kyrkoherdens spaning

kontakt

POSTADRESS Frustuna Församling Frustuna Prästgård 646 91 GNESTA

BESÖKSADRESS TINGSHUSET Tingshusgatan 12, Gnesta.

KANSLI / BOKNING / VÄXEL 0158-22100

E-POST frustuna.forsamling@svenskakyrkan.se

HEMSIDA www.svenskakyrkan.se/frustuna

FACEBOOK https://www.facebook.com/frustunaforsamling

KYRKOHERDE Annika Hansson Lindström / 0158 - 799 576

PRÄST Jennie Högberg / 0158 - 799 574

DIAKON Micke Sandin / 076-104 65 12 (tom den 5 mars)

BARN- OCH UNGDOMSVERKSAMHET Ida Fransson / 070-297 64 15 Jennie Högberg Anna Leidensjö

MUSIKVERKSAMHET Klaus-Henning Schütt / 076-104 65 11 Lotta Aggeborn / 070-288 77 84

KANSLIST Elsy Svensson

KANSLICHEF Ulrika Rix

EKONOM Per Sandberg

INFORMATÖR Sofia Arman

VÄRDINNOR Ing-Marie Andersson Monia Svensson

VAKTMÄSTARE / TRÄDGÅRDSMÄSTARE Klas Eriksson Anna Sánchez Lindström Torbjörn Karlsson Angelika Karlsson

VILL DU KOMMA I KONTAKT MED VÅRA KYRKOPOLITIKER? Ordförande Kyrkoråd Siw Andersson 070-425 32 95

Ordförande kyrkofullmäktige Jonny Karlsson 076-807 61 35

Ordförande Begravningsutskott Kurt Cedergren 070-886 13 98

JAG SKA PLANTERA ETT TRÄD...

...där jag bor. Ett träd som har funnits på den här planeten i 200 miljoner år. Och det växer fortfarande skogar av det trädet norr om San Francisco. De behöver ett särskilt svalt och fuktigt klimat. Kanske kan Frösjöns strand erbjuda en gynnsam biotop för trädet. Det är den allra högst växande växten som finns. En gång fanns det stora skogar över hela jorden av det här trädet. Redwood, sequoia semperviren.

Jag inledde året 2020 med att vandra i en sådan skog. Djupt inne i redwoodskogen rann en källa, och där fanns en skylt där det stod: ”Grove Cathedral”. Det var som att stiga in i en kyrka med rödbruna pelare och med ett grönt valv högt, högt ovanför. Alldeles precis innan var det en skylt där det stod några ord som FN:s generalsekreterare hade sagt vid ett viktigt tillfälle. Det var svensken Dag Hammarskiöld och då var det liksom en hälsning hemifrån eftersom Hammarskiöld blev konfirmerad just i Frustuna kyrka.

Att andas i den skogen var som ett minne från längesedan glömda tider. En sval aromatisk doft, behaglig och spännande. Var det så här att vandra i skogarna under Holocen, tidsperioden som började för 11.700 år sedan? Då levde vi människor som jägare, vandrare och samlare på stäpperna längs inlandsisens utsträckning.

När vi tar in ett träd under julfirandet fyller det hela vårt hem med väldoft. Den särskilda känslan påminner kanske oss om hur livet var innan vi bodde under tak innanför väggar. Det blir nästan som en andaktsfull stund i julstressen som lugnar oss. Träd kan faktiskt ge oss tröst i sorg och smärta där de står och växer, vad som än händer. Att krama ett träd kan till och med läka oss från sjukdom. FOTO Annika Hansson Lindström

Vi tänker ofta att meningen finns bortom det som egentligen kan upptäckas allra närmast oss. I Las Vegas stod croupiererna och delade en ny poker-giv dygnet runt. Även på våra svenska Casinon trängdes under juldagarna förhoppningsfulla människor. På Ica Maxi var köerna långa även på julafton. Långt bort från skogsdofterna, och annat som inte kan köpas.

Vi samlande, sökande människor hoppas på, och drömmer om lyckan. Men vi letar ibland på ställen där den svårligen låter sig finnas. Dag Hammarskiölds ord i redwood-skogen löd:

”Kärleken till naturen skapar hos en människa en samhörighet med människor från andra länder eftersom kärleken till naturen är universell.”

Så jag försöker nu plantera ett träd. Kanske bär det på nyckeln till meningen? Och kanske kan vi människor förstå varandra bättre när vi förenas i vår kärlek till naturen, den skapelse som Gud har gett oss? Följ med och se! Som Strängnäs stifts biskop Johan brukar säga.

Jag önskar er god läsning i detta första nummer av församlingstidningen ”Glöd”

Annika Hansson Lindström Kyrkoherde

En hemlighet vill jag veta

en hemlighet vill jag veta, säg hur det går till…så sjunger Kung Louie, i den tecknade filmen Djungelboken. Han ville ju så gärna lära sig hur det där svåra går till. Att göra upp eld. Och även om människan är släkt med schimpansen och gorillan så har vårt släkte ensamt lärt sig att behärska det.

människans utveckling Att människan lärde sig att hantera och bemästra elden har varit avgörande i vår utvecklingshistoria. Det finns arkeologiska spår som visar att redan den människoart som kallas homo erectus hade upptäckt eldens möjligheter, troligen för 1,5 – 1 miljon år sedan. Man har funnit mikroskopiska fynd av träaska som visar att man gjorde upp eld för att värma sig. Elden användes för att bland annat laga till mat, bereda hudar, tillverka flintverktyg, bränna lera för att få både bruksföremål och symboliska föremål och skydda sig mot kyla och vilddjur. Elden har varit avgörande för människan och innebar en oerhörd utveckling. Hon fick t ex en bättre kost när kött och fisk, spannmål och bär kunde tillagas och ge mer kvalitativ näring. När man hettade upp flintan kunde man knacka till så mycket skarpare och vassare spetsar vilket också förbättrade jaktredskapen.

men hur gjorde man upp eld? Kunskaperna om elden kom i flera steg. . När människan vandrade från skogsområden till savannerna blev det nya erfarenheter. I den torrare miljön kunde det plötslig börja brinna genom blixtnedslag vilket både skapade förödelse och nya möjligheter. Men hur fick man fram elden på beställning, och i kontrollerade former? Genom att snurra trä mot varandra skapade friktionen en värme som till slut antände torkat gräs och småkvistar. Försiktigt fick man blåsa på det och så lägga dit mer och mer av torrt trä tills man fick en stadig låga som kunde brinna i en större brasa. Det är baskunskaper för många av oss moderna människor men i människans tidiga historia var det antagligen en specialkunskap som få hade. Och de människorna hade stort ansvar i sin flock. Men det var ett mödosamt arbete att använda eldpinnarna. Och de krävde dessutom torrt material för att få elden att ta sig vilket inte alltid vädret tillät.

eldbärare Därför började man sedan att faktiskt bära med sig glödande kol. Av ett djurhorn gjorde man en behållare där några glödande kol kunde bäras

FOTO Shutterstock

Må elden vara i våra tankar för att göra dem sanna, goda och rättvisa ABORIGINSK BÖN

Må den beskydda oss från det onda Må elden vara i våra ögon

Må den öppna våra ögon för att se det som är gott i livet

Må elden vara på våra läppar Så att vi talar sanning och vänliga ord. Så att vi kan tjäna och uppmuntra andra.

Må elden vara i våra öron Vi ber att vi må höra med vårt djupaste lyssnande så att vi kan urskilja vattnets flöde, skapelsen och drömmarna

Må elden vara i våra armar och händer Så att vi kan sprida kärlek Må elden vara i hela vårt väsen i våra ben och fötter Så att vi kan vandra på jorden i vördnad och omtanke, på godhetens och sanningens vägar.

En gammal aboriginsk bön fritt översatt av Susannah Gottfarb

med, till en ny boplats, eller ut på ett jaktuppdrag. Det var ett viktigt och ansvarsfullt uppdrag som innebar hög status i flocken. Att bära glöden vidare.

Att bygga en härd och få en fast eldstad kom i ett betydligt senare skede. Men det var också då som en grupp människor som hörde ihop fick ett gemensamt centrum i den större flock som de levde i. Härden blev familjens mittpunkt och det var kring härden som man åt och sov och arbetade. Elden var alltings centrum.

glödande gemenskap Idag lever vi långt ifrån eldkolen. Vi har elektriska spisar och element som ger oss värme och kan tillaga det vi äter. Men fortfarande påverkas vi av värmen och gemenskapen som elden ger. Och av uppmärksamheten som elden tvingar vare sig vi eldar i skogen eller i vår öppna spis. För elden inger fortfarande respekt. Vi vet att när den fått fäste på uttorkade stäpper och i torra skogar blir den livsfarlig för allt levande. Australien som alltid har plågats av bränder, kämpar nu mot okontrollerbara wildfires och människor måste fly och djur går under i lågorna.

varsamhet Kanske är det eldens dubbelhet som gör att vi dras till den. Den inger respekt och varsamhet. Våra samtal blir annorlunda intill en öppen spis. Vi börjar sjunga sånger runt en lägereld. Och vår mat smakar bättre tillagad över eld, vare sig det är pinnbröd, majskolvar eller fläskkarré. Vid den varma brasan säger vi ord från vårt innersta, där händer det som kallas gemenskap och där blir vi mer mänskliga i kontakt med den glöd som våra historiska anmödrar och anfäder bar så försiktigt

TEXT Annika Hansson Lindström