Fascismens doktrin av Benito Mussolini by Fredrik Almroth

e»

G ÖTEBORGS UHIVERSITETSBIBLI OTEN

100169 9187

Y LA/v\

j ^ \

~ É! • »

7 rA&

BENITO MUSSOLINI FASCISMENS DOKTRIN

NOVISS

ROMA v

•

FASCISMENS DOKTRIN

—-

•

••

•'I

BENITO MUSSOLINI FASCISMENS DOKTRIN

NOVISSIMA

ROMA

••

FÖRSTA DELEN

)

••

Fascismens grundtankar .

Fascismen ä r liksom varje fast politisk å sk å dning bå de praxis och tanke, ett handlande d ä ri en doktrin ä r immanent och en doktrin, som framgå tt ur ett givet system av historiska krafter och som bestå r såsom ett led i detta och inifrån på verkar detsamma ( i). Fascismen har till f öljd hä rav en form , som ä r betingad av dess f örhå llanden till rum och tid , men har samtidigt ett ideellt inneh å ll, som upphö jer den till rangen av en best ående sanning i den h ögre tankens historia (2). Det ä r icke möjligt att så som en m ä nskliga viljor beh ä rskande vilja utöva andligt inflytande i vä rl den utan att ledas av en uppfattning rörande ej mindre den sä rskilda och tillf ä lliga verklighet, varöver det gä ller att öva inflytande, ä n ä ven den i

universella och bestå ende verklighet, i vilken den f örstnä mnda har sin existens och sitt liv. För att k ä nna mä nniskorna måste man k ä nna m ä nniskan må ste man k ä nna verkligheten och dess lagar. Det finns ingen l ä ra om Staten, som icke samtidigt bottnar i en lä ra om livet. Vare sig denna l ä ra ä r filosofi eller intuition , ett system av id éer , logiskt uppbyggt eller innefattat i en vision, en tro — alltid innebä r den, å tminstone potentiellt, en organisk uppfattning av vä rlden.

. Så lunda kan fascismen i må nga av sino prak-

tiska yttringar, såsom partiorganisation, uppfostringssystem, disciplin o.s.v., ej rä tt f örstå s, om man ej ser dessa yttringar i ljuset av fascismens allmä nna uppfattning av livet, vilken uppfattning ä r andlig (3). V ä rlden ä r f ör fascismen icke den materiella vä rlden, sådan den ter sig f ör oss, med m ä nnskan så som en frå n alla andra skild och f ör sig existerande individ , som av en naturens lag instinktivt drives att leva ett egoistiskt och momentant njutningsliv. Fascismens m ä nniska ä r en person , som uppgå r i sitt folk och sitt fosterland och som dä ri k ä nner en morallag, vilken samlar 10

både individer och sl ä kten i ett liv f ö r gemensamma traditioner och uppgifter , en person , som d ä rf ör undertrycker driften till ett liv, inneslutet i njutningens tr å nga cirkel , f ö r att i stä llet genom ‘ pliktk ä nslan sö ka frammana ett h ögre liv, som icke ä r begr ä nsat till tid och rum. I detta liv skall individen genom sjä lvuppgivelse och offrande av sina enskilda intressen , ja, av sjä lva livet, f örverkliga den rent andliga existens, av vilken hans sanna m ä nniskovä rde beror. 3.

Fascismes andliga livsuppfattning har alltså ä ven den framsprungit ur vå rt å rhundrades allm ä nna reaktion mot adertonhundratalets fl ä cka och materialistiska positivism . Fascismen ä r en an tipositivistisk men positiv uppfattning : icke skeptisk , agonistisk , pessimistisk , passivt optimistisk , altid negativa så som i allmä nhet de doktriner ä ro, vilka f örl ä gga livets medelpunkt utanf ör m ä nniskan , ehuru just människan med sin fria vilja sjä lv kan och bör skapa sin vä rld. Fascismen vill den aktiva mä nniskan : m ä nniskan , som sä tter in all sin ener gi i handling, manligt medveten om alla fore-

—

— -

fintliga svå righeter, och redo att angripa dem. Den uppfattar livet såsom en kamp, idet den anser det tillkomma människan att å t sig erövra en henne vä rdig livsform , samt, framf ör allt , att av sig sjä lv skapa ett till livskampen tjä nligt instrument (fysiskt, moraliskt, intellektuellt). Detta gä ller f ör den enskilde individen likaväl som f ör nationen och f ör hela mä nskligheten (4). Hä rav det stora vä rdet av kulturen i alla dess former (konst, religion, vetenskap) (5), och den utomordentliga betydelsen av uppfostran . Hä rav även det huvedsakliga vä rdet av arbetet, genom vilket mä nniskan besegrar naturen och skapar det mä nskliga samhä llet (ekonimiskt, politiskt, moraliskt, intellektuellt).

. 4 Denna positiva uppfattning av livet ä r otvivelaktigt en etisk uppfattning. Den omfattar all verklighet så vä l som det m ä nskliga handlande, som behä rskar denna verklighet. Ingen handling kan undgå moraliskt bedömande, ty ingenting i vä rlden kan skjuta ifrå n sig den vä rdering, som allt ä r underkastat ur synpunkten av dess moraliska ä ndam å l. Livet sådant en fascist oppfattar det: 12

39B

ä r därf ör allvarligt, strä ngt, religiöst : det framleves helt i en wä rld, som uppr ä tthå lles av andens k änsla f ör moral och ansvar. Fascisten f öraktar det « bekvä ma » livet (6).

5. Fascismen ä r en religiös uppfattning (7), som fattar mä nniskan i en immanent beroende av en högre lag, en objektiv vilja, vilken stå r över den enskilda individen och upphöjer denne till medveten medlem i en ändlig gemenskap. De som i den fascistiska regimens religiösa politik trott sig sk önja blott och bart opportunistiska synpunkter, hava ej f örstå tt, att fascismen ej blott ä r ett statssystem utan ä ven och framf ör allt ett idésystem. 6. Fascismen ä r en historisk uppfattning, enligt mä nniskan har sitt existensber ä ttigande allenast såsom ett led i den andliga process, d ä ri gör den sin insats inom familjens och samhä llets gemenskap, i nationen och i det historiska skeendet, i vilket alla nationer samverka. Hä rav framgå r traditionens stora betydelse, vare sig den f örmedlas genom minnet, språ ket, sedvä njor eller lagarna f ör samhä llslivet (8). Mä nniskan ä r en nullitet untanT3

iför historien . Fascismen ä r så lunda motstå ndare till alla abstrakt individualistisk teorier , som under adertonhundratalet vuxo fram ur rent materialistiska tä nkesä tt. Fascismen tror icke på möjligheten av en « lycka » på jorden av det slag, som f öresv ä vade den socialekonomiska litteraturens må lsmä n under sjuttonhundratalet, och avvisar d ä rf ör varje teleologisk konstruktion, som f örmenar, att mä nskligheten vid en viss tidpunkt i historien skall komma att uppn å ett slutgiltigt ekonomiskt system . En dylik uppfattning karaktä riseras av att den stä ller sig utanf ör historien och livet med dess oavbrutna ström av v ä xlingar och f örnyelser. Fascismen vill i politiskt hä nseende vara en realistisk l ä ra och vill i sin praktiska till ä mpning angripa allenast så dana problem, som ä ro historiskt givna av sig själva, och vilka bä ra sin egen lösning, eller å tminstone en fingervisning om den samma, inom sig sjä lva (9). För att kujnna verka bland mä nniskorna, liksom i naturen , m å ste man tr ä da in i verklighetens fortskridande ström och lä ra sig hä rska över de krafter, som d ä r ä ro verksamma.

y . Såsom antiindividualistisk ä r fascismen till f ör Staten, men ä ven f ör den enskilde, i den må n denne ä r ett med Staten , i vilket begrepp m änniskan under sin historiska existens funnit sitt universella samvete och sin vilja ( II ). Fascismen ä r d ä remot motståndare 'till den klassiska liberalismen, som framf öddes ur ett behov att reagera mot det absolutistiska styrelsesä ttet, och som sedermera spelat ut sin historiska roll, i och med att Staten omgestaltats till att bliva sitt folks samvete och vilja. Liberalismen f örnekade Staten i den enskilde (12). Och om frihet ä r attribut till en verklig mä nniska och icke blott till den abstrakta skenbild, vartill liberalismen formade individen , d å ä r fascismen ä ven f ör friheten, den enda frihet n ä mligen, som har en verklig innebörd , Statens och den med Staten sammanh örande individens frihet (13). För fascismen uppgå r n ä mligen allt i Staten, intet mä nskligt eller andligt existerar eller ä n mindre har något vä rde utanf ör Staten. I denna mening ä r fascismen totalistisk och den fascistiska Staten, som i sig sammanfattar och f örenar alla vä rden , uttolkar, utvecklar ch f ördjupar folkets hela liv (14).

—

8. Utanf ör Staten existerar varken individer eller grupper (politiska partier, f öreningar , syndikat, klasser) (15). Därf ör ä r fascismen motstå ndare till socialismen , som genom klasskampen dä mmer upp det historiska framå tskridandet och saknar f örståelse för den statliga enheten, i vilken klas serna sammansm ä lta i en enda ekonimisk och moralisk realitet; och på samma sä tt ä r fascismen motstå ndare mot klassyndikalismenv Men inom den ordnande Statens gr ä nser erk ä nner fascismen de ber ä ttigade krav, vilka på sin tid ledde till uppkomsten av de socialistiska och syndikalistiska r örelserna, och fascismen bereder denna strävanden plats i det korporativa system, d äri alla intressen samverka f ör Statens enhet (16).

Mä nniskorna bilda klasser alltefter arten av deras intressen och de sluta sig samman i olika organisationer, beroende på den ekonomiska verksamhet de bedriva, men först och fr ä mst ä ro de delaktiga i Staten. Denna ä r emellertid icke att fatta såsom ett rent numerä rt begrepp, såsom ett antal enskilda individer, vilka tillsammans utgöra den må ngfald, som ben ä mnes folket. Fascismen 16

står sålunda i motsä ttning till demokratien, som i folket ser blott den stora mä ngden, och som vill sä nka mä nniskorna till flertalets nivå (17). Icke

desse mindre ä r fascismen en den mest naturliga form av demokrati, f örså vitt folket uppfattas så som det bör uppfattas, kvalitativt och icke kvantitativt, som den mä ktigaste av alla idéer, emedan den ä r mer moralisk f öljdriktig, och sann ä n andra idéer, en id é, som ett f å tal eller kanske en enda hos folket f örverkligar såsom samvete och vilja men vilken så som ideal strä var att f örverkliga sig hos alla såsom samvete och vilja (18). Ja, hos alla dem , som genom naturliga eller historiska f örhå llanden drivits, etnologiskt sett, att bilda nation, och vilka f örete samma utvecklingslinje och å ndliga struktur, framstå r denna idé så som ett enda samvete och en enda vilja.

Denna h ögre personlighetens id é kan väl så tillvida sä gas vara till i nationen, som den ä r identisk med Staten . Men nationen ä r ingalunda upphovet till Staten , så som det framhölls i de gamla naturalistiska l ä rosatserna, vilka lå go till grund f ör det publicistiska f örfattarskapet i nittonde 10

l 2

- B.

MUSSOLINI , Fascismens

Doktrin

(sv .).

å rhundradets nationalstat, som skapas av Staten, vilket ä r och denna senare f örlä nar folket en vilja och medvetet om sin miraliska enhet d ärigenom en ä ndamå lsbestä md tillvaro. En nations r ä tt till sjä lvst ä ndighet har icke sin grund i en litterä r eller ideell uppfattning om dess egenart och ä n mindre i ett mer eller mindre obest ä mt och passivt faktiskt tillstå nd utan i en medveten och handlings kraftig politisk vilja, som i varje stund ä r beredd att ådagal ä gga sin rä ttsliga grund d.v.s. en Stat i vardande. Staten ä r nä mligen såsom universell etisk vilja r ä ttens skapare (19).

—

. Nationen

ä r så som Stat en etisk verklighet, som existerar och bestå r allenast så l ä nge den ä r stadd i utveckling. Skulle den stanna i sin utveck ling, vore detta liktydigt med dess död. Dä rf ör ä r Staten icke blott en autoritet, som regerar och giver lagens form och ett högre ä ndligt vä rde åt individuella viljeyttringarna , utan ä ven en makt, som utå t h ä vdar sin egen vilja genom att göra den erk ä nd och respekterad eller m.a.o. genom sitt handlande bevisa sin viljas allmä ngiltighet i 11

alla de nödvä ndiga yttringarna av dets utveckling (20). Och d ä rf ör måste i Statens väsen ligga ett behov av organisation och expansion , å tminstone potentiellt. Staten kan h ä rigenom bringas att anpassa sig efter den m ä nskliga viljan, som icke k ä nner några grä nser f ör sina utvecklingsmö jligheter, och som genom sina yttringar bevisar sin egen oä ndlighet (21). •‘

. Den fascistiska Staten, som ä r en högre och m ä ktigare form av det personliga , ä r en kraft, men en andlig så dan. I denna kraft samverka n ä mligen alla former av etiskt och intellektuelt mä nskligt liv. Dä rf ör ä r Staten icke inskrä nkt att utöva allenast enkla ordnings och skyddsfunktioner, vartill liberalismen ville begr ä nsa Statens uppgifter. Staten ä r icke blott en mekanism , som verkar inskrä nkande på omfattningen av den enskildes f örmenta frihet. Den ä r en inre levande form och norm en individens str ä nga disciplin , som beh ä rskar så vä l vilja som intellekt. Dess princip, den centrala inspirationen och väckelsen hos individen såsom verksam i det medborgerliga samhä llet, tr ä ngert ill djupet av och f örankrar sig i m ä nni12

—

ns ge ö lin r nd ha en lh til t de , re va ä rta g si s an hj sk eller en tankens man, en konstn ä r eller en veten i ä n le ä r n sj de , att å ä s d ga n ka ; skapsman man hans sjä l. av re fta sti t as en all e ick a nd lu å s ä r en ism sc . Fa 13

a ig t dl de an ä e d mt ä rj n uta r ne tio tu sti in h oc lagar e ick na da ll vi om n . De ä re fr ja be m h oc e ar led livets t de h i . Oc tro h oc ä r kt ra ka es nn he det mä nniskan , t ite or kt au en h oc lin ip sc di n a de , ap ll vi sk ta syfte \ nd å ^ tst mo r ä ka rs h h oc ä n le ä sj er ng som genomtr slöst i dess inre. Fascismens tecken ä r d ä rf ör lik h oc t af , kr t he en ö r f , n le bo m sy n torsknippa r ä ttvisa.

ANDRA DEDEN

•

••

Politisk och social doktrin .

Då jag under de nu lä ngesedan f örflutna marsdagarna 1919 genom « ll Popolo d’ltalia » s spalter till Milano sammankallade de överlevande interventionisterna vilka f öljt mig ä nda sedan Fasci d ’azione rivoluzionaria i januari 1915 kon stituerades hade jag änrfu icke i mitt inre utvecklat någon sä rskild doktrin ä r plan f ör min aktion . Endast en l ä ra kande jag genom personlig upplevelse, nä mligen socialismen , under perioden frå n å ren 1903-1904 till vintern 1914 eller sålunda ungef ä r ett å rtionde. Den upplevelsen bestod emel lertid i den enkla partimedlemmens och i ledarens erfarenhet. Min doktrin var också på detta stadium en handlingens doktrin. Någon enhetlig, allmä nt erk ä nd socialistisk doktrin existerade icke l ä ngre i

—

d an kl i ys T r å in te ns er B n , da se tid a nn 05 19 vid de ö r ka tis is on si vi re a dd le m no ho av n de t da un gr , en ls re ö r ka tis is on si vi re a dd le m so relsen, samt så r in de un h oc a nn de t mo n tio samt så som opposi ä r n tio lu vo , re en r se en nd te tta tsa mo av flytande v ä nsterrörelse oppstå tt, vilken senare i Italien stann de om in ot ä m d re en m ä lt f ag s sl na er as fr nade på . en sm vi l je til ls bo n te ev ak bl pt up en ryska socialism n ie og ol in rm te a lig å uk br d n de av ot ek n Ehuru ä ve e m nu r , te ris nt ce er st ni tio lu vo , re reformister ra sto en m is sc fa i ö att m gt u jli nn ä t , de ra tystnat ä r å n fr o , m ng gi so ut ö n de lf til de ra a å ilj ö f sk ur str m te is al ci So t en m ve ou M i le , el rd ga Sorel, Péguy La en , lk vi a ar sk as rn te is al ik ka nd ns sy lie ita de och Li e in tis ag , et P liv O m no ge h oc mellan 1904 1914 bere, Oranos La Lupa och Enrico Leones Divenire n de liv gei av ä fl tt kt ny en a es ut ad gj e social lyck h oc a nd ä br ut n da re ik lit po a ig tis nom Giolit nesl f örlamade italienska socialismen. m so å s en m is r al va ci , so t slu , d s vi et ig kr Å r 1919 doktrin redan d öd, den existerade d å mera endast så som ett undertryckt hat och hade sä rkilt i Italien endast en traktan, n ä mligen att utkrä va h oc t et la ig ve kr de ha m so m de av ä g in vederg lln

—

som skulle « sona » detsamma. Il Popolo d’ Italia hade som undertitel : « Krigsdeltagarnas och pro-

ducenternas tidning ». Ordet « producenterna » var redan uttrycket f ör en andlig riktining. Fascismen uppbyggdes icke efter en på f örhand vid skrivbordet utarbetad doktrin. Den blev icke parti men d ä remot, under de f örsta två å ren, motparti. Det namm jag gav denna organisation var signifikativt för dess karaktä r. Och likvä l skall den , som numera tager del av de gulnade bladen i redogörelsen f ör det sammanträde, vid vilket Fasci italiani di combattimento konstituerades, icke finna en doktrin utan en samling utkast, antydningar och f örebud , vilka f örst sedan de flera å r senare befriats frå n en i begynnelsen oundviklig inblandning av frä mmande gods utvecklat sig till den serie doktrin ä ra l ä rosatser, varigenom fascismen blivit en gentemot alla andra så väl övergivna som ä nnu bestående l ä rosystem sjä lvstä nding politisk doktrin. « Om bourgeoisien » , sagde jag d å, « tror sig finna åskledare i oss, så misstager den sig. Vi skola gå arbetet tillmötes... Vi vilja göra arbetarklasserna f örtrogna med konsten att utöva den styrande makten, ä ven f ör att så som ledare driva 25

•

fram industri och handel .... Vi komma att bek ä m pa alla reaktionä ra tendenser inom teknikens och den andliga kulturens omr åden.... Nä r det kommer att stå öppet f ö r oss att övertaga regeringsmak ten , f å vi icke stå modl ösa. Vi m åste vara beredda att genast handla ; skulle den nuvarande regimen komma att överflyglas, d å ä r det vi, som skola taga dess plats. R ä tten att tilltr äda regeringsmakten tillkommer oss, emedan vi drivit landet ut i kriget och f ört det till seger. Den nu sittande politiska representantf örsamlingen ä r icke tillfyllest f ör oss, vi vilja i stä llet hava en direkt representation f ör olika intresseriktningar.... Kanske vill man invä n da mot detta program, att det för oss tillbaka till det gamla korporationssystemet. Det betyder ingenting.... Jag skulle så ledes önska , att denna f ör samling ville acceptera de krav, som ur ekonimisk synpunkt framstä llts av den nationella syndikalismen •••• )> . Ä r det icke f örunderligt, att redan f örsta dagen i Piazza San Sepolcro ordet « korporation » ljuder, detta ord, som sedan under revolutionen fortgå ng skulle komma att beteckna en av de legislativa och

sociala skapelser , sof hava grundl ä ggande betydelse f ör den fascistiska regimen.

. Aren f öre marschen mot Rom voro sä fyllda av handlingens n ödvä ndighet, att tiden icke till å t teoretiska undersökningar eller utarbetandet av ett fullst ä ndigt doktrin ä rt system. Man k ä mpade i stä der och i byar. Man diskuterade, men — vad högre och väsentligare var man stupade. Man kunde dö. Doktrinen — konstfullt utformad i ka pitel och paragrafer och f örsedd med l ä rda kommentarer kunde man undvara, men man hade i stä llet n ågot vida mer betvingande sin tro. Och f örstå r att grunden till doktrinen lades, medan striden rasade. Det var just under dessa å r den fascistiska tanken v ä xte sig stark , luttrades och f ördes fram mot sin systematiska utformning. Pro2

—

blemen rörande individ och Stat, auktoritet och frihet, de politiska och sociala och de mera speciellt nationella problemen angrepes och kampen mot de liberala, demokratiska, socialistiska l ä rorna , mot frimureriet och det katolska folkpartiet f ördes samtidigt som de s. k. « straffexpeditionerna » f öretogos. Men d å ett f ä rdigt « system » icke fanns, vä-

grade motstå ndarna mot bä ttre vetande att tillerk ä nna fascismen nå gon som helst doktrin ä r kapacitet, och detta oaktat doktrinen just började vä xa fram , må vara att det till en början skedde tumultuariskt, i form av en våldsam icke dogmatisk opposition , så som alltid brukar vara fallet med nya idéer , och f örst sedermera i den positiva formen av en l ä robyggnad, som successivt f örverkligades under å ren 1926-192 i den nya regimens lagar och institutioner. Fascismen ä r i vå ra dagar klart uttydd icke blott så som styrelseform utan ä ven som doktrin. Detta öva kritik mot sig sjä lv och andra, f örvä rvat en egen sjä lvstä ndig stå ndpunkt , en ledstjä rna och så ledes en bestä md riktning — vid behandlingen av alla de yttre och inre problem , som oroa vä rl dens folk .

—

3. I avseende å m ä nsklighetens framtid och utveckling i allm ä nhet och således utam särskild tror fascismen hä nsyn till nutidens politik framf ör allt icke på vare sig m ö jligheten eller nyttan av den eviga freden . Fascismen stä ller sig så lunda avvisande mot pacifismen , vars r ä tta na-

—

tur ä r undflyendet av kampen , fegheten fram f ör uppoffringen. Endast kriget f örmå r driva fram

alla m ä nskliga krafter till deras h ögsta prestationsf örmåga och trycker liksom ett adelsm ä rke på de folk, som besitta den upph ö jda f örmå gan att bä ra det. Alla mä nniskans övriga prövningar ä ro blott surrogat, vilka aldrig stä lla henne mot sig sjä lv inf ör alternativet liv eller d öd . En doktrin , som därf ör utgå r från freden såsom ett på f örhand givet postulat, ä r fr ä mmande för fascismen , och på samma sä tt ä ro alla internationella konstruktioner och folkf örbundsid éer fr ä mmande f ör fascismens hela väsen, emedan sådana str ä vanden, om de också accepteras, d ä rf ött att de under vissa politiska betingelser kunna vara till en viss nytta, dock så som historien visat, genast skingras för vinden, så snart krafter av k ä nslobetonad, ideell och aktiv natur bl å sa till storm i folkens hjä rtan . Fascismens antipacifistiska ande genomtr ä nger ä ven den enskilde individens liv. Stridsavdelningarnas stolta motto : « Strunt i det » ( « Me ne frego » ), skrivet på ban daget om ett så r, gengiver icke blott en oreflekterad stoisk handling utan ä r syntesen av en doktrin, som icke ä r uteslutende politisk utan fastmera re29

sultatet av en uppfostran till striden, ett antagande av de d ä rmed f örenade riskerna. Dä rav f ödes en

ny italiensk livsstil. Fascismen accepterar och ä lskar i enlighet h ä rmed livet, men f örd ömer och avskyr självmordet, som anses såsom feghet. Livet uppfattas så som ansvar , utveckling och erövring, det skall levas upphö jt och fullt, det tillhör den enskilde men framf ör allt ä ven andra m ä nniskor, nä ra och fjä rran , i nuet och i framtiden.

. 4 Fascismens inst ällning till befolkningspolitiken framgå r av ovan angivna f örutsä ttningar. Aven fascisten ä lskar sin n ästa, men detta begrepp « nästan » ä r icke vagt och obestä mt och k ä rleken till nästan utesluter icke n ödvä ndigheten av uppfostran i strä nghet och ä nnu mindre iakttagandet av stå nds- och rangolikheter. Fascismen avh å ller sig frå n de allm ä nna omfamningarna mellan folken och fr å n sin plats mitt ibland de civiliserade folken , betraktar den dessa med vaksamma och misstrogna blickar, observerar deras inre tillstå nd och vä xlingarna i deras intressen och l å ter sig ingalunda missledas av deras tillf ä lliga och skenbara sä tt att f örhå lla sig. 30

5- . En livsuppfattning sådan som fascismens medf ör ett best ä mt avstå ndstagande fr å n den dok trin, som låg tiil grund för den s.k . vetenskapliga eller marxistiska socialismen, den historiska materialismens doktrin , enligt vilken den mä nskliga kulturens utveckling skulle kunna f ö rklaras enbart såsom en strid mellan olika sociale gruppers intressen och en fortgående f ör ändring av produktionens medel och redskap. Att de ekonomiska hä ndelserna — upptäckten av råvaror, nya arbetsmetoder, tekniska uppfinningar hava sin stora betydelse, f örnekar ingen, men att de skulle med uteslutande av alla andra faktorer utgöra tillr äcklig f örklaring till mä nsklighetens utveckling, är ett absurt påstå ende. Fascismen trot alltjä mt på det heliga , på hjä ltemodet d .v.s. på handlingar , som ä ro opå verkade av vare sig omedelbara eller medelbara ekonopiiska motiv. Då fascismen f örnekar den historiska materialismen, som gör människorna till ett slags marionetter i historien , vilka uppenbara sig och f örsvinna vid ytan, medan de verkligen styrande krafterna hå lla till och arbeta i djupet dä runder, så f örnekar fascismen ä ven klasskampen, vars f örmenta of ör ä nderlighet och

—

eviga fortgå ng ä r foster av ifrågavarande materiellökonomiska uppfattning, och vägrar framf ör allt att tillerk ä nna klasskampen nå gon huvudsaklig betydelse f ör de sociale f ör ä ndringarna. Sedan socialismen vederlagts i dessa sina huvudprinciper, å terstå r av dess doktrin ä ra vä sen enbart en senti mental lä ngtan gammal som m ä nskligheten efter den sociala sammanlevnaden genom viiken den stora massan finner en lindring i sina lidan den och bekymmer. Men fascismen sä tter icke heller nå gon tilltro till en begreppslig ekonomisk « lycka » som vid en viss given tidspunkt i den ekonomiska utvecklingen skulle f å sitt förverkligande, socialistiskt och n ä stan automatiskt, genom att alla tillf örsä krades ett maximum av vä lstå nd . Fascismen bestrider möjligheten att realisera detta materialistiska lyckobegrepp och l å ter socialekonomerna fr å n adertonde å rhundradets f ö rsta hä lft behålla det f ö rsig sjä lva. Fascismen godtager sålunda icke identiteten vä lstå nd lycka, som innebä r, att människorna skulle sjunka ned till dju rens nivå, utan behov av annat ä n att ä ta sig tjocka och feta , ‘eller så lunda till ett blott och bart vegetativt liv.

—

6. Efter socialismen krossar fascismen alla de demokratiska ideologiernas komplex och avvisar dem så vä l ifråga om deras teoretiska premisser som betr ä ffande deras praktiska tillämpning och utforming. Fascismen bestrider, att flertalet blott på grund av det enkla faktum , att det ä r flertal, skulle vara i stå nd att utöva stryrelsen i de m ä nskliga samh ällena och att göra detta genom att periodiskt bliva konsulterat. Detta emedan fascismen har ögonen öppna f ör de outrotliga, fruktbä rande och vä lgörande olikheterna mellan m ä nniskorna, vilka icke kunna göras lika medelst en så mekanisk och till det yttre inskr ä nkt procedur som den allm ä nna röstr ä tten. Demokratiska styrelseformer skulle kunna definieras såsom regeringssystem , vil ka då och d å giva folket illusion av att vara suver ä nt, medan den verkligt effektiva suver ä niteten utövas av andra , stundom oansvariga och f ördolda , krafter. Demokratien ä r en styrelseform utan konung, men har i realiteten en m å ngfald konungar , ofta betydligt mer exklusiva, tyranniska och f ör folket ruinerande ä n en enda konung, om också denne verkligen ä r en tyrann. Detta f örklarar , varför fascismen, som f öre å r 1922 på grund av

—

33 3.

- B.

MUSSOLINI , Fascismens

Doktrin

( sv .).

—

f öretedde republikansre ö n f da a re ss de å n fr g si e rd jo ka tendenser, frig å fr , t n at ga n se el ö yg rt ve n de i om R marschen till v å ra tt i s se el yr st a ä sk ti li s po at St om formen f ör en , e ls de v ty be ä lig nt se å n go n r ha dagar icke lä ngre n å ö la f al å rg p an rt ka av ov pr m iu ud st t et samt att r ö f la å al m , so p lik e ki ar on m de en å st be h oc gna d vi ste , m va å gi er ik bl pu re de en å st gå ngna och be ke ic r le ik el bl pu ki re ar on m om å , n fr ga handen att t de t at an ut tis ita rn te ae ie b bör bedömas su spec s nd t la ss po vi t et a lk , vi i en rm fo a ik ol r ä h ä r g lle o h ol oc yk ps on iti , ad tr ia or , st hi litiska utveckling s fa r å st a nd lu S å . k yc tr ut g si r giska egenart tage ö r , f in ik bl ki ar pu on re m en es tit an r ö ve cismen de ita lv til n de t de , i de na an st n vilken demokratie en ik bl pu ö re e jd ph up en m er st bi la al en ki ar mon r t ha de ch O . en rm fo se el yr st a lig n om de fullk till r ne in ro ä m , so er ik bl pu s re nn fi t , de visat sig att m so ä l av , lik ka tis tis lu so ab r le el ä ra n tio ak ligt re ka is lit te as po rv ä de å dj å ta p g l si in , m so monarkier och sociala experiment. , an en R de sa » n pe ka , t ns te te uf ve rn ö 7. « F Fi na si av en , i er ls ve ka gi is st in ci as rf ö f som hade ns m av ä r te ro uk « od ä pr r ne tio ita ed m a sk losofi

tillf ä lliga f örh å llanden

—

klig verksamhet ,men det vore

en chim är, om

man trodde sig kunna göra f örnuftet omedelbart tillgä ngligt f ör folket och genom folket. För att hå lla f örnuftet i världen vid makt ä r det icke nödvä ndigt, att alla mä nniskor göras delaktiga av detsamma. I varje fall skulle ett f örsök i så dan riktning icke kunna fullf öljas av den grunda demokratien, som snarare synes ä gnad att utsläcka varje högre kultur och vetenskaplig disciplin. Principen, att samhä llet ä r till blott f ör deras välf ä rd och frihet, vilka utgöra samhällets medlemmar synes icke vä l överensstä mma med naturens ordning, enligt vilken allenast arten kommer i betraktande och individen d ä remot synes f å stå tillbaka. Det kan i högsta grad befaras, att sista ordet frå n en på detta sä tt uppfattad demokrati ( jag skyndar mig att framhå lla, att den kan uppfattas ä ven annorlunda) skulle peka hän mot ett samh ä llstillstånd, i vilket en degenererad folk stam icke skulle hava annan sysselsä ttning än att njuta den vulgä ra massans lägsta frö jder ». Så långt Renan . Fascismen utdömer hos demokratien såsom absurd den konventionella l ögnen om den politiska s.k. likställigheten, den vill riva

bort den kollektiva oansvarighetens slö ja och myten om lyckan och det oavlå tliga framå tskridandet. Men om demokratien kan uppfattas på annat sä tt d.v.s. om demokratien icke skall anses beteckna ett folkets utstötande frå n Statens centrum till dess periferi, då skulle fascismen av den som skriver dessa rader kunna definieras såsom en « organiserad, centraliserad och auktorität demokrati ». 8. Gentemot liberalismens l ä ror intager fascismen en absolut avvisande hå llning så v ä l på det politiska som på det ekonomiska området. Man f å r icke allenast av aktuellt polemiska sk äl överdriva liberalismens detydelse under f örra å r hundradet och göra denna politiska l ä ra, som var en av de må nga d å framtr ä dande, till en m ä nsklighetens religion f ör alla tider, bå de nu och fram deles. Liberalismen blomstrade icke lä ngre ä n under halvannat decennium. Den f öddes å r 1830 såsom en reaktion mot den Heliga Alliansen, som ville å terf öra Europa till tiden f öre år 1789, och nå dde sin hö jdpunkt å r 1848, då t.o.m. Pius IX blev liberal. Kort d ä refter började nedgå ngen. Om , å ä r blev s å och var djens ett gl ljusets 1849 1848

—-

—

ett mörkrets och tragediens. Den romerska

republiken tillintetgjordes av en annan republik, den franska. Samma å r lanserade Marx evangeliet om den socialistiska religionen med det ber ömda « Kommunistiska manifestet ». Under ä r 185 1 gjorde Napoleon III sin illiberala statskupp och regerade d ä refter i Frankrike till slutet av år 1870, då han störtades av en folkrörelse vilken emellertid var f öljden av de största militä ra nederlag historien känner. Segraren var Bismarck, som aldrig visste var frihetens religion hade sitt tillhåll och av vilka profeter den betjä nade sig. Det är betecknande, att ett folk med så hög kultur som det tyska f örblev alldelse ovetande om denna frihetens religion under hela nittonde å rhundradet. Ett enstaka undantag utgör den episod, som gick under benä mningen « det l ö jliga parlamentet i Frankfurt » och som varade några m å nader. Tyskland har nå tt fram till sin nationella enhet utanf ör liberalismen, ja, på direkt motsatta vä gar. Liberalismen synes vara fr ämmande f ör den tyska andan, som i grunden ä r monarkiskt sinnad , medan liberalismen historiskt och logiskt ä r anarkiens f örmak. Den tyska enhetens 37

etapper ä ro de tre krigen å ren 1864, 1866 och 1870, vilka f ördes av « liberaler » som Moltke och Bismarck. Vad betr äffar den italienska enheten, så har liberalismesn andel d ä ri obestridligen varit av mindre betydelse ä n de insatser, som gjorts av Mazzini och Garibaldi, vilka icke voro liberala. Utan den illiberale Napoleons intervention skulle vi icke haft Lombardiet, och utan den illiberale Bismarcks bistå nd genom slagen vid Sadova och Sedan är det mycket möjligt, att vi icke å r 1866 f å tt Venetien och icke å r 1870 intagit Rom . Frå n år 1870 till å r 1915 kommer d ä refter den period , under vilken den nya trons f örkunnare sjä lva erk ä nna sin religions undergå ng, sedan den slagits i spillror genom dekadentismen i litteraturen och aktivismen i den praktiska politiken, d.v.s. nation alismen, futurismen och fascismen. Sedan det « li berala » å rhundradet samlat en oä ndlig m ä ngd gordiska knutar, sökte man lösa dessa med vä rlds krigets hekatomb. Aldrig har någon religion kr ä vt ett så ofantligt offer. Men liberalismens andar vo ro kanske blodtörstiga ? I vå ra dagar stä nger liberalismen portarna till sina tempel , vilka övergivits, d ä rf ör att m ä nniskorna insett att den agnos-

ticism i ekonomiska fr ågor och den indifferenta hållning beträffande politik och moral, som k ä nnetecknar liberalismen, skulle komma att medf öra och ä ven har medf ört Staternas fullstä ndiga ruin. Detta f örklarar, varf ör nutidens politiska erfarenheter i alla lä nder ä ro antiliberala och det ä r d ä rf ör h ögst lö jligt att vilja göra gä llande, att dessa erfarenheter skulle falla utanf ör historien , liksom historien vore ett f ör liberalismen och dess profeter reserverat jaktområ de och som om liberalismen vore kulturens slutgiltiga och oöverträ ffbara formel .

9. Att fascismen ställer sig avvisande mot socialismen, demokratien och liberalismen bör dock icke ingiva den f örestä llningen, att fascismen vill å terf öra vä rlden till det tillstå nd som f öre å r 1789, vilket brukar betecknas så som begynnelseå ret f ör demoliberalismens sekel. Det ä r icke mö jligt att vä nda tillbaka . Den fascistiska doktrinen har icke valt De Maistre till sin profet. Den . absoluta monarkiens tid ä r f örbi, och likaså all kyrkodyrkan . På samma sä tt ä r det f ör alltid slut med de feodala privilegierna och indelningen i slutna och oge-

nomtr ä ngliga kastcr. Den fascistiska auktoritetens

begrepp har intet gemensamt med polisstaten. Ett parti, som utövar total regeringsmakt över ett folk, ä r en ny f öreteelse i historien och en f öreteelse, som icke erbjuder nå gra som helst jä mf örelser eller anknytningspunkter. Ur lä mningarna efter de liberala, socialistiska och demokratiska l ä rorna har fascismen upptagit de element, som ä nnu hava livsvä rde. Vad « som skulle kunna kallas historiskt erk ä nda fakta har behå llits, under det att allt övrigt, d .v.s. uppfattningen om en f ör alla tider och alla folk anvä ndbar doktrin , f örkastats. Ä ven under antagande att nittonde århundradet f å r gä lla såsom socialismens, liberalismens och demokratiens å rhundrade, ä r det icke givet, att också tjugonde å rhundradet skall tillhöra socialismen , liberalismen och demokratien . De politiska doktrinerna f örgå , men folken bestå. Det ä r tä nkbart, att det nuvarande å rhundradet blir auktoritetens, « h ögerns » eller fascismens å rhundrade. Och om nittonde å rhundradet var individens (liberalismen innefattar individualismen ) å rhundrade, så ä r det tä nkbart, att det nuvarande blir « kollektivitetens » och så lunda Statens. Att en ny doktrin kan

nyttja alltjä mt livsdugliga element hos de andra doktrinerna, ä r fullkomligt logiskt. Ingen doktrin har nå gonsin blivit född helt ny, blankpolerad och f örut aldrig sk å dad. Ingen doktrin kan berömma *sig av absolut « originalitet » . Alla hava sitt sammanhang, må vara att detta ä r allenast historiskt, med de doktriner, som varit, och de doktriner som höra till framtiden. Sålunda ä r Marx vetenskapliga socialism befryndad med Fouriers, Owens och Saint-Simons utopistiska socialism , och på liknande sä tt anknyter adertonhundratalets liberalism till den stora upplysningsr örelsen under sjuttonhundratalet. Och likaså ansluta sig de demokratiska lä rorna till encyklopedisterna. Varje doktrin åsyftar att inrikta mä nniskornas verksamhet mot ett bestä mt m å l, men människornas verksamhet å terverkar på doktrinen, f örä ndrar denna och anpassar den efter de nya krav, som kunna tillkomma, eller lä mnar den bakom sig. Dä rf ör f å r doktrinen icke sjä lv vara blott en lek med ord utan mäste vara en akt av levande liv. Och detta utgör förklaringen till fascismens pragmatiska nerv, dess vilja till makt, dess 4*

livsvilja samt dess inst ä llning till « vå ldets » fak tum och vä rde.

. Hörnstenen i den fascistiska doktrinen ä r uppfattningen av Staten , dess väsen , uppgifter och ä ndmå l. För fascismen ä r Staten det absoluta ; individer och gruppen å ter det gentemot Staten relativa. Individer och grupper ä ro överhuvudtaget tä nkbara allenast i den må n de ä ro till inom Staio

ten. Liberalismens Stat leder icke de

kollektiva folkgruppernas materiella och andliga kraftmä tningar och framsteg, utan inskr ä nker sig till att registrera resultaten . Den fascistiska Staten d ä remot utvecklar h ärutinnan en medveten aktivitet, har en egen vilja och kallar sig d ä rf ör en « etisk » Stat. Å r 1929 yttrade jag vid den fascistiska regimens f örsta fem å rssammantr äde. « För fascismen ä r Staten cj nattvakten , som enbart sörjer f ör med borgarnas personliga sä kerhet ; icke heller ä r Staten en organisation med rent materiella syften såsom exempelvis att tillf örsä kra folket ett visst vä lstå nd och en j ä mf örelsevis fredlig social samlevnad , i vilket fall en administrativ bolagsstyrelse vore tillräcklig f ör realiserandet av dessa syften ; 42

ickc heller ä r Staten et rent politisk skapelse utan varje samband med den materiella och m ångskif tande verkligheten i de enskildas och folkens liv. Staten , sådan den uppfattas och f örverkligar av fascismen, ä r en andlig och moralisk realitet, ty den manifesterar en politisk, juridisk och ekonomisk organisation av nationen, vilken organisation till sin uppkomst och utveckling ä r andligt betingad . Staten ä r garant f ör den inre och yttre sä kerheten men ä r ä ven vå ldaren osh f örmedlaren av folkets sjä l, så dan den tagit sig uttryrk genom seklers insatser i spr å ket, i sederna och i tron. Staten existerar icke blott i det nuvarande, utan ä ven i det f örgå ngna och framf ör allt i det tillkommande. Staten överskrider m ä nniskolivets trå nga gr ä nser och bestå r genom tiderna såsom folkets immanenta samvete. Formerna, i vilka Staten framträder, f örä ndras, men Statens n ödvä ndighet fortbestå r. Det ä r Staten , som uppfostrar medborgarna i samhä llelig dygd, som lå ter dem bliva medvetna om deras uppgift och manar dem till gemensam str ä van mot ett enhetligt m å l ; som i rä ttsväsendet sammansmä lter deras intressen, som genom tiderna f örmedlar tankens erövringar inom 43

vetenskapen, konsten, rätten och den mä nskliga solidariteten ; som hö jer mä nniskorna fr å n den pri-

mitiva folkstammens stadium till den högsta for men av m ä nsklig maktstä llning, imperiet; som i seklernas h ågkomst inristar minnet av dem som stupat f ör Statens integritet eller f ör att åtlyda dess bud ; och som till efterf öljansvä rda exempel f ör kommande sl ä kten utmä rker de stora militä ra ledarna, vilka utvidgat Statens omr åde, och ge nierna, vilka övergjutit Staten med sin berömmel ses glans. Nä r k ä nslan f ör Staten f örsvagas hos ett folk och i stä llet upplösande och söndrande tendenser taga överhanden hos individer och grrpper, då luta de nationella samhällena mot sitt

fall ».

Sedan å r 1929 har den ekonomiska politikens utveckling i vä rlden ytterligare givit stöd f ör denna doktrinä ra inställning. Det ä r Staten , som trä tt i f örgrunden. Det ä r Staten, som kan h äva de dramatiska motsä ttningarna hos kapitalismen. Blott genom Staten, inom Staten, kan en lösning av den så kallade krisen erhållas. Var se vi nu ens II.

en skugga av Jules Simon, som under liberalismens gryningstid proklamerade, att « Staten skall arbeta f ör att göra sig sjä lv obehövlig och f ör att f örbereda sin avskedsansökan » ? Eller av Mac Culloch, som under senare hä lften av f örra å rhundradet gjorde gä llande, att Staten' borde avh å lla sig fr å n att regera f ör mycket ? Och hur skulle Statens kontinuerliga, på yrkade och ofr å nkomliga interventioner i de ekonomiska k ä ndelserna hava f örklarats av engelsmannen Bentham , enligt vilken industrien icke borde begä ra annat av Staten ä n att bliva l ä mnad i fred , eller av tysken Humboldt enligt vilken den « overksamma » Staten vore att anse såsom den bäsat ? Sant ä r visserligen, att de liberala ekonomisternas andra svallvå g icke gick så lå ngt som den f örsta och att redan sjä lva Smith öppnade — om ä n f örsiktigt d örren f ör Statens interventioner inom n ä ringslivet. Vad individen kan sä gar vara f ö r liberalismen, det ä r Staten f ör fascismen . Men den fascistiska Staten ä r ensam i sitt slag och en frå n grunden ny skapelse. Den ä r icke reaktion ä r utan revolutionä r, så tillvida som den på f örhand l öser

—

vissa universella problem , vilka annorstädes uppstå på det politiska området genom splittringen i olika partier, parlamentarismes två ngsmakt och representantf örsamlingarnas oansvarighet, på det ekonomiska områ det genom de allt flera och mä ktigare uppgifter, som utövas av yerkessammanslutnigarna så väl å arbetarnas som å f öretagarnas sida, och genom dessas inbördes konflikter och överenskommelser ; samt på det moraliska omr å det genom nödvä ndigheten av ordning, av disciplin och av lydnad under vad som ä r att anse såsom landets morallagar. Fascismen efterstr ä var en stark, organisk Stat, som samtidigt vilar på bred folklig basis. Den fascistiska Staten har i sig inf örlivat ä ven den ekonomiska ledningen. Genom de korporativa, sociala och pedagogiska institutioner, som Staten sjä lv skapat, tr ä nger så lunda k ä ns lan f ör Staten ä nda till nationens mest fjä rran lig gandei f örgreninga, så att alla folkets politiska, ekonomiska och andliga krafter, inordnade i sina En Stat, som stöder sig på millioner individer, respektive organisationer, samverka inom Staten , vilka erk ä nna den och vilka ä ro uppfyllda av och

beredda att tjä na densamma, ä r icke liktydig med den medeltida feodalherrens tyranniska Stat. Den har icke heller n ågot gemensamt med de absolutistiska Staterna f öre och efter å r 1789. Individen har icke gå tt f örlorad i den fascistiska Staten utan ä r snarare må ngfaldigad på samma sä tt som en soldat icke blir f örminskad utan må ngfaldigad genom att multipliceras med kamraternas antal. Den fascistiska Staten organiserar nationen, men l ä mnar d ä refter tillräckligt utrymme å t individerna. Den har inskrä nkt onyttig eller skadliga arter av friheten men bibeh å llit dess vä sentliga inneh å ll . Den som hä rutinnan har avgörandet, kan icke vara individen utan allenast Staten.

. Den

fascistiska Staten f örblir icke likgiltig inf ör religionens faktun i allmä nhet och icke heller inf ör den sä rskilda positiva religion , som den italienska katolicismen utgör. Staten har icke n ågon teologi men v ä l en moral. Inom den fascistiska Staten betraktas religionen såsom en av den m ä nskliga andens djupaste yttringar, som f öljaktligen ick blott respekteras utan ä ven f örsvaras och 12

sin en e ick ten ar Sta ap sk ka tis cis fas n . De s da yd sk

tid s vis en vid re ier sp be som å Ro » s d Gu egen ä t ste lls iga fu nd s en ng eri eg tsr en nv r ko de un t punk å ä f f ö nga r n lle r de he g h , oc ej ö ra lat ve g g urartnin ls bo å som s ä na ur lar sj m na no ho å att ö l k rs utp fö , s rna ete ask rar en kte sm pe sci Fa res ö r jevismen g n de n ve ä m d so Gu lik as ä rn lta h oc hj helgonens er nn ä k t lke iva fo na h oc kla en t n de ke vil , Gud och tillber i sitt hjä rta. «

kt ma l til ä ja vil r en ten Sta ka tis cis fas n De 13. och imperium . H ä rvid gå r den romerska tarditionens maktidé igen. I fascismes doktrin ä r imperk me ä , er rt lit ell mi lt iel or rit ter st ett da en t rie ej antilt uttryck utan har ä ven en ä ndlig och mora lisk innebörd . Man kan tä nka sig ett imperium , d.v.s. en nation , som direkt eller indirekt styr an dra nationer, utan att detta imperium behövt erövra en enda kvadratkilometer territorium . För fascismen ä r tendensen att efterstr ä va ett imperium , d.v.s. en nationens expansion, en yttring av , ter å en ns de tta ten tsa mo n de n da , me ft kra vital att « stanna inom husets v äggar » , ä r ett tecken på « dekadens » ; folk, som uppst å aller å terupps-

tä, ä ro

imperialister, folk , som stå inf ör sitt fall, ä ro d ä remot benägna f ör självupp. Fascismen ä r den doktrin , som bä st ägnar sig att uttrycka r ådande andliga tendenser och stä mningar hos ett folk , vilket såsom det italienska å teruppstå r efter må nga å rhundradens sjä lvf örsakelser och underkastelser under fr ä mlingar. Men imperiet krä ver disciplin , samverken mellan olika kraftter, pliktuppfyllelse och uppoffringar. Detta f örklarar må nga sidor av det fascistiska partiets praktiska maktutövning, verksamhetssä ttet hos må nga av den imperialistiska Statens organ och den nödvä ndiga strä ngheten mot dem, som skulle vilja motsä tta sig denna spontana och ödesbestä mda rörelse i det tjugonde å rhundradets Italien , detta under å beropande av nittonde å rhundradets redan f örå ldrade ideologier, vilka avvisats överallt, d ä r man haft mod att inl å ta sig på de politiska och sociala f örä ndringarnas stora experiment. Aldrig have folkeni såsom i vå ra dagar lä ngtat efter auktoritet, riktlinjer och ordning. Om varje å rhundrade kan sägas have en sin doktrin , så synes tusen indicier tala f ör att fascismen ä r det nuvarande å rhundradets. Att fascismen ä r det levande livets doktrin 49 - B.

MUSSOLINI , Fascismens

Doktrin

(sv .).

, att tro t ck en ä n pv de up att um kt fa t visas av de denna tro erövrat själarna bevisas å ter av det fakar a m sin h oc a de sin pa stu ft ha en ism sc fa , tum att tyrer . Fascismen har numera i v ä rlden uppnå tt den universalitet, som utm ä rker alla doktriner, vilka genom sitt f örverkligande kommit att representera en period i den m ä nskliga andens historia.

ANMÃ&#x201E;RKNINGAR

( T ) « Det är så lunda tid f ör den italienska fascismen att, f örså vitt den icke vill d ö eller vad som vore ä n v ä rre begå sjä lvmord , skapa sig ett « doktrin ä rt system ». Detta kommer icke att vara och bö r icke heller vara likt en Nessusskjorta , som f ö r all framtid fjä ttrar

—

oss utan der ty morgendagen ä r gå tfull och oviss bör utgöra ett v ä gledande rä ttesn öre f ör v å r dagliga verk

samhet, politiskt och individuellt. Jag sjä lv , som har f örfattat denna doktrin , ä r den f ö rste att medgiva att v å ra blygsamma programmatiska utkast fascismens teoretiska och praktiska orienteringar måste revideras, rä ttas, utvecklas och f örstärkas, ty de hava icke undgå tt att h ä r och var på verkas av tidens tand . Jag tror dock , att den innersta k ä rnan alltjämt å terfinnes i de postulat, som under två å rs tid hava tjä nat så som samlingstecken f ör den italienska fascismens skaror. Men även om grunden ä r lagd med denna ur sprungliga k ärna , ä r det tid att skrida till en fortsatt, mer vittgående utbyggnad av programmet.

—

1 detta verk , som har vital betydelse f ö r fascismen, borde alla Italiens fascister deltaga med sä rskild iver , i synnerhet i de landsä ndar, d ä r man med eller utan ö verenskommelser kommit till fredlig samlevnad mellan anh ä ngarna av de två motsatta meningsriktningarna. Det kan lå ta som ett överord , men jag skulle vilja , att under de tv å m å nader, som å terstå tills nationalf ör samlingen sammantr ä der, skapades den italienska fascismens filosofi. Milano med sin f örsta skola f ör propaganda och kultur arbetar redan mot detta m å l. Det ä r icke blott fråga om att bearbeta de program matiska grundsatser, vilka skola bef ä sta organisationen hos det parti , vari den fascistiska r örelsen ofrå nkomligen kommer att utmynna . Det gä ller ä ven att tillintetgöra den stupida legenden om att fascismen inom sina leder endast inrymmer det yttre v å ldets m ä n men d ä remot så som i sjä lva verket ä r fallet • ä ven andligen icke rikt utrustade och djupt tä nkande personer. Denna nya riktning av den fascistiska rörelsen skall vara till skada för den d ä rom ä r jag f örvissad ej stolta anda och den kampiver, som sä rskilt utm ä rker fascismen . Att f örse hjä rnan med doktriner och fasta grundsarter innebä r icke ett avv ä pnande utan ett f ör

—

med-

stä rkande; det

betyder att göra handlandet alltmer vetet. De soldater, som k ä mpa med kunskap om va det gä ller, ä ro alltid de bästa. Fascismen kan och bör sä tta som sin devis Mazzinis binom : « Tä nka och handla ».

( Brev till M. Bianchi den 27 augusti 1921 med anledning av öppnandet av fascistiska skolan f ör propaganda och kultur i Milano; i Messaggi e proclami, Milano, Libreria d ’ltalia, 1929, sid. 29). « Det är n ödv ä ndigt, att fascisterna komma i förbin delse med varandra och söka utveckla sin verksamhet till att bliva ä ven en doktrin ä r, en andens och tankens verksamhet.... Om nu v å ra motstå ndare hade varit n ä rvarande vid v å rt sammantr ä de, skulle de kunnat övertyga sig om att fascismen icke ä r blott handling utan ä ven tanke » . (Vid fascistiska partiets nationalr å ds sammanträ de den 8 augusti 1924, i La nuova politica deU’ Italia. Fjä rde uppla gan , Milano, Alpes, 1928, sid . 316-317). (2) « Jag på stå r, att fascismen den dag som i dag ä r kan sä gas, så vitt avser dess idé, doktrin och yttre f örverkligande, vara universell . Den ä r italiensk i sina sä rskilda institutioner och universell till sin anda ; och det kunde icke vara annorlunda. Det andliga ä r till sitt eget v ä sen universellt. Man kan d ä rf ör f örutspå ett fascistiskt Europa , ett Europa , som i sina institutioner ingjuter fa scismens doktrin och praxis. Ett Europa , som så ledes löser den moderna statens d. v .s. det tjugonde å rhundradets Stat, som ä r helt olik de Stater, vilka existerade före år 1789, eller tillkommo under tiden d ä refter • problem i fascistisk anda. Fascismen av i dag fyller den

—

universella karaktä rens krav . Den l öser n ä mligen det trefaldiga problemet rö rande förh ä llandet mellan Stat och individ , Stat och grupper samt grupper och organiserade grupper ». (Proklamation å r IX till de federala direktorierna , samlade i Palazzo Venezia den 27 oktober ' 30 , Milano, Alpes, 1931, sid . 211). i del cors Dis i ; 1930

(3) « Denna politiska utveckling gå r sida vid sida med en filosofisk . Om det ä r sant, att man under ett sekel haft det materiella uppstä llt på sina altare, så har i v å ra dagar det andliga intagit denna plats. I honsekvens d ä rmed tillbakavisas numera alla den demokratiska an dens sä rskilda manifestationer : l ä ttsinne, planlöshet, bristen på personlig ansvarsk ä nsla , förh ä rligandet av det stora antalet och den hemlighetsfulla gudomlighet, som gå r under ben ä mnigen « folket » . Andens alla skapelser komma i första planet framf ör allt de religiösa under det att ingen l ä ngre har mod att drö ja kvar vid den antiklerikala f örkunnelse, som under m å nga decen nier utgjorde ä lsklingssysselsä ttningen f ö r demokratien i v ästerlandet. Då man säger, att Gud å terv ä nder till m ä nniskorna , ä r det i avsikt att framhålla , att de andliga v ä rdena å nyo börja göra sig gä llande ». ( Da che parte va il mondo , i Gerarchia å r I, 1922, n. 3 samt i Tempi della rivoluzione fascista , Milano, Alpes, 1930, sid . 34-35). « Det finns et område som ä r reserverat icke så mycket

—

f ör forskning som fastmera f ör meditation över livets yttersta m å l . Så lunda utgå r visserligen vetenskapen frå n erfarenheten men utmynnar oundvikligen i filosofien, och enligt min mening kan endast filosofien st ä lla vetenskapen i dess rä tta belysning och f ö ra den fram till rangen av en universell id é » . ( Vid vetenskapskongressen i Bologna den 31 oktober 1926; i Discorsi del 1926 , Milano, Alpes, 1927, sid . 368). « Den fascistiska rörelsen kan icke f örstå s, om man icke betraktar den i hela dess vidd och djup så som å ndlig f öreteelse. Dess yttringar have varit av den mest dominerande och avgö rande betydelse,- men d ä rvid f å r man icke stanna. Den italienska fascismen har n ä mligen icke allenast inneburit en politisk revolt mot svaga och inkompetenta regimer, vilka l å tit Statens auktoritet sjunka och hotat att hejda Italien på v ägen mot dess fulla utveckling, utan den har ä ven innefattat en andlig revolt mot gamla ideologier, som underminerat religionens, fosterlandets och familjens heliga principer. Så som en andlig revolt har fascismen sålunda varit ett direkt uttryck f ör folket », { Un messaggio al pubblico inglese den 5 januari 1924, i Messaggi e proclami, Milano, Li breria d ’ltalia , 1929, sid . 107). (4) . « Kampen ä r upphovet till allt som sker, ty livet ä r fullt av kontraster . Dä r finnes k ä rleken och hatet, vitt och svart, dag och natt, gott och ont, och så lä nge icke

dessa motsä ttningar befinna sig i fullstä ndig jä mvikt m ä ste kampen st ä ndigt ligga pä lur i djupet av den m ä nskliga naturen såsom en yttersta oundviklig maktfaktor. Och f ör övrigt är det v ä l , att så ä r f örh ållandet. Ä nnu i v å ra dagar existerar krigets, ekonomiens och idéernas kamp, men den dag, d å man icke lä ngre k ä mpade, vore cn tom , en livl ös, en sö nderfallets dag. Men den dagen kommer aldrig. Och detta d ä rf ör att historien alltid uppenbarar sig som ett v ä xlingarnas sk å despel. Om man she ö , till en , l fred sorg till till net å lug å å f rde terg ä att beg ten , så skulle man d ä rmed motarbeta den nutida epokens dynamiska tendenser. Man m åste bereda sig på nya överraskningar, ny kamp. En fredsperiod kommer aldrig att bestå , så l ä nge folken h ä ngiva sig å t en kristlig drö m om universell förbrödring och kunna rä cka varandra handen tv ä rs ö ver haven och bergen . För min del tror dem ö star rka f men , jag l idea sa des å icke t p cke my jag icke, ty jag f örkastar ingenting ». (Tal till « Politeama Rossetti » i Trieste den 20 september 1920, i Discorsi politici , Milano, « Popolo d’ltalia » Tryckeri 1921, sid 108).

(5) « Nationernas ä ra ser jag i det bidrag de hava givit den m ä nskliga kulturen ».

(6) « Jag kallade d ä remot denna organisation : « Fasci italiani di combattimento » (italienska stridsfasci ). I denna

starka och metallisk formel å terfanns allt som utgjorde inneh å llet i fascismen , så dan jag drö mde den , så dan jag vilel den , sådan jag gjort den. Fortfarande, kamrater, ä r programmet : att k ä mpa . Fö r oss fascister ä r livet en stä ndig, oavbruten kamp, som vi å taga oss med stor f örstr östan , stor of örskr äckthet och med oundgä nglig segervilja ». ( I Rom vid sjunde å rsdagen av fascistpartiets bildande den 28 mars 1926; i Discorsi del 1926 , Milano, Alpes, 1927, sid . 98). « Så ä ro vi d å på nytt ä nda inne vid den fascistiska filosofiens k ä rna . N ä r en finsk filosof nyligen bad mig att i f å ord uttrycka fascismens v ä sen , skrev jag på tyska : « Vi ä ro emot det bekvä ma livet ».

(7) « Om icke fascismen vore en tro, hur skulle den d å kunnat sk ä nka sina skaror deras mod och stoicism ? Endast en tro, som n å tt religionens h ö jder, endast en så dan tro fö rm å r inspirera de ord , som gingo ö ver Federico Florios numera f örstummade lä ppar ». (Vincoli di sangue , i , « Popolo d ’ ltalia » den 19 januari 1922 och i • Diuturna, Milano, Alpes, 1929, sid . 256). »

(8) « Traditionen är otvivelaktigt en av de största andliga krafterna hos folken , emedan den ä r en fortl öpande och bestä ndig f öreteelse i deras andliga liv ». ( .Breve preludio , i « Gerarchia », å r I, 1922, n. 1, och i Tempi della rivoluzione fascista , Milano, Alpes, 1930, sid . 13)

( g ) « Vå rt temperament gör oss ben ägna att sk ä rsk å da n uta ot d rem ä n me te sig n ige rkl ve de a dan å s n me ble pro all ideologisk eller mystisk sublimering. Dä rför å tervinna vi jä mvikten med l ä tthet ». ( Aspetti del dramma i « Po86 . . sid ) rna utu och Di i er tob ok ’ den » lia d lta 192 polo 31 « Vå r strid ä r otacksammare men sk ö nare, emedan r . fte kra v å ra a å ast egn end p kna ä r att oss den tvingar Vi have smulat sönder alla uppenbarade sanningar, vi , en lrik me him alla t isa , avv er å gm a do all hava spottat p ö ra f som rta da ö sva r , , a vit er tan rla cha a all å nat k till torgs undergörande droger f ör att giva m ä nniskos, l ä rosaten å mm gra e pro ick Vi tro p » . « n ka l ä ktet lyc e ndr mi nnu ä tro vi och na lar och ost ap n , ne lgo na he ser på lyckan, frä lsningen och det f örlovade landet. den m å vara av Vi tro icke på en enda l ösning på en rä dinjig ekonomisk , politisk eller moralisk art I, alla sakristiors lösning av livets problem, d ä rf ör att livet icke ä r r ä tlinjigt och aldrig vapendragare r cke som , ä t nt me seg t isk ett etr om till ge ras uce red kan allenast de mest primitiva yttringarna ». ( Navigare necesse i « Popolo d ’ltalia » den 1 januari 1922 och i Diu turna , sid. 223).

—

——

—

(10) « Vi ä ro icke, vi vilja icke vara evigt orörliga , nt iso hor ma sam t mo v ä nt et ikt ans d , me er mi mu så som eller innestä ngda i de samh ällsomstörtande religionssvä rde m fra kar t vis isk kan me n ma d ä , r b s å å tr a s ng rna ma

formler, som bäst

deras religiösa bek ä nnelse. Nej, vi ä ro m ä n , levande m ä n, som vilja l ä mna v å rt bidrag, om också blygsamt, till historiens byggnadsverk ». ( Audacia i « Popolo d’ltalia » den 15 november 1915 och i Diuturna , sid. 11). « Vi f örf ä kta moraliska och traditionella v ä rden , vilka socialismen behandlar med likgiltighet eller f örakt. Men framf ör allt undflyr den fascistiska anden allt som innebä r en godtycklig f örankring i den dimhöljda framtiden ». ( Dopo due anni i « Popolo d’ltalia » den 23 mars 1921 och i Diuturna, sid. 242). « Då det gä ller begrepp och d ä rtill anknutna å sk å dså dana som h öger och vä nster, konservativ ningssä tt och revolution ä r, traditionell och framstegsv ä nlig, klamra vi oss icke fö rtvivlat fast vid det f örgå ngna så som en yttersta rä ddningsplanka , men kasta oss lika litet huvdstupa i framtidens f örvillande dimma » . (Breve preludio, 1922, a.a. och i Tempi della rivoluzione fascista , Milano, Alpes, 1930, sid . 14). « Det negativa , det evigt or örliga ä r f ö rd ömelse. Jag ä r f ör rörelsen. Jag marscherar ».

—

motsvara

—

(11) « Vi ä ro de f ö rsta , som i motsats till den demoliberala individualismen hava h ä vdat, att individen icke existerar annorledes ä n så som ett med Staten och med nödvä ndighet m åste underordna sig Staten samt att, i den m å n som samh ället antager allt mer m å ng-

—

frihet allt n de t or pp lra ra s ne en ge ism sc Fa » i 14 ( . t nk ä mer inskr , ! , A no , ila M s , pe l de si or sc Di 30 19 ; i 1929 september 1929 sid . 280). « K ä nslan f ö r Staten intager en dominerande plats i m sa en n ate St ä att k a de , nn h oc e nd eta dv me italienarnas ä t n lvs ä h oc sj t s ra he de en f ö r i nt ra ga ä rs ig oe ttl ä r en i en tet ui in nt ko ar n ter ate en St res rep st da en , att dighet l de io ( gg id sa : mt es M fra ias tor his s ra de kte sl ä h oc deras . . , ) m sid de ibi , r be to ok n 0 de 30 , e al nu An VII 1929 25 « Eftersom vi under de sist f ö rflutna å ttio å ren hava Ni ö ra , å tt g m e nd ra ne s å po av im g ste m fra ö at f rvreklig , se rut ö h f oc sk ä l a tag ed an m a nn ku h oc en den reflexion n lie Ita ra a ö ol f sk ren å å er o tti ell tio m fe de an mm ko att de detta Italien , som vi k ä nna så m ä ktigt, så genomtr ä ngt d rta ra sto i g in nn en sa t mo m fra å ä k av livets llspr ng an m m sa es ar rg bo a ed m all t s m ilt å fra rsk , ä s g in uetveckl m ko mt ä tj n all ate St t m , fra å s å st be att er m m hå llning ko , ter lik nf la ko cia so h oc i a t isk de lit po ran ö g va mer att ha av et h oc int n ate St m ino a liv rb f ö att er mm såframt allt ko ej r g sin ä in r kn ö m f so , n de vil e ick om n , ate St r utanf ö ( l Ta » h nd . oc sa et mh sa en s en kn ö ä n r me ra kan begä . sid ) . , si l or de sc Di i , 9 12 aj 10 m n 1928 till senaten de 1928 nd ha r na ä ve su ss de t vi å gi ter n ate St å t r ha « Fascismen h oc rs r se pa as kl a all t mo att nte ge m no ge lingsfrihet

skiftande former, i samma

—

m å n blir individens

—

— sä rintressen h ä vda dess absoluta etiska

n de ; e rd v ä tiers ett ra va l att til ts nk r ä sk in ö rut f , m so n har å t regeringe

exekutivt organ f ö r den valda folkf örsamligen , å tergivit dess myndighet att representera Statens personlighet och dess hela maktullkomlighet ; den har befriat administrationen frå n allt partiinflytande och trycket av alla enskilda intressen ». I Consiglio di Stato den 22 december 1928, ibidem , sid . 358). (12) « Ej heller f å r man f örneka den fascistiska Statens moraliska karaktär. Jag skulle blygas att tala frå n denna tribun , om jag icke k ä nde mig f öreträ da Statens mora liska och andliga makt. Vad vore v ä l Staten , om den icke hade en egen ande, en egen moral, varigenom dess lagar erh å lla sin kraft och dess medborgare kunna bringas till h ö rsamhet ? .... Den fascistiska Staten h ä vdar till fullo sin etiska karaktä r ; den ä r katolsk men fascistisk , eller rä ttare sagt framf ör allt, uteslutande och till sitt v äsen fascistisk . Den kompletteras av katolicismen , det f örklara vi öppet, men ingen f å r d ä rf ö r tro sig kunna blanda bort korten f ör oss med • filosofiska och metafysiska trollkonster » . (Tal i deputeradekammaren den 13 maj 1929; Gli accordi del Laterano, Rom, « Libreria del Littorio » 1929, sid . 106). « .... en Stat, som ä r medveten om sin uppgift, och som representerar ett folk under fram å tskridande, en Stat, som oavbrutet utvecklar detta folk ä ver i fråga om dess fysiska tillstå nd ; till ett så dant folk m å ste Staten rikta h ögt syftande ord , v äcka till liv stora id éer och stora

problem och icke blott

utöva

vanlig administration

(Ibidem , sid. 107). (13) « Frihetens begrepp ä r icke absolut, ty i livet ä r ingenting absolut. Friheten ä r icke en r ä ttighet utan en plikt. Den ä r icke en. gå va utan en erövring, icke ett jä mlikhetskrav utan ett privilegium . Frihetsbegreppt v ä xlar med tidens gå ng. Det finns en frihet i fredstid , men den ä r ingalunda krigstidens frihet. Det finns en frihet under v ä lstå ndets tid , men den kan icke tillå tas under n ödens tid » . ( Vid femte å rsdagen av fascistpartiets bildande, dem 24 mars 1924, i La nuova politica delritalia , III, Discorsi del 1924 , Milano, Alpes, 1925, sid. 35), « I v å r stat fattas icke frihet f ör individen , Frihet har han i h ögre grad ä n den isolerade m ä nniskan, ty Staten skyddar honom ; han ä t en del av Staten . Den isolerade m ä nniskan d ä remot stå r utan beskydd ». (1)4 « Vi förkunna i dag f ö r v ä rlden den f örestående tillblivelsen av den m ä ktiga italienska enhetsstaten mellan Alperna och Sicilien, vilken Stat tager sig utrryck i en centraliserad , organiserad , enhetlig demokrati, d är det italienska folket rör sig efter behag. Ty, mina herrar, antingen l å ter Ni folket trä da inom Statens murar och då kommer det att f örsvara dessa , eller lå ter Ni folket stanna utanf ör och d å angriper det dessa murar ». (I

deputeradekammaren den 26 maj 1927; i Discorsi del / 927, sid. 159). « Under den fascistiska regimen f örverkligas enigheten mellan alla klasser, den politiska , sociala och moraliska enigheten hos det italienska folket, genom Staten d .v .s. allenast genom den fascitiska Staten ». (I deputeradekammaren den 9 december 1928; i Discorsi del 1928 , sid. 333). (15) « Vi hava skapat den italienska enhetsstaten. Mä rk v ä l, att sedan kejsard ömets tid har Italien icke lä ngre varit en enhetlig Stat. Vi bekr ä fta h ä r energiskt mina ord fr å n talet i Scalatcatern i Milano : « Allt inom Staten , intet mot Staten, intet utanf ör Staten ». (I deputeradekammaren den 26 maj 1927; i Discorsi del 192 J , sid. 157).. (16) « Vi befinna oss h ä mligen i en Stat, som kontrollerar alla verksamma krafter inom nationen . Vi kontrollera de politiska krafterna , vi controllera de moraliska krafterna och vi kontrollera de ekonomiska krafterna , och så lunda ä ro vi framme vid den fascistiska korpora -

tiva Staten. Vi f öretr ä da en ny princip i v ä rlden , vi f öretr ä da den bestä mda , kategoriska och definitiva antitesen gentemot hela v ä rlden av demokratier, plutokratier och frimureri , eller kort sagt hela den v ä rld , som bek ä nner sig till de

65 5.

- B.

MUSSOLINI , Fascismen <

Doktrin

(sv .).

odödliga principerna frå n år 1789 ». ( Vid installationen partiets nya nationella direktorium den 7 april 1926; i Discorsi del 1926 , sid. 120). « Korporationernas ministerium ä r icke ett byrå kra tiskt organ och avser icke heller att ersä tta fackf öreningarna i deras n ödv ä ndigtvis autonoma verksamhet, vars uppgift är att organisera , gallra och f örbä ttra sina medlemmar. Korporationernas ministerium ä r det organ , genom vilket den full ä ndade korporativismen f örverkligas i centrum och i periferien, och vilket bringar j ä mvikt mellan de intressen och krafter, som göra sig gä llande i den ekonomiska v ä rlden . Att åstadkomma detta ä r m ö jligt endast under Statens h ägn , ty blott Staten stå r ö ver de enskildas och gruppernas motsatta intressen och kan f öra dem tillsammans mot ett h ögre m å l. Denna verkan inträ der så mycket snabbare, d ä rf ör att alla ekonomiska organisationer, som ä ro erk ä nda , garanterade och skyddade inom den korporativa Staten, leva sitt liv i fascismens brödrakrets och d ä rmed också acceptera dess doktrin ä ra och praktiska uppfattningssä tt ». ( Vid invigningen av korporationernas ministerium den 31 juli 1926; i Discorsi del 1926 , sid. 250). « Vi hava grundat den korporativa och fascistiska Sta ten , det nationella samh ä llets Stat, Staten , som samlar, kontrollerar, utjä mnar och harmoniserar samh ä llsklasser nas skilda intressen och lä mnar alla klasser lika skydd. Och under det att f örr, under den demoliberala regimens

å r, de idogt arbetande massorna sågo med misstroende mot Staten, stodo utanf ör Staten, voro motstå ndare till Staten och betraktade Staten såsom sin stä ndiga fiende, så finns numera icke en enda arbetande italienare, som icke sin plats inom korporationerna , inom federationerna , som icke vill vara en levande molekyl i den ofantliga levande organism, som utgö res av den nationella kor porativa fascistiska Staten » . (Tal på fjä rde å rsdagen av marschen mot Rom frå n balkongen till Palazzo Chigi den 28 oktober 1926; ibidem, sid. 340).

(17) « Kriget har varit « revolution ä rt » i den menin gen, att det • med floder av blod gjort upp rä knin gen med demokratiens, flertalets, m ä ngdens, massornas å rhundrade ». ( Da che parte va il mondo , i « Gerarchia » 1922 och i Tempi della rivoluzione fascista , sid. 37).

—

(18) J ä mf ör ovan, not. 13.

(19) « En nation existerar f ö rså vitt som den ä r ett folk. Ett folk h ö jer sig sjä lvt, f ö rså vitt det ä r talrikt, arbetsamt och v ä lorganiserat. Makten ä r resultatet av denna fundamentala trinom ». ( Vid regimens allm ä nna sammantr ä de den 10 mars 1929; i Discorsi del 1929 , sid. 24). « Fascismen f ö rnekar icke Staten ; den h ä vdar, att en samh ä llsgemenskap, nationell eller imperiell, ej kan tän

kas existera annat ä n i form av en Stat » . ( Stato , Anti stato , Fascismo ; i « Gerarchia » den 25 juni 1922 och i Tempi della rivoluzione fascista , sid. 94). « För oss ä r nationen framf ör allt en andlig f öreteelse och icke endast ett '.erritorium . Det finns stater, som hava haft ofantliga territorier, men vilka icke efterl ä mnat det ringaste spä r i mä nsklighetens historia . Det kommer icke endast an på storleken , ty historien har uppvisat ytterst sm å , mikroskopiska stater , vilka frambringat of örgä ngliga minnesm ä rken inom konst och filosofi. Nataionens storhet ä r inbegreppet av alla dessa egen skaper, av alla dessa betingelser, En nation ä r stor , n ä r den i sin verksamhet omsä tter sin andliga kraft » . (Tal i Neapel den 24 oktober 1922; i I discorsi della Rivolu zione , Milano, Imperia , 1923 sid . 58). « Vi vilja skapa en nationell enhet inom den suverä na Staten , vilken ä r över alla och kan vara é mot alla , emedan den representerar nationens etiska kontinuitet i historien . Utan Staten finnes icke n ågon nation ; endast anhopningar av m ä nniskor, som ä ra utsatta f ö r allt uppl ösningshot historien medf ör f ör dem » . (I fascistiska partiets nationalrå d den 8 augusti 1924 ; La nuova politica dellTtalia fjä rde uppl ., Milano, Alpes, 1928, sid. 319).

( 20) « fa g tror, att folken ... om de vilja fortbestå, m åste utveckla en viss vilja till makt ; i annat fall leva de ett vegeterande och tynande liv och komma att bliva ett

byte f ör ett starkare folk , hos vilket denna vilja till makt ä r utvecklad i h ögre grad ». (Tal till senaten den 28 maj 1926). fascismen , som har omdanat karaktä ren hos italienarna genom att befria v å ra sjä lar fr å n all oren slagg, genom att stå lsä tta offerviljan och genom att giva det italienska ansiktet dess ä kta prä gel av kraft och skö nhet ». (Tal i Pisa den 25 maj 1926; i Discorsi del 1926 , sid. 193). « Det ä r icke ur v ä gen att belysa den inre karaktä ren , den djupaste innebö rden i det fascistiska uppbå det. Det ä r icke blott fråga om en ceremoni utan om ett ytterst viktigt led i det allm ä nna och fullstä ndiga system f ö r den italienska individens uppfostran och allsidiga f örberedelse, vilket den fascistiska revolutionen betraktar såsom en uppgift av fundamental och prejudicierande betydelse f ör Staten , ja , till och med den fundamentala. Om Staten underl å ter att l ösa denna uppgift eller tillå ter att den fritt diskuteras, så sä tter den helt enkelt på spel sjä lva sin rä ttighet att existera ». (I deputeradekammaren den 28 maj 1928; i Discorsi del 1928 , sid . 68).

(21)

« Det ä r

kr.

t H