Tron växer hela livet

Sven-Inge Carlsson är kårledare i Skövde med ansvar för det sociala arbetet. I juli flyttar familjen till Sundsvall. Född i Kolmården.

Ågot Gustavsson har varit reservkapten, ansvarig för social verksamhet och kårledare i bland annat Stockholm, Göteborg, Falköping och Tidaholm. Född i Karlskoga.

Hon blev officer i övre medelåldern. Vid ungefär samma tid blev han blev frälst. 95-åriga Ågot Gustavsson och officeren Sven-Inge Carlsson, 56, har båda erfarenhet av kårledarskap och socialt arbete. Här samtalar de om identitet, förändringar och en tro som bär i allt.

TEXT: CARINA TYSKBO FOTO: JONAS NIMMERSJÖ

Hur kom du till tro?

ÅGOT: Jag började söndagsskolan när jag bara var några år gammal. Blev hämtad och lämnad av större flickor. Senare gick jag själv, till baptisterna på förmiddagen och klockan två till Frälsningsarmén. Mamma och pappa kom ibland men annars var det min egen sak. Jag trivdes väldigt bra. Och så växte tron och jag blev soldat. SVEN-INGE: Mitt barndomshem var inte kristet, men jag började tidigt på kyrkans barntimmar och söndagsskolan i Krokek. Det kom en taxi och hämtade mig hemma. Sedan blev det scouter i Frälsningsarmén, senare ungdomsläger. Vid 18 års ålder blev jag frälst, ensam med katten på mitt studentrum i Katrineholm. Jag hade läst Bibeln för att kunna argumentera emot men vid Romarbrevet 10:9* tänkte jag: ”Oj då, det där var ju sant!” På kåren senare berättade jag för scoutansvarige att jag blivit frälst - det blev stor uppståndelse!

Vad kan vara tungt med att vara kristen?

ÅGOT: Jag hade väldigt gärna velat dansa som ung. Men det fick vi inte, inte heller gå på bio. Ibland smög vi in på en film och satt där med dåligt samvete. Det fanns många regler om hur vi skulle se ut också. En söndag hade jag glömt ta av mig min vackra konfirmationsring och kårchefen knackade mig på axeln och sade: ”Är inte Ågot frälst?” Jo, det tror jag, sade jag. ”Ta då av dig den där.” Men jag hade inga fickor på uniformen så ringen fick vara på hela gudstjänsten! Jag kunde få kommentarer på stan också, de ropade: ”Hojta! Hojta!”, till oss soldater eftersom vi sjöng och lät. Men de fick gärna ropa! SVEN-INGE: Som ung kunde jag känna att jag inte passade in och blev utanför i vissa sammanhang. Men med åldern blir det där mindre viktigt. Jag är den jag är i min tro.

Hur får din tro näring?

ÅGOT: Jag läser Bibeln och tar åt mig orden, och så småpratar jag med Gud hela dagarna. På söndagarna har jag färdtjänst till kyrkan. Under pandemin såg jag på tevegudstjänsterna. SVEN-INGE: När jag är med andra kristna och läser Bibeln. Men jag har också ett stort behov av naturen. Vardagen är det som ger mig mest.

Och vad är bäst?

ÅGOT: Tryggheten. Jag är sällan orolig eller ängslas, jag tar dagen som den kommer. Tron är en självklar del av mitt liv. SVEN-INGE: Tryggheten och säkerheten.

Är det viktigt för dig att tillhöra en församling?

ÅGOT: Ja, både för att träffa kamrater och för att jag alltid varit aktiv och velat hjälpa till. Först som ungdomsledare och sedan som reservkapten, både inom det sociala och som kårledare på flera platser. SVEN-INGE: Ja, kåren är en plats att kunna vara trygg och svag på, där vi bär varandra, utvecklas i tron, samtalar och ber ihop utan konstigheter. Det behöver inte vara några superandliga bibelgrupper, utan en omsorg i vardagen eller att umgås i naturen. När alla ser sin del av Gud blir det så mycket större.

Kan man "bli trött på" kyrkan eller tron?

ÅGOT:

Konflikter mellan kristna eller arbetskamrater emellan kan göra en trött och besviken. SVEN-INGE: Man kan bli trött när inget händer och man inte utvecklas, eller när andra ska avgöra vad som ska ske. Frälsningsarmén är väldigt bra på att starta nya spännande saker men vi vågar inte » lägga ner det som inte fungerar, ofta på grund av prestige.

Var trivs du bäst, i socialt arbete eller på en kår?

—Jag trampar nog på båda åkrarna. Det sociala som hamnar under kårarbetet blir naturligt att arbeta med, som nu här i Skövde.

Sven-Inge frågar Ågot:

Varför valde du och Ingvar att gå ut i officerstjänst senare i livet?

—Vi jobbade och bodde på Värtahemmet i Stockholm när socialchefen Göte Lindgren frågade om vi ville bli föreståndare på Lilla Bommens akutboende i Göteborg. Det krävde en officersgrad. Vi hade aldrig tänkt oss det, hade ju fullt upp ändå och var 57 och 58 år. Men vi ville försöka och trivdes med det.

Hur hjälper Frälsningsarmén dig att tro?

ÅGOT: Genom kåren och kontakterna där. Som nyinflyttad på orten betydde det mycket att vi togs emot av fanjunkaren. Nu ringer de till mig ibland och undrar hur jag mår. SVEN-INGE: Det som hjälper mig är Frälsningsarméns uppbyggnad - att man tänker tro i praktiken och tar emot människor utan krångel.

Finns någon du kan tala om din tro med?

ÅGOT: Jag känner förtroende för de flesta på kåren. Man växer ihop tycker jag. När min make levde kunde vi också tala om tro. SVEN-INGE: Nej, jag kan sakna att jag inte är tillräckligt trygg med att tala om sådant med någon. Jag har inte så lätt att öppna mig, det tar tid. men kommer någon och frågar har jag inga problem att berätta. Som till exempel i hemvärnet där folk i mörkret i skogen plötsligt kan börja fråga djupa saker: ”Du Sven-Inge, som är frälsningssoldat, vad tror du om..?”

Har prövningar påverkat din tro?

ÅGOT: Jag har opererats tre gånger, sista gången var det riktigt besvärligt. Men jag har aldrig känt rädsla eller ångest eller sett det som en prövning från Gud. SVEN-INGE: Prövningar har absolut förekommit men min tro har inte påverkats av det.

Hur ser du på att berätta om tron för andra?

ÅGOT: Jag har aldrig haft behov av att berätta om mig själv på det sättet. Min tro har visat sig naturligt i vanliga samtal. Ofta vet omvärlden mer än man tror, de kan be om förbön fast de inte tror själva. ”Ågot, nu får du som är troende be för det här”, kunde det låta. SVEN-INGE: Det är ingen hemlighet för någon att jag är kristen. Jag är ingen evangelist som pratar vitt och brett

Vart har din tro tagit dig om tio år?

ÅGOT: Min tro har vuxit omärkligt hela livet och det hoppas jag att den fortsätter att göra. Men om tio år vill jag vara hemma hos Gud, jag är ju 95 år nu, det räcker så bra! SVEN-INGE: Jag hoppas att tron fått växa och att jag får verka för Herren. Jag är inte evangelist eller profet, min styrka är att finnas i bakgrunden, organisera och vara logisk. Men Gud får bestämma var jag ska vara, från juli blir det i Sundsvall.

— Som barn på tidigt 30-tal i Karlskoga var jag på väg hem från skolan och fick syn på en lerig klump som vägskrapan dragit upp. Det visade sig vara en ring. ”Du släpar då hem allt skräp”, sade mamma och lade den i en kopp bland massa småprylar. Där låg ringen i många år tills hon lärde känna en guldsmed, som gjorde ren och värderade den. Den visade sig vara från 1823 och av 20 karats guld! Mamma lät guldsmeden infatta en rubin och så fick jag ringen i konfirmationsgåva. Den betydde mycket, jag hade den alltid på mig. — Mitt överlevnadsarmband av fallskärmslina representerar hela mig. Jag har knutit det själv och det påminner om mitt ansvar och delaktighet som scout, inom hemvärnet/ försvaret och inför Herren. Dessa bars från början av brandmän, armbandet är väldigt starkt och händer det något har man alltid flera meter lina med sig.

Har du en förebild för din tro?

ÅGOT: Jag var rätt livlig som barn och tonåring. Men vår flickscoutledare Aina Swärdh gav mig uppgifter och litade på mig. Jag mognade och kunde ta mer ansvar efterhand, i scouter och strängmusiken. Jag växte på det sättet. SVEN-INGE: Britt-Marie Fredriksson, kårfanjunkare i Krokek. Hon uppmuntrade oss att ta ansvar och själva bli medhjälpare. På hennes begravning var det så fint när någon sade att det var dags att duka ut fikat – då reste vi oss alla som haft henne som ledare och började hjälpa till. Arvet satt så naturligt i oss – det blir bättre om vi gör det ihop!

Vem är Jesus för dig?

ÅGOT: Han är världens frälsare, den som gör att vi kan tro. Han vet allt, det går inte att ha några hemligheter för Jesus. SVEN-INGE: Jesus är förtrolighet för mig.

Ågot Sven-Inge

Så växer min tro bäst

Ensamhet

Gemenskap

Diskussion

Sven-Inge: 75% ensamhet. Ensamhet är viktigt för mig, men jag vill inte vara utan gemenskap.

Ågot: Jag trivs bra med ensamheten, men vill ha både och.

Sven-Inge: Jag finns lite i bakgrunden och lyssnar. Sedan kan jag diskutera, men inte för diskussionens egen skull.

Tystnad

Gamla Psalmer

Modern lovsång

Ågot: Mest tystnad, men det beror på situationen.

Sven-Inge: Mest läsarsånger. Jag tycker om berättelsen i de gamla sångerna. De nya är mer jagfixerade, de gamla handlar om Guds kraft. Ågot: Gamla psalmer

Trosviss

Frågvis

Evangelisation

Meditation

Sven-Inge: För det mesta trosviss, jag vilar i Gud och behöver inte ifrågasätta allt men jag vet att jag kan komma med alla frågor till Gud om det behövs.

Ågot: Trosviss. Jag har tagit emot det jag fått och litat på det.

Sven-Inge: Meditation. Men frågar någon om tro är jag inte främmande.

Ågot: Evangelisation