger finnas en stor respekt för den spontana, dokumentära tonen.

– Förenade Liv ville till exempel inte ens att kund eller byrå skulle vara med på plåtningen för 37 | no 2/2016

»Jag vill jobba med riktiga modeller så långt det är möjligt. Ska man visa en familj på bild vill jag att det ska vara en familj på riktigt.«

»Ett jobb åt Förenade Liv. Jag fotograferade en riktig familj. Det var så här katten kom in och ut ur lägenheten.«

att få det så verkligt som möjligt. Förut skulle man mer bestämma hur modellerna skulle se ut, till exempel en familj. I dag tänker man i stället mer på hur en familj verkligen ser ut och söker upp en äkta sådan. Man jobbar mer med mångfald och man är mån om att spegla samhället. Det ska kännas på riktigt.

»Det var superkul och jag kände ›Kan det här verkligen vara reklamfoto?‹.«

Tiden på DN innebar mycket jobb av vitt skilda slag som Susanne dessutom varvade med egna projekt.

Efter fyra intensiva år började hon känna sig redo för något annat. Så när den helt nystartade fotoagenturen LundLund hörde av sig och frågade om hon inte var intresserad av att tillhöra deras stall blev hon nyfiken, om än mycket tveksam.

– Man hade det ju i bakhuvudet att man inte skulle »sälja sig«.

Vad »sälja sig« betyder är svårdefinierbart, Susanne kände ett inbyggt motstånd till att lämna det dokumentära fotot för det kommersiella, det var bara något man inte gjorde. Ändå gjorde hon fotografisk tidskrift

| 38

IDA HALLING

Avslappnad baby.

Bonnier Fakta, 2015.

Vulkanen Etna.

det. Och upptäckte till sin förvåning att det inte behövde betyda en kompromiss vare sig i fråga om fotostil eller metod.

– Jag fick åka till New York, New Orleans och Los Angeles för ett uppdrag för SAS, och bara ta gatubilder, alltså street photography. Det var superkul och jag kände »Kan det här verkligen vara reklamfoto?«.

I dag varvar Susanne alltid sina kommersiella uppdrag med egna projekt. Hennes återfunna intresse för hästar och ridning resulterade i boken Tillbaka i stallet. I höst reser hon tillbaka till Indien där hon förra året tillsammans med en journalist åkte till byar där det inte finns toaletter för att berätta hur man som kvinna har det i en sådan miljö.

Hon berättar att hon också vill jobba mer med film.

– Den tanken har alltid funnits där. När jag gjorde hästboken gjorde jag en liten film som handlar om en hästtjej som hittar tillbaka till stallet. Bokförlaget gillade den så mycket att jag fick i uppdrag att göra fler. Nu har jag gjort fyra stycken, de är som boktrailrar.

39 | no 2/2016

Bakom kulisserna med Walström – resultatet längst upp till vänster.

D

et som håller alla projekten samman och tillåter henne att behålla fokus är den frilansplats hon har på ateljén och kontoret Taket.

– Det är min bas. Ibland är jag borta på jobb i flera dagar och koncentrerad på uppdraget, då är det skönt att komma tillbaka.

Kontoret delar hon med åtta andra fotografer, vissa har funnits där sedan starten 1994. De allra flesta blandar precis som Susanne dokumentärfotografi med reklam.

– Vi bollar idéer tillsammans, vi ger och får inspiration av varandra och ibland kan det handla om rent teknisk hjälp att komma vidare. Vi har ett öppet utbyte av varandra.

I fyra års tid var Susanne Walström medredaktör för tidningen Motiv som uppstod utifrån vikten av de egna projekten och det konstnärliga utbytet. Motiv skulle fungera som ett fotogalleri i tidningsform

där inskickade bilder på ett tema som »Lycka«, »Begär« eller »Hem« valdes ut.

– Jag älskar att se hur man kan ta sig an ett ämne från olika ingångar, säger Susanne och berättar hur hon själv tillsammans med fem andra fotografer fick varsitt tema av Naturskyddsföreningen inför deras 100-årsjubileum. Hon fick tema »Hav« och åkte till Honduras och fotograferade torrlagda mangroveträsk, som tidigare varit räkodlingar men som slagits ut och blivit öknar.

Hennes bilder på temat »Hav« blev därför bilder på torr öken.

Men trots att uppdragsgivare och kamera ändrats så har mycket annat förblivit detsamma för Susanne Walström.

– Jag började med den dokumentära känslan.

När jag sedan började göra reklam gjorde jag det dokumentära lite knasigt, jag förhöjde verkligheten i bilden. Nu är jag tillbaka till det naturliga igen, bilderna ska kännas äkta. Det känns som om cirkeln har slutits för mig.

Stan Douglas kommer till stan

CLUB VERSAILLES, 1974, 2012 © STAN DOUGLAS, COURTESY THE ARTIST AND DAVID ZWIRNER, NEW YORK/LONDON AND VICTORIA MIRO, LONDON. OBS BILDEN ÄR NÅGOT BESKUREN.

internationellt

CECILIA SANDBLOM

Disko, krig och urbanitet är ämnen som intresserar Hasselblads-vinnaren som kommer till Sverige. I höst föreläser han i Göteborg där han öppnar en utställning på Hasselblad Center.

Den kanadensiske fotografen/ filmaren/konstnären Stan Douglas har utsetts till 2016 års mottagare av Hasselbladspriset och kommer till Göteborg i samband med prisutdelningen och utställningen på Hasselblad Center den 17 oktober.

Stan Douglas föddes 1960 i Vancouver, Kanada där han bor och arbetar. Ända sedan 80-talet har han arbetat med både film och fotografi och många av hans verk gränsar även till performancekonsten.

Ett exempel är bilderna i verket Disco Angola.

Där antog han själv identiteten som en fiktiv fotojournalist som i mitten på 70-talet parallellt skildrar inbördeskriget i Angola och den spirande undergroundkulturen kring diskoscenen i New York. Hans påhittade persona rör sig mellan dessa två världar och han undersöker politiska frågor om förhållandet mellan anti-etablissemangets disko och den revolutionära impulsen.

Till en början var livsstilen kring diskodans ett nattligt undergroundfenomen i övergivna lagerlokaler i New York. Musiken utvecklades ur funk och soul och rörelsen som helhet hämtade mycket inspiration från den afrikanska kontinenten. En av diskons tidiga hits i New York var låten Soul Makossa, skriven av musikern Manu Dibango från

»Diskoscenen exploaterades så småningom av den vita medelklassen och Angola av politiska krafter och blev en skådeplats för kalla kriget.«

Kamerun. Både musiken och livsstilen fungerade som en mobiliserande kraft för människor av olika etniciteter och sexualiteter.

Kombinationen krig och disko är inte helt uppenbar och när han får frågan i en intervju i den engelska tidningen Time Out svarar han att han alltid sett diskoscenen som en utopisk plats. »Att dansa disko kan vara en flykt från en hård verklighet och erbjuda en lättnad. Och både diskoscenen och landet Angola blev så att säga koloniserade. Diskoscenen exploaterades så småningom av den vita medelklassen och Angola av politiska krafter och förvandlades till en skådeplats för kalla kriget.« Stan Douglas har även arbetat som filmregissör och är van att manövrera stora persongallerier, kostymer och scenografier för att göra nedslag i historien gärna med den egna hemsstaden som relief.

Hans fotografiska serie Crowds and Riots från 2008 undersöker folksamlingsfenomen under 1900-talet i födelsestaden Vancouver.

Människan och det urbana rummet verkar också vara av intresse för honom. Han har tidigare skapat verket Detroit Photos, som dokumenterar ödsligheten och förfallet i efterdyningarna av den nedlagda bilindustrin. Ett annat tema som fascinerar honom är som sagt mänskliga utopier. När han får frågan i Time Out om vad det är med utopier som intresserar honom svarar han: »Utopier brukar inte leva så långe. Men vad som finns kvar är ofta en modell av hur en positiv framtid skulle kunna ha tett sig.« Hasselblads internationella jury skriver i sitt utlåtande: »Det centrala i hans arbete är ett starkt intresse och engagemang för sociala frågor om ras, kön, identitet och postkolonial politik, samtidigt som han upprätthåller ett värdefullt, självkritiskt perspektiv på konstnärens roll i den samtida kulturen.«

STAN OM ATT FÅ PRISET: »Priser som Hasselbladpriset är viktiga för i dag har alla en kamera och alla tror att de kan ta bilder. Men den som ägnar år efter år eller större delen av sitt liv åt att fundera på hur man kan skapa en bild, gör bilder på ett annat sätt. Verktygen som finns i till exempel mobiler är programmerade att för att ta en viss typ av bilder. Även om det togs miljontals bilder förra året var de på många sätt likadana.«

/ JENNY MORELLI

fotografisk tidskrift

| 40

»Versaille«. Douglas iscensatta bild från 70-talets diskokultur.

EXODUS, 1974, 2012 © STAN DOUGLAS, COURTESY THE ARTIST AND DAVID ZWIRNER, NEW YORK/LONDON AND VICTORIA MIRO, LONDON

STAN OM SIN FAVORITFOTOGRAF: »Lee Friedlander är en av mina absoluta favoriter. Hans bilder liknar inte alls mina men det är därför jag gillar dem. Han gör bilder som jag aldrig skulle kunna göra själv. Bara sättet han använder det fotografiska mediet på är enastående, nästan som en del av hans kropp. Att få Hasselbladspriset och spela i hans liga är en stor ära.«

»Exodus«. Här tar Douglas på sig rollen som fotojournalist.

41 | no 2/2016

STEFAN OHLSSON TEKNIKREDAKTÖR

praktik

Ibland händer det märkliga ting Så får du bort korrupta preferensfiler på datorn.

9 gånger av 10 är det SBS (skit bakom spakarna) som orsakar att våra datorprogram inte beter sig som vi förväntar oss. Det är inte lätt att hålla reda på alla de inställningar som styr hur våra verktyg påverkar bilderna.

Har du fel blandningsläge inställt eller har du en dold markering aktiv?

Har du en lagerstil applicerad på ditt lager, som gör att bilden påverkas bara i skuggorna? Möjligheterna att göra fel är näst intill outtömliga. Och då blir ju inte resultatet vad du förväntade dig.

Men ibland gör vi inget fel och ändå blir inte resultatet det förväntade. Oftast beror detta på att den så kallade preferensfilen blivit korrupt.

Särskilt om programmet har hängt sig och du behövde tvångsavsluta det, kan detta hända. En annan vanlig orsak är en hårddisk fylld till bristningsgränsen. Om preferensfilen blir korrupt beter sig programmet på ett sätt som vi inte förväntar oss.

Det råd jag ofta då hör är att man ska avinstallera programmet och installera det på nytt. Men i de flesta fall löser en ominstallation inte problemet, eftersom det inte är fel på programfilerna. Felet ligger i preferensfilen. Är det Photoshop som strular finns denna fil på Mac i Användare > Bibliotek > Preferences > Adobe Photoshop CC XXXX >

Adobe Photoshop CC XXXX Prefs. psp. På Windows finns motsvarande fil i Användare/AppData/Roaming/ Adobe/Adobe Photoshop CC XXXX/ Adobe Photoshop CC XXXX Settings. psp. XXXX står för den version av Photoshop som du har.

För att komma åt Biblioteket på din Mac måste du klicka på Gåmenyn, samtidigt som du håller ner Alt-tangenten. Bland alla andra alternativ dyker då Biblioteket upp som ett nytt val. På Windows måste du i kontrollpanelens del för Utseende och anpassning > Mappalternativ > Visning se till att dolda filer ska visas.

Då syns din AppData-mapp i din användarmapp.

Om ditt program beter sig märkligt, avsluta och ersätt din korrupta preferensfil med denna korrekta fil.

som en ersättning för den gamla. Du behöver alltså inte oroa dig för att du slänger bort en fil. Du kommer få tillbaka en ny, bättre fungerande preferensfil.

Om du använder snabbkommandot Alt + Ctrl (Windows)/Cmd (Mac) + Shift när du startar Photoshop visas denna dialogruta strax efter programstart.

Nu när du äntligen kommer åt din preferensfil ska du slänga denna fil. Avsluta först programmet som krånglar och leta sedan reda på denna fil och släng den. Lägg den gärna på skrivbordet eller ett liknande ställe.

Ibland visar det sig att problemet inte ligger hos denna fil och då kan det vara bra att lägga tillbaka den.

Alternativt kan du starta om Photoshop och hålla ner tangenterna Alt + Ctrl (Windows)/Cmd (Mac) + Shift-tangenterna under det att programmet startar. Efter ett slag öppnas en dialogruta som frågar om du vill slänga preferensfilen. Svara Ja på denna fråga och låt programmet starta. I de allra flesta fall fungerar då programmet som vanligt.

När du sedan avslutar ditt program kommer en ny preferensfil att skapas

En nackdel med att slänga preferensfilen är att vissa av de inställningar som du gjort i programmet då återställs till fabriksinställningarna. Om du till exempel bytt till en annan färg på ditt gränssnitt eller valt en annan interpoleringsmetod än standardinställningen får du nu gå tillbaka och göra om alla dessa inställningar. För att slippa detta kan du göra en kopia av din preferensfil när programmet fungerar korrekt. Placera denna fil varsomhelst utanför preferensmappen. Om sedan ditt program börjar bete sig märkligt, avsluta programmet och ersätt din korrupta preferensfil med denna korrekta fil. När du startar programmet på nytt har du fått tillbaka ett fungerande program och har kvar alla dina inställningar.

Motsvarande filer finns för de flesta program. Använder du Lightroom hittar du en fil som heter com.adobe.

LightroomX.plist. CaptureOnes motsvarighet heter com.phaseone. captureoneX.plist. X står i båda fallen för den version av programmet du använder.

Hyr de bästa bildverktygen du med!

“Servicedepån för Master Photographers”

www.molanders.se

fotografisk tidskrift

| 42

Ovan: Senaste gången jag fick en korrupt preferensfil tog Photoshop en slumpmässigt vald bild från skrivbordet och upprepade den bilden ett antal gånger. Framför den bilden visades delar av den bild jag tänkte jobba med. Trots omstart av både dator och program fortsatte Photoshop att visa bilden på detta sätt. I lagerpanelen visades bara den bild jag tänkt arbeta med.

Nedan: Efter det att preferensfilen slängts återgick Photoshop till sitt vanliga beteende.

08-680 15 70 www.molanders.se

43 | no 2/2016

teknik

LEICAS NY M-MODELL Leica tar fram allt fler varianter på sin M-modell. Den senaste versionen har fått namnet M-D och kan ses som en strippad version av den vanliga Leica M. Man har tagit bort videofunktioner och möjligheten att ansluta en elektronisk sökare.

Man har dessutom tagit bort den bakre skärmen. Kameran kan bara spara filer i råformat, DNG. Eftersom kameran saknar autofokus finns inget behov av en rad olika inställningar.

Hasselblads nya H-modell Hasselblad lanserar en ny version av sin H-modell, kallad H6D. Även om kameran till det yttre är lik sina föregångare i H-serien, menar Hasselblad att kameran på insidan är helt ny.

Tillsammans med kameran lanseras ett nytt bakstycke med en CMOS-sensor på 100 megapixlar. Sensorn har en storlek på 53,4 x 40,0 mm. Också 50-megapixels-bakstycket kommer i en ny version. Bakstyckena har en tryckkänslig display och två minneskortsplatser, en för CFastkort och en för SD-kort. Den nya kameran har slutartider från 1/2000 sek upp till 60 minuter och kan filma i upplösningar upp till 4K. Kameran ansluts till datorn via en USB 3.0 Type-C-kabel för snabbast möjliga filöverföring. I samband med lanseringen av H6D, introducerades också den nya versionen av deras råkonverteringsprogram Phocus.

PENTAX MED RÖRLIG SENSOR Pentax har länge arbetat på att få fram en fullformatskamera och nu annonseras den under namnet Pentax K-1.

Kameran använder en sensor på 36 MP. Kameran använder inget AA-filter, utan använder i stället en svag vibration för att förhindra moaré.

Den rörliga sensorn används också för bildstabilisering.

Stabiliseringen ska göra det möjligt att få bilder utan skakningsoskärpa på tider upp till fem steg längre än vad som är vanligt. Pentax utnyttjar också denna funktion för att ta fyra bilder i snabb takt och samtidigt flytta sensorn en pixel i taget. Dessa fyra exponeringar läggs samman till en enda, vilket medför att risken för färgmoaré ska försvinna.

MJUK BEAUTYDISK Beautydisken ger ett mjukt, men ändå briljant ljus. En nackdel finns det dock, den tar mycket utrymme om den ska med ut i fält. Därför har Profoto tagit fram en mjuk variant av denna ljusformare, kallad OCF Beauty Dish.

Den har en storlek på 56 cm och finns i två varianter, en med vit yta, en med silver.

Till den ingår också ett diffusionstyg, som gör ljuset mindre briljant.

JUSTERINGAR I REALTID ON1 annonserar att de kommer att släppa en helt ny råkonverterare, kallad ON1 Photo Raw. Programmet

kommer att ha stöd för mer än 800 olika kameramodeller.

ON1 säger att de vill skapa en råkonverterare som fungerar med dagens högupplösta kameror. Bilderna ska öppnas snabbt och alla justeringar ska ske i realtid. Till skillnad från program som Lightroom och CaptureOne behöver fotografen inte heller importera bilderna till en databas eller katalog, utan kan bearbeta bilden direkt.

OBJEKTIV TILL E-FATTNING Samyang, den koreanska objektivtillverkaren, är känd för sina manuellt fokuserade objektiv med hög prestanda och låga priser. Nu lanserar

de två nya objektiv för Sonys E-fattning med autofokus.

Det är en 14 mm f/2,8 och en 50 mm f/1,4. Båda objektiven tecknar ut Sonys fullformatskameror. 14 mm-objektivet ska vara det vidvinkligaste objektivet för Sonys FEkameror och är försedd med asfäriska linselement för att korrigera de brytningsfel som uppstår på grund av den stora bildvinkeln. fotografisk tidskrift

| 44

© Frederico Martins

Snabbare blixt Dagens snabba kameror skapar problem när de används tillsammans med blixtljus. Den höga bildfrekvensen medför att blixtarna lätt överhettas. Samtidigt måste kapaciteten vara så hög att blixten kan utlösas under en längre serie.

Speedlite 600EX II-RT heter Canons nya blixt som ska matcha kameror som EOS-1D X Mark II. Jämfört med föregångaren kan den ta upp till 50 procent längre bildsekvenser.

Används den tillsammans med det nya batteriet CP-E4N kan bildsekvensens längd fördubblas.

BÄTTRE UTSKRIFTER Epson lanserar en 44 tums skrivare, kallad Surecolor SC-P10000. Epson lyfter fram utskrifternas höga kvalitet även när skrivaren arbetar vid hög hastighet. Skrivaren använder en ny bläckuppsättning, kallad UltraChrome Pro. Den använder 10 olika bläck, varav två är Photo Black och Matte Black.

NYA OBJEKTIV I sin serie av objektiv riktade mot professionella användare har Tamron adderat en 85 mm f/1,8 och en 90 mm f/2,8 makro.

Samtidigt lanseras det nya tillbehöret TAP-in Console, som gör det möjligt för 45 | no 2/2016

användaren att uppgradera objektivens fasta programvara och justera objektivens autofokusfunktion.

85 mm är en klassisk kort porträttele med en närgräns på 0,8 m. Objektivet har en inbyggd bildstabilisering i de versioner som har bajonett för Canon och Nikon.

NY 24-TUMMARE Eizo uppdaterar två av sina skärmar i 24 tums storlek. Det är dels en skärm i den avancerade ColorEdge CG-serien som släppts under namnet CG 2420, dels en i den enklare CS-serien, som har fått namnet CS 2420. Båda skärmarna har en upplösning på 1 920 x 1 200 pixlar.

Utöka din färgpalett OCF Gels Läs mer om produkten: www.profoto.com/offcameraflash/sv

TERRI LINDHOLM

Porträttfotografen Terri LIndholm, vars porträtt fick hedersomnänande i Porträtt-SM 2015: »Bilden är tagen i min studio i Tullinge. Bebisen kissade överallt och pappan skrek ›skynda skynda att ta bilden!‹.«

fotografisk tidskrift

| 46

juridik

THOMAS RIESLER FÖRBUNDSJURIST SFF

Juridik för porträttfotografer Hur gör du om din kund vill reklamera ditt fotografi?

»Kunden har alltid rätt« lyder en gammal devis. Och även om den inte alltid har rätt så har konsumenten alltid vissa rättigheter. När privatpersoner beställer ett porträttfotografi är det framförallt konsumentköplagen (KKL) och konsumenttjänstlagen (KTjL) som styr dessa rättigheter.

Självklart ska man i första hand vara överens med kunden. Men om det inte går att resonera är det bra att veta att det finns ett antal grundläggande rättigheter som inte kan avtalas bort, hur noga man än varit och hur fina avtal man än skrivit. Både KKL och KTjL är tvingande till förmån för konsumenten. Det innebär att om du och kunden kommit överens om något som är sämre för kunden än vad som framgår av lagstiftningen så kan kunden kräva att få den rätt den har enligt denna lagstiftning.

Ett exempel är reklamation, det vill säga när och hur kunden ska klaga på varan eller tjänsten om hen inte är nöjd. Ofta vill man att en missnöjd kund snabbt ska komma till avslut, men det är inte alltid fallet. Kanske väntar kunden länge innan de hör av sig, kanske hämtar de inte ut en åtgärdad utskrift. Kort sagt blir det ett ärende som blir liggande utan att du har möjlighet att åtgärda saken. Vad kan man då göra för att få ett snabbt avslut och slippa en långdragen surdeg? Nedanstående text handlar om en fotografitjänst kopplad till en varuleverans där kunden klagat på varan och vad som då gäller.

Enligt KKL ska konsumenten som åberopar att en vara är felaktig underrätta näringsidkaren »inom skälig tid« efter att denne märkt felet. Med felaktig menas om varan avviker från det som är avtalat. Det handlar inte om estetiska effekter hos modellen 47 | no 2/2016

om så inte är särskilt är avtalat. Om underrättelsen sker inom två månader efter att konsumenten märkt felet anses reklamationen ha skett i rätt tid. Reklamation får inte ske senare än tre år efter köpet. Men under denna treårsperiod måste reklamation ske inom dessa två månader. Om fotografen menar att kunden faktiskt märkt felet mer än två månader innan reklamation gjordes har fotografen bevisbördan för detta. Detta kan vara svårt att gå iland med.

Reklamationen kan göras muntligt men ur bevishänseende är det bättre för konsumenten att den görs skriftligt då det görs tydligt när reklamationen skedde.

Meddelandet går på säljarens, det vill säga fotografens, risk. Det innebär att om kunden skickat meddelandet via posten och det försvinner kan kunden åberopa sin reklamation ändå. Detta gäller dock inte om det visar sig ha varit ett avbrott i den allmänna samfärdseln som hindrat att posten kommit fram på korrekt sätt.

Om ett fel visar sig inom sex månader efter att en vara avlämnats till köparen anses att felet funnits vid avlämnandet (om inte särskilda omständigheter visar annat). Då måste fotografen visa att felet inte förelåg vid köpet, utan att kunden själv gjort denna skada. Men efter dessa sex månader kastas bevisbördan om och ligger då på köparen som måste visa att felet fanns vid köpet.

Sammanfattningsvis: Konsumenten har stor frihet vad gäller reklamation. I princip kan denne hävda att den inte märkt felet och därför dröjt med reklamationen under hela treårsperioden. Däremot måste konsumenten visa att felet förelåg vid

köpet efter att sex månader gått efter att denne fått varan.

Fotografen kan alltså skriva att konsumenten måste reklamera inom 30 dagar men risken är att villkoret underkänns av Allmänna reklamationsnämnden och allmän domstol.

Vad kan du då skriva i villkoret för att få kunden att reklamera så snart som möjligt? Följande kan tjäna som utgångspunkt om man vill få snabbare återkoppling från kunden då fel uppstått i levererad vara och uppgörelse träffats om ersättningsvara.

Eftersom kundens undersökningsplikt inte regleras i konsumentlagstiftningen kan eventuellt 20 § i köplagen tillämpas. Där framgår att om köparen utan godtagbar anledning underlåtit att följa säljarens uppmaning att undersöka varan får kunden inte åberopa fel som denne borde ha märkt vid undersökningen. Men jag kan inte lämna några garantier att skrivningen håller fullt ut. Det är svårt att ge ett råd som med 100 procents säkerhet håller i Allmänna reklamationsnämnden eller i domstol.

Konsumenten har stor frihet vad gäller reklamation.

I princip kan denne hävda att den inte märkt felet.

»Kunden ska undersöka varan omedelbart vid avhämtandet av varan eller senast inom 8 dagar från det att kunden mottagit varan. Efter att kunden undersökt varan inom denna tid har kunden två månader på sig att reklamera fel till leverantören. Reklamationer framställda efter denna tidpunkt beaktas inte.

Då uppgörelse om åtgärd träffats och kunden ska avhämta en ersättningsvara måste avhämtande ske inom 30 dagar efter att leverantören meddelat kunden att den nya varan finns för avhämtning. Om så inte sker förfaller rätten till varan om inte ny uppgörelse träffas med leverantören innan 30-dagarsfristen gått ut.« Nu är det inte bara genom konsumentlagstiftningen som en privatkund som beställer fotografering av sitt (eller någon annans) porträtt får skydd. Av upphovsrättslagen framgår att, när det gäller beställd porträttbild, får fotografen inte utöva sin rätt enligt upphovsrättslagen till bilden utan tillstånd av beställaren eller dennes efterlevande make/maka och arvingar. Detta innebär i praktiken att fotografen inte får sälja, låna ut, hyra ut eller på annat sätt till allmänheten sprida, exempelvis genom användning på internet, den beställda bilden utan tillstånd från kunden.

Fotografen måste alltså avtala med beställaren. Det här får särskild betydelse när fotografen använder bilden i sin portfolio. Den användningen kan med fog sägas vara en en del marknadsföringen Så här krävs tillstånd från personen på bild enligt lagen om namn och bild i reklam. Om beställaren av porträttet är en och personen på bilden en annan krävs alltså bägges tillstånd.

ORLANDO G BOSTRÖM

medlem

NYA MEDLEMMAR

Orlando G Boström har rest i Norden och får nu stipendium för att arbeta vidare.

Grattis alla stipendiater!

SFF gratulerar fotograferna Orlando G Boström, Hans Jonsson och Annika Thörn Legzdins som alla fick SFF:s rese- och utbildningsstipendium 2016 och prisades på årsstämman den 9 april.

Orlando G Boström genomförde under sommaren 2015 en lång resa genom Norden. Nu vill han fördjupa sig olika fotografiska ädelförfaranden med sitt bildmaterial från denna resa. Hans Jonsson ska utveckla sin våtplåtsteknik med ett porträttprojekt från Sápmi. Annika Thörn Legzdins kommer att fortsätta med sitt projekt Archive of absence. I samarbete med journalisten Anna Tullberg samlar hon in minnen och dokument från ett avfolkat Detroit som saknar många av sina vitala delar, där både byggnader och människor försvinner. En del av bildmaterialet, fotograferat med hålkameror, visar ödetomter där jorden renas med hjälp av pilträd, ett steg i att återta delar av staden.

SFF TILL ALMEDALEN

HEJ JOHANNA HERBST! Varför gick du med i SFF? – Jag gick med eftersom jag tycker det är mycket värdefullt att få råd och tips om juridiska frågor inom fotografyrket. Jag uppskattar även förbundets branschbevakning och alla de frågor som SFF driver för att förbättra villkoren för oss fotografer.

Donald Boström, från SFF:s styrelse kommer att tillsammans med representanter från Valand diskutera hur den fotografiska bilden fungerar i media och hur den används i en tid då bilden som kommunikationsform blir alltmer central. Tidningsutgivarnas scen klockan 15.00 den 3 juli.

STARTA EN EGEN LOKALGRUPP! SFF har aktiva grupper för medlemmar i hela landet.

För få orter utnyttjar möjligheten att söka pengar från förbundet, till lokal verksamhet. Därför påminner vi er medlemmar som vill starta i

gång aktiviteter på er egen ort med kanske bildvisningskvällar och samverkan fotografer emellan på lokal basis. Hör av er till anki.almqvist@sfoto.se om ni vill veta hur ni gör.

Pengar finns att söka.

NYTT OM VÅRA FÖRSÄKRINGAR SFF erbjuder dig förmånliga försäkringar genom avtal med Gefvert, skräddarsydda för just yrkesfotografens särskilda behov och villkor.

Många fotografer väljer att endast försäkra sin utrustning och inte själva verksamheten. För att vända den utvecklingen har Gefvert tagit fram försäkrings-

GUSTAV GERDES

SJÄLVPORTRÄTT

Amanda-My Ahlström, Skellefteå; Sanna Argus Tirén, Stockholm; Elin Beimo, Skellefteå; Emma Eriksson, Stockholm; Andreas Gruvhammar, Lund; Erik Hellquist, Tranås; Johanna Herbst, Göteborg; Alf E Johansson, Karlstad; Sverker Johansson, Uppsala; Sergios Karakostas, Malmö; Leif Lagerström, Stöde; Seyyed Davood Mousavi, Upplands Väsby; Per Nordberg, Göteborg; Dana Ozollapa, Skärholmen; Linda Rehlin, Stockholm; Andreas Renlund, Farsta; Linda Tengvall, Slöinge; Adrian Ulander, Stockholm; Kerstin Westeson, Kista; Denise Vestin, Enebyberg; Johan Wiberg, Steningehöjden; Rebecca Wipp Ovin, Dalby.

Drönarförsäkring hos SFF/Gefvert.

produkten Företag hemma.

Dessutom förmedlas en helt ny flygansvarsförsäkring om du arbetar med drönare.

Läs mer utförligt om alla nyheterna för försäkringar på sfoto.se/gefvert.

SOMMARTIDER Kansliet stänger helt den 13 juli och öppnar igen den 8 augusti. Glad sommar! fotografisk tidskrift

| 48

fråga juristen

ÅNGERRÄTT? Hej! En kund fick efter genomförd fotografering i min studio påsiktsbilder levererade och godkände dem. Hela beställningen genomfördes i studion. När de slutligen printade bilderna mottagits av kunden ångrade han sig.

Får han det? /Teodor Svar: Man får skilja mellan ångerrätt och rätt att avbeställa en vara eller tjänst.

Leveransen som du beskriver innehåller både köp av tjänst (fotografering) och vara (fotografier). Man kan söka ledning i konsumenttjänstlagen (KTjL) respektive konsumentköplagen (KKL).

Avbeställning kan ske av en tjänst innan den slutförts, men då har näringsidkaren rätt till ersättning för den del av tjänsten som har utförts samt för arbete som måste utföras trots avbeställningen.

Köparen får avbeställa varan innan den avlämnats. Säljaren har då inte rätt att hålla fast vid köpet och kräva betalning, men har i stället rätt till ersättning för vissa kostnader denne haft med anledning av avtalet. Eftersom du anger att de slutliga bilderna mottagits av kunden anses att de är avlämnade. I och med detta har inte kunden längre någon rätt att avbeställa varan.

FOTA AV STATY? Hej! Jag har tagit ett foto av en permanent staty i en kyrka. Statyn är framställd av en nu levande konstnär.

Får jag använda fotot? /Mariana Svar: Om bilden är för privat bruk kan du använda den.

Det finns ett undantag i upphovsrättslagen som medger avbildning av konstverk på allmän plats men statyn står 49 | no 2/2016

hej

inomhus och undantaget gäller endast för utomhus placerade konstverk, alltså måste du be upphovspersonen om lov. Däremot kan ett fotografi av statyn användas i en tidning eller tidskrift i samband med en redogörelse för en dagshändelse. Om statyn är av underordnad betydelse i fotografiet kan användning även vara tillåten enligt det så kallade »bild i bild«-undantaget.

MYNDIGHETSBILD? Hej! En beställare vill ge min bild till en myndighet. Blir bilden offentlig handling då och hur påverkar det min upphovsrätt? /Elsa Svar: Om myndigheten använder bilderna i beslut eller yttrande så omfattas de av upphovsrätt.

När bilderna mottas av t.ex. Stockholms stad anses de vara inkomna till myndigheten och blir allmän handling. Detta betyder inte att de får lämnas ut till allmänheten. Offentlig blir handlingen när den är allmän, förvarad hos en myndighet och inte omfattas av sekretess.

Blir bilderna allmän handling innebär det dock inte att bilderna får spridas utan upphovsmannens tillstånd.

Visserligen kanske dokumentet som fotografiet hör till blir offentlig, men det innebär inte att alla får hantera fotografiet som de vill efter utlämnandet.

Skickas dina bilder in på det sätt som framställs i frågan har du alltså kvar din upphovsrätt. Används bilden i strid med denna har du möjlighet att beivra intrånget.

Läs juristens utförligare svar på sfoto.se.

ANKI ALMQVIST FÖRBUNDSORDFÖRANDE

Tålamodet är slut hos oss innehållsskapare Tidningen The Guardian har satsat på digitalt gratisinnehåll, läste jag i DN nyligen. De har sänkt papperstidningens upplaga rejält och stöpt om den till en digital medieflodhäst vilket har lett till stora förluster. »De digitala gratisillusionerna är på väg att brista«, skriver DN:s Peter Wolodarski. Förlusterna förvånar inte mig och jag vill ställa frågan: hur gör vi om vi i Sverige hamnar där? Även jag tror att kvalitetsjournalistik långsiktigt bara kan bära sig om det finns en publik som är beredd att betala. Vi som skapar innehåll måste värdera vår kunskap och kräva ersättning för den. Under en lång tid har vi fotografer och andra frilansare väntat på att det ska bli vår tur att få höjda arvoden och ökad respekt för vårt jobb. Bildköpare hotar med att använda gratismaterial om vi inte avstår från höjda arvoden och vår upphovsrätt. Bonnier vägrar att låta fotografer ta juridisk hjälp med att förhandla om oskäliga avtal och Aller med flera vägrar att förstå att ingå ett avtal handlar om ömsesidigt vinnande för båda parter.

Var så goda att plocka ned gratismaterial. Då får ni en ny typ av magasin, som ni kan försöka kamma hem vinster på.

SFF har arbetat hela året med hur dessa avtal ska formuleras så att det ska bli en win-win situation. I väntan på detta har snart inga frilansare mat på bordet och söker sig till nya yrken. Skickliga fotografer med yrkesstolthet trängs ut ur branschen. Alla vet att våra arbeten inte går att jämföra med amatörbilder (eller journalistiska texter med hemsnickrade texter för den delen). Spelet är högt och vi blir rädda eftersom vi behöver pengar till mat, mjölk och hyra.

Men även redaktörerna blir rädda eftersom de som älskar att göra tidning inser att kvalitet inte går att få gratis. Redaktörerna har direktiv att hyvla kostnader och snart har de hyvlat bort hela kompetensen. Här svälter frilansare och när mediehusen inte vill betala för kvalitet urvattnas innehållet i våra tidningar och tidskrifter. Tålamodet tryter hos oss som gör innehållet i det som ger mediehusens ägare allt högre avkastning. Till dem vill vi säga: Var så goda att plocka ned gratismaterial från nätet. Då får ni en ny typ av magasin, som ni kan försöka kamma hem vinster på. För när vi ledsnat kommer möjligheten att tjäna pengar på god journalistik, bra bildreportage och snygga livsstilsartiklar att vara ett minne blott.

Nu startar vi vår kampanj #visomgörinnehållet för att vi vill uppmärksamma medieföretag och allmänheten på att vi måste kunna leva på det vi gör. Vi vill ha betalt för vårt jobb.

Därför har jag skrivit ett brev till alla som har ansvar för branschens framtid.

Framtidens medieinnehåll kan inte bestå av gratismaterial. Vi ryter till och säger att nu blir det snart både tomt och fult på sidorna i magasinen.

Du som är fotograf uppmanas att använda hashtaggen #visomgörinnehållet när du publicerar dina professionella bilder i sociala medier under juni månad. Dessa kan vi sedan använda i vår kommunikation med alla ansvariga på mediehusen. Den 3 juli klockan 15.00 avslutas kampanjen. Då talar SFF på Tidningsutgivarnas scen i Almedalen.

bildstafetten

HANNAH MODIGH

Modigh viskar vidare

En bild av Simon Berg startade i förra numret en ny lek med bilder, en bildstafett. Hannah Modigh har skickat in en visuell parafras på hans bild. Vill du vara med?

Skicka då ditt »svar« på denna bild till redaktionen@ sfoto.se med ordet »visklek« i ämnesraden. Eller skicka bidraget i ett kuvert till Fotografisk Tidskrift, Hornsgatan 103, 117 28 Stockholm. Märk kuvertet »visklek«.

Av de inkomna bidragen väljer redaktionen ut nästa bild i serien.

Fotografisk Tidskrift Nr 2, 2016, årgång 129 Ansvarig utgivare Jenny Morelli jenny.morelli@sfoto.se Chefredaktör Jenny Morelli Art direction och layout Anton Hull och Maria Loohufvud, Pasadena Studio hello@pasadenastudio.se Teknikredaktör Stefan Ohlsson stefan.ohlsson@sfoto.se Korrektur Maria Taubert Repro Projektor

Redaktionsråd Mia Bengtsson Plynning, Casper Hedberg, Johan Hedbäck och Hanna Langenfelt.

Omslagsbild Krister Hägglund Bildbylines Knut Koivisto Tryckeri Åtta.45 ab, Järfälla Webbadress www.sfoto.se/f Redaktionsadress Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm För icke beställt material ansvaras ej.

Prenumeration Yvonne Sundin 08-702 03 45 prenumeration@sfoto.se 450 kronor/helår 500 kronor/helår, utland postgiro 13 0199-3 bankgiro 274-9075 Lösnummer kan beställas från kansliet för 75 kronor inklusive moms.

Vill du sälja Fotografisk Tidskrift? ekonomitjanst@natverkstan.net

Annonser Annonshuset Linnégatan 22 114 47 Stockholm 08-662 75 00 annons@annonshuset.se Ägare Svenska Fotografers Förbund (sff) Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm 08-702 03 45 sff@sfoto.se www.sfoto.se ISSN 284-7035

fotografisk tidskrift

| 50

Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad.

Fotografi: Kalle Sanner

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.

Kundservice 08-440 54 40 · kundservice@gefvert.se · www.gefvert.se