Räcker pengarna till alla pensionärer om 25 år? Suvi-Anne Siimes svarar

Friska seniorer och arbetsföra invandrare ska rädda pensionen

FRAMTIDSPROGNOS För tre år sedan hade ingen föreställt sig en flerårig pandemi och ett anfallskrig mot ett land i närheten av Finland. Hur ska vi då kunna föreställa oss hur livet som pensionär ser ut om 25 år när SPF fyller 75 år? Vi tar hjälp av SuviAnne Siimes, vd för TELA. Hon är optimistisk.

TEXT Dan Kronqvist  FOTO Leif Weckström

Antalet personer yngre än 15 år och personer som är 65 år och äldre i Finland

80

70  Under 15 år  65 år och äldre

60

50

40

30

20

10 prognos

0 1900 1920 1940 1960 1980 2000 2020 2040 2060

KÄLLA: STATISTIKCENTRALEN

Som vd för landets arbetspensionsförsäkrares intresseorganisation TELA är Suvi-Anne Siimes inte alltför orolig över framtiden. Inte ens som privatperson och kommande pensionär. – Kriser kommer och går. Just nu är det mycket på gång, men alla pensionärer kan åtminstone vara nöjda över det brutna indexet som på grund av inflationsläget gör att pensionerna stiger mera än lönerna nästa år. Sedan Ryssland gick in i Krim 2014 har jag ofta tänkt att vi var väldigt optimistiska efter Sovjetunionens fall och efter recessionen på 90-talet. Då var det också krig i Europa, den gången i Balkan, men vi jobbade säkerhetspolitiskt på att komma in i Europa på allvar och i slutändan blev det bra, säger hon.

När Suvi-Anne Siimes föreställer sig livet om 25 år är hon i grunden optimistisk. – Allt är inte perfekt för alla pensionärer, men det är bra att vi har ett stabilt pensionssystem med bestämda regler. Det gör att livet efter arbetskarriären blir någorlunda förutsägbart.

Hon föreställer sig att pensionärerna om 25 år är ungdomligare och friskare och har haft möjlighet att röra sig fritt på den internationella arbetsmarknaden. Hon ser också fler äldre som fortsätter att jobba länge för att de vill, orkar och kan.

Suvi-Anne Siimes är född 1963 i likhet med 75 000 andra finländare. 2019 föddes bara 45 000 barn och utvecklingen fortsätter. Kommande generationer av pensionärer har inte lika många yngre i arbetslivet som finansierar pensionerna, men systemet kommer att klara också det.

Utan arbetskraftsinvandring kommer 2040-talet att bli en hård tid, konstaterar Suvi-Anne Siimes. Hon är glad över att den formen av invandring kommit upp på den politiska agendan, också inom det parti som hårdast motsätter sig invandring.

Finland är inte ensamt om att behöva arbetskraft utifrån. De flesta har tidigare kommit från Ryssland, Baltikum och Ukraina. Nu är inflyttningen från Ryssland stoppad på grund av det anfallskrig som samtidigt tvingat en stor mängd ukrainare att söka sig till Finland. I Baltikum är levnadsstandarden redan hög, så Finland lockar inte längre. Arbetskraftsinvandringen måste snart komma från andra länder. – Flyttrörelser är viktiga faktorer i ett samhälle. Den bästa sporren är alltid strävan efter ett bättre liv, säger hon. En konsekvens av det här är att det måste bli lättare att få arbetstillstånd i Finland. – Vi borde diskutera produktivitet, säger hon. I synnerhet när nativiteten sjunker gäller det att satsa på utbildning av de unga vi har, få dem att studera och få kvalificerade jobb. Ju färre barn som föds desto viktigare är det att ta hand om dem och bädda för deras framtid. Det är barnen som idag är två, tre eller fyra år gamla som ska betala när dagens 30- eller 40-åringar går i pension.

Har man ingen arbetspension betalar Folkpensionsanstalten ut en folkpension, eller i sista hand en garantipension. I värsta fall har en pensionär knappt 800 euro i månaden att leva på. Garantipensionen är på det sättet unik att den förutsätter att man inte flyttar utomlands, den betalas bara ut om man bor i Finland. Folk-, arbets- och företagarpensionen kan man ta med sig om man väljer att bo utomlands.

Det är svårt att leva på en garantipension, den är

Suvi-Anne Siimes

 1995 blev Suvi-Anne Siimes viceordförande i Vänsterförbundet.  1998 efterträdde hon Claes Andersson som partiledare.  1999 valdes hon in i riksdagen för Nylands valkrets. Hon var kulturminister i Paavo Lipponens första regering (1998–1999) och andra finansminister i Lipponens andra regering (1999–2003).  2006 avgick hon som partiledare sedan hon fått nog av konflikten med partiets vänsterfalang.  2007–2011 var hon VD för läkemedelsindustrins intresseorganisation Lääketeollisuus.

 2011–2016 hade hon posten som Veikkaus styrelseordförande.  2011 efterträdde hon Esa Swanljung som VD för pensionsförsäkringsbolagens intresse- och serviceorganisation TELA.

en sista utväg som måste kombineras med bostadsbidrag och andra stödformer. Enligt Siimes är det här den mest otydliga pensionsformen, den har under åren omformats från den ursprungliga tanken att utgöra en miniminivå.

Vad ska en arbetspension räcka till? Det är ingen enkel fråga, medger hon. – Pensionen var aldrig tänkt att ersätta den lön man haft under de yrkesaktiva åren. Den skulle ligga på en rimlig nivå jämfört med inkomsten utan att leda till alltför dramatiska kast i livet. Däremot finns det saker som en pension inte behöver finansiera. Man ska kunna bo, äta, leva gott och få den vård man behöver, men regelbundna exklusiva semesterresor kan till exempel kräva ett eget pensionssparande i någon form. Alla sätt att spara är bra. De extra medlen kan ge en guldkant åt pensionsåren eller komma till nytta vid större livsförändringar, både positiva och negativa, säger hon.

Hon rekommenderar ändå inte att utveckla pensionssystemet i riktning mot ett obligatoriskt sparande. Alla kommer ändå inte att sätta undan pengar. Dessutom är det svårt att hitta finansiella produkter som är tillräckligt lockande och effektiva.

Det finländska pensionssystemet är en del av en mycket större helhet där många risker delas. Det handlar om ålders-, invalid-, familje- och änkepension, för att ta några exempel. Det finns ingen enskild försäkring för förlorad arbetsförmåga, men tack vare det system vi har finns det medel också för det.

Om vi skrotade pensionssystemet och byggde upp något helt nytt skulle det framför allt bli väldigt dyrt under en övergångsperiod med två system, säger Siimes.

Att varje generation skulle finansiera sin egen pension är en teoretisk möjlighet, men diskussionen om rättvisa mellan generationerna blir snabbt vilseledande. Enligt Suvi-Anne Siimes handlar det om mera än pensioner. – Vi ska räkna in hela välfärdssamhället med gratis utbildning och i praktiken nästan gratis hälsovård. Finländarna blir nettobetalare allt senare i livet. Vi studerar längre innan vi kommer ut i arbetslivet, men pensionsåldern stiger inte i samma takt. Målet ur mitt perspektiv är att maximera den period när vi betalar för de andra.

Att sätta ett tak för de högsta arbetspensionerna är ingenting hon vill jobba för. – Dagens system ger den bredaste basen. Det är en viktig princip att man jobbar ihop en pension som står i relation till de inkomster man haft. Det gäller alla branscher, alla yrken och alla åldrar. Det gör det lätt att byta både jobb och bransch utan att mekanismen påverkas. Framför allt finns det ingen strävan att bygga gränser med pensionssystemet.

Hon anser däremot att pensionsfonderna skulle må bra av mera risktagning med de långsiktiga placeringar som ska trygga framtida utbetalningar. – En pensionär kommer ju aldrig att kräva ut hela summan på en gång, det är alltid en summa per månad. Systemet är uppbyggt för att klara långa krisperioder och mera kreativitet i förvaltandet av medlen.

Suvi-Anne Siimes hoppas att det i framtiden blir lättare och vanligare att byta jobb i högre ålder, och att det ges mera utrymme för frivilligt deltidsarbete som i sin tur kunde förlänga arbetskarriären. – Om det är för komplicerat att byta eller omstrukturera jobbet leder det till att allt färre vill ta chansen, även om det kanske skulle ge en nystart, säger hon. 41