Fyrahundrafemtio #3-4

Mer än böcker

Tudortiden Åter på modet

Jack Werner Samlar skräck

Jujja Wieslander Odlar sin trädgård

N R 3 - 4 / 2 0 1 4 / A U G U S T I – N O V E M B E R / K O S TA R I N G E T

Paula von Wachenfeldt

Om att sluta skämmas för lyx

Lena Andersson gillar cirklar

Kautokeino blues

Vi besöker nordens mest osannolika deckarmiljö

Romancedrottningen:

»Slutar det olyckligt är det litteratur«

Simona Arhnstedt skriver alltid lyckliga slut

Adjöss !

HÖSTENS SPÄNNINGSLÄSNING HÄMND. ATT SLÅ TILLBAKA MOT DE MÄN SOM HATAR KVINNOR. ÖGA FÖR ÖGA. TAND FÖR TAND.

K OCH

M E-BO

O ÄVEN S

Uppföljaren till prisbelönta Väster om friheten

K

LJUDBO

BOK

ÄVEN SOM E-

I MORALISKA GRÅZONER BEHÖVS MÄN SOM INTE KAN SKILJA PÅ RÄTT OCH FEL.

Innehåll Samtid Reportage

»De där damerna på Östermalm som gillar samer och vargar – de låtsas inte om att det finns problem inom samebyarna. Systemet där man har rösträtt efter hur många renar man äger är en odemokratisk kvarleva från den gamla renbeteslagen.«

Foto: Ola Kjelbye

Två av höstens deckare utspelar sig i Kautokeino s 36

arena f ö r ny litteratur

|3

SAGT OM GRANTA #3: ”Granta fortsätter att uppträda som raketen på den svenska tidskriftshimlen. Trotsande det massmediala mörkret, banaliseringen, särintressenas körsång och all usel litteratur i tidsfloden.”

NORRBOTTENS-KURIREN ”Svenska Grantas lek med genregränser är dess styrka och jag blir tilltagande fascinerad av alla tvära kast i sätten att rapportera eller fantisera.”

UPSALA NYA TIDNING

MEDVERKANDE: Tim Adams NoViolet Bulawayo Mark Haddon Martin Johnson Katrine Kielos

Michel Laub Ida Linde Lina Josefina Lindqvist Kristian Lundberg Lawen Mohtadi

Ett urval texter ur Granta går även att läsa som digitala singlar.

Finns där e-böcker säljs.

Lorrie Moore Herta Müller Anna-Karin Palm Maria Venegas

Foto: Ola Kjelbye

Innehåll

29. s 10

s 16

Pogromstudie

På plats

Anna Bikont undersöker vad som hände i polska Jedwabne i juli 1941

Anna Fock skildrar St Petersburg och Majorna med samma närvaro

s 11

s 30

Webbskrämt

Lokalsinne

Jack Werner gör antologi med vår tids vandringssägner, creepypasta

Litteraturvetaren Lisbeth Larsson guidar till Virginia Woolfs London

s 12

s 32

Fyndig med förnuft

Lagom långt mellan Lindströmismerna i romanen om Andreas Falck

Romanen som blandband

s 13

De musikaliska referenserna i Christoffer Carlssons böcker går knappt att räkna. Vi gjorde ett försök

Efter Hilary Mantels succé med Wolf Hall är Henrik VIII tillbaka i stor stil.

Bokklubbarnas älskling

Historisk comeback

s 62 Författaren som vill ha total kontroll över sin text i alla led

s 15

Typisk deckarsnut

Deon Meyer förklarar varför klichén behövs

Samtal s 18 Lyxforskare Paula von Wachenfeldt förklarar lyx som ett sätt att befästa hierarkier

s 26 Genrevirtuos Simona Ahrnstedt hårdlanseras som Sveriges enda romance-författare

CONN IGGULDEN SIRI HUSTVEDT

JOHN AJVIDE LINDQVIST

BARBRO LINDGREN JAN GUILLOU

BJÖRN RANELID MAJGULL AXELSSON

LIV STRÖMQUIST DAVID GROSSMAN TATIANA DE ROSNAY

DESMOND TUTU PÉTER ESTERHÁZY ALI LEWIS HANNE-VIBEKE HOLST NÚRIA AMAT

VANESSA BARBARA

DANIEL GALERA SARA STRIDSBERG ROMAIN PUÉRTOLAS LASSE BERG JENS LAPIDUS MIAN LODALEN

25–28 september 2014 • Tema: Brasilien www.bokmassan.se

Tack och farväl – för den här gången

D

et är med stor sorg jag skriver den här ­ledaren, vars enda syfte är att berätta att det är slut. Magasin ­F yrahundrafemtio går i graven.

Det här numret, 3-4, ger vi enbart ut i digitalt format. Det ser lite ­a nnorlunda ut än våra tidigare nummer. Vi var i stort sett klara med tidningen; ett par reportage, någon intervju, ett par artiklar var på väg in när vi tvingades inse att pengarna var slut.

Där satt vi med en nästan färdig tidning. Skulle ingen få läsa Erik Eje Almkvists och Ola ­Kjelbyes ­fantastiska reportage från ­Kautokeino? Skulle Fredrik Wegraeus intervju med Simona Ahrnstedt inte få alla de läsare den förtjänar? Hon har attityd, för att uttrycka det milt. Och allt det andra?

Så vi gjorde vad vi måste. Vi slog ihop det vi hade klart och ger er en sista hälsning från oss. Sprid gärna den här pdf:en i världen.

Det har varit en fantastisk resa. Tack alla vänner, läsare och supportrar. Er glädje, energi och ert stora stöd har gjort det här äventyret värt varenda minut. Sörj oss inte, gläds med att vi försökte.

När en sådan här resa tar slut finns det en hel del människor som kommer att känna sig besvikna. Vi är smärtsamt medvetna om vårt ansvar för detta.

Till våra prenumeranter vill vi säga: Ni var våra första och största ­supportrar, ni gav oss ert förtroende och era pengar. Vi sparar vårt prenumerantregister och kommer att hålla kontakten med er. Förhoppningsvis kan vi i framtiden kompensera er.

– Lasse Winkler, Chefredaktör

Norén tillbaka i köket

Premiär 26 september Nya Studion Av LArs NoréN regi DeNNis sANDiN

Biljetter 031 708 71 00 restaurangen 031 708 70 90

www.stadsteatern.goteborg.se

Med ANNA BjeLkeruD, oLof MårteNssoN, MAttiAs NorDkvist, LArs väriNger

Framtid

Guiden till de nya böckerna oktober /november

Böcker på bio

Den amerikanska deckarförfattaren Sue Grafton tillåter inte att hennes böcker filmatiseras. Orsaken, säger hon, är att läsarna har rätt till sina egna bilder av romanfigurerna. Men de flesta författare är inte lika rigida som Grafton. Här är några kommande bokfilmatiseringar – och skådespelarna som ska ge romanfigurerna gestalt.

»Leo var inte alls så som jag tänkt mig. Vi skulle ju vara så lika, enligt Henry. Men det stämde inte alls, tyckte jag. Leo var mycket längre än Henry och såg nästan lite utmärglad ut. Kinderna var urgröpta och huden var grå, inrökt och stram över kindknotorna. Ögonen flackade oroligt under det svarta, krulliga håret som hängde ner i pannan.« – Leo Morgan gestaltas av Sverrir Gudnason

THIS IS WHERE I LEAVE YOU (FÖRDELARNA MED EN KOLLAPS) AV JONATHAN TROPPER Regi: Shawn Levy Premiär i november »Vi har alla pappas mörklockiga hår och haka med grop i, men ingen skulle missta oss för tvillingar. Paul ser ut som jag, fast större, bredare och argare: jag på steroider. Philip ser ut som jag, fast smalare och mycket snyggare, hans drag mer elegant utmejslade, hans leende brett och obesvärat förföriskt.« – Jag/Judd gestaltas av Jason Bateman, Paul av Corey Stoll och Philip av Adam Driver ”Wade är lång och biffig med mörkt, stripigt hår och en haka med en klyfta i som gör att den ser ut som en liten röv. Hans tänder har en vit nyans som inte står att finna i naturen.”

– Wade Boulanger gestaltas av Dax Shepard ”Linda Callen, vår granne och mammas närmaste väninna, öppnar dörren och ger var och en av oss en kram när vi kliver in i huset. Hon är en päronformad kvinna med ett varmt leende, och det finns något vagt gnagaraktigt över henne, inte på något bestialiskt sätt utan mer som en vis råttmamma i en Disneyfilm eller barnbok, en sådan som sitter i en liten gungstol och bär små råttglasögon och vars röst görs av Judi Dench eller Helen Mirren.

En vänlig, ädel och Oscarsbelönad råtta.”

– Linda Callen gestaltas av Debra Monk

GONE GIRL AV GILLIAN FLYNN Regi: David Fincher Premiär i oktober »Go är slank och har ett egendomligt ansikte, vilket inte betyder att hon är ful. Det tar bara en liten stund innan man förstår sig på hennes utseende: den breda hakan, den spetsiga, söta näsan, de mörka, runda ögonen … Det där ansiktet hos en stumfilmsstjärna från trettiotalet passar inte precis i vår tid med små nätta kvinnor…« – Go gestaltas av Carrie Coon »Kvinnan var fantastiskt ful – uppseendeväckande ful, inte bara normalt ful; små runda ögon, tättsittande som knappar, en lång och krokig näsa, en hy som var full med små knottror och långt hår i samma färg som en dammråtta.« – Rhonda Boney gestaltas av Kim Dickens A MOST WANTED MAN (EN EFTERSÖKT MAN) AV JOHN LE CARRE Regi: Anton Corbijn Premiär i september »Men utseendemässigt var Brue allt annat än föråldrad. Han var välbyggd och såg hyfsat bra ut, med en bred fräknig panna och en skottes rödbruna kalufs som han på något sätt lyckades tämja och kamma i bena. Han hade den förmögnes självsäkerhet men inget av arrogansen. När han inte tyglade anletsdragen för att ge intryck av professionell outgrundlighet var de vänliga och, trots ett liv ägnat åt bankverksamhet eller tack vare det, ­uppfriskande fria från rynkor. När tyskar kallade honom typiskt engelsk utstötte han ett hjärtligt skratt och lovade att ta förolämpningen med skotskt tålamod.« – Tommy Brue gestaltas av Willem Dafoe DARK PLACES (MÖRKA PLATSER) AV GILLIAN FLYNN Regi: Olivier Assayas Premiär våren 2015 »Inför mötet satte jag på mig kjol och blus, och jag kände mig lite som en dvärg, eftersom mina vuxenkläder, kläder för en stor flicka, aldrig passar på mig. Jag är inte ens hundrafemtio centimeter lång – jag är 147,32 cm för att vara exakt, men jag brukar runda av uppåt (stäm mig!). Jag är trettioett år gammal, men folk i allmänhet pratar barnspråk med mig; det låter som om de skulle vilja ge mig fingerfärger … Nu tittade jag i backspegeln och kunde fortfarande se det där babyansiktet. Fräknarna hade bleknat och tänderna hade rätat på sig, men jag hade fortfarande uppnäsa och ögon som var runda som en kattunges.« – Libby gestaltas av C

Foto: Nadja Hallström/B-Reel

GENTLEMEN AV KLAS ÖSTERGREN Regi: Mikael Marcimain Premiär i december »Hans bild var en bild av den perfekte gentlemannen, en mystisk anakronism: ganska kort Henry Morgan: hår i bena, kraftig haka, raka axlar och en kropp som verkade både stabil och smidig på samma gång. Jag försökte uppskatta hans ålder, men det var svårt. Han var en vuxen man med pojklook. Han påminde lite grann om Gentlemanna-Jim Corbett som satt på glasdörren till Willis Office. Eller Gene Tunney.« – Henry Morgan gestaltas av David Dencik

Framtid Framtid––de denya nyaböckerna böckerna mer och det är en briljant roman av en briljant författare.

Jag har långt dit. Så svar ja, det blir en bok till. Minst.

– Fredrik Wegraeus

Böcker som nämns

Nathan Filer läser just nu The Awakening av Kate Chopin.

Progrom i närbild Den brittiske författaren Nathan Filer slog igenom stort med sin debut­ roman, Chocken efter fallet, i sitt hemland.

Att skriva eller inte FÖRVIRRARE Kan man skriva

en debutroman som höjs till skyarna och sedan säga att man aldrig ­tä­nker ­skriva en uppföljare? ­Nathan Filer kan.

I brittisk media har författaren Nathan Filer tidigare i år sagt att hans debutroman, Chocken efter fallet, ska bli den enda bok han skriver i sitt liv.

Varför sa du det?

– Jag blev så trött på att få frågan om jag höll på med en uppföljare, om jag hade skrivkramp på grund av succén och vad nästa bok skulle handla om, så jag drog helt enkelt till med att jag var en »enromanförfattare«.

33 år gammal har Nathan Filer avverkat mer än vad många hinner med under en livstid: utbildad och praktiserande mentalskötare, dramastudier, prisbelönt kortfilmsregissör, folkrättsaktivist i Palestina (»Den lyckligaste tiden i mitt liv!«), turnerande stand-up-poet, universtitetslärare i kreativt skrivande, giftermål, barn och, tidigare i år, vinnare av ett av Storbritanniens tyngsta litterära 10

priser: Costa Bok Award i kategorin Årets roman för debuten Chocken efter fallet.

I juni i år blev det ett pris till av bara farten: The Betty Trask Prize.

Huvudpersonen i Chocken efter fallet är mentalpatienten Matthew Homes, en nittonåring med diagnosen schizofreni, och genom olika typsnitt, typografiska trixanden, teckningar och rent klotter får läsaren ta del av hans minnen, hans funderingar, vardagens rutiner inom institutionens väggar, men framför allt: Matthews sökande efter skälen till att han är den han är. Skuldkänslor inför sin brors tragiska död plågar honom och genom sitt skrivande försöker han förstå, både sig själv och sin omgivning. »Den bästa bok som någonsin skrivits om mentalsjukdom«, säger engelska komediennen och före detta sjuksköterskan Jo Brand. Andra har jämfört den med Salingers Räddaren i nöden, Vernon God Little och Mark Haddons metaroman Den besynnerliga händelsen med hunden om natten.

Frågan kvarstår. Blir det någon mer bok skriven av Nathan Filer?

– Harper Lee skrev To Kill a Mockingbird och sedan inget

MASSMORD Går det att förstå

progromer, när grannar utrotar grannar? Anna ­Bikonts Vi från Jedwabne är en närstudie av ­mänsklig ondska.

10 juli 1941 dödade Jedwabnes polska invånare byns judar; de blev infösta i en lada, torterade och mördade. Skulden för massakern lades på tyskarna.

Många polacker vägrade att tro på sanningen när den 60 år senare uppdagades i boken Neighbors, skriven av historikern Jan Tomasz Gross.

Anna Bikont ägnade fyra år åt att söka upp folk som hade koppling till Jedwabne och att på olika sätt fördjupa sig i det som hänt.

– Vi från Jedwabne är en berättelse om hur folk, som bor vägg i vägg, blir fångar i sin egen ideologi och sitt hat och plötsligt blir benägna att mörda varandra, säger Anna Bikont.

Måhända kan en pogrom i Polen under andra världs­k riget tyckas avlägsen för svenska läsare. Men vi ser samma berättelse – om än i olika tappningar – utspelas om och om igen. Det kan räcka att slå på teven och titta på en nyhetssändning för att bli påmind om det.

– Det här är en allmängiltig historia, den går långt utanför Polen och Förintelsen. Det här hade kunnat hända var som helst i världen – och det händer, säger Anna Bikont.

Chocken efter fallet Nathan Filer (Etta förlag) Oktober

Vi från Jedwabne Anna Bikont (Atlas) November

Oktober//November November Oktober

Creepypasta – Spökhistorier från internet Jack Werner (Galago) Oktober

Illustration: Kristin Lidström

Böcker som nämns

Hon drar paralleller till bland annat det armeniska folk­mordet under första världskriget, till ­händelserna på Balkan, i Rwanda och nu senast i Syrien.

– Precis som i Jedwabne så handlar det om att »den främmande«, den som har en annan religion eller tillhör ett annat folkslag, demoniseras. Även om man bor på samma gata, skickar sina barn till samma skola och talar samma språk.

Anna Bikont är ursprungligen utbildad psykolog, men tycker inte att det hjälper henne att begripa vilka psykologiska mekanismer som leder till att grannar kan mörda grannar.

– Det är helt och håller utanför min kunskap och förståelse, men så har jag alltid intresserat mig mer för offer än för förövare, likaså i Vi från Jedwabne.

– Matilda Shayn Anna Bikont läser just nu Åtta procent av ingenting av Etgar Keret.

Råttan i pizzan 2.0 WEBBLORISTIK På internet

får folksägnerna nytt liv. I centrum står vår rädsla för nätet.

De flesta har någon gång stött på historien om råttan i pizzan.

Här, i sin mest spridda version: »En kompis till en kompis var och åt på en pizzeria på Hornsgatan i Stockholm. Hon kände att något fastnade i tanden.

Natten därefter vaknade hon av en fruktansvärd tandvärk. Hon tog sig till Södersjukhuset, och där konstaterades det att det var en råttand. Hälsovårdsnämnden kom till pizzerian, och ett rum var igenbommat. Ägaren vägrade öppna det. Polisen kom dit och bröt upp dörren.

I rummet hängde 50 slaktade

råttor.« Berättelsen fick stor spridning i början av 1970-talet och tidningarna rapporterade om hur hälsovården ryckte ut för att göra razzior i restaurangbranschen. Men allt talar för att berättelsen saknar verklighetsförankring, att den i själva verket började dyka upp i England på 1960talet kring restauranger som ägdes av invandrare. Ett uttryck för främlingsfientlighet, med andra ord.

Folklivsforskaren Bengt af Klintberg, som genom åren ­d issekerat en rad historier av den här typen, har sagt att framtidens vandringssägner ofta kommer att spridas via

internet.

Det är därför ingen överraskning att han har skrivit förord till Jack Werners nya bok Creepypasta. En presentation, genomgång och antologisering av det slags vandringssägner som just nu cirkulerar på nätet och utgör en alldeles egen litterär subkultur.

Namnet creepypasta – uttalas kripypasta – är en sammanslagning av engelskans creepy (läskig) och pasta (klistra in) och syftar på att berättelserna sprids via olika forum på nätet. Stilen i berättelserna är ofta dokumentär och medvetet slarvig, och brukar efterlikna brukstexter som mejl,

11

Framtid Framtid––de denya nyaböckerna böckerna

12

Foto: Linnea Jonjons

chattkonversationer, tidningsartiklar och blogginlägg. Även om texterna har ett bestämt ursprung och en särskild för­ fattare, som ibland går att spåra och ibland inte, bygger fenomenet på att texterna får ett eget liv när de sprids på nätet, något som skapar en känsla av osäkerhet och autenticitet hos läsarna.

Den första creepypasta som Jack Werner för tio år sedan fastnade för var Ted’s Caving Page, en berättelse i dagboksform om ett gäng killar som utforskar en svåråtkomlig grotta och kommer i kontakt med en mystisk varelse inne i mörkret. Själva greppet att presentera texten som en dokumentär blogg, med en enkel och ganska ful formgivning – tänk hemsnickrad webbsida anno 2001 – bidrog till berättelsens kvalitet, menar Jack Werner.

Om Råttan i pizzanberättelsen hämtar sin kraft ur människors främlingfientlighet, kan man säga att creepypastas ofta får sin laddning genom vårt osäkra förhållande till internet och de känslor nätet väcker hos oss.

– Creepypastas skiljer sig från vanliga spökhistorier som handlar om den verkliga världen, till exempel »detta hände i en skog i Småland«. Den där skogen i Småland ligger ju där den ligger och kommer inte att inkräkta på dig om du inte vill, medan nätet har en central funktion i ditt liv vare sig du vill eller inte, säger Jack Werner.

– Jag tror man kan dra paralleller mellan vår syn på nätet i dag och hur man reagerade när urbanisering tog fart.

Nätet är alltid indirekt en del av creepypastas, men i vissa berättelser är det mer uttalat än i andra. En av de mest populära historierna på nätet, »Psychosis« som är rankad etta på creepypasta.com, är en dagboksskildring av en person som

Jack Werner

isolerar sig i sin källarlägenhet och går in i en psykos där han tror sig vara övervakad genom sin dator.

I en annan populär historia, »Normalpornfornormalpeople. com«, beskrivs en serie otäcka och extremt våldsamma filmklipp som då och då dyker upp på nätet men alltid försvinner igen.

Och i »Mahoney«, som är en berättelse av det mer övernaturliga slaget, laddar berättaren ner en mapp som inte går att radera och vars innehåll blir en sjuk spegelbild av berättarens egna tankar. En illustration av vår känsla av att allt som vi kan föreställa oss, hur sjukt det än är, alltid bara finns ett par musklick bort.

Några litterära mästerverk är creepypastas kanske inte, åtminstone inte i någon traditionell bemärkelse, men det är på sätt och vis också poängen.

Enligt Jack Werner pågår en intensiv diskussion om hur man skriver creepypastas: vilka klichéer man ska undvika och vilka grepp som skapar en känsla av trovärdighet. När etablerade författare skriver digital litteratur handlar det ofta om att utnyttja mediets särdrag – att länka, skapa hypertexter,

bifoga bilder och filmklipp.

Men frågan är om inte författarna har en del att lära sig av creepypastans avskalade dokumentarism.

Att Bengt af Klintberg slog hål på den främlingsfientliga myten om råttan i pizzan kan vi vara tacksamma för. Men att Jack Werner spårar ursprunget till vår tids digitala folksägner måste väl förta den mystik som creepypastas bygger på och som Jack Werner själv fängslades av för tio år sedan?

– Jag hade så klart kunnat skriva en bok där jag bara ­samlade olika berättelser, men det är inte den bok jag har velat skriva. Det finns en exotisering av internet som inte bara är positiv, och med min bok vill jag bidra med en grund­förståelse för den kultur som finns på nätet.

Ytterligare en anledning att lyfta fram creepypasta, menar Jack Werner. Det är att fenomenet, i likhet med fanfiction, till viss del slår hål på alla larmrapporter om att unga människor inte läser.

– Men uppenbarligen gör de det.

– Nils Pennlert Jack Werner läser just nu Sveriges historia av Stig Welinders.

En lagom fyndig Falck BORÅSLIT TERATUR Barn

söker uppfostran. Vilken sort som än står till buds, och vill det sig illa blir en pojke nästan ihjälslagen på skolgården. Ulf Lindströms tredje spänningsroman om Boråsadvokaten Andreas Falck drivs av frustration.

– Det kan verka som en karikatyr, men det som står där är närmast exakt vad som sas i det där rummet.

Böcker som nämns

Rädda barn Ulf Lindström (W&W) November

Oktober//November November Oktober

Böcker som nämns

Den som vill ha hare till frukost måste jaga om natten Anna Hedlin (A Bonnier) Oktober

Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek Ulf Karl Olov Nilsson (Norstedts) Augusti

Vi talar om en scen ur den kommande boken Rädda barn och närvarande är huvud­ personen samt inte mindre än två rektorer som försöker förklara varför en misshandel med nära dödlig utgång anmäldes till polisen först efter tre dagar.

De försöker också förklara varför det inte lett till något annat än en reviderad handlingsplan och varför en såväl halvt ihjälslagen gosse som misshandlare fått be varandra om ursäkt. Som om det aldrig kan vara ens fel när två träter.

Ulf Lindström vet precis hur orden föll eftersom han var där.

I verkligheten var det hans egen son som höll på att mista livet.

– Jag tror att många som ­skriver ägnar sig åt att fantisera om verkligheten till något bättre. Som en sorts esprit d’escalier i storformat. Du vet den där repliken man först i efterhand önskar att man skulle sagt i en viss situation. Skrivandet kan vara ett sätt för oss som inte är så vansinnigt dådkraftiga att hantera en maktlöshet i tillvaron. Det slår mig nu att det skulle kunna vara en delförklaring till att så många kvinnor ägnar sig åt skrivande. Att deras maktlöshet generellt är större.

Vuxenvärldens bristande ansvarstagande gjorde att Ulf Lindström skrev en novell för Borås Tidning, men vreden ville

inte ebba ut, så materialet växte till den roman som nu kommer ut del tre i en svit.

Efter att svitens inledande del, En god man, hyllats och fått tidningen Vi:s litteraturpris blev uppståndelsen mindre kring uppföljaren. Lindström förstår reaktionen.

– Jag hade behövt arbeta mer med min redaktör. Hon kan se de svagheter jag själv inte ser förrän långt i efterhand. När jag själv skulle stryka ned en all­ deles för lång text hade jag svårt att släppa mina favoritformuleringar och det blev alldeles för tätt mellan fyndiga lindström­ ismer som faktiskt bromsar läsningen.

Den nya boken har därför fått ta betydligt längre tid. Kanske blivit stramare. Det hindrar inte huvudpersonen från att vara muntert sarkastisk på ett sätt som anstår en infödd älvsborgare. Som i beskrivningen av en av de nämnda rektorerna, »Boråsare; en postorderrektor med postorderkläder och ett postordernamn på namnskylten.« – Borås har ett mycket dåligt litterärt självförtroende. Lokaltidningen har skrivit helsidor då det sensationella inträffade att staden fanns med i en av ­Henning Mankells böcker. Men jag är boråsare så jag har helt enkelt bestämt att det är där handlingen i mina böcker ska

äga rum. Trots att det mesta utspelar sig inomhus så skulle man egentligen kunna välja vilken stad som helst. Men det har gjort att jag släppt lite av slentrianfiltret på min hemstad och jag tycker det är jättefint där.

– Jonas Bergroth Ulf Lindström läser just nu A Happy Place av Vineetha Mokkil.

En epok som triggar epik TUDORFEBER I höst kommer

det ut två romaner som båda utspelar sig på Tudor­ tiden. En Hilary Manteleffekt? Eller bara ett tecken på att Tudortiden fascinerar författare även utanför Storbritannien?

– Det är så många moment som lockar i Tudortiden: det sagobetonade, det arkaiska med kungar och drottningar och kärlek och död – där finns något som är både skrämmande och lockande.

Anna Hedlin, utbildad arkeolog och författare, fastnade för denna historiska epok redan som 14-åring på besök i London.

I oktober debuterar hon med romanen Den som vill ha hare till frukost måste jaga om natten.

Den föddes för tio år sedan som

Inga vanliga Svenssons DÖPT Sonnamnen har minskat med 15 procent

i Sverige sedan 1970. Men i litteraturen är de Så många har sonnamn i Sverige, ca:

Så många har sonnamn i ­hös­tens svenska romaner, ca:

30 % 20 %

I romanerna har man istället svengelska namn som Rocky Kyrklund (Lars Kepler), Frank Kornfeldt (Ulf Lundell), Leo Junker (Christoffer Carlsson), Alex King (Thomas Erikson), Douglas Palm (Set Mattsson) och Tom Stilton (Cilla och Rolf Björlind).

13

Framtid Framtid––de denya nyaböckerna böckerna Foto: The Royal Collection

Kunglig comeback –Henrik VIII och Tudortiden inspirerar mer än på länge.

flera poesifragment om Henrik VIII:s fruar, men med tiden blev det en roman som kretsar kring hovet och dess myrstack av intriger.

– Det är något som berör i berättelsen om fruarna, särskilt Anne Boleyn. Att han offrade så mycket för att gifta sig med henne – hon var ju anledningen till att England bröt med katolska kyrkan – och sedan bara var gift i tre år, för att därefter låta halshugga henne, säger Anna Hedlin.

Höstens andra Tudorroman är Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek av Ulf Karl Olov Nilsson.

Men medan Anna Hedlin utgått från Henrik VIII:s fruar så väljer han, liksom Hilary Mantel som nått stora framgångar med sina romaner om Tudortiden, att fokusera på kungen och männen.

Att skriva en historisk roman kräver mycket research, 14

berättar Anna Hedlin (»ibland har jag arbetat tio dagar för att kunna skriva två rader«): hon har gått igenom transkriberade förstahandskällor i British History Online och National Archive, sett dokumentärer, läst mastodontverk av historiker som Eric Ives och Antonia Fraser.

– Det är ju samma material som processas om och om igen, så ibland blir det nästan som en viskningslek. En del saker blir »fakta« av att upprepas tillräckligt ofta, trots att det kommer från tvivelaktiga källor. Som en del av det som skrivits om Anne Boleyn. Hon var kontroversiell i sin tid och om henne har det funnits myter som att hon skulle haft ett sjätte finger och en massa vårtor. Men det är myter som numera har avlivats.

Skönlitteratur om Tudortiden höll Anna Hedlin sig däremot länge undan.

– Men alldeles i slutskedet av arbetet med boken läste jag Hilary Mantel. Jag var livrädd att jag omedvetet skulle ha kopierat henne. Till min lättnad hade jag inte gjort det. Men vi arbetar ju alla med samma källor och samma historiska stoff, så likheten i grundmaterialet finns ju.

Döm om hennes förvåning när hon fick veta att UKON också kommer med en Tudorroman nu i höst: – Att två svenska författare samtidigt kommer med varsin bok som utspelar sig under den tidsperioden – det är helt bisarrt, vi känner ju inte varandra. Där kan man prata om det kollektiva undermedvetna, säger Anna Hedlin.

– Johanna Westlund Anna Hedlin läser just nu Den andra systern Boleyn av Philippa Gregory

Oktober//November November Oktober

Böcker som nämns

För mycket av det goda KULTSTATUS I över 50 år

har han hållit sin identitet hemlig. Hans romaner är kaotiska, vilda och fulla av konspirationsteorier. I höst kommer hans debutroman, V, från 1963 ut på svenska.

V Thomas ­P ynchon (A Bonnier) November

Buden på nummer 49 Thomas ­P ynchon (A Bonnier) November

Det finns översättningar och det finns översättningar. Så finns Thomas Pynchon. Att översätta Pynchons frustande, kaotiska och konspirationsrika romaner kan, för en lekman, se ut som ett självmordsuppdrag.

Hans-Jacob Nilsson har översatt Pynchon i 18 år och i sex, snart sju, romaner.

Hur är det att översätta Thomas Pynchon?

– Jag översätter honom, men ibland vet jag inte vad det är jag översätter, säger Hans-Jacob Nilsson med en nästan pynchonsk underskruv.

Du ser V som en betydande roman?

– Det är svårt att hitta en debutroman som med samma aggressivt muntra sorg och gåtfullhet tecknar en bild av en civilisation, som löpt amok i konsumtionshets och nöjeslystnad, och som bär på det tunga arvet av nittonhundra­ talets stora tragedier.

Om du jämför med andra engelskspråkiga författare du översatt, som till exempel Philip Roth. Hur står han sig?

– Han skiljer sig inte minst i den genreöverskridande stilen där högt och lågt hela tiden blandas och stor poesi får ge plats åt rena nonsensdikter. En burlesk, mycket m ­ usikalisk, jazzrytmisk prosa som är ­väldigt svår att göra rättvisa åt på svenska. Sedan vimlar det av hur mycket naturvetenskapliga, historiska och popkulturella referenser som helst, som jag

har fått ägna mycket tid och möda åt att spåra upp.

Hur kommer det sig att ­P ynchon i Sverige klassas som en smal »kultförfattare«, ­ständigt i tryck, men utan någon direkt marknadsföring, när hans boksläpp i USA varje gång ses som en stor, nationell händelse?

– Det beror säkert på att det i USA finns en mycket större publik. Fler läsare helt enkelt.

Men också på att hans texter ligger så nära de populär­ kulturella och ståuppkomiska referenserna i USA. Vi är ­v isserligen bekanta med dem men hos oss har de inte samma personliga klangbotten.

Du har precis översatt V och jobbar just nu med hans senaste roman Bleeding Edge.

Förutom att 50 år har gått mellan böckerna, vad skiljer Bleeding Edge från V? – På det rent berättartekniska planet har Bleeding Edge en betydligt rakare handling.

En röd tråd som går att följa.

Något som V till stor del saknar.

Om V och de närmast följande romanerna förebådade internet och det digitala övervaknings­ samhälle vi lever i i dag, så skildrar Bleeding Edge resultatet. Hur löftet om ett fritt och demokratiskt informationsutbyte korrumperas av onda och giriga makter.

Vad tycker du om Thomas Pynchons författarskap?

– Jag beundrar fantasteriet, humorn, hans encyklopediska kunskaper, hans h ­ umanistiska patos, musikaliteten och poesin. Men emellanåt kan jag ändå se överdådet som en brist. För en läsare med Willy Kyrklund och Tarjei Vesaas som litterära idoler blir det av och till lite väl mycket av det goda.

– Fredrik Wegraeus Hans-Jacob Nilsson läser just En fest för livet av Ernest Hemingway

En försupen polis till KLICHÉN Det­går tretton

frånskilda, ­a lkoholiserade poliser på dussinet i deckar­genren. Men ingen svettas som Benny Griessel.

Ingen lider så trovärdigt.

Ingen annan är en så tydlig outsider.

Den sydafrikanske f­ örfattaren Deon Meyer skapade sin ­version av denna genre­stereotyp av en tillfällighet.

I debutboken Death Before Dying, den enda av Meyers böcker som inte kommit ut på svenska, lade han till en bifigur, polisen Benny Griessel, vars uppgift var att lätta på trycket och ge berättelsen en mer humoristisk ton.

– Det var aldrig meningen att han skulle utvecklas.

Men Meyer upptäckte snabbt att han gillade Benny Griessel­ och att det var en karaktär som fick saker att hända i ­berättelsen. Den nu aktuella boken, 7 Dagar, är den tredje med Griessel i huvudrollen.

– När jag gav honom en egen bok ställdes jag inför problemet att hantera en så typisk kliché.

Det enda jag kunde göra var att utveckla hans alkohol­problem.

Jag var tvungen att göra min hemläxa, min research, på vad alkoholism verkligen är för något. Vilken fruktansvärd sjukdom det är och hur den förgör dig. Bara så kunde jag göra honom mänsklig.

Redan i inledningen av 7 Dagar är ångesten påtaglig : »En tyst paus uppstod mitt i sorlet. Mötet kom alldeles för plötsligt och var alldeles för uppskakande, hjärnan gick i baklås och hjärtat slog dubbelslag. Fullständigt överväldigad fattade han den långa, blonda vackra sångerskans hand, och

15

Framtid Framtid––de denya nyaböckerna böckerna Foto: Ola Kjelbye

om man skapar något som är ­t rovärdigt och ärligt, så har man en tredimensionell och mänsklig person.

Deon Meyer tycker att han klarar det med Benny Griessel men är inte säker på att det är så viktigt för läsarna.

Han vet att deckarläsare gillar den här klichén, de är bekväma med den här s­ ortens huvudpersoner. Men det är berättelsen i sig som är avgörande.

– Ibland, i de deckare jag läser, så är huvudpersonen inte särskilt tredimensionell men berättelsen är så stark att det inte spelar någon roll. En bra berättelse är en bra berättelse oavsett hur mycket eller hur lite utvecklad huvudpersonen är. Jag har kolleger som skriver­ ­fantastiska böcker men de har inte samma inställning eller tillvägagångssätt som jag har. Jag har min syn på mänskligheten och vad det är att vara människa. Det är det som reflekteras i personerna i mina böcker. Och jag skriver de böcker jag själv skulle vilja läsa.

– Lasse Winkler

Deon Meyer har inget emot deckargenrens klichéer så länge han kan göra dem levande. Och läsarna är bekväma med dem.

allt som kom ur hans mun och ekade genom tystnaden var ett enda långt utdraget: »Jääävlar«.

Då ringde hans mobiltelefon i kavajfickan.

Han stod bara där. Som fastfrusen.

Någonstans i bakhuvudet vaknade en impuls till liv: gör något…« Om alkoholismen och det trasiga äktenskapet var detaljer­ Deon Meyer frivilligt valde att ge Benny Griessel så var utanförskapet och de s­ tändiga konflikterna något han aldrig kunde undvika. De ingår i deckar­genrens dna.

– De flesta huvudpersoner i genren lever i periferin och behöver göra det. Du behöver 16

en person som befinner sig på utsidan och tittar in. Som inte är involverad i det som präglar det samhälle som han eller hon lever i. Och konflikter är en förutsättning för att du ska kunna skapa spänning i berättelsen.

Konflikter finns på alla plan. De djupt personliga – en person i konflikt med sig själv, sina demoner och sina känslor.­ ­Konflikterna med familj, vänner, arbetskamrater och kolleger. Till konflikter i vidare mening – på nationell nivå, inom politiken. Och givetvis konflikten som så gott som alltid präglar den här typen av böcker – kampen mellan gott och ont.

– Jag tror att om man kan fylla alla dessa konfliktnivåer,

Också en miljöfråga PÅ PLATS. Att skildra ett

Ryssland man knappt ­besökt, eller ett Göteborg man känner som sin egen ficka – skillnaden är inte så stor som man skulle kunna tro, enligt Anna Fock.

Om man själv rör sig i någorlunda samma miljö som personerna i Anna Focks nya bok förväntar man sig nästan att de ska dyka upp i verkligheten.

Allt är mycket levande skildrat.

Karaktärerna cyklar på namngivna gator, går på befintliga krogar och hoppar studsmatta på den lilla plätt i Göteborgs

Böcker som nämns

7 Dagar Deon Meyer (Weyler förlag) November

Oktober//November November Oktober

EJ KL ART

Circus smuts Anna Fock (Ersatz) Oktober

Foto: Ola Kjelbye

Böcker som nämns

innerstad som sedan ett par år rymmer en sådan. »Om man ska beskriva Järn­torget kan man väl kolla vad man ser och berätta det. Och inte hitta på nya namn för sakens skull.« Anna Fock debuterade ifjol med Absolut noll om ett gäng homosexuella killar i St Petersburg. En historia som belönades med både Katapultpriset och Borås Tidnings debutantpris (som hon valde att dela med de fyra andra nominerade).

Nu kommer bok nummer två.

Denna gång kretsar livet kring studenterna Stella, Jim och Elisabeth och professor Jakob på humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet.

De är halvhjärtat engagerade i nedläggningshotet mot undervisningen i de slaviska språken.

Mest ägnar de sig åt att festa och försöka komma underfund med vad de ska ha för relation till varandra.

Men först av allt kom platsen.

Eller huset.

Utgångspunkt för Cirkus smuts var en specifik fastighet, på Bangatan 10 i Majorna.

Byggd år 1900 och sedan decennier under ständigt hot om tvångsförvaltning eller rivning.

Stenhuset har satt sig, läcker in vatten och har varit föremål för stödgrupper, protest­a ktioner, artiklar och insändare i ­Göteborgs-Posten. Men ­g ivetvis hyser huset inte bara råttor utan även livs levande människor som värnar sitt hem.

– Jag tänkte mig ett liv i den sortens miljö.

Anna Fock har aldrig varit inne i någon lägenhet, bara i trapphuset och på gården där rhododendron växte ur ett öppet källarfönster.

Här fick en av bokens huvudkaraktärer bo och utifrån miljön föddes berättelsen.

– Platsen blir nästan som en egen karaktär när jag skriver.

Jag lägger berättelsen på en

»Jag känner fortfarande en nästan löjligt intensiv kärlek till Göteborg, som vissa, men inte alla förstår sig på«, säger Anna Fock

plats som har en personlighet.

Och jag beskriver den genom vad som sker där, snarare än hur det ser ut. Att jag använder verkliga gator och hus tänker jag är kul för dem som känner till dem, men det gör inget om man inte vet.

Anna Fock har läst ryska och har en stark kärlek till Ryssland och Centraleuropa. När hon valde att placera debutromanen i St Petersburg hade hon dock bara tillbringat ett par ynka dagar i staden. Men att de väl fångade platserna i Göteborg skulle vara en reaktion på att förra gången ha fått skildra någonting mer avlägset håller hon inte med om.

– Det är samma sorts saker

som gör min känsla för platser, oavsett om jag bor där eller inte.

Det är detaljer, saker man kan köpa att äta på det stället, hur det luktar. I St Petersburg satt jag med min son på en lekplats på en vanlig innergård. Där samlade jag massor av intryck.

Stategin är att på plats samla detaljer, medan »det stora ­googlar jag mig till«. En ­kommande berättelse kommer att sätta metoden på prov; orten där det år 1957 exploderade en tank med kärnbränsle heter Kysjtym och ligger i södra Uralbergen.

– Marit Larsdotter Anna Fock läser The Plague Tales av Ann Benson

17

En viktig fråga

»Medelklassen är den nya adeln«

Paula von Wachenfeldt om lyx

V

oltaire hade sin bestämda åsikt: lyx­ konsumtion är utmärkt, eftersom den skapar arbetstillfällen för fattiga. Rousseau höll inte med; lyxen fjärmar människan från naturen!

Lyx har alltid debatterats flitigt: från kostnaden för en adelsmans peruk, till prislappen på en politikers handväska.

Men vid sidan av debatterna har svensken precis jagat ut jante ur systemet och börjat shoppa loss. Och media tipsar entusiastiskt om konsumtion: Lyxa till det i vardagen! Klä dig som stjärnorna! Guide till bästa platt-tv:n!

Men lyx är mer än yta, och konsumtion är mycket mer än bara varor. Det säger Paula von Wachenfeldt, lektor vid centrum för modevetenskap vid Stockholms universitet och en av redaktörerna bakom antologin Det svenska ­begäret – sekler av lyxkonsumtion. Lyx är ett dynamiskt sätt att om och om igen befästa hierarkier och återskapa den sociala ordningen som bygger på dessa. Och därför förtjänar lyxfenomenet en djupare diskussion, menar Paula von Wachenfeldt.

– Lyx har alltid funnits, och alla har åsikter om den. Men i Sverige har ämnet länge mest bara debatterats i media, och då har det varit mycket kritik mot folk som man menar har konsumerat hutlöst. Man fördömer gärna lyx, till och med själva ordet kan väcka avsky. Så det här är ett ämne som alla gärna diskuterar, men det saknas djupgående diskussioner. Lyxen är ju intimt kopplad till samhället och den mänskliga aktiviteten. Därför blir den också intressant att studera.

– Ja. För lyx handlar ju om distinktion – att markera sitt överflöd och sin status. Denna distinktionsprocess pågår i de flesta västerländska samhällen. Om lyxen blir ­t illgänglig för alla så är det inte lyx längre, då tappar den lite av sin glans. Så lyxen livnär sig på hierarkin i samhället.

Vad är lyx?

– Generellt kan allt vi egentligen inte behöver betraktas som lyx, men definitionen av överflöd varierar. Lyx är inte ett statiskt begrepp, utan beroende av tid och rum. Lyx är också något man upplever med sina sinnen: det kan vara både att dricka ett gott vin eller köpa sig en upplevelse.

Och många inom adeln skuldsatte sig då för att ha råd med konsumtionen. I dag ökar antalet skuldsättningar igen…

– Ja, fast i dag är det medelklassen som skuldsätter sig för att konsumera. Medelklassen är den nya adeln.

Lyx har haft en historisk funktion i att bevara en social ordning och maktförhållanden. Har den fortfarande samma funktion?

18

Hur ser man på lyx i Sverige i dag?

– Lyxrepresentationen är väldigt tydlig i Sverige i dag, vilket i sig är intressant. Vi har ändrat attityd, vi har slutat skämmas. Det beror nog mycket på förändringar i det politiska klimatet, och att vi har öppnat oss för omvärlden.­ I dag vill vi visa upp våra förvärv och våra fantastiska liv, inte minst via sociala medier. I tidningarna har lyx ­faktiskt numera också börjat framställas som mer till­ talande. Media i dag visar på de goda sidorna av livet och ger ­lektioner i hur man ska konsumera, vad stil är, vilka prylar man måste ha. Den gamla kritiken finns kvar, men har tonats ner. Det ser man om man jämför dagens tongångar med väskdebatten 2007, när Susanne Ljung hade köpt en väska för 70 000 kr, eller när folk tyckte att Mona Sahlins väska stred mot moralen. Det är väldigt typiskt: man b ­ edömer hur kvinnorna konsumerar. Vad Göran ­Persson hade för portfölj har vi ingen aning om. Den kvinnliga konsumtionen har alltid uppmärksammats. Men det är ju löjligt egentligen. Och om man ser på högadeln på ­1700-talet, där kunde mäns kläder kosta mer än kvinnornas. Då fanns ingen genusskillnad – rangen tvingade en till konsumtion.

Den här förändringen i medias attityd mot lyx, vad säger den om samhället?

– Den säger att vi är öppna för att konsumera på en hög nivå. Vi har inte haft de stora kriserna som Spanien

ängarna en tidig morgon och tycka att det är lyxigt. Men en sådan upplevelse hör inte riktigt ihop med det materiella.

Men om man också visar upp på ­Instagram att man haft tid att vandra på en äng?

– Ja, tiden i sig kan faktiskt vara lyx. Att kunna köpa sig tid kan i dag ­betraktas som en lyxvara, exempelvis genom att inte behöva arbeta heltid och på så vis ha mer tid för sig själv eller barnen.

Ser synen på lyx annorlunda ut i andra västländer?

– Ja, jag träffade nyligen forskare i Spanien som berättade att lyx där är att dela med sig: om man köper en stor båt så vill man bjuda med sina vänner så att alla får uppleva den. Och i Frankrike finns en lång lyxtradition, så där är man inte alls lika känsliga som vi i Sverige länge varit. Lyxen f­ örekom visserligen även i 1900-talssverige, men helst på ett d ­ iskret plan eftersom rättvisekänslan var så starkt förankrad i folkhems­begreppet. Strävan efter jämlikhet går stick i stäv med lyxkonsumtion. Lyxen särskiljer, och därmed kan den inte bygga på social rättvisa.

eller Grekland, vi har andra politiska och ekonomiska ­f örutsättningar nu, vi pratar knappt om folkhemmet längre. Numera tycker vi att det är okej att äga två bilar eller köpa tre par nya skor, även om vi egentligen inte behöver det. Men svensken är traditionellt sett en blyg människa, och blyghet och lyx går inte riktigt ihop. Lyxen ska nämligen visas upp för omvärlden – den hör ihop med demonstrationsakten. Samtidigt finns det också en ­lågmäld och diskret lyx som bygger på uppförandekoder och stilmedvetenhet.

Kan lyx vara annat än varor?

– Absolut, det kan vara resor, spa-besök, upplevelser – men bara om du betalar för dem. Visst, du kan gå ut på

Är spanjorernas lyx mer jämlik?

– Nej, jag skulle inte säga det. Det är jättetrevligt att bjuda in andra, men det är fortfarande en social akt som ­ efäster en hierarki. b Samtidigt finns det också en mer konsumtionskritisk trend idag, med köpstopp och klimatmedvetenhet.

– Ja, det måste hela tiden finnas motkrafter mot lyxen.

Historiskt sett finns alltid båda rörelserna, den franska lyxkonsumtionen på 1700-talet skapade till exempel också debatt. Det är ett sundhetstecken att vi ifrågasätter lyxen, och att det finns en motrörelse. Men det kommer inte att hindra lyxkonsumtionen från att gå vidare, för den har alltid funnits och kommer aldrig sluta existera. Ett ­samhälle utan lyx är snarare en utopi.

Text: Johanna Westlund

19

Framtid Framtid––de denya nyaböckerna böckerna

Murrigt värre DESIGN 1970-talet lever på

höstens nya bokomslag.

Men alla omfamnar inte retrovurmen.

Vad har Lena Dunham, Klas Östergren, Ludwig Wittgenstein, Richard Yates, Caitlin Moran och Mercè Rodoreda gemensamt? De för med sig en doft av 1970-talet in i höstens bokutgivning. Feta, ornamenterade typsnitt, spärrade titlar, murriga färger och övertoningar. 1970-talet lever och frodas just nu på svenska – och även utländska – bokomslag.

Till vissas förtjusning och andras förtret.

I boken Precis min typ från 2010 noterar journalisten Simon Garfield 1970-talets typografiska återtåg i form av typsnittet Souvenir. »Man bör vara skeptisk till ironiska retrovurmar, men i det här fallet är entusiasmen äkta«, skriver Garfield och konstaterar att Souvenir, som på 1970-talet tjänstgjorde på VHS-kassetter med mjukporr, plötsligt blivit hett i dagens designtidskrifter.

Nu, fyra år senare, har trenden­även nått till bokomslagen. Men alla är inte entusiastiska. Simon Garfield listar i själva verket Souvenir som ett av världens värsta typsnitt någonsin, och den berömda formgivaren Chip Kidd, känd för sina omslag till Bret Easton Ellis, Cormack McCarthy, Donna Tartt med flera, vädrade nyligen sin skepsis över 1970-talsvurmen i allmänhet och Lena Dunhams Sverigeaktuella omslag till Not That Kind of Girl i synnerhet.

Den ser ut som en bok från 1972, konstaterade Chip Kidd i en intervju med New Republic, och tillade: »Och det är inte menat 20

som en komplimang.« Enligt Kidd representerar Dunhams omslag allt det som han som formgivare reagerar emot när han gör omslag. Han menar att Dunhams omslag borde signalera att här är något nytt och fräscht. »Och det intrycket får man verkligen inte«, säger han.

Dunhams bok är inte ensam utan en del av en större trend, konstaterar New Republic och räknar upp böcker som Jojo Moyes One Plus One, Matt Bermans JFK Jr., George & Me och Sydney Taylors More All-­of-aKind Family.

Formgivaren Sara Acedo, som i höst ligger bakom 1970-talsdoftande omslag till Richard

Yates, Ludwig ­W ittgenstein och Mercès R ­ odoreda, ser två förklaringar till varför 1970-talet plötsligt är så framträdande.

– Kanske är det helt enkelt så att man långsamt rör sig framåt när det gäller trender. Först är det 1950-talet som gäller, sedan 1960-talet, och nu är man framme på 1970-talet. Sedan har det kanske att göra med att 1970-talsböcker verkligen börjar bli klassiker nu, att det har gått tillräckligt lång tid sedan de kom ut. Jag är född 1976 och bland yngre form­g ivare, som är tio år yngre än jag, är 1970-talet i allra högsta grad historia, som 1960-talet för mig.

När det gäller omslaget till Richard Yates Elva sorters

Oktober//November November Oktober ensamhet så är det i själva verket en parafras på originalet, berättar Sara Acedo.

– Den ligger väldigt, väldigt nära den. Bildgoogla så får du se. Det blev ett roligt detektivarbete för att hitta rätt typsnitt, och även om det inte är exakt samma, alla typsnitt från sjuttiotalet är inte digitaliserade, så är det i alla fall en variant på typsnittet Caslon.

Wittgenstein-boken är också väldigt 1970-tal, medger Sara Acedo, men där har utgångspunkten framförallt varit att den ska kännas tysk.

– Går du in i en bokhandel i Tyskland i dag så ser böcker fortfarande väldigt mycket ut så här.

En annan bok i höstens utgivning som skulle smälta in bättre på en antikvariatshylla än bland bokhandelns nyheter är Klas Östergrens Twist. Men så finns det också en tydlig ­kontinuitet mellan Östergrens nya bok och 1970-talet.

– Jag gjorde mitt första omslag till Klas Östergrens andra roman Ismael 1977 och har därefter gjort omslag till så gott som samtliga böcker Klas har gett ut, berättar Johan Petterson som har formgivit omslaget till Twist.

Han säger att han som alltid framförallt har inspirerats av texten – boken utspelar sig till stor del på 1970-talet.

– Jag påverkades också av fotografer som skildrat Stockholm under sjuttio­talet som Gunnar Smoliansky vars bilder från Söder har en s­ ärpräglad atmosfär. Jag ville att bilden, som är ett collage av två foton, skulle ha en tydlig stockholmskänsla, även om man inte kan säga var den är tagen. Den

skulle spegla en förfluten men obestämd tid. Vad gäller typograferingen så var jag inspirerad av ­Bonniers utgåva av Malcolm Lowrys Under vulkanen från 1970. Jag använde en Helvetica som jag spärrade hårt.

Trender och modenycker…

Ja, och så kanske lite krass ekonomi. Det flaggar i alla fall New Republic för i sin artikel där man förklarar 1970-talets uppsving med hjälp av en undersökning av amerikanska bokköpare. Undersökningen visar att den typiska bokköparen är en 42-årig kvinna, vilket betyder att hon var barn på 1970- och 1980-talet. »Kanske har förläggarna börjat inse att nostalgi kan vara lika kraftfullt som nymodigheter«, skriver New Republic.

I sådana fall står 1980-talet på tur.

– Nils Pennlert Sara Acedo läser just nu Kricket av Per Johansson.

Vem vill bli pionjär PIONJÄRER Biografier har

historiskt varit ett manligt privilegium. I ett förändrat samhällsklimat görs det rum för fler kvinnor. Då finns det gott om historiska personer att skriva om. Ada Nilsson är en av dem.

De senaste åren har det kommit en rad biografier om starka kvinnor som spelat viktiga roller i samhället: Ottar, Ellen Key, Bang, Elisabeth Tamm.

I höst kommer Barrikaden

valde mig, en biografi om ytterligare en av den svenska kvinno­h istoriens förgrundsgestalter, Ada Nilsson.

– Jag tror inte man har känt till de här kvinnorna så mycket.

Biografier har av hävd varit något för män. Men det är ju många kvinnor som läser, och då är det faktiskt dags att göra memoarer även om och för kvinnor, säger Sara Nyström, förläggare på Wahlström & Widstrand.

Ada Nilsson, född 1872, var den tolfte kvinnan att bli läkare i Sverige. Hon var radikal och pacifist, tidningsutgivare och sexualupplysare. Hon tog emot flyktingar, och i sitt hem hade hon under drygt fyra decennier salong för konstnärer, politiker och intellektuella. Under sitt liv arbetade hon intensivt med en rad frågor, bland annat fred och jämställdhet. Kort sagt, en kvinna som gjorde insatser på en rad områden i samhället.

Trots det har historieböckerna talat tyst om henne, – hon har mest skymtat förbi i böcker om andra, som Elin Wägner eller Elisabeth Tamm.

För tio år sedan arbetade Sara Nyström med Ulrika K ­ nutson och hennes bok ­Kvinnor på gränsen till genombrott, om Fogelstadgruppen. Den boken blev startskottet för genren tycker hon: den riktade sig påtagligt till kvinnor, den handlade om kvinnor, och den blottlade ett nätverk som inte varit särskilt synligt för den breda publiken tidigare, ett nätverk som Ada Nilsson ingick i.

Kvinnor på gränsen till genombrott ökade publikens intresse för kvinnors historia.

Och därmed också förlagens intresse att ge ut den här ­sortens böcker.

– Det är andra tider nu, ett annat sätt att tänka. Jag tror att det kommer en generation nu som är intresserad av historien,

21

Framtid Framtid––de denya nyaböckerna böckerna säger Sara Nyström.

Trots stora steg på jämställdhetens område har svenskar hittills inte varit några föregångare när det gäller att skriva om kvinnors liv. Anglosaxiska förlag har legat långt före med sin stora biografitradition och enorma mängd life and lettersbiografier, och Sara Nyström nämner Bloomsburygruppen som exempel på ett populärt biografiområde.

– Så vi svenskar har varit lite sena, delvis på grund av att Sverige ju är litet språ­kområde, säger hon och tillägger att kvinnornas biografier är ett utgivningsområde som är ­spännande av flera skäl: – Det finns mycket ogjort på det här området. De här kvinnorna är spännande människor, vilket är viktigt för att det ska bli en bra biografi.

– Johanna Westlund Sara Nyström läser just nu Den lysande världen av Siri Hustvedt

vanligen visas upp ur människors liv och själva livet är intressant. Inredningsmagasin (för att inte tala om mäklarannonser!) är parodiska i sin skildring av hem där det trots allt sägs leva människor. Vi har alla sett dem – drivorna av citroner på vardagsrumsbordet, de röda rosorna på toaletten.

En som fördjupat sig i detta estetiska glapp är illustratören och serietecknaren Lotta Sjöberg. För fem år sedan startade hon facebook­g ruppen Family Living – the true story som uppmuntrar sina m ­ edlemmar att dela med sig av hur det ser ut hemma hos dem. Egentligen.

Inte precis innan födelsedagskalaset, utan torsdagen i november då fiskpinnarna bränns vid och ingen orkat göra rent hos marsvinen.

Gruppen har i dag 23 000 medlemmar och Lotta Sjöberg har ägnat ett år åt att sortera, välja och presentera materialet.

Resultatet är fantastiska bilder av falukorv som glömts bort och

Vår tids rädsla för smuts hem fungerar som ­terapi för den som riskerar ­drunkna i mäklarbilder och inredningsreportage.

22

Böcker som nämns

Barrikaden valde mig Kristina ­Lundgren (W&W) Oktober

Orka torka Lotta Sjöberg (Galago) November

STÖKBOK Bilder på ­röriga

Sommarens roligaste bild i instagramflödet var en kompis som skrev att hon, inspirerad av alla vackra matbilder på instagram, »slängt ihop en picknick«.

Bilden föreställer några plastpåsar på en parkbänk. Bland plasten skymtar ett ägg, en bit hönökaka utan pålägg och i botten av ytterligare en plastpåse - två körsbärstomater.

Kontrasten mellan det som

sprängts i micron, möbler som använts som klösbrädor och gästrum belamrade med grejer.

Ett utdrag ur en kommentars­ tråd visar att helt vanliga svenska frysboxar kan rymma alltifrån döda marsvin till ­Janssons frestelse från 2007.

Boken Orka torka har undertiteln motståndsinspiration och Lotta säger att bilderna för många utgjort gratis KBT-terapi.

Hur då?

– Vi är vana vid och vill gärna visa upp det vi lyckats med – när renoveringen är klar och middagen står på bordet. Men det finns så många fördelar med att visa det andra. Mer­parten av livet är inte det frusna perfekta ögonblicket och det är större chans att människor känner igen sig i kaoset. Jag tror också att vi har mer utbyte av varandras skavanker än av att visa upp det putsade och k­ ontrollerade.

I gruppen ­utsätter sig medlemmarna gradvis, precis som i kognitiv beteende-terapi, för att visa allt mer av det icke-perfekta.

Så här kan det se ut i verkliga livet.

Oktober//November November Oktober Vilken är ditt eget favorit­avsnitt i boken?

– Jag är väldigt svag för bilderna av vuxna kvinnors garderober där kläderna ligger i drivor. Att barnrum är stökiga är liksom inget konstigt. Eller hallen där allas grejer ska samsas. Men jag blir så lycklig över kvinnor som utan att skämmas visar att hon inte är någon duktig flicka med klänningarna i ordnade rader.

Vad har förvånat dig under dina fem år med sidan Family Living?

– Vi har fått en del hätska kommentarer på andra forum från människor som hävdar att vi är äckliga och lata och att barn mår dåligt av att växa upp i sådana hem som vi visar upp. Det har förvånat mig och det visar att vi behövs. Till min stora glädje har vi haft psykologer bland medlemmarna som protesterat och berättat att de snarare hänvisat patienter med skyhöga krav på sig själva till oss, för att visa hur vanliga hem kan se ut.

Någonting annat som förvånat är att jag trodde att männen hade kommit ikapp lite mer. Men hur vi har det hemma är fortfarande en fråga främst för kvinnor.

Av facebookgruppens 23 000 medlemmar är över 95 procent kvinnor.

Var går din egen gräns för vad du är beredd att visa upp?

– Jag vill helst inte att toaletten ska lukta kiss när vi får besök. Men jag har verkligen övat på att slappna av och det var flera år sedan jag senast bad om ursäkt för att det är stökigt hemma. Fortfarande kan jag få impulsen att säga det men jag låter bli. Och numera tvättar vi bara fönstren i vardagsrummet där solen lyser in. De andra har vi inte tvättat på flera år. De blir faktiskt bara skitiga till en viss gräns, sen blir inte rutorna särskilt mycket värre med tiden.

Vad har du för råd till den som önskar sig ett mer avslappnat förhållande till hur hemmet ser ut?

— Börja med att låta bli att städa i sovrummen innan ni får gäster. Försök låta bli att be om ursäkt. Plocka undan i köket så ni får plats att laga mat och gör det fint precis där ni ska sitta. Det räcker.

– Marit Larsdotter

Manlig bokhöst Klart grabben ska ha en biografi. Så verkar förlagen ha resonerat i höst då männen fullkomligt dominerar biografiutgivningen.

Ken Ring, Pierre Schori, Per Holknekt, Dogge Doggelito, Ison Glasgow, Johannes Brost, Per Oscarsson, Johan Kinde, Winston Churchill, Jan Scherman, Malcolm X, Morrissey, Antonio Gramsci, Sven Stolpe, Nisse Hellberg, Lou Reed, Hjalmar Branting, John Cleese – vi skulle kunna hålla på huuur länge som helst.

Och kvinnorna då? Jo, de finns där de med. Margareta Krook, Coco Chanell, George Sand, Christina Lilliestierna, Ada Nilsson och Märta Söderberg är några av dem som porträtteras i höst – den sistnämnda dock i samma bok som maken Hjalmar.

Hyllar sin mamma NoViolet Bulawayo har inte bara höstens coolaste författarnamn, hon är den första afrikanska kvinna som nominerats till det ­prestigefyllda Bookerpriset. I oktober kommer hennes debutroman på svenska. Titeln, Vi behöver nya namn, syftar på det zimbabwiska folkets behov av ett nytt språk och en ny identitet efter de k ­ onflikter som eskalerade 2008 och drev över två miljoner människor på flykt.

NoViolet Bulawayo hette från början Elizabeth Zandile Tshele men tog sitt nya namn som en hyllning till hemstaden Bulawayo, och till sin mamma Violet, som gick bort när författaren bara var 18 månader gammal. NoViolet betyder »med Violet« på det lokala språket SinNdebele..

Skrivkramp, vad är det?

J K Rowling, E L James och Dan Brown får ursäkta. Den nu levande författare som sålt flest böcker är Danielle Steel. Den exakta siffran varierar mellan 600 och 800 miljoner exemplar beroende på källa.

I höst kommer Storasystern på svenska, en roman som kretsar kring kroppsideal och viktproblem. Totalt har Steel gett ut 90 ­romaner, 17 barnböcker, fyra fackböcker och en diktsamling. I snitt 2,7 böcker om året sedan debuten 1973. I augusti fyllde hon 67.

Exilförlag »Färgstark läsning från Svarta havet«, skriver förlaget 2244 på sin hemsida. »Manhattan är redan erövrat, det finns andra världar att ge sig in i.« Men tittar man närmare på utgivningen ser man att hälften av förlagets 20 författare under större delen av sina liv bott utomlands. Till exempel höstaktuella Anya von Bremzen, som lämnade Sovjet när hon var tio år och numera bor på, just det, Manhattan. Vidare skriver fem av förlagets författare, bland annat von Bremzen, helt eller delvis på engelska. Det är krångligt, det här med nationaliteter. Klart är i alla fall att »Färgstark läsning från exilen« skulle fungera minst lika bra som slogan.

Lotta Sjöberg läser just nu Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvalls

23

Framtid Framtid––de denya nyaböckerna böckerna

Inget är i rörelse IGENKÄNNING Det är något väldigt bekant över hur

Ulf Lundells nya roman presenteras av förlaget.

ALLT ÄR I RÖRELSE (2011) Ensam bor han i huset vid havet. Joar »Red« Cirroan, berömd fotograf. Han har fyllt sextio, hans arbete är avslutat, han har fått sin första pensionsutbetalning […] Vad ska han göra med de kommande tjugo åren, den sista akten? Kan han bara fortsätta som förut? […]

Storslaget och tjyvnypande, sorgligt och humoristiskt, personligt och allmänmänskligt kommenteras och analyseras livet, åldrandet och vår samtid.

TÅRPILEN (1987) Tårpilen berättar om Lenton, en separerad, olycklig flerbarnsfar med tilltagande problem […] Lenton är författare. Han har dragit sig undan uppmärksamheten för att avsluta ett manus. Han hyr en liten stuga vid en havsvik. Det är vinter.

VÄDERMANNEN (2008) Februari 2007, konstnären Georg återvänder till sitt hus på Österlen för att packa ihop och sälja gården. Men under natten kommer en kraftig snöstorm in från havet. Drivorna ligger höga runt huset och vägen är ofarbar. Georg kommer ingenstans, han är insnöad […]

Georg vill nu helst vara ensam och ägna sig åt sin konst, eller försöka ägna sig åt den. En gallerist har hört av sig och vill ställa ut hans tavlor. Hans ännu omålade tavlor. Men blockeringen släpper inte.

VÄRMEN (2005) Poul är drygt femtio, en musiker bosatt i Skåne och Stockholm men med en ständig längtan söderut. Vad ska han göra av sitt liv och vad har han kvar att ge som artist? […] Berättelsen rör sig i miljöer i Cannes, Schweiz, Skåne och Stockholm med miljöbeskrivningar i äkta Lundellsk anda. Attackerna mot Sverige av idag är häftigare än någonsin tidigare. Men främst skriver han med stort allvar och mod om att vara människa. Och om längtan efter kärleken när man nått livets mittpunkt och måste rannsaka det som varit.

FRUKOST PÅ EN FRÄMMANDE PLANET (2003) Det är en modig bok, utelämnande och angelägen. En tidsresa, en lägesbeskrivning varje författare borde få tillåta sig att skriva på den rastplats man svänger in på vid mitten av livet.

FRIHETEN (1999) Tom Wasser, författare snart 50, ser tillbaka på ett liv som tycks ha skrivits mer än det levts […] I livets mitt gör sig döden hemmastadd, låter sin lie blixtra till i all sin meningslösa glans […] På Österlen råder friden. I Toscana rullar kullarna, gröna av vin. Ett Sverige försvinner, ett annat tar form.

VISENTERNA (2014) Frank Kornfeldt är en upprörd man. Lite för upprörd för sitt eget bästa. Det är omständigheterna som rör upp. Omvärlden. Sakernas tillstånd […] Frank närmar sig 65-årsdagen. Dagen P. Som i pension.

Vad göra nu? Lägga ner? Fortsätta som förut? Eller ska det ställas om till något helt annat? […] Ett ensamhetsexperiment inleds […]

Visenterna är en roman om längtan, ledan, döden, kvinnan, åldrandet och en allt mer alienerad samtid.

24

Upptäck 10TAL

Teckna en prenumeration med 3 nummer för 299 kr (värde 380 kr) eller beställ enskilda nummer och böcker på butik.10tal.se 10TAL – Sveriges ledande tidskrift om litteratur och konst – för dig som vill följa vad som händer inom svensk och internationell kultur. Varje nummer innehåller introduktioner, reportage, djupgående intervjuer, debatt, unika konstprojekt och en litterär debutantavdelning. I våra senaste nummer medverkar bland andra Herta Müller, Abdellah Taïa, John Ashbery, Sophie Tottie, Ebba Matz, Olga Ravn, Kerstin Ekman, Aase Berg och Daniel Sjölin.

Förlaget 10TAL BOK ger ut poesi, essäer och prosa och återspeglar tidskriftens mångåriga arbete med svensk och utländsk kvalitetslitteratur.

Nyheter 2014: Jonas Gren – Lantmäteriet, Gro Dahle – Hundra tusen timmar, Martin Glaz Serup – Romerska nätter, Dan Jönsson – Kontinentaldrift.

STOCKHOLMS INTERNATIONELLA POESIFESTIVAL 25–30 november: Sedan 1997 har 10TAL låtit hundratals av de mest innovativa författarna från hela världen stöta samman med svenska musiker, dansare, skådespelare och konstnärer i unika regisserade föreställningar av 10TALs chefredaktör Nobelmuseet och andra platser. Bland de medverkande: Abdellah Taïa och Rikard Wolff. Läs mer på 10tal.se

Foto: Joi Grinde

Madeleine Grive. Årets festival äger rum på Södra teatern,

Samtid

26

172 minuter med …

»Manlig romance är Stieg Larsson«

Simona Ahrnstedt ska ge kärleksromanen ett modernt ansikte

N

är Forum tog över Simona Ahrnstedt från Damm förlag fick de en författare som hade skrivit tre historiska ­romaner i en genre som i Sverige länge lidit av dålig karma – romance eller med ett svenskt begrepp; kärleksromaner.

Men när Simona Ahrnstedts nya bok, En enda natt, kommer ut i höst är det en roman som utspelar sig i samtidens finansvärld. Mixen rättrådiga riskkapitalister som krossar konservativa penningpatriarkat torde tilltala betydligt större grupper än vad de tidigare riddarromanserna på medeltida gods och gårdar gjort.

Förlaget Forum kommer att slå hårt på att Simona Ahrnstedt är »den enda romanceförfattaren i Sverige«, att hon är stilsäker, humoristisk, och att hon skriver med en feministisk ådra om starka, självständiga kvinnor. Det syftar inte bara till att sälja boken, göra genren rumsren utan också till att hitta nya läsargrupper.

Få svenska författare är mer lämpade att ta en sådan »fight« än Simona Ahrnstedt.

Stämmer det att du är Sveriges enda romanceförfattare?

– Jag var först och är än så länge ensam, ja.

Hur kommer det sig?

– Låt mig säga så här: Det är väldigt lätt att läsa romance, men det är inte så jävla enkelt att skriva det.

Och en romance är en central kärlekshistoria som slutar lyckligt?

– Det är överenskommelsen man har med läsaren, ja. En van romanceläsare blir jävligt lack om inte huvudpersonerna får varandra på slutet. Då får man skriva en uppföljare i så fall.

Så det finns inte någon romance som slutar olyckligt?

– Nej. Slutar det olyckligt är det litteratur.

Simona Ahrnstedt är född i Prag 1967 och familjen flydde till Sverige 1968. Pappa Ivo Dvorac gick DI och regisserade sedan film och TV. Han hade mycket bestämda åsikter om vad kultur var.

– Tog han mig på bar gärning när jag läste Mitt Livs Novell fick jag en rejäl utskällning. Och var det sexskildringar också, då blev pappa fullkomligt galen. Men jag fortsatte, och jag tittade på Dallas också, fast jag inte fick. Kärlek var min stora grej!

Hennes föräldrar skilde sig så småningom och Simona växte upp med sin mamma i göteborgsförorten Tynnered. Under en period hängde hon med husockupanter i Haga. Senare flyttade hon till Stockholm för att plugga filmvetenskap.

– Jag avbröt den kursen. För mycket Leni ­R iefenstahl och Barry Lyndon. Jag älskade ju att läsa kärleksskildringar och se romantiska dramer.

Det var nästan som att ha en hemlig läggning. Det var inte accepterat.

Hon utbildade sig till psykolog, bildade familj och började efter ett par år att skriva själv.

– Först hade jag tänkt skriva en deckare, sedan något djupt och viktigt om min hemska barndom, men nej. Då slog det mig: Jag ska skriva en sådan bok jag själv älskar att läsa!

En kärleksroman således. Simona ville förlägga handlingen till den tidsepok då man burit vackrast kläder, och tog mycket systematiskt reda på allt hon kunde hitta om 1800-talet. I samma veva kom internet, hon började googla och upptäckte att hon inte var ensam. Det fanns tusentals böcker, och de gick under samlingsnamnet romance.

Jag visste knappt vad genren var för något innan 27

172 minuter med …

jag läste En enda natt. Hur kommer det sig?

– Du är man. Och svensk. Vi läser inte – än så länge – romance i Sverige. Förutom mig finns det inga som skriver det och det finns nästan inget översatt. Jo, Harlequin-serierna finns, men ingen kvalitetsromance.

Varför inte det?

– Jag har en teori om det. Vi har kommit så långt vad det gäller jämlikhetssträvan och den här litteraturen fick, med all rätt, hård kritik på 80-talet på grund av dess otroligt föråldrade könsroller. Där tappade man de svenska läsarna. Och där slutade den översättas, om man undantar Harlequin.

Runt år 2000, vitaliserades genren. Bildnings­ nivån på de som skrev höjdes och därmed också bildningsnivån på läsarna. Kvaliteten på böckerna blev bättre. Men romance har fortfarande lågt anseende i USA och det beror på att det är ­l itteratur av kvinnor, för kvinnor och att det ­handlar om sådant som många kvinnor av tradition är intresserade av: relationer och kärlek. Är inte vi män intresserade av det också?

– Inte på det sättet. Manlig romance, det är Stieg Larsson. Det kommer en tuff snygg tjej som inte vill ha en relation, men hon tar ändå hans hand och lägger den på sitt ena bröst och undrar om de inte kan ligga med varandra, bara en natt, utan komplikationer och krångel. Det är manlig romance.

I kvinnlig romance jobbar man med sina relationer. Inför min bok Betvingade läste jag mycket Jan ­Guillou, hans Arn-böcker och i dem är det så här: Sida upp och sida ner om vilka vapen som används, hur de tränar för kriget och sen kommer kriget och det varar sida upp och sida ner, och folk dör och det är stridsteknik och det brinner överallt. Sedan några rader om hur en 14-årig flicka blir bortgift med kungen av Norge. Och sen slåss de igen. Min bok är precis tvärtom! Hångel och kyssar och relationer, lite slagsmål och sedan relationer och kyssar igen.

Men Guillou kanske inte är så intresserad av hångel?

– Nej, och därför är han ingen romanceförfattare. Men kvinnor är mer intresserade att läsa om relationer än vad män är. Och kvinnor läser mer än män. Sett till antalet författare, läsare och mängden utgivna böcker är romance d ­ ubbelt så stort som kriminallitteraturen i USA. Och romance är på många sätt lik deckargenren. Författaren har en överenskommelse med läsaren, fast det är ingen mordgåta som ska lösas på slutet, det är en relation som ska sluta lyckligt. Men det 28

är en kvinnodominerad marknad, och jag tror att det är därför den har så extremt lågt anseende.

Simonas tre första böcker har tagits emot väl i de läsarkretsar som redan är initierade. Hon har byggt upp en stor anhängarskara genom sociala media och tar där lika mycket utrymme, om inte mer, som vilken stor »seriös« författare som helst. Men hon har hittills inte förekommit på en enda traditionell kultur- eller litteratursida överhuvudtaget.

– Jag var med i Filter en gång! (Tar ett mått mellan tummen och pekfingret): Så här litet var det! Är det en medveten strategi från din sida? »Förekommer jag inte där ska jag verkligen se till att förekomma utav bara fasen på alla andra håll.« – Nej, det är det inte. Bloggen startade jag för att det skulle gå att kommunicera med mig när första boken, Överenskommelsen, kom ut. Romance­ genren är av tradition väldigt inkluderande. Vi författare är sociala, har kontakt med våra läsare, svarar på frågor, ger och tar emot uppmuntran och tips. Vi tycker om våra läsare, och är nära dem.

Om du inte inkluderat dina läsare hade du inte haft dem då?

– Jag har betydligt fler läsare än de jag har ­kontakt med via bloggen. Och vet du vad? Jag tror jag har lyckats för att jag är genuin, och för att jag skiter i om folk tycker det jag skriver är töntigt eller okreddigt.

Men har du inte haft någon strategi med…

– … du vill att jag ska ha en plan med min internetnärvaro? Kan det inte bara vara så att det finns ett ärligt tilltal i min blogg? Precis som i mina böcker? Att jag är personlig? Jag tror det.

Sen skulle det förstås vara jätteroligt om Åsa ­L inderborg tyckte om nya romanen och skrev om den. Men jag längtar inte ihjäl mig efter att bli accepterad i de högre kulturkretsarna.

Ingen revanschlusta mot din barndoms finkulturella fostran?

– Det vore att göra mig själv en otjänst. Jag vill skriva mina böcker, vilket fack de placeras i är egentligen ointressant. Bara de blir lästa. Och Forum har tryckt en jätteupplaga jämfört med vad jag hade förut. Ska jag någon gång slå igenom, är det nu!

text:fredrik wegraeus Foto: ola kjelbye

Simona Ahrnstedt läser just nu Katastrofdoktorn av Johan von Schreeb

BAKGRUND Det har sagts att Marie Hermanson skriver sagor för vuxna. I hennes till synes realistiska romaner hamnar snart något på sned och handlingen spårar ur.

Den nya romanen Skymningslandet är inget undantag.

Så var får hon alla skruvade idéer ifrån?

»En korsbefruktning mellan: 1. Mitt intresse för myter om bergtagning. Satt på Folkminnesarkivet i Göteborg och läste olika berättelser. Bland annat om en kvinna som försvann dagen före sitt bröllop och hittades trettio år senare högt uppe på en klipphylla. Lika ung som när hon försvann och i samma kläder. 2. En plats i Bohuslän som jag är välbekant med: en brant klippvägg och nedanför den en strand med musselskal. Fick en inre bild av en mörkhyad liten flicka som står på en klipphylla ovanför den här stranden.«

1998

1995

Värddjuret »Jag skulle delta i ett offentligt samtal om skrivprocessen­ med några andra för­­ fattare. Jag hade förberett mig noga och bland annat tänkt säga att författaren är som ett värddjur åt sin berättelse. Men samtalet blev inställt.

All energi jag laddat upp kanaliserades i ordet ’värddjur’ och växte så småningom till en roman om en kvinna som blir värddjur åt en utrotningshotad fjärilsart.

En stor del av mitt skrivande har nog sitt ursprung i det som aldrig blir av, det man aldrig får sagt.«

»Jag brukade promenera i ett villaområde på kvällarna och fantisera om människorna som bodde där.

Fantasierna övergick till att handla om en kvinna som går omkring i ett villaområde, men som inte nöjer sig med att fantisera.«

2004

Mussel­stranden

»För cirka tio år sedan såg jag dokumentärfilmen I grevens tid om den excentriske gamle greven Magnus Stenbock på sin förfallna herrgård.

För att komma honom närmare hade regissören Helena Nygren tagit plats som grevens sällskapsdam. Jag började på en berättelse inspirerad av denna film, men det blev stopp.

På senare tid har jag blivit bekymrad över den värld som unga människor går ut i. Timanställning istället för fast tjänst, andrahandsboende istället för förstahandskontrakt. Hur ska man kunna bli vuxen och finna sin plats i en så osäker värld? Jag lät några rotlösa ungdomar finna en fast punkt hos en gammal, förvirrad dam på en herrgård och det blev en annan berättelse än den jag började på för tio år sedan.«

Hembiträdet

2001

Ett oskrivet blad

2007

2014

Svampkungens son

2005

Mannen under trappan

”Har ingen aning om hur jag fick idén, men jag minns var jag fick den. Jag satt på tåget mellan Uppsala och Enköping när den kom. Jag skrev så fort jag kunde i en anteckningsbok.”

»Vår granne varnade oss för en förvirrad man som gick in till folk om det inte var låst. På natten drömde jag om en liten, smutsig man som stod i hallen och hävdade att han bodde i vår trappskrubb. Jag frågade vad han hette och han svarade ’Kwådd’.«

Skymningslandet

2011

Himmelsdalen »Här kan jag spåra flera olika källor: 1. Gamla funderingar kring tvillingar och skissande på olika historier (skrev faktiskt en tvillingroman 1993). 2. Funderingar kring ondskan och nya rön i psykopatiforskningen. 3. En inbjudan till ett litterärt evenemang i Zürich för flera år sedan. Blev rejält sjuk och var tvungen att tacka nej i sista stund. Jag tror att Schweiz har legat där och skavt ända sedan dess. Åter­igen, det som aldrig blir av lever osynligt inom en, likt en underjordisk flod som kommer upp på ett oväntat ställe. 4. Jag spelade dataspelet World of Warcraft. I spelet var jag instängd i en trång dal, jagad av en varg och mycket stressad.

Och plötsligt fanns hela grundstrukturen till Himmelsdalen där på en sekund. Jag letade efter en trång alpdal på Google Earth och hittade Lauterbrunnental. Åkte dit en vecka och rekade och sedan började jag skriva.«

— berättat för nils pennlert

29

Foto: Ola Kjelbye

HJÄRNSTORM

»Svamp har alltid fascinerat mig. Det finns så mycket symbolik och magi kring s­ vampar och de väcker så starka känslor hos folk. Så läste jag en biografi som Sigmund Freuds son skrivit om sin berömde far. Jag fastnade för en scen där pappa Sigmund tog med sina barn på en svamputflykt. Den historien hade ingredienser som drog igång handlingen.«

Framtid Framtid––de denya nyaböckerna böckerna Foto: Ola Kjelbye

Till fots med Woolf URBANT En plats för fri­

Böcker som nämns

görelse eller patriarkal terror? Virginia Woolfs London går från ljus till mörker.

Att Lisbeth Larsson har skrivit Promenader i Virginia Woolfs London betyder inte att hon är någon hängiven fotgängare.

Hon har för dåligt lokalsinne för det.

Men det finns ändå promenader som sticker ut i minnet. Som promenaden mellan universitetet och lägenheten som hon skaffade när hon blev professor på Göteborgs universitet för 14 år sedan.

– Jag tänkte att det var ett bra ställe att bo på, nära universitetet. Men då visste jag inte att den närmaste vägen, några branta trappor, inte var upplyst om kvällarna, och var ett tillhåll för blottare och andra skumma typer, säger Lisbeth Larsson och gläntar på de skilda erfarenheter som män och kvinnor kan ha av staden. Den skillnad som Virginia Woolf, enligt Lisbeth Larsson, är en mästare på att skildra, säger Lisbeth Larsson.

Virginia Woolf älskade, till skillnad från Lisbeth L ­ arsson, att promenera. Hon skrev en essä om det, »Att strosa omkring på gatorna«, och hela författarskapet inleds med en promenad i debutromanen Resan ut.

Vidare ramas den feministiska essän Ett eget rum in av en promenad genom det fiktiva universitetet Oxbridge. Och i mästerverket Mrs Dalloway återfinns en av världslitteraturens mest berömda promenader, den som inleds med raden »Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv«.

– Just Mrs Dalloway bekräftar påståendet om att det inte finns 30

Promenader i Virginia Woolfs London Lisbeth Larsson (Norstedts) September

Virgina Woolfs London är, i början, möjligheternas mötesplats. Senare i livet är London en mörkare plats där makteliten stängt alla gränser.

några kvinnliga flanörer.

– Clarissa Dalloway går raka vägen fram och tillbaka medan Peter Walsh promenad tar längre tid. Bara män kan vara flanörer. Kvinnor har alltid ett mål. Kvinnor promenerar, män flanerar.

Men framförallt har arbetet med den nya boken fått Lisbeth ­Larsson att inse, att Woolf är mycket mer än sina modernistiska mästerverk (Mrs Dalloway, Mot fyren, Orlando och Vågorna).

– Jag var fast i bilden av henne som en esoterisk författare, men under arbetet med den här boken har jag insett vilken genomtänkt och politisk författare hon också är. Jag vill visa att hennes mindre kända romaner

är viktiga och intressanta verk, säger Larsson och skriver under på Alexander Zwerdlings fråga: Varför har Virginia Woolfs starka intresse för realism, historia och den sociala strukturen i så stor utsträckning blivit ignorerad?

I de tidiga romanerna – Resan ut, Natt och dag och Jakobs rum – skildras London på ett för modernismen ovanligt positivt sätt. Det är som att staden ska hjälpa människorna att överskrida alla gränser, inte minst den mellan män och kvinnor.

– Alla går in mot centrum. Till Fleet Street och Victoria Bank.

Det finns en tilltro, att bara om de kommer in dit så ska män och kvinnor kunna mötas på nytt.

Oktober Augusti //November September November Oktober

Böcker som nämns

Zinkpojkar Svetlana Aleksijevitj (Ersatz) September

Sedan följer de modernistiska klassikerna där staden, med undantag av Mrs Dalloway, inte spelar samma roll.

När Woolf sedan återvänder till London igen, i Åren och Mellanspel, är bilden mörkare.

Och i den postumt utgivna Mellanspel skymmer det ännu mer. Staden kan nu, med Lisbeth Larssons ord, beskrivas som »ett svart hål av patriarkal terror«. Den dröm hon hade om kvinnors nya möjligheter har havererat, och Lisbeth Larsson ser Woolfs förändrade attityd som ett svar på den politiska utveckling som ägde rum under mellankrigstiden.

– Efter första världskriget fanns ett stort hopp om en utveckling mot större demokrati, kvinnorna fick rösträtt, vänstern var stark och så vidare. Det sammanföll också med en positiv personlig expansion för Woolfs del. Under senare delen av trettiotalet fick hon se sina förhoppningar gäckade vad gäller kvinnor, vänster och demokrati. Högerkrafterna blev starkare i England och fascismen växte i Europa. Staden som öppnat sig för henne och tett sig som ett rum för förändring visade sig vara ett nytt sorteringsrum. De ekonomiskt svaga som sökt sig dit under 1900-talets tidiga decennier förpassades liksom kvinnorna till mindre attraktiva områden. Ja, jag ser det som ett svar på en desillusionsprocess när det gäller kapitalets och patriarkatets kraft.

Lisbeth Larsson, som numera bor på en ö, ser inte staden som antingen ett rum för förändring eller en kapitalistisk och patriarkal maskin, utan både och.

– Och mera det ena eller det andra under olika perioder. En möjligheternas plats och en plats där samhällets krafter samtidigt verkar brutalt och effektivt.

Lisbeth Larsson läser just nu Den andra kvinnan av Therese Bohman.

Bättre nu än aldrig FÖRDRÖJNING. Hans ­Björkegren översatte Zinkpojkarna redan 1989 men boken blev inte utgiven.

Förlaget tyckte att den var för otäck. Nu i juni, 25 år senare, kommer Svetlana Aleksijevtjs berättelse om kriget i Afghanistan.

Fortfarande består boken av soldaters och soldatmödrars vittnesmål från Sovjetunionens krig i Afghanistan. Men av det ursprungliga manuset finns nästan ingenting kvar, ­berättar Hans Björkegren. I den nya utgåvan av Zinkpojkarna har författaren gjort uppföljningar och preciseringar som är än mer drabbande.

– Berättelsen är fortfarande väldigt otäck. Och oerhört modig.

Hans Björkegren har översatt även Svetlana Aleksijevitj bok Kriget har inget kvinnligt ansikte (2012) och han är sedan många år god vän med författaren.

När de möttes senast, i Stockholm strax före jul, f­ rågade han henne hur hon kunde vara så pass modig. Riskerar hon inte sin egen personliga säkerhet när hon skildrar detta?

– Hon svarade att »de har valt att se mig som icke existerande«.

Så har det inte alltid varit.

När Zinkpojkarna först kom ut på ryska 1989 väckte boken stor uppståndelse och fick skarp kritik av militärer och kommunister. En rättegång mot författaren inleddes 1992 i Minsk men åtalets lades så småningom ner efter påtryckningar från demokratiska krafter. Den version av boken som nu ges ut på svenska innehåller flera referat från rätte­gången. Obehaglig läsning

som enligt Hans Björkegren säger en hel del om mentaliteten hos de styrande i dagens Ryssland. Ett land som han själv under ett decennium, fram till 1968, hade till uppgift att bevaka som korrespondent för bland annat Tidningarnas Telegrambyrå. Ryska språket­ av i dag säger han är i det ­närmaste ett nytt språk jämfört med ryskan i den första bok han översatte år 1961. Hans Björkegren läser tidningar och litteratur och besöker fort­ farande landet tre gånger om året. Träffar författare – »de som inte dött bort eller flyttat till Amerika« – och gläds åt att vara omgiven av språket, något han saknar till vardags. Liksom ­r yssarna själva.

– Ett förtjusande folk. Som förtjänar andra härskare. De är naturligtvis förtvivlade över vad som just nu pågår, återgången till sovjettiden, att det är möjligt. Det är en tydlig atmosfärförändring som skett bara det senaste året, säger Hans Björkegren.

Trots att Svetlana Aleksijevitj aldrig dömdes, fortsatte trakasserierna under 1990-talet och år 2000 lämnade hon landet.

Genom organisationen The International Cities of Refuge Network fick hon hjälp att bosätta sig först i Paris, mellan 2006 och 2008 i Göteborg, därefter i Berlin. Sedan 2011 bor hon i vitryska Minsk där hon har en dotter och ett barnbarn.

– marit larsdotter Hans Björkegrens tips: »Den läsare som är nyfiken på Svetlana Aleksijevitj kan förslagsvis börja med Bön för Tjernobyl.

Den är kanske hennes mest genomarbetade bok. Väldigt drabbande. Är man mer allmänt nyfiken på rysk litteratur kan man börja med några noveller av Tjechov. Och sen läsa författaren Boris Pasternak och komplettera med poesi av Osip Mandelstam«.

31

Framtid Framtid––de denya nyaböckerna böckerna

»Jag sökte på bästa stripplåt« BLANDBAND Christoffer

Carlssons böcker är fulla av låtcitat. Och han gillar alla låtar som han har citerat, utom möjligtvis en.

I Christoffer Carlssons debutroman Fallet Vincent Franke finns det bara fyra låtcitat utspridda i boken. Två Beatles-låtar, en Pulp och en Dylan. Men i bok nummer två har f­ örfattaren släppt loss: 24 låtcitat är insprängda i texten med kursiv stil; Nina Simone, Roy Orbison, Shout Out Louds, Doris Day med flera. Och i bok nummer tre och fyra fortsätter citaten att dugga tätt.

Vi mejlade Christoffer ­Carlsson en lista över samtliga låtar i hans böcker, 54 stycken bortsett från ett dussin jullåtar.

– När jag såg listan tänkte jag att, är det verkligen så många?

Min första tanke var att jag måste lägga av med det här. Men faktum är att i den första versionen av min senaste bok, Den fallande detektiven, var det faktiskt ännu fler citat med, men jag strök några eftersom jag tyckte att det blev för mycket.

Varför använder du musik på det här sättet?

32

– Jag har alltid gillat musik, jag är en riktig popkultur­ knarkare. Musik är en viktig del av unga människors liv, och jag har skrivit en hel del ur ungas perspektiv. Det skulle kännas konstigt att utesluta musiken, för jag vet själv hur viktig den kan vara när man är 16–17 år.

I dag är vi dessutom omgivna av musik hela tiden. Det går inte att gå igenom en galleria utan att höra fyra olika låtar.

Hur väljer du vilka låtar som ska vara med?

– Ofta fyller låtarna något slags funktion. I Den enögda kaninen, när huvudpersonen återvänder till sitt barndomshem hör han The Look med Roxette på radion.

Roxette kommer ju från Halmstad, och boken utspelar sig i de trakterna, så det är ett slags markering. Men just den här raden, »what in the world can make you so blue«, säger även något om hur huvudpersonen mår. Den blir ett sätt att fånga något som skulle bli rätt platt i text.

Har du fler sådana exempel?

– Det finns en scen i samma bok, en fest där man spelar Eyes Without a Face med Billy Idol, och en tjej börjar strippa. Där försökte jag ta reda på vad som är en bra stripteaselåt och det var någon som nämnde just den.

Hur tar man reda på vad som är en bra stripteaselåt?

– Jag googlade. »Best song to strip to«, eller något i den stilen, och så kom det upp en lista.

Ska se om jag kan hitta den nu.

[Tangentknatter] Här ska vi se…

Drop it like it’s hot, best songs to strip to. Nej, det var inte den sidan, jag hittar den inte just nu.

Men det är så jag jobbar i alla fall, haha. Är låtarna representativa för din musiksmak?

– Nej, det kan man inte säga.

Jag gillar alla låtar som jag nämner men lyssnar även på mycket hiphop och klassisk jazz, som Django Reinhardt,

och country. Jag tror inte jag nämner Hank Williams, Kris Kristofferson eller Emmylou Harris någonstans.

Varför citerar du inte country och hiphop?

– Ja, varför? När det gäller countrylåtar så är det helheten som är så bra, tycker jag, text och musik tillsammans. Det är svårt att bara plocka ut en rad.

Samma med hiphop egentligen, texten bygger på rim och rytm, och det blir rätt tacky att citera en låttext som rimmar. Det sticker ut för mycket. Jag vill att raderna ska kännas ganska självklara, nästan som en del av texten, och lägger man in en rad som rimmar, till exempel från Nas skiva Illmatic, då skulle läsarna fastna i hans text och glömma min, och det vill jag inte. Den enda hiphoplåt som jag har med är NWA:s Niggaz Don’t Die, och då är det egent­l igen en sampling av Rare Earths I Just Want to Celebrate som jag citerar.

Finns det någon låt på listan som du inte alls gillar?

– Jag lyssnar ganska sällan på Haddaways What is Love, även om jag alltid har jag gillat texten. (Sjunger) »What is love, baby don’t hurt me.« Vad blir det för musik i nästa bok?

– Nästa bok utspelar sig till viss del på 1980-talet. Då har jag undersökt vilken musik som var het till exempel i september 1984. Jag har insett att det fanns skitmycket bra musik på den här tiden men också mycket som var kasst.

Så det blir fler dåliga låtar i nästa bok?

– Ja, det måste det ju bli. Det finns en låt alldeles i början av manuset, det kanske är många som gillar den låten men när jag lyssnade på den tänkte jag att, nej, det här är inte bra. Men vad är det den heter? [Tangentknatter] Textraden är »we all

Böcker som nämns

Den fallande detektiven Christoffer Carlsson (Piratförlaget) Augusti

CARLSSON MUSIKREFERENSER – HELA LISTAN: Fallet VincenFranke BEATLES – Here Comes the Sun PULP – Common People BEATLES – Norwegian Wood BOB DYLAN – It’s All Over Now, Baby Blue

Den enögda kaninen HEFNER – The Hymn For The Cigarettes FRANKIE LYMON – Why do fools fall in love ROXETTE – The Look BAND OF HORSES – Laredo MICHAEL JACKSON – Beat It BILLY IDOL – Eyes Without a Face DON MCLEAN – American Pie ROLLING STONES – Mother’s Little Helper SHOUT OUT LOUD – Impossible PETER, BJORN AND JOHN – Young Folks RAY CHARLES – Hit the Road Jack BEACH BOYS – Caroline, No EDDIE COCHRAN – Summertime Blues BEATLES – Twist and Shout

Oktober Augusti //November September November Oktober Foto: Ola Kjelbye

EURYTHMICS – Never Gonna Cry Again DAVID BOWIE – Rebel, Rebel ROY ORBISON – The Night Has a Thousand Eyes THE KILLERS – Smile Like You Mean It SECRET SERVICE – Oh Susie DONOVAN – Catch the Wind NINA SIMONE – Feeling Good DORIS DAY – Perhaps, perhaps, perhaps YOUTH GROUP – Start Today Tomorrow THE DOORS – Moonlight Drive

Den osynlige mannen från Salem DEPECHE MODE – Strangelove REBECKA OCH FIONA – Bullets FOUR TOPS – I Can’t Help Myself NINE INCH NAILS – Head Like a Hole DEEP BLUESOME­ THING – Breakfast at Tiffany’s BILLY IDOL – Dancing With Myself ABBA – Does Your Mother Know HADDAWAY – What is Love PRODIGY – Firestarter N.W.A. – Real Niggaz Don’t Die RADIOHEAD – Karma Police

Den fallande detektiven NIRVANA – Lithium KENT – 747 BEACH BOYS – Heroes and Villains BEACH BOYS – I Just Wasn’t Made For These Times JANE RUSSELL – Bye Bye Baby ADRIAN LUX – Teenage Crime BOB DYLAN – Just Like Tom Thumb’s Blues BEACH BOYS – Surfin’ USA BEACH BOYS – Surfer Girl BEACH BOYS – Little Drummer Boy CARDIGANS – You’re the Storm T-BONE WALKER – Call it Stormy Monday MASSIVE ATTACK – Weather Storm BOB DYLAN – Hurricane BOB DYLAN – Blowin’ in the Wind

Att deckarförfattare använder låtar och musiker som stil- och tidsmarkörer är nästan en kliché. Christoffer ­Carlsson tar det hela till en ny nivå.

need someone to talk to«. Jag får googla. [Tangentknatter] My Oh My med Slade.

Vad har du lyssnat på i sommar?

– Jag har ett litet Dylanproblem. Jag brukar då och då snöa in på Dylan och inte lyssna på något annat under en hel månad. Nu läste jag musikjournalisten Greil Marcus bok Invisible Republic. Jag borde inte läsa sådana böcker, det är inte bra för mig, jag blir bara sugen på att dra mig undan och inte göra något annat än att lyssna på Dylan.

Det blir med andra ord en del Dylan i nästa bok?

– Ja, det blir det nog.

1980-talet var han inne i sin kristna period. Shoot of Love kom ut då, det är en bra skiva.

Det finns en hit på den, Every Grain of Sand, den kommer nog att dyka upp.

I Den osynlige mannen från Salem upptäckte jag två Håkan Hellströmrader som du har smugit in i själva romantexten, okursiverat.

– Ja, precis. »Jag stryker utanför din dörr, precis så som jag gjorde förr« och »ett år går snabbt mellan höghusen«.

Finns det fler sådana rader i dina böcker?

– Ja, mycket mer än du tror. I Fallet Vincent Franke finns det till exempel en rad,

»­ ingenting är heligt, men det krävs inte mycket för att se det«, som jag har snott från Dylan.

– Jag jobbar jättemycket på det sättet, med låtcitat och film­repliker som jag omarbetar. Det är en b ­ linkning till dem som har inspirerat mig. Jag har ­f underat på om jag borde referera till de här personerna på något sätt. Men sen har jag tänkt att Håkan Hellström i sin tur säkert har inspirerats av någon annan.

– Nils Pennlert Christoffer Carlsson läser just nu Den andra kvinnan av Therese Bohman.

33

Framtid Framtid––de denya nyaböckerna böckerna Foto: Lasse Winkler

Mamma Mumamma i myllan

Böcker som nämns

TONTRÄFF Kan man skriva

en sorts trädgårdsbok om man tycker illa om trädgårdsböcker? Jujja ­Wieslander kan.

I slutet av sin bok, Sent i september – en sorts trädgårdsbok, skriver Jujja Wieslander apropå trädgårdstrenden i Sverige: »Det kommer ut nya trädgårdsböcker vartenda år. Stora, påkostade och med fantastiska bilder. Jag undrar hur det kommer sig att jag som är engagerad och intresserad av trädgårdsarbete oftast tycker de är ointressanta… Jag gillar egentligen inte vare sig trädgårdstidningar eller de flesta trädgårdsprogram. Och jag har svårt för de där experterna som tycks veta allting och aldrig verkar stå med gapande mun inför själva Skapelsen. Jag längtar inte efter uterum med pool och spa, inte belysning i gräsmattan, inte tjusiga stenläggningar och garageuppfarter, inte tujor och rhododendron.« Det var förlaget Natur & Kultur som föreslog Jujja ­W ieslander att hon skulle skriva en trädgårdsbok.

– De visste om mitt intresse och förväntade sig nog en barnbok.

Vad de fick var en bok för vuxna, en bok som rör sig runt ett år i Jujja Wieslanders trädgård. Från död till liv till död i en ständigt pendlande rörelse.

Det är också en bok om ett levt liv, om reflektioner över tid och tidsandan.

För de flesta är Wieslander känd som författare till barnböckerna om Lillebror och Mamma Mu och Kråkan. Berättelser präglade av ett avklarnat, 34

Sent i ­september Jujja ­Wieslander (Natur&Kultur) September

»Jag är ingen expert på trädgård så jag skrev om min egen relation till min trädgård, om mina föräldrar och mitt bondearv«, säger Jujja Wieslander.

till synes enkelt men laddat språk. Texter med mycket här och nu-närvaro och tydligt återhållsamma. Nästan som en hårdkokt deckare fast med ett helt annat innehåll.

Så kan man också beskriva stilen och tonen i Sent i september.

Som när hon, apropå livets milstolpar, skriver: »… Centimeterpinnar är av annan vikt. Att se när det sker små förskjutningar i våra relationer, höra när nya slags resonemang eller strömningar smyger sig in i samhällsdebatten, lägga märke till när vi vänjer oss inför tidigare oacceptabla förhållanden. Centimeterpinnarna behövs. Inte för att bevara det gamla till varje pris, men

hjälpa oss att bli medvetna om att medan månen vandrat så har förändringar skett.« På liknande sätt närmar hon sig frågor som vården av unga och gamla, hur den fattigare delen av världen förser oss med billiga kläder och billig mat, om hur viktig barnens lek är för den vuxna individen – för hur vi uttrycker oss, för hur vi förstår omvärlden.

– Man måste välja. Blir du konkret går du in i samhällsdebatten. Det här är inte den sortens bok. Jag är mycket intresserad av politik. Men det är en annan text.

– Lasse Winkler Jujja Wieslander läser just nu ­Världens ände av Ali Smith.

Oktober Augusti //November September November Oktober

Böcker som nämns

Svåröversatt skotte ÖVERSÄT TNING I flera år har

skotten Philip Kerr disku­ terats bland förläggare. Ge ut eller inte? Det stupade på att han ansågs för smal.

Ingen funderade på svårig­ heten att översätta honom.

Tyskt Rekviem Philip Kerr (Historiska Media) September

När Historiska Media 2013 gav ut den första delen av Philip Kerrs Berlin Noir-svit, tre böcker som utspelar sig i Tyskland före och under andra världskriget, visste de att de hade en kultförklarad skotsk deckarförfattare med många högljudda supportrar på de stora marknaderna i Europa.

Den viktigaste invändningen, den som fått andra förlag att tveka genom åren, att det var för smalt, beslöt sig Historiska Media för att utmana.

De gav uppdraget till en välrenommerad översättare och fick en habil översättning tillbaka där huvudpersonen,­ polisen Bernie Günther, i svensk språkdräkt saknade det mesta som gjorde honom intressant för en deckar­ läsare. Dialogerna kändes ofta klanglösa.

Problemet med Philip Kerrs språk, som på engelska kan upplevas som bitskt med en slagfärdig dialog, är att det är lite gammaldags och fullt med associationer till, för åtminstone relativt välinformerade britter och amerikaner, kända historiska referenser.

Förlaget lade ner stora kostnader för att förbättra översättningen till pocketupplagan och förstärka översättningen inför bok nummer två men valde att ta in en ny över­sättare till bok nummer tre, Tyskt rekviem, som kommer i höst.

Philip Kerr

John-Henri Holmberg hade läst Philip Kerr men mer som nöjesläsare och blev överraskad när han satte sig för att översätta A German Requiem.

Ofta rör sig författaren upp och ner i stilnivå vilket, åtminstone på svenska, gör det svårt att få till rätt klangbotten.

John-Henri Holmberg: – Ett bra exempel hittar du i första stycket på kapitel 33 som jag översatt så här: »Morgonen var klar, ljus och kylig. När jag korsade parken framför det nya stadshuset på väg till innerstaden kilade ett par ekorrar fram för att hälsa och kolla om jag råkade ha någon frukost på mig. Men innan de kommit fram uppfattade de molnet över mitt ansikte och stanken av rädsla från mina strumpor. Förmodligen noterade de till och med konturen av det tunga föremål jag bar i rockfickan och kom på bättre tankar. Smarta små varelser.« – Notera stilblandningen: ord som »kolla« och »smarta« kombineras med omsorgsfull och rätt intrikat satsbyggnad, verserat och ibland pedantiskt ordval som »innerstaden«, »redogöra«.

Samtidigt är Kerr krävande för en svensk läsare.

– Det som kan kännas ­f rustrerande när man översätter Kerr är misstanken att

många av hans associationer­ passerar svenska läsare obemärkt förbi. Ta följande exempel, från sidan 74. »Belinsky«, väste jag med armarna tryckta mot revbenen. »Vad är du egentligen? Min skyddsängel?« »Visst. Livet är underbart. Hur är det med dig?« – I original svarar Belinsky: »Sure. It’s a wonderful life.« Associationen är till Frank Capras film »It’s a Wonderful Life« från 1946, där James S ­ tewart träffar sin skyddsängel. På svenska heter den »Livet är underbart«.

Hur många svenska läsare kommer att komma på den associationen?

Att översätta en författare som Philip Kerr, där associationen och ordleken är så central, kan aldrig bli perfekt i svensk språkdräkt.

När John-Henri Holmberg i slutet av kapitel 33 stötte på en ordlek han inte kunde översätta rakt av fick han tänja hårt på reglementet.

– Jag skrev följande: »Nebe gjorde en grimas. Jag tror att du behöver få något att dricka«, sa han lågt. »Skulle inte förvåna mig det minsta. Men är det vodka du tänker bjuda på, så se till att den inte kommer från den där fabriken i Riga. Jag har en känsla av att jag blivit allergisk mot saker som kommer från Lettland.« Men i original är det »lime« som Günther utvecklat en allergi mot, efter att nästan ha blivit skjuten och täckt med osläckt kalk. Den mer långsökta översättningens försök baseras på att den av Nebes hantlangare som varit nära att döda Günther var lett.

– Lasse Winkler John-Henri Holmberg läser just nu: Simon Singh: Big Bang och Jo Walton: My Real Children

35

Kauto Blu

okeino ues

Samtid

Det glömda landet Ingen av dem läser deckare. Ingen av dem är från Kautokeino. Ändå har Olivier Truc och Lars Pettersson, ungefär samtidigt men oberoende av varandra, skrivit varsin kriminalroman som utspelar sig i den samiska rennäringens huvudstad.

Frågan är: Kan man, som utböling, skildra en diskriminerad minoritet?

T e x t : Erik Eje Almqvist F o t o : Ola Kjelbye

V

id slutet av en kort grusväg på den västra sidan av Altaälven i Nordnorge ligger ett litet hotell med smut­ siga fönster och flagnande fasadfärg.

Det ser öde ut, framför entrén vilar en ensam husvagn och de enda ljud som hörs kommer från bilarna som emellanåt susar förbi på riksväg 93 nedanför hotellets veranda.

I det höga gräset vid ena gaveln ligger en nedfallen skylt med texten »Villmarksenteret – matservering – overnatting«.

Några gäster har uppenbarli­ gen ändå hittat hit, för inne vid receptionsdisken, som såhär på morgonkvisten omvandlats till frukost­buffébord, står förestånda­ ren Birgit Kemi och lyssnar på en man som talar till henne med fransk brytning.

– Jag har bott här förut, säger gästen och ler.

Hon tittar på honom.

38

– Jag är journalist. Jag var här och gjorde en dokumentär om Renpolisen för franska televisionen.

– Jaha.

Fransosen låter sig inte nedslås: – Nu har jag skrivit en bok, det är en deckare. Den utspelar sig här.

– I Norge då?

– Här! I Kautokeino. Flera scener utspelar sig faktiskt här på Vill­ markshotellet. Vid det här bordet.

Hon nickar klentroget.

Så berättar Olivier Truc om sin kriminalroman, Fyrtio dagar utan skugga, som efter att den kom ut i Frankrike nu översatts till norska, och i höst ska ges ut i Sverige. Om hur bokens huvudpersoner besöker hotel­ let för att njuta av ägarens renskav med kantareller och potatis.

Man skulle kunna tro att en före­ ståndare för en konkurrensutsatt anläggning i en ort med begränsad turism skulle bli glad över sådan gratisreklam.

Birgit Kemi ser på honom utan att röra en min.

– Var är du från?

En dag senare får jag en rundtur av en annan författare vars deckare också utspelar sig i Kautokeino.

Lars Pettersson visar platser där hans karaktärer bragts om livet och berättar om ortens mest berömda landmärken. Utställningarna om samisk kultur på Juhls silversmedja.

Samiska högskolan. Det samiska filmcentret.

Här, i Samelands kulturella huvud­ stad, talar 90 procent av befolkningen nordsamiska.

Som besökare har jag för dålig lokalkunskap för att se vad invånarna ser. Naturligtvis faller min blick i stället på det jag finner exotiskt. Den äldre kvinnan i färgglad kolt som vaggar in med sin rullator på Coop.

De vidsträckta vyerna. Renhornen jag hittar på den gräsklädda branten över älven.

Den ovane besökaren har lätt att söka sig till det exotiska, utanpåverket, och inte se det i­ nvånarna ser, skriver journalisten Erik Eje Almqvist.

Samtid

»[Kautokeino] är så litet att miljön blir genomskinlig. Det tar inte lång tid innan man får syn på alla lojalitetsband och hierarkier«, säger Lars Pettersson.

Och Lars vet så klart vad han ska peka på för att göra mig nöjd. Det ljudisolerade rummet inne på Maras pub, dit öldrickande gäster kan dra sig undan för att jojka i fred. De övergivna »turistkåtorna« i skogen.

Ynglingarna som förbereder sina snö­ skotrar inför lördagens »vanndrag«, då de ska köra i en snitslad bana mellan bojarna på vattnet i älven. En aktivitet som kräver både skicklighet och mod – trots att fordonen strippats på sittdynor och all annan onödig vikt sjunker de om man inte kör till­ räckligt fort.

Till skillnad från sin franske kollega har Lars en privat koppling till orten.

Han är förvisso uppväxt i Västman­ land, men efter att han för tjugo år sedan träffade sin fru, som arbetar på

40

Beaivvášteatern, bor de under vinter­ månaderna – då teatern är öppen – i en trävilla väster om älven.

När jag frågar vad ortsborna tycker om att han skriver deckare som utspelar sig här säger han att det lokala mottagandet varit »blandat«.

– Det är ju grundinställningen: Ingen ska komma utifrån och förklara hur vi har det här.

Han förklarar: Som ortsskildrare anses han, efter att ha bott här i tjugo år, förmodligen vara minst lika mycket utböling som sin franske kollega.

– Här betraktas jag som en tönt som inte förstår någonting.

När jag först hörde talas om böck­ erna tyckte jag också att alltsammans lät dumdristigt.

Dels var det valet av ort.

Få ytliga faktorer är så viktiga för en deckares framgång som platsen där den utspelar sig. Geografin utgör inte bara handlingens spelplan, utan också ramverket för författarens möj­ ligheter att spegla samhället.

För några år sedan tog jag hjälp från några av genrens veteraner för att utreda var en succéhungrig deckar­ författare borde förlägga sin intrig.

Svenska Deckarakademins ledamot Johan Wopenka försåg mig med en karta där han märkt ut de platser där alla svenska deckare utgivna mellan 1991 och 2011 utspelat sig. De popu­ läraste litterära mordplatserna var Stockholm (169), Göteborg (68), Got­ land (23) och södra Halland (18).

Kautokeino Blues

»Det här är min första roman. Äntligen efter 25 år som tråkig, faktacheckande journalist, kunde jag ljuga«, säger Olivier Truc.

För att få perspektiv på hur deckar­ författarna förhöll sig till verkligheten vände jag mig sedan till den svenska kriminologins grand old man. Med Leif GW Perssons hjälp jämförde jag Wopenkas karta med Brottsföre­ byggande rådets statistik över våld med dödlig utgång.

Den mest oproportionerligt över­ representerade platsen i svensk kriminallitteratur visade sig vara ett bohuslänskt kustsamhälle med 859 invånare; sedan 2003 hade nio mord­ gåtor av Camilla Läckberg utspelat sig i Fjällbacka. I verkligheten hade inga mord skett på orten sedan 60­talet.

Fjällbacka följdes av andra fridfulla sommaridyller: Tjörn, Lysekil, Ystad, Marstrand …

Norstedts litterära chef, Susanna

Romanus, konstaterade att många av de bäst säljande deckarna utspelade sig antingen just på platser där man kunde spela på »kontrasten mellan idyll och ond bråd död«, eller på någon av de orter där flest mord fak­ tiskt begås i verkligheten.

Tillsammans slog de sedan fast ett antal geografiska kriterier för en deckarförfattare som vill lyckas: Du måste förlägga handlingen till en plats du känner utan och innan.

Det är ingen slump att Camilla Läck­ berg, som växte upp i Fjällbacka, låtit sina böcker utspela sig där. Henning Mankell har bott i Ystad. Jens Lapidus arbetar dagligen med att, som advo­ kat, närstudera Stockholms undre värld.

– Om man vill berätta en orim­ lig historia blir det extra viktigt att skildra miljön detaljerat och verklig­ hetstroget, sa Wopenka.

Du ska gärna skriva om en plats som många av läsarna besökt.

Du får absolut inte skriva om en plats som en annan författare redan gjort till sin.

Och tänk inte ens på att för­ lägga handlingen till små avlägsna hålor, som varken har som­ maridyllens myspyskvalitet eller storstädernas råhet – där det mor­ diska våldet faktiskt har en viss verklighetsförankring.

Antal av de kriterierna som böck­ erna om Kautokeino uppfyller: 0.

Och så detta med samerna.

I århundraden har såväl den

41

Oliver Truc skaffar sig information om det lokala livet utanfĂśr ingĂĽngen till Coop i Kautokeino.

Kautokeino Blues

Det är svårt att skriva om samer utan att använda, och stärka, de tydliga schablonerna

svenska som norska staten utsatt ursprungsbefolkningen för godtyck­ liga politiska experiment, samernas rättigheter har körts över och som folk har de ömsom exotiserats, ömsom utsatts för rent rasistiska kampanjer.

I dag är ämnet så politiskt, historiskt, juridiskt och kulturellt komplext att det som utomstående är omöjligt att inte trampa snett när man skriver om det.

Har man ett utomstående perspek­ tiv, där det man skildrar är okänt och exotiskt, är risken dessutom över­ hängande att det man skriver blir romantiskt och fånigt. Om inte något ännu värre.

Som Anna-Lill Ledman, doktor i historia på centrum för samisk forsk­ ning vid Umeå Universitet, säger: – Precis som de flesta svenskar och norrmän känner du säkert att du inte fått någon kunskap om samer i skolan. Det har varit en ickefråga i utbildningssystemet. Så är det än i dag. Det är ju ytterst problematiskt när Svenne Banan saknar verktyg att bedöma om det man hör om Sápmi i medierna är sant eller falskt.

– Konsekvensen är att det blir svårt att ändra stereotyperna om vad som är samiskt. Det är svårt att skriva om samer utan att använda, och stärka, de tydliga schablonerna.

Och nu är jag alltså här, med två författare från andra delar av världen, som skrivit deckare vars handling

utspelar sig i en samisk centralort och vars omslag pryds av renar och samer i färgglada koltar.

Får man ens göra så?

Som student i Paris drömde Olivier Truc om att bli krigskorrespondent.

Han lyckades få ett jobb på lokaltid­ ningen Midi Libre i Montpellier, där hans första jobb var ett reportage om uteliggarna som bodde några kvarter från hans lägenhet.

– Sedan dess har jag, undermed­ vetet, fortsatt att söka situationer där människor måste kämpa för att överleva.

Tidigt började han göra repor­ tageresor. Till Kroatien mitt i självständighetskriget och till ett Libanon som var svårt sargat av pågå­ ende inbördeskrig.

Tillbaka i Montpellier träffade han en tjej från Robertsfors i Väster­botten.

De blev ett par, och snart flyttade ­Olivier med henne till Stockholm.

Efter att han lärt sig svenska började han sälja artiklar till franska tid­ ningar som Libération, Le Monde och Le Point.

– Men Sverige var det värsta landet man kunde tänka sig för någon som ville bli krigsreporter. Fred i 200 år …

Under släktbesöken i Västerbotten fick han syn på en ny sida av Sverige.

– Jag fascinerades av två saker: den otroligt vackra naturen och alla historier i Norrland som ingen skrev

om. Jag märkte att om du frågade någon om Sveriges historia som kolo­ nialmakt så kunde ingen något om Sveriges förflutna.

Själv lärde sig dock Olivier alltmer.

Om den svenska statens kolonise­ ring av Lappland under 1600-talet, då kronan delade ut mark, som tra­ ditionellt brukats av samerna, till nybyggare. Han läste om samen Lars Nilsson som 1693 brändes på bål för att ha ägnat sig åt samisk religionsut­ övning med goavddis-trumma. Ännu mer smaklösa var kanske övergreppen i mer modern tid. »Lapp ska vara lapp«-politiken från förra sekelskiftet, och kungörelsen som bestämde att alla »lappbarn ska bo i kåtor« för att hindra dem från att »fördärvas av civilisationen«. De rasbiologiska skallmätningarna som ledde till att man i Nordisk familje­ bok – landets ledande uppslagsverk – kunde läsa att »lapparna« utöver att vara kutryggiga, snåla och miss­ tänksamma också hade illaluktande kläder och »vederstyggliga anlets­ drag«. Och renbeteslagen från 1928, som bestämde att endast renskötande samer skulle räknas som riktiga, kultur­bärande »lappar«. Andra samer tvingades in i skolor med svenskta­ lande barn, där de förbjöds att tala samiska.

På sikt ledde lagen till en allt skar­ pare intern hierarki. Renägarna blev den samiska aristokratin. Efter

43

Samtid

Kautokeino, beläget på den norska sidan, är samernas kulturella centrum på Nordkalotten.

dem kom ungdomarna som lämnat rennäringen för att studera och bli läkare eller jurister. Därefter: de stora skarorna anonyma människor med helt vanliga yrken. Och någonstans där nere: återvändare som sent i livet fått veta att de var samer, ättlingar till dem som förlorat sitt samiska språk i den svenska skolan och döpt om sig för att slippa stigmatiserande samiska namn.

Under efterkrigstidens statliga storsatsningar på utbyggnad av vat­ tenkraft och hård exploatering av fjällnära skog inskränktes samernas renbetesland ytterligare – vilket ledde till dramatiska konflikter mellan olika renägare.

– Jag insåg att det fanns ett glapp mellan de nordiska ländernas 46

fredliga självbild och den upplevelse som många här uppe hade. Ingen skrev heller om att det på flera sätt var värre nu än för 150 år sedan. På den tiden tog nybyggare hand om samer som var för gamla för att resa med renarna. Och samerna hjälpte nybyggarna. Men i dag är klyftorna större. Rasismen ökar. Situationen är fortfarande präglad av tjugotalets lapp-ska-vara-lapp-politik.

Ju fler resor han gjorde till Sápmi, desto mer lärde han sig om nutida konflikter med gruvbolag och markägare som gjorde anspråk på traditionella renbetesmarker. Och desto fler människor lärde han känna. En av dem, Klemet Klemetsen, arbetade för Reinpolitiet, den norska specialpolis som startades i Sápmi

efter andra världskriget. När tyskarna lämnade området var så stora arealer nedbrända att människor stal varan­ dras renar för att överleva. Renpolisen skulle återställa ordningen.

I dag sysslar de fortfarande huvud­ sakligen med att förebygga konflikter mellan renägare.

Under två månader tog Olivier rygg på Klemet och de andra renpoliserna på tundran. Efter att resultatet – en dokumentärfilm – visats i fransk TV kunde Olivier använda sina för­ djupade kontakter till att bevaka regionen ännu närmare.

Efter 20 år som Nordenkorrespon­ dent, med återkommande uppdrag i Sápmi, kunde Olivier Truc konsta­ tera att han troligtvis var en av de

Kautokeino Blues

Jag insåg att det fanns ett glapp mellan de nordiska ländernas fredliga självbild och den upplevelse som många här uppe hade.

Ingen skrev heller om att det på flera sätt var värre nu än för 150 år sedan.

utomstående som kunde mest om samerna. Där någonstans föddes idén: det här skulle man kunna skriva en bok om.

– Under mina reportageresor har jag alltid gjort längre intervjuer och mer research än jag behövt. Under hela mitt yrkesliv har jag sparat och katalogiserat alla mina reporterblock.

I materialet fanns så många berät­ telser, karaktärer och fenomen som skildrade livet i norr, men som inte fick plats inom journalistikens snäva ramar.

– Jag ville skildra en större bild av det samiska samhället. Och jag ville att det skulle bli trovärdigt och levande, inte bara sant.

Deckaren visade sig vara rätt form för en frustrerad journalist.

Han började skissa upp en historia.

Den börjar med ett inbrott på Juhls galleri, där Olivier själv tillbringat mycket tid med att beundra samling­ arna av gamla samiska artefakter. En trumma, som nyligen återlämnats av en gammal fransk upptäcktsresande, stjäls. Det ryktas att trumman bar på en kraft som hjälpte schamaner att kommunicera med de döda.

Två konstaplar från Renpolisen sätts på fallet. Den pensionsmässige Klemet Nango, som känner alla i trakten, men som själv brottas med sin samiska identitet – hans föräldrar lämnade rendriften innan han föddes. Och den nyrekryterade Nina Nansen, en

ung valfiskardotter från södra Norge som inte vet något om Sápmi. Genom hennes storögda blick får läsarna möta stränga læstadianer och höra berät­ telser om renskötare som är så tuffa att de »kastrerar renar med tänderna«.

I takt med att hon lär sig om trakten får läsaren också en lektion i samisk kultur och historia. Om fördomar och skallmätningar, konflikter med Fremskrittspartiet och våldsamma splittringar mellan renägarfamiljer.

Så hittas en renskötare, ensam och alkoholiserad, mördad i sin gumpi på tundran med öronen avskurna.

Trumstölden och mordet visar sig vara sammankopplade, och så småningom inser renpoliserna att trumman innehållit en karta som pekar ut en mytomspunnen gruva med fantastiska naturrikedomar.

– Alla mina vänner i Frankrike skrattade åt mig när jag sa att jag skulle skriva en deckare om renpoli­ ser i Lappland. En del trodde att jag ville snylta på den nordiska deckarvå­ gen. Men jag brydde mig inte om vad folk tyckte. Jag ville skriva det här.

Vid samma tid fick Lars Pettersson en liknande idé.

Hans resa till Kautokeino hade varit om möjligt ännu längre. Född i Väst­ manland och utbildad i Dingtuna.

Efter att ha arbetat som bilmekaniker i Västerås och som folkhögskollärare i danska Fredericia kom han trettio

år gammal in på Sveriges Televisions redigerarutbildning i Örebro.

Han avancerade snart till att bli regissör och manusförfattare. I meritförteckningen finns ett tjugotal tv-filmer och dokumentärer. De flesta utspelar sig i glesbygd, bland männ­ iskor i samhällets utkant: resande, brottslingar, konstnärer.

1993 kom han till Kautokeino för en filminspelning och förälskade sig i en skådespelare på Beaivvášteatern.

De byggde ett hus väster om älven, och började dela sitt boende. Somrar i Västmanland, vintrar i Nordnorge.

I likhet med Olivier fasci­ nerades Lars av Kautokeino.

Samtidigt försökte han förstå sitt nya sammanhang.

– Det är så litet att miljön blir genomskinlig. Det tar inte lång tid innan man får syn på alla lojalitets­ band och hierarkier.

En tid efter att de flyttat till Kauto­ keino började rykten florera om en serie otäcka brott.

Så småningom avslöjades en grupp män som gett unga flickor sprit, tobak, kontantkort och dagen efterpiller i utbyte mot sexuella tjänster.

Lars Pettersson fascinerades av hur den sorgliga rättsprocessen påver­ kade samhället. Flera av förbrytarna fick stöd i sociala medier, och det tala­ des om en hederskultur.

– Det var intressant att se hur band mellan människor påverkades och att

47

Samtid

Om berättelsen utspelats på 60-talet, så hade jag lättare kunnat godta att samerna i Kautokeino inte har några lagar, men det är fortfarande svårt att svälja bilden av samer såsom ett primitivt, fattigt, smutsigt, cyniskt och alkoholiserat folk. det inte var självklart var lojaliteten ligger i ett samhälle.

Snart började Lars skriva på ett manus om en liknande situation: En ung kvinna, biträdande åkla­ gare i Stockholm, blir uppringd av sin mormor i Kautokeino. Hon förklarar: Din kusin är felaktigt anklagad för våldtäkt. Åklagaren saknar relation till sin samiska släkt, men reser upp för att hjälpa till. Där inser hon snart att kusinen är skyldig. Men hans stora betydelse för släkten och renskötseln gör att familjen ändå förväntar sig hennes stöd.

När kvinnan som anklagat kusinen sedan hittas död vecklar ett intrikat dilemma ut sig.

– Den biträdande åklagaren kommer till ett samhälle hon inte känner och lär känna en lokal rätts­ uppfattning som hon till en början inte förstår, där man försöker hålla lagen utanför.

– Det som var spännande var att skildra den utifrånkommande och hennes familjesituation. Hon hade fått en individualistiskt präglad uppfostran. Utbildat sig för att göra karriär. Och plötsligt ställs hon inför krav från en familj som hon inte känner. Individens förväntningar ställs mot familjens krav.

I brottsberättelsen fick han också möjlighet att väva in något som han uppfattade att majoriteten av den nordiska befolkningen hade

48

besvärande liten kunskap om. I takt med att han själv lärt sig alltmer om det samiska samhället hade han börjat lägga märke till händelser som bekräftade majoritetssamhällets för­ domsfulla bild av samer.

Som när den uppburna kläddesig­ nern Gudrun Sjödén lanserade en kollektion som en »hyllning till alla samer i Ryssland, Finland, Norge och Sverige«. I presentationen pose­ rade modeller framför snötyngda kåtor iförda plagg med namn som »Gudrunkolt« och »Lappros«. När designern i ett radioprogram bemötte anklagelserna om exploatering gjorde hon en sällsynt kontraproduktiv insats genom att konsekvent använda ordet »lapp«. Till slut fick hennes debattmotståndare, Liselotte Waj­ stedt, förklara: »’Lapp’ är ett rasistiskt begrepp, precis som ’neger’. Det säger man inte längre.« Eller när TV4 sände en sketch där Robert Gustafsson parodierade en till synes berusad same. Han stammade, svor och ringde i renklockor. När han ombads ge exempel på samisk kultur plockade han fram en porrtidning ur sin kolt och började jojka samtidigt som han dansande tryckte skrevet mot en näverlur. Hovnarren i det samhälle som under århundraden förtryckt samerna spelade nu upp den ena rasistiska fördomen efter den andra på bästa sändningstid.

– Men det finns också en rasism åt andra hållet, säger Lars Pettersson.

De där damerna på Östermalm som gillar samer och vargar – de låtsas inte om att det finns problem inom same­ byarna. Systemet där man har rösträtt efter hur många renar man äger är en odemokratisk kvarleva från den gamla renbeteslagen. Bara de som har renar räknas. Och det skapar otroligt många problem.

Kautokeino, en blodig kniv hyllades på landets kultursidor. DN:s Lotta Olsson konstaterade att Lars Petters­ son grävt fram en stor berättelse ur den »nordnorska samiska kulturen«.

I Sydsvenskan menade Per S ­ vensson att romanen gjutit nytt hopp i en »svårt massmördad genre«.

I Kautokeino var alla inte lika positiva.

Författaren Máret Ánne Sara skrev i tidningen Š att de felstavade samiska orden förstörde trovärdigheten. Hon fortsatte: »Om berättelsen utspelats på 60-talet, så hade jag lättare kunnat godta att samerna i Kautokeino inte har några lagar, men det är fortfa­ rande svårt att svälja bilden av samer såsom ett primitivt, fattigt, smutsigt, cyniskt och alkoholiserat folk.« När Olivier Trucs Fyrtio dagar utan skugga kom ut på norska var mönstret liknande. Uppskattande fascination i storstadstidningarna, avvaktande skepsis lokalt.

I höst kommer Trucs bok ut

Oktober/November

»Jag betraktas av många som en pajas. Eller egentligen är det som att man inte ser mig över 49 huvud taget. Men jag har ingen ambition att, som vissa andra, bli same«, säger Lars Pettersson.

Samtid

Den kombinerade reception och matsalen på Villlmarksentret i Kautokeino.

på svenska, samtidigt med Lars ­Petterssons uppföljare, Slaktmånad. Handlingen utspelar sig tio år efter Kautokeino, en blodig kniv. En ung man har kommit hem till Kau­ tokeino, efter militärtjänst­göring i ­A fghanistan. I orten rasar en konflikt om marken i Sápmi. Ett prospekte­ ringsbolag vill starta en gruva där Anna, åklagaren från den första boken, och hennes familj har ren­ betesmark. Fler arbetstillfällen och lönsamma bidrag står emot rennäring och en oförstörd natur. Näringsdepar­ tementets stats­sekreterare besöker orten, och ­h ittas dagen därpå, skjuten med ett militärt prickskyttegevär.

Här fördjupar Lars Pettersson bilden som målades upp i den första

50

boken av ett samhälle med starka familjer som, av historiska skäl är misstänksamma mot myndigheter och gärna löser konflikter internt.

– Jag ville bygga vidare på karaktä­ rer och miljöer som var schematiska i den första boken. Här får de karaktä­ rerna bli människor.

En kväll bjuder Lars hem Olivier, fotografen Ola Kjelbye och mig på middag.

Medan värden korkar upp en flaska Côtes du Rhône och dukar fram en skål tagliatelle med renköttssås går Olivier en försiktig husesyn. Bland skidpjäxor och stövlar i familjen Pet­ terssons farstu står två par näbbskor.

Väggarna täcks av hyllor med böcker

och samiska hantverk. Trummor, ­renhornsknivar, textilier.

Det är första gången Lars och ­Olivier träffas.

De påminner om två hundar, som pinkat in samma revir, och nu nosar försiktigt på varandra.

– Jag har faktiskt inte läst din bok, erkänner Olivier. Jag visste att du skri­ vit den, men när jag jobbade med min egen bok ville jag inte bli påverkad.

– Jag har läst din, säger Lars utan att berätta vad han tyckte.

Samtalet trevar sig framåt. Vi skålar och berömmer Lars pastasås.

Olivier förhör sig om vad som skett i Kautokeino sedan han var här i fjol, då han gjorde ett reportage om »Jakten på den siste schamanen« för

Kautokeino Blues

»Jag har faktiskt inte läst din bok. Jag visste att du skrivit den, men när jag jobbade med min egen bok ville jag inte bli påverkad«, säger Oliver Truc, tvåa från höger. »Jag har läst din«, säger Lars Petterson, längst till höger, utan att berätta vad han tyckte.

magasinet Long Cours. Han mot­ svarar på många vis den förväntade bilden av en fransk utrikeskorrespon­ dent. Vetgirig, vältalig, världsvan.

Struken skjorta med uppkavlade ärmar. Under resan hit utnyttjade han varje stopp för att köpa alla lokal­ tidningar han kom åt. En kosmopolit på glesbygdsuppdrag.

Lars ger ett mer lantligt intryck.

Som pensionär kan han blicka till­ baka på en karriär som utspelat sig nästan helt utanför storstäderna. I ingångna stickade tröjor och gum­ mistövlar ser han också ut att trivas mer i trattkantarellskogen än kring Stureplanssvampen.

Efter att ha förhört varandra om till vilka språk deras böcker översatts

påpekar Lars att Olivier ändrat vissa geografiska detaljer i sin bok. Exem­ pelvis har han flyttat Renpolisens huvudkontor från Alta till Kiruna.

– Det hade jag aldrig kunnat göra, säger Lars. Folk hade blivit vansinniga.

– Det här är min första roman, säger Olivier. Äntligen efter 25 år som tråkig, faktacheckande journalist, kunde jag ljuga. Jag utökade Ren­ polisens arbetsområde till Sverige och Finland, trots att de bara finns i Norge. Och jag la deras huvudkontor i den gamla brandstationen i Kiruna.

Läsarna i Frankrike tror ju att det är sanningen.

Lars frågar varför han ville ändra en sådan detalj.

– I de kommande böckerna vill jag att renpoliserna ska lösa fall också på andra platser, i andra länder.

Lars höjer på ögonbrynen: – Hur många böcker har du planerat?

– Jag har planer på sju böcker. Den andra med Renpolisen kommer ut i september i Frankrike. Jag jobbar nu med bok nummer tre i serien. Sedan blir det en historisk roman om Norr­ land på 1600-talet. Sedan ytterligare en om Renpolisen. Sedan … en till historisk roman som utspelar sig under andra världskriget. Och sedan en fortsättning med renpoliserna…

– Oj, du har verkligen fastnat i det här med Renpolisen, säger Lars.

Han ser på sin kollega.

51

Samtid

Alla vet ju att vi inte tillhör någon av klanerna, de stora familjerna. Vi är inte härifrån, men vi är här lika mycket som många av de andra, de som är iväg med renarna delar av året.

– Du har inte funderat på att skriva om Montpellier istället?

I takt med att glasen töms och Lars korkar upp nya flaskor blir stäm­ ningen alltmer uppsluppen.

De två författarna finner att de delar inställning till deckare: Ingen av dem läser särskilt mycket i genren, men de har båda, sent i sina karriärer, upptäckt hur tacksam formen är om man vill skildra ett samhälle.

Utanför fönstret skiner månljuset över de utspridda husen på andra sidan älven. Olivier frågar hur Kauto­ keino förändrats sedan Lars och hans fru byggde huset här.

– Sedan vi kom hit har en medel­ klass växt fram. I takt med att högskolan vuxit har levnadsstan­ darden ökat. Det är fler som jobbar utanför rennäringen. Högutbildade, lärare, administrativ personal.

Olivier frågar hur integrerade familjen Pettersson är i samhället.

– Alla vet ju att vi inte tillhör någon av klanerna, de stora familjerna. Vi är inte härifrån, men vi är här lika mycket som många av de andra, de som är iväg med renarna delar av året.

Han skyfflar i sig en sked pasta.

– Gränsen här går mellan inflyttade och de som är härifrån. Vi kommer väldigt bra överens med våra grannar.

Men vi skulle aldrig kunna bli privata vänner. De umgås i sin klan. Vi umgås med andra inflyttare.

Olivier nickar.

52

– Min son – som gått i samisk skola här, och talar samiska – är helt accepterad och kan bära kolt, fort­ sätter Lars. Min fru, som också talar samiska och arbetar på teatern här är en accepterad del av samhället.

Du själv då?

– Jag betraktas av många som en pajas. Eller egentligen är det som att man inte ser mig över huvud taget.

Men jag har ingen ambition att, som vissa andra, bli same. Jag vill inte konkurrera om samiska filmstöds­ pengar. Jag är här på besök.

Innan vi bryter upp finner Lars och Olivier varandra i en gemen­ sam indignation över den nordiska majoritetsbefolkningens bristande kunskaper om Sápmi.

– När jag kom ut med min första bok fick jag frågan: »Hur kunde du göra research där uppe?«, säger Lars.

Jag svarade: »Det var inte så svårt.

Mina grannar där uppe är Hætta och Bongo (två stora samiska släkter, reds anm.)«.

– Det där säger så mycket om vilka bilder folk har av samer, säger Oli­ vier. Folk tror inte att de är vanliga människor.

Så snart snön smälter på våren kommer myggen till Kautokeino. Det sägs att kombinationen av mörka vint­ rar, svampig lerjord, djupa skogar och grunda älvar gör att flygfäna här har de bästa livsbetingelserna i världen.

Renarna, som plågas mer än männ­ iskor av betten – de får infektioner och sår – flyttar vid samma tid mot kusten. Eftersom renskötarna följer med är Kautokeino ovanligt öde under sommarhalvåret.

Dagen efter att vi ätit renpasta hos Lars vill Olivier passa på att träffa de lokala kontakter som ändå är här.

Tillsammans med Lars sätter vi oss i Villmarksenters matsal, där före­ ståndaren ställer fram några burkar öl av märket Isbjørn.

Snart studsar en man med dörr­ vaktsskägg och mörk hästsvans in i lokalen. En t-shirt med texten »Relativt fantastisk« spänner över magen. Efter att ha gett Olivier och Lars varsin kram slänger han fram näven mot mig: – »Proffen« här!

Han heter egentligen Johan Mathis Gaup, men går under sitt smeknamn eftersom han »är proffsig«. Hans sysselsättningar är så många att Kautokeinos media- och kulturliv troligtvis skulle drabbas av en djup kris om han lämnade orten. Han är journalist och fotograf för nästan samtliga av Finnmarks nio tidningar.

Arbetar som platschef för flera av de filmer som spelas in på det samiska filmcentret, och är fotograf för ett antal tv-produktioner. Därtill har han varit manager för den samiske rapparen Slin Craze och flera lokala snöskoterförare. Näringskonstnär och byoriginal i samma kropp.

Oktober/November

53

Samtid

54

Kautokeino Blues

Jag visste inte ens att det fanns något som heter samer

– Fy fan, säger han och trycker in en extra stark snus av märket Lab13.

Förlåt att jag är sen, men jag låg och läste din bok, Olivier.

– Jag kände allt igen en och annan.

Den där journalisten som jobbar sent på nätterna och är först på plats när trumman blivit stulen. Det vet jag vem det är!

– Det finns bara en sån här, ler Olivier.

En stund senare kliver en blond kvinna i vinterjacka in och hälsar glatt på samiska med amerikansk brytning. Efter uppväxten i Indiana­ polis och medieutbildningen i Los Angeles drev Laura Galloway under flera år en framgångsrik mediebyrå i New York. När hennes mamma dog beslöt Laura att ta reda på mer om sitt ursprung. Hon gjorde ett DNA-test.

– Resultatet var väldigt speciellt.

Läkaren sa att hon var »hundra pro­ cent samisk på mammas sida«.

– Jag visste inte ens att det fanns något som heter samer.

Beskedet ledde ändå till att hon så småningom lämnade sin lägenhet på Manhattan och flyttade till Kauto­ keino. För att komma närmare sina rötter och lära sig »mer om vår kultur«.

Vid sidan av frilansuppdrag för engelskspråkiga medier pluggar hon samiska och skriver artiklar, på engelska, för tidningen Ságat, som redaktören sedan översätter.

Snart slår sig också en stadig man med stålgrått snaggat hår, t-shirt och väst, ner vid ändan av vårt bord.

– Här har vi länsman, utbrister Olivier.

Sedan Olivier följde med Klemet Klemetsen och de andra renpoliserna på tundran har han blivit ortens polischef.

Till sist släntrar en leende ung man in med toppluvan på sned. Ville Söderbaum är poet och arbetar som forskningsrådgivare vid Samiska högskolan.

Nya Isbjørnsburkar ställs fram.

Stämningen är uppsluppen. I det här sällskapet tycks alla vara positivt inställda till Oliviers och Lars böcker.

– Det märks att du tillbringat tid på vidda, berömmer »Proffen« och bjuder på sitt bedövande starka snus.

– Artisten Jonathan Johansson äls­ kade de här när vi spelade in Sápmi Sessions.

Laura berättar om hur hon för en tid sedan hade slarvat bort sin nyckelknippa.

– Jag hade letat överallt flera gånger, och var säker på att jag tappat den ur fickan när jag varit ute någonstans.

Till slut kontaktade hon en »häm­ tare«, en person som besitter en slags superkraft: han kan hitta försvunna objekt.

– Jag beskrev problemet för honom över telefon, och han sa direkt: »Gå in i garderoben och titta i ytterfickan

i din gröna jacka.« Det fanns inte ens en chans att han skulle veta att jag hade en sådan jacka. Dessutom hade jag redan tittat där två gånger. Men när jag stack ner handen i fickan låg nyckelknippan där.

Skratt och skål.

Efter ett tag går det upp för mig vilka skilda förhållningssätt alla runt bordet har till sin tillvaro i Sápmi.

Lars, som betraktar sig själv som besökare, trots att han bott här i tjugo år.

Johan Mathis och Klemet jobbar inte inom rennäringen, men har syn­ liga positioner i samhället. Alla vet vilka polischefen och »Proffen« är.

Laura talar om sig själv som same, men kämpar för att bli accepterad.

Ett DNA-test väger liksom lätt när man inte kan säga vilken familj man tillhör.

Ville Söderbaum visar sig bära på en liknande historia. Född och uppvuxen i Uppsala. Efter studier i genusvetenskap och persiska började han läsa samiska. Han blev så fäst vid »språket, kulturen och det natur­ nära« – att han till slut flyttade upp till Kautokeino. När han är ledig från jobbet på Högskolan skriver han på ett Proust-inspirerat romanprojekt i sju delar. På samiska.

När jag går och lägger mig tänker jag på vad Olivier sa när vi talade om hur hans fascination för Sápmi föddes.

55

Samtid

Bara jag såg Lars Petterssons bok så blev jag provocerad. En blodig kniv – nej! Jag har inte ens läst den. Han kunde kanske valt en lite mer neutral titel.

– Det finns verkligen många intres­ santa historier här, stora och små, som ingen berättar.

Under mina dagar i Kautokeino frågar jag alla jag träffar vad de tycker om Lars Petterssons och Oliviers Trucs böcker.

Många uttrycker en oro över att ett så litet och sällan omskrivet sam­ hälle – del av en åsidosatt kultur – ska framstå i negativ dager när det väl skildras i majoritetssamhällets lit­ teratur. Deckare, vars dramaturgiska motor är mord, blir då per automatik problematiska.

Som Johan Hætta, i shopen på byg­ detunsmuseet, säger: – Bara jag såg Lars Petterssons bok så blev jag provocerad. En blodig kniv – nej! Jag har inte ens läst den. Han kunde kanske valt en lite mer neutral titel.

Andra har invändningar mot Lars Petterssons stavning av samiska ord.

Några menar att Olivier Trucs tro­ värdighet naggas när han skriver att någon jojkar i staccato. »Själva grejen med jojk är ju att det är legato«.

Men minst lika många säger att de slukade dem.

– Vad säger du? Ska det komma en uppföljare på En blodig kniv?

Den måste jag köpa direkt, säger en kvinna som förestår en hantverks­ butik, men inte vill se sitt namn i tidningen.

I Kautokeinos boklåda, Kontorsser­ vice, säger expediten att hon vet att vissa uttryckt skepsis, men att bägge

56

böckerna ändå är otroligt populära.

– Kautokeino, en blodig kniv är en sån där bok som alla bara ska ha.

När jag frågar henne om hon har några böcker som motsvarar Fyrtio dagar utan skugga och Kautokeino, en blodig kniv, fast skrivna av samiska författare blir hon tyst.

– Det är en sån enorm brist på samisk litteratur.

Så kanske kan utbölingarnas böcker ändå fylla en viktig funktion i att bygga upp ett intresse och öka kun­ skapen om Sápmi.

Under en promenad genom byn säger Olivier Truc: – Jag ställde mig själv den frågan när jag började skriva: Vad har jag för rätt skriva en sån här bok som utom­ stående? Jag vet att de som tillhör en minoritetskultur är känsligare och mer utsatta för förtryck. Men efter 25 år som journalist vet jag också att jag är i min fulla rätt att komma in i andras kultur och skildra den, så länge jag visar respekt.

Han tar ny sats.

– Men man måste också kunna säga som det är. De som sitter på distans och bara ser människor här som någon sorts stackars offer – det är också rasism. Inga av de männ­ iskor jag träffat här är offer. Visst, de kämpar, men de har skickliga jurister och vet vilka rättigheter de har. Vad däremot alla vill är att bli respekte­ rade. Och sedda.

– Jag försöker bara skildra dem som människor.

När jag, några timmar senare, sitter i Lars kök och dricker termos­ kaffe funderar han över sin roll som berättare.

– En av de första filmerna jag gjorde var ett porträtt på författaren Tage Aurell. Han berättade om hur han en gång träffade en kvinna som var så gammal att hon träffat Gustaf Frö­ ding. »Hur var han?« frågade Aurell.

Han betraktades som en stolle, sva­ rade kvinnan. Ingen räknade med honom. När det var fest i byn stod han vid sidan av, med handen för ansiktet och kikade på de andra mellan fing­ rarna. Någon kastade ett hästben på honom. Någon annan var framme och ville slå honom på käften.

Lars plirar med ögonen.

– Men ett dygn efteråt, när alla andra var bakfulla och hade glömt vad som egentligen skett – då var det Fröding som kunde berätta. Han var den enda som sett rytmen och sam­ banden. Och så kunde han skriva: – »Det var dans bort i vägen på lör­ dagsnatten / över nejden gick låten av spelet och skratten…« Han sörplar i sig en klunk kaffe.

– Fan, jag skulle vilja vara som Frö­ ding. Visst, emellanåt blir det tokigt – men ibland är det bara den som står utanför som kan uppfatta och doku­ mentera det som ingen av dem som är mitt i skeendet ser. °F Lars Pettersson läser just nu Lönesänkarna av Erik Sandberg.

Olivier Truc läser Stulet land av Erik ­Sandberg.

Oktober/November

57

Så funkar det

Övervakningssamhället enligt Dave Eggers I Dave Eggers roman The Circle skildras ett it-företag som är på väg att ta kontroll över samhället. De lanserar ständigt nya uppfinningar för att tillgängliggöra information: från verktyg för direktdemokrati till datorchip som övervakar våra barn.

När romanen kom ut i USA i fjol delade den läsarna i två läger: de som fann den naiv och reaktionär, och de som i boken såg en relevant samtidskritik. Hur nära är vi Eggers dystopi?

Enligt Mikael Haglund, teknikchef på IBM, är många av uppfinningarna tekniskt genomförbara. Men det finns ett stort hinder på vägen mot att de skulle förverkligas – människans natur. t e x t : Johanna Westlund i l l u s t r a t i o n : Maja Modén

PastPerfect Vad? All världens filmer och bilder skannas in. Med hjälp av ansikts­ igenkännande program skapas ett enormt bildregister med information om exempelvis släktband.

Troligt? »Att folk kommer att lagra bilder i molnet är ganska säkert, och vi kommer nog framöver att få fler stödjande robotar som hjälper till att identifiera ansikten och analysera metainformation.

Men jag tror inte att vi kommer att se ett jätteregister för allt. Det är inte omöjligt att göra, men är folk verkligen så intresserade av detta? Grundfrågan är ju alltid: Vem ska betala?«

Privata drönare Vad? En vidareutveckling av våra mobila jag, i form av små helikoptrar utrustade med kamera och mikrofon.

Troligt? »Fler drönare tror jag vi kommer att få se mycket mer av. Men det har redan ställt till massor på lagstiftningssidan, eftersom det är en typ av flygtyg man inte räknat med, och som skapar liknande integritetsproblem som Googleglasögon.

Du får ju inte klampa in på någons tomt hur som helst – får din drönare flyga över tomten? Så vi kommer nog att se skärpningar i lagen. Men jag tror att drönare kommer att bli viktiga, inte minst för till exempel journalistik i krigsområden.«

58

Demoxie Vad? Ett verktyg för direktdemokrati: en webbplats där man exempelvis kan ­folkomrösta direkt om olika saker.

Troligt? »Tekniskt sett är det inga problem att fixa rimligt säkert och integritetsskyddat. Men skulle det verkligen leda till mer deltagande? Ska du rösta om något så ska du första fatta beslut, och då måste du sätta dig in i frågan. Skulle folk orka det? Det är en av grejerna med folkvalda politiker – att vi delegerar en del av ansvaret till dem.«

Förebyggande hälsokontroll Vad? En sensor som man sväljer, och som ihop med ett pulsband mäter bland annat blodtryck, kolesterolvärde och sömn­k valitet.

Troligt? »Det finns redan kameror som man sväljer, men de rör sig genom kroppen och kommer ut igen, och de behöver batterier för att hålla sig gående. Att få

dem att stanna inne i kroppen utan att provocera fram problem verkar svårt.

Men det är inte alldeles otroligt att vi kommer att få se fler sensorer som opereras in och stödjer kroppen, ungefär som en pacemaker. Men – om man har så sofistikerad teknik behöver man inte ett pulsband också.«

LuvLuv Vad? Ett dejtingverktyg som kartlägger allt från filmsmak till allergier, allt baserat på vad du sökt efter eller tittat på på nätet.

Troligt? »Visst, Google vet ju mer om dig än din mamma gör. Men skulle Google med flera lämna ifrån sig den informationen? Troligen inte – det är i strid med etiska riktlinjer, och regelverken håller snarare på att stärkas än försämras. En privatdeckare skulle kunna ta reda på den här typen av information, genom att gå igenom dina sopor till exempel. Men de stora sajterna är så påpassade att de inte kan sälja eller ge bort data hur som helst.«

ChildTrack Ultimat transparens Vad? Politiker bär en kamera som registrerar varje steg, ord och möte. Via webben får medborgarna­veta exakt vad de folkvalda gör.

och se varifrån politikern får sina pengar. Det är ingen dum idé med mer ­transparens. Men ständig över­vakning av politiker, det tror jag inte alls på. Ett av skälen är att Troligt? »I USA finns bland annat en vi väljare inte ska tveka att tala browser-plug-in, Greenhouse. I en med folk som har makt, bara för att text där en politiker är citerad kan vi själva då riskerar att lyftas fram du då hålla markören över namnet i ljuset.«

Vad? Ett datorchip som opereras in i ett barns handled så att föräldrarna alltid vet exakt var barnet befinner sig.

Troligt? »RFID-chip som opereras in under huden har funnits i ett par år, och kan fungera som nyckel eller id-märkning.

Man har använt det på djur länge, och haft det som inträdesbiljett på en nattklubb i Barcelona. Men det är en ganska osäker teknik, den är lätt att avlyssna, plus att gps eller radioinformation innanför huden inte kan kommunicera utanför huden på enkelt sätt. Så det spricker, det är en tekniskt svår sak att lösa.«

59

DEN HÄR SIDAN ÄR INTE TILLGÄNGLIG I DITT LAND Dissidentbloggen motarbetar censur genom att sprida förbjudna texter från länder där yttrandefrihet inte råder. Förra året lästes texterna 42 069 gånger av 16 874 personer från 146 olika länder. Att se är att påverka, och varje delning är att ge en högre röst åt människor som vägrar låta sig tystas ned. Ta upp kampen du också! Fäst den här sidan på närmsta anslagstavla och gå in på www.dissidentblog.org för att sprida de förbjudna texterna.

Publiceras av Svenska PEN sedan 2011

Tidlöst

Högt och lågt om litteratur och böcker

Bokmässan och litteraturen Bokmässan i Göteborg firar i år 30 år och har genom åren ofta lyft fram litteratur från länder vars författare sällan översätts till svenska. På 2000-talet har till exempel länder som Polen, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien och, i år, Brasilien varit fokusländer.

En liten jämförelse visar Bokmässans betydelse. ÅRET DE VAR FOKUSLAND 20

13

13

POLEN

LITAUEN

ESTLAND

7

LETTLAND

2014

4 2003

2013

0 2003

2 2008

2013

1 2007

2013

0 2005

2003

2013

3

8

2013

8

RUMÄNIEN BRASILIEN

61

Bilden

Jag liksom typ hatar dig liksom typ!

Datorspel i Kalla krigets skugga Året är 1984. Kalla kriget är iskallt.

Sommar-OS i Los Angeles står för dörren och det Kalifornienbaserade tv-spelsföretaget Epyx tänker rida på den olympiska vågen. Men när sportspelet Summer Games, till Commodore 64, ska lanseras dyker det upp ett problem: Sovjetunionen har tillsammans med i stort sett hela Östblocket beslutat bojkotta OS. Bristande säkerhetsrutiner, lyder den officiella förklaringen. Men de flesta ser det som ett svar på USA:s bojkott av MoskvaOS fyra år tidigare.

Epyx ställs nu inför ett problem: Radera Sovjet ur Summer Games eller låtsas som det regnar? Man väljer det senare, att radera Sovjet skulle kräva för mycket arbete. Istället genomför man en pr-kupp och skickar en kopia av spelet till den sovjetiska ­a mbassaden – nu har de sin chans att delta i OS trots allt.

Efter några dagar kommer ett svar från ambassaden: Vi har ingen ­Commodore 64, vi har en Atari.

62

Epyx får skicka en ny version. Även om den Sovjetiska ambassaden föredrog Atari var Commodore 64, eller C64, vid den här tiden den hetaste hemdatorn på ­marknaden. När den lanserades i Sverige i början av 1983 kostade den 5 995 kr, men framåt julhandeln samma år hade priset sjunkit till 3 995 kr (cirka 9 000 kr omräknat till dagens penningvärde).

I dag är C64 den mest sålda hem­ datorn någonsin med 17 miljoner sålda exemplar.

Och om två år är det dags för OS i Moskva igen.

— nils pennlert Den 30 september kommer Jimmy Wilhelmsson och Kenneth Grönwalls Generation 64: Commodore gjorde mig till den jag är.

Vad kritiker vill ha Författare, vill du ha bra kritik?

Här är en liten kom ihåg-lista över vad recensenterna oftast lyfter fram som bra respektive dåligt.

Bra! 1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

Verket ger uttryck för empati Texten rymmer ett psykologiskt djup Verket är nyskapande Språket är vackert Berättelsen är spännande Boken är tankeväckande Verket är gripande Hantverket är bra Det finns en stor igenkänningspotential Texten är rolig

1.

2.

3.

Verket är konventionellt Språket är slarvigt Karaktärerna är platta, psykologin brister Författaren skriver läsarna på näsan Texten är enformig och upprepar sig Budskapet är tendentiöst Verket är ytligt Handlingen är förutsägbar Boken är pretentiös Texten är full av klichéer

Dåligt!

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

Källa: Ett hundratal recensioner i DN, SvD, Aftonbladet, Expressen, Sydsvenskan och GP under första halvan av 2014.

Översätt!

Foto: Namn

Poet i dörrkarmen Annika Ruth Persson skulle gärna översätta Adrienne Rich – den amerikanska diktaren och essäisten som förvandlades från finstämd college-poet till skarp ­uttolkare av lesbiskt liv och ­politisk språkaktivist. »Det första jag läste av Adrienne Rich (1929–2012) var en essä som kom ut på svenska på 1980-talet. Sedan dök hon upp igen – och då som poet – när jag för några år sedan började arbeta med min bok om Hannah Arendt. Arendt skrev framförallt i olika t­ idskrifter på 1940-talet, och därför tittade jag närmare på New Yorks ­t idskriftsmiljöer vid den här tiden. Där förekom några personer­ som så småningom kom att bli Hannah Arendts goda vänner, bland annat poeten W H Auden. Han var redaktör för en bokserie som hette Yale Younger Poets och valde 1951 ut Adrienne Richs debutbok A Change of World.

Rich gick då sista året på college och skrev en fin men ganska snäll poesi. Med tiden fick hennes dikter en annan sorts täthet och åberopade med vrede, nyfikenhet och lust verkliga händelser och personer.

Under sin långa bana som diktare, kritiker, essäist och politisk skribent vandrade hon ifrån att vara den här målmedvetna studenten i skrivandets hantverk till att vara fru och mamma i ett amerikanskt familjeliv av 50-talssnitt, och därifrån till att bli litterär professor och politisk aktivist i krigsmotstånd och antirasism på 60-talet och vidare till ett livslångt förhållande med en kvinna och ett poetiskt och politiskt utforskande av sexualitet och kärlek och vidare till redaktörsroll för tidskrifter om lesbisk konst och judisk feminism och vidare till att bli en vis kvinna med öppen blick. Genom hela vandringen

reflekterar hon över det som är skrivandets medium, språket, språken.

Poesin brottas alltid, säger hon, med sitt eget medium. Genom ett urval av hennes texter, över 60 års produktion, hoppas jag kunna spegla något av det som hon funderat så mycket på: dikten som språklig brottning och dikten som politik.

Det finns en dikt av Rich, The Fact of a Doorframe, där dikten framstår som en dörrkarm, som en gräns mellan det privata och det offentliga, mellan det språk som redan finns och det språk som dikten tar vidare. Från dörrkarmen kan poeten ta steget ut mot världen utanför tröskeln eller vända sig in mot de privata rummen.

Rich beskriver även dörrkarmen som det ställe där man ska ställa sig när det blir jordbävning, och för henne

fanns det ett antal dikter, av andra poeter, som i den här meningen fungerade som dörrkarmar. Dikter att ställa sig i när jorden bävade. ›Dikten som dörrkarm‹ skulle kunna vara en bra titel på en samling med essäer och dikter av Adrienne Rich.« - berättat för nils pennlert Annika Ruth Persson Ålder: 58 år Bor: Göteborg och Berlin Översätter från: engelska och tyska Senast utgivna ­översättning: På konsumtions­industrins soptipp. Zygmunt Bauman i samtal med Riccardo Mazzeo (Daidalos, 2013). Även aktuell med den egna ­romanen Hannah Arendts 1940-tal.

En ickebiografi i tre delar (Kabusa).

63

Cirkeln

Inspiration för delad läslust

Foto: Cato Lein

Bokcirkeldrottningen

FAVORIT Med sin roman om

den olyckligt förälskade Ester, Egenmäktigt förfarande, är Lena Andersson kanske Sveriges mest bokcirkeldiskuterade författare på senare år. Och hon diskuterar gärna sina egna texter – men aldrig innan de är klara.

–Det farligaste som finns är att bli alltför osäker och det skulle jag kunna 64

bli om andra fick läsa under tiden jag arbetar. Det handlar om att kunna bevara en svår balans mellan självkritik och den nödvändiga hybris som krävs för att man ska kunna tro att någon annan faktiskt ska vara ­i ntresserad av att läsa vad jag skriver.

Lena Andersson ser en poäng i att inte bli beroende av någon, en viss redaktör eller annan nyckelperson.

Genom att kräva av sig själv att kunna

avgöra när en text är användbar, behåller hon ett absolut oberoende.

– Jag har förstås en redaktör på förlaget, men det är på ett mycket sent stadium i processen i mitt fall. I slutändan kan ingen vara så ­engagerad i min text som jag själv, därför är detta viktigt.

Men även om det är nödvändigt att freda skrivprocessen och tanke­ arbetet från främmande inblandning,

innebär det en viss risk enligt Lena Andersson – den att texten uppfattas på ett sätt hon inte förutsett.

– Nu har jag verkligen blivit förstådd, väldigt förstådd av mina läsare.

Jag kan inte säga annat. Men det finns enstaka återkommande tolkningar som är mot mina intentioner. Efter möten med många läsare kan jag inse att jag borde ha skrivit på ett annat sätt för att undvika dessa tolkningar.

En sådan är att huvudpersonen Ester av en del läsare uppfattats som en typ av groupie, en underlägsen kvinna som dras till en konstnärstyp.

– Jag trodde att jag hade försäkrat mig mot det där genom att redan i första kapitlet utmåla Ester som en närmast intellektuell gigant med en helt osannolik produktion bakom sig för att vara bara strax över ­t rettio år gammal. Det är också så att Ester tycker att XX är lite pinsam och känner sig överlägsen i många avseenden. Och det är det jag velat visa – att när man blir handlöst förälskad spelar sådant ingen roll. Men den här tankefiguren om groupien sitter på något sätt så djupt rotad i vår kultur att vi ser en sådan trots att texten säger något annat.

Men du tror att du hade kunnat ­undvika detta?

– Ja, jag hade i alla fall kunnat ge henne några riktigt imponerande prestigeuppdrag under handlingens­gång för att motverka det. Men ­samtidigt är min poäng att Ester hade varit likgiltig inför sådant. Det hade kunnat vara uppdrag direkt från kungen och hon hade varit ­ointresserad för att hon är helt slukad av sin förälskelse.

Har du själv läst böcker i en bokcirkel?

– Nej, inte om man inte räknar ­a kademiska seminarier och liknande, men det är ju en annan sak. Jag har däremot haft en filosoficirkel med några goda vänner där vi diskuterat

Nu har jag verkligen blivit förstådd, väldigt förstådd av mina läsare, jag kan inte säga annat." moraliska problem eller filosofiska knäckfrågor, ofta utifrån en bestämd tidningsartikel eller liknande.

– Jag tycker att det är underbart.

Detta att man ordnar saker själv. Man bara gör. Ingen kvalitetssäkring, inga bidrag som ska sökas från kommunen eller någon annan. Det handlar om att vi skapar våra liv själva och inser att ingen annan ska göra det åt oss.

Men även om du inte själv varit med i någon bokcirkel – hamnar du i den typen av samtal när du träffar läsare?

– Ja, jag vill gärna göra det, men det finns en maktordning inbyggd i vem som har mikrofonen. Jag är väldigt mån om att låta folk ställa frågor och meddela reflektioner när jag är ute och pratar om mitt skrivande, men det blir ändå inte samma sak. Dels detta med micken – du får ställa en fråga och sedan lämna tillbaka den – dels är ju jag själv, om inte facit så i alla fall en sorts auktoritet på min egen bok.

Men jag har fått väldigt intressanta tankar genom kontakten med läsare vid sådana tillfällen.

– Jag har även varit på bokcirkel där de läst min bok och sedan bjudit in mig, men jag tror inte det är något att sträva efter i alla lägen. Åtminstone ska man nog samtala läsare emellan först. För om jag kommer så får jag på något sätt rollen som facit och det är ju inte den stora poängen med en cirkel. Där ska man ju diskutera olika litterära tolkningar. I och med att jag lämnat ifrån mig min bok är den allmän egendom. Och så ska det vara.

Du är mycket noga med att vara ensam med din text när du arbetar med den, men samtidigt älskar du

diskussioner och samtal, gärna om komplicerade frågor och har starka åsikter. Hur hänger de här två sakerna ihop?

– Alltså. Jag har på sätt och vis en ständig filosoficirkel med alla mina vänner. Så fort vi tar en fika; det är min livsluft. Och det har med skrivandet att göra på så sätt att det är genom dessa ständiga diskussioner jag får en bild av verkligheten. Man kan inte, bör inte skaffa sig den bilden enbart genom att läsa tidningarna.

Det är i diskussionerna man ser vad ­människor tycker, vad som uppfattas som normalt, vad som är avvikande, svårt, omoraliskt. Litteratur handlar ju ofta om att lyfta fram något som på något sätt avviker och kunskapen om detta får jag alltså i samtal med andra.

Egenmäktigt förfarande har blivit mycket läst och diskuterad. När du nu skriver en uppföljare, Utan ­personligt ansvar, en annan bok om samma Ester, tror du den lämpar sig lika väl för boksamtal?

– Ja, ännu mer tror jag faktiskt.

Förra gången så var det en olycklig­ kärlek som aldrig blev något ­r iktigt förhållande, nu träffar hon en man och inleder ett förhållande. ­Problemet är att han är gift, så hon blir ­ä lskarinna. Ett mycket vanligt ­fenomen i verkligheten. Kanske ­k änsligare än den förra boken. Det finns många svåra frågor att diskutera, mycket just om ansvar. Vad har man för ansvar gentemot en som går och hoppas att man ska skiljas?

Och här finns ju kommunikations­ problematiken. Att vara ärlig. Men vissa saker kan ju dö om de uttalas helt och hållet.

— jonas bergroth

65

Cirkelstöd Lo Söllgård startade förlag för ett år sedan och har, vid sidan av romaner, gett ut en kortlek med skrivövningar. I höst följer hon upp med en kortlek för bok­ cirklar.

– Jag fick idén när min man, som inte läser så mycket skönlitteratur, gick med i en bokcirkel. Jag tänkte att det borde finnas ett hjälpmedel för att få igång diskussionerna.

Vad tar du upp i kortleken?

– Jag har försökt fånga in det grundläggande litteraturvetenskapliga, det man brukar titta på när man gör en analys av en bok. Berättarperspektiv, miljöbeskrivningar, karaktärer, teman, språk. Men även mer öppna frågor som uppmanar läsaren att ta in sitt eget liv i diskussionen.

Har du själv bokcirkelerfarenhet?

Tänk utanför cirkeln Det kanske är som att svära i kyrkan, men böcker är inget måste för den som vill starta en cirkel. Här är tre alternativ för dig som vill prova något annat.

Albumcirkeln. De La Souls 3 Feet High and Rising, Nick Drakes Five Leave’s Left och Stevie Wonders Innervisions är några av de skivor som albumcirkeln Classic Album Sundays i London haft uppe till diskussion. Cirkeln startades av journalisten Colleen Murphy och går ut på att man tillsammans lyssnar på en hel skiva som man sedan diskuterar. »Skillnaden mellan en albumcirkel och en bok­cirkel är att det bara tar en timme att lyssna på en skiva«, har Colleen Murphy sagt.

Mediacirkeln. Tack vare Twitter och Facebook blir vi dagligen överösta med information av olika slag. Detta tog den kanadensiska journalisten Sarah Lazarovic fasta på när hon startade Ladies Short-Form Media Auxiliary, ett slags mediacirkel där man istället för böcker diskuterar tidskriftsartiklar, reklamklipp, ståuppframträdanden med mera. »Det är ironiskt, att samtidigt som kvinnor har blivit alltmer upptagna, har bokcirkeln förvandlats till en tyrannisk tidsslukare. Oprahs bokcirkelval brukar landa på omkring 500 sidor och följs av ett batteri med extramaterial och diskussionsfrågor. Det är fantastiskt på många sätt och vis, men det har skapat en bokcirkelkultur som kräver en enorm mängd mental energi.« Tv-cirkeln. Varför inte? Alla kollar på tv-serier ändå. SVT och SR har redan testat det här greppet i sina cirklar om The Wire, Game of Thrones och Girls.

66

– Nej, egentligen inte. Man jag har alltid läst och diskuterat böcker genom mitt jobb. Sen har jag vänner som är med i bokcirklar, några har hållit på i över tio år.

Hur lyckas man hålla ihop så länge?

– Man är samspelta och väljer böcker som engagerar, som får en att verkligen längta efter att träffas och diskutera.

Tips på en sådan bok?

– Marguerite Duras roman ­Älskaren.

Det är en bok man kan sträckläsa och sugas in i, samtidigt finns det hur mycket som helst att diskutera.

Fiktion kontra verklighet, var går gränsen? Frågor som rör kolonialism, sexualitet, hemmahörighet, det gränslösa, normbrytande… Listan kan göras lång. Det är dessutom en bok som inte är så tjock, tror att det kan vara en fördel i en bokcirkel.

Fyrahundrafemtio tipsar Litteraturpoddar När du inte hinner läsa och, som jag, har svårt för ljudböcker är litteraturpoddar ett utmärkt alternativ. I djungeln finns åtminstone dessa tre guldkorn.

The Guardian Books Podcast

guardian.co.uk Allmänbildande och intressant, utan att vara tung. Vi får möta författare som talar om sina böcker, ofta inför publik, men också lyssna på reportage om till exempel ny indisk litteratur och massor av program från den nyss ­avslutade bokfestivalen i skotska Edinburgh.

Allt vi säger är sant

www.alltvisager.se Författarna Lisa Bjärbo och Per Bengtsson samtalar om ungdomslitteratur. Ett ämne exemplifieras genom ett antal boktitlar och en utvald bok diskuteras mer ingående i varje avsnitt. Ofta tillsammans med en gäst.

Bokpalt

bokpalt.wordpress.com Tobias och Rasmus använder podden Bokpalt som en offentlig bokcirkel. En utvald bok diskuteras i varje avsnitt. Inte sällan jämförs boken med andra liknande böcker. Samtalen är avslappnade och roliga.

— linda odén

Måste man läsa boken?

En demokratisk bokklubb är en bra bokklubb.

Så länge det demokratiska valet av bok är en bok du vill läsa. Om valet faller på säg en fantasy­tegelsten med miljarder karaktärer med mer eller mindre omöjliga namn och det är ungefär det värsta du kan tänka dig känns det kanske en aning sämre. Det har hänt.

Vad gör du om boken din bokklubb valt att läsa känns helt omöjlig att ta sig igenom? Det är ändå någon som har föreslagit boken i fråga och andra som varit med och bestämt att den ska läsas. Är det inte respektlöst att inte läsa då? Spontant är mitt svar ja. Det är inte riktigt okej att strunta i att läsa böcker bara för att de inte lockar. Lite av vitsen med en bokklubb är dessutom att vidga sin läsning. Jag läser gärna böcker i de flesta genrer, men några gånger har de varit helt omöjliga att läsa färdigt. I sådana stunder är det lite mer bekvämt att tillhöra en bokklubb där vinet och umgänget står i fokus, inte själva böckerna.

Vad gjorde jag då med den tjocka fanasyboken?

Läste drygt 100 sidor, muttrade mig igenom en bokklubbsträff och skrev sedan ett blogg­ inlägg innehållande ordet »dvärgsex« vilket genererade en massa läsare. Inget ont som inte har något gott med sig. Lite mer pinsamt var det då jag inte orkade igenom en känd roman av en ansedd författare. Kände mig en aning korkad och det är ingen trevlig känsla. Alternativet hade varit att skolka, men det hade å andra sidan känts både tråkigare och fegare. Bättre då att stå för det man tycker – samtalet blir dessutom mer spännande om alla inte tycker lika.

Fyrahundra­femtios bokcirkeltips Komma och gå är berättelsen om den framstående kirurgen Kweku Sai, som lämnar sin familj i USA och reser tillbaka till Ghana. I inledningen dör han av en hjärt­ attack i sin trädgård och medan familjen han övergivit gör sig redo för begravning, får vi i återblickar ta del av deras liv. Vi får lära känna Fola, frun som trots allt var hans livs kärlek och de fyra barnen; Olu, tvillingarna Kehinde och Taiwo och Baby Sai Sadie, som snart fyller 20. Fyra individer som råkat få samma föräldrar, eller finns det mer än så mellan dem?

Komma och gå av Tayie Selasi (W&W/ Månpocket)

Under en semester förändras Mias man Fredrik. Han blir vårdslös, kör som en galning och faller en dag ihop. Det visar sig att Fredrik har en hjärntumör och att en operation riskerar att förändra hans ­personlighet. Mia har stora svårigheter att fortsätta älska sin man. Hur lever du med en person som inte längre är sig lik? Ännu svårare blir det när fruktansvärda saker han gjort avslöjas. Du försvinner är en ­fascinerande och välskriven roman om en sjukdom som förändrar allt.

Du försvinner av Christian Jungersen (Norstedts)

Reportageboken om fyra tunisiska kvinnor efter revolutionen är mer spännande än den mest spännande thriller. Selma, Meherzia och Mabrouka sitter i den konstituerande församlingen, där de representerar olika partier och ofta har olika syn på hur det framtida Tunisien ska se ut. Amira är en så kallad martyrhustru - hennes man dödades under revolutionen. Vi får följa dem under tre spännande år i Tunisiens historia.

Foto: Ola Kjelbye

— linda odén

— linda odén

Tips på bloggar som ordnar bokprat • joanna-ochdagarnagar.blogspot.com • enbokcirkelforalla.se • fiktiviteter.se Eller så kikar du bara in på valfri bokblogg för att bara läsa eller delta i samtalet.

Det här är vår tid - fyra kvinnor av Fanny ­Härgestam (Natur & Kultur)

Frågor och diskussionsmaterial till de här böckerna och tidigare lästips finns på fyrahundrafemtio.se/cirkeln

67

Beckomberga – Ode till min familj

Visenterna av Ulf Lundell

av Sara Stridsberg

164 KR

184 KR

68

I Sara Stridsbergs bedövande vackra roman är mentalsjukhuset intill Judarskogen både en monstruös ängel och en gammal utopi om att fånga den som faller.

188 KR

Med träffande iakttagelser kring vår samtid lotsar Ulf Lundell läsaren genom författaren Frank Kornfeldts ensamhetsprojekt. Visenterna är en roman om längtan, ledan, döden, kvinnan, åldrandet och en allt mer alienerad samtid.

Livet

Ett liv för lite

av Ken Ring & Klas Ekman

av Kristofer Ahlström

En sak går att säga rent objektivt: få andra svenskar genom historien har levt så spännande liv som Ken Ring.

Och i Livet berättar han om det helt utan censur. Detta är en sagolik berättelse om hur han fann sig själv och en mening med sitt liv i sin familj och i sitt andra hemland – Kenya.

177 KR

Välj bland 10 miljoner titlar!

Syskonen Caroline och David växer upp med ett särskilt band mellan sig. Men världens sorger kryper allt närmare David, och när han glider in i psykisk sjukdom kan inte Caroline skydda honom från hans tankar. Under många år lever de parallella liv, men så sker något som åter för dem samman.

Sett, hört & läst Redaktionens medlemmar berättar om böckerna, filmerna och låtarna som har varit viktigast för dem på sista tiden.

Nils Pennlert, reporter: Min sommarläsning var som ett lapptäckte. Inga schemalagda läsprojekt. Slumpen styrde. Böcker plockades upp i sommarstugor, hos släktingar, på loppisar och i trådbackar på ICA. Gamla surdegar – böcker som samlat damm i flera år – förbarmades över.

Ur detta virrvarr stack några titlar ut: JM Coetzees Onåd, som jag vill plantera i alla bokcirklar ute i landet, och Ted Knapps fina uppslagsbok Längs kusten i Bohuslän: skrönor och fakta för båtfarare och andra skärgårdsälskare.

Och, alltid, Eva Lindström, Sveriges bästa bilderboksförfattare. Apan och jag, Olli och Mo, Min vän Lage, Jag rymmer… Lindström gör nattandet till en konstupplevelse.

Lasse Winkler, chefredaktör: Sommarens höjdpunkt var Hack Attack (ebok), den brittiske journalisten Nick Davis detaljerade berättelse om den genomkorrumperade och kriminella tabloidjournalistiken i Storbritannien.

I centrum står mediamogulen Rupert Murdoch och nedläggningen av News of the World. En högtidsstund för en

Chefredaktör, ansvarig

cyniker.

Läste också Alfabetshuset (pbok) av Jussi Adler Olsson. En annorlunda historia jämfört med den polisserie som gjort honom känd i Sverige. En skickligt berättad thriller om vänskap och svek där händelser på ett nazistiskt sinnessjukhus i slutet av andra världskriget spelar en stor roll. En annan höjdare har varit den brittiske författaren John Harveys allra sista roman, Darkness, Darkness som också är den sista boken om polisen Charlie Resnick.

Det blev tolv böcker om Resnick och Darkness, Darkness är ett mästerverk på flera sätt. Den utspelar sig på två plan, dels i nutid och dels under gruvstrejken på 80-talet och är en berättelse om moral och värderingar. Som alltid i John Harveys författarskap.

Men den är också en stilstudie i hur man tar ett litterärt farväl av en gestalt man byggt en lång serie på.

Helena Bäckhed, formgivare: Sommarens läsning inleddes under två veckorschartern på Kreta. Väskan var fullpackad med böcker (fick betala 800 på hemvägen), men väl framme hittade jag mängder av böcker som väckte min nyfikenhet. Groucho Marx Groucho och jag,

E-post ovanstående

utgivare och vd Lasse Winkler

förnamn@fyrahundra-

Bildredaktör och fotograf Ola Kjelbye

Omslagsfoto Ola Kjelbye

femtio.se

var den klara favoriten. Bottennappet var, inte oväntat, en Harlequin (min första) jag inte ens minns namnet på.

Sommarens gemensamma nämnare var lättläst med andra ord.

I övrigt slukade jag tv-serier när solen gjorde de flesta kroppar svettiga och röda. The Newsroom, Masters of Sex och Top of The Lake för att nämna några.

Och, ja, jag är en av de där få som är mycket nöjda över höstens intåg.

Jonas Bergroth, redaktör: Den varmaste sommaren på länge liksom hejdade sig mitt i steget. Vinden fick ett skarpare bett och dottern kom hem från dagis med snoret i strängar under näsan.

Det är »den vår de svaga kalla höst« för att tala med Erik Axel Karlfeldt, nationalskalden som föddes för 150 år sedan. Stina Otterbergs lättillgängliga essä – Älska, dricka, sjunga, leva, dö – om denne store språklige innovatör har varit mitt sällskap framför kakelugnen några mörka kvällar. Det är ett författarskap som gärna hamnar lite i skuggan av exempelvis den folkkäre Fröding, men som innehåller några av de vackraste formuleringar som finns på svenska språket. Några av de mest spridda uttrycken också, och jag ser fram emot en renässans. »Intet är som väntanstider« …

Medarbetare i detta nummer Helena Bäckhed, Erik Eje Almqvist, Marit Larsdotter, Kristin Lindström, Pär Ljung, Maja Modén, Ola Nilsson, Matilda Shayn, Fredrik Wegraeus, Johanna Westlund.

Formgivning Helena Bäckhed och Pär Ljung Korrektur Inga-Maj Åshuvud Nils Åshuvud

Reportrar och redaktörer Jonas Bergroth Nils Pennlert

69

s 12

... författaren som kritiserar sin egen bok?

s 18

… vårt sjuka förhållande till lyx?

s 20

… nostalgitrenden bland årets bokomslag?

s 21

… Ulf Lundells statiska omslagstexter?

s 27

… författaren som älskar att vara antilitterär?

s 32

… den unge författaren som lever i en gammal mans musikaliska själ?

70

s 36

… författarna som bröt mot alla regler när de valde brottsplats?

s 58

… Dave Eggers framtidsspaning?

s 66

…bokcirkeln utan böcker?

Foto: Ola Kjelbye

Du missade väl inte…

Träna svenska för vuxna och barn på Stadsbiblioteket i Göteborg I höst startar Röda Korset i Göteborg en gemensam Träna svenska-verksamhet för vuxna och barn. Verksamheten riktar sig till deltagare i alla åldrar som har svenska som andraspråk. Ingen föranmälan krävs – alla är välkomna och det är öppet hus.

Träna svenska för vuxna handlar om att människor möts för att samtala med varandra. I samtalen fokuserar vi på att deltagarna ska utveckla sina kunskaper i det svenska språket.

Träna svenska för barn sätter litteratursamtalet i fokus. Det blir högläsning och efter läsningen samtalar vi om texten. Barnen kommer att få leka med bokstäver, det svenska språket och skriva egna kortare texter.

Till projektet har Röda Korset rekryterat och utbildat volontärer.

I Sverige arbetar Röda Korset utifrån de behov som finns lokalt. Det kan vara allt från läxläsning, social verksamhet eller första hjälpen till stöd till migranter, familjeåterförening och krisstöd. Läs mer om vårt arbete hemma i Sverige på www.redcross.se.

Tid: Onsdagar 17:30-19:00 Plats: Stadsbiblioteket, Göteborg Ledare för Träna svenska-verksamheten är Elin Johansson. Hon är litteraturvetare, skrivpedagog och driver bokförlaget Seriöst Förlag. Just nu arbetar hon främst med frågor som rör barns läsande och skrivande. Bland annat håller hon i läs/skrivworkshops på skolor och föreläser i ämnet för pedagoger och bibliotekspersonal. Hon driver även webbsidan Litteraturväggen.se.

Logotyp

Det röda korset är kännetecken för rödakorsrörelsens nationella föreningar.

Korset ska alltid åtföljas av en text som anger vilken nationell förening som avses. I fredstid är organisationen Svenska Röda Korsets symbol/logotyp ett rött kors på vit botten, alltid i kombination med namnet Röda Korset, för att inte förväxlas med skyddssymbolen.

Det är inte tillåtet för tidningar att publicera logotypen utan tillstånd av ansvarig för insamlingar Malin Barnö (telefon 08-452 48 62, malin.barno@redcross.se) eller Bitte Gernandt (telefon 08-452 48 13, bitte.gernandt@redcross.se)

Foto: Ola Kjelbye

Kortnovellen: Triptyk Helgongestalt På stan hade föraktet för svaghet tagit sig åter nya former. Han kunde förställa sig och smälte in ganska väl. Hon var mer synlig. De låg med varandra då och då när hennes pojkvän var på jobbet.

Efteråt i sängen hände det att han strök med fingertopparna över ärrvävnaden på hennes underarmar och då brukade hon säga något om att världen river henne men hon talade aldrig om missbruk. Hon sa att hans smala säng var en strandremsa som hon spolades upp på efter stormar och skeppsbrott.

Ibland träffades de alla tre och hennes pojkvän brukade säga förtroliga saker till honom. »Du förstår världen river henne,« brukade han säga.

Sedan blev de fulla igen, drog runt på stan och slängde med sina långa armar.

Madonna med barn el. korsfästelse »Det vore inte naturligt,« sa kvinnan och återvände till sin filmkamera.

Femton meter framför linsen låg en lejonhona på sidan och försökte få en antilop­ unge att dia. Antilopungen nosade på lejoninnans buk. Ungen varken förstod eller kände igen sig, men den försökte ändå. De kanske anade båda två att det inte skulle gå, men har man börjat betrakta någon på det där sättet så går det inte att sluta.

Kvinnan hade fångat hela förloppet med kameran. Hon hade en närbild på hur lejoninnans klor trängde in i antilopens hals i en våldsam kullerbytta. Efter det dök ungen upp och när de väl fick syn på varandra så fanns det väl inget val. Band knöts och sen tog det omöjliga vid. »Men mata den då,« sa en av männen från byn och tittade uppfordrande på henne.

Flera av de som kommit dit från byn var medlemmar av Jehovas Vittnen och de visade bilder på lejon som sover med lamm. »Titta,« sa en av dem, höll upp ett nummer av Vakttornet och pekade på bilden.

Men naturfilmaren var obeveklig. Hennes uppgift var att dokumentera och vittna. »Naturen måste ha sin gång,« sa hon.

Hon betraktade gruppen av Jehovas Vittnen en stund och beslöt sig för att inte ge sig in på några vidare diskussioner.

Helgongestalt »Det är din lägenhet,« sa hon milt avfärdande.

Han hade skrivit in henne som medsökande på sin plats i bostadskön men nu när de faktiskt var på visning kändes det helt fel i magen. »Alla lägenheter är nyrenoverade,« sa kvinnan som arrangerade visningen.

Det var åtta lägenheter, en hel trappuppgång, och de var alla nyrenoverade och ute för visning. »Vi kommer att stå på kontraktet båda två,« sa han och tittade ut genom fönstret.

De gick in i nästa lägenhet. Han strök henne över ryggen och hon kunde knappt fatta att hon skulle kunna bo här om hon ville. Med lagligt kontrakt och allt. I Stockholm. Hans hand gick ner över ryggen och strök över skinkorna. Det kändes helt absurt. Det var dessutom en hel trappuppgång med åtta nyrenoverade tomma lägenheter. »Var är alla som bodde här förut egentligen?« sa Ola Nilsson (f. 1972) är förfathon när hans hand lämnade hennes rumpa. tare. Han ­debuterade 2005 »De bor väl någon annanstans,« sa kvinnan som med Prosa åren 1995–2005. visade lägenheterna och någon skrattade generat.

72

stockholm ligger i ruiner

”Spillrorna efter husen och byggnaderna som fallit har förvandlat staden till en gigantisk kyrkogård.

Människolik flyter som stockar i Strömmen och Saltsjön.

Ingen läser en bön vid graven. Ingen har räknat alla lemlästade människor i Stockholm.

Annons/Bonnier2 Efter katastrofen går ingen fri. Nu är min främsta uppgift i livet att ta hand om den lille pojken.

Han är förkyld och har feber och jag har burit honom på mina axlar nästan hela dagen.”

i butik nu

Finns även som e-bok.

73