Gidappa! nr 17 by Oskar Ponnert

Ledare Omslag: Vikarien

2/2001

- Gotta do my stuff! ISSN 1403-5642 Redaktörer och ansvariga utgivare: Tony Ernst & Oskar Ponnert Redaktion: Fredrik Lindskoug Daniel Möller Jenny Sörby

Lyssna noga! ”One good thing ’bout music… when it hits you feel no pain”, sjöng Bob Marley. Hur sant är det egentligen? Det finns väl få saker som träffar lika hårt som välriktad musik. Med det som hänt i New York i färskt minne är det just riktningen vi tänker på. Hur musik kan användas för att den spelar på känslorna. Tanken med musiken behöver inte ha så stor betydelse. Det gav Jenny en tankeställare när WTC försvann och hon satt fast på Manhattan. Amerikanernas första reaktion på den tragiska händelsen var som bekant att svepa sig i sin flagga. Inte bara den av tyg utan även den musikaliska. Alla känner väl till att Bruce Springsteen gjort en låt som heter ”Born In The USA”. Tyvärr känner inte alla till att den inte är en okritisk amerikahyllning bara för att refrängen innehåller de tre rätta bokstäverna. Det är en overklig upplevelse att se enorma frysbilar fyllda med väntande liksäckar rulla ner för avenyerna medan US Marines med AK-4:or förvandlar stans parker till militäranläggningar. Det blir extra obehagligt när det som spelas för att ena det amerikanska folket vid ett sådant tillfälle är en låt som ironiserar över the american way eftersom alla sjunger med och har ett stadigt grepp om det svajande stjärn-baneret. I såna stunder vill man be någon stänga av TV:n. USA är trots allt ett land där resten av världen är en notis på sista sidan i morgontidningen. De anser sig inte behöva oss. Så länge de inte är involverade i konflikter utomlands vill säga. Det är dom nu. ”Global war has gone street” kommenterade någon, med det avses kanske inte bara terrorismen. Dr Dre tjänar som bekant en extra hacka på patriotismen och gör en Bin Laden-låt. Straight Out Of Compton har blivit Straight Out Of USA. Han är varken den förste eller den siste att göra en gimmick av sitt lands nationalism. Frågan är bara hur vi ställer oss till musiken här i vårt hörn av världen. Hör vi samma sak i ”Born In The USA”? Det är en stor frihet vi har som lyssnare att kunna tolka musik precis som vi vill. Det är det alltid vår rätt att göra. Men ibland blir det kanske ändå fel? I nummer 17 har redaktionen tyvärr decimerats. Hampus håller numera London i ett konkretistiskt järngrepp, Jenny har blivit huvudstadsbo och vi andra husslar vidare i Mumla stad. Tack vare all gudomlig musik och ett gäng generösa textdonatorer (se den allt längre skribentlistan) har vi fått ihop det igen. Med obligatorisk försening.

Skribenter: Anton Hansen Mattias Ekman Peter Krona Johan Nilsson Lennart Persson Nicholas Ringskog Ferrada-Noli David Silva Layout: Daniel Möller Oskar Ponnert Foto / illustration: Johan Palmgren Oskar Ponnert Tryck: Essa Tryck, Malmö

Tidningen Gidappa! ges ut med stöd av Statens Kulturråd och utkommer med fyra nummer per år. Adress: Gidappa! c/o Ernst Jägersrovägen 33 213 62 Malmö Telefon: 040-23 98 00 E-post: info@gidappa.nu Hemsida: www.gidappa.nu

Redaktionen i oktober 2001

Prenumeration: Sätt in 160:- på pg. 888 996-6. Skriv på talongen från vilket nr du vill börja din prenumeration. Utlandsprenumeration: 200:Redaktionen ansvarar endast för beställt material. Citera gärna, men ange källan! Stort tack till Martin för hemsidan, Stephan för distributionen samt Henrik för domänen.

Innehåll 112

nummer 17 N*E*R*D

Philly’s Most Wanted

Fattaru

Coo Coo Cal

Lynette Koyana

19 23

Roots Manuva

MC Solaar

Dessutom

Jungle Brothers, Sun Ra, NRBQ, Moody Blues, Timbaland, Nivea, Ludacris, Gregory Isaacs, Twista, Jay-Z, Mary J Blige, Carl Thomas, Kelis, Kaah, Advance Patrol, Flimpoman, Timbuktu, Lilleman, Faith Evans, Devin The Dude, Jogi, Aretha Franklin, Donny Hathaway, Aaliyah, David Rodigan, Supercat, Bling Dawg, Fathead, Gil Scott-Heron, Buddy Bolden, Ursula Rucker, Eye N’ I, Profilen, Bounty Killer.

Lennart Persson 8

Favoriter Eightball 24

Tolv tum 37

Svensk Eightball 29

Whats Up Dog!? 38

A Song 47 Off The Books!! 48 5

Riktnummer

Atlanta Text: Tony Ernst

Atlanta har under en längre tid varit en av den svarta musikens viktigaste metropoler. Outkast och deras anhang, Ludacris, hela LaFace-gänget, Joe, Dallas Austin och TLC, Jermaine Dupri och hans homies, ja, listan kan göras lång. Fyra av stadens söner, som kärleksfullt har tagit Atlantas riktnummer 112 som sitt gruppnamn, är definitivt med på den där listan över Georgias Greatest. Daron, Q, Mike och Slim. Fyra polare från Atlanta som sjungit tillsammans sedan barnsben. Jag har Daron, gruppens producent och konstnärlige ledare, på tråden från London. Han berättar: ”Vi träffades redan när vi sjöng i skolkören, sen började vi sjunga på talangtävlingar och liknande shower. Nu har vi släppt tre album och vi älskar fortfarande det vi gör. We wanna build a legacy!”. Hur kom egentligen deras skivbolag Bad Boy och Puffy in i bilden? ”Våra managers vid den tiden kände Puff, så de introducerade oss för honom”. Kontakter, alltså. Även i musikbranschen måste man känna rätt folk för att få jobb. Men vad är historien om den där sägenomspunna auditionen? ”Det stämmer. Vi sjöng för honom på parkeringsplatsen utanför en klubb i Atlanta som heter just 112”.

Puffy skrev kontrakt, hostade fram flygbiljetter till New York och sen påbörjade de fyra vännerna inspelningarna av det som skulle bli det första albumet. ”Vi bodde i New York i ett och ett halvt år. Det var galenskap! Vi var sextonsjutton år gamla! Du kan själv tänka dig…”. Och ni har stått bredvid Mr Combs sida i alla år, genom alla problem? - Ja, det har vi. Vi är väl antagligen den mest lojala gruppen på Bad Boy. Det har ju hänt så mycket med de olika artisterna på Bad Boy genom åren… du vet vad som hände med The Lox? Mmm… vi är inte såna. Vi har aldrig haft några problem med Puff. Men så är vi också… a self-contained group. Våra största hits har vi själv skrivit inom gruppen och jag producerar det mesta av materialet nu. Vi vill bara ha vår kreativa frihet och det får vi hos Puff. Varför ska vi flytta? Berätta om de första åren på Bad Boy! Då befann ni ju er mitt i såväl det kreativa som det kommersiella fokuset inom svart musik i USA… - Det var en spännande tid… Bad Boy kontrollerade radion och klubbarna och allt som var hett kom från Bad Boy. Det var definitivt ett privilegium för oss att få vara en del av

det. Saknar ni fortfarande Christopher Wallace? - Definitivt, definitivt. Det var en stor förlust för musikvärlden och för mig personligen. Jag var en stor fan av honom och hans musik… men dessutom låg vi ju på samma bolag och träffades ofta och så rappade han på vår första singel. Han var som en bror till alla oss i 112.

Tyvärr är det så att vi inte har någon som kan ta den nya, moderna soulen på allvar i Sverige. Inte sedan Anna Hellsten försvann vid horisonten. Nu blir det klumprecensioner med de obligatoriska godkänd-men-inte-mer-betygen. Visst, den hårdare hiphopinfluerade ghettosoulen får wiggerapplåder: Jaheim, Missy, whatever. Men intim, sensuell, diamantslipad skönsång i uppdaterad doo wop-form passar inte in. Jagged Edge, 112, Brian McKnight, ja, ni ser bilden. Vi är nog inte många här i Sverige som sitter med en komplett Boyz II Men-samling och är stolta över det. Men för oss som orkar lyssna så är 112 redo att sjunga. Med ett eget sound och egna låtar som inte förlitar sig på stjärnproducenter (”De enda andra band jag kan komma på i vår era som, precis som vi, gör allt själv, är Jodeci och Dru Hill”, säger Daron). Med ett sublimt tredje album innanför de välstrukna skjortorna. Och som ännu ett av de band från Atlanta som för den stolta traditionen av söderns

Av: Tony Ernst

112 Diskografi 112 (1996) Debuten är en rätt traditionell vokalkvartettshistoria. Hela Bad Boy-klanen är med och hjälper: Faith Evans, Biggie, Puffy, Kelly Price, Mase. Bilderna i cd-häftet har klar töntstämpel, men de här pojkarna kan sjunga, det visar de prov på redan på det här tidiga stadiet.

Room 112 (1998) Kvartettens mästerverk. Daron Jones har börjat producera, men också Puffy, Stevie J och J-Dub levererar. Makalösa låtar (”The Only One”!, ”Stay With Me”!, ”Your Letter”!), frätande stämsång och ett väl sammanhållet album som är ett av nittiotalets tjugo bästa inom soulen.

Part III (2001) Till största delen producerad av Daron. Gruppen skriver nu de flesta av sina låtar. Ett lite hårdare sound är också märkbart. Men den perfekt harmoniserande stämsången är såklart fortfarande det viktigaste kännemärket. Flera av låtarna har praktfull hitpotential.

J Beez hiphopanalyserar Text: Jenny Sörby

Jungle Brothers Mike G håller föreläsning på Lower Manhattan. Det handlar om hiphopen, vad den brukade stå för och vad den har blivit idag. Hans egen grupp löper som en röd tråd genom berättelsen; det handlar om de förlorade och återutgivna Crazy Wisdom-banden, hur de började under namnet The Bug-Out Group och att de gjorde sin första utlandsspelning direkt efter High School. - Vi hamnade i Köpenhamn, förstod ingenting. Första gången utomlands, vi var sjutton år. Det var fullt av svarta människor men de talade inte engelska. Det var en stor grej, att se att det fanns svarta i Europa och att européer tog till sig hiphop trots att de inte alltid förstod vad vi talade om. Parallellen hur de själva blev större i takt med att det som startade på deras egen bakgård exploderade till en global rörelse använder han flitigt. Är det globala perspektivet viktigt? - Om jag säger så här: det förändrar allt. För oss som musiker inte minst eftersom det dessutom gör det lättare att komma förbi musikaliska gränser. Jag tycker exempelvis att fler emcees borde rhyma till drum&bass, om inte annat för att det är bra teknisk övning och man slipar sina skills. Ni har själva experimenterat med de där gränserna när ni jobbat med houseproducenter som Todd Terry till exempel? - Vi ser house som den naturliga fortsättningen på disco, den första hiphopen hämtade många av sina breaks från discodängor så det var inte en fullt så tydlig gräns för oss. Vad jobbar ni på nu, det har varit tyst om er ett tag? - Vi har nästan färdigställt ett nytt album. Det har inget namn än, men det är gjort i klassisk Jungle Brothers-anda. Vi har jobbat mer med Terry, vi har dragit in influenser från andra musikstilar, en del av dem är som sagt dansmusik. Det blir en riktig hiphopklassiker med andra ord. Du har talat mycket om hiphopens historia, många ser er som en del av den ”gamla skolan”. Vad tycker du om det hiphop har blivit och vart den är på väg? - Jag blir uppriktigt sagt rädd. Jag avundas inte mina barn, är snarare glad att jag inte växer upp idag för det är så mycket förvirrade begrepp i omlopp. Positiviteten är borta. Hur ska ungarna kunna skilja på vad som är en äkta historia och vad som hittas på för att det ska säljas skivor? Jag säger inte att alla G’s snackar skit, absolut inte, men det finns många av dem som jag skulle vilja ställa en del frågor till. Sen finns det andra saker, som musiker kan jag tycka att utvecklingen är trist. Titta på en artist som Puffy till exempel, han hittar en gammal platta och sen loopar han den rakt av och gör ett nytt album på den. Det är ingen utmaning längre. Man tänker, please, kalla det åtminstone inte för hiphop…

Lennarts jazzfavoriter, del I:

TRE OUTSIDERS Text: Lennart Persson Illustration: Oskar Ponnert

Thelonious Monk besvarade en gång frågan om vart jazzen ”är på väg” med ett kort och väldigt surt konstaterande: ”Jag har ingen aning om vart jazzen är på väg. Den kanske är på väg åt helvete. Man kan inte tvinga någonting att gå någonstans. Det bara händer.” Det finns så jävla mycket i jazzen, det är väl det. Så mycket skratt, så mycket attityd. Så mycket intimitet, så mycket vild energi. Så många tankar, så mycket känslor. Så mycket liv, så många olika livsöden. Och alla musikerna berättar om just sitt liv, på ett sätt som är bara deras eget. Den är oberäknelig, den går sina egna vägar. En jazzmusiker tillbringar hela sitt liv på scenen med att vara direkt, att söka kommunikation. Det gör honom mindre benägen att acceptera genvägar, kompromisser och meningslösheter. Och eftersom förändring är den enda konstanten i hans musik gör det honom dessutom envisare och mer nyfiken än andra musiker. Alltså, kort sagt: jazzen är stolt, fräck och sexig. Och värd er uppmärksamhet. I en serie artiklar ska jag tipsa er om en rad av mina personliga favoriter bland alla de cd:s som svävar omkring där ute i det stora jazzlandet. Och som bara väntar på att ni ska upptäcka dem. I första avsnittet ger jag er tre ”outsiders”, i vars sinnen genialitet och galenskap samsades på ett högst fruktbart vis.

THELONIOUS MONK Brilliant Corners (Riverside/Amigo)

Monk var en rätt tjurig typ. Som då han under tre månaders turnerande i början av sjuttiotalet bara yttrade två ord - bokstavligen talat, två ord! - till sina medmusiker. Och avslutade samarbetet med att tala om för basisten Al McKibbon och trummisen Art Blakey att enda anledningen till att han inte kunde tala, eller spela, med dem var att de var för fula! Det är ungefär lika sanslöst som när han skulle låta skräddarsy en kostym och vägrade ställa sig upp när skräddaren skulle ta hans mått. Den stackars skräddaren fick ta sina mått på en Monk liggande i sängen... Och så har vi den gången han blankt vägrade börja en konsert i Detroit förrän arrangörerna hade flugit in hans fru från New York. Han höll ut ända tills hon stod på scenen, i morgontofflor och med papiljotterna fortfarande i håret! Nellie var hans dörr ut mot världen, och den som kärleksfullt döpte om honom till ”Melodious Thunk”. Det var hon som länge försörjde honom på en mager sekreterarlön, det var hon som troget stod bakom honom när han åkte in på mentalsjukhus eller när han i solidaritet med vännen Bud Powell hamnade i fängelse för heroininnehav. Monk var ”clean”, men vägrade låta Powell stå ensam med polisens beslag. Han fick två månaders fängelse, men det värsta var att hans livsviktiga ”musikerlicens” för New Yorkspelningar drogs in. Utfrysningen varade i hela sex år, inte minst för att Monk vägrade krusa och fjäska. Samma tjurskallighet finns i hans musik, så full av tvära kast och de mest hjärtskärande vackra melodier. Egensinnet och butterheten omvandlad till kärlek och rå skönhet. Ett alldeles eget, avigt och evigt sväng i botten på melodier som är hans och inga andras, men ändå med tydliga jazzhistoriska referenser. När de andra bopmusikerna byggde sina experiment på standardmelodier gick Monk ett steg längre och skrev egna; ständigt på jakt efter egna ackord, egna synkoper, egna sätt att skapa helhet och framåtskridande. Allt syre han hade i sig använde han för att blåsa liv i den musik han inte kunde leva utan. Det var ingen lätt musik att spela. En av Monks kompmusiker från den tiden har berättat om hur svårt det ofta var att balansera Monks udda rytmik: ”Jag kom helt fel en kväll och det kändes som att falla huvudstupa ner i ett hisschakt”. Monk själv var heller inte så vass på att förklara sin musik, eller att prata om musik överhuvudtaget. En gång anlitades han som gästlärare på en musikskola och hade i uppgift att leda och utveckla en studentorkester. Han lyssnade och lyssnade när den spelade, han lade huvudet på sned, han kliade sig i skägget och han tänkte länge och väl för att formulera sitt råd till musikerna. Spända av förväntan fick musikerna så sin vägledning: ”Keep trying”. Sen gick Monk.

Han skrev uppemot hundra melodier och gjorde sällan eller aldrig en dålig skiva, men om jag bara fick behålla en av dem skulle det bli Brilliant Corners från 1956. Det var hans tredje album för Riverside och det första att använda blåsare - inte minst en skarp Sonny Rollins, som på ett mästerligt sätt skalade av sitt spel för att anpassa sig till Monks nakna melodibyggen. Det var en inspelning präglad av spänningar och misstag. Efter tjugofem tagningar gav man upp det oerhört krävande titelspåret och klippte istället ihop en fungerande version, men resultatet är överväldigande i sin kraft och sin spruckna skönhet. Gruppens ensemblespel i ”Pannoica”, med Monk mitt emellan pianot och en celesta han råkade hitta i studion, är så vackert att det gör ont. Solona bygger upp och fördjupar stämningen, i en sorts kollektiv besjälning. Överlag spelar alla på toppen av sin förmåga och pianisten Monk glänser i både solon och i känsliga, nästan förströdda understrykningar när de andra tar sina solon. Solospåret ”I Surrender Dear”, satt i en enda tagning, är alldeles för kort. I början på sjuttiotalet hittade Monk inte längre någon mening i musiken, allt han kunde säga vid ett piano var sagt. Efter 1973 gjorde han bara tre offentliga framträdanden, det allra sista 1976. Efter det rörde han aldrig mer ett piano. När han dog sex år senare spelade radiostationen på Columbiauniversitetet hans musik i 33 timmar utan

BUD POWELL The Bud Powell Trio Plays (Roulette/EMI)

När svarta jazzmusiker i början på fyrtiotalet tröttnat på att vita musiker i alla år skott sig på deras musik beslöt sig några av dem att göra musik så svår att inga ”whiteys” skulle kunna kopiera den. Musikformen skulle komma att kallas bebop och grundstenarna lades under nattliga jam på Harlemklubben Minton’s Playhouse. Thelonious Monk, ställets huspianist, och hans vän Bud Powell var två av de första pionjärerna. Charlie Parker, Charlie Christian, Dizzy Gillespie och andra slöt upp.

Monk och Powell var som bröder. Och Monk vakade över Powell, som hade nerver lika spända som strängarna i pianona han spelade på. Ofta slets nervsträngarna av, som när man sliter av ett skoband. Powell åkte in och ut på mentalsjukhusen, men Monk höll sin hand över honom. En slabbig vinterdag steg Powell in på Minton’s, med leriga skor och med ett ljus i ögonen som kom från ett ställe långt, långt borta. Personalen hade just lagt rena linnedukar på borden och blev fullständigt galna när Powell steg upp på närmsta bord och sedan gick från bord till bord med sina leriga skor. När personalen rusade mot honom med mord i blickarna hördes plötsligt Monks röst: ”Don’t a sonovabitch move! Don’t a mother touch him!” Och ingen vågade kröka ett hår på hans huvud. Monk förstod den rasande frihetskänsla som galenskapen också kan innebära, och jag har ofta undrat om det var den här incidenten som fick honom att skriva sin klassiker ”In Walked Bud”. Powell var en blixtrande kreativ pianist, säkert bebopens störste. En halsbrytande improvisatör, med ett sinne för harmonier och en melodisk uppfinningsrikedom som är att jämföra med Charlie Parkers. Hans bländande löpningar över tangenterna var andlöst snabba, men också precisa och laddade med känsla. Hans mer mångsidiga inspelningar för Blue Note anses allmänt vara hans främsta, men själv har jag alltid föredragit den här CD:ns två sessioner (1947 och 1953) för Roost Records för att de i trioformatet så målmedvetet och koncentrerat sammanfattar bebopens idéer om musikalisk frihet och rytmisk variation. Allt genomsyrat av nästan extatisk känsla. Detta gäller i första hand den första inspelningen, som var Powells debut i eget namn. Att han på inspelningen från 1953 är lika intensiv, men betydligt mer melankolisk i sitt anslag förklaras sannolikt av att han året innan genomgått en serie behandlingar med kraftiga elchocker...

SUN RA Greatest Hits – Easy Listening For Intergalactic Travel (Evidence/Amigo)

Musiker blir inte mycket ”konstigare” än Sun Ra. Inte mer genialiska heller. Sun Ra har med åren kommit att räknas till jazzens stora kompositörer och visionärer. Själv skulle han förmodligen ha fnyst över att sorteras in i ett så trångt fack. Han hämtade lika mycket inspiration från de yttre galaxerna som någonsin från Duke Ellington. Han skapade tidigt en egen värld, ett eget universum, långt från hemstaden Birminghams instängt rasistiska samhällssystem. Han skapade en värld som var öppen och jämlik, fri från fördomar och materiella begränsningar. Marcus 10

Garvey föreställde sig att den där världen låg i Afrika och planerade att ta sig och sina anhängare dit via ångbåtslinjen Black Star Line. I gospelns värld hade man tagit sig till denna utopiska tillflyktsort med häst och vagn (”Swing Low, Sweet Chariot”), något Dizzy Gillespie senare moderniserade ett snäpp eller två (”Swing Low, Sweet Cadillac”). Sun Ra var övertygad om att denna värld låg långt, långt ut i vårt solsystem. Dit tog man sig naturligtvis med rymdskepp. Han höll sig ändå förvånansvärt länge på jorden. Trots att han visste hur han skulle ta sig härifrån. När han var i Berlin i slutet av åttiotalet blev han en dag kidnappad av några som ville åt dessa kunskaper. Sun Ra lutade sig mot en bil, växlade några ord med någon som satt i den och plötsligt for bilen iväg, med dörren fortfarande öppen. Hans musiker letade efter honom i flera timmar, utan resultat.

någon i bandet skickades iväg med flyg och ett gäng lådor, som byttes mot amerikanska dollar i Amsterdam eller någon annan europeisk stad. På flygplatsen, för att kuriren skulle kunna återvända med samma plan. Ibland hade man en låda med etiketter, en med omslag och en med skivor och då tog transaktionen längre tid, eftersom de olika delarna ju först måste plockas ihop! Albumtitlar och etiketter handskrevs med spretiga bokstäver. Tala om ”white labels”… Så om han var galen var han också en rätt driven entreprenör. Sanningen är förmodligen att han möjligen var galen, alldeles uppenbart en fantasifull tänkare, men att han framför allt var en stor, stor musiker. Som ville ta med lyssnaren på en tripp han eller hon aldrig tidigare gjort.

Så plötsligt var han tillbaka, utan att någon förstod hur det gått till, och han kunde berätta att han förts bort av två män som sedan i ett planetarium intervjuat honom om det ”afroamerikanska rymdprogrammet”. Vad skulle han använda för farkost? Vem skulle få åka med? Vilket bränsle skulle den drivas med? På den sista frågan hade han gett sina bortförare följande svar: - Det är inte bensin. Jag använder ljud. Tekniken är inte helt färdig, men det kommer en dag då man startar sin bil genom att stoppa in en kassett i spelaren. Sen går bilen på det, utan att explodera. Om det är rätt sorts musik, förstås... Detta är bara en av många osannolika historier i John F. Zweds innehållsrika Sun Ra-biografi Space Is The Place, som kärleksfullt och initierat beskriver den egensinnige musikerns liv och musikaliska gärning. Vilket inte kan ha varit lätt, när bokens föremål under alla år konsekvent undvikit frågor om sig själv, ”glömt” alla detaljer eller medvetet lagt ut villospår. Han var inte född av människa, han hade ingen familj och ingen bakgrund, han kom från Saturnus. För att skydda nuet suddade han ut det förflutna. Och betraktades därför av många som en galning, inget annat. Hur nu en galning skulle ha kunnat leda en stor orkester under längre tid än till och med Duke Ellington gjorde det, turnera världen runt och spela på allt från skumma barer till de största konsertlokalerna och samtidigt lämna ifrån sig minst tusen kompositioner på mer än 120 album, varav många gavs ut och distribuerades av honom själv. Knappast en galnings verk. Sina plattor gav han ut via egna skivbolaget Saturn och de såldes nästan enbart på bandets egna spelningar. Tidvis var den här försäljningen bandets huvudsakliga inkomstkälla, och distributionen följde sällan de etablerade kanalerna. Det berättas historier om hur vanligt det var att

Det var i mitten på femtiotalet som han bildade sin första intergalaktiska orkester, The Arkestra. Spelningarna var osannolika föreställningar med ljusshow, exotiska dansare och medlemmarna klädda i kostymer någonstans mitt emellan ”Star Trek” och ”Black Orpheus”. Eller något som hämtats på Blixt Gordons Mongo-planet. Spelningarna kunde hålla på i sex timmar, ibland med uppemot hundra medlemmar i orkestern. Musiken svängde vilt och oregerligt, på alla plan. Konserterna rymde allt - från feta, kärleksfulla storbandsarrangemang och gungande begravningsmarscher till rå rhythm’n’blues, afrorytmer, gospelsång, klassisk musik och utflippad frijazz. Och en av Sun Ras mest framträdande talanger var att han faktiskt kunde skapa enhet och en rörelse framåt av alla dessa olika influenser. Jazzpoliserna vände honom ryggen, men redan på sextiotalet upptäcktes han av rockvärlden. NRBQ gjorde ”Rocket Number Nine Take Off For The Planet Venus” på sin debut-LP, The Doors måste ha lyssnat intensivt på hans ”India” innan de spelade in ”Moonlight Drive” och hela sextiotalets Detroitscen inspirerades av honom. Inte minst MC5, som gjorde en av hans låtar på sin debutplatta och ofta delade scen med The Arkestra. En av gruppens mest omedelbara ”hitlåtar” är just ”Rocket Number Nine”, ett medryckande tema som naturligtvis finns på samlingen Greatest Hits – Easy Listening For Intergalactic Travel. Som ger er en första, inspirerande glimt in i Ras märkliga värld. Man förflyttas med andra ord ut i rymden. John Gilmores exalterade, stegrande tenorsax låter som en rusande raketmotor, Ronnie Boykins märkliga bassolo som ett gäng tjattrande utomjordingar och Ras korta pianosolo som en svärm av lyckligt bråkande meteoriter i ett regn av främmande rymdpartiklar. När bandmedlemmarna på slutet uppsluppet skanderar att ”the second stop is Jupiter” är man mer än beredd att stiga ombord på deras intergalaktiska rymdskepp. Själv lämnade Ra vår planet en majsöndag 1993. Han reste i en himmelsblå metallkista. I nästa nummer: Tre genier – Charlie Parker, Miles Davis, John Coltrane.

Storhjärnan N.E.R.D. är Neptunes - producenterna från Virginia som muterat musiken för alla från Mystikal till Britney Spears. Just nu är de Ö.V.E.R.A.L.L.T. Text: Fredrik Lindskoug Fotomontage: Gidappa!

Pharrell Williams störtar ut ur intervjurummet, in i det provisoriska väntrum där jag befinner mig. Han är alldeles uppenbart upprörd och en skivbolagsrepresentant försöker lugna honom. Men trots att Pharrell sänker rösten uppfattar jag tillräckligt mycket av det han säger: ”Journalister… idioter… dagens dummaste jävla fråga”. Skivbolagsrepresentanten svarar att Pharrell är på god väg att starta ett krig. Det tycks inte vara första gången de två har den här diskussionen.

Jag är i London för att intervjua Neptunes, som består av Chad Hugo och nämnde Pharrell Williams, producentteamet som de senaste åren legat bakom musiken till hits för en rad av de största hiphopartisterna och som också gör egen musik under namnet N*E*R*D, en förkortning av No One Ever Really Dies. I den senare konstellationen ingår även Sheldon Haley, en vän till Chad och Pharrell som inte är med dem i London. Det är maj månad och en värmebölja sveper över Storbritanniens huvudstad. Jag svettas kopiöst när jag letar efter Virgins kontorsbyggnad som ska ligga någonstans på Harrow Road, en gata som skär genom området Kensal Town strax norr om Notting Hill. Väl framme släpps jag in av en sträng säkerhetsvakt och efter trekvart i receptionssoffan blir jag ledd upp till ett kontor där ett antal anställda sitter och arbetar. Innanför ett par stängda skjutdörrar intervjuas Chad Hugo och Pharrell Williams av en fransk journalist. Det är när jag sitter här och väntar på min tur som en synnerligen irriterad Pharrell kommer ut ur det angränsande intervjurummet. Den franske journalisten har tydligen trampat i klaveret. Vad han har frågat får jag aldrig reda på. Efter att Pharrell motvilligt återvänt till intervjurummet för att avsluta samtalet med den franske klavertramparen,

förklarar en av Virgins anställda för mig att Chad och Pharrell redan har gjort tio intervjuer idag, och att Pharrell är trött på att få samma frågor gång på gång. Ett par minuter senare äntrar jag intervjurummet. Stämningen är ganska dålig. Skivbolagsfolket sitter som på nålar, verkar rädda för att Pharrell ska ställa till med en ny scen. Eller är så är det kanske bara jag som uppfattar dem som spända eftersom jag själv har hunnit bli nervös. Pharrell Williams är dock artigheten själv. Han tar i hand, ler vänligt och säger att han tycker att det är kul att jag kommit ända från Sverige bara för att prata med N*E*R*D. Är det så här han är, egentligen? Eller är han trevlig bara för att han vet att jag bevittnade hans utbrott? Ingen aning. När han svarar på mina frågor tittar han mig hela tiden i ögonen och verkar väldigt mån om att jag ska förstå vad han menar. Ofta är hans svar långa och genomtänkta. Chad Hugo är inte lika talför. Han verkar blygare, alternativt mer ointresserad, tittar ofta bort och pratar så tyst att jag emellanåt blir rädd att hans röst inte ska höras på min Minidisc-inspelning.

Pharrell Williams och Chad Hugo träffades när de gick i skolan i Virginia Beach i delstaten Virginia. För tio år sedan hade Pharrell en grupp tillsammans med Timbaland, Surrounded By Idiots, parallellt med Neptunes. Pharrell valde att satsa på Neptunes och Timbaland började senare arbeta med bland andra Missy Elliott. Fyra av dem som på senare år har gjort allra mest för att omformatera soulen och hiphopen kommer alltså från Virginia. Att Timbaland har haft ett stort inflytande på många producenter är ingen nyhet. Det är troligt att mycket svart musik i framtiden kommer att utgå från hans högteknologiska sound, och sannolikt har Timbalands framgångar också hjälpt till att bana väg för Neptunes.

”Pharrell Williams”

Chad Hugo och Pharrell Williams säger att de vill göra musik för morgondagen och det är kanske en beskrivning så god som någon av vad de håller på med: Neptunes har tagit på sig rollen som avantgardets ledare. Parallellt med det teknologiska märks hos Neptunes akustiska inslag, och ibland är det dessutom en hel del rock’n’roll över deras funkiga produktioner. Noreagas ”Superthug”, till exempel, skulle utan vidare kunna översättas av ett rockband. Neptunes har garanterat fått frågan förut men den måste så klart ställas: Vad är det för speciellt med Virginia? Är det något i vattnet ni dricker? Något ni äter? Chad: Det finns inte så många distraktioner i Virginia, eller andra producenter, eller andra framgångsrika musiker. Det har gett oss chansen att utforska saker på egen hand, medan om man sitter och gör musik i en större stad är det lätt hänt att man bara följer strömmen. Om någon gör musik i rummet bredvid så snor man kanske hans stil. Vi gör sån musik vi själva tycker om, och bryr oss inte om huruvida det kommer att sälja, vad bolagen ska tycka eller vad våra konkurrenter sysslar med. Och vi vill fortsätta på det sättet. Vi bor i Virginia och vi kommer att stanna där, inte flytta till något ställe där alla håller på med samma sak. Ni har beskrivit Virginia som konservativt. På vad sätt menar ni? Pharrell: Har vi sagt det?! Chad: Ja, jag sa det. Självklart är det konservativt, med tanke på dem som styr. Det var också den första kolonin och det är en del av bibelbältet. Tror ni att det kommer att komma fler nyskapande producenter från Virginia? Chad: Det kommer att komma överallt ifrån. Så länge det finns producenter och artister som uttrycker sig konstnärligt. Pharrell: Och så länge det finns A&R:s som är villiga att sajna folk och låta dem göra vad de vill. Nästa stora grej inom hiphopen, var kommer det att hända?

Pharrell: Vi ser det inte på det sättet. Musik är musik. Oav-

sett varifrån du kommer så har du en röst, en hjärna… Chad: …du har en själ. Pharrell: Du kommer att göra det du tänker göra och sedan är det folket som avgör om det är stort eller inte. Var artisten sedan kommer ifrån är mindre viktigt. Även om vi kommer från Virginia, älskar Virginia och pratar om Virginia hela tiden, så handlar det inte om ett Virginiasound. Därför att… Chad: …det är inte Virginia som skapar musiken! Det är vi som skapar den. Musiken kommer från våra själar. Men ni är uppvuxna i Virginia. Det måste ha påverkat er på något sätt? Chad: Vi har vårt eget sätt att samla information. Vissa människor stannar på ett ställe och nöjer sig med vad de får. De lever till exempel isolerat på en bondgård och inandas hästskit och städar undan koskit och går helt in för det, för den livsstilen. Men om man bor på landet och kanske har en laptop och tittar på TV och gör en massa annat och på så sätt håller sig uppdaterad så är det en annan sak. Så har det varit för oss. Vi har alltid lyssnat på olika sorters musik, umgåtts med olika sorters människor, rest och sett en del och inte bara stannat på samma ställe. Det är som när du går i skolan: det är upp till dig att inte bara ta emot information utan att också söka den. Vi har inte riktigt sett Virginia som ett ställe som… hur ska jag uttrycka det… Det är konservativt på vissa sätt och vi ville gå emot detta. Och därför gör ni musik som är allt annat än konservativ. Chad: Precis.

De har minst sagt eklektisk musiksmak, Pharrell Williams och Chad Hugo. I intervjuer har de droppat så vitt skilda namn som Tears For Fears, Donny Hathaway, Queen, A Tribe Called Quest, At The Drive-In, Steely Dan, Stevie Wonder, Lynyrd Skynyrd, Wu-Tang Clan och Rolling Stones. När jag ber dem utse ett absolut favoritalbum svarar Pharrell att det inte är möjligt och så rabblar han upp en 13

rad plattor med America och Moody Blues. Han har tidigare också berättat att han ville sjunga som sångaren i America när han var yngre. Det finns alltså ingen anledning att bli förvånad över att Pharrell på N*E*R*Dalbumet In Search Of låter lika mycket som en vit rockartist som en svart soulsångare när sjunger. När han rappar - vilket han egentligen inte gör speciellt bra men det stör liksom aldrig - låter han mest som Pharrell Williams. Själva musiken på albumet är ett eget kapitel. Om jag skulle tvingas att sätta en etikett på N*E*R*D:s musik skulle jag kalla den för funk; emellanåt är den är rå och benhård men ofta handlar det om poppig funk. Det kanske låter lite småsurt på papper men man ska då komma ihåg att en del av Prince och Sly Stones största ögonblick är att betrakta som just poppig funk. Musik som är lika melodiös som dansant: bakom det självklara svänget hittar man allt som oftast en färdig poplåt. Samtidigt är funk ett frustrerande otillräckligt ord för att beskriva N*E*R*D:s musik. Deras album, ett av årets tre bästa i mina öron, innehåller så mycket mer. Anslaget och attacken i några låtar är rock’n’roll, influenserna från hiphop ofta uppenbara, men det stannar inte där. Försök låsa in musiken i ett fack och den hoppar automatiskt ut och nitar dig i ansiktet med full kraft. Det enda jag vet med bestämdhet är att det låter fantastiskt, som en psykedelisk och underlig men också fullständigt logisk vidareutveckling av vad Chad och Pharrell har gjort för andra artister. Det typiska Neptunes-trumsoundet finns där, precis som de underliga keyboardljuden och de syntetiska gitarriffen.

N*E*R*D:s musik spretar åt många olika håll. Försöker

ni medvetet undvika stereotyper? Pharrell: Om vi försöker? Nej, vi försöker bara göra musik. Den är helt enkelt bara en del av våra liv. Vi försöker inte nödvändigtvis göra något annorlunda, utan bara vara så kreativa som möjligt. Gränslöst kreativa. Och hur bär man sig åt för att vara det? Pharrell: Man bara är det. Det är som när du gör en intervju. Du försöker att inte ställa samma frågor som andra journalister. Att inte ställa samma frågor som till andra intervjuobjekt. Det är en ny situation varje gång. Alla har talang för något, och när man väl kommit på vad man är bra på, så är det bara att se det som en utmaning. Även om man vaknar varje dag i samma stad, samma delstat, samma land, samma galax, så lyckas man tänka något nytt varje dag. Det är så det är för oss. Vi försöker bara översätta det vi tänker, känner eller drömmer och låta det komma ut genom fingrarna, ner i tangenterna och vidare ut i hög-talarna. Och förhoppningsvis får det lyssnaren att le eller röra på sig. De flesta karriärer inom hiphopen i synnerhet och musikvärlden i allmänhet är väldigt korta. Hur ska ni göra för att hålla er kvar i toppen? Pharrell: Som Neptunes eller som N*E*R*D? Som vad som helst. Pharrell: Som Neptunes, och detta är en viktig poäng, gör vi mer än hiphop. Vi har alltid gjort mer än hiphop. Rapp har varit en viktig del bara de senaste tre-fyra åren. I övrigt är vi väldigt vidsynta. Vi ska jobba med Limp Bizkit, med Britney Spears. Det är långt ifrån hiphop. Att vi är hiphopproducenter är en missuppfattning. Vi har blivit lanserade som hiphopproducenter av vissa bolag på grund av våra produktioner för vissa hiphopartister. Det är deras

Soulbrother Mats vet allt Fredrik diskuterar Neps med herr Nileskär

Ni vet hur det är: vissa artister exploderar helt plötsligt. Den senaste tiden har Neptunes synts och hörts precis överallt. Men redan för två år sedan, i Gidappa!s millennium-special i nr 10/11, lyckades Mats Nileskär förutsäga deras betydelse. Vi bad honom förklara sig: Hur kunde han vara så säker på sin sak? Och vad händer härnäst? ”De här beryktade resorna där jag gör åttio intervjuer på tre veckor - den senaste i det slaget var 1999, och då hade jag ambitionen att fånga framtiden i en trumvirvel eller ett syntriff. Då var Neptunes helt klart en dörr in till det som låg där bortom. Det hade snackats om dem sedan mitten av nittiotalet, fast inte så jättemycket; när jag träffade Timbaland 1998 började han prata om dem: ’Neptunes, they’re the only ones I respect’. Och i och med ’Superthug’ stod det helt klart: den var så radikalt annorlunda. Men även deras Mase-produktion var fräck, och det här albumet med Clipse som aldrig gavs ut.” ”De var dock inte alltför hippa i hiphopkretsar innan Jay-Z-låten, för Noreaga hade spridit ut rykten om att de var gay. Men det struntade Jay-Z i lite på trots, eftersom det är mycket dissar i de där lägerna. Och sen smällde det

till rejält. Samtidigt hade södern på riktigt krupit in i New York och folk började tröttna på vanlig bounce. Neptunes hade ju både bouncen och något helt nytt. Så de kom vid rätt tidpunkt; det här rostiga, metalliska och teknologiska.” ”Svart musik kommer säkert att bli den mest högteknologiska populärmusiken i en inte alltför avlägsen framtid, bara det att den kommer att vara besjälad samtidigt. Hos Neptunes hittar man det som förenar neosoulen med Timbaland-soundet. Neptunes har en akustisk ådra också, som är väldigt stark.” ”Sen går man ju och oroar sig över om de inte är på väg att bränna ut sig. Det är svårt att säga, men en sak är säker: Neptunes ljudbild, den kommer att ha stor betydelse. Om det sedan blir de själva eller någon lärjunge som tar det ännu längre, det återstår att se. Efter Timbaland är Neptunes de första som slår fast något som sällan tas upp: soulmusiken kommer säkert att förvandlas till en långsam technovariant, vilket inte behöver innebära att den saknar själ. Tvärtom.”

så borde jag kanske inte spela keys. Då kunde jag nöja mig med att titta på tangenterna.

”Chad Hugo”

fokus, men vi ser oss som musikproducenter, inget annat. Vi gör all sorts musik. Det är lättare för skivbolag och kritiker om de får pressa in er i ett fack. Pharrell: Ja… Jag hatar att behöva säga det, men vår hudfärg har antagligen med saken att göra. Det stör mig i och för sig inte så mycket, eftersom jag är stolt över att vara svart och Chad är stolt över att vara Filipino. Men vi pressar inte in varandra i fack och pressar inte in andra i fack. Att behöva kategorisera allt och alla är sjukt. Tyvärr är det många som lider av den här sjukdomen och inte kan bli av med den. Klassificering, kategorisering - det förpestar musikbranschen. De som har den här sjukdomen, det är dem jag tycker synd om i den här världen. Inte folk som har lite pengar, utan de som har ett behov av att segregera och separera saker och ting för att begripa dem. Världen blir lättare att förstå om man väljer att se allt i svart eller vitt. Pharrell: Det är sorgligt. Det är som att vi aldrig skulle ha haft technicolor. Att se allt i svart eller vitt, det är ett vansinnigt sätt att se på världen. Man har inlärningsproblem om man måste kategorisera allt. Personligen ser jag färger. När jag tar ett ackord ser jag färger. Menar du bokstavligt? Pharrell: Ja, bokstavligt. Om jag bara såg svart eller vitt,

Det var Teddy Riley som upptäckte Pharrell Williams och Chad Hugo 1992, på en talangjakt i Virginia Beach. Riley tog dem under sina vingar och lät dem bland annat assistera vid inspelningen av Blackstreets första album. Listan över artister som Neptunes därefter har arbetat med, eller strax ska arbeta med, är lång. Framför allt imponerar bredden: Jay-Z, N’Sync, Sade, Ol’ Dirty Bastard, No Doubt, Lil’ Kim, Angie Stone, Beenie Man, Ludacris, Marilyn Manson, Usher, Backstreet Boys och Mystikal, för att nämna några. Mest svarta artister men även en del vita. Manliga såväl som kvinnliga. Mjukt och hårt; högt och lågt. Allt i en enda röra. Värt att notera är också att Chad Hugo och Pharrell Williams inte nödvändigtvis nöjer sig med att bara producera åt de artister man jobbar med. Ofta har Neptunes även hjälpt till att skriva låten i fråga, och nästan lika ofta ser Pharrell till att sjunga refrängen. Och för säkerhets skull dyker han ibland också upp i den tillhörande videon. Man kan förstås undra om det inte är svårt för Neptunes att så ofta samarbeta med storstjärnor. Det borde rimligen uppstå ego-krockar lite då och då. Chad: Ibland. Men för det mesta när någon anlitar Neptunes så vet de vad de ger sig in på. De vet vad vi gör; de vill ha Neptunes-soundet. Är det annorlunda när ni arbetar med er egen musik jämfört med när ni producerar andra artister? Chad: När man jobbar med andra artister måste man ta hänsyn till deras önskemål. Låter ni dem bestämma vad ni ska göra? Chad: Inte nödvändigtvis. Vi presenterar den musik vi vill att de ska använda, och om de tycker om det så lägger de till sitt ovanpå. Hur arbetar ni i studion då? Vem gör vad? Chad: Det skiftar en del. Vi är båda kompletta producenter och artister. När vi först träffades hade vi tydligare roller, men vi har lärt från varandra och idag kan vi båda stå på egna ben, fast vi väljer att samarbeta. Ibland uppstår konflikter när vi arbetar med en låt och en av oss måste ge med sig. Vi försöker dock ge varandra utrymme. Konflikter måste å andra sidan inte vara något negativt. Det behöver inte leda till fiasko. Chad Hugo nämner aldrig vilken roll Sheldon Haley, eller Shay som han ofta omnämns som, har i N*E*R*D, och av någon anledning kommer jag mig aldrig för att fråga. Hans roll verkar dock vara ganska begränsad: Shay är med på alla promotionfoton men närvarar sällan eller aldrig vid intervjuer med N*E*R*D. Chad och Pharrell har sagt att han sjunger en del på In Search Of och att han hjälpt till att skriva några av låtarna, men i CD-häftet till albumet står det inte ett ord om honom.

Vi pratar om varför N*E*R*D har valt att kalla sitt album för In Search Of. Chad förklarar att det inte är N*E*R*D som letar efter något; tanken är att det är lyssnaren som ska söka. Frågan är då vad lyssnaren ska söka efter. Chad: Vad som helst. Ibland vet man inte att man letar efter något förrän man hittar det. Det är lite som att titta på dokumentärer på TV… och upptäcka saker man inte

visste något om. Albumet innehåller en hel del nycklar till livet, för den som söker efter dem. Men man måste leta lite efter dem: i flera av låtarna är budskapet dolt. Chad: Visst, albumets titel kan förstås ur den synvinkeln också. Det finns många dubbelbetydelser, flera låtar med dubbla bottnar och det är upp till var och en att göra sina tolkningar. Tror du att det är lättare att påverka lyssnaren om man döljer budskapet? Chad: Hmm… Jovisst, musik kan fungera på det sättet. Lyssnaren tvingas att vara mer uppmärksam om man inte är övertydlig.

Första singeln från N*E*R*D:s album, ”Lapdance”, som kom tidigt i somras, är en av dessa dubbeltydiga låtar. Med tanke på titeln är det lätt att tro att det handlar om en hyllning till konsten att dansa naken. Musiken låter dessutom som om den vore inspelad på en porrklubb. Men ”Lapdance” handlar om politik, inget annat, och ger uttryck för ett tydligt politikerförakt: ”Politicians sound like strippers to me / And I don’t want to hear it / Yeah baby, you want me, you want me / You can get this lap dance here for free”. Är ni intresserade av politik? Pharrell: Till en del. Men inte tillräckligt mycket för att man ska orka engagera sig i det politiska spelet. Inte tillräckligt för att man ska lägga sig i och försöka påverka dem som är specialister inom sina områden. Det vill jag inte göra. Men jag skulle uppmana alla att göra det som har orken och kunskapen. Det är så här vi ser på albumet: det är inte gjort för en viss typ av lyssnare. Det är inget politiskt album, inget… Det är ett album för folk i allmänhet? Pharrell: Ja, det är ett album för människor, vilket är vad vi försöker säga till alla som frågar… Jag älskar sex

och gillar verkligen tjejer, men det är inte vad den här skivan handlar om. Den handlar inte om hur pervers jag är med vissa tjejer, utan är gjord för alla som vill lyssna på den. När du hör på skivan är det meningen att musiken ska relatera till ditt liv, din livsstil, det du gör, oavsett vad det är. Det som uppenbarar sig för dig när du lyssnar, det är det som är det magiska med albumet. Meningen är att den som är tillräckligt intresserad ska köpa albumet, spela det, hitta en favoritlåt, sätta den på repeat till exempel när han eller hon kör bil - och om du kör förbi fyra eller fem rödljus utan att vara medveten om det, då har du påverkats och blivit berörd. Det är så vi vill röra vid män-niskor; olika sorters människor, som lever olika sorters liv och som tänker på olika sätt. Var och en relaterar till musiken på sitt sätt, uppfattar den på sitt sätt, utifrån sina erfarenheter… Det är ungefär som en chiapet. En vadå? Pharrell: Chiapet. Va? Pharrell: Ni har inte det i ert land? - Nej, det har de inte, säger en skivbolagsrepresentant. Pharrell: Okej, vi tar de där små leksakerna som exempel istället, de som man häller vatten på och som växer och blir till en stor leksak. Ni vill att albumet ska fungera på det sättet? Pharrell: Ja, men vi vill vara vattnet och inte leksaken. Och lyssnaren ska vara leksaken? Pharrell: Ja, och lyssnarens sinne ska expandera. De flesta artister vill vara i fokus; de vill vara det där som växer sig stort och blir något förträffligt. Vi vill inte vara på det sättet. Vi vill hellre vara vattnet. Till vilken grad tror du att musik faktiskt kan förändra människor? Pharrell: Helt och hållet. Musik har alltid gjort det eftersom det är ett universellt språk. Om jag inte kan förstå dig för att du kommer från ett annat land, eller vice versa, så är musik det som snabbast kan få oss att komma överens. Musik som vi båda gillar får oss att nicka i takt med huvudet - det är ju vad man gör när man gillar en låt. Så jag och Chad ser musiken som det bästa kommunikationsmedlet. Detta är vad N*E*R*D handlar om. Hur ser ni på det ni gör som N*E*R*D jämfört med det ni gör som Neptunes? Pharrell: Låt mig säga så här: Neptunes handlar om att utforska och upptäcka nya ljud, om nya sätt att lyssna. N*E*R*D, å andra sidan, handlar om vår kamp för att upplysa och bilda. Som Neptunes är vi Batman; som N*E*R*D är vi Bruce Wayne. Det sistnämnda är mer personligt, mer naturligt, inga superkrafter. Batman har superkrafter och kan gör sånt som ingen annan kan göra - därmed inte sagt att vi gör saker som andra inte skulle kunna göra - men vi gör saker på vårt eget sätt. Självklart finns det andra superhjältar som antagligen gör saker bättre än vi. Batman kunde inte flyga; Stålmannen däremot kunde flyga och Spindelmannen klättrar på väggar, medan Batman gjorde egna manicker som han använde. Bruce

Wayne gjorde inget sånt utan var en vanlig människa. Det är vad N*E*R*D handlar om: vi är vanliga människor som kämpar - och kämpar är det viktiga ordet i sammanhanget - för att upplysa. Och precis när jag ska ställa nästa fråga - Vad vill N*E*R*D upplysa världen om? - blir jag avbruten av en kvinnlig skivbolagsrepresentant. Jag undrar om jag inte kan få några minuter till, men hon svarar att då blir det ingen tid över för fotografering. Och tid för foton, det vill jag väl ha? Jo, så klart. När jag en liten stund senare håller på att packa ihop mina grejor och är på väg ut ur intervjurummet frågar jag om N*E*R*D tänker ge sig ut på turné. Pharrell: Nej, det kommer vi inte att göra. Jag glömde att säga det innan: det har att göra med att vi inte vill stå i centrum, att lyssnaren är det primära. Kommer ni att låta bli att använda bilder av er på skivomslaget också? Pharrell: Där kommer att finnas bilder men någon turné blir det inte tal om. Folk ska inte haka upp sig på oss som personer. De ska jubla över musiken och över sig själva.

ett underligt rykte: N*E*R*D har bestämt sig för att dra in skivan. Jag pratar med Virgin som bekräftar: Chad Hugo och Pharrell Williams är inte riktigt nöjda med resultatet, vill spela in hela rasket igen och använda mer liveinstrument för att få ett annorlunda sound. Första versionen av In Search Of existerar i endast 3000 exemplar i Sverige, och det finns ingen möjlighet att få tag i fler när dessa är slutsålda, förklarar man från skivbolaget. Situationen är densamma i de andra europeiska länder där plattan är släppt. Och tanken är att den nya versionen ska vara ute någon gång i januari nästa år. En underlig historia. Samtidigt känns det hela ganska logiskt. Chad och Pharrell verkar ha bestämt sig för att gå sin egen väg. Vill man inte turnera, så skiter man i det. Och vill man dra in sitt album, så gör man det. Kanske gör man också helt rätt: Neptunes har gjort så många produktioner för andra artister det senaste året att deras sound riskerar att urvattnas. Genom att spela in In Search Of en gång till, tar man chansen att gå i en oväntad riktning. Jag ser egentligen inte hur N*E*R*D skulle kunna förlora. Det hela känns som en genomtänkt PR-kupp: Om den nya

I början av augusti släpptes In Search Of i Sverige, och fick fin kritik på flera håll. Ett par veckor senare nås jag av

Nivea älskar Neptunes

Nivea Hamilton har mycket gott att säga om Pharrell Williams och Chad Hugo. ”Jag älskar Neptunes! Jag var ju där när vi spelade in ’Danger’ och de producerade en låt på mitt album också. De är genier. True geniuses when it comes to music!”. Hur gick det till när hon och Neptunes möttes på Niveas album, då? ”Neptunes kom med ett nästan-färdigt beat som vi gick in i studion och jobbade med. Det var oerhört inspirerande att få vara med i den kreativa processen. Speciellt Pharrell är helt galen. Om någon förtjänar att kallas geni i dagens musikvärld så är det han”. Nivea föddes i Atlanta, Georgia, som yngst av tre systrar i en musikalisk familj. Ett TV-framträdande av Mariah Carey fick Nivea, då sju år gammal, att själv vilja bli artist. ”Känslan hon gav mig var: ’jag vill bli precis som hon’… och det var en stark känsla som fanns kvar länge i mig. Mariah är nog fortfarande min största idol”. Idag är Nivea 18 år gammal. Hon sjunger, skriver, skådespelar och exekutivproducerar sitt självbetitlade debutalbum. Det är dansant R&B i den moderna skolan. Precis som allt annat från Atlanta så är det i princip omist-

ligt. De flesta hiphopfans känner henne förstås från Mystikals Neptunes-proddade hitsingel ”Danger (Been So Long)”. ”Jag har mycket att tacka Mystikal för. Han ville verkligen se mig lyckas. Jag fick vara med på ’Danger’-singeln, men också på en hel del av hans liveshows och vid intervju- och fototillfällen. Han har tagit väl hand om mig; han är som en storebror för mig.” Före ”Danger”-genombrottet så finslipade hon sin talang i över två år. Colin Lampkin, studioägare i Atlanta, blev hennes manager när hon var 15. De övade, spelade in låtar hos flera kända Atlanta-producenter, shoppade runt och med deras 26-låtarsdemo fick de till sist skivkontrakt. Men innan allt detta så fanns naturligtvis kyrkan där. ”Gospeln? Jag har min mamma och mina två äldre systrar som alla sjunger i kyrkan. Och vi sjunger alltid religiösa sånger när vi träffas inom släkten… Det är något som fattas hos soulsångare eller soulsångerskor om de inte har kyrkan som bakgrund… jag kan inte förklara vad det är… but there’s Tony Ernst

Årets överlägset bästa skiva! (måste du bränna själv) Pharrell Williams och Chad Hugo är nästan sjukligt ambitiösa och har samarbetat med en mängd artister inom olika genrer de senaste två-tre åren. Produktionsuppdragen för de stora hiphopstjärnorna har fått mest uppmärksamhet men Neptunes har också gjort en hel del högklassig soul och R&B. Fredrik Lindskoug väljer sina favoriter: tjugo träffar mitt i bull’s eye.

1. Ludacris: ”Southern Hospitality” Om man nu ska göra en Neptunes-samling så är det lika bra att låta den rivstarta. Och då faller mitt val på Ludacris bomb från ifjol: Så rått! Så rätt! Så hårt! Så överlägset! Från Back For The First Time, Ludacris debutalbum.

9. Usher: ”U Don’t Have To Call” Usher kämpar för att övertyga sig själv om att det är bättre att partaja än att gråta när han och flickvännen bryter upp. Från 8700, Usher Raymonds fina tredje album.

2. P. Diddy: ”Diddy” Från Sean Combs nya album. Kalaspuffen, Chad och Pharrell håller lekstuga: allt är både tillåtet och möjligt. De lånar från BDP och Eric B & Rakim och får det att svänga så att det svartnar för ögonen på en.

15. Jadakiss: ”Knock Yourself Out” Från Lox-medlemmens soloalbum, Kiss Tha Game Goodbye, som släpptes i augusti. Produktionen är rå och elak. Jadakiss låter sig dock inte skrämmas, verkar snarare inspireras och flowar självsäkert.

3. Ol’ Dirty Bastard: ”Cold Blooded” Neptunes vill helst inte göra covers men gick ändå med på den här Rick James-låten. Tack gode gud för det: en falsksjungande ODB överträffar sig själv, käkar upp inte bara originalet utan också Rick James hela jävla karriär. Från Nigga Please, ODB:s andra album. 4. Foxy Brown feat Kelis: ”Candy” En enkel Neptunes-produktion, från Foxys Broken Silence. Det spruckna orgelljudet är skitsnyggt, precis som Foxys och Kelis samarbete. 5. Sade: ”By Your Side” (Neptunes Remix) Fin jazzfunk-remix från Sades supersingel från ifjol. Träffar inte lika direkt som albumversionen men äger en alldeles egen skönhet. Går dessutom utmärkt att dansa till, precis som allt annat Neptunes pillat på. 6. Mystikal feat. Nivea: ”Danger (Been So Long)” Från Let’s Get Ready, Mystikals album från ifjol. Niveas sång utgör en skön kontrast till Mystikal gastande. Gitarren borde vara helt fel i sammanhanget men passar beatet som hand i handske. Originellt så det förslår. 7. Noreaga: ”Superthug” Partymonster som Neptunes presenterade sig med på allvar. Ett tre år gammalt möte mellan funk och hård rock som fortfarande träffar som en Mike Tyson-uppercut på hakspetsen. Från Noreagas första soloalbum, N.O.R.E.. 8. Kelis feat. Terrar: ”Good Stuff” Neptunes producerade hela Kelis debutalbum, Kaleidoscope. ”Caught Out There” är en självklar hit men det här är ändå snäppet vassare. Chad och Pharrell har även proddat Kelis nya platta.

14. Prince feat. Q-Tip: ”The Greatest Romance Ever Sold” (Neptunes Remix) Lika hänförande i verkligheten som det verkar på pappret. Musiken är vacker men ändå dansant. Och Prince, understödd av både Pharrell och Q-Tip, sjunger som bara den lille krumeluren kan. Från fina dubbeltolvan ”The Greatest Romance”.

10. Ol’ Dirty Bastard feat. Kelis: ”Got Your Money” Dansar du inte till det här? Då är du antingen död eller Alf Svensson. Neptunerna har skapat en av sina allra coolaste produktioner och ODB suddar som vanligt ut gränsen mellan genialitet och galenskap. Från Nigga Please. 11. Babyface: ”There She Goes” Bästa spåret på Face2Face, bebisansiktets nya album. Den retrofuturistiska produktionen är snyggare än Ricky Martin. Och Babyface utger sig för att vara Curtis Mayfields arvtagare. Om han övertygar? Jodå! 12. Tha Liks: ”Best U Can” Hårt, maskinellt och lite knepigt. Dunkar rått som fan. Pharrell stjäl refrängen, som på så många andra Neptunes-produktioner. Från X. O . Experience, alkoholisternas senaste album. 13. Jay-Z: ”I Just Wanna Love U (Give It 2 Me)” En viktig låt för Neptunes. Slog upp den gläntade dörren till hiphopvärlden på vid gavel. När Pharrell går loss i falsett låter det nästan lika mycket Chicago-soul som hiphop. Oantastligt. Från ett år gamla The Dynasty.

16. Beenie Man feat. Mya: ”Girls Dem Sugar” Briljant. Ett utmärkt exempel på Neptunes förmåga att skräddarsy material åt sina uppdragsgivare. Inte så tungt att Myas sång riskerar att drunkna, ändå tillräckligt aggressivt för att den snacksalige Beenie Man ska varva upp. Från raggapajasens Art And Life. 17. Angie Martinez feat. Q-Tip: ”Dem Thangz” Det mesta på Angie Martinez album från tidigare i år, Up Close And Personal, är nätt och jämt värt sin vikt i bajs. Den här låten, enda Neptunes-produktionen, är det stora undantaget. Här sitter allt, inklusive Martinez rapp, precis där det ska. 18. Mystikal: ”Shake Ya Ass” Hur skulle man kunna göra annat än att följa Mystikals uppmaning? Det är bara att skaka allt som skakas kan. Inte mycket att orda om: hiphop blir inte bättre än så här. Från Let’s Get Ready. 19. Mary J Blige: ”Steal Away” Man hör knappt musiken eftersom rösterna stjäl hela ens uppmärksamhet. Pharrells falsett imponerar och Mary är ju alltid Mary – en av alla tiders största sångerskor. Från drottningens nya juvel, No More Drama. 20. Philly’s Most Wanted: ”Cross The Border” Om någon nu skulle ha missat det: Neptunes

Phillys mest eftersökta Text: Daniel Möller

Al-Daseer Holly och Joe Witherspoon i Philly’s Most Wanted lyssnar inte längre på hiphop. De är trötta på att höra hur alla gör fel. Så de diggar hellre alternativ rock; Stain, Counting Crowes och Cranberries. Men deras debutplatta är full av lättfotade rim för en ultimat symbios med Neptunes oldschool-produktion.

De träffade Hugo/Williams första gången på inspelningen av Ol’ Dirty Bastards ”Got Your Money” där de skrev kontrakt på ett samarbete. Att hitta en lucka i Neps jagade schema tog tid. Dessutom fick de vänta nästan ett år innan det inspelade materialet släpptes. Boobonic känner att de inte får rätt uppbackning från bolaget. - Men bara skivan finns där ute kommer den att hitta rätt. De som känner till oss och köper skivan älskar den, de som inte vet än men får höra nån låt vill ha albumet. Dess tid kommer.

Neptunes-samarbetet har gett dem mainstream-känslan de önskade. Till nästa album vill de verkligen kunna visa upp sina talanger. För då har alla som gillade Get Down Or Lay Down fått upp ögonen för gruppen. Folk kommer att lyssna på riktigt och då är där mer tid att verkligen bli uttrycksfull. - Det är det som stör mig lite med skivbolagets insatser här; om du har en platta med musikvärldens hetaste rappare och världens hetaste producenter - varför säljer den inte platina

första veckan? Allt handlar om marknadsföring! Med sånt material är det bara vilket stöd bolaget ger som betyder nåt. Men vi ger inte upp. Vi är lika övertygade, lika hungriga. Vi vet hur långt vi ska gå. Och det var därför de kom att samarbeta med Neptunes, enligt Boobonic. - Chad och Pharrell såg vår övertygelse, såg vad vi varit med om och vart vi ville. De har samma inställning. Hur arbetar ni i studion tillsammans? - Vi får aldrig höra nåt av låtarna innan. De ringer oss. Vi kommer dit, vi lyssnar på låten. Sen får vi 20-30 minuter att skriva våra texter. Det blir lite som freestyle. Lite som att komma över till en tjejs hus för första gången. Du vet inte hur långt hon låter dig komma den kvällen men du får åtminstone vara hemma hos henne så du har en chans! Så ser vi på det; när vi kommer till studion vet vi inte vad de förväntar sig av oss men när kvällen är över har vi förmodligen en hit… Allt är arrangerat när ni kommer? - Nej, oftast har de bara gjort ett beat och sen skapar vi sången tillsammans. Vi sitter ner, vi skriver våra texter och Pharrell kopplar på sin genialiska hjärna och får fram en refräng eller en melodislinga. Det gör vi ihop, på plats. Men det brukar gå riktigt fort. Det låter som en mäktig kreativ process? - Tja, när du har gåvan så behöver du bara utföra. Att få gåvan att skapa kan vara svårt men när du väl har den är 19

Text: Tony Ernst Foto: Johan Palmgren

fan

Vid första anblicken får man direkt en känsla av att det inte är någon ordning på Fattaru-kidsen. Vi har stämt möte i stan, men när jag och fotograf Johan kommer dit så är det bara Stuffe där. Efter ett tag dyker Mingus upp. Han meddelar att Mackan är sjuk och inte kommer att vara med. Vi undrar hur vi ska göra med fotografering. Johan vill ju gärna att alla fyra ska vara med när han ska plåta… vi bestämmer en ny separat fotosession vid ett senare tillfälle men det skall visa sig omöjligt att få ihop alla fyra till en plåtning. Så. Här står jag, Stuffe och Mingan och väntar på Kojak vid ett gathörn. Efter vad som känns som en oändlig tidsrymd så bestämmer vi oss för att strunta i att vänta och bege oss direkt till Mingus och Mackans mammas lägenhet. Under tiden har tjejer och killar som gått förbi pekat och fnissat och gjort stora ögon. Fattaru är kändisar. Väl framme i lägenheten så visar det sig att Mackan visst ska vara med. Han ligger i sängen, men tröttnar snart och så dyker äntligen Kojak upp och plötsligt är vi alla fyra plus Gidappa!:s utsände i det hemtrevliga köket. Det bjuds på te i stora koppar och överallt är det foton på bröderna Price när de är små, när de tar studenten, när de semestrar. - Jag hörde att vi var med i ett korsord, inleder Stuffe. - Ja, svarar Kojak, det var min morfar som berättade det, han var den ende i hela världen som kunde det… ”Sveriges rappaste rappare?”… och han bara: ”F-a-t-t-a-r-u”… Han var helt överlycklig, det är ju bara panchisar som löser

korsord och han var den ende som kunde det. Ni är så pass stora nu att ni är med i korsord? Kojak: Ja! Stuffe: Det är fan helt otroligt… Hur känner ni inför den kommande hösten och vintern? Ni kommer att synas överallt… er skiva är väl den viktigaste svenska plattan under resten av året… eftersom nu Tomas Ledin inte släpper någon? Mingus: Det är vi och Tomas Ledin, alltså. Men visst, vi vill sälja så mycket som möjligt… Varför ska inte hiphop vara som alla andra musikstilar? Varför ska inte hiphop sälja? Varför ska inte hiphopartister vara med i teve? Kojak: Man vet ju inte hur det kommer att påverka en… men jag tror att vi kommer att vara samma sorts människor efter skivsläppet.

Jag börjar med att berätta om en stark och klar dröm jag haft natten innan jag åkte upp till Stockholm för intervjun: jag skulle intervjua Fattaru, någon ur gruppen kom och mötte mig på ett angivet ställe och förde mig sedan till intervjuplatsen. Allt var väldigt hemligt och hysch-hysch. Väl där så hade de i princip bara en sak att säga, de ville göra ett uttalande: de var oerhört irriterade på alla som lät

tro tatuera sig så var man tvungen att tatuera in alla Nintendospelen. Detta var mycket viktigt och det enda som Fattaru ville säga. - Är du frisk?, undrar Stuffe.

Det vilar ett lätt kaos över Fattarus personkemi. Inget jobbigt bråkigt kaos, utan snarare ett gemytligt hemtrevligt kaos. Följande saker händer under de två timmar jag sitter i köket med de fyras gäng: Mogges mobiltelefon ringer åttiotvå gånger innan den till sist dör, de jiddrar om vem som skrivit flest låttexter, Rah Balder ringer Luger för att försäkra sig om att de inte har en spelning när M.O.P. uppträder, Mackan snyter sig oavbrutet, de berättar att de är med på en Absolute Dance-samling fastän de tackade nej, Ubiqutous Måns ringer och bestämmer om kvällens festande, Stuffe härmar Verbal Kint med skrämmande perfektion (”One time, when I was picking beans in Guatemala…”). Man undrar hur de går till väga när deras texter kommer till. Är det samma sprudlande kreativa miljö, eller sitter de ensamma med sina tankar? Berätta hur ni skriver era texter! Hur går processen till när ni gör låtar? Mackan: Vi får ett beat av Masse. Sen går alla runt med det, så att man lyssnar in sig. Sen skriver nån en text som är skitbra [pekar på Stuffe], så att man får ångest, men så försöker man matcha det… och sen så spelar vi in. Vem skriver snabbast? Vem är mest produktiv? Mingus: Han! [pekar på Stuffe] Stuffe: Det är väl olika i olika perioder… Mackan: Alla har sina toppar… Var kommer inspirationen ifrån då? Stuffe: Man får ju idéer från beatet. Typ, ”vad skulle passa till det här?”… På senaste tiden har vi ju börjat prata ihop oss innan vi skriver, så att låtarna håller ihop bättre.

Många retar sig säkert och tycker att det har gått för fort för Fattaru. På bara några få år har de gått från total demodimma till halva svenska folkets gullungar. De har vunnit Rap-SM, skrivit kontrakt med Redline och Virgin, blivit kända genom Fredrik Strages Mikrofonkåt, varit uppe och nosat på toppen på svenska singellistan, blivit veckans hitvarning på Z-TV och så är de snygga, smarta och skarpa. Men hur fort har det gått, egentligen?”Det har ju gått snabbare för oss än för många andra”, erkänner Mingus. ”Framförallt har det gått jävligt smidigt”, tillägger Stuffe.

ru? ”Det har gått våran väg, vi har i princip inte haft några motgångar”, förtydligar Mingus och fortsätter: ”Vi blev inte tvåa i Rap-SM och vi fick inte skivkontrakt med ett bolag som sen droppade oss”. ”Vi är oerhört tacksamma”, ler Kojak och alla skrattar såklart. Fast Fattarus framfart är också hela svenska hiphopscenens framfart. Efter Petters etta så var det vidöppen väg. ”Visst”, säger Mingus, ”ser man på svensk hiphop i sig så började boomen 1998. Så det har ju gått fort för alla… Feven och Eye N’I, sen de började köra på svenska, till exempel”. Mest imponerad av Fattaru blir man när man ser dem uppträda live. De är tajta, har skitkul och påminner mer om ett rockband än ett hiphopgäng i det att de undviker alla klassiska rappklyshor: de kör sina låtar rakt av i ett enda långt, underbart flöde, de står inte och skriker på publiken att man ska göra ditten eller datten, de blir inte sura om folk inte dansar. ”När de artister som håller på så går på konserter själv så står de längst bak och är skitsura”, säger Mingus. Och Mackan: ”Man kan ju inte tvinga folk att ha roligt”. Och sist Stuffe: ”Man måste ha tålamod”. Men ni kör aldrig standardhiphopshowen på scen… Mackan: Det hade nog blivit mer så ifall vi inte hade börjat göra bouncelåtar. Det blir en helt annan rytm nu. Hade vi bara haft vanliga hiphoplåtar så hade vi nog mer kört en vanlig hiphopshow… Mingus: Fast jag känner inte att man behöver vara så jävla hiphop nu när man uppträder. Det är musik. Folk som

inte är hiphopare ska kunna tycka att det är kul att se oss också. Hur många spelningar har ni gjort tillsammans? Mingus: Sextio-sjuttio stycken… Det låter inte så mycket när man säger det, men det är ändå en del… Vi tycker ju att det är kul också, det är det som är det viktigaste… Vilka andra tycker ni gör bra shower i Sverige? Mingus: Loop Troop… Mackan: Spotrunnaz… Mingus: …och Latin Kings… det är väl dom tre. Eftersom de flesta av Fattarus låtar handlar om att de kommer hem till en med vapen så är det bara att köra vidare på den inslagna metaforvägen: visst känns det som om dörren står öppen och att det bara är för dem att traska rakt in och ta för sig av det de vill ha? Det råder lätt stiltje i hiphopsverige. PST:s album är uppskjutet, Petters trea kommer inte än, sak samma med Timbuks, Spotrunnaz och Loop Troops tvåor, Organismens platta ligger också lite längre fram i planeringen. Och storbolagen sitter som vanligt med picken i hand och drar förstrött fram och tillbaka, fram och tillbaka… Ligger fältet öppet för er? Kommer ni att bli popstjärnor nu, på samma vis som… Stuffe: Som Popstars? Mingus: Kollar man på listorna så är det ju fortfarande pop som säljer bäst, men jag tror att det kommer att vara rapp eller hiphop där i princip hela tiden lång tid framöver… och just nu är det väl vi som går bäst hem… som folk tycker är roligast.

Allra gladast blir jag över att Fattaru har gjort ett album och inte bara slängt ihop en massa låtar: ett väl sammanhållet och snyggt upplagt album, dessutom. Det är Masse som är chefsarkitekt bakom Fatta eld och han har på kort tid utvecklats till en av Sveriges mest intressanta producenter. Hur pass viktiga har Redline, Masse och Latin Kings varit för er? Mingus: Viktiga. Hade vi legat på en annan label så hade det blivit en helt annan grej… ”Hey, kan ni inte sampla…” Mackan: ”Just D”… Mingus: Vad artisten än säger så får de inte bestämma helt

Skördetid för alla älskare av sjuttiotals rootsreggae

Två engelska skivbolag har, efter en liten svacka, fått tokflippet och ger ut obligatoriska måsten stup i kvarten. Virgins Frontline-serie droppar originalalbum med omslag, ljud och attityd i perfekt symbios. Och Blood & Fire är back on track med översteprästen Steve Barrow i högform. Han må vara nästan tandlös i verkliga livet men långt ifrån när det gäller skivindustrin. Efter en magnifik start med dödliga dubsamlingar, svidande deejayuppvisningar och Heart Of The Congos så höll Blood & Fire på att förvandlas till runkobjekt för reggaekomplettister. 22

och hållet. Men vi har ju… Stuffe: Det skönaste med Redline är ju att det är så avspänt. Mackan: Det hade säkert känts mer som en industri om man legat på ett annat större bolag. Virgin är ju ett stort bolag: ett av de största, faktiskt… Mingus: Visst, men när Virgin säger till oss att ”ni måste vara klara med plattan till den femtonde”, då säger Salla ”skit i det!” och ”den blir klar när den blir klar, bara den blir bra”. Det är ju bättre att den kommer ut bra än att den kommer ut snabbt. Vi lyssnar ju mer på Salla och Chepe än på Virgin… Mackan: Virgin har ju inte ens hört några låtar från plattan… Jo, om vi kommer dit och spelar upp en låt för dem, men annars har de… Mingus: ”Första femman” valde vi själva som andra singel… De tyckte nog inte att det var så bra, eftersom den är med på Fjärde Världens EP, men de hade inte hört några andra låtar så vad skulle de säga? Mackan: De köper grisen i säcken… Kojak: De får inte se nåt! Det står i avtalet att de inte har nåt att säga till om vad gäller själva musiken… Mingus: De ska bara distribuera… Det är mycket politik på plattan. Mer än vad jag trodde att det skulle vara, faktiskt. Vi får en slev skryt och en rejäl dos party också, men mixen består till största delen av kamp, sanningssökande och revolution. ”Babylon, världen där bara de friska får vård / Babylon, vägen där bara få de tysta får gå”, skriker Mackan, född 1983, och jag känner stor förhoppning om en bättre värld när vi har unga människor som inte går på nyliberalismens lögner. Fast vi orkar inte riktigt prata politik, va? Mingus: Nä, skit i det! Mackan: Det kommer alla andra att vilja göra… Mingus: Jag kommer inte att säga nånting… bara: ”Lyssna på låtarna och dra egna slutsatser”. Stuffe: Jag kommer bara att säga: ”De som tatuerar in bara ett Nintendospel och inte alla…”.

Det kom plattor med Lopez Walker, Welton Irie, Linval Thompson: jeppar jag aldrig har hört talas om. Det var på väg att bli Northern Soul av alltihop. Då vaknade den tandlöse ur sin ganjasömn och gav i rask takt ut Big Youths Natty Universal Dread-box, Darker Than Blue-samlingen och den sprillans Niney The Observer-kompilationen. Och återigen är Blood & Fire Manchesters bästa skivbolag med fokus inställt på själ, hjärta, mikrofonkontroll, coolness och änglars stämsång. Frontline startade som en underetikett till Virgin och gav under ett par år i slutet av sjuttiotalet ut fantastiska album med alla de största jamaicanerna. Man startade med I-Roys Heart Of A Lion och fortsatte i samma stil: Keith Hudson, Johnny Clarke,

Tapper Zukie, Mighty Diamonds. Det höll i ett par år, sedan försvann den engelska publikens intresse. När Virgin så försökte återutge de här plattorna på cd i början av nittiotalet så blev det löskokt ägg av alltihop. Inga originalomslag, märkliga texter i häftet och flera utgåvor sammanpackade i hafsiga samlingar. Skräckexemplet var Gregory Isaacs sublima Cool Ruler som stympades och där låtar som ”Party In The Slum”, ”Don’t Pity Me” och ”Created By The Father” plockades bort. Nu är det en annan ordning. Det kommer högar av album och alla ser ut och låter som de ska. Det går alltså alldeles utmärkt att förköpa sig på den vackraste Tony Ernst

I mellanvästerns land Text: Tony Ernst

Coo Coo Cal är från Milwaukee, som ligger i de nordliga delar av USA som av någon outgrundlig anledning kallas för Midwest. Det är inte en stad som precis är känd för sin hiphopscen. När man tänker efter: det är inte en stad som är känd för nånting alls. Nu i dagarna släpper han sitt tredje album, Disturbed, men det första på storbolag (Tommy Boy) med inter-nationell lansering. Musiken är släpig gangstafunk och texterna blandar party, skryt och classic reality rap. Bäst är förstås singeln ”My Projects”, ett stökigt klubbmonster av monumental mått. Han har själva höga tankar om albumets kommande framfart på listorna (”At least triple platinum!”, skrockar han i luren) och kanske blir det så. Efter No Limit, Cash Money-dollargrinen, Nelly och alla de andra osannolika multimiljardärerna så har kartan för storkommersiell hiphop helt ritats om. Det går inte att förutse någonting. Jag får tag i Coo Coo på en raspig linje över Atlanten. Han känns inte fult lika tossig att prata med som man skulle kunna tro när man ser bilderna på honom i cd-häftet. Men inte alldeles långt därifrån. Berätta om Milwaukee! - Well, det ligger i Wisconsin, intill Lake Michigan. Det är en rätt liten stad, faktiskt, vi är ungefär en timme med bil från Chicago, så man kalla det för en förort till Chicago. Vad gäller hiphopen så finns det egentligen bara en hiphopklubb, The Matrix. Och för hiphopscenen så har det varit en kamp genom alla år. Men om Gud vill så kommer min singel, ”My Projects”, att lyfta Milwaukee… det finns en hel del independentbolag och en massa folk som jobbar för hiphopen, så jag tror på en ljus framtid för Milwaukeehiphopen. Vad gör man på en fredagkväll i Milwaukee? - The Matrix! Dricka, brudar, bra musik… Vi har inte haft några större stjärnor som kommer hit till Milwaukee på länge, det har knappt varit några konserter… 2Pac var här för flera år sedan och uppträdde och det blev bråk efteråt, skottlossning och skit, så ända sedan dess har det varit nono… men nu har The Matrix fått ett så bra rykte att vi har fina liveshower varje helg… Så varje fredag och lördag är Matrix-kvällar… Du har gett ut två andra independentalbum innan Disturbed… hur länge har du kört? - Det stämmer, jag har släppt två plattor på Infinite Recordings, som är ett Milwaukee-baserat bolag… jag har varit inne i spelet i åtta år nu. Jag startade faktiskt som DJ, doin’ local basement parties. Jag hade ett par rappare med mig, men de la av efter ett tag, de var aldrig speciellt seriösa. Sen

var det några kompisar som skulle ge ut en kassett och så bad de mig skriva några rader… och det blev till en hel sololåt. Den slog hårt här i Milwaukee, så då var jag ju tvungen at ge mig in i spelet. De här kompisarna skakade sen fram pengar så att min första platta kunde komma ut, Game… Och till sist fick jag kontrakt med Infinite Recordings, som är det största oberoende bolaget här i stan… Du har med Twista på ditt album… - Ja, han har stöttat mig väldigt mycket genom åren. Han har faktiskt varit med på alla mina tre album. Det har blivit en tradition. Chicago ligger ju så nära, så vi hänger liksom ihop… Det har varit New York och L.A. under en längre tid för hiphopen, sen så dök Dirty South upp… men nu verkar det som om en massa andra ställen hamnar på kartan plötsligt: St. Louis, Detroit, Indiana och så Milwaukee… - Du vet vad man säger: spara det bästa till sist, hehehe… Men visst, vi har varit förbigångna länge, så nu är det vår tur. Speciellt här i Midwest, där folk älskar hiphop, men inte har kunnat nå ut till massorna. Vårt stora problem har varit att folk flyttar från Midwest för att skaffa jobb… men nu ser det bättre ut, folk stannar kvar och det händer saker här också… Finns det ett speciellt Midwestern-sound? - Ja… jag kan inte sätta fingret på det, men det är som en gumbo, om du förstår vad jag menar… vi har lutat oss tillbaka och sugit i oss vad östkusten, västkusten och södern har tagit fram… det är en mix: det är det som är the midwestern flavor!

Eightball. Här hittar du redaktionens favoritplattor sedan sist. Tretton måsten i din skivsamling, såväl nya cd:s som åter-utgivningar. Jazz, soul, reggae, blues, hiphop.

Jay-Z The Blueprint

(Roc A Fella/Universal 2001) [15 spår: 63’ 55’’]

Oerhört iskalla saker som händer på Jay- Z:s nya album: Sopranos-omslaget, smörpappersinlagan i cd-häftet, när han väser fram ”walk with a niggah” för att han vill att vi ska följa hans ord extra noggrant, att han åkallar homopopparna Right Said Fred med en snabbt ironisk ögonblinkning, att han kallar sig The Ruler, och Slick Rick som är med på plattan och lägger körer har inget som helst att invända, när han kör ”let the trumpets blow” och så kommer så satans vackra trumpeter in och blåser bort all skit i universum. Allt detta händer inom två minuter på introt. Resten av albumet är den bästa hiphop jag har hört sedan Gud skapade jorden och Adam och Eva och Moses i vassen och den där jeppen som byggde en ark och fyllde den med djur och allt det där. Jay-Z är världens bäste emcee. Genom alla tider. Det är inget snack. Han är förbi Rakim, KRS-One, 2Pac, vem ni vill. Han är kungen av New York. Och den som är kung där, är ju kung överallt. Han har ett flow som är helt omänskligt: det verkar inte som om han behöver bry sig. Han leker, skojar, spexar med konkurrenterna. Det snuddar vid det obehagliga. Jay-Z har släppt sex album på fem år. Åtminstone fem och ett halvt av dessa är lavaheta klassiker. Han har lotsat fram Beanie och Bleek. Han har spökskrivit åt Foxy, Kim och Dre. Han har byggt ett

imperium av musik, kläder och attityd. The Blueprint är en femton låtar lång odyssé genom allt som är viktigt med hiphop. Kärlek, våld, självkänsla, USA, knark. Och tokdissar åt böghoror som inte har vett att hålla käft. Jag förstod aldrig hur Mobb Deep och Nas vågade dissa Jay i somras. Nu får de tillbaka. Han gör ströbröd av hela jävla Queens, sätter ugnen på 225 grader och serverar färdiglagat för alla hiphopälskare att käka. ”Takeover” är med största sannolikhet den hårdaste disslåt som spelats in. Nas och Mobb Deep är slut som artister efter det här. Jag försöker tänka igenom om Jay-Z överhuvudtaget har gjort någonting fel sedan han steg in i hiphopvärlden på riktigt allvar med Reasonable Doubt. Jag spelar alla plattor han gjort och alla låtar han gästat på. Och kommer bara fram till ett

misstag: Amil. Och så är det ruskigt coolt att han arbetat in ett helt nytt gäng producenter som alla slavar i studion för att ge Jay-Hova krämen av krämen. Visst finns det en viss saknad kvar över att varken Ski, Primo, eller Neptunes jobbar för honom, men det är övergående, det kan jag lova. Kanye West, Bink och de andra samplar gamla soulklassiker och det svänger, skakar och hoppar som en indisk buss. Jay-Z, det är sånt här som gör att man vill fortsätta finnas till. Jag kommer att tänka på David Ritz ord om Marvin Gaye som är lika applicerbara på Jiggaman: ”a rebel, a headstrong poet, anti-authoritarian, deeply romantic, and undoubtedly ahead of his time”.

P. Diddy The Saga Continues… (Bad Boy/BMG 2001) [25 spår: 77’ 16’’]

Det har varit en turbulent tid för Sean ”Puffy” Combs och hans Bad Boy-bolag. Samtliga skivsläpp har landat en bra bit under ytan. Han har varit kallad till rättegång var och varannan dag. The Lox smädade honom offentligt och stack till Ruff Ryders. Flickvännen Jennifer Lopez dumpade honom. Och så åkte hans nya protegé Shyne in på tolv år för vapenviftande. Vad kan en man göra annat än att byta alias? ”Puffy” blev ”P Diddy”. Och när nya albumet smygs ut på marknaden utan förhandsreklam så sitter journalister världen över beredda med bottenbettyg. Men då har de glömt bort en sak: man kan inte räkna bort Bad Boy och P Diddy. Man tror att de är nere för räkning när man plötsligt sitter där med kammen i högsta hugg. Singeln ”Bad Boy For Life”, utan tvekan en av årets låtar, gjorde slarvsylta av Billboardlistan. Och uppträdandet hos Letterman, med en stenad Dave Navarro på gitarr, var så bra att det gjorde ont. Visst: P Diddy är ingen emcee. Jay-Z skriver bättre rim i sömnen. Men han skapar hits så självklara att de får evigt liv och dessutom är han utrustad med en nästan otäckt naken uppriktig ärlighet. Men plattan är inte bara en P Diddyaffär. Black Rob regerar. Faith Evans är änglalik. G Dep, Kokane och Cheri Dennis överträffar sig själva. The Neptunes levererar ett av sina mest självsvängande beats och så finns här en ljuvlig sydstatsballad tillsammans med Eightball & MJG som får syrsorna i Tennessee att sjunga i kör. Jag vet egentligen inte varför jag är förvånad. Det här är ju mannen bakom ”Flava In Ya Ear”, ”Mo Money Mo Problems” och ”Love Like This”. Men jag sitter faktiskt och skakar huvudet i stum beundran: det här är en platta till brädden fylld av starka låtar med tillhörande lika starka känslor. Årets stora överraskning.

Mary J Blige No More Drama

O.V. Wright Giant Of Southern Soul

(MCA/Universal 2001) [17 spår: 72’ 47’’]

(Connoiseur/VSOP 2001) [25 spår: 72’ 45’’]

Det går knappast att förneka att det ofta finns ett samband mellan en artists image och hans eller hennes musik. Mary J Blige, de senaste årens kanske mest karismatiska artist, är ett bra exempel. Hennes skivor hade naturligtvis varit lika bra om hon hade haft ett alldagligare utseende men det är långt ifrån givet att hon hade blivit lika framgångsrik. Utstrålning och framtoning spelar in, vare sig vi gillar det eller inte. När det gäller Mary J har vi fått vänja oss vid att hon ständigt ändrar utseende. Omslaget till det förra albumet, Mary, var stilrent och på bilderna i cd-häftet syntes en sångerska som gav ett moget och propert intryck. Musiken lät precis så: vuxen och vacker, tillrättalagd utan att vara ett dugg slätstruken. Omslaget till drottningens nya album, No More Drama, är närmast grällt i jämförelse och bilderna presenterar en tatuerad rock’n’roll-brud. Musiken är också lite ruffigare den här gången. Samarbeten med producenter som Dr Dre, Rockwilder och Swizz, har resulterat i ett flertal dansanta låtar som funkar precis lika bra som skivans ballader. Fast i slutändan är likheterna mellan Marys plattor större än skillnaderna. Den gemensamma nämnaren är hennes röst, som uttrycker allt det som orden på pappret bara snuddar vid. Allt det som hjärtat vet, men som hjärnan inte riktigt klarar av att greppa. No More Drama är Marys femte fullträff. Hur många andra soulartister har gjort så mycket bra musik? En handfull album, möjligen sex eller sju, är vad man behöver med Aretha. Sen börjar överkursen. Sak samma gäller för Stevie, Curtis, Marvin och ytterligare någon. Slutsats: Mary J är en av soulens verkliga tungviktare. Fast det visste du säkert redan. Fredrik

När Willie Mitchell, en av den fria världens finaste producenter, i cd-häftet till den här sublima samlingen säger att “O.V. Wright was the greatest blues artist I’ve ever produced” så fattar man vilket virke O.V. var gjort av. Speciellt om man tänker på att Mr Mitchell proddat såväl Al Green som Syl Johnson och Ann Peebles. Overton Vertis Wright föddes i Tennessee den 19:e oktober 1939 och sjöng i kyrkokören vid sex års ålder. Efter en kort karriär inom gospelvärlden så gav han sig in i den sekulariserade soulsfären hos Backbeat och ABC mellan 1965 och 1975 och för Hi mellan 1975 och 1979. Själv har jag haft full kontroll på hans karriär på Hi Records: tre praktfulla album och en handfull singlar. Men det han gjorde innan, alla skivorna på Backbeat och ABC har varit tabula rasa. Fram tills nu, när de här 25 singelspåren landar som en sanning i ett spindelväv av lögner. Det som rör mig mest är den unika mixen av O.V.:s bedjande, pockande, jagnuddar-vid-Gud-röst och den kraftfulla minimalistblues som bandet pumpar fram bakom honom. Det är stommen av Hi Rhythm Section som stöttar honom och det är på fullaste allvar. Vissa av låtarna på den här samlingen, “I’ll Take Care Of You” och “Afflicted” till exempel, är så nära själva soulkärnan det är mänskligt möjligt att komma. Ett beat så fysiskt att man får träningsvärk av att lyssna, en röst som raspar själen med skrovlig fil och så uppe på toppen ett rött körsbär i form av ett perfekt blåsarrangemang, ett dödande gitarrsolo eller en knippe körtjejer med honungssång. När O.V. Wright dog på ett sjukhus i Memphis den 16:e november 1980 var hans kropp slut efter ett hårt liv med lika hårda droger. Men hans röst dog inte: no, no, no. Den skär fortfarande djupa revor i måttfulla människors hjärtan. Tony Ernst

Lindskoug 25

Burning Spear Spear Burning

N*E*R*D In Search Of...

Winston Rodney gav sig in i den jamaicanska skivbranschen 1969. Han frågade vännen Bob Marley om råd och Sir Robert Nesta tipsade honom om Studio One. Efter att ha tagit sig namnet Burning Spear, efter den kenyanske statsmannen Jomo Kenyatta, så begav sig Winston till Clement Dodd. Så startade en magnifik Kingston-karriär. Han är det förra århundradets viktigaste reggaeartist bredvid Marley. Och den här plattan samlar ihop en mycket intressant fas i Burning Spears karriär. Han var djupt inne i sitt samarbete med Jack Ruby, hade släppt sitt monumentala album Marcus Garvey och höll på att arbeta med Man In The Hills, nästa storverk. Då startade han sin egen lilla etikett,

Så många namn, etiketter och genrer singlar genom rummet när vi spelar N*E*R*D att jag blir vimmelkantig. Pop, R&B, hårdrock. Det låter lite som Marley Marl och Master P, lite som Phil Spector. Det låter bättre än Tears For Fears ”Shout” och T-La-Rocks ”Nitro”. Det låter bättre än en kendokamp och bättre än en keyboard från Åhléns, bättre än din första lektion i elgitarr på kommunala musiksko… Men låt bli! Tyst. Tyst, min mun, så får du socker. Framförallt är N*E*R*D musik som tar ställning. För oss som fortfarande inte är coola nog, enligt de gamla lirarna, för att vi inte har Biz Markies alla tolvor, för att vi inte var med när de började, för att vi inte skryter med tjugo dyra drinkar på innebarerna. För oss som inte kan J-Lives rim utantill, och inte Snoops heller, ens på ”What’s My Name?”. För oss som spelar Barry White när vi borde spela Xzibit och samplar Steely Dan när vi borde ta från Syl Johnson. För oss som inte lägger två lappar i månaden på kläder, som köper gympadojor på rea, som upptäckte Jay-Z i våras. För oss som förvirrat kämpar, som säkert gärna skulle vilja vara coolingar, men helt enkelt inte riktigt har vad som krävs. För oss som fattar för sent. För oss berättar N*E*R*D att vi i alla fall har chansen till kärlek, om vi verkligen bestämmer oss för att börja leta efter den och inte efter statusen som så lätt går sönder eller byts ut. Kärleken kan vi hitta. Och behålla.

(Pressure Sounds 2001) [16 spår: 62’ 33’’]

(Virgin 2001) [13 spår: 61’ 45’’]

enkelt kallad Spear, för att kunna få utlopp för musik som han inte tyckte passade in i de ambitioner han hade för albumreleaser. Och Spear Burning samlar, för första gången på cd, de här ruggiga reggaeartefakterna. Det är inte det första man köper med Winston Rodney. Rocking Time, Marcus Garvey, Man In The Hills, Social Living, Dry & Heavy är alla fem oundvikliga i en anständig reggaesamling. Men för oss som vill veta mer, jaga vidare, tränga längre in, så är det här nästa steg. Katterna som spelar bakom det brinnande spjutet är för övrigt de bästa och mest känslosamma musikerna världen någonsin har skådat. Stämningen i studion är så levande att det ryker ur högtalarna. Det här är angelägen, innerlig, känslonära musik. Och så är det nånting med Burning Spears röst som gör att det inte går att undkomma den. Den berättar tusenåriga sanningar, den gör det högst personliga allmängiltigt, den kräver frihet. Tony Ernst

Daniel Möller

Isley Brothers Eternal

(Dreamworks/Universal 2001) [14 spår: 75’ 44’’]

Klockan är två på natten. Mr Biggs kommer hem, kan inte hitta sin flickvän och beger sig ut för att leta. Inget napp. Hem igen. Plötsligt hörs röster på ovanvåningen. Flickvännens stämma och en okänd mansröst. Vad i helvete är det som händer? Rummet snurrar fortare och fortare. Upp för trappan. De två rösterna igen. Därefter ett par sekunders total tystnad. Ljudet av en dörr som öppnas. Och i sovrummet hittar Mr Biggs - du har förstås redan gissat det - sin flickvän med en annan man. Sista versen är olidlig. Mr Biggs kämpar för att inte förlora fattningen och flickvännen och hennes älskare försöker försvara och förklara sig. Men som i all stor soulmusik handlar det inte så mycket om vem som har rätt eller fel, om varför saker och ting sker, snarare om hur jävligt det känns när det händer. Låten heter ”Contagious”, är mästerligt regisserad av R Kelly och i rollerna ser vi: Ronald Isley som Mr Biggs; Chanté Moore som flickvännen; samt nämnde R Kelly som den unge älskaren. Det är ett av många fina ögonblick på Eternal, en av årets allra bästa soulplattor. Bröderna Isley, idag endast två till antalet, gör soul som är ytterst traditionell men som ändå lever här och nu. Genom att samarbeta med låtskrivare och producenter som Jam & Lewis, Raphael Saadiq och Steve ”Stone” Huff har man hittat helt rätt i avvägningen mellan dåtid och nutid. Isley Brothers har i olika konstellationer spelat in musik i över fyrtio år och alltjämt är de löjligt bra. Ronald Isley sjunger ljuvligt och brodern Ernie vet fortfarande att krydda låtarna perfekt med sitt psykedeliska gitarrspel. Jag är imponerad. Det borde du också vara. Fredrik Lindskoug

Bubba Sparxxx Dark Days, Bright Nights (Beat Club/Universal 2001) [18 spår: 73’ 05’’]

Det är möjligt att södern alltid har varit skitig, men nu blir den som Bubba nästan säger, bokstavligt talat ful. Timbaland har plockat upp en redneck från Athens, Georgia och plöjt ner en åker av metalliclackerade tuggummibeats. Tuggat och blåst med Sparxx nu så korrekta söderslang låter det kitsch och pop när bubblorna smäller, ut pyser smaken för säsongen. Två generationer klubbkids går just nu galna ute på dansgolven till oemotståndliga ”Ugly” , frågan är väl om man får göra annat? Det svänger fruktansvärt när mästaren Timbaland trollar med de snäva takterna. Musikvärldens kioskvältare har gjort det igen, och det genialiska är som vanligt att han är snabbare än Fantomens skugga vid affärsmixerbordet. Ska man vara elak gör det inte så mycket om man skulle missa att bidra till Bubbas 50-miljonersdröm, nästa produktionsbomb väntar redan runt hörnet. Samtidigt skulle det vara synd att gå miste om att frossa i en av höstens små konsumtionsdrömmar, beatsmässigt är albumet en chokladfabrik för öronen och Bubba är en underhållande emcee. Kanske är den lyriska krassheten inspirerad av Eminem, hur som helst gör den uppenbara kärnan i Bubbas fulhet att Dark Days, Bright Nights inte blir övermäktig. Ekot av ”Big Pimpin” när Timbaland fixar sig en egen vit protegé och tar en rejäl tugga av söder-hypen är ju tämligen uppenbart, men ingen försöker låtsas något annat. heller. Allra minst Bubba Sparxx själv. Jenny Sörby

Niney The Observer Microphone Attack

(Blood & Fire/Playground 2001) [18 spår: 73’ 49’’]

Man kan ju undra om de själva insåg sin betydelse. Om sjuttiotalets jamaicanska toastare begrep att de drygt tjugo år senare skulle komma att betraktas som fäder till både en och två generationer hiphop- och raggastjärnor. Om de hajade att deras inspelningar en dag skulle komma att koncentreras på finsmakarsamlingar. Antagligen inte. Allt de gjorde var ju att pratsjunga över andra artister hits. Men det hindrar förstås inte att de lade ner sin själ i vad de gjorde. På Microphone Attack har den störste reggaekonnässören av dem alla, Blood & Fires Steve Barrow, föst ihop arton låtar med en rad extremt skickliga och mikrofonkåta herrar: banbrytaren U-Roy, stormästaren Big Youth, den spirituelle I-Roy, samt lite mindre kända deejays som Dillinger, Trinity och Ranking Trevor. Inspelningarna har två saker gemensamt: de har producerats av Winston ”Niney” Holness under åren 1974-1978. Och de är alla fantastiska. Det handlar om prat-på-micken som underhållning, politisk agitation, religiös förkunnelse, stå-upp-komik och samhällsanalys. Att genren växte fram som livefenomen på dansställen är uppenbart: direktkontakt är nyckelordet. Musiken är så omedelbar och ögonblicklig, så otvungen och inbjudande. Den framkallar spastiska rörelser i dina ben och klistrar ihop dina mungipor med dina örsnibbar i ett gigantiskt och överlyckligt bebisleende.

Foxy Brown Broken Silence

(Def Jam/Universal 2001) [18 spår: 72’ 15’’]

Jag vet att det låter lite tossigt, men det här är årets bästa raggaalbum tillsammans med Tanto Metro & Devontes The Beat Goes On. Jodå, låt mig förklara. På Jamaica finns det knappt någon som spelar in renodlade album längre. Och de som gör det (läs: Sizzla) spelar in så många att man inte orkar hålla koll. Och vad är egentligen ett reggaealbum? Måste det vara inspelat på Jamaica? Nix, då glömmer man Shinehead, Shaggy, Bobby Konders. Måste det vara en jamaican som spelat in det? Nix igen, då glömmer man Alpha Blondy, Steel Pulse, Flimpoman. Måste det överhuvudtaget ha med Jamaica att göra? Faktiskt inte. Det handlar om en känsla. Och vad den känslan beskriver är nog snarare ett ämne för en 20-poängsuppsats än för en kortkort recension. Men jobbigt viktiga ord som frihet, sanning, lust, sväng och mod spelar stor roll. Och så får man inte ge upp, vad som än händer. Man måste upp i sadeln igen och igen och igen. Och där är Foxy en raggadeejay på samma vis som U-Roy, Capleton och Beenie. Hon polar med Spragga Benz, här är flera jamaicanska spelare med (Spragga, Baby Cham, Wayne Wonder) och så är det tredjevärldensamplingar, riddiminfluenser, patoisförsök, irie-attityd och den hårdast kramande punaanyn världen skådat. Det här är tredje plattan från Foxy Brown och ghettoplaymaten har vuxit upp. Efter ett hyfsat förstaalbum och ett bedrövligt andra så gör nu Inga Marchand stingande starka låtar om hur det är att leva. Jag vet att jag kommer att bära med mig den här plattan lång tid framöver. Tony Tony Ernst Ernst

Fredrik Lindskoug

Roots Manuva Run Come Save Me

(Big Dada/Playground 2001) [17 spår: 58’ 02’’]

Vi vet alla hur skitnödigt uppskruvad den engelska musikscenen är. Det är synd om alla som verkligen älskar musik i England. Sedan Beatles tror brittiska musikjournalister och skivbolag att engelsmän verkligen är frälsarna av de fyra fjärdedel-arna. ”De kommer snart, vilken dag som helst, de kommer att förändra allt…” men det gör de inte. Hysterin har förvandlats till ett protestantiskt självhat, som om de är avskum för att de inte redan hittat efterföljarna. Hiphop i landet är drabbat av självföraktet; de är ju så nära, så lika landet i väster, där rappare är så förbaskat tuffa, hårda, coola och bäst. Med följden att brittisk hiphop varken säljer eller säljs. Den tystas. Tills att frälsaren kommer… En av de som gör musik på ögruppen är Roots Manuva. Han hatar den amerikanifierade fascismen som förgiftar musikens maktpositioner. Han är nog både bitter och uppgiven ibland. Som tur är gör han svängig hiphop. Originella texter. Personliga rim. Egensinniga låtar. Så enkelt måste det ju vara. Roots Manuva har ett eget uttryck, dubbigt och envist, med massor av välgörande bas. Den drabbar mig obarmhärtigt som ett höstrusk. Var är min tekopp? Daniel Möller

Angie Stone Mahogany Soul (Arista/BMG 2001) [17 spår: 71’ 02’’]

Angela Stone älskar soul. På hennes lika sena som magnifika debut från 1999 visade hon att hon är en av de starkaste rösterna på soulhimlen, denna sidan discoeran. Black Diamond var en platta som placerade Angie på samma bergstopp som D’Angelo, Laryn Hill, Erykah Badu. Hon hamnade dock i skuggan av dem och debutalbumet fick inte den uppmärksamhet det förtjänade, vilket var särskilt orättvist om man betänker att hon faktiskt var med och byggde upp soundet till D’Angelos Brown Sugar, som ju satte hela neo-soultåget i rullning. Men Angie Stone har inte tagit skada. Tvärtom har hon obehindrat gått vidare. På purfärska Mahogany Soul drar hon sina egna låtar ännu mer mot tidlöst klassiskt soul. Hon är tillbaka i 70-talet och mäter sig med de riktigt stora låtskrivarna och sångarna. Respektfullt börjar hon dock med att hylla sina hjältar, i inledande ”Soul Insurance”. ”Brotha” är ett suveränt svar på Bilals ”Soul Sista”. Hans känsliga kärleksförklaring ”You’re my / Soul Sista” blir från Angie Stones perspektiv istället ”Black Brotha / I love ya”. Och visst är det geniet Raphael Saadiq som proddat bägge juvelerna. Duetten med C. Alvin, ”More Than A Woman”, sväljer hela Koffee Brown-albumet, och det vill inte säga lite. I ”Wish I Didn´t Love You” lånar hon elegant från O’Jays odödliga ”Backstabbers” och i den långsamma gospeln ”20 Dollars” får Al Greens ”Simply Beautiful” en ny inramning. ”If It Wasn’t” har det där sugande självsvänget och stämsången som kan ta ett fast grepp om hela ens privata universum. Mahogany Soul är ett album som inte får vila några längre stunder i min ägo. Bättre än så här blir det nämligen inte.

Oskar Ponnert 28

Kelis Wanderland

(Virgin 2001) [16 spår: 62’ 58’’]

Neptunes igen, jag vet. Så här har Pharrell sagt om R&B i våra dagar: ”When I tell you I’m gonna reshape it, I’ma get rid of this Range Rover R&B and all this ’platinum’ and ’Bentleys’ talk. There’s so much more to black life and culture than the materialistic portion that seems to consume all the lyrical content on the radio.” Tack för det. Vi har alla ryckts med i diverse virrpannors idiotiska fnoskler om is, papper, svårparkerade bilar och kastade trosor. För att det har svängt. Det är okej. Det är svårt att värja sig. Men det blir patetiskt till sist. För alla. Då är det skönt med Kelis. Lite annorlunda,

lite starkare och argare i sin framtoning, ganska mycket snöigare än Barbiedockorna som trallar vidare runt omkring oss. Även om Kelis unikum hotas att degraderas till en marknadsförares affärsidé i långt större grad än fullkomligt oumbärliga Neneh Cherry, så betyder likheterna damerna emellan mycket för mig. Den NASA-trimmade R&B:n av idag behöver mer flum och mer skinn på näsan. Kelis har skaffat hus i Neptunes Virginia Beach men tagit hand om mesta låtskrivandet själv. Det går bra. Chad & Pharrell använder exakt samma beat som för snart fyra år sen; den pinniga trumfiguren, sågklingsbasgången, allt. Det går bra. Jag har också varit fascinerad av Mantronik och Craig G, Disco Four och Man Parrish. Till och med när No Doubt kompar Kelis funkar hon. Overklighetsbaserat. Daniel Möller

Gidappa! recenserar svensk hiphop, ragga och reggae, soul Det här är vår stolthet. Gidappa! gör vad ingen annan i Sverige gör. Ute i landet bubblar det som Moët – av nya tongångar, ohörda rim och mer sväng. Allt det vill vi skriva om. Vår målsättning är attingetskasaknasivårsvenskarecensionsdel.Niläsare,rappare, discojockar,vokalisterochsovrumsproducenterkanhjälpaoss. Skicka era tolvor, skicka era kompisars demos, skicka era morsors bortglömda mästerverk! Så här är den nya svenska åttabollen. I ny festdräkt. Fortfarande med två röster och två omdömen. Betygskalan följer den vanliga

Eightball-idén: en åtta för någonting som liknar en fontänorgasm, en fyra för godkänt och en etta för varmt skräp nerföst i sopkorgen. På framsidan hittar ni en skiva eller en låt som på Gud vet vilket sätt förtjänat att lyftas fram. Kaahs tredje album hamnade där eftersom det helt enkelt är mästerligt.

Kaah: Beats, melodier & Baby Kaah (EMI) Fredrik:Yes,

yes, yes! Medan många svenska soulartister ägnar sig åt fuskbyggen, har Kaah sett till att odla ett hantverk: han kan producera, spela, skriva, komponera och sjunga. Och på Beats, melodier & Baby Kaah gör han allt det där på det mest självklara vis, så oerhört skickligt, utan att dratta ner i den fallgrop där det liras musikermusik från morgon till kväll. Kaahs förra album, Soulrebell, var en liten pärla. Men det lät aningen fegt. Ett drygt år har förflutit och Kaah har tagit ett sjumilakliv framåt. Det här är rakt upp i ansiktet. Fonky, fonky, fonky. Och ännu mer själfullt. ”Faller till noll” är den snyggaste svenska soulproduktion jag hört. Singelspåret ”Dom tittar när jag dansar” är ett elektroniskt rusmedel. Och i ”Hälsa” sjunger Baby Kaah så andlöst vackert att klockorna först stannar och därefter börjar gå baklänges. Gåshud ljuger aldrig. Betyget måste därför bli: 8

Daniel: Först kom singeln och vände upp och

ner på mina dansgolv. ”Jag har dansat sen jag var noll […] som Zidane med en fotboll” skryter Kaah i sticket till 80-talsstunsen. Jag tror dig, kompis. Sen visar det sig att han gått och gjort en soulplatta som är så välskriven, fetproducerad och toppvibrerande att jag drömmer om den på natten. I ”Vakar över dig” känner jag Sly Stones There’s A Riot Going On och 45 Kings remix av ”Devil’s Pie”. ”Allt kan va så bra”förföljer dig med en klaviaturslinga och låter syntbasen knivhugga ditt bröst. Skivan är precis så nästintill perfekt som jag vill ha det. Nån textrad skevar plötsligt lite och en osäkerhet smyger sig in. Du hör det hos Jay-Z också. Ögonblick där mästerverken tar en paus, slappnar av och vågar bjuda på nåt annat än det uppenbart och oemotstridbart genialiska. Kaah, Sveriges kung och Prince av pop: Du gungar min värld! Betyg: 8

Här är de som fått högsta betyg (8 av 8) i Svensk Eightball sedan starten: Retarderat Eleverade: Tootaosen Loop Troop: Modern Day City Symphony DJ Embee feat. Seron & Glaciuz: ”So Much, So Nice” Promoe: Government Music 29

Chilly & Leafy: ”Schlookdans” (Unda Dawg)

Advance Patrol: ”Vem vill hem?” (Playground)

Daniel:

Fredrik:

Trendigt elgitarrs/spinettbeat inleder Unda Dawgs första EP i ”Schlookdans”. Ljudkvaliteten är tveksam men svänget är ganska schysst och att folk ska dansa istället för att stå och spänna sig är hela mänsklighetens sanning. ”Alkohol” driver upp dansgolvsflocken som gnuer på savannen. De två andra sångerna är lite mjukare, mer roots. Ge oss mer att lägga under hunden! Betyg: 5 Jenny: Det här är bra, från riddims till rhymes. 4 spår svensksnackig ragga, den landar som en världsförbättrande knytnäve i mellangärdet. Massivt och mäktigt. Supreme från Looptroop och Spoonhead gästar, men det är Chilly & Leafy som kommer att gunga vartenda dansgolv som ett båtdäck i Biscayabukten. Betyg: 6

Partylåten ”Vem vill hem?” är da shit, absolut bästa spåret på Ordkrig-samlingen. ”Farbror blå” är vackert producerad av Masse, men både Gonza och Magyver väger lite lätt som samhällskritiker. Betyget blir en kompromiss: 6 Jenny: Skönaste stilen i Svea rike. Advance Patrol har äntligen släppt. ”Vem vill hem?” är malmöitisk jamfolklore på Poor Righteous Teachers överlevande ”Word Is Life”-beat. Nu på väg mot golven igen. ”Farbror Blå” är ovanligt genomtänkt auktoritetskritik. Fortsätt för det behövs fler svenska emcees som kan argumentera sig förbi ”snutjävel” och som ser mer än sin egen röv. Betyg: 6

Afrodisiak: Afrodisiak (Demo)

Tony: Två MC:s och en sångare. Traditionella headnoddarbeats. Sångaren låter som om

han är nere med dat swenglish shit och de bägge rapparna har lyssnat en del på MBMA. Någonstans är det ju kul att vi har en massa MC:s runt om i landet som hämtar inspiration hos PST, Leo och de andra istället för hos de amerikanska stjärnorna. Men snälla: glöm inte att komma originellt! Texterna på den här femspårs-CD:n är dock lätt dubiösa: ena stunden är det kärlekskranka pojkrumsberättelser och så plötsligt är alla tjejer inget annat än lösaktiga horor… hmmmm… Betyg: 2 Jenny: Hjärta och smärta i MBMA-stil spikat med skönsång och lata beats som får stå tillbaka för texter och kelsjuka hormoner. Annorlunda form med tanke på innehållet, playerdagbok och tankar om förhållanden och drömtöser. Inte utan en och annan tungvrickning dock. Betyg: 4

Bittersweet: Bittersweet (Soul Movement)

Varmblodig soul och funk eller kallblodig musikermusik? Bittersweet hamnar farligt nära det senare. På b-sidans två spår lyckas man dock hålla huvudet över ytan. Mjuka ”Come Sing In My Church” är intressantast. Betyg: 4 Tony: Av alla plattor i det här numrets svenska eightball-recensioner så är det denna som har gett mig mest huvudbry. Ena dan: fusksoul, D’Angelokomplex, nervöst trendföljeslagande. Andra dan: organiskt, flygfärdigt, sömlös sinnesutvidgande soulhybrid. Plattan är inspelad och utgiven i Umeå av de sju medlemmarna, den har Peter Phonetik på gästrapp och en hel massa annat löst folk i skuggorna. Jag velar fortfarande, men märker till min glädje att ”ja”-sidan börjar väga över. Betyg: 5 Fredrik:

Daddy Boastin: ”Stress” (Warner)

Fredrik: Christian Falks raggaproduktion är grym. Men

Daddy Boastins sång vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till: är den personlig och intressant? Eller bara kass? Du får nog lyssna och avgöra själv. Betyg: 5 Daniel: Boastins ”Stor stark” är en svensk fullpoängare som jag fortfarande efter sex år alltid har med och spelar ute. Det här är inte riktigt lika bra men attans vicket sväng (alltid denna Falk)! Boastin var ett rytande lejon på TLK:s ”Blend Dom”. ”Stress” presenterar honom som den kärlekskranka utomjording i svensk knäckebrödsvardag som han förmodligen alltid kommer att vara. Hans pårökta Svedala-patois är fantastisk och han fullkomligt öser personliga poänger ur den i sina texter. Idiot eller geni, frågar Fredrik. Tyst min mun så får du socker… Betyg: 7

Diceptagon: ”It’s My Turn” (Laundrybag)

Djävulen ekar på Ship Of Fools-emceens soloprojekt. En mellansvensk Transformer möter här D&D-doftande produktion signerad DJ Chewbacca. Två tuffa spår som slår i nacken på panelhönorna och i knävecken på danslaget. Betyg: 5 Daniel: Det är ju inte det att de är inkompetenta – här finns stora högar talang – men de tillhör fortfarande den stora klicken smått opersonlig hiphop i riket. B-sidan ”Cannibal Nigguz” är lite vildare men kopierar fortfarande och ändrar absolut inte omdömet. Betyg: 4 Jenny:

D.E.M.: EP #1 (Demo)

Det där är inget intro, gossar. Leta upp Les Princes de la Ville-albumet; där har ni intro! ”Tänk” kunde blivit nåt men genomförandet räcker inte. Rappen är avslagen. Trumprogrammeringen är så oerhört osvängig. Min tanke går tack vare sista allitterationslåten till legendariska Freestyle Fellowship. Men de har dynamik, genialisk uppfinningsrikedom och ett modigt frisinne. D.E.M är väldigt tysta och ganska stela. Betyg: 3 Tony: Det lätta, luftiga beatet låter mest ihåligt. Långt ifrån färdigt. Demo-demo. Texterna är b-versioner av det som Ken kasserar på första stadiet. Sen till det märkligaste av allt: det är så tyst. Det tassar omkring som om det är rädd för att störa någon. Hiphop handlar ju om att skrika sitt namn högst av alla; handlar ju om att göra sig ovän med tystnaden. Här låter det som om D.E.M. inte vill väcka något de är jävligt rädda för. Betyg: 2 Daniel:

Emmas Kök: Slutstation (Demo)

Nitton tamt producerade spår, lika som enäggstvillingar, är exakt sexton för många. Ett råd till Emmas Kök och många andra som sitter hemma och pular med dator och sampler: lär er skilja på kvalitet och kvantitet. Betyg: 2 Daniel: ”Emma” programmerar fjuniga pianobeats som glömmer att stämningsfullt och svängigt inte utesluter varandra. Det låter som filmmusiken i Titanic och väldigt gammalt. Texterna är ofta högtravande abstrakta, rappen ännu för opersonlig. Måste CD:n innehålla sjutton låtar skrivna enligt samma mall? Ett helt album är väl till för att kunna bre ut sig rent kreativt, med ett stort spektrum av uttryck? Betyg: 2 Fredrik:

Dialog: Dialog (Demo)

Daniel: Jag fixar inte svengelskt rappapapah. På ett sätt är det ärligare än amerikansk

eller brittisk accent – vi är ju från Sverige. Men varför inte spräcka mödomen och knulla den riktiga svenskan? Då kommer säkert rimmen ni siktar på att börja funka. Styrkan är musiken som är snöigt frimodig. Om några av byggstenarna uppdateras, trummorna framförallt, har vi snart riktigt bra saker att höra från DJ Spectre. Betyg: 3 Oskar: Charon och Quest är två 19-åringar som tänker sätta Kalmar på hiphopkartan. Till sin hjälp har de en rutinerad studioräv från Hässleholm, DJ Spectre; en orädd genreöverträdare som för första gången skakar av sig lite hiphopidéer. Och resultatet är fan inte dumt. En frisk fläkt blåser in. Här finns den där simpla oslagbara kombinationen av trumma och bas, som ofta saknas i svensk hiphop. Beatsen är underbart skräpiga och prestigelösa. ”OF” är en segsvängig sak med öppna kraschiga hi-hats och funkbas, medan ”M.I.C.” kaxigt tar ett steg ut i dubreggaeterräng. Tyvärr ligger rappen lite långt bak i mixen och den Loop Troop-imiterande tematiken känns inte helt i fas med soundet. Det här är ju mer rumpskak än fingret åt polisen. Betyg: 5

Diverse Artister: Cerebral Fobia III (Demo)

Fredrik: Prosperous, Smea, Porter och de övriga tog vår uppmaning i förra numret

på allvar och har nu skickat in en välgjord CD istället för ett antal sunkiga kassetter. Det låter dock ungefär som sist: alternativ hiphop möter knastjazz möter konstmusik. Här finns någonting som lockar, fortfarande, men ju fler låtar jag hör desto mer börjar jag undrar över vad de här pojkarna egentligen vill med sin musik. En sak till: Var tog funken vägen? Betyg: 3 Tony: Göteborgs hårdaste arbetande hiphopartister: Cerebral Fobia-kollektivet. I små doser, en låt då och då, är det såväl uppfriskande som egensinnigt. Men i så här stora mängder (vi har under ett års tid fått cirka 100 låtar från de här gossarna) är det direkt hälsovådligt. Dessutom kan jag inte skilja på rapparna, deras inbördes sammansättning i olika konstellationer eller vem som har producerat vad. Men visst, det är i alla fall originellt, det får man ge dem. Jag vet ingen annan, varken hemma eller över där, som låter på det här viset. Betyg: 4

Elekwent: 22 Minutes Of Emceeing (Demo)

Fredrik: Efter ett schysst intro följer en låt som dansar fram med samma självsäkerhet

som John Travolta. Blåset är ju fullständigt loco bananas. Toppen! Svordomsorgien i ”Mr Backpack” är humor på lägsta nivå men faktiskt ganska kul den också. Resterande tre spår håller tyvärr lägre klass. Betyg: 4 Tony: Förra kassetten var en rätt typisk svensk hiphopkassett: präktigare än en liberal ledarsida och lika dålig. Tvåan är bättre och starkare. Såväl i rim som beats. Men fortfarande är det för mycket musik för de invigda skallarna. Fortfarande är det för mycket KRS-One-dregel. Hiphopen är ingen artefakt vi ska dyrka; hiphopen är vår farkost till framtiden. Mer blasfemi och mindre bön, alltså. Fast ”4 Elements”är årets svenska hiphopåterblick tillsammans med Mics Of Furys ”Backtrack”. Betyg: 4

Kung Henry: Experimentet som gick snett EP (Kafkaotiska inspelningar)

Fjärde Världen: Världens bästa EP (Juju)

I den fjärde världen heter elementen brödraskap och är en vacker familjesaga som får en att spetsa Common-öronen. Bryter snyggt och kittlas annorlunda mot det stora studset som behärskar de övriga tre spåren. Rappa i käften och rastlösa som få dribblar Fjärde Världen sin EP högt upp i hiphopligan. Ser fram emot ett fullängdsspel. Betyg: 6 Fredrik: Artister som tjatar om de fyra elementen förtjänar egentligen smisk på bara gumpen, men Fjärde Världen är så intelligenta att de kommer undan med det i fina ”Brödraskap”. Fast bäst är kanske Masseproducerade ”Första Femman” där man går till skrytattack med bössan laddad med humor. Betyg: 6 Jenny:

Oskar: Sju låtar från Stereo Knaster Productions i Uppsala. Kung Henry är rätt am-

bitiös; har långa dreads och sjunger även i ett hårdrocksband. Rimmen snubblar runt i kölvattnet efter Organism 12 och PST/Q, men utan att nå lika långt. Den rätt smutsiga undergroundkänslan förråds ibland av en studentikos spexighet som ger mig rysningar. Jag vet inte om det är konspirationsteorierna i ”Laboratoriet” eller präktigheten i ”Lägger bitarna på plats” som suger värst. Egentligen fastnar jag bara för Dödfödds gästspel i ”Ordbrottas”. Hans kusligt nonchalanta rapp sätter låtsaskungen på plats och det blir lite tuffare för en stund. Ett slags kvasirevolutionsmusik för morotssaftdrickare. Örk! Betyg: 2 Fredrik: Loop Troop, Mobbade Barn och en del annat poppar upp i huvudet på en, men försvinner fort som fan igen eftersom det här är mycket sämre. Kung Henry borde försöka hitta sig själv. Dessutom är det pissigt producerat. Betyg: 2

Eye N’I: Radiorevolution (BMG)

Daniel: Så positivt överraskad jag blev! Tolvan ”Upp”och albuminledande dubreggaen

gav mig idén (lite sent!) att börja lyssna på Eye N’I mer som raggavokalist än som rappare. Då blir han mer begriplig i sin ursinnighetsstil. I första låten behandlar han luddigt sina Robinson-eskapader men resten av skivan är ”Underground 4 life och ner med Babylon!” Att han föraktar Babylon när BMG betalar hans lön är såklart underligt men det vet han uppenbarligen själv. Humorn och självdistansen som skymtar är en välgörande nyhet, hans övertygelse får också mer rättvisande spelrum på fullängdaren. Gästande Profilens verser är stora höjdpunkter - vicken mickman! Eye N’I är egentligen alldeles för brölig för min smak. Men här hamnar rösten inuti hans vision, som en del av en helhet, och då funkar det så mycket bättre. Fortfarande ingen personlig favorit men hans skiva förtjänar ett göttigt resultat. Betyg: 6 Oskar: Jag både gillar och inte gillar den här plattan. Som helhet är den gjuten, solid. Allt hänger samman och fungerar under konceptet Eye N’ I-skriker-sig-rekordhes. När jag tänker ragga, som i härligt röjiga ”Hardkår” kan jag le brett, men jag har faktiskt lika lätt att tänka hårdrock när jag hör ”Höger vänster”. Och det pumpar inte mitt blod. Det är bara obehagligt som ljudet av marschkängor. Betyg: 5

Flimpoman: Me Ask Them Why (KBC)

Oskar: Första albumsläppet på Kongo Bongo Crews eget bolag. De ess-servar med

Flimpomans efterlängtade debut och det är bara att gratulera. Här finns de tunga singlarna som byggt upp Flimpomans och KBC:s rykte som något extraordinärt i svenskt musikliv. Singlarna som tagit slut, nypressats och tagit slut igen. På den här CD:n har ni hela historien inklusive b-sidorna, plus en handfull tidigare outgivna spår; ”Pass Me The Lighta”, ”Me Ask Them Why”, ”Wickedness A Bun Down” är ju minst lika suveräna som sjuorna. Två saker fascinerar mig: Flimpomans röst och KBC:s sätt att bygga från grunden; att först bombardera underjorden med självsäkra raggahits innan de samlas på ett album. Ett starkt album! Oh, Gooasch! Betyg: 7 Fredrik: Flimpomans debutalbum inkluderar de oklanderliga singlarna - ”Pusherman”, som allt mer framstår som det bästa Kongo Bongo Crew gjort, samt ”Bloodpool”och ”Yeah Man” - men lika glädjande är att flera av de övriga spåren håller nästan lika hög klass. Påpekas bör också att här finns en skön balans: det hårda och dansanta vägs mot det eftertänksamma, vilket förstärker helhetsintrycket. Betyg: 6

Infinite Mass: ”Bullet” (Universal)

En märklig sak. Lika mycket rock n’ roll som hiphop. Roger Daltrey-samplingen både lockar och stöter ifrån. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här. Det fastnar inte, men det faller inte av direkt heller. Jag undrar hur det kommande albumet ska låta? Muskulöst, kantänka. Jag funderar en lång stund på att underkänna det här, fast bandfotot på baksidan höjer betyget ett snäpp: ingen grupp i Sverige har sett coolare ut sedan tidiga Lustans Lakejer härjade bland sina mammors kajalpennor. Betyg: 4 Daniel: Jag vet att MTV och ZTV är analsjuka i huvet men varför censureras ”bullet” och ”shoot” i den extravaganta gangsterromantiska videon?! Eller är det humor? Med livemusiker bakom sig gör Amir och Rodde rockrapp. Ja, rockrapp. Men det är långt från förhatliga Limp Bizkit och även långt från sköna gamla Rick Rubin-mirakel anno 1985. Just därför är Inifinite Mass intressanta. Det här är originellt och uppfinningsrikt sväng. Betyg: 5 Tony:

Lilleman: Tonårstankar (Sprinkler/Universal)

Daniel: Poplåten som blev singel var bra; originellt beat och egen rapp. Albumet är

mycket No Limit-produktion men med en respektlös och pockande personlighet i utförandet biter den sig fast ibland. Både text och vokal leverans känns ofärdig på många ställen men inte helt omöjlig. När AP-Gonza Blatteskånska gästar i ”Tonårstankar” blir det väldigt tydligt vem som lärt vem. Det står och väger det här… Men varför är nya videon från 08? Du är Malmöpåg, mannen! Betyg: 3 Tony: Man ska akta sig jävligt noga för att tro att andra människors känslor är mindre värda. Bara för att de är unga, oerfarna eller vad det nu kan vara. När det gör ont så gör det ont, bottom line. Själv har jag ett ytterligt komplicerat förhållande till min far. Blod är tjockare än vatten, visst. Men sådär oerhört mycket tjockare är det inte. Det är en tunn linje mellan ni vet vad och ni vet vad. Så jag förstod precis vad Lilleman var ute och jagade efter i singeln. I can feel you, son. Men nu är det ett helt album som ska fyllas och om det handlar om beats, rim och liv (och det gör det ju) så är det bara det ytterligt sensibla titelspåret med Gonza The Greatest som gästbrorsa som passerar nålsögat. Dessutom hörde jag att han håller på IFK Malmö. Betyg kan tyvärr bara bli: 1. För verkligt ”äkta” slita-hjärtat-ur-bröstet-känslor rekommenderas Beanie Sigels nya album, The Reason. Spår 13. ”Still Got Love For You”. Jay-Z gästar och blöder: ”Seems sunny outside/always rain on J/Pop, you my umbrella/come help your son with the weather”.

Fattaru: Fatta eld (Redline/Virgin) Det viktiga är hur bra man är, inte att man lever hiphop. Budskapet levereras i ”Vafan troru” och jag instämmer till fullo. Som tur är för Fattarupojkarna så har de täckning för sitt skryt. Jag diggar det här för att det funkar som album betraktat. Fatta eld håller ihop väl och är samtidigt varierad. Masse har proddat det mesta så det är väl honom man ska tacka.”Gul och blå del 2”, en skitsnygg dubproduktion, är en av många höjdpunkter. Det har varit en del reggae i den svenska hiphopen i år. Man kan inte göra annat än att gapa och svälja. Fredrik:

Betyg: 7

Oskar: ”De är till hundra procent framtiden för svensk

hiphop.” Jag håller helt med dig, Tony! Vi var många som visste att Fattaru skulle knipa Rap-SM-titeln. Och vi visste att deras debut skulle slå ner som en bomb. De är ju rappast i käften och har den friskaste attityden. Albumdebuten får så klart en viss upptill-bevis-press. Men jag skall erkänna att Fatta eld är ännu bättre än jag trodde. Fattaru börjar på 100 och ökar sen. Mest slående är hur otroligt starka låtar de har. En del har vi hört innan:”Mina hundar”, ”Mera bounce” (som funkar även utan Seron) och den suveräna Stadslagetlåten ”Först femman”. Men ”Salut”... hur j-a mest tablas-fonky är den då? Årets svängigaste svenska hiphoplåt! Betyg: 8

Jogi: ”J.O.G.I.” (Swing-A-Ling/MNW)

Tony: Att raggan skulle slå i Sverige var inte oväntat. Vi

är ett folkslag häruppe i kalla nord som sveper i oss allt som Jamaica ställer fram; vi kollar inte ens drinken först. Nu är det nästa steg: egna raggastjärnor med vinylsläpp, riddims och ett nytt sätt att använda det svenska språket. Jogi har det som krävs: attityd, puls, humor. Dessutom svänger skiten bottenlöst. Och innan jag lägger mig måste jag få säga att videon till den här låten är en underbar uppvisning i hur en wigger bör uppträda. Betyg: 6 Daniel: Hans vers på ”Backtrack” var ju riktigt snygg. Egna tolvan med tanig video gillar jag inte alls lika mycket. Electroraggan är fin men Jogis röst bär inte lika övertygande på svenska. Det är en nyans som fattas men det är den nyansen som säger ”Jag älskar mikrofonen” och det är den nyansen som gör att jag älskar vad som kommer ur mikrofonen. Betyg: 4

QBN Flow: Här för att stanna (Remixed Records/BMG)

Fredrik: Kass rapp över secondhand-beats, ibland på gränsen till europop. Värst är

ett par spår med svulstiga hårdrocksrefränger. QBN Flow har lyckats med det omöjliga: de får E-Type att framstå som ett musikalsikt geni. Här för att stanna? Det hoppas jag verkligen inte. Betyg: 1 Jenny: Om ungdomsprogrammet Bullen hade funnits idag skulle QBN Flow kunnat göra löpande brevfilm på det här debutalbumet. Texter som ”Dag-boken” är målande uppväxtdramatik, dessvärre kladdigt och klyschigt nog att kvala in som en våt socialhögskoledröm. Beatsen å sin sida stannar nog bättre i bilstereon hos en bakåtkammad Radio NRJ-publik. Betyg: 2

Maa Sen: ”Who The Funk?” (URU)

Mycket svengelska, men jag gillar ändå en del av gayrapparen Maa Sens punchlines: ”I’m the rapper who can say ’I’ll fuck you’ and mean it!” Produktionen är ganska vek och lite väl traditionell. Förhoppningsvis vågar han i framtiden ta ut svängarna mer. Betyg: 4 Daniel: Eftersom jag aldrig hört nåt liknande förut är jag snabbt uppe och nosar på åttabetygets ollonblanka triumf. Men jag sansar mig snart och glider ner mot nånting nånstans på mitten. Rimmen och budskapet är upphetsande fräscha men den flatlusiga svengelskan luktar svamp. Jag dumpar henne. Dessutom blir det ärligare på ens eget språk där ingen kan gömma sig bakom anonyma anglofiluttryck. Betyg: 4 Fredrik:

The Krumbkrushers: The Krumbkrushers 12’’ (Mindjive)

Oskar: Efter en electronicainspirerad 12:a och sin egen tolkning av dubreggae har

de nu graverat fyra låtar i namnet The Krumbkrushers. Denna gång säger de sig vara influerade av hiphop. Produktionsnamnet Mindjive Industries är den sammanhållande avsändaren när Tobias Danielsson och Christian Gabel vinylpressar sina tematiska studioexperiment. Nästa tolva kommer antagligen att vara i en helt annan stil, och blotta tanken på ett så otroget förhållningssätt skrämmer antagligen bort alla hardcore heads. Har de förstått detta, undrar jag, eller gör de bara det som är det enda rätta: musik som de själva gillar? På EP:n drar det åt många olika håll. Det är bitvis technoorganiska dansgolvsbeats, ibland Beastie Boys-punkigt med scratch, akustiska trummor och megafonrapp. Sen slår det över i något mörkt kaotiskt med rappen liksom instängd i en låda för att till sist plana ut i Eno-pretentiösa ljud- och röstkollage. Intressant för den som vågar träda över gränserna. Betyg: 4 Daniel: Det pratas mycket om tillvägagångssätt och inspelningsmetoder i utskicket för den här tolvan. För mig är musiken precis så anonym och opersonlig som alltid när upphovsfolket mer än nåt annat pratar om hur de skapade mer än varför de skapade. Min känsla är säkert långt ifrån vad de själva vill framkalla men… Betyg: 2

Lynette Koyana: Hugs & Tags (Bongi’z Biz/Playground)

Bra röst har hon, Lynette. Och i ett par spår kryper hon nära, men för det mesta når hon trots rösten inte ända fram. Plattan är inspelad i Tambourine-studion med Tore Johansson som producent. Tanken har väl varit att skapa ett fräscht, lite hippt sound, men ofta känns Hugs & Tags daterad. Låt oss ta singeln ”A Better World” som exempel: den börjar utmärkt men i refrängen luktar det alltför mycket Brand New Heavies. Betyg: 4 Tony: Lynette har varit en del av musiklivet härnere i lång tid nu. Det här är hennes tredje album och dessutom har man kunnat se henne spela ute i Malmö en del. Hon är en skön person med stark integritet och bra attityd. Det är hennes finaste ögonblick vi lyssnar till här, det står helt klart. Om vi jämför henne med en annan (sönderhypad & stockholmsk) soulsångerska som precis släppt ett album så är det en löjeväckande lätt seger för Ms Koyana över Ms Jah. Negativt, då? Jag stör mig lite på de överbelastade Bingo Rimér-bilderna i CD-häftet. Sedan får jag också en känsla då och då av att Tore Johansson-produktionen låter mer brittisk än amerikansk. Och engelsmännen skulle ju, som alla fria människor vet, inte känna igen soulen om den så vattenplanade i deras tekoppar. Betyg: 5 Fredrik:

Masse:MassesMixtape:Gott&Blandat(Redline Records) Tony: Lillebrorsans revansch när Masse nu släpper sitt

efterlängtade mixtape. 18 låtar som alla håller hög klass och så ett interlude som är ett av de roligaste jag någonsin hört. Bäst? Leo & Organismens ”Kul att du kör” är precis så bra som jag hade föreställt mig i mitt inre, Promoes ”Stay” är bästa operarappen denna sidan Buccaneer och Glaciuz och Fjärde Världen-Matte, som duettar i ”Rapulentos” till ett svinsnyggt salsabeat. Och så måste väl Ison vara Sveriges iskallaste MC? Jag tycker dock att Masse kunde tagit steget fullt ut och proppat bandet med egna produktioner till 100% (Embee-, Matte- och Chilly-produktionerna känns mest av allt onödiga). Speciellt när man vet att han har mer MBMA-material på hårddisken. Betyg: 5 Oskar: Först tänker jag att det är konstigt att inte Masse gjort en mixtape innan, sen tycker jag att det är konstigt att han gör det nu. Vad får en ljusskygg producent som är van att släppa på CD och vinyl att acceptera det burkiga kassettljudet? Kärleken till kulturen, så klart! När svensk hiphop blivit folkligt rumsren är det här ett statement - mixtapes är för den trogna publiken, för de som förstår. Därför älskar jag det här. Det känns lika ärligt som allt som kommer från TLK. Men om jag slutar stirra på omslaget och istället dyker ner i kassetten så känns den lite illa blandad. Det finns en viss överrepresentation av de närmaste vännerna, som får kassetten att kännas något slätstruken. Ungdumshälsan sticker visserligen ut och visar upp sig från sin allra sämsta sida (som sig bör). Heli & 2istyrka och Motorisk Afasi är rått underhållande och Chilly & Leafy ruskar om med sin mullrande “Schlookdans”. Bäst är remixen på ”Ainaziz” och Karl Kaths lysande ”Skitsnack”. Annars är det som sagt ganska jämntjockt latingung och speedat tjat för den närmaste betongen. Betyg: 4

Organism12:Vadglordupå?EP(Streetzone/ Border)

Kan vi inte komma överens om att ingen, och då menar jag I-N-G-E-N, får lov att göra våldsironi utom Johan Hellqvist. Eftersom det ju inte finns någon som ens når upp till att suga av honom. Här är nya fyraspårsvinylen som förebådar albumet och det är skarpladdad pistol i munnen, lik i bagageluckan, kaggen på Tony Soprano. Masses tre låtar kan mycket väl vara hans svängigaste produktioner någonsin och Large levererar as usual. Jag är förstås inte så säker på att Organismen har blivit bättre, flera av låtarna på Full & Förvirrad är lika bra som hans nya prylar, men det betyder nog bara att han var färdig redan när han dök upp. Och rimmet ”fittknullssverige/pitbullterrier”är kanske hans allra elakaste. Betyget blir 7 (Men bara för att jag ska få känna den sköna känslan av att sätta en åtta på hans kommande fullängdare). Fredrik: Titelspåret är så snyggt producerat att det får mig att vilja snickra ett altare till Masses ära som jag kan knäböja inför när jag dansat färdigt. Resterande tre produktioner är inte heller dumma. Organismen då? Visst fan är han en djävulskt begåvad rimsmed. Men det känns som att han staplar sina våldsironiska punchlines lite slentrianmässigt emellanåt. Betyg: 6 Tony:

Sub Fu Dogg: DirtySouthMotorMouth (SB Records )

Oskar: Det har tagit sin tid att föda fram den här tolvan.

Verbal Attack: Solo On Ice (Demo)

Oskar: Det hörs att Verbal Attack är ett enmansprojekt, att Nicholas från Lund sut-

tit hemma sena nätter och knåpat ihop den här demon. Ensamheten sätter sin dova färg. Det känns lite sorgligt. Beatmässigt finns det spännade och ganska egna idéer, även om man känner att utrustningen är begränsad. Rappen är den svagaste länken; den lunkar på i sin egen takt oberoende av musiken och det fixar jag inte. Dessutom låter Nicholas inte helt hemma i engelskan. Ändå fångas jag och lyssnar på orden. När jag kommit förbi de första låtarnas bleka skrytattacker och G-funkpastischer så blir jag berörd av de personliga texterna, som är gråskalor av ensamheten och bitvis gripande nattsvarta. Betyg: 3 Jenny: Enmansprojektet Verbal Attacks 7-spårsdemo kommer med komplett programförklaring. Självutlämnande och raljerande texter som medvetet kryper utanför den emellanåt så snäva hiphopramen. Tyvärr är framförandet inte lika inspirerat som den nedtonade produktionen eller de grävjazzprydda beatsen, men på den sidan låter det desto bättre. Betyg: 4

Nästan Gidappa!-stil på den förseningen... Men nu är den här, äntligen! Synd då att den också känns lite gammal. Sub Fu har ju utvecklats en hel del sedan vi fick den första demon med bland annat ”Rumblepak”, så jag hade helst sluppit höra den där dataspelslåten igen. ”Tell A Friend”och framförallt nyaste ”3xThump” är så mycket bättre och roligare. Simons svagt pressade stämma funkar bäst i kombination med den lite söta refrängen i den senare och när studsigheten vi känner från hans scenframträdanden kommer fram så är det svårt att sitta still. Ett par såna låtar till och så bort med gammalt skräp, då hade jag gärna väntat ett halvår till på en ännu bättre tolva. Betyg: 4 Jenny: Ex-Below Zero medlemmen som sätter Malmö på Ruff Ryders-kartan. En trespårs-tolva som låter bäst när Fu Dogg gör skäl för namnet och släpper lös bandhunden på ”3xThump”. På högsta möjliga volym blir det här lika mycket ös som på en Sub Fu Dogg-show. Producenten King D toppar förresten med ett Super Mario Bros beat i bästa Cocoa Brovazuppförande. Betyg: 5

Sin Seer: Preview (Demo)

Ambitiös musikproduktion på förstaspåret, är det livemusiker? Spretig ljudbild, märks speciellt på sista ”Names”. Ingen rapp som fastnar på allvar och inga rim som får mig att lyssna extra. Men nästan alltid kommer viljan innan det högre syftet. Alla konstnärer inser en dag huruvida de måste skapa eller om de bara gärna vill skapa. Sen faller allt på plats. Hur och varför. Betyg: 3 Fredrik: Ganska väl genomfört: från den öppnande funkövningen, via den efterföljande hiphopbluesen, fram till och med sista låten som gräver sig långt ner i underjorden. Men är det kul? Inte speciellt. Everlast och Michael Franti & Spearhead-fansen har kanske en del att hämta här. Jag har det inte. Betyg: 3 Daniel:

Youthman: ”Play With Fire” (V.V.T.)

En ny sjutumssingel från lundensiska raggastudion V.V.T. Jo, du läste rätt. Ragga sprider sig nämligen över landet och snart finns det soundsystems i var och varannan stad. Det är en rätt märklig utveckling. Det låter Jamaica, ja visst. Allt är kopierat från drömmarnas ö. ”Punch” är en sprallig och vass riddim, som sig bör. Men det är nåt med Youthmans röst som inte stämmer. Det låter mer mödosamt än ursinnigt, och det är lite för entonigt och odynamiskt. Klart man kan sitta i Lund i trygga Sverige och göra ragga,men om inte ambitionerna sträcker sig längre än till avancerad kopiering, så framstår det som rätt meningslöst. Då är det mer sport än musik för mig. Betyg: 4 Tony: Mer ragga åt folket! Fortsätter det så här så blir det snart socialstyrelse-rekommendationer om 6-8 raggaskivor om dagen. Det här är en vit vinylsjua som jag direkt diggar. Frisk och framfusig DIY. Det är folk i kretsen kring Down South Ballers som står bakom det här och det märks. Det är samma andas musik: elakt, ruffigt, kaotiskt. Middlefinger-music. Betyg: 5 Oskar:

Timbuktu: ”Alla vet” (Juju Records)

Fredrik: Medan många svenska producenter stirrar på varandra alternativt på ameri-

kanska förebilder, går Break Mecanix sin egen väg, och den leder bara framåt. Här har man sytt ihop ännu en sylvass produktion åt Timbuken. Hela havet stormar av galet sväng, och pricken-över-i-refrängen för tankarna till Sedlighetsroteln i lika hög grad som till Jason Diakités tidigare sologrejor på svenska. Betyg: 7 Daniel: För ett tag sen var det deutsche ”Was? Was?”. Nu är det arabiskt ”Jalla! Jalla!”. Det svänger som en eka i kuling och jag är bara glad att han kör på svenska. Det känns roligare och flippigare. Mer levande, mer redig jävla inrikesfest. Vem röjer på amerikanska när man kan röja på svenska?! Det känns… inte så coolt, och just därför helt rätt! Sen är Timbuktu cool eftersom han är en av få i riket som kan köra amerikanska och gå hem med det. Äääh, fan, vad jag snackar språk… Betyg: 7

Betygen:

QBN Flow

2,5

Lilleman Kung Henry Emmas Kök

D.E.M.

3,5 Afrodisiak Krumbkrushers Sin Seer

Cerebral Fobia III Verbal Attack

Dialog Maa Sen Elekwent

4,5

Bittersweet Diceptagon Infinite Mass Lynette Koyana Masses Mix Sub Fu Dogg Youthman

Jogi

5,5

Eye N’ I Chilly & Leafy

Advance Patrol Fjärde Världen Daddy Boastin

Flimpoman Organism 12

7 6,5

Timbuktu

Fattaru

Kaah

8 7,5 1,5

Tolv tum - tre snabba varv på världens ballaste karusell…

Big Jim håller fram juvelerna som rockar i precasinostaden Malmö. Spicey visar bredden bland sina favoriter. Och DJ Janniz är hemlig om sina importkontakter. Åsikter insamlade av: Daniel Möller och Jenny Sörby

Big Jim! En av männen bakom studion och produktionsbolaget Royalty i Malmö. Biz Markie-tokig. Hov-DJ på Gökboet i Malmö. Startar alldeles strax upp ”Juice” på Jeriko i Malmö. Dit kommer svenska och danska discojockar med R&B och hiphop under naglarna. Ge oss juvelerna från verksamheten! - Kaah! Absolut Kaah! Den är så sjukt fet, hans nya tolva: ”Dom tittar när jag dansar”! Det är det bästa som nånsin släppts i landet, utan tvekan! Hela albumet röjer allt! I övrigt tar jag alltid med mig Erick Sermons nya, Kool G Raps ”My Life” som är helt otrolig och ”Smash Sumthin” med Redman, från Adam F-albumet. Nåt namn vi aldrig hört om? - Teish O’Day med ”He’s The One” – det är grym R&B, och jag har hört nåt om att det är engelskt. Smutsiga beats och en skön låt. Där har ni skiten som röjer ute! Men framförallt Kaah. Det är så bra? - Det är så bra.

Spicey! Medlem i Stockholmsbaserade Bomben Massive som hörs och syns bland annat på Aston och Kvarnen. Vad låter bäst just nu? – Devin The Dude, han låter lite som Slick Rick. En kille från Houston som rappar mycket om gräs, alkohol och tjejer, lite ur underdog-perspektiv. Han har precis släppt en ny skiva. Det blir mycket ”southern” för tillfället, som Half A Mill från Texas. De har gjort en låt som heter ”Bounce” som funkar jättebra. Lil’ Troy och Bubba Sparxxx också, fast Bubba tröttnade jag på jättesnabbt. Vad funkar bäst att spela ute? – Allt med Fattaru, Latin Kings ”Gussen” och så Eightball & MJG:s ”Buck Bounce”. Sen har Mr Serv-On gjort en låt som heter ”Whomp Whomp” som är grym, fast den är rätt så tung så den kan vara lite svår på dansgolvet. Det är alltid roligast att spela sånt som ingen annan spelar, det finns ett amerikanskt soundsystem som heter Black Shiny som gör egna mixar av kända hiphopbeats som de lägger kända raggasnubbar på, som Elephant Man till exempel. Då börjar folk alltid komma fram och undra vad det är för något. Bob Marley är också kul att spela, det finns en del låtar att välja på, plus att det är sällan man hör Marley på

DJ Janniz! Skånsk hiphop-profil med AP:s “Vem vill hem?” och R&B-klubben “Hemlig” på Lunds Stortorget på meritlistan. Varje torsdag hör vi dig spela en massa hiphopbeats med R&B-accapellor ditsatta ovanpå. Vadan detta? – Du får en fet effekt på det, det känns som en rolig annorlunda grej att spela. Nåt av det bästa jag hört på länge är M.O.P:s “Ante Up” och “I Know”-accapellan. Darnell har gjort en cool låt på Black Robs “Whoa!”. I USA släpps det tusentals promos som aldrig når till Europa. Men jag har lite specialkanaler, man måste vara snabb som fan innan allt försvinner. Andra bomber på golvet? – “Bad Boy For Life” är ju helt sinnessjuk! Folk blir vilda… Jag skulle vilja att Kool G Raps “My Life” funkar ordentligt också, det är så snygg kombination av eastcoast/westcoast. Fabolous & Nate Dogg i “I Can’t Deny It” rockar stort, precis som Ja Rule i “Livin It Up”. Har du några hemmafavoriter? – “Girls” från Jay-Z:s nya gör sig kanske inte på dansgolvet men den är fin. Det är kul att han kör så mycket loopar, nu när alla andra bara programmerar. Angie Stones album ska alla hålla koll på. Det är riktigt, riktigt bra. Faith Evans nya singel “You Gets No Love” med ett gammalt Alkaholiks-break är fet. Och jag har hört sex spår från Erick Sermon, tre med Marvin-samplingar… Men framförallt har han gjort en ny låt 37

Jogi

T. R.

Tony Ernst

Vi nås av nyheten att Down South Ballers har splittrats… är det sant? - Ja, det är korrekt uppfattat. Det är fler än ni som har hört det… att döma av alla samtal de senaste dagarna. Berätta! - Det finns inte så mycket att berätta. Det blev nog för stort för vad det egentligen var. DSB var ingen movement… vi spelade in en låt och satte dit namnet… sen blev det hypat och då började folk inom gruppen att dra åt olika håll. Så det var rätt naturligt att vi la av. Det blev lite inbördes tjafs också… men vi är inte ovänner. Kan du säga nåt om vad de andra ska göra? - När det gäller Cyrrus så vet jag faktiskt inte. Vi är inte polare, det var bara rapp-mässigt, vi funkade bra tillsammans och så… Men Jens är ju med på Organismens album där han kör på svenska… det drar mer åt det lekfulla hållet, lite Retarderat-feeling… Jens är grym på svenska, det låter skitgrymt… men släpper han nåt eget nu så blir det på engelska, han kör på svenska bara för att det är kul. Och din egen solokarriär? - Det kommer snart en tolva på Sar vi Records. Det blir tre låtar, två helt nya: ”T.R” och ”Dåtid, nutid, framtid” och så antingen ”Tar sönder saker” eller ”Upp med fingret” som tredje låt… Och så har du nåt på gång med Jens, Youthman och Prophet? - Ja, fast det är inget band. Vi umgås varje dag, vi är polare… och vi sitter och skriver tillsammans… och då blir 38

det att vi gör lite låtar tillsammans ibland också… jag och Youthman gör en låt till soundtracket till den nya MFF-filmen. Ett riktigt anthem. Det blir ganska mycket Zlatan och så hyllar vi Malmö och hatar på allt annat… Och slutligen Ungdumshälsan, är det nåt nytt på gång där? - Jag har pratat med Johan om det… vi bestämde att när våra bägge släpp är ute så ska det komma en EP på vinyl. Jag vet ej via vem… Det blir kanske fyra, fem låtar. Vi har två låtar färdiga, den som finns med på Masses mixtape plus en till som vi spelade in vid samma tillfälle. Och så har vi gjort en del saker hos Large, ”Du ska dö” del 2 som följdriktigt heter ”Du är död” och en som heter ”Jag hoppas”. Det är fruktansvärt otrevligt. Kanske inte lika elakt, utan snarare ont… T.R. är från Eslöv.

Tony Ernst

Tolvan har vi spelat sönder nu, när kommer albumet? - Tidsplanen är mars 2002, med tanke på att det ska bli minst en singel till. Men det dyker upp en tolva till snart. Hur mycket material har du klart? - Allting är klart. Men så finns det några pusselbitar som jag vill lägga till. Men visst, jag har en platta, i stort sett… Kan du berätta lite om den? - Det kommer att bli ganska dancehall-orienterat. En del roots och lovers också. Musikmässigt så är det, inom reggaegenren, rätt brett… jag är den röda tråden med mitt stuk, det är jag som binder samman alltihop. Vilka producenter har du jobbat med? - Kalle Jansvik, Gustav Henriksson och Mille. Göteborgare allihop. Men så ska Break Mecanix också göra lite, jag ska ner och spela in hos dem i Malmö snart. Och så kan det tillkomma nån till… Det är mycket svensk reggae just nu… hur kommer du att märkas? - Hmm… jag tycker att vi kör olika stilar allihop, vi låter olika. Annars vet jag inte… vi har klart olika sound allihop. Fast jag ser det bara som positivt att det kommer så mycket sam-tidigt, det ger luft under vingarna… och så är det bra med konkurrens. Hur går det med din medverkan i Mics Of Fury nu, då? - Just nu har vi inte gjort nåt på ett tag, alla har hållit på med sidoprojekt. Men vi ska återuppta arbetet med det under vintern. Fast min medverkan beror rätt mycket på hur det går för mitt soloprojekt… Du kör på engelska i Mics Of Fury, men på svenska när du är solo… vilket är roligast? - Det är jävligt kul att köra på svenska och för att kunna bygga en scen här hemma så kan man inte köra på engelska. Mitt modersmål är klart det roligaste att jobba med. På engelska begränsar man sig. Man kan inte gömma sig bakom svenskan, det blir påtagligt och direkt, alla förstår det. Vad blir titeln på din kommande platta? - Den blir självbetitlad. Jag ser ingen anledning att kalla den nåt annat. Den är ju en presentation av mig som

Majestic 3

David Silva

Nimo, hur ser rollfördelningen ut i Majestic 3? - Alla är vi lika viktiga och bidrar med olika erfarenheter. Magnum är den erfarne och också huvud-beatmakare. Det är han som ringer tre på natten och säger: ”jag har en fet låt, kom över så snabbt du kan”. Hela hans hem är fullt med syntar, instrument och skit. Vad har Mackan för roll? - Han är vår lillebror, gruppens lillebror. Men det är Mackan som jag verkligen vill höra. Ge honom två, tre år och han kommer att äga hela scenen. Jag tror verkligen att han kan utvecklas hur mycket som helst. Låtarna heter sånt som ”Gärningsmannaprofil”, ”What’s Up med dé?” och ”Världens snällaste MC”. Vad är tanken bakom era texter? - När man sitter och kollar på alla andra och de inte känns på riktigt så blir man ju tvungen att gör nåt. Och vi försöker vara lite kul. Vi skriver om vardagliga saker och om att vara på krogen, vilket vi ofta är. Det är ju referenser till alkohol i alla låtar nästan. Hahaha… Är ni mer äkta, menar du? - Nej, vi är inte mer äkta än nån annan. Men det jag menar är att vi inte anstränger oss för att bli uppfattade på ett visst sätt. Vi gör det vi gör bara. Men många verkar sträva så hårt och tar sig själva på så stort allvar. Det var länge sen man kunde skratta åt en svensk rapplåt. Vi vill få folk att kramas och le en stund och ta tillbaka kärleken till hiphop. Skulle det vara bra för svensk hiphop om ni uppmärksammades? - Folk kanske skulle förstå att det är OK att vara sig själv. Och då skulle alla köra egna stilar och inte bara låta som om de kom från USA. Dessutom är det ju lättare att låta som sig själv. Jag tror att hiphopen skulle bli ännu större och fler skulle hålla på. Har du nån aning om när ni kommer att släppa någonting. - Nej, vi har kontakt med en del bolag men inget är klart. Men tanken är väl att vi kommer att börja med en whitelabeltolva och se hur det går. Går det bra så ökar intresset från bolagen. Majestic 3 är Nimo, Fattaru-Mackan och hans storebror Magnum Coltrane Price.

Oskar Ponnert

Hej Kaah, vad gör du? - Jag är i studion och gör klart min platta. Just nu springer jag mellan två studior. Den där vi spelar in och den där vi mixar. Det är det allra sista nu. Plattan skall vara klar i helgen. Det är din tredje platta. Hade du nån särskild tanke när du satte igång? - Nä, det var inte så att: ”nu skall jag göra en platta si eller så”. Jag började jobba bara. Jag menar, du har ju två album med dig i bagaget. Kände du inte att ”det där skall jag akta mig för” eller ”detta vill jag prova den här gången”. - Jovisst. Det första albumet producerade jag inte själv och det andra var vi två om. Nu sitter jag själv och gör alltihop, så där är en stor skillnad. Jag får visserligen åsikter från andra, men för det mesta sitter jag här själv och jobbar, och blir galen... Så det är lite annorlunda och det känns bra. När vi träffades efter andra plattan sa du att den kändes ”hungrigare” än den första. Hur känns den här i jämförelse? - Den första var som att gå omkring i mörker. Allt var nytt och så här långt efteråt kan jag tycka att det var en mäktig känsla. Den andra var mycket en fråga om att lära sig hantverket, medan den här är mer ett prak-tiserande. Mindre teknik, mer hjärta, kanske man kan säga. Det låter som du är inne i en skönare, mer avslappnad period. - Ja, det är en skön period. Man styr sitt eget, liksom. Är herre i sitt eget hus. Det där sista kan du ju använda som rubrik: ”Kaah är herre i sitt eget hus”. Varför lämnade du BMG? - Ja du, nu måste jag försöka komma ihåg... Varför gjorde jag det? Det var

dels för att jag hade chansen att lämna, det fanns en öppning i kontraktet. Jag ville testa nåt annat. Sen ville jag också prova att jobba med en A&R. Vad innebär det att arbeta med en A&R? - Att man hela tiden har nån att bolla mot. Nån som aldrig ger sig. Nån som bryr sig tills det är klart. En A&R pressar en att göra bättre. Han säger: ”Jo, det är bra, men du kan utveckla den låten” eller ”Du kan göra två låtar till”. Man pressar sig själv men det är också bra att bli pressad av någon annan. Sen har jag haft min manager som pressat på från sitt håll. Det har varit proffsigare hela grejen. Är det samma musiker som är med och spelar? - Nej, jag har dragit ner till en mindre klick. En basist, en gitarrist, lite mindre körer. Jag spelar mycket mer själv nu. Det känns bra, det blir mindre splittrat. Hur kommer det att låta då? - Det blir funkigare, mer upptempolåtar. Vad hoppas du få för reaktioner på plattan? - Jag hoppas den säljer bra så att jag kan komma ut och spela. Jag vill spela med ett stort band. Jag vill kunna repa ordentligt och sånt. Det skall inte vara nåt halvdant den här gången. Nu bygger vi ett band, ett riktigt band. Det måste vara mer på riktigt. Vad skall albumet heta? - Beats, melodier & Baby Kaah. Det var en lång titel. - Nä. Jo, kanske för att vara jag, men det har gjorts betydligt längre titlar. Jo visst... - Att angöra en brygga, till exempel. Äh, den var kanske inte så lång... Nä, och så var det en film.

Soulduell hos

Lynette

Vi bestämmer oss för en soulstänkarduell, Lynette Koyana och jag. Hon är jazz-, gospel- och soulsångerskan som precis har släppt sitt tredje album i Sverige och samtidigt blivit skivbolagsdirektris för Bongi’s Biz. Nu gör hon alltså allt på egen hand och borde väl vara rätt kvinna att be om en stund framför stereon med favoritlåtarna ur soulhistorien.

En solig augustidag träffas vi. Min väska är packad med en fin arsenal, men skivan som Lynette avslöjat att hon vill öppna med och bett om hjälp att hitta - den har jag gått bet på. Den speciella 15-minutersduetten mellan Millie Jackson och Isaac Hayes från albumet Royal Rappin’ var för svårfunnen. Som tur är kan Lynette ringa Stellan ”Iry” Wiking, en av Malmös gamla soulentrepenörer, som strax susar förbi med en rejäl bunt skivor. Lynette är som ett litet barn på julafton över att återse Royal Rappin’. Så fort hon dukat fram fika i hennes stora solgula vardagsrum sätter hon på trelåtarsduetten. ”If I Had It My Way”, ”If You Had It Your Way” och ”Stay”. Den är fullständigt förtrollande och vi sitter länge tysta. Lynette blundar och minns. - Jag var väldigt liten när jag hörde det här första gången. Jag var… kanske tolv. Jag gick bara och sjöng det här. Hon skrattar högt av tanken på henne själv som ung tonåring och helsnuskiga Isaac som vill ha Millie i säng. - ”Så det är så här det kommer att bli”. Plötsligt förstod jag hur svårt livet kan vara, haha… Jag var nog ganska tidig med alla de där tankarna. Isaac försöker allt för att få Millie att stanna, klockan är väl sådär två på natten, de är ivriga i sina argument. - Åh, det är absolut de bästa låtarna - när stämningen faktiskt går fram! Jag tror att tekniken och alla ”pålägg” som ska göras i studion nuförtiden faktiskt är i vägen. Ögonblicken går förlorade. Det som hände just där och då. Varför var det annorlunda på 60- och 70-talen? - Att man hade band och orkestrar tror jag hjälpte mycket. Och att folk var väldigt förberedda när de kom till studion, de var inte rädda för att repa. Men också inställningen till musiken, musiken var ju deras liv och deras liv hängde på den. För att klara sig. De hade nog inte extrakneg för att betala hyran. Och då hamnar all fokus på bara musiken.

Min första låt blir samma sorts ”utdrag ur vardagen”soul med fantastiska Kelly Price. ”Friend Of Mine (remix)” är en trepersoners-telefondialog med hennes debutproducent R Kelly och Ronald Isley som sjunger under sitt alias Mr Biggs. Det är en riktig liten radiopjäs om bedraget hjärta, svek, oro och skuld. - Den har telefonsignal och allt! Det är som en bit ur livet! Jag älskar sånt här!

Text: Daniel Möller Foto: Oskar Ponnert

Annars har jag fått för mig att du inte har så mycket till övers för modern R&B. - Njaa, bland radiohittarna är där väl inget jag gillar. Men Blackstreet är sköna. Gospelkänslan. Och stämsången! Erykah Badu är kaxig. Hon låter inte programmerat, som man är van att höra i R&B idag. Du vill låta som den gamla skolan? - Nä, inte nu längre. Men för några år sen ville jag inte ha nåt med trummaskiner och datorer att göra, allt skulle vara som förr. Men det var nåt jag behövde bli klar med. Nu känner jag annorlunda. Vet du vem jag vill bli producerad av? Lauryn Hill! Lyssnar du på debuten Lady Lynette & the Spokesmens Moshi Moshi, sedan på Lady Lynettes Inside An Outsider och slutligen Lynette Koyanas Hugs & Tags så är det framförallt namnet på artisten som förändrats. Ljudbilden står förhållandevis stadigt i äldre tiders inspelningar. Retrostudion Tambourine och pop-anglofilen Tore Johansson som producerat alla inspelningar lär ha spelat stor roll. Det är först nu på tredje plattan Hugs & Tags som nåt slags moderna grepp börjat skönjas, till exempel i den Bristolbluesiga dystopin ”I’ll Never Fall In Love Again”, en av två och en halv covers på skivan. Lynette lyckas låta som den sorgsna, bittra och brådmogna lolitan som i synnerhet Dionne Warwick inte skulle hittat om tolkningen så satt klistrad på hennes stämband.

Det är dags för Lynettes andra favoritlåt i vår duell, och naturligtvis är det Marvin Gaye. Klassiska ”Distant Lover” från klassiska Let’s Get It On. Lynette kör en konsertversion från 1978 och tjejerna i publiken skriker sönder högtalarna. Du måste ha många egna konsertminnen. The Preachers, som ju bara var ett partycoverband men en riktig pengamaskin, lär ju ha gjort några hundra spelningar… - Jo, vi var på en hel del galna tillställningar… Annars minns jag så klart Japan. Coolt att stå framför tusentals människor och höra alla unga tjejer faktiskt sjunga med i mina låtar! Det var mäktigt att kunna tystna och sträcka fram mikrofonen och höra publiken sjunga vartenda ord i texten! Och det är viktigt att ha den sortens kommunikation med bandet, så att det går att vara flexibel. Det handlar mycket om att kunna allting så bra att du vågar släppa loss.

O’Jays var inte alls med på min lista men när Lynette bläddrar fram plattan So Full Of Love för att de varit favoriter sen många år kan jag inte låta bli att spela beroendeförklaringen som både Total och Eye N’I samplat. ”Help (Somebody Please)”.

Lynette gapflabbar när vi, över den chokladtunga cheesecakebakelsen hon bjuder på, konstaterar att fett är fint och jag påstår att ”Ja, annars är där ju inget att sjunga ifrån”. - Har du gått på den också! Vikten har ju ingen betydelse. Fast det är en trevlig myt! Folk får gärna tro på det… Men det finns ju en del stickor som kan sjunga sönder ett rum också! Nä, storvuxna sångare som låter riktigt bra har nog framförallt en avslappnad attityd jämfört med de som går runt och spänner sig. Det är det som låter bra. Bra sång handlar om vilja och inställning. Och personlighet.

Men när jag spelar Jennifer Holidays ”Say You Love Me” kryper Lynette till korset angående tungviktarröster. - Här tycker jag faktiskt att vi kan skylla på hennes storlek. Att hon låter så jävla bra. Aretha har ju också alltid burit på några kilon. Det är lite dumt men i tanken blir tung på vågen samma som tung i mikrofonen… - Visst. Men det handlar nog mer om pondus. Jag tror det är psykologiskt, kanske att du är van att ta plats. Lynette tycker det är knepigt att tänka för mycket på sångteknik istället för att känna när det bara svänger och låter bra. Du ska kunna dina sångverktyg så väl att du glömmer dem. Och bara sjunger. - Jag vet folk som gått musikhögskolor och knäckts helt, så att de sen ägnar flera år åt att glömma vad de lärt sig!

Att sjunga ska vara kul - sångare ska ju vara underhållare. Det kan du inte vara om du inte vågar känna nåt.

Bland Stellans skivor letar hon upp ”Devotion” från Earth, Wind & Fires platta Gratitude. - Det är så underbart med låtar som följer en genom livet! När som helst blir jag lycklig av att höra den här. Det räcker med att jag tänker på den! Hängivelse! Lynette berättar om när hon såg dem i Köpenhamn, hur de efter en regnig, något trött konsert med en lagom inspirerad Philip Bailey (”Men han är ändå en gud”) avslutar konserten med just ”Devotion”. Då förlät hon dem allt hon först haft att invända.

Så då blir jag också tvungen att spela ett konsertminne. D’Angelos ”Untitled (How Does It Feel)”. Han avslutade konserten på Cirkus i Stockholm sommaren år 2000 ensam på scen med den låten, efter att musikerna en efter en gått av, och publiken grät när ljuset släcktes, D’Angelo tystnade och reste sig från sitt Fender Rhodes. Jag försöker förklara tomheten vi alla kände efteråt… Lynette nickar. - Han kan, liksom Marvin, sjunga så oerhört intensivt men långsamt, lugnt. Det är så långt mellan slagen här! Han är verkligen funkig. Och känslosam. - Ja. Från hans första platta tänker jag alltid på ”Me And 41

Those Dreamin Eyes Of Mine”. Sen hörde jag att han nyligen gjort nåt med Erykah Badu. Live. Det hade jag ju gärna sett. Det behövdes att en som hon fick komma fram i dagens musikklimat. Som jag sa innan, hennes produktioner är programmerade och moderna men hon är mer… jazz. Jag vill också ha den blandningen. Att jag sjunger jazz är inte konstigt, soul kommer ju därifrån. Var började ditt sjungande? I jazzen eller soulen? Eller i gospeln? - Nä, jag gick ”fel” väg där… Jazz först, sen soul. Gospeln började jag med för tre år sen, i Gospel Glow. Det har varit så himla bra för mig, att stå i en kör. Jag blev lite trött på att vara solo. Det kollektiva kändes bättre? - Ja. Nu sjunger jag i och för sig solo i kören men det var inte därför jag gick med. Att där är så många jag kan prata sång med är skönt. Texter, toner, nyanser och tolkningar. Musiker och producenter kan agera lite ointresserat mot vokalister. Hur skriver du? - Det finns ”diskbänkslåtar”. När jag sysslar med nåt, vad som helst, till exempel diskar, så bara är den där. Nu! Då måste jag släppa allting. Så fort jag försöker återgå till det andra så kommer nästa textrad. Men jag skriver inte låtar, jag sitter inte och ”påtar” varje dag för att få ihop en text. Låtarna kommer till mig. Och kommer de inte så kommer de inte. Just nu har jag ingen aning om jag kommer att skriva några låtar till ett nästa album. Men det behövs inte. Jag är mer artist än låtskrivare. Jag kan gärna tolka andras låtar.

Teet i våra koppar har börjat svalna och D’Angelo har tystnat. Jag fastnar för det där att tolka andras material och väljer en sång som för mig är stor, stor, känslosam soul. Tom Waits med ”Somewhere” från musikalen West Side Story. Är det du skriver blåkopior av ditt liv? - Det blir väl så. Jag använder historier runt om i mitt liv, inte nödvändigtvis om mig själv. Och ibland skriver jag sånt som jag önskar att nån kunde säga om mig. ”Ad Interim” är en sån låt. Det är nåt jag velat höra… i svåra stunder. Tom Waits grumligt vackra kvidande om ”… a place for us. Somewhere a place for us. Peace and quiet and open air. Wait for us” smälter ner till samma blåskimrande hopp som i Lynettes text: ”You’re gonna be just fine, Little darling mine, I know you will” Mitt i Tom Waits längtansfullhet kommer frågan upp: Vad är soul? Kan vilken musik som helst vara soul? När blir den då soul? Lynette kallar först ”Somewhere” för Disney, ögonblicket senare är hon andlöst fångad. Av soul. Enligt mig kan man göra soul av precis vad som helst. Lynette håller med. - Det är väldigt vackert. Jag blir tagen… Men läspar han så mycket på riktigt? Han gör sig till jättemycket när han sjunger. Jag borde hata det. Det är falskt, det är manierat. Men jag älskar det. För han älskar det. Han lägger ner så mycket kärlek i det att jag inte kan värja mig. - Ja! Det är just det som är så viktigt! Det är artisteri. Och själfullt i allra högsta grad. Kategoriseringar är så svårt. Om soul är en genre - vem bestämmer då vad som ryms däri?

Inspirerad tar Lynette fram ”sin kille”, som hon säger;

Donny Hathaway och albumet Extension Of A Man. Hon beskriver musiken som väldigt genreöverskridande. Det är storslaget, instrumenteringen och tonen känns nästan som klassisk musik. Eftertänksamt - och därmed nånstans i kärnan av soul. - På sin tid blev ”Someday We’ll All Be Free” en nationalhymn för afroamerikaner. Men han som skrev den fick idén till första raden i duschen när han höll på att ramla: ”Hang on to the world as it spins around”. Men det var en tid då svarta började få större självförtroende i det amerikanska samhället. Civil rights-rörelsen hade kommit en bit, det gjordes blaxploitation-filmer, de svarta musikerna började räta på ryggen och känna riktig respekt. Ibland önskar jag att jag vuxit upp på den tiden, och fått höra det där ”Du klarar vad som helst”. Jag är lite för Jante-påverkad.

Aretha Franklin. ”A Natural Woman (You Make Me Feel Like)”. För mig är det nog världens bästa soullåt. Lynette förstår mig. Vi fortsätter diskussionen om hur soul är en genre eller en känsla. För att hitta de bästa soullåtarna blir du kanske tvungen att leta igenom både house-, rock- och gospelhyllorna i skivsamlingen. Plötsligt skiner Lynette upp. – Nuförtiden är Aretha inne på Pucchini! Va? – Javisst, hon har förälskat sig i Pucchini och vill sjunga klassiskt! Först tänkte jag ”Nej, gör inte det!”, men varför inte? Det är också en utveckling. Hon kanske gör nåt skithäftigt där! – Eller så gör hon inte det, men då har hon åtminstone testat! Det är ju lätt att stagnera. Nya infallsvinklar behövs hela tiden. Hon tar säkert med sig nånting av värde från sitt Pucchini-äventyr. Som offentlig artist kanske det blir svårare att våga prova eftersom ett eventuellt misslyckande också blir offentligt. - Det är det som är fällan. Det är lätt att bara försöka håva in på vad du redan lyckats med. Men mästerverken skapas ju när du vågar låta nånting hända med din musik. Jag menar inte att du medvetet ska göra bort dig, men Louis Armstrong och de gamla mästarna, de vågade larva sig! Det är så skönt. Och ibland var det larvet som förändrade hela musikkonsten… - Du tänker på hans scat? Visst är det häftigt? Han står där i studion 1925 med noter och spelar. ”Heebie Jeebies” hette den. På den tiden var det dyrbara studiominuter så det mesta gjordes ju på en tagning. Och mitt i stöter han till notstället så att text och allt dröser i golvet. Men han tappar inte ansiktet, han bara trallar och ylar på! Freestyle! Det är många som menar att hans larvande där är en av förutsättningarna för hur all sång inom jazz, soul och blues numera låter. Och därmed det mesta inom populärmusiken. Innan honom var det ingen som vågat drömma om att gå utanför den skrivna texten och melodin. - Och sen gjorde folk som Ella Fitzgerald och Sarah Vaughn karriär på att bygga vidare hans stil. Han klarade det tack vare pondus och närvaro. Hur snabbt allt än hände behöll han fokus och stannade där tills att låten var slut. När hon nämner Sarah Vaughan blir hon tvungen att spela ”I Gotta Right To Sing The Blues” och det får bli sista låten. Kvällsolen bländar oss och Lynette ska iväg på repa. Kanske är det typiskt att det blir en jazzsångerska som avslutar vår soulduell, eller vad det nu blev. Vi hann ju inte ens spela Gladys Knight & The Pips eller Stevie,

Aaliyah Haughton [1979-2001] Text: Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Aaliyah blev endast 22 år och hann bara spela in tre album. Det är många pop- och R&B-artister idag som kommer och går, som inte gör mer än tre skivor innan deras popularitet börjar dala, och drar sig tillbaka innan de fyllt 25. Men Aaliyah var inte sådan. Vi har följt hennes utveckling. Debutalbumet Age Ain’t Nothing But A Number (1994) var ett typiskt debutalbum från en 15-årig sångerska - ljudet utmärktes mer av låtskrivaren och producenten (R. Kelly) än av Aaliyah själv. Men 1996 släpptes One In A Million, och det var hennes första steg mot den mörka R&B som skulle bli hennes kännetecken. På den skivan samarbetade hon för första gången med Timbaland och Missy Elliott. Och det var här, i låtar som ”One In A Million” och ”4 Page Letter”, som man förstod var Aaliyah hörde hemma. Det var också världens första möte med Timbaland, den svarta musikens största förnyare sedan James Brown, fast det skulle dröja ända tills 1999 innan världen fick upp ögon och öron för hans geni. Men Aaliyah fattade. Hon älskade de digitala, syntetiska och studsiga beatsen. Och hennes musik blev allt mer gripande i takt med att hon svepte in sig i Timbalands musikaliska täcke. Singeln ”Are You That Somebody?” från 1998 är kanske hennes mest fulländade inspelning, men ”Try Again”, hitsingeln från ifjol, är ännu mer utmejslad Aaliyah-musik. Det acid-kryddade beatet lät inte bara som bakgrundsmusiken till en ödslig framtidsmiljö, det lät som fullt krig i New York år 3000. Det var också den starkaste låttext som Aaliyah hade sjungit. Budskapet om att aldrig ge upp, om att alltid försöka igen, är ren gospel. När världens sötaste 21-åring sjöng om det till en ultramodern bakgrund blev intrycket otroligt starkt. Aaliyah fortsatte att utvecklas. Nya albumet Aaliyah genomsyras av suggestiva, futuristiska ljudlandskap och uppgivna texter. Aaliyah sjunger bättre än någonsin, och låtarna är starkare än tidigare. Vissa är rakt igenom bittra, som ”We Need A Resolution” eller ”Those Were The Days”. Och även i de sånger där Aaliyah är relativt positiv, har hon en kylig och avslappnad inställning. Det är soulmusik som inte påminner om någon annan, och det låter fantastiskt. Aaliyah är tveklöst Aaliyahs bästa och mest personliga album, men det tragiska är att hon hade så många år framför sig. Hon var en originell och fascinerande artist. Till skillnad från andra R&B-artister höll Aaliyah ständigt på att utvecklas, hon fick ett allt mer unikt uttryck, samtidigt som hon mer och mer förvandlades till en klassisk soulsångerska. Hade hon fått leva några år till så hade hon gett oss sin egen Spirit In The Dark eller I Can’t Stand The Rain, det är jag övertygad om. ♥

43 43

Femtio, fet och flintis Selecta: David Rodigan

Text: Anton Hansen och Mattias Ekman Foto: Johan Palmgren

Första gången vi såg David Rodigan var på en videoinspelning med det jamaicanska soundet Stone Love. I en svettig lokal fylld till bristningsgränsen med hottiegirls och rudebwoys rockade Kingstons största soundsystem huset med dubplates från Jamaicas hetaste artister. Stone Loves selecta Rory mixade skivor med en cigg i mungipan, medan han kommunicerade med publiken genom sitt headset. Rory gick av och upp klev en man som mest av allt liknade rektorn på min gamla gymnasieskola: femtio, fet och flintis - och vit som colombianskt näspuder! Vi tittade med skepsis på resten av videokassetten, med misstanken att gubben var en tysk turist som förvillat sig bort från sitt all-inclusive hotell. Snart insåg vi dock att så inte var fallet: Rodigan lade på en purfärsk dubplate på ”Tour” med Capleton som satte publiken fullkomligt i extas. Spelstilen skiljde avsevärt mellan Rory och Rodigan: Rory var soft, på det där sättet som endast västindier med ett kopiöst cannabisintag kan vara. Rodigan däremot, kutade runt bakom skivspelarna och framförde en egen-sinnig dans där han lät ölkaggen studsa upp och ned i takt till musiken, till publikens stora förtjusning. Vi träffar Rodigan på hotell Stockholm en solig eftermiddag i augusti. Förutom de två skivboxarna vid sängkanten finns det inget i hans hotellrum som skvallrar om hans reggaeanknytning. Kvällen innan spelade han för över tusen personer på ett fullpackat Club Studio One på Sturekompagniet och dagen efter intervjun på ett fullt Slingshot på Tivoli. Idag var han dock på Vasamuséet. Rodigan är oerhört imponerad av det gamla regalskeppet; vi är oerhört imponerade av Rodigan. Rodigans musikaliska historia börjar när han på mitten av sextiotalet kom i kontakt med den jamaicanska musiken. Han var en del av modskulturen, och spenderade redan som 14-åring veckopengen på att köpa alla skivor med amerikansk soul och jamaicansk ska som kom in till den lokala butiken i Oxford. Inom kort hade han börjat spela skivor på skolfester och privata tillställningar. När skamusiken sedan blev rocksteady försvann de flesta modsen; de tyckte att musiken var för ytlig, inte tillräckligt ”intellektuell”. Rodigan skulle dock bli den jamaicanska musiken trogen. Efter att ha utbildat sig till dramalärare i London och samtidigt förökat sin skivsamling rejält fick han chansen att ta över Englands då enda lagliga reggaeshow i radio, ”The Sunday Reggae Show” på BBC Radio 1. I hård konkurrens med andra selectors fick han jobbet efter att entusiastiska lyssnare ringt in och hyllat hans

program. Han fortsatte ett par år senare till Capitol Radio för en egen radioshow som han hade i elva år. Samtidigt drog han i gång sin idag legendariska klubb ”Gossip” i Londons West End, som han drev i tjugo år ända fram till 1999. (Vill ni se Rodigan idag skall ni gå till klubben Rodigans Reggae på Subterania på onsdagar. Mer info på www.rodigan.com) Sedan elva år tillbaka har Rodigan haft olika reggaeprogram i den helsvarta musikradiokanalen Kiss 100 FM. Rodigan har mer eller mindre kommit att bli en institution på den brittiska reggaescenen och har som få andra selectors utanför Jamaica lyckats etablera sig på den internationella soundsystemscenen, med fans över hela världen. Engelsmännen ser kanske Rodigan främst som en pionjär inom reggaeradio, men internationellt är det soundmannen Rodigan som är känd. Under senare delen av nittiotalet har Rodigan clashat med de största och farligaste sounden i världen.

Runt 1997/98 hade Rodigan flera otroligt hårda clashes med Killamanjaro, ett av de äldsta och mest respekterade clashsounden. Ricky Trooper (Jaros dåvarande selector) och Rodigan möttes vid ett flertal tillfällen, utan att någon av dem kunde utses till vinnare. Kanske beror det på att jamaicanerna ofta är dåliga förlorare. Rodigan berättar om flera tillfällen då publiken utsett honom till vinnare, men där motståndaren inte velat erkänna sig besegrad. En gång clashade han med Metromedia på Jamaica, publiken var med Rodigan och han fick vinnarpokalen. I god sportsmansanda tackade Rodigan Metromedias selector Sky Juice för en bra clash, Sky Juice tar då micken och utbrister ”Rodigan say we fi share the trophy!”. Nästa dag beklagade de jamaicanska tidningarna sig över Sky Juices dumhet: ”Trodde han verkligen att de skulle ge vitingen trofén, om han inte förtjänat den?”. En annan gång blev det riktigt dramatiskt: Rodigan mötte Ricky Trooper på Jamrock på Long Island, N.Y. Killamanjaro var Jamaicas hetaste clashsound, de kallas för The Killing Machine. Trooper kunde inte förlora mot en flintskallig engelsman och åka tilbaka till Jamaica med hedern i behåll. Rodigan går upp på scen förklädd till indisk taxichaffis med den typiska sikhturbanen. Han lägger på ett intro där en skicklig Sean Connery-imitatör berättar att den engelska underrättelsetjänstens agent, David Rodigan, the soundsystem serial killer, är i New York för att likvidera Mr Harper och Mr Trooper från Killamanjaro. Publiken flashar tändare, blåser i visselpipor och skjuter bow-bow-

Ordlista: Special/Dubplate - En exklusiv skiva, pressad i ett exemplar, där artisten sjunger lovord till det soundsystem som producerat skivan. Eftersom royalties inte existerar på Jamaica har dubplates blivit den huvud-sakliga inkomstkällan för artisterna. Clash Sound - Ett soundsystem som främst är inriktat på clash, oftast med en mycket hård selector och tusentals dubplates. Clashsound kan dock även juggla (se nedan). Killamanjaro är ett typiskt clashsound. Juggling Sound - Ett sound som är mer inriktat på att mixa nya rytmer för rena danstillställningar. Huvudsyftet är att få folk att dansa. Stone Love är ett typiskt jugglingsound. Rub A Dub-Sound - En numera historisk kategori, där soundet hade liveartister som körde över instrumentalerna på singlarna. En form som var förhärskande från slutet av sjuttiotalet till slutet av åttiotalet. Soundclash - En tävling mellan två eller flera sounds, där man turas om att spela i olika segment. Avgörandet ligger i publikens händer. Forward - Publikrespons, det är nödvändigt att få stora forwards för sina låtar i clashets avgörande skede.

bow med två fingrar i luften - Rodigan har fått sin första forward. Rodigan är känd för sina genomarbetade intron. Han spelar på att han är engelsman och hans intron har därför typiskt engelska teman som James Bond, cricket eller en rättsal med domare i peruker. I huset finns också Supercat, en deejay som numera bor i New York, men som var tätt knuten till Killamanjaro i mitten av åttiotalet. När Trooper går på efter Rodigan kommer Supercat upp på scenen och tar mikrofonen. Han säger att han håller på Jaro och att Rodigan aldrig kommer att vinna, för Killimanjaro, det är Afrikas högsta berg! Rodigan går på - han påpekar Troopers feghet, att han måste ta till Supercat för att knäcka honom. Sedan lägger han på en Supercat dubplate från 1985, och inkasserar kvällens största forward. Publiken är med Rodigan! Då händer någonting mycket beklagligt: när Trooper går på börjar han prata i rasistiska tongångar. Rodigan vägrar att spela under de förutsättningarna, och clashen slutar oavgjord. Vi frågar Rodigan om den incidenten och han berättar att Trooper viskade: ”sluta, det räcker!”, till honom. Rodigan såg på hans uttryck att han verkligen led. Rodigan är inte särskilt förtjust i utvecklingen på clashscenen, där attityden blivit hårdare och dubplates spelas i högst 20 sekunder. När vi frågar om den ganska omfattande clashturnén i våras som han deltog i vid ett tillfälle blir han uppgiven. Rodigan kallar tillställningarna ”Dog War”,

där negativ attityd och avsaknad av respekt för musiken har tagit över. Rodigan berättar att redan innan han gått upp och spelat sin första halvtimme, hade Bass Odysseys selector Squingy skrikit ut till publiken att Rodigan var en battyman. Rodigan menar att clashen idag domineras av något han benämner som ”the cheap-forward syndrome”, att selelctorerna anspelar på våld, sex och homofobi i sina tal bara för att få snabb respons från publiken. Rodigan är själv noga med att aldrig svära eller att attackera sina motståndare med billiga påhopp, han väljer att låta musiken. Det är detta som nästan alltid är Rodigans styrka vid ett clash, han är inte jamaican och ingen rudebwoy från ghettot och måste därför vinna publikens sympatier med sin erfarenhet, kunskap och originalitet. En annan tråkig utveckling är att det blir färre och färre soundsystems. Förut, berättar Rodigan, hade varenda liten byhåla på Jamaica ett eget soundsystem. Idag är soundsystembranschen en industri, finansierad av stora, fram-förallt amerikanska, kapitalister. Dubplates görs med digital teknik på löpande band (man kan till och med beställa specials via internet). Stora soundsystems som Stone Love expanderar och blir en sorts franchise-sounds, som kan spela på tre ställen samtidigt. Dagens selectors vet inget om rötterna till den musik de spelar, de kör bara nya raggalåtar. Soundsystemkulturen, den moderna svarta musikens vagga, håller sakta men säkert på att gå under i kommers,

Robert Varga sitter i sitt kök och dricker kaffe. I rummet bredvid syns inget golv, bara ett berg av skivor. Sjutummare som Varga åker och hämtar på Jamaica lite då och då. Köket är nämligen bara hans ena kök, det andra finns i Portland, ett par timmar från Kingston, Jamaica. Vargas jamaicanska hem är ett litet bambuhus där han lever ungefär halva året. Han hämtar med sig skivor och inspiration. Här hemma är han en av krafterna bakom Reggaelution, en av Malmös bästa reggaeklubbar. Det finns mycket jag vill fråga om. Jag har ju aldrig varit där själv. Mina singlar kommer med posten och alla dansgolv här är inomhus. - Det är ganska lugnt att gå ut och dansa på Jamaica, bara du är inne i musiken. Visst blir det bråk ibland, men då är det mest interna grejer. Typ att någon hänger på någon annans tjej. Överhuvudtaget lever man ut sina känslor på ett helt annat sätt än vad vi gör här hemma. Vissa firar av sina favoritlåtar med att skjuta skarpt rakt upp i luften, gun salute. En kväll när soundsystemet The Emperor spelade drog en snubbe upp en pistol och sköt rätt upp i taket, en meter från mitt öra, berättar Varga. Jag hade blivit ganska rädd, tror jag. - Ah, jag bara undrade om det var en gangster eller en polis. Men jag blev inte rädd. Han sköt ju uppåt. Det är mest polisen som kommer och förstör danserna. På vilket sätt? - Det blir mer och mer curfews och striktare tider för när det är dags att stänga av musiken.

Rapport från ön

Text: Johan Nilsson Foto: Oskar Ponnert

I över fyrtio år har dancehallkulturen varit drivkraften i den jamaicanska musikens utveckling. Producenter och artister har hela tiden varit lyhörda för vad de vanliga klubbälskarna har tyckt. Det som folket har gillat har folket också fått. Det är på dansgolven som musikens framtid bestäms. Om publiken dansar och jublar till en viss låt, så har du en explosion av likadana låtar inspelade nästa vecka. Vi har på senare år kunnat höra Pavarotti-trender, pojkbands-stölder, country-flörtar och allt möjligt som vid en första tanke känts omöjligt att para ihop med tunga ragga-riddims. Men Jamaicas unga har gillat det och vi, den så viktiga exportpubliken, har också fått lära oss att dansa i takt. - Det är fortfarande likadant. Den jamaicanska publiken är hård och kräsen och du spelar för människorna.

Stone Love har varit kungen av soundsystems i många år nu, ett foundationsound som Robert Varga kallar det. Ett annat gammalt sound, Bass Odyssey, vann för inte så länge sedan en stor world-clash i hård konkurrens från amerikanska, engelska och japanska sounds. - Sen har Ricky Trooper hoppat av från Killamanjaro. Han

har ett eget sound nu som heter Trooper Sound. En ny trend är CD-soundsystems. Men jag föredrar vinyl. Det blir bättre ljud och du kan kräma på mer. Vad kör de för musik? - Det är väldigt blandat och nyanserat. Jag tror säkert att jag har hört ”Buffalo Soldier” på någon Stone Love-kväll. Så det är inte bara ny, hård ragga som gäller? - Nej, det handlar om att ha respekt för musiken. Här hemma hittar deejays ofta en stil och kör den. Men som musikälskare måste man ha respekt för bra musik. Det är vad det handlar om. Vad är hetast just nu på Jamaica? - Glen Washington är riktigt stor. Hans lover’s rock och roots är het. Bland dancehall-raggan är Bling Dawg, Assassin, Alozade stora. Jah Mason, som rider rytmer ungefär som Capleton, är också het. Ghost är mycket uppskattad.

Varga tycker att det ofta glöms bort att det fortfarande spelas musik på Jamaica. - Det är inte bara datorer, även om en del verkar tro det. Lyssna på skivor från Kickin’, Joe Frasier, Henfield, Harmony House (Beres Hammonds label) eller Xterminator. Det är riktiga trummisar och basister som spelar och det glöms ofta bort. Fler och fler hiphoprytmer används av jamaicaner. Kan det vara en vägvisare mot framtiden? - Det är svårt att säga. Det enda man kan vara säker på är att Jamaicas musikindustri hela tiden kommer att hålla på sitt eget. Bounty Killer har till exempel avbrutit sitt samarbete med producenten Dave Kelly för att det blev för amerika-

12 ”Zungguzunggugugzungguzeng!” Yellowman (Greensleeves 1983)

Ful man, fin låt. Titeln ”Zungguzunggugugzungguzeng!” betyder ingenting, det är endast bokstäver som är sköna att säga tillsammans. Om och om igen. ”Zunggu…” är inte bara en låttitel, utan även namnet på en hel LP med Yellowman, där allt är klassiskt, från inspelning och mixning hos Joe Gibbs och i Channel One Studios, till att Yellowman kompas av Roots Radics och Hi Times Band. Producerar gör Henry ”Junjo” Lawes, som så många andra gånger. The usual suspects, ungefär. Stor poesi rör det sig inte om. Vad sägs om rim som: ”If you have a rooster/you must have a hen/and if you have a paper/you pass me the pen/said five plus five/it´s equal to ten”? Det är inte Nils Ferlin vi talar om. Men bandet är tajtare än Lili och Sussies gamla cykelbyxor och låten gungar så hårt att det kliar i tänderna. Winston Foster, som Yellowman egentligen heter, är cirka tre äpplen hög och väger knappast ett gram över femtio kilo. Kanske inte ens över fyrtio. Artistnamnet (som väl egentligen är ett gammalt öknamn) kommer sig av att han är albino. Hans drag är typiskt afrikanska, men hans hy har en konstig, gulaktig nyans. På grund av sitt känsliga skinn drabbas han ofta av diverse hudåkommor, och har vid

flera tillfällen opererats för hudcancer. Dessutom har han alltid, föga otippat, förföljts av rykten om ett tungt drogmissbruk. De hårda åren har satt sina spår: det är inget vackert barn vi pratar om. Inte heller särskilt sympatiskt. Slackness kallades den stil av ragga som blev populär genom främst Shabba Ranks (åtminstone här i Norden) un-

Sexismen och homofobin hör man ingenting av i låten ”Zunggu…” Det är bara en bländande bra låt skapad av en stor liten man. Från en fantastisk LP, där även Yellowmans gamle sidekick Fathead medverkar på hälften av låtarna. Ja, den lär finnas på CD nuförtiden, men där kommer aldrig det där riktiga gunget fram. Ni vet

”Yellowman skapade slackness. Utan honom hade inte Shabba och grabbarna funnits. der åttiotalets sista år, och nittiotalets början. Texterna handlade om vilken fantastisk älskare han var (alla minns väl ”Mr Loverman”?) och hur bäst han var på allt och att alla andra var bögar, och skulle hånas för det. Yellowman skapade slackness. Utan honom hade inte Shabba och grabbarna funnits. Åtminstone inte på samma sätt. På en och samma kväll har han uttryckt vidriga uttalanden som: ”Some girl pussy soft, it’s soft like pudding” och ”Batiman catch dem Aids/but me nuh respond/me never tell him fe go drop him pants!”.

det där som sätter tarmarna i rörelse. ”The undisputed heavyweight champion of the dancehall”, brukar han kalla sig. Jag brukar säga: ”Ers ödmjukhet”. Och spela så högt grannarna tillåter. Peter Krona

På den här sidan har genom åren följande jamaicanska låtjuveler beskrivits: ”War Face (Ask Fi War)” - Bounty Killer feat. Raekwon | ”Simmer Down” - The Wailers | ”007 (Shanty Town)” - Desmond Dekker | ”Fisherman” - The Congos ”Uptown Top Ranking” - Althea & Donna | ”Street Sweeper Riddim” - Div. artister | ”Zions Blood” - Scratch & The Upsetters | ”Fatty Fatty” - The Heptones ”Hard Ground” - Sizzla | ”If Love So Nice” - Junior Kelly | ”Tenement Yard” - Jacob Miller

Skön

litteratur K

Klyftan mellan finkultur och populärkultur kan ibland tyckas oöverstiglig. Det räcker med att nämna dagstidningarnas hierarkiska uppdelning som exempel. Populärmusiken är förvisad till nöjessidorna då den uppfattas som ytlig och inte har något att säga oss om den värld vi lever i. Skönlitteraturen, å andra sidan, behandlas med gravallvar på kultursidorna. Att det faktiskt skulle kunna vara roligt att läsa böcker har man för länge sedan glömt bort. Men det ena behöver inte utesluta det andra; uppdelningen i högt och lågt är knappast gudagiven. Åtskilliga musiker har låtit sig påverkas av litteratur och många författare har fascinerats och influerats av popmusik. Att fin- och populärkulturen faktiskt hänger ihop, att de två är sammanflätade, var en av våra utgångspunkter för den här specialen. Den skönlitteratur Gidappa! på de följande sidorna tipsar om har en gemensam nämnare: släktskapet med den svarta musiken. Alla författarna relaterar på något sätt till det afroamerikanska musikarvet. Vid närmare eftertanke har de här böckerna ytterligare en sak gemensamt: merparten av dem mår bäst av att läsas på originalspråk. Låt oss därför avsluta med en uppmaning som inte heller tål att översättas: Read ’em and weep!

Bo Everling & Rolf Yrlid

Svenska texter om jazz

(En bok för alla)

Fet varning för gubbvälde i den här samlingen. Tydligen, och jag blir ju inte jätteförvånad, är jazzälskare nästan uteslutande män i övre medelåldern, som skriver nostalgiskt om svunna ungdomsår på Nalen och framför grammofonspelaren med de andra (manliga) jazzspisarna. Och ändå finns det i så många texter en underbart barnslig förtjusning och fascination för jazzen. Det kan inte hjälpas - den smittar av sig. Självbiografiskt, reportage, essäer, prosalyrik och rena dikter. Överallt denna hänförelse. Känslobubblet liknar en tonårsförälskelse innan den avgörande kyssen. Artur Lundkvist programförklarar hängivet i första bidraget: ”… Jazzen är ett stycke vansinne och ett våldtäktsförsök. Jazzen är glädjekonkurs…”. Hjalmar Meissner varnar för jazzen, mörkrädd som han var 1921. Författarna, förståsigpåarna, vissa själva musiker, fortsätter boken igenom att försöka förklara, tolka, förmedla jazz. Då var den en revolution, nu är den konstmusik på institution. Få säger emot att Louis Armstrong gjorde det som James Brown, Miles Davis, Lil’ Kim och Aretha Franklin har följt efter. Men vad lyckas jazzen med idag? Boken gestaltar själv musikens problem. Det är mycket känslor och uppskattning av det som varit, det vi står på. Men inget om vart vi kan gå vidare. Daniel Möller

George P. Pelecanos:

King Suckerman (Serpent’s Tail) ”Where you been, man?” ”I was out of town for a few years”, said Clay. Wilton Cooper sized up Clay. Out of town... Vietnam. Which meant the tall cool brother with the easy walk knew how to handle a gun. The way he was built, Trouble Man looked like he could use his hands to fuck some niggers up, too.

Pelecanos har ett lika ledigt flöde som Jay-Z. Han berättar en historia på samma underhållande vis som Too Short gör. Och han är lika språkligt on point som Eminem. Han har skrivit böcker om alla årtionden från 1940-talet och framåt, men det är här, i sjuttiotalets allra mest blaxploitation-kryddade miljö som han är som mest övertygande. Platsen är alltid ett elakt Washington DC, där afroamerikaner, greker och en packe italienare pinkar in revir i samma område. I King Suckerman försöker polarna Marcus Clay och Dimitri Karras klara sig undan ett brutalt fyramannagäng som leds av Wilton Cooper, den hårdaste karaktär jag tror jag någonsin läst om. Cooper inleder varje rån- och mordorgie med ett ”Let’s take it to the bridge” till sina kumpaner, han levererar oneliners så iskalla att man ler sitt allra snedaste isbjörnsleende och han spänner på vita pojkar på löpande band eftersom... ”He had learned something in prison and once you learned it you never went back: There wasn’t no pussy in the world tighter than the brown eye on a young boy. You could take that motherfucker to the bank and draw interest on it, every goddamn time”. Iceberg Slim:

Airtight Willie & Me

(Payback Press)

Kanske den allra mest förbisedda kulturella ikon som USA äger överhuvudtaget. Osynlig i vit litteraturhistoria. Aldrig studerad i majoritetens universitet. Men älskad av alla afroamerikaner mellan tre och nittionio. Hur kunde det bli så? Robert Beck, som den här Southside Chicago-bon hette i sin mammas hem, hade ju inte alls några planer på att pyssla med litterärt skräp. Född 1918, död 74 år senare som ett motbevis på sin egen tes att människor med sådana liv dör unga. Han skrev sju böcker, den största naturligtvis den raka självbiografin Pimp. Han spenderade tjugofem år av sitt liv på Chicagos elaka gator som stadens pimp numero uno. Han höll på att gå under av knark. Han gjorde tre rundor i fängelse. Men sen plötsligt bestämde han sig för att knacka fram sina upplevelser i litterär form. Airtight Willie & Me är min favorit av alla hans kompromisslössa bidrag till studiecirklar i böcker-i-total-avsaknad-av-moraliserande-goja. Den består av sex stenhårda kortnoveller som alla slutar lika dödligt som fel ände på en Colt 45. Och alla hiphopartister, jo: a-l-l-a, har något att tacka Iceberg Slim för. Han var en av de första att improvisera med språket på ett tydligt poetiskt sätt. Han var en av de första att kommentera day-to-day-inna-city-life i det svarta USA. Och han var äkta, i ordets ursprungliga, gammaltestamentliga betydelse: jag har levt skiten jag skriver om. Tony Ernst

Paul Beatty:

The White Boy Shuffle

(Minerva)

Det här är historien om Gunnar Kaufman och hur han uppfostras från ”white negro to cool niggah”. Gunnar, vars ena förfader flydde in i slaveriet, flyttar som liten från surforten Santa Monica rakt in i South Central med sin mamma och sina två systrar. Livet ändras radikalt för Gunnar som varken har snacket eller attityden, än mindre garderoben för att passa in. Beatty skriver med svårmotståndlig cynisk humor och driver ohämmat med hiphopklyschorna och sin egen kulturs begär efter ledare och hjältar. Huvudpersonen växer upp till en desillusionerad basketspelare och hiphop-poet som på grund av sina texter omedvetet får ett rykte. Mot sin vilja utropas han sen till ledare för de illusionslösa massorna. Vid sidan av Gunnar frodas outplånliga karaktärer som gangsta-grannen Psycho Loco, jazznörden Nicholas Scoby och medlemmarna i de lokala gängen, the Gun Totin’ Hooligans. Den här boken finns på svenska som Svart harakiri, en tråkigare version eftersom Beattys sköna språk och den fulla effekten av att han emellanåt mixar hiphop med Homeros försvinner i översättningen. Jenny Sörby

Gil Scott-Heron:

Now And Then

(Payback Press)

Han är en av rappens största pionjärer men frånsäger sig titeln ”Godfather of Rap” som han ständigt tilldelas. Oscar Brown Jr, Melvin van Peebles, The Last Poets och LeRoi Jones är alla afroamerikaner som rappat innan Scott-Heron, för att inte tala om otaliga jamaicaner och afrikaner. På andra skivan, mästerverket Pieces Of A Man, från 1971, kompades han av bland andra Ron Carter, Bernard Purdie och Brian Jackson (som skrev mycket av musiken). I denna miljö blev hans dikter mer sånger än bara uppläsningar. Men även när du läser tyst för dig själv ur boken framträder tydliga klanger i texten och språket. Materialet är taget från 1970 års debutalbum Small Talk At 125th & Lenox fram till senaste plattan Spirits från 1994, det mesta redan publicerat i hans tidigare diktsamlingar. Hans styrka ligger i det direkta tilltalet, den oförfalskade tanken och det enkla språket. Referenserna till amerikansk politik, media och nöjesbransch är många. Gil Scott-Heron skriver i nutiden för framtiden, som alla konstnärer med engagemang och människostyrka. Det är poesi som han har skrivit för att han har nånting att säga. Och de som ska lyssna behöver inte annan poesis dunkla isolerade elitism. De behöver bara förstå. Och känna. Daniel Möller

Michael Ondaatje:

Coming Through Slaughter

(Picador)

Det är en ojämn fan, den där Michael O-nånting. The English Patient botade mina sömnsvårigheter, och då läste jag ändå bara baksidan. I helt nya Anils skugga, som jag försökte ta mig igenom i översatt Månpocket, kom jag ända till sidan 39 innan översättaren klämde fram ”Konstnären tidigare känd som...” i en musikdiskussion. Yeah, right. Men i Coming Through Slaugher så har han hittat hem. Den är en av de böcker jag alltid måste ha inom armlängds räckhåll. Den har, precis som Miles självbiografi, Zakaria Tamurs An-Numur Fi L-Jawm Al-Ashir och Murakamis The Wind-Up Bird Chronicle, en förmåga att säga saker om ens eget liv. Den gör det allmängiltiga personligt. Och tvärtom. Den tar en i handen under extra jobbiga dagar. Den leder, tröstar, lovar. Den förvandlar evigheten till en timme. Och tvärtom. Och så är den en av de, rent språkligt sett, mest virtuosa texter som skrivits på engelska. På ytan handlar Coming Through Slaughter om förra sekelskiftets Buddy Bolden, den förste store bandledaren i New Orleans, som söp, röjde, jagade kvinnor, spelade jazz som ingen annan och som till sist slutade sina dagar på ett mentalsjukhus. Men det är bara på ytan: under vattenlinjen så händer det märkliga ting. Där är Coming Through Slaughter myt, saga, Amerikauppgörelse, jazz-upprättelse, poesi, musik och ett sepiatonat fotografi på en afroamerikansk man i full frihet. Tony Ernst

William Upski Wimsatt:

Bomb The Suburbs

(Softskull Press)

Om gamle graffaren Upski Wimsatt kan sägas en hel rad saker: gör det själv-filosof, filantrop, social aktivist, utopist. Outröttlig är han i alla fall. Knappt KRS har sett och använt sig av hiphoprörelsen som agenda, gräsrotsorganisation, stadsplanering, världsförbättring, självstudier och mentor i samma utsträckning. Boken har funnits ute i rätt många år nu, men är inte mindre värd att läsa för det. Den väcker en tanke eller två. Upski utmanar det trygga förortstänkandet (det svenska skiljer sig, men på nåt sätt ändå inte från det amerikanska), sticker hål på Råttan i Pizzan-myter som att det är livsfarligt att lifta eller bo i ”fel” kvarter. Boken är indelad i kapitel vars enda gemensamma nämnare egentligen är författaren. De behandlar allt från varför du gynnar storkapitalet när du graffar ner allmänna transportmedel till att du inte är körd bara för att du inte passar in i skolsystemet. Först blir man irriterad på honom, sen upptäcker man att det ligger något i det han säger. Leta även upp hans andra bok No More Prisons, Tupacs favoritbok i fängelset. Jenny Sörby

Jess Mowry:

Way Past Cool (Picador) Hiphopinfluerade filmer som Boyz ’N The Hood och Menace II Society är det väl knappast någon som har missat. Men i hiphopens fotspår följde också en del författare som gav sig på att skildra förhållandena i de amerikanska ghettona. Jess Mowrys Way Past Cool, kanske inte en stor roman men ändå väldigt läsvärd, har benämnts som ”the ultimate post-rap novel”. Mowry, som själv i unga år var bodyguard åt en knarklangare, skildrar gängkrigens Oakland i Kalifornien. En grym, tragisk och extremt våldsam värld där tolvåringar springer runt med pistoler i ena handen och glass i den andra. En värld där endast en lag gäller: survival of the fittest. Storyn är kanske lite förutsägbar, sensmoralen aningen övertydlig, men karaktärerna är fint tecknade. Mowry har dessutom humor, ett öra för dialog samt ett hiphopinfluerat språk som hjälper till att göra skildringen trovärdig. Fredrik Lindskoug

Toni Morrison:

Jazz (Picador) 1993 års nobelpristagare i skönlitteratur har alltid haft ett speciellt förhållande till den svarta musiken. I intervjuer har Toni Morrison förklarat att hon inspireras av alla från Louis Armstrong till Aretha Franklin. Och musiken är också en väl integrerad del i hennes verk. Morrison betonar i sina romaner dess roll inom det afroamerikanska samhället som bärare av värderingar samt förmedlare av kultur och historia. Beloved, Morrisons svårtolkade uppgörelse med slaveriet, är egentligen hennes överlägset bästa och viktigaste roman. Men det är i Jazz som Morrison tydligast låter kärleken till den svarta musiken flöda. Språket är rytmiskt och Morrison använder sig av flera berättare ungefär på samma sätt som en jazzensemble använder flera solister: helheten får förklara de enskilda delarna och delarna kastar i sin tur ljus över helheten. Handlingen är förlagd till 1920-talets New York, närmare bestämt Harlem under jazzeran. Vi får möta en rad minnesvärda karaktärer, många av dem på olika sätt hemsökta av det förflutna, men det är jazzmusiken som är bokens centrum, dess egentliga huvudperson. Fredrik Lindskoug

Rotlösa England

Text: Jenny Sörby

Roots Manuva spår framtiden för brittisk rapp

Ponera följande: Hiphophistorien finns inte längre. Det kommer förmodligen inte som en överraskning. Jag är inte säker på exakt när hiphop som en form, en fåra där alla drar fram under gemensam flagg, slutade existera. Frågan är om den någonsin har funnits. Kanske en gång för många år sedan när den bara var några kvarter stor i en stad på andra sidan Atlanten. Men som för många andra rörelser ändras förutsättningarna i takt med att antalet anhängare och den geografiska storleken ökar. Man kan ju fråga sig vad som påstått enar alla dessa musikälskande människor. Gemenskapskänslor? Kreativitet? Element? Kärleken till ett uttrycksätt är ett möjligt svar. Men det beror på vad man menar med ett. Det svaret varar ungefär lika lång stund som det tar att bläddra igenom en medelstor skivsamling. Jag vet ingen annan musikgenre som rymmer lika många subgenrer, ingen annan genre som kräver lika många definitioner och få andra genrer som är lika petnoga med sina inbördes gräns-dragningar. Kan man eller vill man inte lägga så stor vikt vid alla de där subsystemen krävs kanske ingen ytterligare förklaring. Då är de alternativ som en dödförklarad historia kan innebära redan bekanta. Till exempel är gränserna inte längre är så viktiga. Det finns hur många stilar som helst men ingen av dem representerar sanningen. Det går fint att använda sig av allihop. Allt detta är tankar som vid en eller annan tidpunkt har passerat genom Roots Manuvas huvud. Som brittisk hiphopartist är det nämligen svårt att inte vara medveten om att ens kreativa handlingsfrihet någonstans är begränsad. Engelsmännen har ju hamnat på efterkälken i hiphopleken och det finns rätt många orsaker till det. Frågar man Roots säger han att det främst är språkets fel och det gör honom väldigt frustrerad. En sublim språkskillnad bort finns nämligen inte längre pressen att driva hiphophistorien framåt. I USA har betydelsen av det artisterna gör minskat eftersom Raisin Hell sålde platina för femton år sedan, Jay-Z gör det en gång i veckan och ingen längre kan åstadkomma ett nytt album med samma betydelse som, säg, Fear Of A Black Planet. Då har man också större möjligheter som artist att göra det man vill. Att vara en del av en annan hiphophistoria som fortfarande går och väntar på att få bli av är en helt annan sak. I synnerhet om det med Manuvas ord krävs att man får drottningen med sig in i studion om man vill skymta framgång på nån försäljningslista. Det är inte samma frihet. Det är ett stort historiskt ansvar. Brittisk accent tar dig för tillfället inte längre än en avsatt engelsk hiphoptimme i BBC:s kritstrecksrandiga radioland. - Det är katastrof, ingen underdrift. Det är därför jag menar att vi aldrig kommer att överleva om inte staten går in och stödjer scenen. Ska vi särbehandlas kan vi särbehandlas hela vägen, eller hur? Skivbolagen ger oss ingen uppmärk-

samhet, de letar amerikanskt i våra led och det ökar bara svårig-heterna för artisterna här att hitta sitt eget uttryck. Vi kommer aldrig förbi vår identitetskris om enda vägen till framgång är att låta som i staterna. Vi sitter lite i saxen kan man säga. Men finns det inte andra vägar att nå ut, piratradiokulturen i ert land är välutvecklad. Ni kan ju starta egna bolag. - Jo, det funkar till en viss nivå. Om du menar att vi borde ta samma väg som dansmusiken så måste du komma ihåg att det finns en viktig skillnad. Dansmusikscenen hålls uppe av knarkpengar. Vi är inte lika lukrativa, det finns ingen marknad för piller på den brittiska hiphopscenen. Vi är rätt fattiga. Tror du att brittiska hiphopare inte varit fullt så framgångsrika eftersom trycket att lyckas är större? - Jag tror att det begränsar oss någonstans. Jag menar, om du ständigt går och tänker att du måste åstadkomma ett genombrott, då låter du de tankarna ta bort fokus från musiken. Och det är ju aldrig bra. Kanske är det lite därför vi har en sån tendens att hålla fast vid den ena eller den andra riktningen istället för att se helheten: underground, kommersiellt och så vidare. Det är lättare att tänka att man ska lyckas inom ett underområde. Man avlägsnar lite av det där trycket som det engelska språket innebär. Att ständigt jämföras med amerikanerna.

Att jämföras med amerikaner är som sagt något den 27-årige Roots är van vid. Hans första album rönte uppmärksamhet på andra sidan Atlanten och samröre med storheter som Mos, Kweli och Common. I somras släpptes hans andra album, Run Come Save Me. - Det är en samling låtar jag borde ha lättare att prata om, vet du. Men distansen har inte riktigt infunnit sig ännu. Jag hoppas det är okej att jag röker förresten. Det uppstår en kort paus. När engelsmannen suger liv i sin cigarett är det inte bara nikotinet som går in. - Man behöver ju inte vara mindre artig över telefon, eller hur? Lång dag? - Nja, jag har levt i en kreativ bubbla den senaste tiden. Det brukar leda till att jag stänger ute omvärlden, inte för att jag är ointresserad av vad som händer. Men jag måste lägga andra tankar åt sidan för att kunna koncentrera mig på att få ut kreativiteten. De där perioderna blir jag lite disträ. Hur vill du att folk ska se på det nya albumet? - Helst skulle jag nog vilja att folk lade alla sina förväntningar på vad de ska få höra åt sidan, men det är ju önsketänkande. Jag vet inte, det är en bit hiphop med mycket reggae och dubinfluenser. Vilka inhemska artister har påverkat dig mest? - Saxon Soundsystem. Jag har jamaicanska rötter, den speciella kärleken till musiken som finns på Jamaica, jag försöker spegla den i allt jag gör. Där spelar genretänkande inte heller

Var är kvinnorna? Text: Oskar Ponnert

Ursula Rucker vill ösa in mer östrogen i den svarta musiken

Ibland kan det vara svårt att höra de udda artisterna, de som talar med låg röst mitt i oceanbruset från all musik som sköljer över oss. Ursula Rucker är en sån artist som kan passera obemärkt, om du inte stannar upp och tar dig tid. Hon är en berättare, en poet. Supa Sista heter hennes debutplatta, eller talskiva, eller vad man nu skall kalla den. Hon använder bara sin röst, rappar inte ens, sjunger ännu mindre. Bara ibland tar hon hjälp av musiker, men mest är det rösten och rytmen i orden hon jobbar med.

Jag ringer till Philadelphia och det är hon som svarar. Framför mig har jag albumet Supa Sista där hennes profil täcker omslaget. Det är ett ömtåligt och vackert ansikte med ett närmast perfekt öra. Jag tänker att det är med det hon just nu lyssnar. Din debutplatta låter inte som någonting annat jag hört. Nu är jag ganska nyfiken: Vem är du? - Jag är mor, syster, älskare, vän... rabblar hon precis som i sin låt ”Letter To A Sister Friend”. Sen är jag poet också. Hon säger sig egentligen aldrig haft några intentioner att göra musik. I college drömde hon om att en gång skriva böcker. Hon utbildade sig till copywriter, men avskydde yrket när hon fick prova på det. Det passade henne inte att knåpa ihop säljande texter till reklamkampanjer. Istället sökte hon sig till en vänkrets av musiker. King Britt och ?uestlove var några av de som hon umgicks med och som

erbjöd henne möjligheter att träda fram som poet och artist. Första gången hon uppträdde med sina dikter var på en jazzklubb i Philadelphia. Det var 1993. - Jag gillar artister som har sitt hjärta i konsten. Sen kan det vara dans eller måleri eller vad som helst. Jag inspireras av allt det där och försöker själv att vara öppen för alla intryck. Tycker du om att sjunga? Du gör det bara på en låt. - Att sjunga är en otäck grej för mig. Ibland känner jag mig som en poet som skulle vilja kunna sjunga, men som inte vågar... Du gör ändå det där otäcka på en låt... - Det var i ett tillstånd av stort mod. Jag skulle dock aldrig kunna bli så styv i korken att jag kallade mig själv sångerska. Men jag beundrar oerhört mycket de som verkligen kan.. Korkstyvast är låten ”What???”, där Ursula rådissar den svarta musiken av idag. Hon rappar som sitt alter ego U-Love om att alla MC:s borde vända destruktivt till konstruktivt: ... / why not speak truth about our misguided youth / they are dying from thugdealing and drugselling / that leaves them yelling / from behind bars / far from the glamour, you pimp! / leaving scars with their dope cut / you might as well be saying: ”fuck the masses / as long as my ass is / getting paid”. Vari består din kritik? - Det är helt enkelt så... utöver det jag sysslar med, så är jag också en konsument av musik. Och jag är trött på att alltid höra samma, samma, samma musik, samma texter. Det är så tråkigt! Det jag säger i låten är min syn på saken. I vilket skick är den svarta musiken idag? Ser du en kris? - Visst är det kris. Så länge man fortsätter på det här sättet... och inte ser musiken som konst... Var är konsten idag? Var är omsorgen? Var är kärleken? Var är känslan? Var är intelligensen? Ja just det: Var är intelligensen? Det där gör mig upprörd! Jag är 33 år och har haft möjlighet att höra svart musik genom flera eror, men detta gör mig illamående! Det finns ingen som tar ansvar för konsten och den svarta musikens positiva kraft. Hur ser du på kvinnliga rappare? - Det finns så väldigt få kvinnliga rappare som erbjuder andra synvinklar. Bahamadia är en. Annars är de flesta stöpta i samma form. Det är inte ett dugg utmanande, det är bara total följsamhet med industrin. Bahamadia har total integritet, hon bryr sig inte om yttre påverkan och hon har så bra saker att säga. Hon blir aldrig en parodi. Hon är alltid innovativ. Det är så märkligt att hon aldrig når samma framgångar som Foxy Brown eller Lil’Kim. Missy Elliott har ju hittat sin plats och är väldigt kreativ, men ändå... det har med industrin att göra. Är hiphopen för mycket musik för unga män? - That’s it! Men det är inte bara den svarta musiken, så är det med rock’n’roll också. Det är ju så mansdominerat. Det är inget nytt förstås; det är ju bara en reflektion av samhället i stort. Ändå vill jag ändra på det och bidra med lite östrogen. Jag har uppträtt tillsammans med en massa hiphopartister och alltid varit ensam kvinna. Gång på gång 53

Text: Tony Ernst Foto: Johan Palmgren

Det kommer kassetter, tolvtummare och samlingsplattor ur den svenska hiphopmyllan. Men hur många artister har egentligen fått släppa fullängdsalbum inom den svenska scenen? Femton-tjugo stycken? Kanske några till. Men utan tvekan är det alldeles för få. Det finns fortfarande en speciell svåruppnåelig norm för hiphopakter som storbolagen högaktningsfullt skiter i när det gäller magnifikt meningslösa poporkestrar. Här kommer några namn på utmärkta artister som ännu inte fått chansen på en fullängdare i eget namn men som borde ha fått det för länge sedan: Phonetik, Organism 12, Profilen, Heli, T.R., Superscientifiku, ADL, Gubb, PST/Q, Ison&Fille, Big Fred, Swing, Mazy, Headtag, Glaciuz, ja, ni fattar vad jag menar. Eye N’I hade hederstiteln på den där listan ända tills helt nyligen, då debuten Radiorevolution släpptes på Bananrepubliken/BMG. Han har kämpat i skymundan i Stockholms underjord i en herrans massa år i grupper som Point Blank 54

Poetics och Phenomena 3 och sen också som solo-emcee. Därefter blev han sidekickarnas sidekick i svensk hiphop bredvid Petter. Men nu. Nu är det äntligen dags. För rampljuset. För debutalbumet. Vi börjar naturligtvis med den klassiska frågan: hur känns det att få släppa en skiva i eget namn? - Helt jävla grymt. Det är knappt så jag tror att det är sant. Jag fick den färdiga skivan i handen för någon dag sen och det kändes mäktigt. Hur länge har du haft det här albumet i din hjärna? Tio år? - Mycket av idéerna, såväl låt- som konceptmässigt, är idéer som jag burit med mig i flera år, det är sant… ”Phenomena 3”-låten är ju en rutin som vi kört live i säkert fem-sex år… men själva albumet har jag jobbat med i ungefär ett år, jag började spela in för ett år sedan. Om man tittar på soundet på albumet så är det en rätt elak ljudvägg som möter en… det är rufft och skarpt… visserligen är det en rätt slipad ljudbild, men där finns mycket motstånd också… - Jag skulle kunna beskriva det så här: det har inte gjorts några hardcore klubbhittiga låtar i Sverige förut… som ”Hardkår”, den är ett bra exempel på en låt som är hardcore men med jävligt snygga ljud och dessutom helt finslipad. Sen tycker jag att ljudbilden överlag är annorlunda, den drar sig åt ett helt nytt håll… och det har ju också varit tanken bakom plattan. Du är ju textskrivare och emcee, men ändå har du lagt lika mycket tid på soundet och ljudbilden… - Definitivt, definitivt. Det är det här jag har velat göra. Jävligt många plattor som kommit den senaste tiden har varit beats-på-rhymes… de har fått några beats och lagt sina rhymes och inte haft någon tanke bakom låtordningen, koncepten, ljudbilden… Jag har haft en klar idé om vilka sorts låtar jag ville göra och i vilken ordning de skulle komma och hur de skulle låta. Hur har du gjort när du har samlat in låtar från de olika producenterna? Ge nåt konkret exempel! - OK. Till exempel Robin Dowling, han hade en beat-cd som han skickade runt till en massa människor, men ingen ville röra vid den, de flesta tyckte att låtarna var för skruvade tror jag… men han och jag började diskutera hur man skulle kunna lägga upp vissa låtar och ”Upp” är en sån låt där vi bollade idéer mellan varandra, lekte i studion…

Hardkår for life Eye N’ I har gjort precis det han själv vill

Annars har jag försökt välja beats som känns fräscha, nya, annorlunda… Hur gör du när du skriver? Skriver du efter att du har fått ett beat… - Jag skriver faktiskt inte ner rhymes överhuvudtaget… Jag har inte skrivit ner ett rhyme på säkert tre år. Jag tänker ut en massa, jag har jävligt mycket grejer i huvudet, mycket punchlines och grejer, sen kör jag mycket på känsla och så improviserar jag jävligt mycket kring beatet. Jag formar rimmen efter beatet i studion. Flera gånger när jag åkt upp till Sundsvall så har jag inte varit på humör, då har jag bara suttit där och ”ledsen, grabbar, jag drar till hotellet”. Och sen har jag åkt upp en annan gång och freestylat tre låtar direkt… Som lyssnare så känner jag att du rör dig mer mot att vara en jamaicansk deejay än att du är en traditionell hiphopemcee… - Verkligen, det är precis så jag känner att jag funkar. Jag tycker rätt ofta att jag, rent rhymemässigt, kan vara mer åt reggaehållet än hiphophållet. Jag gillar det där spontana flowet som bara kan komma när man står där och låter det komma. ”Hardkår” till exempel, den är improviserad rakt igenom. Samma sak med ”Permanent avbrott”… Det är rätt så uppenbart när man lyssnar, att det sker saker i studion som inte varit förutbestämda… - Jag gillar det. Tycker du att där finns en känsla som går förlorad när man skriver ner rhymes? - Definitivt. Står jag och läser med ett papper i handen så får jag inte samma känsla. Sen är jag ju tvungen att skriva ner stödord ibland… Det är roligt att Profilen är med så mycket… hur viktiga är ni för varandra? - Vi började köra tillsammans när jag var tolv-tretton år och vi har ju utvecklats parallellt hela tiden. Under inspelningen har han varit med i studion skitmycket och kommit med konstruktiv kritik och idéer… ”Upp” till exempel, den spelade jag in på en dag, men det blev inget bra, fast jag hörde inte riktigt vad som var fel… men då kom han dit och lyssnade två sekunder och sa: ”lägg om rimmen”. Det är samma sak nu när han spelar in sitt album, då dyker jag ner i studion då och så… vi känner varandra utan och innan. Och hur pass involverad är Petter? - Med den här plattan har jag haft helt fria händer. Han har ju lyssnat på låtar efterhand jag har spelat in dem och i princip bara gjort tummen upp. Men han är ju där, han är en polare, så det är klart att han är involverad… Och det är ju han som har gjort att jag har ett namn. Att jag

kan göra en platta på det här ändock rätt alternativa sättet beror ju på att namnet är breakat och det hänger ju till stor del ihop med honom. Sen har jag fått otrolig scenvana efter alla turnéer och så har han lärt mig en massa om hur branschen fungerar, stöttat mig, ja, allt möjligt. Du kör inte det vanliga storbolagsstuket på promotion… - Jag har ju valt att marknadsföra plattan på annorlunda vis. Alternativ promotion. De flesta andra hiphopalbum har marknadsförts på samma sätt, stöpts i samma form. Men du säljer inte fler plattor för det, du blir bara mer kändis av det. Det blir bara jobbigare för dig att åka buss om dagarna, det är ingen som köper din platta för det. Det är helt meningslöst. Men det har varit roligt, alla på bolaget har varit med på det. Alla har tänkt ut alternativa vägar, kommit med nya idéer för promotion och så vidare… Det är ju lite av ett experiment också… Vad är det med kommersiell radio som du hatar? - Det är ju inget direkt genomtänkt, men jag tycker det är rätt kul att driva med dem. Fast jag gillar ju inte sättet det behandlar musik på. De behandlar musik som produkter, det finns ingen kärlek bakom det. Och svensk hiphop blev en bricka i det spelet, det gillar jag inte. Vi måste ju prata lite om Jamaica-perspektivet när nu The Warlord är med på plattan… Berätta! - Ja, det är fan helt otroligt. Jag åkte ju dit med en god vän, Governor Andy, i februari i år. Jag ville dit för att skaffa mig inspiration. Lite som en pilgrimsresa, kan man säga. Jag är ju uppväxt på reggae, men har aldrig varit på Jamaica. Jag hade en liten plan om att antingen hitta ett beat eller så hitta nån att köra med på plattan, men då hade jag tänkt mig någon mindre känd, kanske Lexxus eller nån sån… och så hade jag med mig egna beats också. Så träffade vi ett par där nere som körde oss runt och tjejen kände alla i branschen… hon kände Bounty Killer och tog oss med till hans replokal. Eller det var Lucianos replokal, men Bounty och hans band repade där och vi åkte dit och lyssnade på en fyra timmars privatkonsert, kan man säga. Det var så sjukt mäktigt att det var helt galet. Men hur fick du honom att spela in med dig? - Vi snackade med honom och spelade upp lite beats och han gillade ”Höger vänster” stenhårt… jag översatte texten till honom och han diggade refrängen som fan… Men han visste inte om han skulle ha tid, för han höll på med sin platta och repade stenhårt och skulle ut och spela på olika soundsystems… Men vi hängde runt i Kingston i två veckor under tiden och sen ringde han bara en dag och sa: ”ja, då kör vi”… Så då åkte vi och spelade in i Richie Stephens studio och det var hur mäktigt som helst! Hur förhåller man sig till det: att en av de allra största artisterna inom reggaevärlden är med på ens platta? 55

Lyricisten står över babblet

Text: Daniel Möller

”L’original Style, au-delà du blablabla / Laisse des gars gaga, avec des la la la”

Det var bristen på ord i dåtidens rapp som fick Claude M’Barali att bli MC Solaar. - Jag upptäckte att alla sa samma sak: ”Jag kommer härifrån… Akta dig… Annars ska jag döda dig…”. Rapp är inte ett diktatorskap, rapp borde kunna vara nåt annat än aggressivitet och arrogans och därför har jag försökt skapa en ny standard, ett nytt sätt att slåss. Jag vill befrukta rapp med en annan poesi, en human poesi. Redan innan första albumet skaffade Solaar sig sin musikaliska ideologi. Han befann sig inuti två världar, två klasser; förorten, där han bodde, där han rappade, och gymnasieskolan han gick på, inne i stan. Eftersom klasskamraterna lyssnade på rappmusik insåg han att de två världarna hade kontaktytor. Han bestämde sig för att rapp skulle bli hans kommunikationsväg dem emellan. Samtidigt bestämde han sig för att inte fortsätta ghettofieringen av rapp. Som MC ville han inte underkasta sig stämpeln som utstött, eller stämpeln som den fattige killen vars högsta dröm är en dyr bil och en köpt flickvän med skumpa under armen. - När du skapar kan du inte bara ta ett uttryck som det är, du måste tillföra nåt av dig själv. Och som rappare är du faktiskt förpliktigad att förändra genren! Det är enda sättet att behålla den levande och det är enda sättet att vara lycklig som artist. Det handlar om att bemöta orättvisan och ignoransen du själv fått utstå med något annat; att bryta pendelrörelsen, att inte låta våld föda våld. Att visa dig större än det som överheten brännmärkt dig med. Claude MC Solaar minns hur familjen flyttade runt i de parisiska förorterna; Valenton, Antony, Ivry, Villeneuve Saint-Georges. Han minns hur han bara var intresserad av fotboll på den tiden. Han minns timmarna på bio; Hongkongfilmerna med Bruce Lee, John Woo och Jackie Chan. Då ägde hans första möte med hiphop rum. - Runt 1983 brukade jag lyssna på Radio 7. De sände varje vecka och en av killarna där rappade. Så kom Afrikaa Bambaataa och Zulu Nation till Frankrike. Och de hade verkligen ett budskap; de uppmanade oss att rappa på franska, att hålla ihop, att undvika våld, men om vi måste, använda våldet kreativt. Vi var unga, jag och mina kompisar, och

det var ett budskap som vi kunde ta till oss så vi gick ihop i en grupp, där alla skulle uttrycka sig konstnärligt. Vi hade medlemmar i flera olika städer, vi blev en stor familj. En lycklig tonårsfamilj! Nu är de fortfarande mina vänner, mer än 15 år senare. Vi är sammanlänkade och de flesta jobbar kreativt. Vi öppnade alla våra sinnen och vågade ta oss vidare ut i världen, inte bara stanna i vår gamla förort. Han tog sig in i litteraturen, tillbringade timmar på konsthallen Pompidous medieavdelning. Han tog till sig Serge Gainsbourg – det coola Paris musikaliska nationalhelgon. Läsningen gav honom verktygen att direkt, omedelbart och instinktivt uttrycka sig i rapp. Hans språkperfektion gör rimlexikonen löjliga och det är böckerna som ingjutit denna självsäkerhet. - Mina texter kommer från livet men jag formar dem med allt jag fick från litteraturen.

Solaar är imponerande seriös och visionär vad gäller skrivandet. Han har satt upp regler för att hela tiden kunna ta det längre. - För det första; jag stänger aldrig ute någon. Jag vill kunna acceptera alla. Därför talar jag emot våld och kvinnoförnedring, därför förolämpar jag ingen och har ingen armé bakom mig som intygar att jag är en bad boy. Det är att skrämma bort och exkludera. Det tyder på att du inte ser dig som

stark nog. För det andra; jag försöker alltid vara innovativ och inte repetitiv. Alla sånger jag skrivit är annorlunda från de föregående. Det får inte finnas två likadana. Hur klarar du av det rent tekniskt? - Framförallt sätter jag upp linjer för vad jag får och inte får skriva. Som i ”Caroline”, som fortfarande är en av mina favorittexter, bestämde jag mig för att bara skriva utifrån kortlekstermer och färger. På grund av de här gränserna blir kärleksberättelsen helt unik. En tredje riktlinje för mitt skrivande är att inte influeras av folk som dogmatiskt påstår: ”Så här är det, så här är det inte”. Konst ska inte vara militant. Solaar gjorde sig säkert mer känd rent internationellt i samarbetet med Guru på hans Jazzmatazz II. Karriärsmässigt var det en succé, kan han se så här i efterhand. Låtens framgång gjorde att den franska musikbranschen såg potentialen i rappmusik. Alla började tro på Solaar. Även på ett personligt plan var det musikaliska mötet viktigt för Solaar, precis som hans samarbete med The Roots. - Vi pratade mycket musik, inte om hitlistorna, utan om musiken. De var nyfikna på vad som hände i Frankrike och i Afrika. De träffade mina vänner och när de återvände till Paris kom de ihåg allas namn. De var aldrig avundsjuka och de delade gärna med sig av allt de visste. Och de är människor som lever i världen, inte bara i musikbranschen. Cinquieme as - femte esset - är Solaars återkomst till studion efter fyra års frånvaro och släpps över hela jorden. Titeln symboliserar överraskningen; det femte esset i leken, den fjärde musketören, Snövits åttonde dvärgpolare – outsidern vars berättelse aldrig tidigare hörts. Han har eftersträvat ett geopolitiskt perspektiv. - Jag har försökt tala som om jag kom från tredje världen istället för som killen ifrån mitt kvarter i min stad. Det nya albumet handlar mycket om Afrika, om de rika och fattiga i världen. Och jag har försökt återfinna the old hiphop flow utan att göra nostalgisk hiphop, plattan ska fortfarande vara nu. Blackrose Corporation som skrivit och producerat stora delar av Cinquieme as är nya namn i spelet. Eric och Alain är egentligen ljuddesigners för datorer, synthar och filmer. Solaar fiskade upp dem och efter ett tag kom det fram att de skrev egen musik också. Han är otroligt imponerad av dem. - De är som vetenskapsmän när de jobbar. Och de lägger till nåt… omärkbart. De är goda människor! Jag tycker om dem. Vi åkte till USA för att mixa skivan och vi hade bestämt oss i förväg för vem som skulle göra jobbet, Chris Gehringer har mixat R Kelly, han är en av de bästa. Vi bokade honom, vi hyrde studion där han skulle göra jobbet. Han hör plattan och säger: ”Jag behöver inte göra nåt. Det är redan så bra det kan bli!” De visste inte själva hur grymma de är, Eric och Alain!

av: Daniel Möller

MC Solaar Diskografi Qui sème le vent récolte le tempo (East/West) 1991 ”Bouge de là” var en underjordisk hit i Paris innan den spelades in och släpptes som tolva 1990. Den egensinniga kärlekssången ”Caroline” blev också stor. Pigalle Boom Bass och DJ Jimmy Jay producerade jazzigt avslappnat i ATCQ-anda. Prose combat (E/W) 1994 ”Nouveau Western” samplade Serge Gainsbourg som tillsammans med Jimi Hendrix, Bambataa, Marley och Tosh tillhör Solaars viktigaste musikaliska ljuskällor. ”La concubine de l’hémoglobine” är enligt honom själv en av hans poetiskt mest fulländade texter. Albumet är precis som debuten en fransk milstolpe. Paradisiaque (E/W) 1997 Samarbetet med Jimmy Jay är slut, Boom Bass från La Funk Mob proddar nästan allt. Mycket åttiotal i ljudet. ”Gangster moderne” slår OK men många börjar tvivla på ”Bic-elitens favorit”. MC Solaar (E/W) 1998 37 minuter kort och lite bortglömt. Singeln ”La cinquieme saison” ger albumet en knuff mot de gamla dagarnas Solaar. La tour de la question (E/W) 1998 Live-dubbel. Dokumentation av en megaturné med femtonpersoners trupp och arenaspelningar. Bandet gör fattiga versioner av det mesta och allting återfinns på studioskivorna. Cinquieme as (E/W) 2001 ”C’est un bon jeu, la musique!”. It’s a good game, säger Solaar förtjust om stunderna då mästerstyckena passerar hans självkritiska hjärnhalvor. Revanschen låter som alltifrån gamla Dre-produktioner à la Parliament till bolsjevik-rappsymfoni. Hans flyt och frasering har några år på nacken men texterna är ren hiphopparpoesi. ”Solaar pleure” och ”RMI” är fantastiska.

Prenumerera! Fyra Nummer + en cd för 160:En av dessa plattor blir din om du tecknar en prenumeration nu:

1. 2. 3.

Jay-Z: The Blueprint (Roc-A-Fella/Universal) Adam F: Kaos: The Anti-Acoustic Warfare (EMI) Philly’s Most Wanted: Get Down Or Lay Down (Warn-

er)

4. 5. 6.

Sizzla: Rastafari Teach I Everything (Greensleeves/MNW) Ice Cube: Greatest Hits (Priority/Virgin) Rass Kass: Van Gogh (Priority/Virgin)

Fyra nummer av Gidappa! och en CD för 160:-! Är det klokt? Vi har 25 ex av varje platta. Skynda! Du prenumererar genom att sätta in 160 kronor på Gidappa!s postgironummer 888 996-6. Märk talongen 58

Nummer 18/19

Foto: Oskar Ponnert

M.O.P Teflon Red Rat Masta Ace Canibus Buccaneer Beatminerz PST/Q Petter

BEställ! T-shirt: 199:Red Rat och Buccaneer har den redan! Du borde också skaffa en alldeles äkta Gidappa!t-shirt. Första begränsade upplagan finns med vitt&grått tryck på svart. Kvaliteten har vi inte tullat på och exklusiviteten är garanterad; du köper den bara genom oss. Priset? 199:- som sätts in på pg. 888 996-6. Ange adress samt någon av storlekarna S, M, L, XL.

Ute 2002!

sent skall Syndarna vakna… För dig som vill komma ikapp och lära dig mer om den vackra världen i Gidappa! #2 Är du sugen på gamla nummer? Nummer 2 | 3 | 4 | 5 | 6-7 | 13 | 14-15 finns fortfarande att beställa. Maila dina önskemål på info@gidappa.nu eller sätt in rätt belopp på pg.888 996-5 och ange exakt vilka nummer du är sugen på. Tidningarna kostar 60 kr/styck (80 kr för dubbelnummer).

#6/7

#13

#3 #5

#14/15

Enkelnummer: 60:-/st Dubbelnummer: 80:-/st 59

M@il

Åsikter, kritik, beröm, idéer, frågor. Maila redaktionen på info@gidappa.nu

Tja mors allihopa! Först vill jag tacka för en utsökt och underbar tidning, man kan fan höra hur bra låtarna ni skriver om är. Ni är bäst. Men det är en sak jag är förskräckligt missnöjd med. Ni brukar alltid ha ungefär samma tycke som jag när det gäller musiken, jag brukar köpa skivorna ni ger eightballs och alltid hålla med om det ni tycker. Men så helt plötsligt läser jag att ni har med Big Youth: detta finner jag helt otroligt underligt! Jag har en skiva med mannen ifråga, Dreadlocks Dead (1978), och det är nog den sämsta skivan i min skivsamling: en fjolla som pratar lite i otakt i tre minuter per låt där också musiken är i ena högtalaren och rösten i den andra. Uselt. Och ni ger en annan av hans samlingar en eightball? Hjälp mej, säg att Big Youth-cd:n ni recenserade inte låter i närheten av Dreadlocks Dead. / Martin Det blir ett sjuhövdat svar: 1) Vi antar att du talar om Dread Locks Dread (Tony Robinson Groovemaster/Frontline/Virgin) från 1978? 2) Vi kollar först med ett par vänner, reggaespecialister, musiclovers för att checka att vi inte är sinnessjuka och alla lämnar samma svar: ”det är en klassiker”. 3) Genomgång: han rider oantastliga riddims som ”Yabby You” och ”Marcus Garvey”, han är genomgående hög som en fabriksskorsten, han flowar som en kåt delfin i varma saltvattensvågor. 4) Han är, möjligtvis med undantag av Shawn Carter, den störste emceen som vandrat över denna vackra värld. 5) Men visst, boxen vi recenserade, Natty Universal Dread, är ännu bättre, ännu starkare, ännu mäktigare. 6) Och Tony meddelar att det, tillsammans med Kind Of Blue och Like Water For Chocolate, är en av de tre skivor han skulle ta med sig till en öde ö om han bara finge ta tre. 7) Om du fortfarande inte gillar Big Youth så kanske du kommer från en annan planet?

Hej! Roligt att ni i senaste numren skrivit allt mer om svensk rapp. Inte så konstigt i och för sig, eftersom det börjat komma ut en hel del bra svensk rapp. Tycker det är lite synd att ni inte uppmärksammat vad man hållit på med på andra sidan sundet. I Danmark tycker jag man gjort 60

anmärkningsvärt bra grejer under en längre tid. Lite synd att det knappt skrivs nåt som helst om det i vårt land. Det är väl bara Clemens som omnämns, och han är väl knappast den vassaste nuförtiden. Bara i år har det kommit flera bra plattor, som Uso, Pinocchioteorien och Under mistanke. Vore kul om ni nån gång skrev lite mer om dansk rapp. / Preben Svar: Anton Hansen, som tidigare har skrivit om dansk hiphop i Gidappa!, har fler uppslag och förhoppningsvis kan vi göra nåt inom en inte alltför avlägsen framtid.

Hej! Stör mig på att ni inte skriver om reggaesinglar utan bara tar upp samlingsalbum istället. Greensleeves Samplers t.ex. – de är tillrättalagda och försiktiga och dessutom alltid sena. Inga nya riddims är med; helt värdelöst. Kan ni inte ha en sida där ni skriver om vilka nya sjutummare som är bra, typ som Echoes gör? / Ali Svar: Ingen dum idé alls! Faktum är att vi de senaste veckorna haft upplägget ute på entreprenad. Så kanske att du får se nåt liknande din tanke framöver.

Tja, Gidappa! Varför är det inte mer reggae i er tidning? Fattar ni inte att det är tusen gånger bättre än sunkig jävla hiphop eller trött soul? När ska ni intervjua Capleton, Sizzla, Big Youth, Burning Spear, Lady Saw? Jag vill ha mer reggae! / Jonte Svar: Hörru Jonte! Burning Spear intervjuade vi faktiskt i nummer nio. Sizzla och Capleton skulle vi offra våra liv för att få prata med men de är tyvärr väldigt svårflörtade. Vi har försökt få fram intervjuer utan att lyckas. Så här gick det i fallet Sizzla: när Tony pratade med managementbolaget fick han höra att han hade fel hudfärg, att Sizzla helst inte vill bli intervjuad av vitingar…

Hej! Undrar om ni har nåra tips/råd på var man kan få tag i nedan följande; MBMA, Organism 12, Peshi & Elekwent: ”Loquations”, Phonetik: ”Word Famous”, Promoe: ”Prime Time”, PST/Q: ”En dåres försvarstal” (+ när släpps hans fullängdare?), Casual Brothers, Fattaru: ”Gul & blå”, Fjärde Världen: Världens bästa EP, Phonetik: Sounds Of Speech EP, Superscientifiku: Syntax + Semantics EP (+ har dom inte släppt ytterligare en EP?) / Thomas Svar: Vi är medvetna om att en del av de plattor vi skriver om kan vara svåra att få tag på. Om inte din skivhandlare vill hjälpa till, så pröva via nätet. På någon av följande sidor kan du förhoppningsvis beställa alternativt hitta länkar till sidor där det du efterfrågar finns att få tag på: mokkamekka.com, streetzone.com, svendetta.com, svenskunderjord.com. PST/Q:s fullängdare kommer innan jul om allt går som det ska. Såväl Fjärde Världens som Supersci:s nya EP ska finnas ute i handeln

Hej! Jag är intresserad av tillverkning av beats. Har ni några förslag på musikprogram man kan använda? Musikprogrammen får inte kosta en förmögenhet. / Sven Svar: Vi ringde Totte som du hittar på Ordkrig-samlingen: Acid är ett bra program att börja med. Då behöver du egentligen bara en PC för att kunna sampla, fixa loopar, klippa, klistra. Det kostar mellan 1000-3000 kronor i butik. Sen kan du gå vidare till Cubase eller Logic som kostar mellan 4000-8000 spänn. Då ska du nog skaffa ett någorlunda ljudkort till din dator så du får finare sound. Wavelab är ett litet redigeringsprogram för att spela in samplingarna och putsa upp dem. Men det är dyrt, upp mot sjutusen. Köp musikproducenttidningar – där medföljer ofta gratisversioner av de här programmen, nerbantade för att man ska lära sig grunderna. Det är schysst att starta där.

Tävlingar

Skicka vykort till redaktionen: Gidappa! c/o Ernst, Jägersrov.33, 213 62 Malmö

Kungen! Lyssna på det här! Vi har Bob Marleys alla skivor (utom Exodus) på Island Records att lotta ut. Det är de nya versionerna med bättre ljud och tidigare outgivna låtar, sammanlagt tjugo album. Vi skickar dem i paket om fem skivor. Renaste guldet från Västindien, alltså! Naturligtvis ska vi byta vår Carl XVI Gustaf mot den riktige kungen. Ett problem kvarstår; Bobban är ju död… Vilken teknik bör vi använda för att få tillbaka honom? Skicka trestegsplan, blåkopia och kostnadsberäkning till Gidappa!.

Allt du sovit på! Det har kommit två sjuckra hiphopparsamlingar till redaktionen. Avsändare Goldhead och Playground Music. Landspeed Essential Underground Hiphop smugglar fram Guru & Masta Ace, Royce Da 5’9’’ & Cash Brown, Screwball, M.O.P och J Rawls (plus ett gäng andra talangknytten). Superrappin vol.II kelar med Biz Markie, Pete Rock & Grand Agent, Thrust, J-Live och alla andra nya och gamla legender. Vi har tio exemplar av varje att leka tomte med. Vykort med bästa sättet att sumpa en fest på krävs för att få båda titlarna.

Ett extra stort Cadillac-lejon! Isaac Hayes har allt som krävs. Rösten, guldringsprydda händer på brösten. Skräddarsydda klädesplagg och hemmabryggd flädersaft. En ny dubbelsamling med knorr. Gidappa! är också fulländad. Vi har samlingen och vill ge den till er. Med hälsning från skivbolaget Amigo. Om det är nåt vi kan göra bättre i blaskan så meddela oss i vänliga ordalag. Det ska få plats på ett lejonvykort och sändas till redaktionen ögonaböj!

friend | foe Förlaget No Fun Simpsons Jay-Z Tim Badejo Soulsystrar

Allt krigande Listor Vikarier Håkan Jaldung Kungahuset

BLACK ROOTS BLUES • SOUL • JAZZ • REGGAE • och mycket mer!

Postorder för finsmakare

SPÅNGATAN 5 211 44 MALMÖ Tel/fax 040-23 71 70

Vi är inte billigast - men bäst!