När havets silver blev till guld

Vi närmar oss jul – sillens förlovade högtid. Men innan vi kastar oss över årets inläggningar och sillsallad vill vi ta er tillbaka till en tid då den lilla fisken verkligen betydde allt för Bohuslän.

Text: Pål Särnblom

Första miljöstriden?

Trankokerierna förpestade sin omgivning på flera sätt. Dels genom den kväljande odör som spreds och dels genom restavfallet, det s.k. grumset, som från början dumpades direkt i havet, något som sades skada bottnarna och fisket. Lokalbefolkningen rasade och kokerierna tvingades till slut gräva ned eller inrätta kistor för avfallet, innan det fördes vidare, t.ex. för gödsling av åkrar.

Sillens betydelse för många av Bohusläns samhällen kan inte underskattas. Den lilla stimfisken har varit en viktig handelsvara och inkomstkälla för en stor del av befolkningen genom århundradena. Ända sedan vikingatiden vittnar historien om flera sillperioder längs bohuskusten, då tillgången på den lilla, feta stimfisken varit extra riklig.

I den här artikeln har vi valt att fokusera på den största perioden som pågick från 1752* och 1808 – en tid då kusten fullkomligt kokade av havets silver.

MEN FÖRST MÅSTE vi lära känna sillen. Vem är det vi har att göra med egentligen?

Sillen är en art i familjen sillfiskar, och är en av våra vanligaste fiskarter. Det är en stimlevande fisk som livnär sig på krill, hoppkräftor och mindre fiskar, och som förekommer på norra halvklotet på båda sidor av Atlanten. Sillen har, historiskt sett, funnits längs hela den svenska kusten. Norr om Kalmarsund under namnet strömming.

En fullvuxen sill kan bli strax under 40 cm lång och nå en vikt på runt ett halvkilo. Det en fet fisk som bland annat är rik på omega 3, vilket gör den till ett uppskattat byte för både människor, valar, sälar, sjöfåglar och fiskar som makrill och torsk. Den leker vanligtvis under vår och höst, och söker sig då gärna in mot kusten och skärgården. Det är under dessa tider som fisket efter arten varit som mest framgångsrikt.

NORMALT SETT HÖLL sillen till en bra bit från kusten, vilket gjorde fiske med dåtidens metoder och båtar omöjligt. Det var därför inte så svårt att förstå att sillperiodernas enorma mängder fisk längs hela kustremsan kom som en skänk från ovan i det, på den tiden, rätt fattiga Bohuslän.

De vanligaste sätten att fånga den läckra sillen genom århundradena har varit med hjälp av driv- eller sättgarn, trål, snörpvad eller notdragning. Väl uppe på land var det vanliga att fisken saltades och lades i tunnor eller kokades till tran. Tran är en olja som utvinns ur fisklever och som bland annat använts som olja för lampor och smörjmedel, och senare vid framställning av tvål och kosmetiska produkter.

DEN STORA SILLPERIODEN innebar med andra ord ett rejält ekonomiskt uppsving för hela landskapet. När ryktet om de enorma sillmängderna spreds så dröjde det inte länge förrän tiotusentals människor från hela landet flockades i de bohuslänska fiskesamhällena. Alla ville få sin del av det ofantliga överflödet. Befolkningen i bland annat Uddevalla och Marstrand flerdubblades och sillsalterier och trankokerier växte upp som svampar lite varstans. Totalt fanns det under 1752–1809 hela 500 trankokerier och 332 sillsalterier i Bohuslän, med 50 000 sysselsatta inom sillhanteringen under guldåren.

Fångsterna gick först och främst till salterierna. Men för att kunna ta tillvara på det väldiga överskottet så fyllde trankokningen en viktig funktion. Av en 80 kannor stor tunna färsk sill kunde man utvinna 2–8 kannor tran. Sillen kokades varpå olja flöt upp på ytan och skummades av. I slutet av 1700-talet utgjorde tranförsäljningen 18 procent av Sveriges totala exportvärde, något som gynnade både de som hjälpte till med fångsten och inte minst de stora handelshusen i Göteborg.

HISTORIER BERÄTTAR ATT sillen under perioden fanns överallt, till och med en bit upp i Göta Älv, och att man utan problem kunde ösa upp fisk med hinkar. Det vanliga var dock att fånga sillen med hjälp av nät som lades ut med små ekor och sedan för hand drogs upp på land. Ett enda drag kunde resultera i flera hundra tunnor sill. Rekordet slogs under vintern 1794–95, då närmare två miljoner tunnor färsk sill fångades. Sillperioden innebar dock inte ett konstant inflöde av fisk. 1799 var nämligen sillen som bortblåst, vilket i kombination med dåliga skördar ledde till stor nöd bland dåtidens bohusläningar. Fisket återhämtade sig sedan under några år, för att därefter helt avta efter 1808. De flesta av salterierna och trankokerier tvingades stänga, folk flyttade och återgick till gamla sysslor och den stora sillperioden var därmed över.

DE GODA SILLÅREN var inte enbart positiva. Perioden ledde nämligen till ett syndigt leverne och beskrivs av vissa som det moraliska förfallets tidevarv i Bohuslän. Präster och lanthushållare förfasades över spriten som flödade bland sillindustrins arbetare, vilka enligt dem levde ett liv i sus och dus utan en tanke på framtiden. Marstrand var enligt uppgift syndens och nöjenas högborg. Drickandet pågick ända fram till brännvinslagstiftningen 1855, långt efter att sillen var borta, då hembränning förbjöds.

*Fotnot: Åren för den ”stora sillperioden” varierar beroende på källa, från 1747 till 1753.

Källor: Bohusläns Museum, Historia Nu, Populär Historia m.fl.

Tunnor & ekonomi

Stora mängder fisk = stort behov av tunnor. Uddevalla gick från en tunnbindarmästare innan sillperioden till 14 st år 1770. Materialet i ek eller bok levererades från sydsvenska sågverk och tunnbindarna tjänade 5 shilling per tunna och gjorde som mest 10 st/dag. En vanlig arbetare inom sillfiskeindustrin kunde under 2-4 månader tjäna upp till fem gånger årslönen för en bonddräng.