RESTAURERAT À LA NICOLE

RESTAURERAT À LA NICOLE – Från Chile till en bagarstuga i Landfors

Mitt i sluttningen står ett riksröse. Toppen ligger i TEXT & FOTO: SVEN BURMAN Norge och halva sluttningen i Sverige. I samband med en gränsöversyn som gjordes 1929-1930 kompletterades gränsmarkeringen med ett stort antal nya rösen. Perfekt ställe att luncha på.

Ien gammal ombyggd bagarstuga, ett stenkast från Byskeälven ligger den. Nicoles workshop som jag äntligen ska besöka. Jag har länge sagt att jag ska hälsa på, men det är sällan man har ‘vägarna förbi’ då hennes hem ligger långt ut i skogen. Närmare bestämt i Landfors, 15 km uppströms längst Byskeälven, och den sista kilometern är en grusväg, som de under vintertid skottar själva.

Men trots att det har snöat ordentligt denna förmiddag så är faktiskt grusvägen helt nyskottad och när jag väl rullar in på tomten står Nicole i dörren till bostadshuset och vinkar. – Välkommen till Landfors, ropar hon när jag kliver ur bilen. Gick det bra att köra? – Jodå, det gick bra, men jag trodde att jag hade kört fel förklarar jag som faktiskt tvivlade de sista 5 minuterna ifall jag hade kört för långt eller inte.

Bostadshuset ligger drygt 100 m från älven och den flera hektar stora tomten sträcker sig ända ner till vattnet. Jag följer Nicole in i huset, in genom de massiva dubbeldörrarna och ser att hon håller på att dekorera julgranen tillsammans med barnen. Det är december och julen närmar sig med stormsteg. I det gemytliga vardagsrummet brinner en nytänd brasa i

Byskeugnen.

Nicole pratar spanska med barnen, blandar engelska och svenska med mig, och jag pratar svenska med barnen och Nicoles man, Andreas som för tillfället är inne. – Vi håller på att baka en tårta! Den ska bara dekoreras, säger Nicole, och jag skäms när jag berättar att jag tyvärr är glutenintolerant. – Huset är byggt i slutet av 1800-talet så det är gammalt, men vi har renoverat och byggt ut det ganska mycket, och varit noggranna med att behålla den gamla rustika känslan, förklarar hon.

Allt i huset ser ut att ha en historia. Tavlorna, innerdörrarna, porslinet.

Nicole ser att mina ögon har fastnat vid den maffiga renhornskronan som hänger högt upp i den luftiga entrén. – Det är vår vän Magnus som gjort den där, säger hon. Han har ett sommarställe bara några kilometer här ifrån.

Ovanför renhornskronan är det öppet ända upp till taknocken och mitt på golvet, framför det välvda fönstret, går en spiraltrappa i järn upp till ett av sovrummen. – Jag tänkte att vi skulle gå ner till vår timrade stuga precis nere vid älven så får vi lite lugn och ro. Jag har gjort upp en eld där nere, säger Nicole, medan hon packar en korg med fika som vi tar med oss när vi promenerar ner mot älven till stugan. Det ryker ur skorstenen.

Nicole är född och uppväxt i Santiago i Chile men berättar att hon och hennes familj flyttade runt väldigt mycket i Chile. – Min pappa jobbade inom flottan, så jag har gått i 12 olika skolor. Jag var alltid ‘den nya tjejen i klassen’ förklarar hon och skrattar, så jag är van vid förändring. Men att flytta till den svenska landsbygden var en större förändring än jag hade kunnat tänka mig. Det är en enorm kontrast mellan norra Sverige och Chile.

I Chile träffade hon Andreas som var där och kontrollerade en gruva efter en kraftig jordbävning. – Jag brukar säga att det var en jordbävning som förde oss samman, berättar hon också skrattar. Efter några år tillsammans i Chile blev Nicole gravid med deras första barn och de ställdes inför ett väldigt stort beslut. – Vi kunde antingen välja att bo kvar, i en lägenhet i Chile, bredvid tungt trafikerade vägar och köpcentrum, men med det ljumma stilla havet och de brytande vågorna ständigt närvarande. Eller så kunde vi flytta till Sverige och bo i byn

“Det första jag gjorde var att jag gick runt i huset och hälsade på mitt nya hem, berättar Nicole. – Hej huset, det är jag som är din nya ägare. Trevligt att träffas!”

Landfors. Tystnaden, avstånden, de gamla vackra husen och den vilda älven. Jag minns första gången vi körde längs landsvägen mellan Byske och Landfors och jag såg alla dessa fantastiska trähus. Då insåg jag vilket paradis jag hade kommit till och att vi hade gjort rätt val, säger Nicole och ler.

Utanför den timrade stugan ligger snön vit, så väl på marken som på trädens grenar, och älven rinner som en svart orm genom det vita gnistrande skogslandskapet. Decembersolen når just så pass över grantopparna trots att det är mitt på dagen. – Det här är ju den mörkaste tiden på hela året. När jag flyttade hit var det mitt i sommaren. Alltså den ljusaste tiden. Det är så stor skillnad mellan sommar och vinter här, men när solen nu väl lyser ett par timmar och reflekteras i snön blir ljuset så mjukt och vackert, säger hon och tittar ut genom fönstret. – När jag kom till huset första gången slogs jag av dess otroliga charm. Det var väldigt vintage. Det första jag gjorde var att jag gick runt i huset och hälsade på mitt nya hem, berättar Nicole. – Hej huset, det är jag som är din nya ägare. Trevligt att träffas! säger hon och skrattar.

Nu, fem år senare, driver hon en etablerad verksamhet från sitt hem – Nicole’s lantgård, och ute i