Kollektivroman 2015

Yttre v채ggar & inre rum

kollektivroman 2015.indd 1

2015-03-23 13:48

En kollektivroman av Skrivarlinjen Estetik & Media årskurs 1 Fryshuset Gymnasium 2015 Formgivning av Emma Ekström, Elvira Cromnow & Adrian Svensson Omslagsbild av Elvira Cromnow Baksidestext av Andrea Bylfors Niss & Emma Ekström Framställd under handledning av Annika Heurgren Tryckt på Papertalk mars 2015

2

kollektivroman 2015.indd 2

2015-03-23 13:48

Melker s.5 av Lea Fitzgerald Stefan s.15 av Matilda Hjerpe John s.22 av Ellen Norén Marcus s.28 av Elvira Cromnow Annie s.35 av Amanda Hall Jag, Johanna s.41 av Emma Ekström Anthony s.47 av Andrea Bylfors Niss Maria s.70 av Niki Garpeman Celest av Adrian Svensson

s.74

Tony av Gustav Fjäll

s.80

Camilla av Fanny Bäckman

s.84

3

kollektivroman 2015.indd 3

2015-03-23 13:48

Camille av Melissa Jekic

s.90

Lucia av Vendela Lenner

s.99

4

kollektivroman 2015.indd 4

2015-03-23 13:48

Melker

5

kollektivroman 2015.indd 5

2015-03-23 13:48

Jag jobbar på ett telefonbolag där jag svarar i telefon hela dagarna och äter färska gröna äpplen. Jag hatar det. Men jag tjänar bra och jag behöver pengarna. Vem gör inte det.

Det jag hatar mest är så klart min kära chef Bernard. Jag vill inte behöva göra det här som han begär mig att göra. Men jag har inget val. Det går på min lön, och som jag sa tidigare, jag behöver pengarna.

Jag går mot chefens kontor, känner mig fylld av tvång. Och vill bara krypa ihop till en liten boll på golvet och gråta som ett barn. Lämna en liten pöl efter mig som ett spår av mina problem och ha någon som kommer och torkar upp det. Sedan börjar jag tänka på Hugo igen. Åh Hugo. Var är du? När ses vi igen? Vi sa det. Att vi skulle ses. Men ingen av oss lämnade något nummer och jag vet inte var han bor. Jag får väl lita på ödet igen. Hans läppar. Så fylliga och perfekta. Jag tror jag är kär. Djupt fucking förälskad. I någon som jag aldrig kommer kunna ge mig själv till, jag är för upptagen med mitt liv. Dessutom upptagen med att planera självmord och gå i terapi med en grupp psykopater.

Jag öppnar dörren till chefens kontor och tar ett djupt andetag.

Han tittar upp mot mig och småler. Hans blick är kåt intensiv och jag tittar på honom likadant. Måste ju visa på något sätt att jag vill ha honom, så han tror på det i alla fall.

“Så kom hit. Kom hit min pojke, visa nu vad du kan så ska jag ge dig en stor belöning sen”.

Jag går mot honom. Han ställer sig upp och tittar på mig. Sen kysser han mig. Usch, blött och varmt och alldeles för drälligt. Jag kysser honom tillbaka, sedan börjar jag kyssa honom nedför hans nacke och han stönar till. Hans andning blir häftig. Jag kysser honom längre och längre ner tills jag kommer till slutmålet. Jag öppnar 6

kollektivroman 2015.indd 6

2015-03-23 13:48

mina ögon och tittar lite snabbt på hans skrivbord. Där står en bild inramad i en guldram, en bild på chefen och hans vackra blonda fru. De ser så lyckliga ut på bilden. Om hon bara visste vad Bernard egentligen vill ha. Han vill inte ens ha dig, säger jag med min blick.

Det är sanningen.

“Så ja”, flämtar han. Sen är det bara stå ut tills allt är över. * Det är i mitten av terminen och jag är på väg till ännu ett terapimöte. Känner mig ganska nervös. Pirrande känsla i hela kroppen, som känns ända ut i fingerspetsarna. Mina händer är ganska lena, återfuktade precis, efter mötet med chefen på toaletten för drygt 20 minuter sedan. Smaken av tobak och tuggummi i munnen. Usch, jag borde köpt kaffe på vägen. Gick precis förbi 7-eleven. Jaja, finns väl kaffe där. Det där snabbpulverkaffet som smakar skit, men det är i alla fall nåt. Gud jag behöver verkligen kaffe.

Sist jag var på mötet, satt jag där ganska tyst. Hade ingen lust att säga någonting direkt. Vad mer ska jag säga? Det är bara att plocka fram penna och papper, skriva ner en planering och sedan bara göra det. Jag skulle kunna skjuta mig själv, ta fram pappas gamla gevär som ligger högst upp på hyllan i garderoben. Gömd bakom en tavla med en kvinna som står naken på en strand. Tror det var någon strand i Thailand. En av pappas älskare antagligen.

Jag vill ju ändå dö ganska snabbt och lidande. Blöda ut på det plastiga terapisalgolvet.

Jag träffade Marcus på senaste mötet. En av dem som också är delaktig i terapigruppen. Honom kände jag att jag kunde lita på.

Han har tydligen tillitsproblem själv, men jag kände att det verkade som om han hade en öppning någonstans. Att det kanske finns ett sätt för honom att öppna upp sig till mig. Vi sa bara hej och pratade 7

kollektivroman 2015.indd 7

2015-03-23 13:48

litegrann om mötet, men det kändes mer än bara så. Känslan var bra, han lyssnade som om han förstod mig och jag har svårt att ens tala till människor på det sättet som jag gjorde.

Jag öppnar dörren till sjukhuset och går ner för trapporna, in till den sunkiga terapisalen och fäster min blick på klockan, prick. Jag går mot stolarna och sätter mig i ringen där alla andra sitter. Nickar lite mot Marcus, och tittar på resten av gruppen med en intensiv blick.

Terapeuten Maria börjar berätta om vad vi ska prata om idag och går fram till mig. Hon lägger sin hand på min arm och smeker den.

Hennes signature move. Sedan ställer hon en fråga till mig, “Hur vill du dö Melker?”

Jag tänker på hur jag inte vill det här längre. Orkar knappt andas längre. Jag vill inte ens andas längre. Jag får en tanke om hur det är att dö, att jag sakta försvinner bara och slutar andas eller så vill jag ha ett snabbt avslut. Typ som en bilkrock. Fort och smidigt.

Jag sätter upp en lapp någonstans och hyr någon som kan göra det.

Någon professionell, som vet vad hen håller på med.

Jag tänker att jag sätter på min favoritskjorta, som är mönstrad med rutor, blåa och röda. Sedan finskorna och svarta jeans, mina svart hipsterjeans från Urban Outfitters jag köpte för 300 spänn på rean.

Kammar håret och struntar i att raka mig, stubbet ser ju snyggt ut och passar mig. Tanken är ju att jag vill vara snygg när jag gör det.

Och dösnygg. Det är viktigt. Jag ska ställa mig mitt på ett fält någonstans. Och det ska bara vara jag och bilen på fältet.

Sen ställer jag mig i mitten av det där jädrans fältet och sträcker ut mina armar. Jag har blicken mot bilen och tittar rakt på den, utan att röra en min, utan att vika. Får ett litet rus av det hela. Som om adrenalinet pumpar ut i hela min kropp och hjärtat hoppar i bröstet som om det ska ramla ur munnen snart.

8

kollektivroman 2015.indd 8

2015-03-23 13:48

Jag tänker inte blunda. Blicken ska vara fäst på bilen och jag ska se den när den träffar min kropp. Okej, jag säger till när den börjar åka och sen förklarar jag hur det här går till en gång till. Okej starta bilen. Välj en förare som är bra på att åka in i saker inklusive saker som är gjorda av kött och blod. Sedan startar bilen, jag räknar till tre och nu börjar den åka. Den åker mot mig, först långsamt och sen ökar hastigheten. Snabbare och snabbare. Snart vid mig. Rakt fram ska bilen åka, mot mig, nu går det fort, den är nära mig, 30 sekunder kvar. Bam! Rakt på benen och jag flyger upp på motorhuven, åker med hela mina kropp över bilens tak och landar på fältet igen med brutna ben och inre blödningar. Jag känner fortfarande hjärtat slå. Varför slår det fortfarande? Dö då. Döö då förihelvete!

Döööööööö!

Jag känner mina hjärtslag dunka långsammare och långsammare.

Tappar känseln i hela kroppen, jag tittar upp en sista gång i himlens mörkblå hav. Just det, det är mörkt ute, det glömde jag säga. Jag blundar till slut och känner hur jag lämnar min kropp och blöder ut på fältet ensam. Så vill jag ha det tror jag. * En gatlampa står och blinkar som om den har epilepsi och jag stannar. Jag stannar under och tittar upp mot dess blinkande ljus. Är det något slags tecken? Något den vill säga mig?

Jag vänder mig om och min mörkgrå kappa viftar i vinden. Jag tittar ner på mina boots, och ser ett brunt löv som fastnat på ena tån. Jag tar bort den och sedan när jag tittar upp igen, så ser jag att någon står och bevakar mig lite längre bort. Jag ser inte vem det är, det är för mörkt och hen har alldeles för mörka kläder.

Jag börjar gå mot den, antagligen en människa. När jag kommer närmare ser jag att det är en man. Lika lång som jag, han bär på en beige bomberjacka och har höga randiga strumpor och mörk9

kollektivroman 2015.indd 9

2015-03-23 13:48

röda Doctor Martens. När jag ser hans ansikte stannar jag. Han är vacker. Han har brunt lockigt hår, blek hy med mörkt skägg och blågråglittrande ögon. De lyser starkt i mörkret och hans läppar är alldeles fylligt röda. Jag fortsätter titta på honom. Sedan bestämmer jag mig för att hälsa. Kan ju inte bara stå här och glo. Han kommer tro att jag är något slags freak. Samtidigt var det ju faktiskt han som glodde på mig först.

“Hh.. hej behöver du hjälp, hjälp med någonting, jag märkte att du stod här och iakttog mig och eh ehm jag undrade om du ville begära någon slags hjälp eller så?”, stammar jag fram.

Han står först alldeles tyst. Han stirrar fortfarande på mig, med de där alldeles gråblå ögonen.

Sen säger han, “Gokväll, förlåt det var inte menigen och stå här och se läskig ut och glo på dig som om jag var någon jävla stalker, jag bara fastande med min blick. Du verkade så tankspridd och vacker på något sätt när du stod där och studerade den där trasiga lampan. Hugo. Hugo Boqvist”.

Han sträcker fram sin hand, blek och med långa smala fingrar och naglarna är korta och finslipade. Fina händer har han.

“Det är ingen fara, Melker Jansson”.

Han tar min hand, den är alldeles varm och mysig, skakar den. Jag tittar in i hans ögon och det är som om han sa något till mig eller som om det kanske är en del av tecknet jag tänkte på nyss. Hans blick är allvarlig och kall, men jag ser även något annat. Något som inte går att beskriva men det känns som att det är ett stormigt hav i min mage. Mitt hjärta dunkar hårt i bröstet och det kittlar i fingertopparna. Jag vill smeka hans kind. Den ser så mjuk ut, även hans skägg. Bara nå fram och ta i det litegrann. Min hand åkte automatisk upp och gjorde precis det. Baksidan av min hand smekte hans lena kind, den gick ner till hakan och rörde skägget, strävt. Jag inser precis vad jag håller på med och drar ner min hand snabbt.

10

kollektivroman 2015.indd 10

2015-03-23 13:48

“Gud ursäkta mig mhm”, harklar jag till. Vad är det med mig?

“Jag känner det också” säger han. Som om han läst mina tankar.

Vinden blåser lite i mitt hår och jag ryser till, men jag tror inte det bara är på grund av vinden. Jag tittar djupt in i Hugos gråblå ögon och blir rädd. Helt och hållet skräckslagen. Jag tittar bort, ner på marken, på den gråblöta asfalten och vill nästan gråta. Jag känner tårarna längs kanten av mina ögon, men blinkar bort dem. Vad händer nu? Melker vad håller du på med, gå bara gå. Men jag kan inte, han har rätt, jag känner det också. Men vad känner jag? Är det. Nej jag, det går inte. Eller?

Jag tittar på honom igen. Sedan tar han ett kliv fram till mig och kysser mig.

En okänd mans läppar mot mina. Våra läppar sätter ihop sig som ett pussel, och bitarna matchar varandra perfekt. * Sofi sitter i soffan när jag kommer hem, med fastklistrad blick på någon ny bok hon läser.

“Hur var terapimötet älskling?“ “Jodå det var helt ok… Vi pratade om hur vi skulle vilja dö, men det var ju ganska patetiskt, jag menar, jag vill ju inte dö, vill ju spendera resten av mitt liv med dig!” säger jag och sätter mig i soffan brevid. Hon tittar och ler stort mot mig, sedan böjer hon sig mot mig och kysser mig hårt och passionerat.

“Jag älskar dig min kära, vi för alltid”, och hon kysser hon mig lätt på överläppen igen.

Jag mår illa. Får ångest. Jag har älskat henne, det kan jag inte säga att jag inte gjort.

Jag tar mina armar om en henne och hon lägger sig i min famn. Jag smeker hennes chokladbruna hår. Jag börjar tänka på annat. Honom. Jag tänker på hans fylliga läppar, hans släta hy och hans ögon.

11

kollektivroman 2015.indd 11

2015-03-23 13:48

Hans gråblå ögon som glittrade i lampans ljus. Lyste i mörkret som kattögon. Han är yngre än jag. Han går på gymnasiet. Vad gör jag? Är det här pedofili? Känns som kärlek. Ålder är bara en siffra eller?

“Och sen tänker jag att vi kan köpa en stor meny, så att vi båda kan dela på den. Det är en rejäl portion och jag vet i alla fall att jag inte kommer orka äta hela menyn, vad tycker du om det älskling?”

“Va? Mm vadå?”

“Har du hört någonting av det jag har sagt? Jag pratar om middagen, vi måste äta någonting så tänker att vi går till kinan här nedanför och köper hem mat?”

“Ja det blir jättebra min fina blomma.” “Är du okej?”, hon ler lite mot mig med oroad blick. “Du verkar tänka på mycket, du vet att jag finns här Melker när du känner att du behöver tala ut om dina bekymmer. Jag menar att jag kanske inte är din psykolog, men jag älskar dig och jag finns här för dig ändå, du kan prata med mig, det kan du. Min älskling.” Hon pussar min panna och stryker med baksidan av handen på min stubbiga kind.

“Ja jag vet, det är ingen fara, stressig dag på jobbet och är ganska trött. Ska vi gå och köpa mat?” frågade jag.

“Du, vi gör så här, gå och lägg dig du ett tag så går jag och köper mat och så, vi kan öppna en flaska vin sedan och prata litegrann eller se en film på Netflix? Vad säger du om det?” Hon tittar på mig och ser förväntasfull ut. Kan ju inte säga nej. Vill inte göra henne olycklig. Hon klarar inte det. Hon klarar sig inte utan mig.

“Det finns en femhundring i den gröna lådan i hallen, ta den och köp det som behövs, tack min kära, behöver lägga mig ner en stund och bara ta in allt”, säger jag medan jag tänker på Honom.

“Ingen fara! Vad bra tack, kommer snart puuuuupuuuussss!” Hon gör en slängkyss mot mig och ler och stänger dörren med en lätt smäll bakom sig.

Jag klär av mig, tar fram min pyjamas och trär över en t-shirt med 12

kollektivroman 2015.indd 12

2015-03-23 13:48

Metallica och blåvitrandiga pyjamasbyxor. Jag upptäcker ett litet hål på framsidan. Jag börjar skratta lite utan att veta varför. Men det är tydligen roligt. Mitt skratt går över till hysteri. Sedan ligger jag på golvet och skrattar och kan inte sluta. Till slut övergår skrattet till gråt. Tårarna bara rinner och min röst spricker ut till ett skrikande vrål och även ord kommer ut ur min mun som jag inte kan förstå riktigt. Sedan sätter jag mig upp. Bestämmer mig för att resa mig upp och tvätta av mitt ansikte. Sofi får inte se mig såhär. Det klarar hon inte av. Det räcker med att jag berättade att jag går i terapi.

Mer behöver hon inte veta. Hon klarar det inte. Hon gör inte det.

Hon gör inte det… Nej. Jag står och tänker på just det, när jag löddrar in mitt ansikte med en skummig ansiktsprodukt. Jag sätter på kranen och böjer mig ner och sköljer ansiktet.

Sedan tittar jag upp. Ser hur vattendropparna rinner längs sidan av min kind, droppande från mina hårtoppar och ögonen är alldeles rödsprängda.

Jag hör ytterdörren öppnas fort och Sofi skriker: “Hallå! Hemma nu med massor av mat, köpte popcorn också! Med smörsmak så klart!” “Åh, vad bra älskling!“ Jag känner att rösten är svag och darrig och harklar mig snabbt.

Hon kommer in i badrummet och tittar på mig. Jag torkar mig med min ljusblåa lilla handuk och tittar upp när hon ställer sig brevid mig.

“Melker har du gråtit?” frågar hon och smeker min rygg med sina små bleka händer.

“Nejnej jag fick tvål i ögonen bara och som jag sa, jag är bara väldigt trött.”

Jag kramar henne och lyfter upp henne i min famn. Hennes ögon glittrar mot mig. Jag kysser hennes panna och släpper ner henne.

13

kollektivroman 2015.indd 13

2015-03-23 13:48

“Okej jag förstår, kom nu går vi och äter! “ “Toppen” säger jag och tittar en snabb gång i spegeln igen. Var ska jag ta vägen?

Sedan går vi hand i hand till köket, där maten står alldeles varm och vinet orört och färskt.

14

kollektivroman 2015.indd 14

2015-03-23 13:48

Stefan

15

kollektivroman 2015.indd 15

2015-03-23 13:48

Det viktigaste är: Att man är på jobbet i tid och turas om att hämta barnen. Att man hjälps åt att laga mat och är kärleksfull mot den man gift sig med.

Att man uppmuntrar sina barn och säger passande skämt i lunchrummet. Att man säger att sin frus nya frisyr är fin och att man tackar så mycket för presenterna. Att man är höjer rösten när man bråkar och ser ledsen och ångerfull ut efteråt.

Det är det som är viktigast. Att man gör och säger och visar allt det där. Vad man egentligen känner spelar ingen roll då. Om du hatar din fru, vill mörda dina barn och bränna ner din arbetsplats gör det inget. Så länge det bara är det du vill, tänker och känner, inte det du gör säger och visar. Håll fasaden uppe så skiter folk i vad som finns därunder. Tills du bli ivägtvingad på gruppterapi. * Jag står i köket, kranen är på och sköljer över den smutsiga disken.

Barnen är någonstans i huset och leker. Jag känner vattnet droppa på mina fötter och stänger av kranen.

Beatrice ska vara borta över helgen och jag blir ensam med barnen.

“Gud vad mysigt, det är alltid kul med lite ensamtid med dem små liven”, sa jag när hon berättade. Undrar om barnen skulle klara sig själva en hel helg. “Du får se till att vila upp dig ordentligt också, vi klarar oss.” Skulle dem säga något om jag låste in dem i huset och gick, skulle dem överleva det? “Oroa dig inte.” Sälla lämna mig inte ensam med dem jag kan inte lova något snälla gå inte.

Moa och Anna springer in i rummet.

“Det är vatten på golvet pappa.” Jag stirrar ner i disken utan att egentligen se något. Känner hur Moa drar i min tröjärm.

“Pappa? Varför är det vatten på golvet? Vad gör du?”

Jag skakar på huvudet och blinkar några gånger. Skrattar till och ler 16

kollektivroman 2015.indd 16

2015-03-23 13:48

mot Moa. “Försvann visst lite i tankarna där bara.” Jag böjer mig ner och börjar torka upp fläcken.

Anna hoppar upp och klamrar sig fast vid min rygg. Jag rätar på mig, hennes små fingrar gräver sig in i mina axlar när hon försöker klamra sig fast och hon fnittrar. Jag känner hur hon börjar tappa taget och sakta glider ner för min rygg. Jag gör inget försök att fånga upp henne och med en liten duns är tyngden på min rygg borta.

Jag vänder mig snabbt om men sen blir jag bara stående igen. Jag stirrar på min dotter, hon påminner om någon. Jag kan inte riktigt placera vem, det är någon jag inte har sett sen jag var liten, sen jag flyttade hemifrån.

En våg av illamående och rädsla sköljer över mig. En våg av hat. Jag kan inte förmå mig själv att böja mig ner och trösta henne.

Moa springer fram till sin syster och jag rycks ut ur mitt transliknande tillstånd. Jag lyfter snabbt upp henne och pussar henne på pannan, håller henne i min famn.

“Gick det bra vännen?” Hon skakar på huvudet och putar med underläppen “Skulle lite fika göra det bättre?” Jag ser hur ett litet leende börjar träda fram på hennes läppar * Bilen stannar framför mig. Jag ler och vinkar åt Beatrice innan jag sätter mig i passagerarsätet. ”Jag tänkte att jag skjutsar dig till gruppterapin, och så åker jag och hämtar barnen och börjar laga mat och sen kommer jag och hämtar dig igen? Det låter väl bra?” ”Jag kan ta mig hem själv annars. Så slipper du åka fram och tillba17

kollektivroman 2015.indd 17

2015-03-23 13:48

ka.” Hon sneglar åt mitt håll. ”Men jag har läst att det är vanligt att vara väldigt nervös och inte riktigt sig själv innan och efter sånt här, särskilt om man inte är van.

Jag vill bara att du ska komma hem säkert älskling.” Jag tar hennes hand och ler. ”Självklart, det blir bra.” ”Jag är verkligen glad att du gör det här, det kan verkligen hjälpa…”

Hon stannar vid ett rödljus och en bit fram kan jag skymta sjukhuset. ”Sandra sa att hon gick där förut och det hjälpte henne verkligen att inse att hon inte var ensam.” Jag nickar och håller hennes hand hårdare. Jag förstår inte att hon vågar vistas ensam i en bil med mig alls. Mina ögon fastnar vid sammanslingrade händer. Hennes är så små. Undrar om dem skulle krossas om jag bara klämde lite lite till. Människor är så lätta att ta isär. Om man bara låter den stora mannen sätta foten på barnets ömma kropp. * Jag tittar på tavlan längst fram i rummet där dagens tema står.

“Hur skulle du vilja dö?” Teraputen presenterar sig som Maria. Jag kommer ihåg att jag har läst flera betydelser på det namnet, men mitt huvud är helt blankt på alla förutom en. “Den som härskar.”

Jag funderar över vad jag ska säga när det blir min tur. Jag bestämmer mig för att jag borde ta något säkert, att jag vill dö gammal och lycklig i min säng med någon jag älskar bredvid mig. Jag börjar nästan skratta åt mig själv när jag tänker på det. Det är så naivt och osannolikt att det blir komiskt. Jag planerar inte att bli gammal, tvivlar på att jag skulle orka hålla den här fasaden så länge. Och när den faller kan jag glömma att någon fortfarande skulle älska mig.

Lycklig har jag aldrig varit.

Marias långa naglar trummar mot bordet när hon lyssnar på allas 18

kollektivroman 2015.indd 18

2015-03-23 13:48

berättelser och hon nickar då och då. Hennes isblå ögon granskar oss en efter en.

När det blir min tur och hennes ögon stannar på mig glömmer jag bort vad jag tänkte säga. Jag kan inte ljuga för den här kvinnan, hon skulle märka det på en gång. Jag sitter tyst och bara stirrar tillbaka på henne.

“Om du inte vill svara är det bara att säga det Stefan, det är ingen fara.” Hon ler mot mig Jag skakar på huvudet, jag vill svara. Jag har ett bisarrt behov att lyda denna kvinna, att göra henne nöjd.

“Nej jag… Jag behövde tänka lite bara.” Jag skrattar till åt min plötsliga oförmåga att prata ordentligt. Det är som att det här rummet och de här människorna har sugit ur all falsk säkerhet jag hade byggt upp. Som att fläckarna på golvet och väggarna inte kommer från år av användning och människor som levt i rummet, utan år av att ha absorberat spruckna själar och deras sista puls. Själar som nu bara är brungula fläckar på vita väggar.

Maria tittar på mig, lyfter på ena ögonbrynet. Jag harklar mig.

“Jag vill dö med dem jag älskar bara.. Tror jag.” Så. Nästan sanningen.

Maria tittar på mig, ett leende som ska föreställa sympatiskt och förstående lägger sig över hennes ansikte som en mask. Hon fortsätter prata och sträcker handen mot mig samtidigt, innan jag hinner reflektera över det har jag rest mig upp och tagit ett steg bort från hennes hand.

“Jag ska ta lite mer kaffe bara, ursäkta.” Jag skyndar mig ner till kaffebordet medan dem andra pratar vidare.

När jag satt mig ner igen låter jag blicken vandra. Mina ögon fastnar på kvinnan mitt emot mig. Hon är underlig, hennes blick känns 19

kollektivroman 2015.indd 19

2015-03-23 13:48

kall och beräknande. Då och då får hon ögonkontakt med terapeuten, och små knappt märkbara leenden spelar över deras läppar. Det är som att dem utför en dold grotesk dans.

Jag sneglar runt på dem andra i rummet, det är en yngre man som pratar. Han säger att han vill dö genom att bli överkörd, att han vill stå på ett stort fält med en bil rusande mot sig. Det är intressant, att han vill dö genom att göra någon annan skyldig till mord.

Det kanske också är ett sätt att dö, med våld. Inte nödvändigtvis våld riktat mot en själv, utan snarare utfört av en själv. Kanske borde man kväva spädbarnsskrattet inom sig en sista gång innan det är slut, ta fram den arga mannen. Låta den starkare sidan vinna över den svaga, när man ändå inte har något att förlora.

Mannen som pratar är klar och Maria tackar honom, stryker honom över armen. Jag ryser. * Det känns som att jag inte har sovit på en månad, varje morgon när jag vaknar känner jag mig tröttare än dagen innan. Jag har mardrömmar varje natt nu, snart orkar jag inte längre. Det är nästan samma varje gång. Jag har drömt om smutsiga sängkläder och stora händer. Kvävande andedräkt och glansiga ögon. Alltid dem där ögonen som stirrar på mig och ler och är så nära och den där rösten som viskar och säger ord som ska förställa lugna och händer över munnen och jag vill spy. Men vissa nätter är drömmarna lite annorlunda, ögonen är där igen, som alltid. Men de är arga och kräver mer. Hårda grova händer som kniper över munnen och en väsande röst som snirklar sig och bygger bo i mitt huvud. Ända sen den förra sessionen kan jag inte sluta tänka på hur jag vill dö. Jag vet att det måste vara över snart. Mina tankar om hur 20

kollektivroman 2015.indd 20

2015-03-23 13:48

skrämmer mig varje gång. Jag är självisk. Jag är farlig. Jag äcklas av mig själv. Jag vill dö med dem jag älskar, det är det enda jag vill.

Och jag hatar mig själv för det. * Jag vaknar mitt i natten, Beatrice ligger och sover lugnt bredvid mig som vanligt, hennes bruna hår utspritt över kudden. Jag kan höra ljuden av andetag från den öppna dörren i rummet mittemot där mina två barn ligger och sover.

Min tröja är blött av svett och jag huttrar ofrivilligt till. Jag är rädd, räddare än vad jag någonsin varit förut. Räddare än vad jag tror är möjligt.

Beatrice rör sig bredvid mig, hon sätter sig upp och lägger en hand på min axel.

“Vad är det Stefan? Vad är klockan?”

“Jag tror att jag kommer slå ihjäl dig och barnen.” Jag stirrar rakt fram utan att se något. Kan inte höra hennes svar eller känna om hon gör något. Allt jag känner är tårarna som börjar rinna ner för mina kinder, det är underligt. Jag har inte gråtit sen jag var 13 år.

21

kollektivroman 2015.indd 21

2015-03-23 13:48

John

22

kollektivroman 2015.indd 22

2015-03-23 13:48

“Do you not know that you are God’s temple and that God’s Spirit dwells in you? If anyone destroys God’s temple, God will destroy him. For God’s temple is holy, and you are that temple.” (1 Corinthians 3:16-17) ”Hur kan jag relatera till någon som inte talar?” säger min fru.

Annie lyssnar men förstår inte. Allt jag vill är att få henne att förstå, och våga tro igen. Förstå att det är en synd att ge upp på livet. Våga tro att Han kommer hjälpa henne om hon tillåter honom. Om hon vänder om nu kommer Gud förlåta henne, men även Hans tålamod är begränsat. Annie har tärt på det länge nog. Jag förstår att Han även tvivlar på mig, när jag inte lyckats med det uppdrag som tillgavs mig när jag skapades - hjälpa mina medmänniskor och få dem att tro.

Första gången jag såg henne sittandes längst bak i kyrkan visste jag att hon var meningen med mitt liv. Annie hade en vacker dysterhet inom sig. Den sken igenom och jag minns hur den lamslog mig där jag stod på predikstolen. Hon fick mig att tappa bort mig medan jag läste högt ur första passagen i Korinterbrevet. För första gången i mitt liv kände jag mig uppriktigt mållös, med ett växande begär.

Jag skämdes innerligt över att njutit av en medmänniskas sorg.

Egentligen finns det inget vackert med sorg, men hon bar upp den på ett sådant oskyldigt sätt att jag inte kunde motstå att finna det tilldragande. Just då förstod jag inte att det var en sexuell åtrå - det insåg jag när hon fyllde mitt huvud natt efter natt. Jag kände mig smutsig och girig som ville ha henne. När en blint följer den köttsliga lust som orsakas av människans syndiga natur resulterar det endast i otukt och orenhet. Denne vill bara äga, och det ville jag med. Jag ville äga henne.

Och jag skämdes.

23

kollektivroman 2015.indd 23

2015-03-23 13:48

* “You have heard that it was said, ‘You shall love your neighbor and hate your enemy.’ But I say to you, Love your enemies and pray for those who persecute you, so that you may be sons of your Father who is in heaven.” (Matthew 5:43-48) Anthony måste lära sig att se bortom de små problem han har. De andra barnen i skolan retar honom, det vet jag - men han måste inse att hans problem inte är så stora som de verkar i ett barns ögon.

Ett par odrägliga barn som inte uppfostrats är vad de är. Han måste förlåta och lära sig att älska sin näste, oavsett vad.

När jag svänger in med bilen på skolans parkering får jag syn på honom direkt. Liggandes i en lerpöl ynkligare än någonsin.

Han kliver in i bilen med grisiga kläder och den blonda luggen hängandes ner över ansiktet.

“Vad har jag sagt om smutsiga kläder, Anthony?”

“Du gillar inte det”, mumlar han tyst och ser ner på sina leriga händer.

“Och ditt ansikte?” frågar jag fast jag redan vet svaret.

“Jag ramlade”, ljuger han.

Ofta får jag påminna honom om hur han ska hantera de medmänniskor som inte funnit sin väg till Gud än. Lugnt förklarar jag att det är mer synd om dem än om honom. De som inte blivit upplysta och omhändertagna av Guds varma armar är de människor vi bör ömka och be för.

“Du vet att mamma är en av de som tappat bort sig från Gud. Det har jag berättat va?”

24

kollektivroman 2015.indd 24

2015-03-23 13:48

“Ja, pappa.”

“Då hoppas jag att du ber för henne varje morgon och kväll. Det är även vårt ansvar att se till att hon hittar tillbaka då hon inte bara förlorat sin goda relation till Gud utan även sig själv och sin familj.

Hon är inte densamma som förut. Din mamma är en annan person nu, men vi kan rädda henne. Förstår du?”

“Ja, pappa…” * “But if anyone does not provide for his relatives, and especially for members of his household, he has denied the faith and is worse than an unbeliever.” (1 Timothy 5:8) Bilen stannar framför mig och Annie kliver ut. Att hon kommer hem rödmosig och förfärlig efter gruppterapin är jag van vid, men så var inte fallet denna gång. Hennes tunna hy i ansiktet är blek med grå påsar under håglösa ögon. Hon ser på mig under en halv sekund där jag står vid trappan och väntar. Något är mer fel än vanligt.

Mot mig går hon med jäktiga steg, medan hon ser ner i marken.

När hon passerar mig försöker jag få kontakt med henne, men nonchalant går hon in genom dörren som om jag inte existerade.

Medan jag hjälper Anthony med sin läxa står hon i köket och til�lagar middagen. I ögonvrån ser jag hur hon hetsigt irrar fram och tillbaka mellan spisen, kylskåpet och diskhon.

“Hur har er dag varit?” frågar jag i ett försök att bryta den öronbedövande tystnaden runt matbordet.

Både Anthony och Annie väntar på att den andre ska svara.

25

kollektivroman 2015.indd 25

2015-03-23 13:48

“Min dag har varit fin i alla fall, tack som frågar” säger jag.

“Gör inte så där är du snäll”, väste hon mellan sammanbitna läppar och blicken fäst på den orörda maten framför sig.

“Vad har jag gjort nu då?”

“Du vet precis vad jag menar! Den där blicken! Tonen du använder när du pratar med mig! Jag står inte ut mer!”

Hon är så pass förstörd att det är omöjligt att föra en normal, sansad middagskonversation. På grund av henne är vi inte en familj längre. Anthony sitter spänd på sin stol och vågar knappt andas.

Han är rädd för att ett enda litet andetag ska orsaka världens undergång, men vad han inte förstår är att hans värld redan håller på att gå under. På grund av sin mamma.

“Anthony, dags att gå och lägga sig”, beordrar jag. * ”The fear of the Lord is instruction in wisdom, and humility comes before honor.” (Proverbs 15:33) Min fru andas tungt bredvid mig. Som vanligt ligger hon med ryggen mot mig. Jag minns inte senaste gången hon frivilligt vidrörde mig. När jag smeker henne vrider sig varenda muskel i hennes kropp i motvilja. I Guds ögon har jag rätt att avnjuta hennes kropp, hon är trotts allt min fru, men jag väljer att inte göra det. Den köttsliga lust hon en gång orsakade inom mig existerar inte längre. Dock har en annan hädisk lust tagit över, och den svämmar över.

Trapporna knarrar tyst. Blodet rusar så kraftigt i ådrorna att jag tycks höra dess forsande ljud. Jag går in i garaget och låser dörren efter mig.

26

kollektivroman 2015.indd 26

2015-03-23 13:48

Jag v채xer och exaltationen stiger mig 책t huvudet.

Och jag sk채ms inte.

27

kollektivroman 2015.indd 27

2015-03-23 13:48

Marcus

28

kollektivroman 2015.indd 28

2015-03-23 13:48

”När kan vi ses nästa gång, Marcus?” frågar hon, tittar på mig med sina rådjursögon. De är ett par vackra ögon, samma färg som flytande honung, fast kanske inte lika grumliga. De glittrar alltid, som om hon är på väg att börja gråta. De är nog det jag gillar mest med henne, att hon alltid ser ledsen ut. Annars är hon inte särskilt märkvärdig, ganska tråkig faktiskt. Hon är den sortens tjej som alltid följer med strömmen. Är det populärt med vita jeans så är det självklart att hon har på sig ett par. Jag finner henne ganska irriterande faktiskt, men hon är väldigt vacker utan kläder och bra i sängen var hon, nej, det kunde man inte klaga på. ”Jag vet inte, älskling”, säger jag och ler det charmigaste leendet jag kan framkalla och smeker hennes kind. Hon vilar sin spetsiga haka på mitt bröst, det långa, bruna håret faller i en kaskad ner för mina sidor och fortsätter ner på lakanen, så långt är det. Söta tjejer har ju långt hår eller hur? ”Nästa vecka, måndag? Kommer vara upptagen i helgen, tyvärr.

Ska träffa grabbarna.” ”Men kan jag inte följa med, då? Jag får ju aldrig träffa dina vänner.” säger hon och putar på läppen likt ett barn. ”Kanske nästa gång. Vi tänkte spela i helgen och jag vet att du inte gillar sådant”, ler jag och petar på hennes lilla näsa som är näst intill lika spetsig som hennes haka. Könsroller, könsroller, könsroller. Det är allt det här förhållandet handlar om. Jag är mannen, stark, sexuell, oansvarig. Jag har mitt grabbgäng som jag spelar Xbox med om helgerna, som jag halsar öl med och pratar tuttar med. Hon är liten, försiktig, lagom tjafsig när det behövs. Hon har sitt tjejgäng som hon pratar kändisar med, som hon shoppar med och fnittrar med på tunnelbanan så att folk irriterat stirrar. ”Lova!” säger hon och petar mig nästan i ögat då hon tar fram sitt lillfinger. Jag omfamnar hennes med mitt i ett löfte. ”Lovar”, säger jag, möter henne i en kyss. ”Måste gå nu, gumman.

Det är sent.” Hon flyttar sig från mig för att låta mig gå. Jag reser 29

kollektivroman 2015.indd 29

2015-03-23 13:48

mig från sängen, klär på mig kläderna som ligger utspridda på hennes trägolv. Sedan säger jag adjö och lämnar henne kvar, naken under täcket.

Jag skyndar mig genom den flotta lägenheten. Den är lika välstädad som vanligt. Jag har för mig att familjen har en städerska anställd så förvånande är det nog inte. Vem har ens en städerska i nutida Sverige förresten?

I hallen stoppar jag fötterna i de fashionabla skorna som perfekt passar till min outfit. Sedan försvinner jag ut genom dörren, galopperar ner för trapporna och slår upp porten, välkomnar kylig kvällsluft med öppna armar.

Jag tar bussen hem. Resan går snabbt, särskilt när det finns så mycket intressant att se på. Människor är det intressantaste som finns. Att studera deras beteende, deras reaktioner, det är fascinerande Jag stiger av på min hållplats, går i rask takt hem. Mamma är hemma, det är hon alltid så här dags. Hennes jobb kräver inte så många timmar av henne.

Vi säger våra entoniga ”hej”, hon stannar i soffan, jag går in på toaletten där jag snabbt tar av mig de dyra kläderna, tvättar bort svett från kroppen. Jag springer naken tvärs över korridoren, lämnar rikemanssonen Marcus i högen med smutstvätt och välkomnar min nya roll i sovrummet. Slitna, håliga jeans, en urtvättad allt för stor band t-shirt. Jag rufsar till håret som legat bakåtslickat, låter det falla lite hur det vill. Sedan är jag på väg igen. ”Jag sover borta i natt”, ropar jag, får ett accepterande hummande till svar innan dörren smäller igen bakom mig. Att leva så här är ett

30

kollektivroman 2015.indd 30

2015-03-23 13:48

spännande äventyr, att träffa nya människor hela tiden, som stereotyper och mönsterbrytare.

I stadens centrum träffar jag Amir, Kalle, Robin och Jakob. För dem är jag Marcus, den musikintresserade killen med problem hemma.

Killen som pratar lite för högt och lite för mycket, som skryter lite för ofta, är lite för stolt över sig själv men egentligen bara för att dölja att han är osäker. Som säger att han mår bra när han mår dåligt.

Jag kramar om dem, de kramar om mig, hälsar på mig glatt. De är alltid glada över att se mig, men det är de flesta. För jag anpassar mig. Jag blir det folk vill att jag ska vara, men de är inte för deras skull. Det är helt för min egna. För det här är högsta graden av underhållning för mig.

Vi beger oss upp på berget, vi brukar hålla till här ibland. Det är fin utsikt här ifrån, och oftast tomt på folk om det inte är nyårsafton, midsommar, valborg eller någon annan alkoholfylld högtid.

Det finns en grillplats på berget, där bland snåriga buskar. Amir och Jakob tänder en eld, svär över icke samarbetsvilliga tändstickor och våta pinnar som inte vill bli påtuttade. När de väl fått fyr, grillar vi korv och dricker äcklig, billig öl.

Solen börjar gå ner över staden, himlen börjar skifta i rött och gult.

Trots det varma skenet, börjar kylan bli mer påtaglig, knott kommer fram från sina gömställen och fyller luften. Jag flyttar närmare Robin, tar del av hans värme, hans sida pressad mot min. Röken från elden blåser in i våra ansikten, sticker i näsborrarna, men jag har inget emot lukten, gillar den faktiskt något.

Någon gång under timmarna vi sitter flockade runt brasan, smyger hans arm kring min midja, någon gång under timmarna när Amir, 31

kollektivroman 2015.indd 31

2015-03-23 13:48

Jakob, Kalle, är upptagna med sitt, kupar han sin hand om min kind, lutar sig nära och trycker sina varma läppar mot mina. Robin gillar inte mig. Han gillar Marcus, för den här Marcus jag är just nu och Robin passar perfekt för varandra, precis som rikemanssonen Marcus passade perfekt med rådjursögda Johanna. Jag är inte den Marcus, eller visst är han en del av mig, men han är inte 100 % jag.

Jag är inte 100 % honom. * En kväll i veckan går jag på gruppterapi, ett event fullt av tårar, bekännelser, djupa suckar och en del förnekelse. Det är alltid lika upplyftande att se ledsna människor.

Så fort jag stiger in i rummet känner jag en stark pust av depression fläkta mot mig. Det luktar av ångest och rädsla.

De flesta stolarna är redan upptagna, men en och annan finns till övers. Jag hamnar bredvid den där medelålders kvinnan med vilsna, gröna ögon. Så fort jag sitter ner och får en utblick över skaran av deppiga människor som sitter i ring, får jag syn på henne. Lucia med det lysande, blonda håret. Det är kortare än det varit i våras, innan jag tog studenten och lämnade gymnasiet bakom mig.

I skolan var jag en tyst person, jag hade tagit på mig en skötsam roll, en av de där eleverna som inte syntes. Jag var del i en kompisgrupp, men höll mig avsides och betraktade dramat. Det var väldigt underhållande. Max intriger med styvbrodern, Filip. Lina som inte klarade att vara ensam, som desperat letade nya killar att haffa.

Ja, Lucia, världen var liten. Jag kommer på mig själv med att intensivt stirra på henne, men inte förrän hon tveksamt möter min blick.

32

kollektivroman 2015.indd 32

2015-03-23 13:48

Jag försöker låta bli att le. Jag måste vara hennes Marcus, likgiltig, tyst. Hennes Marcus ler inte så lätt. ”Hur vill du dö?” frågar deras terapeut plötsligt från sin plats längst fram i rummet. Jag tittar roat åt hennes håll. Hon skulle gå igenom med sin plan, hon vill plantera tanken i huvudet på dessa vilsna människor, hon vill leda dem på farliga vägar, se vilka som ska falla och vilka som ska stå kvar.

Dödstankar fyller den kvava luften kring oss, den ena efter den andra börjar prata om de vill att deras liv ska sluta. Jag försöker hålla mitt uttryck neutralt, men lyssnar intresserat på deras tankar.

Dömande av Lucias små ögonkast vet jag att hon kommer kontakta mig förr eller senare. Jag får se till att ha veckans schema glest packat. Jag vet att jag måste träffa Lola i alla fall, annars skulle hon kanske tro att jag inte ville hålla kontakten och det ville jag verkligen. Dessutom har jag lovat Michelle och Adam att delta i en demonstration utanför en flott butik inne i centrum där de börjat sälja päls. * När terapin lider mot sitt slut och människor hektiskt börjar dra sin kos, bråttom bort från den här hålan av förtvivlan, ser jag till att släpa fötterna i marken och sega mot parkeringplatsen. Den är när på tom förutom en övergiven, grå Honda som står och samlar damm borta i ett hörn och en röd, mastig truck som fläker ut sig över en och en halv ruta i mitten. Jag masar mig mot den, lutar mig mot den och plockar upp telefonen för att bläddra igenom de tiotal nya meddelanden jag fått under tiden jag varit på mötet. Robin, Jennie, Vilma, Sebastian, Amir, Johanna, Lola, listan fortsätter.

33

kollektivroman 2015.indd 33

2015-03-23 13:48

Steg som ekar över asfalten får mig att blicka uppåt. Mamma ler mot mig, fiskar upp bilnyckeln ur fickan och låser upp den med ett klick. Den blinkar och ger ifrån sig ett bekräftande pip. Jag öppnar dörren, glider ner i det slitna sätet. Hon tar vägen runt fordonet, sätter sig i förarsättet och startar motorn. Medan hon styr ut på vägen drar hon en hand genom sitt röda, axelånga hår och ser på sig själv i backspegeln, intensivt ljusblå ögon som stirrar tillbaks på henne.

“Så du tänker göra det?” frågar jag. Hon nickar, ett elakt leende sprider sig på hennes läppar. Jag ler också. ”Stannar du hemma ikväll?” frågar hon efter en stunds tystnad. ”Nej”, svarar jag entonigt, tittar ut på staden som flyger förbi utanför rutan.

34

kollektivroman 2015.indd 34

2015-03-23 13:48

Annie

35

kollektivroman 2015.indd 35

2015-03-23 13:48

Min pappa, Gary, lämnade mig och mamma när jag var 3 år gam mal. Han gick och kom aldrig tillbaka. Under hela min barndom var jag säker på att jag inte behövde en man i mitt liv. Vi hade det bra jag och mamma, vi behövde bara varandra och det skulle alltid vara vi två, trodde jag. * Klockan är två på natten. Jag står i ett gatuhörn någonstans i stan.

Vad gör jag här? Jag är inte säker själv. Jag sa till John att jag skulle gå ut på en promenad, att jag behövde luft, och det är i och för sig sant men ändå står jag här med en cigarrett i höger hand. Det kanske inte är de bästa sättet att få frisk luft på, snarare tvärtom, men jag behöver tänka. Jag har känt mig tom och ensam på sistone.

Dagar bara flyter förbi och jag hinner inte riktigt med. Jag gör allt jag ska; jag går upp på morgonen och tar mig till jobbet, jag lagar middag åt familjen och går och lägger mig vid en bra tid. Ändå är jag så trött. Så trött på att låtsas som att allt är okej och trött på att behöva förklara mig för John som ändå inte tycks förstå. Min barndom har än en gång hunnit ikapp mig och jag är tillbaka där jag för 20 år sen började - bruten, vilse och förvirrad.

En svart katt smyger över vägen och fångar min blick. Den påminner mig mycket om mig själv, 18-åriga Annie som var det svarta fåret i familjen, det svarta fåret som rymmer iväg för att finna ro och frihet.

Alan flyttade in till min och mammas lilla två strax efter de började dejta. Han hade ingenstans och ta vägen så ja, där var han, i vårt vardagsrum, dag ut och dag in. Till att börja med tyckte jag att de skulle bli skönt med en kille i huset. Mamma skulle inte vara lika stressad och han skulle ta rollen som den pappa jag aldrig haft. Så blev det inte så klart, det tog inte lång tid innan mina drömmar om 36

kollektivroman 2015.indd 36

2015-03-23 13:48

en far krossades och det riktiga helvetet började. Ölburkarna samlades i en hög på vårt trägolv, pengarna bara rann iväg på all hans och mammas alkohol, men ändå hittade han ett sätt att skylla på mig. Bortskämda lilla snorunge brukade han kalla mig, han påstod att jag var hjärtlös och egoistisk som krävde skolböcker och kläder trots mammas dåliga inkomst. En gång föreslog jag att han skulle skaffa ett jobb istället för att klaga på mig, men det enda svar jag fick var en blåtira under ögat. Samma kväll åkte jag och mamma till Wallmart för att köpa smink, mamma sa att det räckte med att lärarna redan tyckte illa om henne, de behövde inte veta att jag blev misshandlad hemma också. Så fort vi kom innanför dörren började Alan svära igen. Jag var självisk som krävde pengar för smink för att täcka över blåtiran han själv hade satt på mitt ansikte. * När bilen rullar upp på infarten utanför sjukhuset är det redan mörkt ute. Jag kliver ut ur framsättet medan Anthony hoppar ut från baksättet. Jag ser mig omkring, tar Anthony i handen och går.

Från den lilla informationen jag har fått ska terapeutens rum ligga i den andra byggnaden på våning ett. Med snabba steg går vi mot ingången. När vi kommer fram till väntessalen släpper jag Anthonys hand.

“Klarar du dig själv i en timme?” frågar jag oroligt.

“Ja, mamma”, suckar han. ”Gå nu!”

Jag vinkar hej då till Anthony och följer skyltarna längs den långa korridoren. Jag stannar utanför rummet med skylten “gruppterapi”.

Jag tar ett djupt andetag och knackar på dörren. Några sekunder senare öppnas dörren av en smal rödhårig kvinna som ser ut och vara mellan 30 och 40 år gammal. Hon ler vänligt mot mig och föreslår att jag ska komma in och slå mig ner. Maria heter hon, hon skakar min hand och jag sätter mig på en av de vita plaststolarna i det in37

kollektivroman 2015.indd 37

2015-03-23 13:48

stängda rummet och begrundar omgivningen. Jag kom fram till att alla här inne är yngre än jag, förutom en äldre man i fyrtioårsåldern som sitter snett emot mig i ringen. Jag känner mig patetisk. Patetisk som sitter i ett rum fullt med ungdomar och unga vuxna när jag är gift och har barn, men det här är min sista utväg. Terapeuten fångade min uppmärksamhet när hon mjukt säger mitt namn, utan att svara vänder jag blicken mot henne och nickar lite stelt.

“Hur vill du dö Annie?” Hennes blåa ögon bränner hål i mig när hon ställer frågan.

Vad var det för fråga? Allting inom mig bubblar och mitt huvud skriker men inga ord kommer ut. Döden har aldrig känts främmande för mig, men jag har aldrig fått frågan om hur jag vill dö på det här viset. Kanske var det för att jag aldrig hade tänkt att dö? Det kanske inte är meningen att jag ska dö. Plötsligt får jag en impuls att lämna rummet, bara springa ut, hoppa in i bilen och köra hem i hög fart. John kanske har rätt, jag kanske aldrig borde ha kommit hit? Hur mycket min magkänsla än säger att jag borde packa mina saker och sticka, sitter jag som fastlimmad kvar på stolen med skräck i ögonen. Ännu en gång väcker Maria mig ur mitt dagdrömmande.

“Annie?” hon ler kallt mot mig. Jag känner pressen när allas blickar borrar in i mig väntandes på ett svar.

“J-jag… jag vet inte”, stammar jag.

Maria himlar med ögonen och vänder sedan blicken mot personen på min vänstra sida. Nu känner jag mig ännu mer värdelös, det var som att terapeuten också hade gett upp på mig. Jag viftar bort de onda tankarna och suckar tungt, sedan vänder jag uppmärksamheten mot den unga flickan brevid mig. * Jag och Anthony kommer innanför dörren runt sju på kvällen. John 38

kollektivroman 2015.indd 38

2015-03-23 13:48

är lite avlägsen. Han kysser mig snabbt på kinden och vi alla tre går in till matrummet. Vi samlas runt middagsbordet för att äta tillsammans som vi alltid gör. Vi ber vår bordsbön och hugger in på maten jag lagat tidigare på eftermiddagen. John klagar på Anthony som inte gick till skolan, de diskuterar fram och tillbaka och sedan berättar John om sin dag på jobbet medan jag sitter tyst brevid. Tankarna om döden snurrar runt i mitt huvud. Dagens ämne om hur jag vill dö lämnar mig inte ifred.

Det viktigaste för mig är Anthony, han är min egen lilla ögonsten.

Jag ska göra allt i min makt för att han aldrig ska behöva gå igenom de jag tvingades gå igenom. Jag kanske inte är världens bästa mamma men jag ska ge honom allt,. Han är den enda anledningen till att jag jobbar så hårt. John förstår inte - förstår inte hur tufft livet kan vara när man inte är så lyckligt lottad som han är. John påstår att med en bibel i sin hand klarar han allt. Jag bara nickar och håller med, även om jag önskar att han tog sin familj i förstahand. * Klockan två på dagen kör John upp på parkeringen, bilen stannar framför mig och jag kliver in i den glänsande BMW. John ska skjutsa mig in till stan, jag ska ta en fika med mina vänninor. Jag stirrar ut genom fönstret, låter tankarna skifta iväg till vad som skulle kunna hända inom de närmaste 30 minuterna. Jag ser det framför mig, hur jag står på perrongen och tar ett hastigt steg över kanten och sen, tystnad. Kanske ser jag aldrig John igen? Kanske har jag för sista gången kysst Anthony på pannan innan han åker iväg till skolan?

Bilen hinner knappt stanna innan jag hoppar ut. Jag springer längs trottaren och hör hur John skriker bakom mig, men jag vänder mig inte om, jag svarar inte, jag bara fortsätter springa.

39

kollektivroman 2015.indd 39

2015-03-23 13:48

Jag stannar vid en lekpark, slår mig ner på en bänk och stirrar ut i det tomma. Trots att hösten är här, färgglada löv ligger på marken och än lever blommorna, så ser jag allting i svartvitt. Jag hatar och vara såhär, negativ och sorgsen. Jag ser hur en mamma gungar sin lilla pojke lite längre bort i parken, och för första gången i hela mitt liv är det inte mig själv jag ser framför mig, det är Anthony. Jag ser inte barndomen jag alltid önskat mig, jag ser den barndomen jag skulle ta ifrån Anthony om jag begick självmord. Jag kan inte göra så mot honom. * Tjugo minuter senare ligger jag i min och Johns dubbelsäng, jag sänder iväg ett sms till min make för att låta honom veta att jag är okej. Jag ligger på rygg och stirrar upp i taket. Livet måste väl vara mer än så här? Någonstans på livets långa väg måste jag väl någon gång finna sann lycka? Från och med den sekunden bestämmer jag mig. Jag ska kämpa mig igenom det här. Det är dags att gå vidare nu, Annie. Jag har allt 18-åriga jag hade önskat mig. Det är min tur att ta vara på det nu, att vara tacksam. Inte bara för min skull, men för John skull. John som alltid försökt hjälpa mig att samla ihop mina trasiga bitar, och för Anthony skull, för att han inte ska behöva förlora en förälder i ung ålder precis som jag gjorde.

Nu ska jag leva tänker jag. Nu ska jag ge tillbaka för alla år av olycka som Gary, Alan och mamma stal från mig. Nu ska jag vara lycklig.

40

kollektivroman 2015.indd 40

2015-03-23 13:48

Jag, Johanna

41

kollektivroman 2015.indd 41

2015-03-23 13:48

Jag sätter läpparna mot glasfönstret, bussens försvar. Vibrationerna stannar ett kort tag på min läppkant, och stryker sen varsamt över brösten, och förbi. “Jag behöver din hjälp”, hade Johanna sagt tidigare under dagen. Den tanken ger mig mycket. Att få hjälpa Johanna kan bli ett övertag, ett tvång till skuld och gentjänster. Vad behöver hon hjälp med?

En kompromiss för en kyss. Hon gjorde allt för en kyss. Lilla, lilla, Johanna. Hon kompromissade med sin moral, med sin levnadskvalitet. Men hon kompromissade till den nivån, att det inte längre var en kompromiss. Det var någon annans övertag. En kompromiss för en kyss, “och jag har kompromissat hejdlöst”, sa hon då.

Hon hade kysst ordentligt, den tanken slår mig hårt och stjäl ett andetag.

“Jag behöver terapi, en grupp som håller varandra i handen. Där vi kan hjälpa varandra.”

Att hon inte vet att destruktiva människor inte kan älska är guld. För då blir hon fjäderplockad, och hamnar i avloppet. Inte genom en cirkel, utan genom ett hål i kappfickan. En cirkel ser man, hålet är oftast osynligt tills man tappat plånboken. Eller förståndet.

I samma telefonsamtal hade hon frågat mig, var gränsen på en kompromiss och ett övertag låg. Vet hon vilket övertag jag har? Nu sitter jag åtminstone på bussen till Johannas alldeles egna terapigrupp.

Bussen saktar in vid sjukhuset och anländer Johanna, med solen på sitt huvud, lyser hon upp området omkring sig. Hösten var väntad, och har anlänt. Johannas vinterdepression lika så. Själv skrämmer våren mig mest. För det är enkelt att välkomna en tryckande ångest, när en tryckande ångest är väntad. Men på våren förväntas något annat. Och att känna något, som inte är förväntat, är ångestframkallande i sig. Vi tar varandra i hand och kliver in.

42

kollektivroman 2015.indd 42

2015-03-23 13:48

Hon börjar berätta om hur hon lägger sig i en liten trälåda varje kväll. Det börjar bli ansträngande för nacken. ”Och varför i hela fridens namn, lägger du dig i en trälåda?”

Johanna blickar mot marken, som om plastgolvet ska ta hennes parti.

“Han ville att jag skulle ligga i en metallåda, jag ville ligga på en träsäng. Så vi kompromissade.”

Jag tar fingernaglarna och gräver ner dem ordentligt i hennes hand.

Hon krökar lätt på ryggen, och en kant av tårar bildas i hennes ögon. Jag ser hennes kvinnliga former, gunga i takt med sin färd mot att pudra näsan.

En kvinna möter upp mig i min ögonhimling. Hon tittar på mig med isblå ögon, ger mig sin ena hand för att hälsa, och sedan den andra, som någon slags tillitsskapande gest. Jag synar henne långsamt, men strippar henne intensivt. Plagg för plagg. Undrar om hon vet, vet hur många gånger jag slitit av hennes kläder och skinn, under denna stund av analys och anpassning. Hon får ändå mitt leende, som får mandelformen på mina ögon, att dra ihop sig.

Jag kisar. Det blir mitt svar på hennes välkomnande in i oasen av destruktiva människor. Hennes markerade röda page, får hennes övertag att lysa. Vi säger ingenting. Men hon får mig att känna mig som universum.

Johanna kommer med säckig hållning, och har lagt på ett nytt lager av ljust puder på sin redan ljusa hy. Jag vill fråga henne varför hon gör sig vacker för levande lik. Men jag vill inte förlora stunden av gemenskap och omfamning med kvinnan som lika rak, står framför mig.

Johanna rycker i min arm, och föreslår att vi skulle gå in. Hon hinner att ta ett steg, innan jag ser hennes ryggplatta falla mot marken. Den rödhåriga kvinnan drar snabbt tillbaka sitt ben, och 43

kollektivroman 2015.indd 43

2015-03-23 13:48

Johanna ser upp mot oss. Skrattar nervöst, och ursäktar sig för sin klumpighet. Jag ler inombords, kliver över Johanna och tar två steg in i rummet. Är det gas som luktar, eller bara människor som varar sorg genom de tunnaste nagelbanden? Det är ingenting jag hinner spinna vidare på, då kvinnan graciöst ställer sig bakom mig, stryker mig längs armen, viskar förföriskt och ber mig sätta mig ned.

Johanna sätter sig bredvid.

Det är en man som börjar tala. Berättar om pest och pina. Jag kommer ihåg injerna i mormors badrum. De startade vid handfatets början, och krälade upp bakom spegeln, längst väggarna och tog bara tvärslut när de nådde taket. Som om även linjerna kände av pendeltågens nödbroms. Mannen ser ut som någon som hade kunnat hoppa framför ett tåg. Han är förbandet, det känner man i de andra deltagarnas rastlöshet. Kvinnan drar igång applåderna och tackar mannen för att han delat med sig. Jag kan nästan se hur hennes röst färdas under de sofistikerade kläderna. Det finns en tyngd i hennes ord och jag ser hur eftertrycket skakar om betraktarna.

“Låt oss prata om döden”, säger hon.

Fast hon säger det i andra ord. Inlindat, dolt.

Jag märker att persiennerna är nerdragna, och luften känns lite tyngre nu. Johanna har sjunkit ihop på sin stol. Nålfasta missöden och misslyckanden strosar förbi deltagarnas ögon. Jag ser någon som leker med tanken att inte längre finnas. Jag ser även kvinnor som inte leker. Män som blir plockade, noppade, avbrutna, i stundens reflektion.

Känslorna bli överväldigande, Johanna lägger sina händer runt sina axlar, lutar sig framåt och låter all vätska fångas upp av ärmarna.

Den rödhåriga kvinnan smeker henne, och jag drar mina fingrar i hennes hår. Efter ett litet tag, ber jag kvinnan akta på sig, höjer min 44

kollektivroman 2015.indd 44

2015-03-23 13:48

handflata och träffar Johannas kindben med baksidan av min hand.

Kvinnan gestikulerar med armarna, förklarar paus, och låter betraktarna anamma det.

Johanna sitter och snyftar på sin stol. Deltagarna ser det som en vana och en övergång. “Antingen rider man ut det, eller så avslutar man allt. Snabbt.” Säger en främmande flicka till mig, när vi tillsammans observerar kaffetermosen. Antingen hade den tillhört en aktiv familj, med ambitioner och alldeles för många krav. Eller så hade den varit en koffeinnarkomans räddning och himmel. Oavsett vilket, så har den fått skavsår och gör att fikabordet ger ett sjabbigt intryck.

Jag ser i ögonvrån hur den rödhåriga kvinnan för med sig Johanna ut i korridoren. Hon gråter, hejdlöst. Kvinnans hand tar tag i Johannas blonda hår, och trycker henne mot sitt ansikte, tills deras läppar möts.

Tårarna upphör. Det finns ingen förvåning som tar över, bara en nick och ett leende, kanske även en känsla av att inte behöva kompromissa.

Synen slår mig hårt, och stjäl ett andetag.

Johanna är tryckt mot väggen, och kvinnans arm omfamnar hennes lår. Den ljusa kimonon rör sig graciöst mot marken, från Johannas nu bara axlar. Hennes nyckelben övergläser lampornas gula ljus. I det gula ljuset, stirrar hon nu. Kvinnan ser då på mig, här jag står och röker frenetiskt. Ler. Skickar en slängkyss som jag fortfarande fångar, och tänker bevara. Hon rör sin hand över ländryggen och tar upp något ur sin bakficka. Ger det, omsorgsfullt, till rödflammiga Johanna. Kysser henne lätt, går mot mig, förbi mig, och tackar för sig.

45

kollektivroman 2015.indd 45

2015-03-23 13:48

Ensamma Johanna, med håret i sitt ansikte och inte längre omfamnad, känner sig inte längre ensam.

“Varför känner du dig inte ensam?” frågar jag henne.

Hon tittar på mig och ler så att hennes uttorkade läppar spricker.

Hon skakar om pillerburken, och säger, “Jag kan nu ligga i min trälåda. Med de här är mot nacken.”

Jag fimpar ciggen mot plastgolvet och hämtar våra matchande jackor. Kvinnan skär min utgång, stryker längst min arm och säger, “Jag rekommenderar dig, att få henne att ta fler än rekommendationerna. För de som ber om ursäkt vid en fällning, är den värsta sorten. Och du vet. Hon kommer aldrig, att kyssa dig.”

46

kollektivroman 2015.indd 46

2015-03-23 13:48

Anthony

47

kollektivroman 2015.indd 47

2015-03-23 13:48

Septembersolen skiner inte. Det är inte strålar av ljus som strilar in genom det smutsiga fönstret på andra våningen i den vita villan i Uppsala. Molnen mullrar och jag kryper längre ner under täcket, känner den varma tryggheten duntäcket stänger in mig i. Jag har inga problem med att vara instängd, det snarare lugnar mig. Tanken av att det bara är jag som existerar i universum lugnar mig, nu finns ingen som kan göra mig ledsen, ingen som kan skada mig, ingen som jag kan skada. Det droppar från stupröret som sitter vid vänstra hörnet strax nedanför taket. Ljudet ekar i rummet och jag tänker på hur det skulle kännas att vara stupröret, att ständigt fyllas med vatten tills det rinner över. Hur det skulle vara att vara den som skapade det irriterande ljudet som fyllt mitt rum och min kropp i flera dagar nu. Jag suckar, det är dags att göra sig i ordning för skolan.

Om jag inte går upp nu så kommer pappa att bli arg och jag hatar verkligen när han är arg. Jag kommer ihåg en gång förra året.

Pappa och mamma hade bråkat hela kvällen och jag var rädd. Jag kunde se skuggspelet av deras kroppar på den vita väggen utanför mitt rum genom glipan i dörren. Det såg ut som han skulle slå henne. Jag visste att han aldrig skulle göra det och att det bara var skuggorna som smälte ihop men jag var fortfarande så rädd. Tårarna ville rinna men jag vågade inte gråta. Jag ville inte att de skulle höra mig, jag ville inte ha deras tröstande armar omkring mig. Allt jag ville var att de skulle kramas, älska varandra.

Nästa dag i bilen på väg till skolan hade jag frågat pappa om han och mamma hatade varandra. Han hade stannat bilen hårt så att jag halkade av min barnstol. Hat är djävulens verk sa han, det är bara djävulen som kan hata. Jag tittade ut genom fönstret.

“Anthony lyssnar du på mig?” Hans röst var som vanligt igen, hans spegelbild var som vanligt igen. Det svarta i hans ögon hade sugits tillbaka till mitten av pupillen igen. Långsamt vred jag huvudet mot honom.

“Ja pappa. Förlåt.”

48

kollektivroman 2015.indd 48

2015-03-23 13:48

“Det gör inget min pojke. Kom ihåg att vi lever av Guds kärlek.”

Nu såhär i efterhand tror jag att han har fel. Fröken Johnsson har sagt att kärlek och hat ligger precis tätt in till varandra, att det är det som gör det spännande och farligt. Som berättelsen om Snövit eller Romeo och Julia. Det är det jag vill tro, att jag inte gör fel när jag hatar pappa när han blir arg, eller nej inte hatar pappa utan det pappa blir när han blir arg. Jag vågar inte tro något annat. Jag vill inte tro att det är mitt fel att mamma är ledsen.

“Anthony! Skynda dig?”

Tavlorna tittar på mig. Våra glada ansikten poserar framför kameran utan att riktigt veta varför. Förr i tiden tyckte människor att man såg galen ut om man skrattade på bild. De kanske hade rätt, vi ser lite galna ut, speciellt mamma och pappa. Jag har ingen aning om hon verkligen är glad där, hon ser glad ut, men inte lycklig. Jag undrar om det är någon verklig skillnad mellan att vara glad och lycklig.

Mina skor knarrar mot golvet. Hos oss har man skor på sig inomhus, ändå är det alltid rent och vitt i vårt hus. Det kristallvita yttre ger sken av ljus även när det regnar och snöar ute. Jag har aldrig riktigt tyckt om det. Det känns som att vi lever i ett sjukhus, att det när som helst ska ramla in en sjuk människa som behöver hjälp. Jag drömmer mardrömmar om det ibland, att mörkrött blod stänker på den vita soffan och att mamma ligger där med munnen vidöppen.

Jag blundar och föreställer mig pappa springa in med vit läkarrock och väska i handen. Min kropp ryser till. Ibland skrämmer det mig hur ömtålig kroppen är, att människor praktiskt taget är vandrande klumpar av pulserande kött. Hur kan man älska något sådant, det förstår jag inte, ändå så gör jag det utan att tveka. Jag stannar i korridoren som leder till trappan som leder ner till köket. Varför förstår jag inte, men jag har alltid varit dragen till den här platsen.

Vi har ett takfönster här, så ibland smyger jag hit så att jag kan se 49

kollektivroman 2015.indd 49

2015-03-23 13:48

alla miljontals stjärnor lysa på natthimlen. * Mina mörkblå pressade jeans kliar mot huden och slipsen i min skjorta stramar åt. Vi är tvungna att ha på oss slips i skolan. Pappa säger att det visar att vi ska växa upp till väluppfostrade vuxna när vi blir äldre, jag tror att det är för att vår rektor inte tycker om barn, speciellt inte barn som klättrar i träden. Jag är bara nio år och behöver knappast ge sken av en väluppfostrad vuxen man. De vuxna förstår inte att om de säger att vi inte får klättra i träden så kommer det bara att hända oftare.

Jag kommer ihåg Liv, hon brukade klättra i träden när vi gick i första klass även fast man inte får. Hennes hår hade färgen guld, precis som solen och hon var så vacker där hon klättrade, som och hon och solen var ett. Jag tror att jag var kär i henne och att det var därför jag inte kunde äta på en vecka efter att Liv hade ramlat ner från grenen. Hennes slips hade fastnat mellan två grenar och nu kan hon aldrig klättra igen. Det är lite ironiskt ändå, pappa säger att Gud är den som ger oss våra namn, varför valde han då att döpa Liv till Liv när hon ändå skulle dö. * Nere i köket är det inte full fart. Pappa sitter och läser tidningen med pannan i veck och mamma petar i sin äggröra och bacon. Min frukost står framdukad framför henne. Jag kliver in i rummet, släpar skorna extra hårt mot golvet för att de ska märka mig. Inget händer och besviket sätter jag mig framför mamma på den vita köksstolen.

Hon tittar inte upp. Pappa vänder inte blicken från tidningen men säger “Har du packat ner allt du ska ha med dig till skolan idag?”

50

kollektivroman 2015.indd 50

2015-03-23 13:48

Der svider till i magen.

“Nej, inte än.”

Vi har idrott idag och det hade jag fullständigt glömt bort. Jag hatar verkligen att gå till idrotten. Emil är alltid så elak mot mig och ingen låtsas om det.

“Jag glömde att vi har idrott idag.”

Han vänder sig fortfarande inte.

“Jag antar att du inte har tid att äta frukost idag då. Det är ditt val Anthony, Gud skapade oss med fri vilja” Hans röst är hård och bestämd.

Jag hoppar ner från stolen och går långsamt mot mitt rum. Magen kurrar men det är jag vad vid. Jag vet att det är mitt fel för att jag inte går upp i tid, men det är så svårt. Jag är trött hela tiden och ingenting känns bra. Kurrandet får mig att känna mig levande och verklig, allt annat känns bortdomnat och fel. Jag tittar mig i spegeln.

Mitt lockiga hår står åt alla håll för att jag inte har kammat det än och skjortan sitter löst på mina beniga axlar. Jag drar upp den och blottar min mage och bröstkorg. Revbenen sticker ut en aning men det är inte det som är det underliga, det är det blåa fula som inte hör dit som stör. Blåmärkena har olika färg för att de är olika gamla, jag har röda, lila, gröna, gula… Alla regnbågens färger. Om Gud har givit oss fri vilja, varför använder vi den som vi gör, varför slår vi varandra, väljer att inte äta eller sover längre med flit.

“Vi kommer försent Anthony!”

Pappas röst ekar i huset och jag skyndar mig in i rummet. Allt ligger i perfekt ordning och de blå gardinerna hänger perfekt. Jag avskyr blå egentligen men pappa säger att det är en ”Pojkfärg” så jag måste ha den. Liv hade också blåa gardiner, men hon var ingen pojke.

Min favoritfärg är orange som solnedgången och mogna apelsiner.

Jag kommer ihåg när jag var liten och vi åkte till Grand Canyon på sommarlovet. Vi åkte helikopter och såg solen gå ned över prärie51

kollektivroman 2015.indd 51

2015-03-23 13:48

landskapet, jag kommer ihåg att det var då jag förstod vad pappa menade med Gud. Gud hade skapat något så vackert som solnedgången i Grand Canyon och Livs vackra hår. Det kan inte vara Gud som tagit hennes liv, det går inte. Någon som skapar något så vackert kan inte ha dödat henne. Det är det som får mig att tvivla.

Pappa säger att jag ska be för mamma, men jag vågar inte. Ibland sitter jag under fönstret, tittar in i stjärnhimlen och pratar med Liv. Hon var min enda vän och det kan ingen ta ifrån mig, inte ens Gud. En del säger att de människor som Gud älskar mest dör först, det tycker jag är otroligt själviskt. Eftersom de är älskade borde de få leva. Det är livet som är den fina gåvan vi alltid ska vara rädd om.

Det är det alla har sagt till mig och jag har trott på det. * Lädersätena i BMW:en är kalla mot mina jeans. Gelén pappa tvingar mig att ha i håret för att få ner mina bångstyriga lockar klibbar fast mot ryggstödet. Jag vet att pappa hatar att få klet i hans och mammas bil så jag försöker hålla huvudet still. Att inte röra mig en millimeter, låtsas att min kropp är gjord av betong som i den tjocka damen i filmen ”monster house”. Hon ramlade ner i ett hål täckt av flytande cement för att hon inte kunde förlåta. Det är så jag känner mig, fångad.

Utanför fönstret så syns det vackra med hösten och det får mig att må lite bättre. Det smälter betongen kring mitt bröst en aning. Stora vackra träd fulla av färg, morgonsolens vackra brandgula sken. Jag vill vrida mig och titta ut genom fönstret uppleva allt på nära håll men jag kan inte. Jag är täckt med cement och kan inte röra mig en millimeter. *

52

kollektivroman 2015.indd 52

2015-03-23 13:48

I skolan är det ovanligt tyst, det är inga elever som skrattar, inga lärare som pratar eller diskuterar. Det är något oförklarligt som ligger i luften och det skrämmer mig. Något måste ha hänt. Jag börjar sakta gå upp för den stora marmortrappan mot mitt skåp för att hämta historieboken. Jag möter ingen på vägen, inte ens högstadieeleverna som alltid står här och stör. De stora killarna brukar knuffa på tjejerna, dra dem i håret och kalla dem elaka saker. Trots det skrattar de bara och försöker inte ens knuffa tillbaka. Jag förstår inte varför, eller jo det gör jag kanske egentligen. Jag vill bara inte förstå. Mina skor får det att eka i det stora rummet och jag skyndar mig för att inte bli rädd. Tystnaden skrämmer mig, den påminner mig om hur mörk och ensam natten är och ekande får mig att tänka på mammas och pappas dämpade aggressiva röster. De försöker att vara så tysta som möjligt, precis som jag med mina skor, trots det vet vi alla om att det är omöjligt. Allt som fyller ljudrummet kommer att låta oavsett om vi vill det eller inte. Rädslan syns och hörs alltid, det är bara om vi väljer att blunda och hålla för öronen som den långsamt tappar taget och trängs in i en liten liten låda inuti våra bröst. Det farliga med det är att om vi låter rädslan ligga kvar där inne för länge, förvandlas den till ett blodtörstigt monster full av ilska som aldrig kommer att släppa taget. Det bara sitter där inne och river och river och river med sina äckliga små giftklor tills hjärtat slutar slå. * Precis som jag misstänker har någonting hänt. En av de äldre eleverna i klass 8D har tagit livet av sig på en av toaletterna. Lärarna låtsas inte om att vi vet, de låtsas inte om det obehagliga väsande ljudet av viskningar som förökat sig genom hela skolan. Jag sitter lite utanför allt det där eftersom jag inte har någon att viska med, men jag vet att om Liv fortfarande hade varit kvar på jorden, så hade

53

kollektivroman 2015.indd 53

2015-03-23 13:48

hon aldrig viskat. Hon hade skrikit högt så att hela skolan hade hört att döden är ingenting man viskar om.

”Kan du berätta för mig hur vår värld skapades Liv?” “Självklart fröken, det var Big Bang som skapade jorden ochalla oss människor.”

Det blev tyst i klassrummet. Alla tittade på henne.

Minnet får mig att skratta till. Agneta vänder sig om mot mig.

“Anthony! Hur kan du skratta åt denna fruktansvärda händelse?

Tycker du att det är roligt?”

Det är dumt att fråga om jag tycker att det är roligt. Nu vet inte Agneta varför jag skrattade, men om det faktiskt hade varit flickan jag skrattade åt så var det självklart för att jag tyckt att det var roligt.

“Nej självklart inte Fru Olsson.”

“Tycker du att det är roligt att den stackars flickan vände sig från Gud och gav hennes liv och själ till Djävulen?”

Jag stelnar till. Det tycker jag absolut inte.

“Nej Fru Olsson.” Tårarna rinner ner för mina kinder och i ögonvrån så ser jag hur Emil tittar roat på både mig och Fru Olsson.

Försiktigt sätter jag mig ner igen. Stolen känns varm och jag mår lite illa. Rummet snurrar och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag ber om att få gå på toaletten och utan att vänta på ett svar från fru Olsson så springer jag dit. * Jag hatar att kräkas. Hela världen känns hemskare och hemskare för varje hulkning som lämnar kroppen. Surheten som tränger upp genom porerna och får huden att täckas av ett lager med kallsvett gör inte saken bättre. Hela magen krampar eftersom jag inte ätit något denna morgon och inte kvällen innan för den delen. Kurrandet i magen får det att kännas värre. kroppen skakar som ett ruttnat 54

kollektivroman 2015.indd 54

2015-03-23 13:48

asplöv i vinden som kämpar för att hålla sig kvar på grenen. När jag tillslut slutar ramlar jag ihop på golvet, det ligger en gammal toalettpappersrulle precis framför ögonen på mig. Jag känner hur illamåendet kommer krypande igen men jag beordrar magen att hålla sig i schack.

Jag hör hur någon kommer närmare toaletten. Instinktivt rullar jag ihop mig till en boll vid sidan av toaletten för att inte synas. Dörren öppnas försiktigt. Paniken kommer tillbaka.

“Hallå är det någon här?” Rösten är svag, nästan rädd.

“Hallå?” Stegen stannar utanför båset jag ligger gömd i. Jag tänker på om jag glömt att låsa dörren, men orkar helt ärligt inte bry mig längre. Dörren öppnas med ett gnirr.

Pojken som tittar på mig ser lika rädd och ledsen ut som jag, utan att säga något sätter han sig bredvid mig, lutar huvudet mot båsväggen och tittar rakt ut. De chokladbruna ögonen och det blonda håret får honom att likna en sagofigur. Fräknarna på hans näsa är många och de breda axlarna får honom att se äldre ut, han hade lätt kunnat smyga in till årskurs sex och ingen hade märkt något.

Han är väldigt vacker där han sitter med armarna i kors. Hela hans uppenbarelse får mig att känna mig mindre, yngre, men inte på ett dåligt sätt. Han utstrålar energin av en ledare och det gör mig lugn.

Jag kryper fram och sätter mig mitt emot honom. Allt bara ramlar ut som spelbrickorna i luffarschack när man vrider på plastbrickan som håller dem inne när någon vunnit spelet. Jag orkar inte hålla tillbaka tårarna längre.

Jag går inte på några fler lektioner den dagen. Vi bara sitter där, utan att säga något tills det ringer ut för dagen. * 55

kollektivroman 2015.indd 55

2015-03-23 13:48

När korridorerna börjar tömmas, konstaterar vi att det är säkert att gå ut igen. Med en tyst överenskommelse drar vi oss upp och går ut från toaletten. Precis som vi misstänkt är det tomt i korridoren, det ser ödsligt och tyst ut. Jag ska aldrig vara kvar sist i skolan igen, tänker jag och börjar gå mot mitt skåp. Trappan upp är jobbigare än jag tänkt mig, det känns som att all kraft är borta. Killen från toaletten går några steg bakom mig, jag hör honom andas men vågar inte vända mig om. Jag svänger av åt höger, han fortsätter upp för trappan. Jag andas ut. Låskombinationen är 6790, bara slumpmässigt valda siffror, jag fumlar med låset.

I skåpet ligger allt i perfekt ordning. Jag sliter ut min jacka och bryr mig inte att engelska häftet ramlar ut pärmen och ner på botten.

Jag hör hur någon går ner för trapporna. Jag vänder mig om och precis när låset klickar till stiger han in i korridoren.

“Hej”, säger han lite trevande.

“Hej”, svarar jag men det kommer ut mer som en viskning.

“Jag smsade min pappa förut och han säger att vi kan skjutsa hem dig också. Det regnar ute, så jag tänkte att du kanske ville hänga på…?”

Han drar handen genom håret, ner mot nacken och stannar med handen för att klia sig.

“Ja tack, det vore snällt.”

Vi går tillsammans ut mot bilen, den här gången pratar vi lite, han säger att skolan suger och jag svarar att det är helt okej, förutom Agneta Olsson. Han bara skrattar, jag skrattar, vi skrattar.

Utanför byggnaden står en röd volvo. Killen vinkar och jag bara följer med, som ett höstlöv i vinden. Vi kliver in.

“Hej Noah! Har du haft en bra dag?” Rösten är så varm att jag nästan börjar gråta. Det är stökigt i Volvon, mannen som sitter bakom ratten har ett stort rött skägg och livfulla bruna ögon. Precis som Noah. Han ler när han tittar på mig.

56

kollektivroman 2015.indd 56

2015-03-23 13:48

“Ah, väldigt…” Svarar Noah och himlar med ögonen.

“Så ska det låta!” Säger mannen och skrattar.

“Vem har vi här då?” Mannen och Noah tittar på mig.

“Jag heter Anthony Parker.”

“Trevligt att träffa dig Anthony, jag heter Jack Strömqvist och Noah har du ju redan träffat.” Han böjer ner framsidan av sin hatt för att förstärka hälsningen. Jag ler.

“Vart bor du då Anthony?”

“På klockarvägen 43.”

“Då kör vi dig dit!” Noah ler, Jack ler. Det är den trevligaste biltur jag någonsin varit med om.

När vi är framme vid mitt hus, frågar Noah om han får följa med in. Jag tittade på Jack och han bara nickade. Jag säger att det är okej, men att det inte får bli för länge. Noah ber Jack hämta honom några kvarter bort, vid busshållplatsen vid stora vägen. Jag undrar varför men vågar inte riktigt fråga. Vi går in i huset.

Det finns mycket hos honom som påminner om Liv. Hans sätt att gå, den självsäkra undertonen i hans röst, det varma ljusa håret och de karismatiska ögonen.

Efter att vi druckit te och jag visat honom runt i vårt hus tittar han på klockan och konstaterar att han borde gå. Klockan är närmare fem på eftermiddagen och pappa ska vara hemma när som helst.

Jag tror att han lade märke till min nervositet, en rynka hade bildats i pannan mellan hans ögonbryn. Jag drar in doften av hans hår när han kramar mig hejdå. Han sträcker ut högerarmen mot dörrhandtaget, men håller kvar vänster arm omkring mig. Han sätter handen på handtaget och konstigt nog öppnas dörren utifrån. Mamma och pappa kliver in i hallen. Pappa ser helt förbryllad ut och vi släpper varandra snabbt.

“Hej, Jag heter Noah Söderqvist och går i 4A på Anthonys skola.

57

kollektivroman 2015.indd 57

2015-03-23 13:48

Han mådde inte speciellt bra i skolan idag så när min pappa hämtade mig körde vi hem honom. Det kändes onödigt att han skulle gå helt själv.”

“Trevligt att träffa dig Noah Söderqvist, men jag skulle uppskatta om ni låter mig hämta min son i fortsättningen.” Tonen i hans röst är allt annat än vänlig.

“Sjävklart! Ha det fint.” Sedan var han borta. Jag kan höra ljudet av hans kängor gå längs gatan, bort mot busshållplatsen “Vi får prata om det här senare, jag måste tillbaka till kyrkan nu.

Det ligger en pizzameny på köksbordet. Ta en titt och beställ åt dig och mamma, okej Anthony?” Han suckar “Ja pappa.”

Han tar sina nycklar och går ut genom dörren. Jag tittar på mamma men hon är redan på väg in till vardagsrummet för att lägga sig på soffan. Varför var hans så otrevlig mot Noah, han hade inte gjort någonting fel. Hans pappa hade bara varit snäll och skjutsat hem mig. Jag förstår inte. Jag tar en titt på pizza menyn på köksbordet men jag gillar inte ens pizza, jag får bara ont i magen av att äta det. Jag går upp till mitt rum, lägger mig på sängen och somnar. * När jag vaknar är allt svart. Jag är inte säker på hur mycket klockan är eller om det fortfarande är fredag. Jag gnuggar mina sömndruckna ögon och sätter mig upp. Det är någonting som inte stämmer.

Ett svagt ljussken kommer från springan mellan tröskeln och undersidan av dörren. Jag hör röster, men kan inte urskilja om det är från TV:n eller om det var mamma och pappa. Försiktigt tassar jag närmare och öppnar dörren. Det är mamma och pappa som bråkar. Jag hör ordet vän och kurator nämnas ett par gånger. Jag är rädd att de pratar om Noah. Tänk om de säger att jag inte får träffa 58

kollektivroman 2015.indd 58

2015-03-23 13:48

honom mer. Han är min enda vän. Det hade varit något i pappas blick jag inte riktigt kan sätta fingret på. Jag har aldrig sett honom så, så besvärad i hela mitt liv. Det är bäst att inte göra det värre. Om de märker att jag sitter och lyssnar…Jag vill inte ens tänka på det.

Jag smyger tillbaka till mig säng och ligger helt stilla med huvudet uppvänt mot taket och ligger så tills ljuset fyller mitt rum. * Solen skiner genom de tunna löven i träden och får skuggor att dansa över våra ansikten. Vinden får grenarna att rassla och långsamt faller ett löv ner och landar i min panna. Jag rynkar på näsan och tar upp det, håller det ovanför mitt huvud där jag ligger på filten, varsamt mellan tummen och pekfingret. En insekt har ätit ett hål på det, så synd. Det är ett vackert löv. Mina händer stryker över det en sista gång innan jag låter det blåsa iväg med vinden, på nya äventyr.

Filten känns sträv mot mitt bakhuvud, jag rullar runt på magen och möter hennes blick. Hon ler. Min mamma ler. Hon har ett så vackert leende. De gröna ögonen är intensiva och fyllda med lycka.

Vinden blåser och hennes bruna hår flyger likt en gloria kring hennes huvud. Hennes vita klänning får henne att likna en ängel, min mamma är en ängel. Hon rullar runt på mage och säger, ”Anthony!” Jag sträcker på mig, Agneta Olssons korpögon stirrar rakt in i mina. ”Det är inte första gången du somnar på lektionen.” Ett sorl av skratt sprider sig i klassrummet. Långsamt reser jag mig, försöker att hålla tillbaka tårarna. Det var bara en dröm. ”Förlåt fru Olsson.” ”Nu kanske du vill svara på frågan?”

Hon ler, sträcker på nacken och lägger armarna i kors, nöjt. Vi vet båda två att jag inte kan svaret.

Lektionen fortsätter och jag försöker vara med så mycket som möjligt. Agneta tittar på mig näst intill hela tiden och det gör mig bara 59

kollektivroman 2015.indd 59

2015-03-23 13:48

mer nervös. Hon utstrålar makt och elakhet på ett sätt som får mig att känna mig undergiven och helt värdelös. Det är något som jag aldrig har förstått, varför lärare gör så att vi känner oss otillräckliga Jag menar förstås inte att somna på lektionerna, det är inte alls min mening. *

Regndropparna färgar min skoluniform svart. Skolgården är nästan tom. Det är bara några få som fortfarande spelar fotboll borta vid fotbollsplanen. Jag tittar ner i marken och hoppas att det inte är Emil och hans gäng. Pappa lovade att hämta mig klockan tre, visarna på klockan visar kvart i. Klockan är gjord i silver, och är alldeles ny. Farfar gav den till mig som belöning för att ha lärt mig klockan. Tick Tack… Om bara tiden kunde gå fortare. Jag sneglar mot fotbollsplanen. De är borta. Det måste vara regnet, pappa blir alltid så arg när jag kommer hem med lera på byxorna, det måste säkert vara samma för dem.

En sten landar hårt i marken vid sidan av mig, leran skvätter. Jag vänder mig om och från en sten rätt i pannan. Smärtan är obeskrivlig och en tår rinner ner för min högra kind. ”ÄR DET INTE ÄÄÄNTOONYY?” Emil ler, Han har en sten i handen, kastar upp den och låter den falla ner i hans hand igen.

Kevin och Joel står bakom honom, de skrattar som om han sagt något roligt. ”Vad vill du Emil.” Rösten skakar och jag känner hur snoret rinner i min näsborre. ”Jag vill att du försvinner, äckel.” Hans hand greppar tag om min handled. ”Men vad har du här, vilken fiiiiin klocka.” Jag försöker rycka åt mig armen men hans grepp hårdnar. ”Är det inte en sån du vill ha Kevin?” Hans vänder huvudet på sned 60

kollektivroman 2015.indd 60

2015-03-23 13:48

och tittar mig i ögonen. ”Du kan väl ge den till honom?” Han flinar och med ens känns luften svår att andas. Molnen på himlen kommer närmare, regnet känns som klor i min hud. Klor som borrar sig längre och längre in. ”Kom igen nu ÄÄNTONY!” Han har släppt min arm och tittar hånande mot mig. Han vet att jag inte tänker springa.

Med darriga händer knäpper jag loss klockan och lämnar över den till Kevins kupade hand. ”Schysst av dig”, säger han och knuffar till mig på axeln. Jag snubblar bakåt, men hittar balansen. På baksidan är Well done champ!

I’m Proud of you in graverat.

Emil knuffar till mig ännu hårdare och jag ramlar framlänges ner i leran. Regnet och leran sipprar in genom tyget, men jag bara ligger där. Orörlig och tittar upp i himlen. Blodet rinner från såret i pannan ”ANTHONY!!” Bilen tutar intensivt, ”SKYNDA VI HAR INTE HELA DAGEN PÅ OSS!” Pappa ropar från parkeringen. Jag försöker resa mig, men det är svårare än väntat. Det känns som att bilen är flera hundra kilometer bort.

Bilen känns obehagligt varm. Det sticker i skinnet och svider i såret.

Smutsen kliar, jag har aldrig känt mig så oren. ”Anthony, vad har jag sagt om leran på dina kläder?” Hans röst är trött, men det är något annat där också. ”Du tycker inte om det.” Han möter min blick i backspegeln. ”Vad har hänt med ditt ansikte?” Bilen stannar. Vi stannar. Allt stannar. ”Jag ramlade” Jag vänder ner blicken.

“Du vet att din mamma har förlorat sin väg Gud skickat, jag har väl sagt det?”

“Ja pappa” “Jag hoppas att du ber för henne. Det är vårt ansvar att se till så 61

kollektivroman 2015.indd 61

2015-03-23 13:48

hon hittar tillbaka. Hon har inte bara förlorat sin relation med Gud, utan också relationen till sin familj. Hon är inte sig själv just nu, men vi kan rädda henne. Förstår du?”

“Ja pappa.”

Förlåt mig Gud, ty jag har syndat. * När vi kommer hem sitter mamma redan vid köksbordet. Hon har dukat fram te och bullar. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Det känns konstigt och helt fel. Något måste ha hänt, annars skulle vi aldrig samlas såhär. Mamma ser ledsen men förvånansvärt pigg, kinderna är lite röd mosiga som om nyss har varit ute. Jag tar av mig jackan och sätter mig på stolen bredvid henne. Hon sträcker ut armen och smeker mig över kinden, hon ler. Något måste ha fungerat, pappa måste ha bett mycket för henne. Jag skäms, hon kanske vet att jag inte har bett så mycket. Hon kanske vet att jag tvivlar på Gud och min tro. Skamset tittar jag ner i bordet.

“Vill du inte ha en bulle Anthony?” Hon tittar på mig med huvudet på sned och sträcker fram bullfatet.

“Nej tack.” Min blick är nålad i bordskivan. Jag förtjänar ingen bulle.

Mamma tittar besviket på mig. Hon undrar säkert vad hon har gjort för fel. Hon förstår inte att det är jag som gjort fel. Jag vågar inte berätta det heller.

“Vad är allt det här?” Pappas röst är både glad och ledsen. Han ser ut att vara glad över att mamma är glad men uttrycket i hans ansikte är identiskt med när hans favoritlag kom tvåa i förra årets Superbowl.

“Jo jag tänkte att vi skulle fira lite”, började mamma förklara, “det är så att jag har bestämt mig för att gå med i en terapigrupp. Det måste vara jobbigt för båda er att jag mår dåligt hela tiden. Det är 62

kollektivroman 2015.indd 62

2015-03-23 13:48

dags att jag börjar ta tag i mitt liv.”

“Annie,vi har pratat om det här.” Pappa knådar pannan med högerhanden och ställer ner sin ryggsäck på stolen framför mamma, “Du vet att terapin inte kommer att lösa det här problemet. Gud är den enda lösningen och desto snabbare du inser det, desto snabbare kommer du att må bättre.”

“Du förstår ingenting John.” Mamma tittar besviket på pappa. Det ser ut som hennes ögon håller på att tåras. Hon reser sig upp ur köksstolen, rundar bordet och på väg ut genom dörren drämmer hon till kaffebryggaren så hårt att den flyger ner i golvet och går sönder. Pappa och jag tittar på varandra, han kliar sig på hakan och böjer sig ner för att plocka upp kaffebryggaren.

“Jag tar hand om det pappa!” Hasplar jag ur mig, “Gå efter mamma, hon är ledsen.”

“Självklart är hon ledsen Anthony, hon har förlorat sin väg. Du har bett för henne, eller hur? “Ja pappa, jag vill att mamma ska bli mamma igen” Förlåt mig Gud, ty jag har syndat. * Oktoberluften känns rå mot min tunna dunjacka, löven virvlar kring mina ben och varje gång jag sätter net foten låter det kluffs i leran.

Pappa kunde inte skjutsa mig till skolan idag och mamma är med terapigruppen på någon utflykt. Jag hade bönat och bett för att få följa med, för att få slippa gå till skolan, men förgäves. Det är nästan olidligt att vara där. Mamma och pappa bråkar hela nätterna, slår sönder saker, skriker, gråter… De har slutat bry sig om ifall jag hör eller inte. Jag kan inte sova. Tröttheten gör mig slö, får min värld ur balans. Allt snurrar och igår blev jag till och med rädd för min egen skugga. Det känns som att någon följer efter mig hela tiden, vakar över mig, väntar på att få sticka sina långa svarta klor i min mages 63

kollektivroman 2015.indd 63

2015-03-23 13:48

mjuka vävnad. Allt är mitt fel. Om jag bara hade bett varje natt som pappa sa till mig, om jag bara hade trott mer på honom och förlitat mig på Gud. Jag vill inte att mamma ska dö. Jag vill inte att Gud ska tycka om henne, ta hand om henne och ta henne ifrån mig. Jag vill inte! Orden ekar i mitt huvud. Det spelar ingen roll vad jag vill och inte vill längre. Jag har blivit maktlös, som en fisk på torra land. Det finns inget jag kan göra längre. Bara dra halsduken tätare omkring mig och bita ihop. * I skolan är allt som vanligt igen. Ingen bryr sig längre om flickan i 8D. Hon är borta för alltid. Hon kommer aldrig att få se matsalen igen, sitta på stolarna i klassrummet och lyssna på Herr Eriksson prata om variabler på mattematik lektionen, hon kommer aldrig att äta eller lyssna på idolvinnaren på radio och aldrig krama om sin bror igen.

Han har varit hemma i mitt hus, i mitt rum. Jag andas. Vi har inte pratat sedan dess. Nu sitter han för sig själv, långt bort i matsalen hoptryckt mot väggen. Jag bestämmer mig för att gå dit bort. Även om vi inte har pratat så mycket har vi ändå något gemensamt. Han har förlorat alla sina vänner för att alla på skolan vet att hans syster sålde sin själv till djävulen. Alla på skolan tror att min mamma håller på att göra det med. Jag har det lite liiiite bättre än honom, för det är bara rykten om min mamma. Jag vet att hon är en ängel egentligen och det räcker för mig. Jag blir retad, knuffad, slagen och hotad varje dag, en liten grej till skadar egentligen inte.

“Hej, får jag sitta här?” Börjar jag försiktigt. Noah tittar på mig i flera minuter innan han svarar, “Det är ett fritt land.”

Jag sjunker ner mitt emot honom. Hans bricka är full med mat.

“Ska du inte äta?” Det dröjer innan han tittar upp bakom luggen.

64

kollektivroman 2015.indd 64

2015-03-23 13:48

“Ser det ut som jag tänker äta?” Ett snett leende letar sig fram i hans ansikte. Jag skrattar till. Det känns varmt i magen. Det blonda håret ligger som vanligt i ansiktet på honom. Han brukar blåsa upp det med munnen ibland. Jag tycker om formen på hans läppar när han gör så. Det ser väldigt gulligt ut. Det sticker till i magen. Vad är det som händer, vad är det jag känner. Jag lägger ner gaffeln, för bara någon sekund sen så var jag hungrig. Nu är det som bortblåst.

“Jag måste gå nn.. nu.” Jag förargar mig över att min röst brast.

“Men vänta!” Hans ögon lyser, “kan jag inte få ditt mobilnummer?

Vi kan väl göra något efter skolan?”

“Jag vet inte”, börjar jag. “Okej då. Du får mitt nummer, men jag kan inte följa med dig efter skolan.”

“Okej”, han vänder sig bort. Jag vet inte om det är besvikelse jag ser i hans ögon, men det svider till i hjärtat på mig i alla fall. * Det är måndag igen, alla barn sitter i skolan och arbetar med mattematik och engelska, men inte jag. Jag ska följa med mamma till gruppterapin. Pappa jobbar sent eftersom han har en föreläsning i kyrkan, så han kan inte vara hemma och ta hand om mig. Jag är både förväntansfull och nervös, men mest rädd. Jag vet inte riktigt vad jag kan vänta mig. Det enda jag får upp i huvudet är bilder på stora svarta klumpar utan ansikten som sitter i en ring. Det är tyst i rummet. Lika tyst som mamma brukar vara när hon inte gråter. Jag tror inte att hon tror att jag hör henne, men jag hör allting. I början trodde jag bara att det var vinden, eller ett utdraget droppande från stuprännan utanför mitt fönster men ju oftare hon grät, desto mer förstod jag.

Min fot plaskar till, jag har trampat snett rakt ner i en vattenpöl full med lera och löv. Mamma rör inte en min. Pappa hade blivit så arg för skorna är precis nya. Långsamt går vi längs gatorna och jag 65

kollektivroman 2015.indd 65

2015-03-23 13:48

undrar om jag kommer att följa med igen någon gång. Jag hoppas inte det. Jag känner hur snoret rinner ner mot munnen, det kliar och svider i mitt nariga skinn. Febern gör det svårt att gå, jag saknar pappa. Han sa att jag var tvungen att följa med mamma för att ta hand om henne, se efter henne. Det är Guds vilja. En flicka i min klass, Kajsa har berättat för mig att hennes mamma säger att om man inte äter upp maten, eller smutsar ner sina kläder eller inte lyssnar på sina föräldrar så får Jesus ännu en tagg in huvudet. Jag vet inte om det är sant, men jag vågar inte chansa.

Det börjar komma mer människor nu, gatorna är inte längre tomma. De är fulla av liv och rörelse. Människor som promenerar med hundar, ungdomar med klädpåsar i händerna. De skrattar. Några av dem ser precis ut som mamma, nej inte till utseendet utan mer hur de går. Utan gnistan i ögonen. ihopsjunkna kroppar, fulla av kött och blod och inget annat. Jag ryser till. Kanske är det febern som gör sig påmind. Vi passerar en lekpark och ser barn leka i höst solen. Det regnade i morse så sanden är full av lerpölar men det tycks inte stoppa dem. De hoppar och skuttar, skvätter ner varandra med kall lera. Jag kan inte längre se vilken färg stövlarna hade i början.

Kanske gult eller grönt. Jag önskar att jag fick vara med.

Mamma drar mig i armen. Vi ska gå över övergångstället. Vi väntar tills det slår om till grönt även fast inte en enda bil syns till. Jag vänder mig om och tar en sista titt på lekplatsen full med barn och föräldrar som leker och skrattar sedan går vi över. Luften känns tyngre, som om den vore elektriskt laddad. Solen har gått i moln och jag fryser lite under min tunna jacka. Höghusen kastar skuggor på marken som liknar ett fantasiland. Där skulle jag vilja bo, i luften baland molnen, nära himlen så att vi aldrig behövde dö, jag, mamma och pappa och kanske Noah också.

Jag har ingen aning om var möteslokalerna ligger. Mamma berättade ingenting när vi gav oss av i morse. Hon ignorerade mina frågor 66

kollektivroman 2015.indd 66

2015-03-23 13:48

när vi satt i bilen i morse och bara stirrade ut genom fönstret. Jag känner inte igen min mamma längre. Den vackra ängel jag en gång kände och kunde kalla min mamma är borta. Jag vill inte tro att det är sant, jag hoppas att hon finns där inne. Pappa säger att om jag bara ber… Jag trodde inte på det men nu ber jag varje kväll innan jag går och lägger mig, varje dag i skolan på toaletten på rasten…

Jag ber hela tiden men det verkar inte hjälpa någonting. Mamma verkar bara må sämre och sämre.

Vi parkerar bilen långt bort. Pappa vill inte att någon ska se den, därför tvingas vi gå så långt. Nu är vi äntligen framme. Det ser vanligare ut än vad jag trodde att det skulle göra. Vi går ner i något som liknade en källare. De bruna cementväggarna är fulla med sprickor och jag är rädd att om jag nuddar dem så kommer hela huset rasa.

Innanför dörrarna är allt gjort av plast. Jag får bara en glimt av terapirummet och människorna som sitter där inne. Mamma har sagt att det ska ta ungefär en timme och att jag ska vänta här ute.

Efter fem minuter kommer hon ut med en plastmugg med varm jordgubbssaft och en torr bulle. Jag slänger den i blomkrukan bredvid mig. Dörren har inte riktigt gått igen så om jag är riktigt tyst kan jag höra vad de säger där inne. I början är det bara ett virrvarr av konversationer och röster, men efter ett tag började det ebba ut och det är bara en röst i taget. ”Hur skulle du vilja dö?” Det var mammas röst som börjar svara.

Jag mår illa, rummet börjar snurra. Jag se rmig omkring efter en toalett men kan inte hitta någon. Jag springer ut genom den tunna trädörren, upp för trappan och ut på trottoaren. Här är allt normalt. Ingen mamma som pratar om att dö. Jag funderar på att ta upp mobilen och ringa pappa, men jag vet ändå att det är lönlöst.

Den enda sanna vägen är Gud.

* 67

kollektivroman 2015.indd 67

2015-03-23 13:48

När mamma öppnar dörren till bilen så har jag nästan somnat. Jag sätter mig upp och känner värmen lämna min kropp.

“Men ligger du här Anthony? Ska du inte hoppa fram och sätta dig?” Hon ler mot mig, som om ingenting har hänt. Hon vet säkert inte att jag hörde.

“Nej jag tror att jag sitter kvar här.”

“Okej då, men spänn fast säkerhetsbältet!”

“Ja mamma.” och det gör jag.

Hemma väntar pappa med köttfärssås och spagetti. Magen skriker efter mat, trots det är jag inte hungrig. Jag säger att jag är trött och börjar gå mot rummet.

“Inte än unge man! Det här är anledningen till att du är sjuk hela tiden. Du måste äta Anthony!”

Jag kom och tänka på vad Kajsa hade sagt om Jesus, så jag vänder på klacken och sätter mig vid köksbordet.

“Du måste gå till skolan i morgon! Vi kan inte ha dig rännandes här hemma hela dagarna! Vad skulle folk tro!”

“Ja pappa, jag går till skolan i morgon.”

Pastan bildar en klump av äckel i magen på mig. * Nästa dag går jag inte till skolan alls. Jag går hem till Noah. Vi sitter där i flera timmar och bara pratar, bara finns, bara andas. Jag berättar om mamma. Han berättar om sin syster. Tillsammans är vi starka, tillsammans klarar vi allting. Inte pappa, inte Gud inte någon kan ta styrkan ifrån oss. Och när natten kommer krypande, sitter vi framför hans fönster och tittar på stjärnorna. Om jag inte tar fel så är det en som blinkar extra mycket. Jag tittar ner på Noahs hand i min och blinkar sedan tillbaka mot den.

68

kollektivroman 2015.indd 68

2015-03-23 13:48

Maria

69

kollektivroman 2015.indd 69

2015-03-23 13:48

Hunden ligger bredvid mina fötter vid sängkanten när jag vaknar.

Det är alltid skönt att vakna av mig själv och inte att min väckarklocka hinner tjuta och ge mig huvudvärk. Jag går upp ur sängen och gör min dagliga tjugo minuters-yoga samt meditation. Om jag inte gör det skulle jag inte vara kapabel att lämna lägenheten. Meditationen gör att jag orkar med att se alla deprimerande ansikten hela dagen. Det är så sjukt svårt att inte slå till dem så fort de gnäller på någonting, oftast gäller det småsaker. Deras liv är inte sämre än någon annans, det är väl mer att vi andra kan dölja det mycket bättre. Vi är en mindre börda för samhället. Att ha igång hela vårdapparaten kostade skjortan och jag ser inte direkt poängen med att staten betalar för ett gäng idioter som ändå inte uppskattar hjälpen de får. De kommer antagligen dö i slutändan. Det är inte okej av mänskligheten runtom patienterna att hålla personen som vill dö vid liv och låta personen plågas dag ut och dag in. Deprimerade som vill begå självmord borde få hjälp av sjukvården att somna in lugnt på ett sjukhus. Inte att de ska hoppa framför ett tåg och förstöra livet för den som kör tåget. Nä, det här är en ond cirkel som jag har för mycket grova åsikter om.

Efter mitt morgon-yoga-pass fäster jag hunden i kopplet och går mot jobbet. Hunden ska med mig överallt. Jag trivs mycket bättre med djur eftersom jag inte klickar med de flesta människor jag stöter på. Jag trivs inte på mitt arbete men får bra betalt. Det viktigaste är att jag tjänar ihop alla pengar jag behöver. Det spelar ingen roll hur hårt jag kommer behöva arbeta eller hur jag ska gå till väga, pengar, ska alltid finnas till hands.

När jag väl kommer till arbetet är redan de flesta patienter på plats.

Jag har min arbetsrutin och sätter igång med den direkt. Jag går in till mitt förråd och hämtar städvagnen. Jag backar ut genom dörren och det smäller till. Jag vänder mig om och ser en tjej hukandes på golvet bredvid vagnen, hon är helt grå i ansiktet. Mina arbetsred70

kollektivroman 2015.indd 70

2015-03-23 13:48

skap ligger utspridda över hela golvet, hela min städvagn har åkt omkull när hon sprang in i mig. Irritationen är svår att kontrollera när jag böjer mig ner för att ta upp skurmoppen. Samtidigt som jag ska greppa skaftet på min skurmopp tar hon den ifrån mig, reser sig upp och springer iväg med den. ’’Emojävel kom tillbaka med den där!’’ skriker jag och hötter med näven i luften.

Vart försvann respekten? Förut brukade de flesta patienter låta mig sköta mitt arbete ostört. Nu har de börjat prata med mig och jag är så äcklad av det. I fem år har jag arbetat här och jag trivs inte med sådan här plötslig förnedring.

Patienterna är menade att lämna efter sig en dammig aura, jag är här för att få den väck. Jag tillför inget positivt, det är mer att jag fyller ut den här byggnaden genom att inte trigga alla till hjärnspöken.

Man kan tro att den här byggnaden gör någonting bra, är till för att hjälpa folk, vilket är motsatsen till vad den egentligen gör.

Varje gång det hörs snyftningar dras jag till den ledsne. Jag städar i närheten och tjuvlyssnar, oftast lägger ingen märke till vad jag håller på med. ’’Hur vill du dö?’’ Hör jag där inifrån.

Jag förstår att alla patienter redan har tänkt den här tanken tidigare. Att höra alla svar om att livet är meningslöst får mig att att flina stort. Smarta människor begår inte självmord, hela eländet är skrattretande. Framför allt är det själviskt. Deprimerade personer är självcentrerade och upptagna med att tycka synd om sig själva. När den deprimerade bestämt sig för att avsluta sitt liv, spelar tanken om anhörigas saknad och sorg ingen roll. Den ledsne tycker att hen gör dem en tjänst genom att försvinna och sluta vara en börda för allmänheten. Delvis stämmer det men det är synd att utsätta de oskyldiga för sorgen.

71

kollektivroman 2015.indd 71

2015-03-23 13:48

Jag hör klackskor i korridoren och förstår direkt vem det är. Hela mitt ansikte lyser upp så fort jag får ögonkontakt med henne. Det enda som är bra med vårdapparaten är terapeuten Maria. Hon är den som har makten att få de här omotiverade individerna att inse att om de är här från början så är det redan kört. Vi brukar luncha tillsammans och diskutera olika patienters tillstånd och garva åt dem. ’’Hörde du om patienten som dog förra veckan?’’ säger hon och ger mig ett stolt leende.

Vi går i korridoren och diskuterar det senaste dödsfallet, sen kommer vi fram till hennes arbetsrum. Där skiljs vi åt och jag återgår till mitt städande.

72

kollektivroman 2015.indd 72

2015-03-23 13:48

Celest

73

kollektivroman 2015.indd 73

2015-03-23 13:48

Jag sitter och stirrar ut ur det blanka fönstret. Jag hör att motorn sätter igång och hur allt runt omkring mig börjar röra sig. Gruppterapi, tänker jag, är det verkligen värt det? Mina föräldrar vet däremot ingenting, jag kan inte berätta något för dem. Mamma skulle tro att jag är mentalt efterbliven (hennes ord, inte mina). Hon tycker att folk som söker hjälp via terapeuter och psykiatri är svaga och helt enkelt lata. Min pappa däremot skulle nog ha en mer positiv inställning. Han bryr sig mer än vad min mamma gör.

Det stiger på ett par ungdomar, två tjejer och tre killar. Jag börjar känna en stor klump i magen och hur hela min kropp bara stannar till. Deras skratt och skrik får mig att spy. Önskar verkligen att Jonatan och Axel var här nu - att de skulle lugna ner mig med deras dåliga Bellmanskämt och entusiasm om cirka allt. Mina bästa vänner, mina enda vänner.

Jag börjar röra mina läppar med fingertopparna och börjar dra av gammalt skinn som lagt sig som strösocker på varm risgrynsgröt.

Mörkret utanför börjar falla och jag närmar mig sjukhuset. Nervös är jag, rädd också.

Jag kliver av bussen och mitt hjärta börjar bulta. I ett stressande beat, som i en dubsteplåt som tappat all kontroll och alla ljud är huller om buller.

Bussen stannar och jag rusar mig fram till dörrarna. Den kalla vinden smeker mitt ansikte och jag ser att det har blivit mörkt, riktigt mörkt nu. Jag märkte inte det när jag satt på bussen, mina tankar var helt klart någon annanstans.

Jag kliver in i rummet där gruppterapin ska hålla till. Det är redan ett par människor där. I olika åldrar, vilket förvånar mig ganska mycket. Stolarna är placerade i en cirkel i rummets centrum. Detta påminner mig om en amerikansk rulle. Längst bak på bordet har de placerat ett gammalt bord med fika. Gammalt fika. Plasttallrikar 74

kollektivroman 2015.indd 74

2015-03-23 13:48

och en gammal kaffetermos, mumsigt. Min mage protesterar. Jag är verkligen inte sugen på billigt fika just nu.

Flera människor kommer in, jag vet inte exakt hur många vi är och orkar inte räkna heller. Terapeuten kommer in - en kvinna, medellång, en röd bobfrisyr som glänser på grund av lamporna som skiner ovanför henne. Hennes klackar ekar mot golvet. Hon ler, lägger sina armar i kors och väntar tills alla har satt sig ner i cirkeln. Jag sätter mig ner på en av de rangliga stolarna. Hon välkomnar oss och börjar prata. Mina tankar är någon annanstans för stunden så jag koncentrerar mig inte som jag borde.

Hon står upp, drar fram ett stort pappersblock och en markerpenna. Jag vet inte hur många gånger de andra i rummet har varit här, men de flesta ser ganska obekväma ut och har ett ansiktsuttryck som visar starkt på att de inte vill vara här. Maria, som hon heter, börjar prata igen. Hennes läppar som är formade som en ankas näbb rör sig sakta. Hennes näbbliknande läppar formar meningen ”Hur skulle du vilja dö?”. En klump sätter sig i magen på mig. Jag börjar pilla på mina läppar igen och drar av små hudbitar. Hur vill jag dö? Har jag ens tänkt på döden innan? Jag tror jag har tänkt på döden, väldigt omedvetet. 90% av min vardag brukar jag vara hög eller påverkad av lustgas vilket får mig att vara mer positiv och jag mår faktiskt inte så dåligt. Jag känner hur klumpen i min mage blir större och den blir fylld av ångest. Människorna omkring mig ser väldigt fundersamma ut medan min hjärna har totalt stannat.

Jag känner hur tårarna försöker tränga sig igenom mina ögonlock.

Varför gråter jag ens? Har jag förträngt det här hela tiden? Tänk om alla känslor kommer fram nu när jag inte är påverkad, när jag inte kan springa iväg från mig själv eller mina känslor? *

75

kollektivroman 2015.indd 75

2015-03-23 13:48

Gruppterapin är över och rummet blev tömt snabbare än vad det hade blivit påfyllt. Jag skyndar mig till bussen. Vill komma ut härifrån så fort som möjligt. Vill komma hem, ringa Jonatan och prata med honom. Bussen kommer om två minuter. Två minuter. Jag forsätter tänka på det hon sa - ”Hur vill du dö?”

Jag ser ljus som blänker i ögonvrån och jag reagerar inte förens bussen är mitt framför mig. Dörrarna öppnas och jag stiger på. Samma busschaufför som när jag åkte hit, han ler. Längst bak sätter jag mig, längst in mot fönstret. Plockar upp min gamla iPhone 3 och tar upp sms-applikationen. ”Jag vet inte om du är upptagen men vi måste verkligen ses”, skriver jag. Det kanske tog 50 sekunder eller mindre så fick jag ett svar. ”Är inte upptagen, jag möter dig vid porten. Äru hemma?” Jag svarar att jag sitter på bussen på väg hem. Jag tänker inte säga något om gruppterapin till Jonatan eller Axel. De skulle bli oroliga och undra om jag mår bra psykiskt, vilket jag helt klart inte gör. Jag börjar inse nu hur instabil jag är och hur mycket drogerna har påverkat mig. Hela mitt liv är en lögn. Tio minuter Celest, det klarar du. Tio minuter och du får prata ut med honom. Fråga honom hur han mår, varför vi gör det vi gör.

Jag ser mitt hus några meter bort och bussen stannar till. Jag kliver av och ser en lång figur som står på min veranda. Jag känner hur mina ben helt okontrollerat börjar gå i en snabbare takt. Snabbare, snabbare, snabbare och den sista biten springer jag. Den långa figuren, som tittar ner i sin telefon, flämtar till när jag hoppar i dennes famn. ”Yo, du kunde ha förvarnat mig eller något?” hör jag samtidigt som jag kramar honom hårt. Jag släpper taget om hans hals och låter min kropp glida ner så jag står på fötterna igen. Han kollar på mig intensivt med sina mörka hazelbruna ögon och ler.

76

kollektivroman 2015.indd 76

2015-03-23 13:48

”Är din mamma hemma?” frågar han samtidigt som vi går in i huset. Jag skakar lätt på huvudet.

Jag låser upp dörren och vi båda går in. Han tar av sig sin jacka och lägger den på en av pallarna som ligger i hallen. Sedan vänder han blicken mot mig och ler. ”Ska vi gå?” frågar han och kollar på mig lite förvirrad.

Vi går upp till mitt rum, han går före mig och öppnar dörren långsamt. Han sätter sig ner på min kingsizesäng som är klädd i smutsvita lakan. Jag står några meter ifrån honom och iakttar hans rörelser.

Han lägger sig ner med armar utspridda som ett kors. ”Skulle vi prata eller?” frågar han samtidigt som han stirrar upp i taket och knäpper fingrarna.

Jag harklar mig, det kommer ut ett skumt ljud ur min mun och jag tar ett djup suck.

Han sätter sig upp igen, vilar armarna bakom sin rygg. ”Vad sa du?” frågar han samtidigt som det är skratt i halsen på honom. Jag kollar ner i golvet och jag kan se från ögonvrån att han försöker få ögonkontakt med mig. ”Celest, vad är det?” frågar han igen. Jag kollar upp och känner att tårarna försöker tränga sig igenom mina ögonlock. Jag går mot sängen och sätter mig bredvid honom, kliar mig lite i ögonen och sedan vänder mig emot honom så jag stirrar rakt in i hans hasselbruna ögon. ”Varför gör vi det vi gör?” frågar jag med en allvarlig ton samtidigt som jag stirrar in i hans ögon. ”Är det för att vi inte ska behöva känna något?”

Han kollar bort, leker med sina fingrar. Han gör alltid det när han är stressad eller inte vet vad han ska göra, speciellt i jobbiga situa77

kollektivroman 2015.indd 77

2015-03-23 13:48

tioner. En djupt suck hörs och han läppar öppnas men det kommer inte ur några ord ur hans mun. ”Jag kan inte tala för dig men det är nog därför”, säger han till slut med en sorgsen ton i sin röst samtidigt som han vänder huvudet mot mig. Hans ögon glittrar, inte sådant glitter som man får när man är överlycklig. Det är sorgset glitter, glitter som bara personer som vi får. Vi har förträngt våra känslor och vi har förträngt verkligheten för länge. ”Vi borde få ett slut på det”, forsätter han ”Men du vet hur svårt det är, hur jobbigt det är och hur mycket våra kroppar kommer att kräva ifrån oss.”

Jag kollar på mina bleka händer, jag känner hur blodet pumpar i mina ådrar och jag känner en hand som glider upp för min axel. ”Det finns andra sätt, ett lättare sätt att få ett avslut”, säger han ”Som vadå?” frågar jag och har fastnat med blicken .

Han stirrar på mig och jag ser hur glittret rinner ner för hans kinder och hur han ler ett leende som är svårt att tolka.. Men jag antar att det är ett leende som betyder slutet Men jag vet inte, jag tror jag förstår, jag tror jag vet vad han menar.

Vi måste få ett slut på det här.

78

kollektivroman 2015.indd 78

2015-03-23 13:48

Tony

79

kollektivroman 2015.indd 79

2015-03-23 13:48

“Fan”.

Sa jag det högt… ? Nope, ingen kollar på mig. Jävla stolpskott, måste du verkligen tänka efter? Inte undra på att din familj hatar dig.

Jag har en tendens att vara en riktig skit mot mig själv under stress.

Tanken på mitt beteende mot mig själv får mig att för en kort stund att glömma melankolin i situationen. Kanske ler jag till och med. En kvinna, antagligen snäppet under min ålder och med asiatiskt påbrå närmar sig. självklart ska hon fråga om en cigarrett. Ett ryck av nostalgi sveper snabbt igenom mig. Det känns som om det var igår man själv gled runt på torg och dylikt i jakt efter pinnarna. Kilopriset på tobak för minderåriga var detsamma som guld. När man väl lyckades få tag på en cigarett, ofta ifrån yngre vuxna som kände igen sig i ens sits, väntade man med att tända den tills man var omgiven av minst två kompisar. Hur skulle de annars veta att man rökte?

“Ursäkta, du har inte en cigg att bjuda på?”.

Hennes intränade ord väcker mig ur minnesresan från min ungdom. Ursäkta, du har inte en cigg att bjuda på. Helvete så klyschigt.

Dumma fraser som denna stöttar min teori att ungdomar är dumma i huvudet och helt okapabla att bilda meningar som de inte hade fångat upp från veckans avsnitt av Postkod 1321. Ursäkta, skulle jag kunna få en cigarett? har absolut fått mig att överväga. “… ursäkta?”. Ordet täcks av små fnitter. Jag borde svara.

“Euhm, visst”. Jag tar upp mitt packet och räcker henne en av mina tio, nu nio, Marlboro Light.

“Tack”. Hennes tack var fanimej det sämsta jag hört. Om jag någonsin träffar hennes föräldrar ska jag tveklöst berätta om deras dotters tobaksbruk.

“Varsågod…”.

Jag ser henne henne stå och röka min cigg en bit bort med sina kompisar. Hennes klädval - en röd, till synes svindyr klänning - avslöjar hennes planer för denna fredagskväll. Antagligen ska hon till 80

kollektivroman 2015.indd 80

2015-03-23 13:48

plaSe, klubben man går till när ens föräldrars årsinkomst är sjusiffrigt. Gärna ska man vara ett svin också. Hur fan ska hon komma in där om hon inte är över 18? Borde jag gå fram och snacka med henne…? Visst, hon är inte gammal nog för att köpa egna cigg, men hon ser ut att veta hur man har kul, och jag skulle behöva lära mig det. Jag bestämmer mig att inte göra det eftersom att det är en dålig idè och stiger på min buss. * För exakt ett år och sju veckor sedan bestämde jag mig för att berätta om min depression för mamma. “Terapi är precis vad du behöver!” hade varit hennes svar. Ibland undrar jag ärligt om någon på riktigt bryr sig om mig. När jag äntligen tagit mod till mig att berätta om mitt fruktansvärda sinnestillstånd som hade kostat mig både jobb (ICA nära) och flickvän (Felicia, efter 7 månaders förhållande) så svarade mamma med ett halvdant “jaha, vad tråkigt.

Terapi är precis vad du behöver! Vill du ha hjortron- eller hallonsylt till plättarna?” Hon lyckades äta middag mitt emot mig utan att en enda gång se mig i ögonen. Väldigt talangfullt. Dagen efter ringde hon och ordnade med en terapeut.

Det är inte direkt så att jag ogillar dessa möten. Kaffet är gratis, jag har mått mycket bättre och om jag anstränger mig riktigt mycket så kan terapeuten ibland se ganska snygg ut. Det handlar mer om min stolthet som 19-årig man. Mitt sociala liv är redan så gott som dött, så att försöka “komma ut” till min ytterst lilla kompiskrets som mentalt ostabil kommer inte på fråga.

“Fan”.

Har jag missat min station? Nej. Nej, det är lugnt. Två kvar.

Kanske har jag för mycket fritid? Är det problemet? Borde jag skaffa ett jobb? Flytta ut? Kan det vara så att det inte alls är mina omständigheter, utan snarare min mentalitet som gång på gång sätter 81

kollektivroman 2015.indd 81

2015-03-23 13:48

mig i skiten? Det enda jag vet är att terapin är min enda kontakt med ett sunt liv, och tanken på det gör mig obeskrivligt deprimerad.

“Fan”.

82

kollektivroman 2015.indd 82

2015-03-23 13:48

Camilla

83

kollektivroman 2015.indd 83

2015-03-23 13:48

Så fort jag ser mig i spegeln ser jag någon som liknar sina föräldrar enormt. Samma näsa, samma ögon, samma leende. Jag vill inte se ut som honom, jag vill se ut som henne. Mamma som var min förebild men sjönk till botten och sa “Jag ska bara gå och handla en stund, jag kommer tillbaka om en timme. Jag älskar dig”. Och hon klappade på min kind.

Hon kom aldrig tillbaka, timmarna gick och efter en lång längtan knackade det hårt och snabbt på dörren. Jag trodde så klart att det var mamma som glömt sina nycklar och att hon var stressad över något och jag vart så glad fast jag hinner inte ens blinka förrän jag ser en man i uniform som ser bekymrad ut. Och det står polis på en liten bricka han har på bröstet. Jag kunde inte tro det. “Är det du som är Camilla?”

Med ett svagt ja till svar, kommer han in.

Jag såg hans smutsiga skor, och tänkte att mamma skulle bli arg.

Hon vill alltid ha rent här hemma, hon skulle bli så arg!

“Jag måste berätta detta kort, och jag vill att du följer med mig till stationen sen. Din mamma. Hon hittades livlös på spåret framför ett tåg. Hon ligger just nu på sjukhus och läkarna gör allt de kan för att rädda henne.”

Jag kunde inte öppna munnen, det kom inga ord.

Kort därefter hamnade jag hos en annan familj, dom berättade aldrig vad som hänt med mamma. Långt senare fick jag reda på att hon hade varit inlagd på ett äckligt mentalsjukhus och sedan valt att inte leva längre, hon hade hängt sig.

Jag besöker hennes grav, varje månad på en söndag, samma dag som hon valde att inte ta hand om mig mer. Jag tar alltid med min egna fina flicka för att visa att jag kan ta hand om henne, så som mamma aldrig tog hand om mig, då hon mådde dåligt. Hur kan man lämna sitt barn?

84

kollektivroman 2015.indd 84

2015-03-23 13:48

Hon gick nästan aldrig ut. Hon blev en helt annan person när pappa lämnade oss, jag trodde allt skulle bli bra igen när han hade gjort det. * ‘’Vi ses sen, okej? Jag älskar dig!’’ säger jag till min egen lilla flicka.

Nästan samma ord min mamma sa till mig, när hon aldrig kom tillbaka. Men jag menar det, jag ska inte dö. Inte idag. Tänker inte göra som mamma gjorde. Även om jag känner mig lockad ibland.

Jag vill inte att Astrid ska se mig som ett psykopat. Jag måste ta hand om henne, jag måste gå till terapin. Att träffa andra människor som har det jobbigt är bra för mig, då vet jag att jag inte är ensam. Men jag vill inte klassas som sjuk. Jag vill inte vara som min mamma.

Varje dag går jag förbi tågen, tågen som åker förbi så fort, jag skulle försvinna lika fort som det åker.

Känslan när man vill dö, men inte kan. Vetskapen om att jag måste leva, för jag vill mitt barns bästa. Ingen annans.

Därför gör jag det här, söker hjälp nu, då jag verkligen behöver det.

Snälla hjälp mig.

“Du kommer väl tillbaka sen?” frågar Astrid svagt med en blick rakt in i mina ögon, som ett hugg i hjärtat.

“Så klart jag gör, varför skulle jag inte göra det?” säger jag och klappar henne på kinden.

Som om hon visste om vad som hände med min mamma. Hur kan hon veta? Har Jimmy sagt något till henne när hon var liten? Jag kan ju inte fråga, då uppmuntrar jag honom till att fortsätta skriva sina äckliga mail och sms. *

85

kollektivroman 2015.indd 85

2015-03-23 13:48

Dom deprimerande stegen på väg till terapin, är den värsta känslan.

Att gå förbi tågen och känna lockelsen.

Nej lägg av, tänk inte så.

Vad ska vi prata om idag då? ingen aning, men förhoppningsvis blir det bra. Jag vill gå mot tågen och bara försvinna, snabbt och ingen ska rädda mig, alla sår på armarna där det inte får plats ett till ärr.

Jag måste till tågen och dö, jag vill inte leva i den här världen längre.

Låt mig komma till en annan värld och glömma bort allt som hänt och minnas det som varit bra.

Så kyligt ute, mysigt men äckligt, småpölar av regn överallt och massa löv. Det är som en smal äcklig gångväg, vet inte exakt hur långt det är, det är inte så jobbigt att gå men jag hatar det här. Det allra värsta med gruppterapin är att det var Jimmy som föreslog att jag skulle gå dit, och nu har vi skiljt oss för att han var den värsta människan som kan existera, varför lyssnade jag ens på honom?

Paniken i magen rör sig upp mot halsen av att se dörren man ska gå igenom och gå in och sätta sig och prata, prata. Måste jag prata idag? * Terapeuten nästan småspinger fram till mig och böjer sig ner och tittar på mitt ansikte, våra ansikten är extremt nära och jag känner hennes äckliga andedräkt.

“Hur vill du dö?”

Det enda jag kan göra är att stirra ner i golvet. Måste jag titta upp, snälla låt mig inte få prata idag, fan vad din andedräkt stinker. ‘’Kom igen nu, berätta för oss Camilla, vi vet att du kan’’. ‘’Jag. Jag vet inte’’, jag känner blickarna på mig. Känns som en evig-

86

kollektivroman 2015.indd 86

2015-03-23 13:48

het fast det nog inte är mer än 30 sekunder. Terapeuten vänder sig om och börjar prata vidare, och jag vill bara därifrån. * När det äntligen är över tar jag upp telefonen snabbt för att skriva till Astrid att jag är på väg hem och att jag har köpt en glass till henne för hon ska bli glad. Jag hinner inte skicka det innan det plötsligt ringer från ett okänt nummer. Jag är väldigt skeptisk till att svara när jag inte vet vem det är, det måste vara Astrid som vill något. ‘’Ha..hallå, det är Camilla?’’ ‘’Jag ser dig. Fan vad snygg du är idag’’, säger en mörk äcklig röst, jag hör knappt. ‘’Ursäkta?’’ ‘’Vänd dig om.’’

Snabbt vänder jag mig om och jag ser Jimmy med ett äckligt leende och en vinkande hand i luften. Jag känner paniken i bröstet och tittar mig om kring vart jag kan springa ifrån. ‘’JAG RINGER POLISEN OM DU KOMMER EFTER MIG!’’ ‘’Äh, lägg av nu gumman, får jag inte följa med hem? Astrid är väl i skolan nu?’’

Jag ljuger och säger, ‘’Nej hon är hemma och har feber, låt mig och Astrid vara ifred!’’

Han kommer mot mig och jag backar, jag känner hur pulsen blir snabbare och snabbare och jag börjar småspringa bort från honom. ‘’Stannar du inte nu så är det kört för dig OCH Astrid!’’

Jag stannar direkt.

Kan inte låta något hända Astrid.

Jimmy kommer närmare och ger mig den där äckliga blöta kyssen och tar på mig överallt. ‘’Jag vet att du gillar det’’.

87

kollektivroman 2015.indd 87

2015-03-23 13:48

Jag kan inte svara, jag kan inte röra mig, jag tappar allt jag har i händerna så allt hamnar på marken. Hör hur telefonen spricker.

Han drar och sliter i mina kläder och jag förstår inte varför ingen jävel är här.

Tårarna bara rinner och rinner och jag kan inte torka bort, glassen och telefonen ligger på marken.

När han börjar ta av mig tröjan, knakar det plötsligt till från skogen, jag hör det knappt själv, bara hans äckliga flåsande. ‘’Fan då!!!!’’, skriker han och slår till mig i ansiktet.

Han springer. Lämnar mig med en förstörd telefon och en förstörd glass. Jag sneglar på min tröja och ser hur förstörd och smutsig den är. Knäpper jackan och springer, springer och springer.

Vet inte vart, jag bara springer, tills jag krockar med någon, en gubbe som är ute med hunden. ‘’Se dig för!’’ ‘’Förlåt!’’ Och jag ramlar ner på en bänk och sätter mig och bara andas.

88

kollektivroman 2015.indd 88

2015-03-23 13:48

Camille

89

kollektivroman 2015.indd 89

2015-03-23 13:48

En annan syn av vardagen träder fram när jag lämnar skolan tidigare än väntat. Luften känns klarare, jag är fri. Men jag är inte fri, jag är förföljd. Jag sitter fast i ett koppel en inte kan se. Jag stretar och gråter, men allt jag gör är hopplöst i strid med denna kedja. Jag stöter på en ensam katt, den är svart och har en vit tass. Ögonen är gula, och utstrålar ondska. Jag lyfter upp katten i min famn, först fräser den mer ger snabbt upp då den inser att bli kliad bakom öronen är en enastående känsla.

“Kanske ska jag ta med dig hem och ge mamma en hjärtattack”, viskar jag till den. Jag överger snabbt den tanken och träder in genom porten. När jag låser upp dörren känner jag direkt av mammas närvaro.

“Vad gör du hemma så här tidigt?” skriker hon åt mig från köket.

“Vad gör du själv hemma?” svarar jag irriterat.

Greppet om mig stramar, jag vänder blicken och känner hur den kommer uppför trappan.

“AAAHH, SNÄLLA LÅT MIG GÅ!” skriker jag och kryper ihop.

Mamma kommer gående, med ett rött ansiktsuttryck. Hon hatar när jag beter mig så här, hon skäms. Hon vrålar en rad svordomar och diverse kränkande ord åt mig. Situationen blir för mycket, hastigt reser jag mig upp och springer ut genom dörren.

“Kom och ta mig då!” skriker jag ut genom trapphuset, men det är försent. * Jag ger med mig. Jag tänker gå dit, kanske är det inte så farligt idag.

Men självklart kommer det vara det, tänker jag. Naturligtvis kommer det inte hjälpa mig, eftersom att jag inte behöver hjälp. Tröst kanske, närhet kanske, men inte hjälp. Jag behöver någon som förstår vad odjuren vill mig. I trapphuset skriker hon efter mig, “Det viktigaste är din hälsa!” Som om en våg av skuld sköljt över henne. Som om hon menar att om jag inte vill gå så skulle det vara 90

kollektivroman 2015.indd 90

2015-03-23 13:48

okej. Jag trycker ner orden i backfickan och tar dom sista stegen ner från trappan. Vilken mamma, hon bryr sig inte om mig och min hälsa. Hon vill bara få ut mig. Hon vill inte tänka på att hennes dotter drabbas av hysteriska anfall som i själva verket är attacker av vackra demoner. Min mamma vill inte ha mig. * På tåget försöker jag få ihop ett manus i mitt huvud. Jag måste ha en plan för att kunna tackla den psykopatiska terapeuten. Aldrig att jag skulle gå dit oförberedd, en vet aldrig vilka frågor hon kan kasta på oss. Terapigruppen är som en helt annan värld. Ljuset är alltid främmande och stolarna ger ifrån sig samma ansträngda ljud varje gång någon försöker slå sig ner. Längst bak i rummet finns ett bord där hon dukat fram det äckligaste fikat jag någonsin sett. Ett par torra bullar som inte verkar gladare än vi, och kaffe som är lika surt som min mamma efter att jag glömt diska. Egentligen glömmer jag aldrig att diska, jag väljer bara att skita i det då jag inte finner det rättvist att jag ska laga maten och diska. Hennes kakor är ett värdelöst försök att få samtalen att mer likna en avslappnad fika än en eländig terapigrupp. Jag kan inte greppa hur någon skulle finna tröst i detta dystra universum. * Första steget ut ur tåget framkallar en rysning i hela min kropp.

Mina tunna nylonstrumpbyxor måste snart bytas ut till ett par varmare. Jag får ännu en rysning, men inte på grund av kylan. Det är något annat, likt en kall kår, men mer oväntat. Mina ögon sneglar åt sidan, framför mig står den. I chock ryggar jag bakåt samtidigt som ett mindre skrik passerar mina läppar. Människorna runt omkring slänger dryga blickar åt mitt håll. Hjälp mig då vill jag skrika. Men

91

kollektivroman 2015.indd 91

2015-03-23 13:48

det är inte det jag inte ville ha, hjälp. Jag hatar när jag kommer på mig själv med hyckleri. * När jag var mindre smög dom sig aldrig på mig sådär. Jag var omringad av dom, dom befann sig alltid inom mitt synfällt. Jag trodde att det dom gjorde var att vakta mig. Nu vet jag att dom vill åt mig.

Vännerna som inte är ett så passande namn längre vill skada mig.

Varför vet jag inte än. Jag önskar bara att jag var liten och att dom var mina vänner. * Gatan fram till byggnaden är alltid dåligt belyst med ett obehagligt gult sken. Kylan har nu omringat mig, i fickan har jag handen runt telefonen med polisens nummer inskrivet, redo att ringa om någonting skulle hända. Det är kanske fånigt men jag får en känsla av trygghet. Mina fotsteg ekar nästan i den tysta kvällen. Jag beundrar människor som kan lyssna på musik samtidigt som dom går själva, jag skulle så gärna vilja drömma mig bort och skapa min egna verklighet. Men jag är en rädd mus inträngd i ett hörn, så jag får nöja mig med att betrakta den grå asfalten framför mig samtidigt som gatulamporna skapar obehagliga skuggor i samarbete med träden.

Vad dumma dom där gatulamporna är tänker jag, ljus ska trösta inte skrämma. Så tycker jag det ska vara i alla fall. Om somrarna brukar jag vara vaken fram till att solen går upp för att jag inte vill gå och lägga mig när det är mörkt. Det är ironiskt eftersom mitt hår är svartare än nattens mörkaste timme. Och jag äger endast kläder i dystra skalor. Jag är ett vandrande mörker, kanske borde jag vara rädd för mig själv?

Utanför byggnaden möter jag Oliver, hans mamma ligger inlagd på 92

kollektivroman 2015.indd 92

2015-03-23 13:48

psyket här. Mer har jag inte vågat fråga. Han brukar stå utanför och vänta på mig, det är vår obestämda rutin. Vi röker varsin cigarett och omsluter varandra i dödens dimma, samtidigt som vi diskuterar alla världens problem. Men aldrig våra egna. Himlen har passerat det där vackra stadiet, där orange möter rosa och nu var vi fast i ovisshetens dunkel. Jag tar farväl och glider förbi honom just som han ska säga de där orden som jag är så rädd för. * Jag gör entré i vårt eget universum och ser mig omkring som alltid.

En blandning av olika destruktiva typer. Väggarna ska vara vita men initierar en färg som liknar rutten grädde, dom vidriga fläckarna som jag ser varje gång verkar aldrig försvinna. Terapeutens röda hår tycks heller aldrig försvinna. Det är alltid samma onaturliga färg. Jag får känslan av att hon vill dölja någonting. Något som är mörkare än hennes ålder. Det kan också vara att jag läser på tok för mycket deckare och finner allting misstänksamt. Jag låter detektiven inom mig sväva iväg och tar mig fram till fikabordet istället. Jag väljer ut en av dom mindre torra bullarna, mest tar jag den bara för att jag inte ätit idag och min mage bokstavligt talat skriker efter att få någonting i sig. I samma takt som havets vågor rör jag mig mot stolarna, ser ut en stol åt mig själv och slår mig ner. Bredvid mig har jag en miserabel familjefar. Aldrig ska jag skaffa familj, jag vet redan att jag skulle bli en usel moder. Jag har ändå lärt mig av den värsta, det vill säga min egen. Jag är inte en av dom som kämpar för att deras barn ska få det bättre, jag är en bitter tonåring som hatar tanken att någon skulle få det bättre än jag.

Hon har nu pratat ett tag och jag har som vanligt stängt av mina sinnen. En snabbt titt på klockan indikerar att jag suttit av halva tiden. Men resterande tid tänker hon inte tillåta att gå till spillo, hon

93

kollektivroman 2015.indd 93

2015-03-23 13:48

stirrar nu på mig med sina isiga ögon.

“Hur skulle du vilja dö, Camille?” * Hur kan en fråga något sådant? Det är ingen tvivlan om saken, min terapeut är en psykopat. Jag hackar grönsaker samtidigt som jag hysteriskt berättar för mamma om dagens traumatiska session.

“Hon frågade oss hur vi skulle vilja dö, är det inte sjukt?”

Mamma svarar att Maria är professionell, och hittar på någon utdragen version om hur den frågan skulle kunna hjälpa. Jag beundrar hennes sätt att hitta på dessa lögner. Och är samtidigt tacksam då jag ärvt denna guldgen. Vi lever bland lögner som vi lindat in oss i så hårt att vi båda tror dom är sanna. Mamma ljuger om pengar hela tiden. Hon köper dyrt vin och röker ett paket cigg om dagen, men jobbar både natt och dag. Ringarna under hennes ögon verkar endast försvinna efter tre glas vin. * Jag avskyr torsdagar, det är den enda dagen som mamma inte jobbar sent. Vi blir nu tvingade att äta med varandra. Tvärs över vårt ruttna träbord sitter människan som ska älska mig, utan några krav och utan några gränser. Stelt iakttar jag henne samtidigt som hon sörplar i sig soppan. Irriterad som hon är tittar hon upp och stirrar mig rakt i ögonen.

“Behövde du hälla i halva saltkvarnen eller?” säger hon med spydighet i tonen.

“Du behöver inte äta om du inte vill” säger jag klyshigt. Jag kommer på mig själv med den äckliga frasen som klamrar sig fast i mitt minne bland dåliga come backs. Mamma uppskattar det inte. Hon återgår till soppan med blicken fäst i sin skvallertidning.

“Hur mår du?” frågar hon. Jag blir helt ställd.

94

kollektivroman 2015.indd 94

2015-03-23 13:48

“Sen när bryr du dig?”

Hennes ögon smalnar och ett djupt andetag ekar ur henne, om hon skulle vara en drake skulle det vara eld istället för ånga. Jag funderar en stund om jag ska fortsätta provocera henne eller bara vara tyst.

Bäst att jag är tyst. * Inne på mitt rum med den persiska mattan, gråter jag. Hårt, så okontrollerat att jag för ett ögonblick tror att jag ska dö. Jag sliter i håret tills hårbottnen blir öm. Svarta hårstrån samlas i mina händer.

Jag blir äcklad. Jag kryper ihop och försöker försvinna. Jag försöker så hårt att jag blir frustrerad när det inte går. Den kalla kåren som kryper genom min rygg varnar mig att nu händer det något, ett något som jag inte har kontroll över.

Luften är nu kall, min andedräkt virvlar ut framför mig. Jag ser varelsen, och den är på väg in. Snabbt kryper jag in i hörnet av mitt rum. Skräcken pulserar genom hela min kropp, den är lava som trögt förflyttar sig genom mina ådror. Han är inne.

“Försvinn!” skriker jag. Jag vet att det är nära hopplöst att skrika åt den, men varje gång letar sig den optimistiska delen av mig fram.

Musiken från min dator stannar upp och världen fryser till samtidigt som varelsen sakta förflyttar sig närmare.

“Låt mig gå”, försöker jag en sista gång innan hysterin greppar taget om mig, och förvandlar mitt rum till en främmande plats.

Väggarna suddas bort och jag befinner mig i en mörk skog med träd i blå nyanser. Någonting bakom träden lyser, det är dom. Alla är där och iakttar mig. Jag sitter ner på mina knän, jorden är kall mot mina nu nakna ben. Den vackra men skräckinjagande varelsen stannar, den står så pass nära att jag kan se ansiktsuttrycket. Den har en ljus glöd omkring sig som påminner om ett spöke. Varelsen har långt hår, det ser ut som om den levt i ett träsk. Ett träsk på 95

kollektivroman 2015.indd 95

2015-03-23 13:48

månen. Tårarna som rinner längs med ansiktet är betonade med en starkare glöd. Den mystiska kappan ger den en mänsklig karaktär.

Jag har tänkt på vad den kan vara, och kommit fram till att han är en trollkarl. Trollkarlen har endast tappat bort sig och vill ha min hjälp att hitta hem. Tanken lugnar mig en aning Jag har tagit mig igenom det här flera gånger, men atmosfären känns annorlunda. Min skräck bråkar om dominans, men den vinner inte. Jag reser mig upp och möter den med blicken. Samma arm sträcker sig efter mig. Den är blek och trevande.

“Vad är det du vill?” säger jag med den strängaste rösten jag kan få till. Varelsen svarar med ett läte jag aldrig någonsin hört förut, ett gällt skri så högt att jag får lock för öronen. Handen sträcker sig ut efter mig, glöden förstärks och bländar mig. Jag försöker öppna ögonen för att veta var den befinner sig. Desperation fyller luften vi andas, som när en av misstag kastar något av värde i soptunnan.

Det här har jag mycket erfarenhet av då jag är extremt klumpig av mig. Det här betyder att min teori stämmer, den vill inte äta mig som jag så länge trott.

“Vad är det du vill?” försöker jag igen. Varelsen stirrar rakt in i mig, den behöver min hjälp. Som ett barn som blivit kvarglömt på tågperrongen. Vi står mitt emot varandra, helt orörliga.

“Behöver du min hjälp?” frågar jag försiktigt, jag vill inte bli bländad igen. En nära osynlig nickning implicerar att svaret är ja.

Denna insikt får mig att brista i gråt. Plötsligt börjar glöden kring varelsen avta, den vänder sig om och börjar gå.

“Vänta, var tar du vägen!” ropar jag efter den, fast min instinkt säger att den kommer återvända. Ännu ett klyshigt utlåtande lyckades rymma från min mun. Med ens står jag på min varma matta igen, jag börjar le. Jag dyker in bland mina varma kuddar och tänker över det som just hänt.

“Det var aldrig jag som behövde hjälp”, skrattar jag tyst. Att jag aldrig tänkt på det, den utstrålar nöd ,inte jag-vill-äta-upp-dig. Alla 96

kollektivroman 2015.indd 96

2015-03-23 13:48

läskiga hallucinationer måste varit en slags rop på hjälp. Med ett lättat skratt somnar jag även fast det är mörkt. * Strålarna letar sig in genom persiennerna och värmer min kropp som varit helt frusen. Jag älskar solen, den är min vän som lämnar mig varje kväll men som alltid finns där för att trösta nästa dag. Jag reser mig upp från mattan och sneglar på klockan. Tio över tolv.

Ingen ide att bege sig mot skolan nu, tänker jag. Jag drar fötterna längs med golvet in till badrummet. En unken doft tränger sig in genom mina näsborrar. Jag viftar bort illamåendet och skalar av mig kläderna. Det varma vattnet omsluter min kropp och tvättar bort allt orent. Tankarna är alltid så klara i badet. Snabbt kollar jag på min kropp, inga sår.

“Jag brukar alltid få sår” berättar jag panikslaget för mig själv. Men sedan kommer jag ihåg vad som hände igår. Med en nöjd känsla av kontroll, sjunker jag ner i badet.

97

kollektivroman 2015.indd 97

2015-03-23 13:48

Lucia Mortem

98

kollektivroman 2015.indd 98

2015-03-23 13:48

Tre år tidigare ’’Varför är du här?’’

Jag tar ett djupt andetag. Andas, Lucia, andas. ’’Jag vet inte…’’ ’’Varför tror du att du är här?’’

Klockan tickar på i bakgrunden medan jag tänker ut mitt svar. ’’Min mamma orkar inte längre. Så nu är jag väl ert problem antar jag?’’

Jag rycker lite på axlarna och ser mig om i rummet. Det är tråkigt möblerat, allt går i färgtonerna grått och vitt. Vi ett stort träskrivbord placerat mellan oss, det är som en barriär. Som om jag är det vilda djuret, som kan attackera medan Magdalena är människan som betraktar från andra sidan.

Tillbaka till verkligheten nu, Lucia.

Det finns ett fönster bakom henne. Persiennerna är nerdragna och bara lite solljus lyser igenom, ett par fula gula gardinerna försöker lätta upp rummet i lite färg.

Hon passar in i rummet, hennes alldagliga kläder, det grå håret uppsatt i en prydlig knut och glasögonen vilande på nästippen. ’’Nå, berätta om dig själv, vännen.’’ * Tre år senare ’’Jag skulle vilja att du provar på gruppterapi.’’ ’’Gruppterapi? Men- Jag trodde du sa att jag gjort fantastiska framsteg! Du menar väl att jag är okej nu? Jag behöver inte terapi längre!

Jag mår bra, jag bor i en egen lägenhet, jag studerar och det finns inga problem längre.’’ ’’Du har gjort stora framsteg, Lucia. Men jag har diskuterat med de 99

kollektivroman 2015.indd 99

2015-03-23 13:48

andra psykologerna och vi tycker du skulle passa bättre i en terapigrupp.’’

Jag smäller igen dörren bakom mig efter att jag stormat ut ur byggnaden. Drar på mig jackan och lindar halsduken runt halsen. Det är kyligt ute och regnet har just slutat. Det är mitten av september och det är redan mindre än tio plusgrader utomhus.

Efter bara några minuter ångrar jag mitt val av kläder; tunna strumpbyxor, en kort kjol, vinterkängor och en kappa som är lite kortare än kjolen själv. Jag fryser, det hjälper inte att jag kokar av ilska på insidan. Jag är arg på Magda, tydligen ska hon sluta. Efter fyrtio år som psykolog ska hon gå i pension. Hon ska lämna mig med någon av deras nya psykologer och jag kommer tvingas gå i gruppterapi. Vilket skämt. Alla år av terapi med Magda är som bortkastade nu. Hon är som en andra mamma för mig och när jag behöver någon, så är Magda alltid där.

Jag kommer få ha kvar mina vanliga terapiersessioner, fast med den nya terapeuten. Sen ska jag till terapigruppen, min första gång är om tre dagar och jag längtar verkligen inte. Jag har bestämt mig. Jag ska bara gå, för att se hur det är. Inte bli vän med någon, inte tala med någon utan bara sitta där och vara med. Jag är frisk och jag behöver inte terapi, tänker jag frustrerat. * Det är en obehaglig känsla i rummet när jag kommer in. Det står ett par stolar placerade i en cirkel i det avlånga rummet. Väggarna är i någon slags vit, som under åren fått en mer gulaktig ton och har flertal fläckar av olika slag på sig.

Längst bak finns det ett gammalt rangligt bord som ser ut att luta 100

kollektivroman 2015.indd 100

2015-03-23 13:48

lite. På det står en gammal kaffetermos och fika på billiga plasttallrikar. Wow, de har verkligen slagit på stort, tänker jag och flinar lite roat för mig själv. Jag går fram till bordet och tar upp en av pappersmuggarna. Jag väljer att bara ta två sockerbitar i mitt kaffe och lite mjölk den här gången. Jag tar ett djupt andetag för att lugna mina nerver. Varför är jag så nervös? Jag har gått i terapi i tre år och nu ska jag göra det igen, fast med en grupp patetiska människor.

Som är precis lika patetiska som jag, mumlar mitt undermedvetna i bakhuvudet.

Det tar ett tag innan resten kommer. Det är verkligen en udda skara människor samlad i ett och samma rum. Ännu syns inte terapeuten till. Första personen som fångar min uppmärksamhet är en man i fyrtioårsåldern som genast skyndar fram till kaffet och det torra fikat. Jag sneglar ner på kaffet i min hand och skruvar obekvämt på mig. Sen hörs stampande steg i korridoren och en kille kommer in.

Något i mitt minne blixtrar till, jag känner igen honom. Det mörkbruna håret och stilen på hans kläder, jag kan bara inte placera honom någonstans i mitt minne. Jag kan svära på att jag sett honom förut. Är det en gammal barndomsvän eller en bekant till min mamma? Inte för att det skulle förvåna mig. Jag stirrar på honom från andra sidan av rummet. Jag har omedvetet satt mig med kroppen riktad mot dörren, så jag hela tiden kan se vilka som går in och ut genom dörren.

Ju fler människor som kommer, desto mer obekväm blir jag och fortfarande syns inte psykologen till. Har hon redan övergett oss?

Kanske tycker hon att det här är lika meningslöst som jag gör.

Efter att en halvtimme gått, överväger jag att gå, men precis när jag ska resa på mig så kommer en kvinna in i rummet. Hennes hår är perfekt friserat och lyser i en stark Ariel-röd hårfärg, som ser helt onaturlig ut. Hon ser runt på alla i rummet med ett belåtet leende

101

kollektivroman 2015.indd 101

2015-03-23 13:48

på läpparna. Hon lägger armarna i kors över bröstet och väntar tills alla satt sig ner i cirkeln. ’’Välkomna, jag hoppas ni inte fått vänta länge. Jag hade lite ärenden jag behövde fixa som drog ut på tiden. Jag är Maria och kommer vara eran terapeut, jag kommer vara som er personliga guide så länge ni går i den här gruppen. Ska vi börja?’’

Stämningen i rummet har ändrats ganska extremt efter att Maria dykt upp. Det är som att ett mörkt moln har lagt sig över oss och allas ansikten har suddats ut till känslolösa ramar. Jag skulle vilja säga att Marias närvaro nästan suger upp allas livsvilja, lite som en dementor från Harry Potter. ’’Jag ska ställa några enkla frågor, så svarar ni bara. Ni behöver inte säga det högt om ni inte vill, ingen kommer tvinga er att tala. Första frågan är… Hur vill du dö?’’

Frågan tar nog hela rummet med chock, vi sitter alla i tystnad och ser på Maria som om vi inte förstår vad hon just har sagt. Har hon verkligen ställt den frågan?

Jag kan höra någon mumla ut ordet ’’smärtfritt’’ bredvid mig och jag sneglar runt lite på alla. Är det verkligen meningen att jag ska svara på den här absurda frågan?

Hur vill jag dö? Jag har aldrig tänkt på det förut. Jag vill bara komma bort från min ensamhet, förtvivlan och depressionen som jagar mig, men jag har aldrig ens vågat tänka på att dö. Skulle jag hänga mig själv? Piller? Jag vet inte, skulle det vara smärtfritt och snabbt eller utdraget och smärtsamt?

Jag vet inte! Jag vet ingenting!

När det väl blir min tur väljer jag att inte svara. Jag har inget svar att ge, och under resten av terapitimmen sitter jag mest tyst i mina egna tankar.

102

kollektivroman 2015.indd 102

2015-03-23 13:48

Min blick börjar leta sig runt i rummet och stannar sedan på mannen igen. Ett minne blixtrar till och jag inser var jag känner igenom honom ifrån.

Marcus… Vi har gått i samma skola, vi har till och med delat kompisgäng. Han var en av Max vänner. Jag kände honom aldrig. Det är för att han inte pratade så mycket. Visst vi har hälsat på varandra, utbytt några artiga hälsningsfraser i korridorerna och gått vidare. Vi har aldrig riktigt pratat med varandra förut, bara vi två.

Jag inser att jag stirrar och väljer något annat att titta på, det finns verkligen inget i det här rummet som kan inspirera mig. Allt är bara så… Malplacerat. Precis som Magdas rum var. * Några dagar efter gruppterapin har jag byggt upp mitt mod.

När jag står där, mitt i ICA-butiken, tar upp mobilen och kollar igenom mina kontakter.

Jag borde ha hans nummer... ”Jag svär att Angelica gav det till mig”, mumlar jag till mig själv.

Markus Eriksson.

Hej, det är Lucia... Lucia Mortem.

Lucia från terapi gruppen, nej. Lucia från skolan, du vet. Eller ja båda.

Vill du komma över kanske? Just nu är jag och handlar på ICA. Men vi kan mötas upp om du vill? Eller låter det för cheesy?

Min mobil surrar till och meddelandet är skickat.

Fan Lucia, kunde du inte skrivit något bättre.

Jag har ännu inte fått något svar när jag väl kommer fram till kassan. Jag lägger upp alla paketen nudlar på rullbandet och suckar smått.

Till min förvåning plingar min mobil till och jag får kämpa för att få

103

kollektivroman 2015.indd 103

2015-03-23 13:48

upp den ur fickan med kassarna i händerna.

Visst, vi möts där Filip nockade Max efter han flirtade med Jessica. * Jag skyndar mig fram, jag vill inte att han ska få vänta. Det skulle vara lite för pinsamt, eftersom det ändå är jag som bjuder över honom. Han står där vid parken och väntar, han har bara en tjocktröja på sig och verkar knappt reagera på det kyliga vädret.

Jag ler glatt och vinkar mot honom medan jag skyndar på. Vi går tillsammans, det är stelt och pinsamt i början. Men till slut hittar vi ett gemensamt ämne, tydligen har vi båda ogillat våra vänner från skolan egentligen, men aldrig sagt något. Efter att Max, Angelica och han själv slutat, så splittrades gruppen. Vi talar om vårt gamla kompisgäng hela vägen till mitt höghus. Jag skrattar lite och pekar. ’’Där bor jag, tredje våningen.’’

Vi kämpar oss upp för alla trapporna och det blir ganska stelt igen mellan oss. Jag låser upp dörren till min lägenhet och går in. Jag håller upp den till honom och ler. ’’Se inte så skräckslagen ut, känn dig som hemma. Förlåt om det är lite stökigt, jag brukar inte få gäster så ofta.’’

Jag går in efter honom och lägger nycklarna i skålen vid ytterdörren. Sparkar av mig mina kängor och hänger av mig mina ytterkläder, sedan går jag in i köket. Jag sätter på vattenkokaren och börjar leta runt i skåpen. ’’Jag har... Nudlar med kycklingsmak, svamp, räkor och biffsmak.

Eller vill du hellre ha te?’’

När jag ser ut mot hallen står han fortfarande där, i tystnad och ser runt. Jag kopplar på ett stelt leende och sneglar runt. ’’Jag vet att det inte är mycket, men det var allt Magda kunde hitta.’’

Jag kommer ut med kopparna i händerna och ler glatt mot honom.

Han har äntligen tagit av sig skorna och sitter i soffan. Han ser sig 104

kollektivroman 2015.indd 104

2015-03-23 13:48

fortfarande runt nyfiket och mot mig förvånat. Han reser sig för att ta en av kopparna. Tyvärr är jag själv inte beredd på det och spiller halva min kopp över honom. Han tjuter till högt och tar ett steg bakåt snabbt i chock. Han ser på mig och jag biter mig besvärat i läppen. Snabbt sätter jag ner koppen på bordet och skyndar ut i köket igen. ‘’Fan, fan, fan. Jävla hevete!’’ Morrar jag åt mig själv och tar fram isen från frysen. Jag skyndar tillbaka ut i vardagsrummet.

Han har satt sig ner i soffan igen och grimaserar smått av smärtan.

Som tur är spillde jag mest på hans mage och han behöver bara ta av sig tjocktröjan. Underligt nog har han en skjorta på under, som om han varit på finmiddag precis innan vi träffades. Jag räcker över isen till honom och mumlar ut en ursäkt. ’’Förlåt... Jag kan vara så klumpig ibland.’’

Han skakar bara på huvudet och tar upp sin kopp från bordet. ’’Det är okej, det är bara lite varmt vatten. De kunde varit värre.’’

Jag känner mig dum och sätter mig ner bredvid honom.

Vi börjar äta i tystnad och jag överväger att sätta på tv:n några gånger. ’’Jag har hört att du inte tycker om dina föräldrar... Inte för att jag snokat eller så! Jag hörde det från Angelica. Men, jag vågade aldrig fråga om det. Du vet, du är alltid välkommen här om du behöver något ställe att sova på? Det här är en bäddsoffa nämligen.’’

Han sneglar på mig lite förvånat och öppnar munnen för att säga något. ’’Det är väldigt snällt av-’’ ’’Nej, jag är skyldig dig det. Från när jag spillde mina nudlar på dig.’’

Jag skakar lite på huvudet och skäms fortfarande för vad jag gjorde.

Han ser på mig smått förvånat. ’’Lucia... Varför går du ens i vår terapigrupp? Jag visste inte att du gick i terapi?’’

105

kollektivroman 2015.indd 105

2015-03-23 13:48

Nu är det min tur att bli förvånad. ’’Uhm. Familjeproblem, depression och sånt. Durå?’’ ’’Samma sak.’’

När kvällen närmar sig sitt slut, hjälper han mig att diska. Vi talar inte så mycket, bara om alldagliga saker. Men, det är väldigt skönt.

Det känns som han förstår mig, även fast han inte säger så mycket.

Vi bestämmer att vi ska träffas igen och han säger att jag alltid kan sms:a om jag vill eller behöver något. Jag nickar bara som svar och vi tar farväl. * Jag sätter mig ner i stolen och ser runt, alla rum i byggnaden har samma stil. Extremt tråkig inredning, det är som om byggnaden själv lider av depression. Jag sneglar på klockan på väggen, tar några djupa andetag och försöker få mina ben att sluta skaka.

Till slut öppnas dörren och Maria kommer in, hennes klackar ekar mot plastgolvet och hon ser på mig med sina isblå ögon. Hennes blick borrar sig in i min, jag känner mig liten och illa till mods inombords. ’’Lucia Mortem är det väl?’’

Jag nickar bara som svar och sväljer hårt.

Hon rör försiktigt vid min arm när hon går förbi mig. ’’Jag har läst om dig, du har gått i terapi i tre år? Du hade Magdalena Fredrikson innan...’’

Hon sjunker ner i stolen på andra sidan skrivbordet, hon har en mapp framför sig med mitt namn på. Hon öppnar den och sneglar upp på mig lite fundersamt. ’’Jag ser även här att du bor ensam och studerar. Kan du berätta lite om din familj för mig, Lucia? Du behöver inte vara rädd, det stannar mellan oss.’’

Något säger mig att det inte är sant, sättet hon talar på och hur hon 106

kollektivroman 2015.indd 106

2015-03-23 13:48

ler tyder på det motsatta.

Men jag kan inte hindra mig själv, det är som om orden bara sprutar ut ur munnen på mig. ’’Pappa lämnade oss, jag var kanske runt fem år gammal då. Han sa att han inte orkade mer, Svenssonlivsstilen var inte hans grej. Vi var aldrig den bästa familjen i alla fall. Vi gick aldrig på utflykt, mamma och pappa bråkade mest bara. Det var liksom ingen mening med det.’’ ’’Jag förstår, sen blev din mamma deprimerad? Eller hur?’’ ’’Hon började dricka också, sen började hon ta hem folk. Allt för att glömma pappa och inte behöva tänka liksom.’’

Hon verkar skriva ner allt jag säger, nickar då och då. Hon ser upp på mig igen och ler lite. ’’Så det var så du hamnade här...’’

Maria reser sig upp och går lugnt förbi mig.

Hon stannar framför dörren och öppnar den lite, stänger den sedan underligt nog. Sen hör jag ett klick från låset och jag sneglar osäkert mot henne. Varför låser hon dörren? ’’Nå, Lucia. Berätta nu för mig.’’

Jag börjar bli illa till mods, hon talar långsammare och ser på mig med en mörk blick. Hon är svår att läsa av och jag ryser av obehag. ’’B-berätta vadå?’’

Hon går långsamt fram till mig, tar tag om mina axlar och hennes naglar borrar sig in i min hud. Hon lutar sig fram, hennes hår kittlar mig i nacken och hon viskar mjukt i mitt öra, ’’Hur vill du dö?’’

107

kollektivroman 2015.indd 107

2015-03-23 13:48

108

kollektivroman 2015.indd 108

2015-03-23 13:48