Att fastställa SD som fascistiskt I Europa står den partipolitiska rasismen stark, särskilt här i Norden. Dansk Folkparti, Sannfinländarna och Sverigedemokraterna samlar 10-‐20 procent av väljarna medan det mäktigaste partiet – norska Fremskrittspartiet – sitter i regeringen. Ideologiskt är de flesta av dessa partier att beteckna som populistiska, med varierande inslag av fascism. Men Sverigedemokraterna utgör ett undantag. Partiet har sina djupaste rötter i den svenska mellankrigstida nazismen och för bara några år sedan var det öppet judehatande. SD:s politik har sedan dess förändrats – men är ideologin fortfarande fascistisk? Jag vill påstå att så är fallet, utifrån en ideologianalys baserad på modern forskning. En sådan analys kräver först och främst svar på frågan: Vad är fascism? Hur definieras idag den ideologi som förenat tyska nazister under Hitler, italienska fascister under Mussolini, spanska falangister, ungerska pilkorsare och så vidare. Enligt nu gällande definition, formulerad 1991 av den brittiske akademikern, professor Roger Griffin, gäller följande: ”Fascism är en typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna – i sina olika gestaltningar – är en folklig ultranationalism inriktad på nationens pånyttfödelse.” Det centrala begreppet ”ultranationalism” bör, enligt mig, tolkas som att en fascist placerar nationalism överst av allt i sin politiska uppfattning. Ingenting är viktigare än nationalismen (en diskursiv tolkning av begreppet). Detta till skillnad från de äldre ideologierna liberalism, konservatism och socialism som exempelvis samtliga innehåller tankar om samhällsklass och placerar sig själva på en högervänster-‐skala. Fascismen avvisar både tankar om samhällsklass och högervänster som nationell splittring, vilket de uttryckligen bekämpar. Målet för fascismen är motsatsen: att förena de människor som fascisterna anser inkluderade i nationen (det klassiska undantaget är framför allt ”judarna” – idag oftare ”muslimerna”) i den fascistiska ultranationalismen. ”Nationens pånyttfödelse” är en revolutionär tanke, men arten av denna fascistiska revolution missförstås ofta. Den är existentiell snarare än klassiskt konkret. Fascister vill sällan storma regeringskvarteren och göra statskupp, utan föredrar att nå makten via demokrati (som exempelvis Hitler). Den fascistiska revolutionen går mycket djupare, den ska åstadkomma en pånyttfödd nation, såsom den egentligen borde vara. En ”gyllene gryning” (för att referera till partinamnet på de nutida grekiska fascisterna), inspirerad av ett glorifierat förflutet. Men inte en återgång till detta förflutna. Fascismen är inriktad på modernitet och är därmed inte konservatism. Men fascismen är missnöjd med hur moderniteten har blivit – den anses degenererad, feminiserad, besmutsad av lömska minoriteter (judar, muslimer, romer – eller vilken annan minoritet fascisten väljer för dagen). Fascismen vill skapa en alternativ modernitet. Stämmer nu detta in på Sverigedemokraterna idag? Då måste vi först leta efter ultranationalism, det vill säga att SD – för att kunna kallas fascistiskt – måste hylla nationalismen som ledande princip och avfärda klassmotsättningar och högervänster-‐skalan. SD skriver på sin webbplats att deras strävan är (fetningarna är mina egna): Strävan efter att försöka skapa stabilitet och gemenskap i samhället genom att förena de bästa elementen hos den traditionella högern och den traditionella vänstern. Strävan efter att ersätta klasskamp och hat med förbrödring och nationell solidaritet, strävan efter att ersätta revolutionära tendenser med ansvarstagande reformer och strävan efter att ersätta tendenser till anarki och samhällsupplösning med trygghet, hög moral och lag och ordning. Vi delar också den tidiga europeiska socialkonservatismens analys att nationalismen och stärkandet av samhörigheten på den nationella identitetens och den
gemensamma kulturens och historiens grund är det kanske viktigaste medlet för att förverkliga de ovan nämnda strävandena. Där hittade vi alltså ultranationalismen och även antydningar om nationens pånyttfödelse. Denna hittas dock ännu tydligare i annat SD-‐material. I en av SD:s valaffischer från 2010 syns två rågblonda svenska barn i ett klassiskt svenskt sommarlandskap, en grusväg mellan ängar och en liten fiskesjö i bakgrunden. ”Ge oss Sverige tillbaka!” vädjar de via affischens text, längt ner partinamnet. Sverige är alltså förlorat. Borta. Enbart SD kan hjälpa de stackars små blonda barnet att få sin nation åter – via kraftfull nationell politik. Genom en nationell pånyttfödelse. Slutsatsen är att det – utifrån fascismforskning – är mycket enkelt att definiera SD som ett fascistiskt parti. Fascismen kräver inga kadrer av uniformerad skjutglad ungdom och stöveltramp för att vara fascism. Den måste inte bära mellankrigstida teaterkostym i form av koncentrationsläger, öppet förakt för det demokratiska systemet eller andra förlegade tankar (korporativism, rasbiologi eller ledarkult). Fascismen kan komma i slips alternativt damdräkt. Likafullt har ideologin ett facit efter 1945. Det stavas Auschwitz-‐Birkenau. Detta facit borde ha förpassat fascismen till historiens skräphög för länge sedan. Det är vår tids stora sorg att vi inte i grunden begripit detta. Henrik Arnstad Författare, ”Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia”