Portugal The Castles Quest från slott till slott under åtta dagar
30 • mtbS magazine
De flesta som varit i Portugal har säkert besökt Lissabon eller Algarvekusten. Men vill du verkligen se landet och uppleva ett riktigt äventyr så är det The Castles Quest du ska vara med på. En fantastisk resa på The Great Route 22 (GR22) som går genom de östra delarna av Portugal. Men det är verkligen inget lopp för nybörjare på MTB eller för den helt otränade. Det kräver sin man, eller kvinna som i mitt fall.
När jag ick rågan om jag ville sticka ner och göra detta äventyr (jobb) så hade jag 24 timmar på mig att bestämma mig, och jag skulle då åka tre veckor senare. Fasiken också. Lite skadeproblem och familjetekniska saker har resulterat i minimal cykelträning detta år. Hur ska det här gå? Och jag blev dessutom totalt avslöjad när jag lämnade in cykeln för en fullservice innan avresan. – Du har inte cyklat så mycket va Anna, jag har inte gjort något på din cykel. Avslöjad. Ja herregud, hur ska detta gå tänkte jag. The Castles Quest skulle jag deiniera som ett äventyrslopp och inte en tävling, för här handlar det inte om timmar, minuter och placeringar,
något som tilltalade mig väldigt mycket. Men man bör ha ett rejält pannben och starka lårmuskler. Och det är nog där min styrka ligger, tack och lov. Den enda tiden man har att jobba emot är att vara ramme vid sista slottet för dagen före kl 18, och då får man starta när man vill. Man får dock ha med i beräkningarna att många höjdmeter ska avklaras och vissa dagar även lång distans. Lägg också till några punkteringar eller andra missöden som måste ixas. Under åtta dagar ska man ta sig igenom 600 km med totalt 13398 höjdmeter på angivna dagsetapper mellan de vackra historiska byarna. Vilket innebär övernattning på nytt ställe varje dag, alternativt på B&B, hotell eller en angiven lokal där det inns dusch/WC om du har egen sovsäck. Det bokar man och planerar själv. På dessa dagar ska tolv slott erövras av oss cyklande riddare. Fast en erövring i dagens moderna tid innebär en namnteckning på riddarlistan vid varje slott. Innan start så hade vi alla fått tolv ID-kort var, ett för varje slott. För om man av någon anledning inte skulle hinna i tid så ick man lämna irån sig det aktuella kortet och i alla fall få det dokumenterat att man varit där. Om man däremot har alla kort kvar när man intagit sista slottet på hela äventyret, ja då blir man inskriven i Hall of Fame of The Castles Quest. Innan avresan visste jag inte speciellt mycket om eventet. Hur många blir vi? Vilka är de andra som är med? Är det ler journalister? Eller kommer det bara vara hetsiga manliga bergscyklister som försvinner bort i horisonten och man blir själv kvar mitt ute på vischan eller i bergen? Jag kan säga att gruppen bestod av nio startande och innehöll två journalister: jag och Greg rån Polen. Resterande var manliga portugiser varav en hetsig bergscyklist. Jag kan tillägga att han gjorde hela racet på fem dagar och inte åtta. Då förstår ni vad jag menar med hetsig bergscyklist. Min oro att komma irån de andra, tappa bort min lock, den ick jag snart lugnande besked om. Alla tävlande laddade ner GPS-appar så teamet rån Geonatlife som arrangörer kunde följa oss hela tiden. Och om något allvarligt skulle inträfa så var det bara
32 • mtbS magazine
P Lissabon
E
The Castles Quest
33
att ringa dem så fanns de i närheten med en bil. Alla hade även GPS på styret med rutten inlagd. Dessutom följde vi till 95% GR22, vandrings-/ cykelleden, som var välmarkerad med röda och vita streck likt den polska flaggan, så det var inga bekymmer alls. Sedan poppar det upp andra funderingar också inför en sådan här utmaning. Hur kommer kroppen att reagera? Så långt med så många höjdmeter under åtta hela dagar. Pallar jag? Vad kommer att ta stryk först, jag eller cykeln? På cykeln fick jag byta bromsbelägg bak en gång och även se till att få bytt till slanglösa däck, men det var också allt vad gäller cykeln. Jag själv är förvånad över att kroppen mådde så
34 • mtbS magazine
bra som den gjorde, med tanke på att man hade en tung ryggsäck hela dagarna och att vi gick otroligt mycket och länge i branta partier med cykelskor, och i stekande sol ska även tilläggas. Måste även tillägga att vi fick förmånen att använda och testa ryggsäcken EVOC Explorer Pro under alla dessa dagar. Framtagen för exakt dessa förhållanden och denna typ av äventyr. (Testet om den finns att läsa om i mtbS #3 2017). Pannben har jag, men det hade räckt med ett litet skavsår så hade allting sett helt annorlunda ut. Så den allra första dagen när vi stod där vid slottet i Belmonte var det skönt att äntligen få komma iväg. Man var så spänd och förvän-
tansfull. Om man bortser rån tre punkteringar första dagen och en tagg rån en buske som fastnat i armbågen med en stygg infektion som följd, löt de yra första dagarna på väldigt bra. Distanserna var varierande och naturen helt underbar. Jag som gillar kratiga motlut var i mitt esse nu. Inför dag fem började det pratas om den tufaste etappen av dem alla. Den mellan Linhares och Piodao. Vi hade 80 km och 3400 höjdmeter att vänta oss nästa dag. Och när de två första milen tog oss två timmar så förstår ni nog hur brant det var. Vår lilla grupp på yra tappra riddare peppade varandra med att går det uppför så kommer det i alla fall att gå utför någon gång. Alltid någon tröst. Hade
man läst etappbeskrivningen noga innan så kunde man se att dag sex var i princip lika tuf. Nu hade vi 87 km och 3277 höjdmeter att jobba oss igenom. Jag själv var bara otroligt tacksam att mina ben fortfarande var pigga eter så många dagar. Mitt bakslag kom den näst sista dagen. En etapp som jag trodde skulle bli en återhämtning när vi bara hade 64 km och 932 höjdmeter att avklara, men nu var mina ben helt slut. Minsta lilla backe och jag stod i princip helt stilla. Det blev otroligt jobbigt även mentalt även om vi tog det väldigt lugnt. Det här som skulle vara en lätt dag.
35
På kvällen innan den sista etappen bad jag till vårat MTB-helgon om lite krat i benen inför morgondagen, om så bara lite grann. Annars skulle jag inte klara av de sista 93 km och ta mig i mål. Ärligt talat så tror jag hon lyssnade på mig. För jag kände direkt när vi gav oss i väg i gryningen att detta kommer att gå vägen om inget drastiskt händer. När vi hade mindre än halva sträckan kvar så insåg vi alla yra att vi skulle klara av det. Att vi verkligen hade genomfört den första upplagan av The Castles Quest. När vi skymtade slottet i Belmonte där vi hade startat åtta dagar tidigare så hojtade
36 • mtbS magazine
jag rakt ut. – Inser ni? Vi har klarat det! Vi är ramme! Jädrar vad bra vi är! Och så lite glädjetjut på det.
hjältar. Det är ett tut och otroligt krävande lopp både ysiskt och mentalt. Och man ska vara väl förberedd både vad gäller träning och materiellt vad gäller cykeln.
De andra cyklade ramför mig men jag ick inget svar tillbaka. Jag ick dock en förklaring i ett sms senare när jag kom hem till Sverige. Känslorna hade blivit för stora. Han kunde inte svara för tårarna rann utför hans kinder.
Så skulle ni vilja testa något utöver det vanliga så rekommenderar jag verkligen att ni går in och kollar på thecastlesquest.bike. Där inns all info och även alla rutter att ladda ner.
Av totalt nio startande var vi tre som klarade tidsgränsen kl 18 varje dag. Men alla som genomförde de åtta dagarna ser jag som
Text: Anna Davidsson Foto: Aldeias Históricas de Portugal, Luís Ribeiro & Anna Davidsson