veckan?” ”Hur kommer det sej att husets samlade tallriksförråd är fördelade i era skitiga VVVRRZZZZTTT rum med 8 veckor gamla intorkade matrester över sej???” Men i grunden är jag ändå en glad skit. Jag tror jag hade turen att födas med en ganska stor dos förnöjsamhet. Och kanske är jag också för obegåvad för att bli riktigt nedslagen av yttre omständigheter som inte direkt drabbar mej privat. Jag förmår liksom inte ta in hela vidden av det som sker i vår värld och vårt land. Jag är nog lite småkorkat naiv. Och jag tänker att det kanske inte är så dumt. Det är en ganska intressant livsfilosofisk fråga som jag har funderat över många gånger i möten med många olika människor. Frågan lyder kort och gott:
JACKES Kåseri Det är tur att man är så naiv Det är slutet av en sommar mitt i ett år som inte liknar något annat. Då och då händer det att jag i en förvirrad sekund tänker att allt det här med Corona bara är en ond dröm. Det är ju fullkomligt mardrömslikt med sjukdom och död, att vi inte får träffas, att hela ekonomin pajar, att kulturen dör, och att konkurser och varsel och arbetslöshet står som spön i backen. Man drabbas liksom av en overklighetskänsla. Den här förbannade pandemin sabbar allt! Och ändå märker jag att jag oftast går omkring och är glad. Jag strosar med labradoren Benny i skogen och visslar och tänker ut små sånger och ser på allt det vackra. Och då frågar jag mig förstås: Har man ens rätt vara glad i dessa tider? Jo jo jo, jag blir förstås sur och vresig cirka 258 gånger om dagen och vrålar åt familjen exempelvis: ”Hur BRZZZVRT svårt kan det vara att lägga osten i ostlådan och ställa mjölken på mjölkhyllan?” ”Var i ZZZJJVRRRT är min mobilladdare, det är den 12:e jag köper den här
Är det bättre att vara smart och olycklig än korkad och glad? Jag tittar på labradoren Benny och tänker att han utan tvekan tillhör kategori två. Han fattar noll av allt som pågår och tycker att livet är absolut fantastiskt om han har turen att få hitta en klick gåsbajs på morgonpromenaden. Och då tänker jag att Benny och jag är lyckligt lottade. (Även om jag inte delar fäblessen för just gåsbajs.) Det är mardömslika, overkliga tider. Ingen vet hur pandemin slutar. Det mesta är kolmörkt med sjukdom och lidande, med arbetslöshet och ekonomisk kollaps, med isolering och minimering av det mesta som gör livet värt att leva. Och egentligen vet jag väl bara en enda sak: Om vi slutar att glädjas och skratta, då tror jag att det definitivt är kört. Det är välan inte så roligt precis att gå genom livet deppig, men vis. Nej, hellre jag då genom tillvaron går likt en skuttande, småkorkad, glad labrador. (Men kanske det märks på min rimmade svada: Ett fåtal är BÅDE smarta och glada.)