Symphony No. 12
De döda på torget
for mixed choir and orchestra
Text: Pablo Neruda
(Los muertos de la plaza)
1974
Composer’s note
Mitt engagemang i detta verk är inte politiskt. Namnet på nation och namnen på människor och orter står för mig som symboler för det som har hänt och som händer runt om i världen. Hela människans historia handlar om människans grymhet mot människan – som i begynnelsen: en individ ställdes mot en annan – och den svagare slogs ned. När sedan de stora folkkollektiven växte fram, så fanns detta grundmotiv där och som av vissa politiker utvecklades till ett genomgående fruktansvärt tema – grymhetens. Men grundmotivet fanns och finnes alltid där! Det var i detta utgångsläge som jag engagerade mig för uppgiften att skriva ett verk med “tidsaktualitet i djup bemärkelse”. Ingen diktning är så långt borta från “lögn och förbannad dikt” som Pablo Nerudas, och med sin varma och djupa medkänsla med de utstötta kommer den alltid att aktualisera de högsta etiska begreppen i en värld där även den barmhärtige samariten har slagits ned.
(Texten-kören ingår i ett rent symfoniskt sammanhang, utan solistiska inslag. Sålunda talar en man genom ett helt körkollektiv.)
Mein Engagement für dieses Werk ist nicht politischer Art. Der Name der Nation und die Namen der Menschen und Orte sind mir Symbole für das, was geschehen ist und rund um uns herum immer wieder in aller Welt geschieht. Die Geschichte der Menschheit ist in ihrer Gänze die Geschichte der Grausamkeit Mensch gegen Mensch – wie zu Anbeginn: einer gegen den anderen, und der Schwächere wird zu Boden geschlagen. Als dann die großen Volkskollektive heranwuchsen, so lag dieses Grundmotiv da schon im Keime verborgen und wurde von gewissen Politikern zu einem allumgreifenden Thema entwickelt – dem Thema der Grausamkeit. Von diesem Grundmotiv ausgehend engagierte ich mich für die Aufgabe, ein Werk zu schreiben mit “Zeitaktualität in tiefster Bemerkung”. Es gibt keine Dichtung, die so weit von “Lüge und verdammtem Gedicht” entfernt ist wie die Pablo Nerudas, und mit seinem warmen und tiefen Mitgefühl mit den Verstoßenen wird seine Dichtung immer die höchsten ethischen Werte aktualisieren in einer Welt, in der auch der barmherzige Samarit niedergeschlagen wird.
(Text und Chor bilden Bestandsteile eines rein symphonischen Zusammenhanges ohne Beteiligung von Solisten. Dergestalt spricht ein Mann durch ein ganzes Chor-Kollektiv.)
Allan Pettersson
DE DÖDA PÅ TORGET
28 januari 1946. Santiago, Chile.
Pablo Neruda, La Arena Traicionada III, Canto general, Buenos Aires 1955.
(Svensk tolkning: Artur Lundkvist / Francisco J Uriz)
DE DÖDA PÅ TORGET
Jag kommer inte här och gråter där de föll: jag kommer till er, vänder mig till er som lever, vänder mig till dig och till mig och bultar mot ditt bröst. Andra föll tidigare. Minns du? Ja, du minns. Andra som hade samma namn och efternamn.
I San Gregorio, i det regniga Lonquimay, i Ranquil föll de förskingrade av vinden, i Iquique begravda i sanden, utmed havet och öknen, utmed röken och regnet, från högslätten till arkipelagerna har andra män blivit mördade, andra som hette Antonio som du, som var fiskare eller smeder som du: Chiles kött och blod, ansikten ärrade av vinden, torterade av öknen, märkta av lidandet.
Vid fosterlandets murar, nära snön och dess kristaller, bakom floden av grönt lövverk, under nitratet och sädesaxet fann jag en bloddroppe från mitt folk och varje droppe brann som eld.
MASSAKERN
Men då var blodet gömt under rötterna, blev borttvättat och förnekat (det var så långt borta), Söderns regn sköljde bort det från marken (så långt borta var det), salpetern förtärde det på pampan och folkets död var såsom den alltid har varit: som om ingen dog, ingen alls, som om det vore stenar som fallit på marken eller vatten över vattnet.
Från Norden till Södern, där de förintade eller brände de döda, blev de begravda i mörkret eller i tysthet brända om natten, deras benknotor hopades vid ett gruvhål eller vräktes i havet: ingen vet var de finns nu, de har ingen grav, de är skingrade bland fosterlandets rötter, med sina torterade fingrar, sina arkebuserade hjärtan: chilenarnas leende, pampans tappra män, tystnadens kaptener.
DIE TOTEN AUF DEM MARKT
28 Januar 1946. Santiago, Chile.
Pablo Neruda: La Arena Traicionada III, Canto general, Buenos Aires 1955.
(Übertragung aus dem Schwedischen ins Deutsche: Eberhard Eyser)
DIE TOTEN AUF DEM MARKT
Ich komme nicht daher und weine, wo sie gefallen, ich komme zu euch, die ihr lebet, wend’ mich an euch, wende mich an dich und mich und schlag’ dir an die Brust. Andere starben schon früher, du weißt? Ja, du weißt! Andere, die auf den gleichen Namen hörten. In San Gregorio, im regnerischen Lonquimay, in Ranquil fielen sie verweht vom Winde, in Iquique begraben im Sande längs dem Meer, in der Wüsste und bei Nebel und Regen, vom Hochland bis nieder zum Meer hinab hat andre Männer man umgebracht, andere mit Namen Antonio wie du, die sie Fischer war’n oder Schmiede wie du: Du, Chiles Fleisch und Blut, Gesichter voller Narben, gequält von Wind und Wüste, ausgemergelt durch ihr Leiden.
Am Rand des Vaterlandes nah beim Schnee mit Kristallnem Glanz, dort beim Flusse grünen Laubes, unter Salpeter und Weizenähren, fand ich die Blutstropfen meines Volks, und jeder Tropfen Blut brannte wie Feuer.
DAS BLUTBAD
Doch alles Blut verbarg man im Unterholz, weg wusch man es, hat’s verleugnet. (Es war so weit entlegen.) Regen wusch’s dort im Süden vom Boden. (Wie weit weg war es doch!) Salpeter zerfrass es auf den Pampas. Des Volkes Tod war, was immer er gewesen: als ob niemand starb, als ob nur schwere Steine zu Boden gefallen oder Wasser über Wasser.
Vom Norden und Süden har man die Toten vernichtet, hat man sie verbrannt.
Feigheit war’s, als man sie heimlich verscharrte im Schutze dunkler Nächte. Die Gebeinsreste warf man in ein Salzbergwerk und ins Wasser des Meeres. Niemand weiß, wo nun sie sind, sie haben kein Grab.
Zwischen ihrer Heimat Wurzeln liegt die Asche ihrer gefolterten Gebeine und zu Fetzen geschossene Herzen. Lächelt ihr, Chilenen, ihr Helden der Pampas, Meister ihr des Schweigens.
LOS MUERTOS DE LA PLAZA
28 de enero 1946. Santiago de Chile.
Pablo Neruda: La Arena Traicionada III, Canto general, Buenos Aires 1955.
LOS MUERTOS DE LA PLAZA
Yo no vengo a llorar aquí donde cayeron: vengo a vosotros, acudo a los que viven. Acudo a ti y a mí y en tu pecho golpeo. Cayeron otros antes. ¿Recuerdas? Sí, recuerdas. Otros que el mismo nombre y apellido tuvieron. En San Gregario, en Lonquimay lluvioso, en Ranquil, derramados por el viento, en Iquique, enterrados en la arena, a lo largo del mar y del desierto, a lo largo del humo y de la lluvia, desde las pampas a los archipiélagos fueron asesinados otros hombres, otros que como tú se llamaban Antonio y que eran como tú pescadores o herreros: carne de Chile, rostros cicatrizados por el viento, martirizados por la pampa, firmados por el sufrimiento.
Yo encontré por los muros de la patria, junto a la nieve y su cristalería, detrás del río de ramaje verde, debajo del nitrato y de la espiga, una gota de sangre de mi pueblo y cada gota, como el fuego, ardía.
LAS MASACRES
Pero entonces la sangre fué escondida detrás de las raíces fué lavada y negada (fué tan lejos), la lluvia del Sur la borró de la tierra (tan lejos fué), el salitre la devoró en la pampa: y la muerte del pueblo fué como siempre ha sido: como si no muriera nadie, nada, como si fueran piedras las que caen sobre la tierra, o agua sobre el agua.
De Norte a Sur, adonde trituraron o quemaron los muertos, fueron en las tinieblas sepultados, o en la noche quemados en silencio, acumulados en un pique o escupidos al mar sus huesos: nadie sabe dónde están ahora, no tienen tumba, están dispersos en las raíces de la patria sus martirizados dedos: sus fusilados corazones: la sonrisa de los chilenos: los valerosos de la pampa: los capitanes del silencio.
Ingen vet var mördarna begravde dessa kroppar, men de ska återkomma ur jorden för att utkräva det spillda blodet i folkets återuppståndelse.
Mitt på torget begicks detta brott.
Inga buskar dolde folkets rena blod och pampans sand uppsög det inte.
Ingen gömde detta brott.
Detta brott begicks mitt i fosterlandet.
NITRATETS MÄN
Jag var i salpetern med de mörka hjältarna, med dem som grävde ut den fina, gödande snön ur planetens hårda skal, och jag tryckte med stolthet deras händer av jord.
De sade mig: ”Se broder, hur vi lever här, i Humberstone, i Mapocho, i Ricaventura, i Paloma, i Pan de Azúcar, i Piojillo.”
Och de visade mig sina portioner av eländig föda, jordgolven i husen, solen, dammet, vägglössen och den oändliga ensamheten.
Jag såg hur de arbetade, med spåren av deras händer ingröpta i skovelskaften.
Jag hörde en röst som kom ur det trånga gruvhålets djup som från en helvetisk livmoder, och jag såg en varelse utan ansikte, en smutsig mask av svett och blod och damm, som visade sig ovanför.
Och denne sade mig: ”Vart du än går, tala om dessa plågor, broder, tala om din bror som lever härnere, i helvetet.”
DÖDEN
Chilenska folk, här beslöt du att räcka handen till pampans förföljda arbetare och kallade, kallade mannen, kvinnan och barnet till detta torg, för ett år tillbaka. Och här spilldes blodet. Mitt i fosterlandet utgöts det, mitt emot palatsen, mitt på gatan, för att alla skulle se det, och ingen kunde stryka bort det, och de röda fläckarna blev kvar som obevekliga planeter.
Wer weiß wo das Mörderpack ihrer Leiber verscharrte?
Aber sie kommen wieder aus der Erde, um das vergossene Blut zu rächen wenn das Volk sich von dem Joch befreit.
Auf dem Markplatz geschah eine schändliche Tat.
Nicht ein Busch verbarg des Volkes reine Blut, der Sand der Pampas wollte nicht es saugen.
Niemand verhüllte diese Tat.
Das Verbrechen geschah hier bei uns im Vaterland.
MÄNNER IM
SALPETER
Ich war im Salzwerk bei den kühnen Helden des Dunkels, beim Bergen des feinen, fruchtbaren Schnee aus der Erde harter Schale, ich drückte mit Stolz ihre Hände, an denen war Erde.
Und sie sagten: Bruder, sieh, wie wir hier leben!
in Humberstone, in Mapocho, in Ricaventura, in Paloma, in Pan de Azúcar, in Piojillo.
Und dann zeigten sie mir ihre Rationen an erbärmlicher Nahrung, elende Behausung, Hitze, Staub und Wanzen und eine endlose Einsamkeit.
Ich sah wie sie sich abmühten, die Spuren ihrer Hände eingekerbt im Schaufelschafte.
Ich hörte den Ruf aus enger und tiefer Bergwerke Schacht, wie von der Hölle Gebärmutter und ich sah, ein Geschöpf, das hatte kein Gesicht mehr mit schmutzerstarrter Maske, Blut und Schweiß, das aus den Tiefen herauf kam.
Und dieser Mann sagte: Wo immer du hinkommst, sprich von diesen Qualen! Bruder, künde du von uns, die wir, deine Brüder, hier leben im Inferno!
DER TOD
Du, Chiles Volk! Hier wolltest du die Hände reichen verfolgten Arbeitern der Pampas, und so riefest du, Riefest du Männer, Frauen und Kinder an diesen Ort, das war vor einem Jahr. Man hat Blut vergossen. Hier im Vaterlande floß Blut, hier vor den Palästen, auf der Straße, damit alle es besähen und niemand gar hinweg es wüsche. Und die Flecke roten Bluts blieben wie umbarmherzige Planeten.
Nadie sabe dónde enterraron los asesinos estos cuerpos, pero ellos saldrán de la tierra a cobrar la sangre caída en la resurrección del pueblo.
En medio de la Plaza fué este crimen.
No escondió el matorral la sangre pura del pueblo, ni la tragó la arena de la pampa.
Nadie escondió este crimen.
Este crimen fué en medio de la Patria.
LOS HOMBRES DEL NITRATO
Yo estaba en el salitre, con los héroes oscuros, con el que cava nieve fertilizante y fina en la corteza dura del planeta, y estreché con orgullo sus manos de tierra.
Ellos me dijeron: ”Mira, hermano, cómo vivimos, aquí en ”Humberstone”, aquí en ”Mapocho”, en ”Ricaventura”, en ”Paloma”, en ”Pan de Azúcar”, en ”Piojillo”.
Y me mostraron sus raciones de miserables alimentos, su piso de tierra en las casas, el sol, el polvo, las vinchucas, y la soledad inmensa.
Yo vi el trabajo de los derripiadores, que dejan sumida, en el mango de la madera de la pala, toda la huella de sus manos.
Yo escuché una voz que venía desde el fondo estrecho del pique, como de un útero infernal, y después asomar arriba una criatura sin rostro, una máscara polvorienta de sudor, de sangre y de polvo.
Y ése me dijo: ”Adonde vayas, habla tú de estos tormentos, habla tú, hermano, de tu hermano que vive abajo, en el infierno”.
LA MUERTE
Pueblo, aquí decidiste dar tu mano al perseguido obrero de la pampa, y llamaste, llamaste al hombre, a la mujer, al niño, hace un año, a esta Plaza. Y aquí cayó tu sangre. En medio de la patria fué vertida, frente al palacio, en medio de la calle, para que la mirara todo el mundo y no pudiera borrarla nadie, y quedaron sus manchas rojas como planetas implacables.
Det skedde när chilenarnas händer sträckte fingrarna över pampan, och från hela hjärtat steg deras enade ord, det skedde när du, mitt folk, skulle sjunga en gammal sång full med tårar, med hopp och smärtor: bödelns hand slog till och dränkte torget i blod!
HUR FANORNA FÖDDES
Så har det hittills varit med våra fanor. Folket har broderat dem med sin ömhet, sytt samman trasorna med sitt lidande.
Har fäst stjärnan med sin brinnande hand.
Och klippt det blå ur skjorta eller himlavalv för att bli fosterlandets stjärna.
Det röda framträdde sakta, droppe för droppe.
JAG KALLAR PÅ DEM
En efter en ska jag tala med dem i kväll. En efter en ska ni framträda i mitt minne, på detta torg i kväll.
Manuel Antonio López, kamrat.
Lisboa Calderón, andra förrådde dig, vi fortsätter ditt livsverk.
Alejandro Gutiérrez, fanan som föll med dig lyfts över hela jorden.
César Tapia, ditt hjärta är i dessa fanor, klappar i dag i torgets vind.
Filomeno Chávez, jag tryckte aldrig din hand, men din hand är här: en ren hand som döden inte tar död på.
Ramona Parra, unga lysande stjärna, Ramona Parra, bräckliga hjältinna, Ramona Parra, blodfläckade blomma, vår vän, tappra hjärta, exemplariska flicka, gyllne krigarinna: vi svär vid ditt namn att fortsätta kampen för att ditt utgjutna blod ska blomma.
So war es, als chilenische Hände über Pampas und Land sich streckten und aus heißen Herzen das Wort der Einheit erklang. So war es, als du, mein Volk, ein gar altes Lied angestimmt voller Tränen, mit Hoffnung, Schmerzen: Henkers Hand schlug zu, ertränkte den Markplatz in Blut!
GEBURT DER FAHNEN
So war es bisher immer mit unsren Fahnen: Menschen des Volkes stickten sie liebevoll, nähten mit Garn, das ihnen ihr Leiden spann, hefteten den Stern mit feuriger Hand, schnitten blaue Streifen aus Hemd und Himmelszelt, schufen des Vaterlandes Leitstern.
Das rote kam dann zum Vorschein, Tropfen für Tropfen.
ICH RUFE SIE
Mit einem jeden bespreche ich mich heut’nacht. Jeder von ihnen erscheint mit im Angedenken, an diesem Ort heut’nacht.
Manuel Antoni López, du, mein Kam’rad!
Lisboa Caldéron, verraten hat man dich, wir vollenden dein Lebenswerk.
Alejandro Gutiérrez, du fielst mit ihr, der Fahne, hoch weht sie über alle Welt
Cesar Tapia, dein Herz ist heut’ in diesen Fahnen, die auf dem Markt im Winde flattern.
Filomeno Chávez, ich drückte niemals dir die Hand, doch ist stets sie hier so rein, daß der Tod gegen sie machtlos ist.
Ramona Parra, junger, leuchtender Stern, du!
Ramona Parra, gebrechliche Heldin, Ramona Parra, Blume befleckt mit Blut, du Freund, tapferes Herz du! mustergültiges Mädchen, gold’ne Kriegerin, du! Wir schwören in deiner Namen, dass den Kampf wir weiter führ’n, auf daß dein vergossenes Blut erblühe.
Fué cuando mano y mano de chileno alargaron sus dedos a la pampa, y con el corazón entero iría la unidad de sus palabras: fué cuando ibas, pueblo, a cantar una vieja canción con lágrimas, con esperanza y con dolores: vino la mano del verdugo y empapó de sangre la plaza!
CÓMO NACEN LAS BANDERAS
Están así hasta hoy nuestras banderas. El pueblo las bordó con su ternura, cosió los trapos con su sufrimiento.
Clavó la estrella con su mano ardiente.
Y cortó, de camisa o firmamento, azul para la estrella de la patria.
El rojo, gota a gota, iba naciendo.
LOS LLAMO
Uno a uno hablaré con ellos esta tarde. Uno a uno, llegáis en el recuerdo, esta tarde, a esta plaza.
Manuel Antonio López, camarada.
Lisboa Calderón, otros te traicionaron, nosotros continuamos tu jornada.
Alejandro Gutiérrez, el estandarte que cayó contigo sobre toda la tierra se levanta.
César Tapia, tu corazón está en estas banderas, palpita hoy en el viento de la plaza.
Filomeno Chávez, nunca estreché tu mano, pero aquí está tu mano: es una mano pura que la muerte no mata.
Ramona Parra, joven estrella iluminada, Ramona Parra, frágil heroína, Ramona Parra, flor ensangrentada, amiga nuestra, corazón valiente, niña ejemplar, guerrillera dorada: juramos en tu nombre continuar esta lucha para que así florezca tu sangre derramada.
FIENDERNA
De släpade hit gevären laddade med krut, de gav order om den bittra utrotningen, de mötte här ett folk som sjöng, ett folk förenat i plikt och kärlek, och den slanka flickan föll med sin fana, och den leende pojken rullade sårad vid hennes sida, och häpet såg folket de döda stupa under raseri och smärta.
Då, på denna plats där de mördade föll, sänktes flaggorna för att indränkas blodet och höjas igen mot mördarna.
I dessa dödas namn, våra döda, kräver jag straff.
För dem som fläckade fosterlandet med blod kräver jag straff.
För bödeln som gav befallning om denna död kräver jag straff.
För förrädaren som steg upp genom brottet kräver jag straff.
För den som gav ordern om dödskampen kräver jag straff.
För dem som försvarade detta brott kräver jag straff.
Jag vill inte att de räcker mig handen genomdränkt av vårt blod.
Jag kräver straff.
Jag vill inte se dem som ambassadörer, inte heller trygga i sina hem.
Jag vill se dem här som dömda, på detta torg, på denna plats.
Jag kräver straff.
HÄR ÄR DE
Jag ska kalla på dem som om de vore här. Bröder, ni vet att vår kamp ska fortsätta på jorden.
Den ska fortsätta i fabriken, på landsbygden, på gatan, i salpetergruvan.
I den gröna och röda kopparns krater, i kolet och dess fruktansvärda grotta.
Vår kamp ska fortsätta överallt, och dessa fanor som bevittnat er död, som genomdränktes av ert blod, ska mångfaldiga sig i vårt hjärta som den oändliga vårens löv.
DIE FEINDE
Sie schleppten Gewehre her, geladen mit Pulver und befahlen diese grausame Metzelei.
Sie trafen hier ein Volk, das sang, ein Volk, vereinigt in Pflicht und Liebe, und das schlanke Mädchen fiel mit Fahne, und der lächelnde Jüngling rollte verwundet an ihrer Seite, und schreckerstarrt sah man die Toten fallen, mit vor Wut rasenden Schmerzen.
Da, auf diesem Platz, wo die Mordopfer fielen, sänkte man die Fahnen, um sie mit Blut einzutränken. Dann reckte man sie dem Mörderpack entgegen.
An dieser Toten statt, unsrer Toten, verlange ich das Strafgericht.
Für die, das Vaterland befleckten mit Blut, das Strafgericht!
Dem Henker, der dieses Blutbad befohlen hat, das Strafgericht!
Verrätern, die durch Verbrechen fett geworden, das Strafgericht!
Denen, die schuldig sind an dem Todeskampf, das Strafgericht!
Für den, der die Schandtat mit Lügen verteidigt, das Strafgericht!
Ich will nicht, daß die mir ihre Hand reichen, die mit Blut besudelt.
Zum Strafgericht!
Ich will die Heuchler nicht als Botschafter sehen, will nicht, dass sie sicher sitzen im Haus. Ich will sie verurteilt sehen auf diesem Platz.
Ich fordere das Strafgericht!
SIE SIND HIER
Ich will sie rufen, als ob sie hier wären. Brüder, wisset, der Kampf geht weiter hier auf der Erde.
Er geht weiter in den Werkstätten, auf dem Lande, auf Straßen, im Salpeterbergwerk.
In des grünen und roten Kupfers Krater, beim Kohlenflötz in furchtbar dunklen Höhlen. Der Kampf geht weiter, überall, und diese Fahnen bezeugten euren Tod, von euerem Blut durchtränkt, es wird sich vermehren in unsren Herzen wie des unendlichen Frühlings Laub.
LOS ENEMIGOS
Ellos aquí trajeron los fusiles repletos de pólvora, ellos mandaron el acerbo exterminio, ellos aquí encontraron un pueblo que cantaba, en pueblo por deber y por amor reunido, y la delgada niña cayó con su bandera, y el joven sonriente rodó a su lado herido, y el estupor del pueblo vió caer a los muertos con furia y con dolor. Entonces, en el sitio donde cayeron los asesinados, bajaron las banderas a empaparse de sangre para alzarse de nuevo frente a los asesinos.
Por esos muertos, nuestros muertos, pido castigo.
Para los que de sangre salpicaron la patria, pido castigo.
Para el verdugo que mandó esta muerte, pido castigo.
Para el traidor que ascendió sobre el crimen pido castigo.
Para el que dió la orden de agonía, pido castigo.
Para los que defendieron este crimen, pido castigo.
No quiero que me den la mano empapada con nuestra sangre. Pido castigo.
No los quiero de Embajadores, tampoco en su casa tranquilos, los quiero ver aquí juzgados, en esta plaza, en este sitio.
Quiero castigo.
ESTÁN AQUÍ
He de llamar aquí como si aquí estuvieran. Hermanos: sabed que nuestra lucha continuará en la tierra.
Continuará en la fábrica, en el campo, en la calle, en la salitrera.
En el cráter del cobre verde y rojo, en el carbón y su terrible cueva. Estará nuestra lucha en todas partes, y en nuestro corazón, estas banderas que presenciaron vuestra muerte, que se empaparon en la sangre vuestra, se multiplicarán como las hojas de la infinita primavera.
ALLTID
Också om fotsteg nöter denna plats i tusen år ska de inte utplåna blodet från dem som föll här.
Och stunden då ni föll ska inte slockna också om tusen röster drar genom denna tystnad. Regnet ska dränka stenarna på torget, men det ska inte släcka era namn av eld.
Tusen nätter ska sänka sig med sina mörka vingar utan att tillintetgöra den dag som dessa döda väntar.
Dagen som så många människor världen runt väntar på, lidandets sista dag.
En rättvisans dag erövrad genom kampen, och ni, fallna bröder, ska i tysthet vara med oss i den sista striden på denna ändlösa dag.
IMMER
Auch wenn im Lauf der Jahrtausende dieser Platz zertreten wird, wird das Blut nicht ausgetilgt, das Blut derer, die fielen.
Die Stunde, da ihr starbt, wird nie verlöschen, und wenn auch tausend Stimmen die Stille unterbrächen. Regen ertränkt Markt und Pflastersteine, doch erlöscht nie das Feuer eurer Namen aus.
Tausend Abende senken sich mit ihren dunklen Flügeln, ohne den Tag auszumerzen, auf welchen diese Toten warten.
Der Tag, der so vieler Menschen Hoffnung ist, letzter Tag des Leidens auf der Welt.
Tag der Abrechnung, errungen durch harten Kampf. Ihr, gefallene Brüder, seid in Stille vereint mit uns seid im letzten Kampfe an diesem endlosen Tag.
SIEMPRE
Aunque los pasos toquen mil años este sitio, no borrarán la sangre de los que aquí cayeron.
Y no se extinguirá la hora en que caísteis, aunque miles de voces crucen este silencio. La lluvia empapará las piedras de la plaza, pero no apagará vuestros nombres de fuego.
Mil noches caerán con sus alas oscuras, sin destruir el día que esperan estos muertos.
El día que esperamos a lo largo del mundo tantos hombres, el día final del sufrimiento.
Un día de justicia conquistada en la lucha, y vosotros, hermanos caídos, en silencio, estaréis con nosotros en ese vasto día de la lucha final, en ese día inmenso.
INSTRUMENTATION
2 Flutes
2 Oboes
2 Clarinets in Bb
Bass Clarinet
2 Bassoons
4 Horns in F
3 Trumpets
3 Trombones
Tuba
Timpani
Percussion:
Triangle
Military Drum
Cymbals
Tam-tam
Xylophone
Celesta
Strings
• The underlined text (main text) gives the choir parts importance as principal voices. The other accompanying voices with text fragments are to adjust their nuances accordingly. Relative differentiations of nuance within the collective are to cease at rythmically conjoined passages having the same text.
Score in C
Duration: 52 min
Commissioned by Uppsala University for its 500th anniversary
World premiere 29 September 1977, Uppsala
Stockholm Philharmonic Choir, Uppsala Academic Choir
Stockholm Philharmonic Orchestra; Carl-Rune Larsson
ISMN 979-0-070-11786-9
Score: GE 11786; Choral Scores: N10354 (Swe), GE 11787 (Ger); Parts available on hire
Copyright © 2010 Gehrmans Musikförlag AB, Stockholm
Printed in Sweden by Responstryck, Borås 2010
Recorded by Caprice on CAP 1127
Symphony No. 12
De döda på torget (1974)
Allan Pettersson (1911-1980) Pablo Neruda (1904-1973)
Swedish translation: Artur Lundkvist / Francisco J Uriz