Undertecknat Minnesluckor jag aldrig glömmer Idag är det den 29 april 2009, och just idag har jag funnits på denna jord i exakt 15.720 dagar. Sådant går att räkna ut! Men det märkligaste med det är att jag knappt kan komma ihåg några av dessa dagar. Högst 40, 50 stycken känns det som. De flesta av de andra 15.670 dagarna har flutit ihop till ett enda mos av blandade fragmentariska hågkomster. Och en övervägande majoritet av alla dessa dagar har jag inte ett enda minne av! De är totalt utraderade av hjärnans omutliga minneskautschuk. Om vi tar en dag ur högen - vi kan hugga till med den 11 oktober 1972 - så har jag givetvis ingen som helst aning om vad jag gjorde då. Jag var 6 år gammal, det var höst, troligen satt jag väl hemma i Sollefteå och grävde i min oskuld och byggde lego som alltid. På nätet kan man i och för sig få en del hjälp genom att kolla upp lite grejor som hände just då, men jag blir ju inte så mycket gladare av att få veta att Norra Gotlands folkdansgille bildades just precis den dagen. De dagar jag faktiskt vet bestämt vad jag gjorde är stora dagar som när jag gifte mig, de dagar våra barn föddes, vissa minnesvärda födelsedagar, samt förstås den 10 juli 1994 då Sverige vann straffläggningen mot Rumänien i kvartsfinalen i fotbolls-VM i USA.
8
Tur då att jag har skrivit dagbok dagligen sedan den 15 juli 1984. Där kan jag gå tillbaka och slå upp precis vad jag vill. Några slumpvis valda exempel ur högen: * 22 juli 1984: Soligt och fint. Sommarjobb på hundskolan. Krogsväng med Mankan och Punke. Träffar Lisa där. Aj aj... (Kommentar: Minns mycket väl Mankan & Punke, men har ingen aning om vem Lisa är. Troligen en förälskelse som - av dagboksanteckningen att döma - inte var förälskad tillbaka. Sådana fanns det ganska gott om!) * 16 januari 1997: Svinaktigt kallt. Varför är vintern så förbannat lång??? Hundvakt åt svärfar. Den borde man ju strypa. Hunden, alltså. (Kommentar: Minns mycket väl den där schäfervalpen. Han åt upp insidan av svärföräldrarnas Volvo combi på en kvart. Samt valda delar av grannskapets olika husdjur. Sedan blev han polishund.) * 29 april 2009: Soligt och varmt! Pappaledig halva dagen. Skriver ett halvdassigt kåseri om att jag levt i 15.720 dagar. Låter groteskt gammalt... Pizzamiddag igen. (Kommentar: Detta har jag inget minne av.) Det är ganska roligt att gå tillbaka i gamla dagböcker på det här sättet och öppna minnesluckor från flydda dagar. Och även om inte alla mina 15.720 dagar finns där, så har
jag alltså hittills skrivit över 9.000 dagliga dagboksanteckningar. Det var min pappa som uppmuntrade mig till att skriva en kort dagboksanteckning varje dag. Och det är jag honom evigt tacksam för. Och jag vet att jag kommer att fortsätta med detta så länge jag har möjlighet. Pappa skrev också dagbok mest hela livet, men nu har han som bekant tyvärr skrivit färdigt. Hans hjärta orkade slå i exakt 27.290 dagar, tills det stannade för alltid en vacker vårdag den 8 april 2009. En av de få dagar jag aldrig kommer att glömma. Jacke Sjödin
Undertecknat Det okända tvärtom-syndromet Jo tack, jag känner mig fortfarande ung och rask och vital! Men det är utan tvekan en hel del saker som händer när man passerar 40. Ta hårväxten till exempel. Det mesta håret på huvudet har sedan länge ramlat av, men det i näsa och öron växer nu som rena rama regnskogen! Ögonen börjar också jävlas. Eller så är det armarna som krymper, för de räcker inte till när jag ska läsa innehållsförteckningen på barnmatsburkarna på ICA. Och så förlorar man revbenen med åren. Jag minns att jag hade revben förr i tdien, men på de sista 10 åren har jag inte känt något av dem, hur mycket jag än har klämt och bläddrat. Men nu har jag lagt märkte till ett speciellt syndrom som jag inte har tänkt på förut. Ett helt okänt syndrom som vetenskapen fullständigt tycks ha missat! Det är det märkliga tvärtom-syndromet! Detta hittills relativt okända syndrom tycks blomma ut efter 40, och det går ut på att saker som förhöll sig på ett visst sätt när man var barn och ungdom, nu plötsligt förhåller sig på precis motsatt sätt. Tvärtom, alltså! Jag kan ta några snabba exempel ur högen: * När jag var 20 år hade jag kraftig bröstkorg och platt mage. Idag är det tvärtom. * När jag var barn hade jag glest mellan tänderna och gyllenbrunt hår.
8
Idag är det precis tvärtom. * När jag var liten simmade jag som en fisk och sprang som en gasell. Idag är det tvärtom. Ja, ni fattar. Ovanstående exempel är av kroppslig natur, men tvärtomsyndromet gäller i högsta grad även i anden, tanken och beteendet. Ta krogbesök förr och nu till exempel! När jag var yngling var jag uppe tills krogarna stängde, nu orkar jag knappt var uppe tills de öppnar! Och här kommer fler tvärtom-exempel: * När jag var ungdom kramade jag träd och sågade pensionssparande. * När jag var i tonåren högaktade jag tuffa demonstranter och var rädd för polisen. * När jag var yngre var vi två polare som delade på 20 öl. * När jag var 18 år gick jag och la mig fyra på morgonen och sov till åtta på kvällen. * När jag var tonåring hade jag stora visioner och inga som helst betänkligheter!
medan Alf Svensson var en gammal konservativ surgubbe. Men idag är det… Nej, nu tog jag i. Ursäkta, det där stämde inte. (Åtminstone inte på Alf.) Kanske kan man tycka att allt detta bara är resultatet av att man blir tråkigare med åren. Men jag vet inte det. Jag är minst lika glad och sprallig nu när jag är en lönnfet, stadgad 43-åring som när jag härjade runt krogar och skateboardramper som dreglande, omdömeslös 19-åring. Och jag vill fortfarande gärna gå på fest och ha kul och allt det där! Men visst, saker sker i ett lite annat tempo idag. Och det lär väl sakta men säkert lugna sig ytterligare i framtiden. Idag vill jag ha regelbundna festmiddagar och en lugn och stillsam mage. Om 30 år är det troligen precis tvärtom. Jacke Sjödin
Jag tycker att det är slående att ser hur tvärtom-syndromet stämmer! Nästan vad jag än tänker på från min finniga ungdomstid i Sollefteå är idag av det helt omvända slaget. Förr ville jag rymma från huset och dränera min ekonomi! Idag är det precis tvärtom. Förr drömde jag om långa kärleksstunder och korta nätter. Idag är det tvärtom. Förr hade jag själv alla kloka politiska idéer,
Undertecknat
Hålla beach 2009
8
Ibland gör man saker både för första och sista gången. Man vet direkt vid första försöket att detta är inget för mig! Det upplevde jag när en vän (trodde jag) tog med mig på träningsformen Spinning. Men vi kanske ska börja i andra ändan… Vi går mot ännu en sommar, och kvällspressen spyr ut löpsedlar med budskap av typen ”Gå ned 18 kilo på 24 timmar” eller ”Så fixar du strandkroppen med pilsner och geléhallon” och liknande fysiologiska sanningar. Och möjligen var det påverkan från sådan information som gjorde att jag gick med på att testa denna för mig jungfruliga träningsform. Kanske, kanske är det nu så att du - otränade läsare i Västraområdet - inte känner till vad spinning är för något, men då ska jag be att få fylla ut detta tomrum i din nysvenska vokabulär. Spinning är en modern motionsform. Det utövas på träningsställen typ ”Snuskis och Flottis” eller vad de nu heter. Där stängs man in tillsammans med 200 andra halvfeta människor i ett 10 kvadratmeter stort rum, och så placeras varsamt varje person på en motionscykel. Sen sätter sig en obehagligt vältränad RoddarnAndersson-typ på en hoj längst fram, slår på fruktansvärt hög musik, och skriker åt oss halvfeta
att cykla i takt med musiken. Och det gör vi. I 45 minuter! Och det skulle väl funka om det var lugna, trevliga låtar av typen ”Violer till mor” eller nåt, men eftersom dom bara lirar modern techno där tempot tycks styras av en hyperaktiv hackspett, så blir det rätt jobbigt, kan jag lova. Spinning är kort sagt: Att cykla stillastående i ett raveparty. Och så där håller man på i trekvart. Och med tanke på antalet halvfeta på antalet kvadratmeter så blir det snabbt ohyggligt varmt i rummet. Då och då skriker Roddarn Andersson dessutom att man ska STÅ upp och trampa, och då och då ökar han takten på musiken på nåt jädra vis så att hackspetten löper amok fullständigt. Och där trampar man på med blodsmak i käften och svetten sprutande som högtryckslangar ur varje armhåla, och när dom 45 minuterna har gått så får dom bryta loss en från hojen, och sisådär tre timmar senare slutar benen att skaka.
minuter, kan man väl få SE lite trevlig natur, eller åtminstone KOMMA nånstans! Till Konsum eller bolaget eller vart som helst! Och för det andra: Namnet ”Spinning”! Det låter som något som katter har för sig. Men allt kallas ju något sådant där nuförtiden. Det är spinning och jogging och rowing och icing och petting och allt vad det heter. Och så för det tredje: Det var ju så in i vedspisen jobbigt! Jag höll på att kräkas och få hjärtsvikt från första tramptaget. Jag är nämligen en sådan som normalt mest ägnar mig åt sitting, eller allra helst ligging. Möjligen, möjligen lite maklig lufsing. Jag tror på teorin att kroppen är en känslig apparat som ska skyddas med ett lagomt lager fett och inte nötas på i onödan. Jag har alltid försvarat mig mot joggandets fasor med resonemanget: Att springa utan att ha polisen i hälarna tyder på själslig obalans! Och att cykla inomhus - utan att komma nån vart - måste ju vara snäppet värre! JACKE SJÖDIN
Och jag undrar några saker. För det första: Att cykla stillastående! Redan detta är ju rent vansinne. Det är ju som att försöka skrika ljudlöst, eller dricka ur tomflaskor eller vad som helst. Om man nu liks ska cykla som en idiot i 45
Undertecknat
Med Harrison i Forden
14
Jag har många arkeologer i min närmaste omgivning. Och det är ju inte så kul alla gånger. Vid åtskilliga tillfällen har vi haft uppsluppna middagar som plötsligt fördärvats av att samtalsämnena glidit in på stenyxor, mesolitikum, stratigrafi och kulturminneslagen. Och då sitter kulturarbetare Sjödin där och gäspar käkarna ur led och försöker pigga upp sig med ytterligare en rödvinsskvätt. Något som strängt taget aldrig fungerar. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av ämnet arkeologi. Det har liksom aldrig varit aktuellt i min lätt insnöade värld. Detta ointresse kan eventuellt bero på att det som bekant gjorts extremt få arkeologiska fynd i denna del av västra Ångermanland som ju även jag härstammar ifrån. Och det är klart att man inte gjort några fynd här! Det beror förstås på att vi aldrig kastar bort någonting i de här trakterna! Min pappa har sparat absolut allt från farfar. I ladugården finns allt från burkar med ”krokig spik” och ”mycket krokig spik” till en slåttermaskinsits och en stor burk med säkringar som har gått. (De kan vara bra att ha! Till exempel går de fint att bryna lien med.) Och farfar slängde förstås inte en pinal av sina föräldrars sparade vadmalsbyxor och gäckler. Och så där har det förstås pågått genom seklerna ända bak till Hedenhös
tid. Klart att ingen arkeolog kan hitta några spår då! Men i veckan vände allt det här. Jag blev i ett slag arkeologiskt tvärintresserad och började surfa runt på nätet för att lära mig namnen på alla olika historiska lager som jag skrapade fram i mina egna entusiastiska utgrävningar. Jag städade bilen. Det har faktiskt aldrig hänt förr! Inte med just den här bilen i alla fall. Och den börjar ändå ha några år på nacken. (Samt på lacken.) Det var barnen som började klaga. 11-åringen hävdar att han blir åksjuk av lukten inne i kupén. Och 7-åringen tycker att bilen är pinsam. (5-åringen flikade dessutom in att bilen är värdelös eftersom den så långsamt i bilkö!) Alltså gav jag mig till att städa den. Och det var ett fascinerande göra. I de första kulturlagren fanns saker som hamnat där i nutid (den här våren) såsom lera, grus, kattskit och utlästa Kalle Anka. I nästa lager fanns saker från förhistorisk tid (år 20072008) såsom legogubbar, nappar, fingervantar samt originalprotokollet för bostadsrättsföreningens årsmöte i april 2008. Och i botten stötte jag på olika sediment av sammansmält organiskt material där det var svårt att exakt säga
det korrekta ursprunget. Först trodde jag att jag hittat en död hamsterkoloni, men troligen var det företrädesvis rester av bananer, ballerinakex, korvbröd och dajmstrut. Enligt kol-14-metoden var struten från augusti 2006. Så där går det när man är en lathund som aldrig städar bilen och dessutom skjutsar omkring fyra små gödselspridare som konstant sprutar matrester och pinaler omkring sig. Jag har noterat att folk i min omgivning städar bil med dammsugare och trasa. Det tycker jag är mesigt. Själv tog jag grep och slägga! Det behövs när man har för vana att städa bilen lika ofta som Halleys komet passerar jorden. Men nu är det gjort! Bilen är ren och fin, och det kommer att dröja någon generation till nästa städning. Halleys passerar den 28 juli 2061. Då kanske det är dags! JACKE SJÖDIN
Undertecknat
Har du den nya folksjukdomen?
12
Inom avdelningen ”Ännu inte upptäckta sjukdomar” vill jag idag ge mitt bidrag. Jag har nämligen upptäckt en liten åkomma som, enligt enklare efterforskningar i släkt- och vänkretsen, faktiskt tycks vara något av en folksjukdom. Det hela rör sig om en lindrig mental rubbning, och åkomman är uppkallad efter mig, eftersom jag råkar vara rubbningens portalfigur.
han kommit in i lägenheten. Detta alternativ tar givetvis både längre tid och är mycket jobbigare, och det VET man ju när man står där vid bilen och grunnar på hur man ska få in allt i lägenheten. Men den som lider av Sjödins syndrom tror i sin mentala rubbning att det går att lura naturlagarna, så han ger sig ändå djävulen på att få med sig allt på en gång! Han gör det som han tror är lättare trots att han innerst inne vet att det bara blir jobbigare.
Åkomman heter: Sjödins syndrom. Syndromets symptom är en sort inverterad lättja. Den manifesteras genom att vi - när vi ska utföra enklare vardagssysslor - konsekvent väljer det jobbigaste sättet att utföra sysslan, eftersom vi helt enkelt tycker att det är för jobbigt att göra det på det lättare sättet. Låter det som en paradox? Bra, för det är just precis vad det är. Låt mig klargöra med ett exempel: Du har storhandlat och ska bära in alla varorna från bilen. Det är fyra fyllda matkassar, en krukväxt och två paket blöjor, och alla förstår att man måste gå minst två gånger när man bär in allt detta. Men den som lider av Sjödins syndrom tycker att det är på tok för jobbigt, så han väljer istället att med spretiga fingrar få grepp om allt samtidigt, släpa sig uppför trapporna, tappa minst en kasse på vägen, få onda röda skåror av handtagen i fingrarna, bli genomsvettig och sur och arg innan
Eller ta det här med att hämta en låda ur förrådet. Man har den stora lådan i famnen och ska nu bara låsa hänglåset. Egentligen är det en självklarhet att det minst ansträngande är att ställa ned lådan, låsa med bägge händer, lyfta upp lådan och gå iväg. Men för den som lider av Sjödins syndrom är det alternativet alldeles för jobbigt. Istället ger han sig sjutton på att behålla lådan i famnen (ofta balanserande på ena låret) medan han med den andra handen fippligt och frustande försöker låsa hänglåset. Idioti! Och listan kan göras lång. Om vi håller på med exempelvis gardinstångsupphängning och plötsligt behöver en hammare, hämtar vi då en hammare? Icke! Vi tar det som finns till buds (baksidan på skruvmejseln, ett vedträ, en gammal sko) och försöker hamra med detta tillhygge trots att vi VET att det går fortare och lättare att lägga ned grejerna och gå och hämta en hammare.
När vi dammsuger har vi oftast en massa upphittade grejor i famnen, eftersom det är så jobbigt att lägga undan sakerna. När vi behöver en stjärnmejsel men för stunden håller i en plattmejsel så använder vi plattmejseln genom att luta den kraftigt och under stånk och stön till slut lyckas bända upp skruven med stjärnskallen. När vi har ätit, ställer vi inte gratängformen i vatten. Vi diskar den med stämjärn dagen efter istället. Listan kan göra evighetslång. Men jag ska inte trötta er med det. Jag tror ni har hajat poängen i syndromet vid det här laget. Den ologiska lättjan är obegriplig, men trots det gör vi samma misstag gång på gång på gång. Har även du drabbats av Sjödins syndrom? Välkommen i klubben. Jacke Sjödin
Undertecknat
10 små handläggare…
6
Det har blivit höst. Jag har fått mitt femte barn (ja, frun var också med på ett hörn), och vi har flyttat till ett hus. Där fick vi vattenskada efter 21 timmar. Det lär troligen vara något slags världsrekord. Många jag känner har ALDRIG haft en vattenskada, och vi fick innan vi ens hade bott ett dygn i kåken. Men, men, det finns sådant som är värre. Nageltrång, till exempel. Eller Försäkringskassan. Där snackar vi äkta smarta och vrede. Nu är det tack och lov inte så ofta jag behöver ringa till Försäkringskassan, men som småbarnsförälder har ibland tyvärr inget val. ”Tut… Tut… Välkommen till Försäkringskassan! Den beräknade väntetiden är 22 minuter. Det är 143 personer före dej i kön. Just nu är vi 55 handläggare som arbetar för att hjälpa dej.” Exakt så sa den automatiska mannen som svarade i telefonen hos Försäkringskassan. Jag kände på mig att det skulle bli en lååååååång eftermiddag. Jag lade ifrån mig luren en stund och passade på att brygga en kanna kaffe. Längst in i frysen hittade jag en kvarglömd bullkant som jag tinade i mikron. Jag väntade in kaffebryggaren, tog en kopp kaffe och min bulle och satte luren till örat igen. Mannen var fortfarande kvar.
”Det är nu 125 personer före dej i kön. Just nu är vi 51 handläggare som arbetar för att hjälpa dej.” Nej, vänta nu! Nyss var det ju 55 handläggare! Har fyra pers gått på muggen samtidigt eller vad är det frågan om??? Jag slök bullen, gick bort till datorn och försökte för artonde gången få svar på mina frågor via kassans hemsida. Det gick inte. Jag återgick till telefonen. ”Det är nu 109 personer före dej i kön. Just nu är vi 44 handläggare som arbetar för att hjälpa dej.” 44!!! Stopp, hallå, vad händer här? Nu har elva handläggare försvunnit under loppet av åtta minuter! Har det börjat brinna på någon avdelning eller är det svininfluensan som härjar där borta? Två minuter senare: ”93 personer före i kön. 38 handläggare!” Ytterligare tre minuter senare: ”81 personer före i kön. 32 handläggare!” Nu började detta enkla telefonsamtal till Försäkringskassan starkt påminna om en roman av Agatha Christie. För mitt inre öra hörde jag ödesmättade ramsor:
Men till slut… Efter exakt 34 minuters väntetid (jämfört med beräknade 22) hände äntligen något! Telefonens spökröst förkunnade att det var futtiga 10 personer före mig i kön, och strax därefter gick det faktiskt fram alldeles riktiga ringsignaler! Jag pustade ut och greppade lappen med alla mina frågor. Men döm om min förvåning när ingen svarade. Det ringde och ringde och ringde. Och jag kände en iskyla dra längs efter ryggraden. Har 55 handläggare blivit noll nu, eller? (En liten handläggare helt ensam var - stängde kontoret och så fanns ingen kvar…) Och till slut kom ett försmädligt ”klick” i luren. Och så blev det spärrton. Vad som då hände inombords i den stunden är lite svårt att förklara. Men om jag säger att en synnerligen hjärtinfarkt framstår som rinnsnuva i jämförelse, så kan ni ana vidden av mitt utbrott.
”Om du nånsin kommer fram till Samarkand” skrev Thorstein Bergman. Jag håller på att uppdatera den till ”Om du nånsin kommer fram till Försäkringskassan”. Jacke Sjödin
55 små handläggare satt där små och grå - tre gick upp i rök, och så var dom 52! 52 små handläggare ville helst gå hem - sju fick pension, och så var dom 45! Och så vidare…
Undertecknat
I mitt stilla lokalsinne
12
Jag läser att kanadensiska forskare har upptäckt en ny mental rubbning som kallas topografisk desorientation. Det är alltså en extrem variant av dåligt lokalsinne, och forskarna tror att det beror på inaktivitet i hippocampus, den del av hjärnan som styr vår rumsmässiga orientering. Och jag undrar om jag inte har en släng av det där… Jag har alltid gått vilse. Under hela min uppväxt i Sollefteå har jag valt långa omvägar mellan exempelvis hemmet och krogen trots att det i min hjärna har varit en genväg. I lumpen tog det ungefär två dagar för Göteborgarna att hitta bättre än jag i Sollefteåskogarna. I Röån gick jag vilse mellan huset och Konsumbussen. Och nu har jag bott i Uppsala i 20 år, men jag har fortfarande inte lärt mig att hitta i staden. Jag är ofta fullständigt vilse i pannkakan. När jag knallar omkring i stadskärnan så händer det titt som tätt att jag plötsligt förlorar orienteringen och inte vet var jag befinner mig någonstans. Då börjar jag rotera runt min egen axel - likt ett kebabköttstycke - för att hitta något som kan hjälpa mig med positionsbestämningen. Och de första åren i staden så var jag övertygad om att det fanns två IKEA i Uppsala. Det fanns det förstås inte. Jag hade kommit till samma varuhus från olika håll. Nu kanske du, ädle läsare, tycker att jag är korkad som trodde att det
fanns två så stora varuhus i samma stad, men för mig var ju Uppsala så svindlande jättestort, så det var inte konstigare med två IKEA där än vad det var med två pizzerior i Sollefteå. Hur som helst gick jag omkring i denna villfarelse i fem års tid innan sanningen uppdagades. Och det gjorde den när jag skulle stämma träff med en mig mycket närstående person. Hon föreslog att vi skulle träffas på IKEA, varpå jag självsäkert replikerade: - Javisst, vilket av dom? Den mig närstående hajade till och tittade på mig med en blick som fick mig att tro att det rann kaviar ur mina näsborrar eller något liknande. Sedan sa hon mycket lugnt: - Vad menar du med ”vilket av dom”? Jag anade på hennes tonfall att det var något fanstyg i görningen, men jag framhärdade: - Jamen, snälla lilla du, jag måste ju veta om jag ska åka till IKEA vid E4 eller IKEA där man kör Kungsgatan bortåt och sen tar vänster, du vet. Den mig närstående såg nu plötsligt ut att vilja vara allt annat än närstående. Hon såg på mig som på något inte ens katten skulle komma på tanken att släpa in, och så svarade hon syrligt: - Du! Åk till vilket du vill. Jag är där!
(En hemlis: Jag trodde i ytterligare ett par år att det faktiskt ändå fanns två IKEA i staden, ända till dess de gjorde en större ombyggnation - av båda varuhusen samtidigt!) Jag vet inte riktigt vad mitt usla lokalsinne beror på. Möjligen har det med barndomen att göra. När jag var 12 år och skulle hämta potatis i vår jordkällare i Röån, så sopade jag skallen i den av farfar stenmurade dörrposten. Möjligen råkade jag helt enkelt tappa hippocampus då. Den kanske ligger där i gräset än idag och saknar sin irrande husse. Jag tror jag måste åka dit och leta.
Jacke Sjödin
Undertecknat
Snuvad på resan
14
Kanske är det svininfluensan. Troligen är det bara Sjödininfluensan. Hur som helst har jag dragit på mig en rejäl höstförkylning. (Läs: Barnen har dragit hem den från dagis!) Det är de klassiska symptomen med ymnigt näsdropp, molande huvudvärk och halsmandlar stora som biljardbollar så man längtar efter att få frukostfrallan intravenöst. Och dessutom nyser jag några gånger i timmen så att ekorrarna faller ur träden på tomten. Men det är inte bara av ondo. En höstförkylning kan faktiskt leda till roliga saker också. Till exempel när jag ringde till SJ för att beställa en tågbiljett och kom till deras röststyrda telefontjänst. Kanske har ni ringt denna tjänst någon gång. Om inte annat ska ni göra det, för det kan vara överraskande roligt. Man ringer det klassiska numret 0771-757575, knappar sig sedan fram till den röststyrda tjänsten där en datoriserad dam hälsar en välkommen, och sedan är det bara att svara klart och tydligt på alla frågor som ställs av maskinen. Hon frågar varifrån och vart man vill resa, och så säger man det, varpå hon kan berätta precis när tågen går och om det är en massa byten och grejer. Det funkar faktiskt riktigt bra. Och det är aldrig 47 minuters väntetid heller. Men en förkylning kan ställa till det…
Jag ringde jag denna tjänst för att hitta ett lämpligt tåg för resan Uppsala - Sundsvall. Apparaten hälsade mig välkommen och frågade sedan som vanligt: ”Varifrån och vart vill du resa?”. Men exakt i den stunden - just när jag skulle berätta om mina resplaner för den datoriserade ladyn i telefonen - kände jag att det började killa i näsan... Jag kände att jag alldeles strax skulle vara tvungen att brista ut i en nysning! Och jag hann tänka att detta kanske skulle kunna inverka menligt på mitt sätt att berätta om mina resplaner för min datorkompis. När hon frågat sin fråga klart, så killade det enormt i näsan, så jag skyndade mig att svaraa ”Uppsala-Sundsvall”, och sedan nös jag en dånande höstnysning så tapeterna rullade ihop sig omkring mig i rummet. Då blev min datoriserade kamrat alldeles tyst. Det brukar hon inte bli. Hon brukar leverera sitt repriserande svar ”Från Uppsala till Sundsvall, stämmer det?” och därpå börja fråga om resdagar och sådant. Men den här gången dröjde hon flera sekunder med upprepningen av min resväg. Men till slut kom hon tillbaka igen och sa: ”Du vill åka från Uppsala till Nässjö, stämmer det?”. Det kom så oerhört överraskande! Och i samma stund som hon sa det, så insåg jag att en nysning ju faktiskt låter ganska exakt som orten Nässjö. Datorn hade dröjt
med svaret eftersom hon då - högst förståeligt - grubblade och tänkte: ”Vad sa killen? Vart fan ville han åka???”, samtidigt som hon letade vilt bland sina inprogrammerade ettor och nollor efter den ort som kunde tänkas stämma överens med det jag nyss uttalat i telefonen. Och så drog hon till med Nässjö! Jag skrattade så jag tjöt där i min ensamhet, men min datorvän förstod inte alls det roliga. Hon malde bara på med sitt neutrala: ”Stämmer det?” om och om igen. Nässjö! Prosit.
Jacke Sjödin
Undertecknat
Jag kan höra vågskvalpet…
12
Slitet med hälsan går vidare. Ofta läser man numera skrämmande rapporter om ett av den lyckliga världens största problem: Vår övervikt! Bläddrar man några sidor i tidningarna hittar man reportage om andra delar av världen där vi finner det omvända problemet! En rimligare fördelning av gåsleverpastejen borde alltså egentligen kunna lösa alltihop. Men som god medborgare i västvärlden lider även jag av ett antal kilos övervikt. Lönnfet, är en relativt adekvat beskrivning. Jag kommer exempelvis tydligt ihåg att jag förr i tiden hade revben. Dessa är nu försvunna, men jag är på ständigt jakt efter vår återförening. Ett steg mot min mer slimmade inriktning var att jag önskade mig en våg i födelsedagspresent. Och det värsta var att jag fick en! Och efter detta är mitt liv är förändrat. Det är som före och efter Kristus, fast jag pratar före och efter vågen. För det här var ingen vanlig våg. Det är en modern sak som kallas fettmätningsvåg. Den mäter alltså inte bara hur TUNG jag är utan även hur FET jag är! Den berättar (trots att jag egentligen aldrig har efterfrågat det) hur många procent fett själva Sjödin består av. Och detta är förstås ohyggligt skrämmande! Sådant brukar ju stå på kasslerbitarna i charkdisken på Konsum, men inte på mig! Någon kunde lika gärna
tatuera in en styckningsschema över hela min trinda kropp! Vågen funkar så att man står barfota på några plåtbitar på den, och så skickar den gynnaren tydligen en elektronisk signal genom min kropp - genom fett, blod, magsäck, tarmar (samt eventuella muskler som den kan tänkas hitta i rent misshugg) och därefter räknar den taskmörten ut hur många procent av min kropp som består av rent fett. Den siffran (den är i alla fall under hundra) blinkar sedan elakt lysande emot mig på displayen, och genom att sedan läsa i den lilla medföljande tabellen kan jag se var jag hamnar på skalan. Och vet ni vad vågskrället hävdar att jag är? Jo, MODERAT!!! Rent politiskt tar jag det som en ren skymf, men även fettmätningsmässigt är det ju rätt förnedrande. Tabellen går från ”mycket överviktig”, ”överviktig”, ”moderat”, ”normal”, ”underviktig” och ”mycket underviktig”, och jag tänkte förstås omedelbart hiva ut belätet genom fönstret, men det gjorde jag inte. Tvärtom tog det inte många dagar innan jag insåg att jag var beroende. Vågen stod där i hörnet i sovrummet och liksom hånflinade åt mig, och det visade sig fullständigt omöjligt att inte kliva upp på den varje morgon och kolla om man fått ned procenten någon halv procentenhet.
Så nu sitter jag fast i vågträsket. Jag hatar den, men samtidigt är jag beroende av den. Den har liksom blivit ett levande väsen, som ett litet elakt husdjur som bosatt sig i ett hörn av sovrummet och dreglande bökar omkring bland diverse gamla tofflor och nedfallna morgonrockar. Och på nätterna kravlar den runt i sovrummet och hasar fram till min säng och står och flåsar som en överårig, rosslig tax. Och så väser den: ”Hörrödu Fetto, åt du pizza igår? Du måste tänka på procenten, din mulliga moderat!” Och så hasar den tillbaks igen och somnar bland lumpen och väntar på att det åter ska bli morgon och att mina bara fötter ska bestiga den igen så att den åter får leverera sina vidriga sanningar.
Jacke Sjödin
Undertecknat
Jag trodde jag spelade badminton
12
Ganska ofta har vi en inre bild av hur vi ser ut i olika sammanhang. Och ibland krackelerar den där bilden fullkomligt. Det kan säkert vara nyttigt för den så kallade självbilden, men det kan också vara förödande för det lilla självförtroende man eventuellt en gång hade. Detta sagt som introduktion till nedanstående nedslående historia. I den ständiga jakten på god vigör försöker jag ägna mig åt diverse sysselsättningar av motionskaraktär. Det är lite tennis här, lite innebandy där och lite jagande av mina fem barn både här och där. Men den motionsidrott som har legat mig allra varmast om hjärtat, det har varit badminton. En perfekt mix av lek, tävling, flås och teknik. Jag började motionsspela badminton redan 1992. Ganska snabbt kände jag att jag utvecklades. Jag blev bättre och bättre för varje match, och efter några år kände jag att jag i det närmaste var en fullfjädrad badmintonspelare. Jag var snabb, lätt, uthållig, smidig, stark och tekniskt närmast fullfjädrad (ursäkta uttrycket.). Jag hade kunnat ge vilken elitspelare som helst en match! Men så hände det en dag för några år sedan att en kompis följde med för att vara publik under en av mina badmintonbataljer, och denna kompis hade samma dag köpt en
ny fin videokamera. Och han roade sig under matchen med att från alla vinklar och vrår filma mig och min badmintonpartner under den timslånga kampen (som jag för övrigt förlorade). När vi kom hem så kopplade vi in videokameran i TV:n, och jag ska erkänna att jag hade relativt höga förväntningar inför det jag skulle få se i rutan. Det hade varit en bra match, och jag väntade mig något som kunde tas för ett sportspegelinslag med en muskulös, spänstig Sjödin in action - en atlet som for som en furie runt banan med ett snyggt, hårt tillslag på bollen, resulterande i ett ekande ”smack, smack, smack” runt väggarna i badmintonhallen! Men när filmen började rulla brast något inom mig. För det var ingen muskulös atlet där i rutan. Filmens huvudperson var istället en tjock, flintskallig farbror. I slow motion!!! Han rultade runt banan på ett besynnerligt klumpigt sätt, och han var illröd i ansiktet hela tiden och stånkade och stönade så att man var sugen att omedelbart kasta sig över honom och ge honom hjärtmassage! Han var smidig ungefär som ett kassaskåp, och han slog fjösiga, aviga, lösa slag resulterande i spridda ”kloink, fjutt, klick”. Under ett par sekunder var jag säker på att det inte var jag! Att han hade filmat andra personers badmin-
tonmatcher också (sin farfars, typ). Men mycket snart insåg jag fakta. Och jag stod alldeles stilla och stirrade in i TV:n och kände plötsligt det mentala bråddjup som fanns mellan min inre bild och den sanna bilden. Det var faktiskt jag! Den trinde farbrorn hade mina brallor och samma t-shirt som nu låg genomblöt av svett i badrummet, och dessutom mötte han samma spelare som jag just torskat mot, så det fann - tyvärr - inga tvivel. Då slutade jag spela badminton. Jag höll mig på behörigt avstånd från badmintonhallen i ett par år, innan jag till fullo hade bearbetat upplevelsen framför TV:n, och pulvriserandet av mig själv som idrottsatlet. Någon som vill ta ett parti luffarschack? Jacke Sjödin
Undertecknat
Medelsjödin och statistiken
12
I den förträffliga publikationen Statistisk årsbok läser jag ett kapitel med titeln Familjen Medelsvensson (The average Swedish family). Där kan jag jämföra mig och min lilla familj med medelfamiljen i Sverige, och sådan kunskap kan vara synnerligen bra att ha i bakfickan när det vankas familjeråd eller gräl med frun. (Förresten heter Medelsvensson numera Medeljohansson, då Svensson kommer först på nionde plats, slaget av bland andra Medelnilsson och Medelpersson.) Exempelvis är det ett evigt kackel från barnen om att vi ska skaffa husdjur (i nuläget har vi bara silverfiskar och blomflugor), och ett frekvent förekommande argument i sådana diskussioner är: - Alla andra har ju husdjur! Men se då kan pappa hala fram kalla fakta och berätta att så inte alls är fallet! Faktum är att bara cirka 50 procent av landets barn idag har ett husdjur, så mitt motförslag är att vi i så fall håller oss strikt till statistiken. Jag kan alltså möjligen gå med på att skaffa en halv katt. Ett annat ämne som jag fastnar vid är Mäns fetma, eftersom där finns en del tröst att finna. För om frun en dag ger mig en rak höger i bilringarna, och börjar vifta med träningspryttlar och årskort på ”Snuskis och flottis” eller vad det heter, ja då kan
jag numera säga att jag åtminstone är normal då 57 procent av svenska män i min åldersgrupp i olika grader är överviktiga. I det sammanhanget konstaterar jag vidare att det måste vara tryckfel i publikationen vad gäller konsumtionen av godis, eftersom där står vi äter cirka tre hekto per vecka. Det måste vara alldeles fel, det ska troligen vara per timme, och då är jag nog statistiskt normal. Men riktigt intressant och användbar blir statistiken när det handlar om ekonomiska utlägg. Ta exempelvis utlägg för underkläder! Äntligen har jag det svart på vitt: Kvinnor spenderar tre gånger mer pengar på underkläder än vad män gör! Ha ha ha ha ha ha ha ha!!! Jag visste det! Det är dit pengarna går! Tre gånger mer, det är ju inte klokt! Rent matematiskt innebär det att frun hostar upp cirka 36 kronor per år på underkläder, tvi vale! Och kvinnor lägger ner dubbelt så mycket pengar på kläder och skor och sex gånger så mycket pengar på den personliga hygienen! Att de ska behöva satsa så mycket pengar där, de är ju redan så rena! Fast frågan är här också vem som drabbas statistiskt alla de gånger frun köper även MINA hygienartiklar, typ Revaxör och vårtplåster? Vi män tycks i alla fall rent
statistiskt ha helt andra intressen. Bland annat inhandlar vi dubbelt så mycket alkohol och tobak som kvinnorna. Dessutom kan jag konstatera att män i min åldersgrupp i Sverige äger fyra gånger fler renar än vad kvinnorna gör. Och matematiskt stämmer det perfekt på även vår familj: Min fru äger noll renar. Och noll gånger fyra, vad är det? Jag slår igen statistisk årsbok och grubblar över herr och fru Medelsvensson. Statistiken bör säga oss en del om hur vi faktiskt lever år 2009. Om vi vill åstadkomma ett jämställt samhälle, så ligger uppenbarligen en del av ansvaret på att vi alla bör se över våra vardagliga rutiner och försöka åstadkomma en förändring i vårt vardagliga Svensson-liv. Med alla medel! Jacke Sjödin
Undertecknat
Den urkassa målaren
12
Jag tror att alla de här bygg-om-dittfula-hus-till-rena-rama-palatsetprogrammen på tv är skadliga för oss. Jag talar alltså om program av typen Arga snickaren, Bygglov, Roomservice, Sveriges fulaste hem, Äntligen hemma, Extreme Home Makeover, Sommartorpet, Nytt läge, Från koja till slott, och så vidare… De flesta av de här programmen är upplagda på ungefär samma sätt. De plockar något ruckel med lagom olyckliga ägare och tar dit 45 hantverkare och ett par långtradare med byggmaterial. Och så kommer någon stilig, ung gaphals och skriker och domderar och leder det hela, och så gör de om rubbet på ett veckoslut! Sedan kommer ägarna hem och skriker ”OH MY GOOOOD” (eller motsvarande på svenska, förslagsvis ”DET ÄR INTE SAAAAAANT”) och håller händerna för munnen och kramar den arga gaphalsen, och traskar runt i sitt nya topprenoverade hem, och sedan levde de förmodligen lyckliga i alla sina dagar! Och själv sitter man dreglande i sin alldelas nya kåk (som innehållsmässigt bara hårfint skiljer sig från containern ”Brännbart” på återvinningscentralen) och väntar på att TV Träsk ska knacka på dörren och storma in och fixa allt på en vecka. Men det händer som bekant inte. Själv för man nöja sig med att skrika ”OH MY GOOOOD” när elräkningen kommer.
Så varför tittar vi på de här programmen då? Tja, det är tydligen olika. En snabb surfning på internet tyder på att en skrälldus damer kollar på programmen mest för de tjusiga hantverkarnas skull. De sitter i tv-soffan och längtar efter att Matte ska komma in genom deras dörr, brunbränd och svettig med åtsittande vit t-shirt och snickarbälte. Jag testade att själv göra en sådan entré hemma, men frun var helt likgiltig. Och jag kan förstå henne. Småsvettig är jag ständigt, brunbränd kan jag aldrig bli, jag äger inget snickarbälte, och med åtsittande vit t-shirt påminner jag mest om Muminpappan. Och jag är dessutom rätt oduglig på att renovera. Vi tänkte måla om en smal hallpassage här hemma i en lite mörk, mysig nyans. Jag stod och valde bland de här små fåniga remsorna som visar färgaffärens miljoner kulörer och hittade till slut en trivsam färg, typ ”kaffe med mjölkskvätt”. Men det blev alldeles bajsbrunt! Barnen vågar knappt gå igenom denna hall, som för övrigt just nu går under benämningen ”ändtarmen”. Och förresten har jag upptäckt en grej som är synnerligen märklig med de här inredningsprogrammen! Jag undrar nämligen var de gömmer alla prylarna! I bilderna ”FÖRE” är det alltid drivor av saker överallt i dessa eländiga hem, men vid bilderna ”EF-
TER” finns det oftast inget annat än en glänsande dator (utan sladdar) och en skål med citroner. Typ. Var är allting nånstans??? Man borde göra ett uppföljningsprogram som visar hur de här superrenoverade fastigheterna ser ut tre år senare, då det är tidningshögar i alla hörn, pastellkritstreck på väggarna, och soffor som har fått huvuddelen av sin färgnyans från chokladbollar. Som i riktiga hem. Jacke Sjödin, nybliven husägare, 5-barnsfar och urusel hantverkare.
Undertecknat
När kommer tomten? Allehanda specialister på barnuppfostran säger att man aldrig ska ljuga för sina barn. De klarar av fler och hårdare sanningar än vad vi vuxna tror, säger förståsigpåarna. Jaha, säger jag, och hur gör vi med frågan om tomtens existens? Mina barn tror STENHÅRT på tomten. Och jag har förstås ljugit tungan blå när dom frågat mig saker kring denna mystiska herre med sin röda luva och sin obegripliga förmåga att hinna hälsa på två miljarder barn under ett dygn. Har jag gjort fel då? Borde jag egentligen säga sanningen, hela sanningen och inget utom sanningen när min sexåring frågar: - Pappa, när kommer tomten? - Sorry grabben, tomten är båg. - Va??? Men han kom ju ifjol! - Nej, det var morfar som hade klätt ut sig. Han bytte om på muggen i källaren. Tyst, jag ser på TV! - Men pappa, han hade ju paket med sig till oss. Saker som stod på min önskelista. - Dom grejerna hade jag köpt på stormarknaden dan före julafton. Face the facts min unge vän, tomten är humbug. Nej, så säger jag självfallet inte. Jag trotsar uppkäftigt alla specialisterna och kör på tomtelinjen några år till. Och i år har jag till och med tomtedräkten redo. Jag köpte den redan i
slutet av september bara för att vara säker att inte göra samma misstag som ifjol. Då firade vi julen hemma. BARA vår egen lilla familj. Och allt var minutiöst förberett. Granen var klädd, skinkan griljerad, klapparna inslagna, gröten kokad, snapsen kyld, you namne it... Men just när Pluto hoppar in i julgranen på tv i evighetstevetraditionen Kalle Ankas jul, så fryser jag till is. TOMTEDRÄKT!!! Jag har ingen tomtedräkt! Detta har alltid skötts av äldre släktingar, jag har totalt glömt bort den detaljen, och det finns inte så mycket som en vit polisong i denna lägenhet! Sekunden senare sitter jag i bilen och jagar staden runt efter en tomteförklädnad, men vid den tiden på julafton var allt givetvis julaftonsstängt. Förutom Statoil. Där köpte jag i panik en påse bomull och maskeringstejp. Väl hemma hittade jag en gammal röd täckjacka, fruns avlagda brillor och en röd toppluva med gul text KALMAR FF. Och så tejpade jag fast bomullen på kinderna, vände toppluvan ut och in och körde igång. Och det gick fint. Fast jag hade bomull i käften till tredjedag jul. Men i år är jag alltså bättre förberedd inför den lögn jag glatt ska fortsätta att leverera till mina små telningar. Det förljugna faktumet att tomten existerar. Jag tycker att det är ett barns rättighet att få tro på tomten. Och jag
JUNSELE MASKIN & MEK mån-tors 07.30-17.00 Fredag 07.30-14.00 lunch 12.00-13.00
12
Tel. 070-21 25 765
minns så väl hur det var för mig den dagen tomtebubblan sprack. Det var julafton i Röån. Snön låg vit på taken. Kalle Anka var avklarad, och pappa säger den klassiska repliken: - Jaha, nu tror jag det är dags att åka in till Junsele och köpa tidningen. Från det att dörren slog igen efter honom sprang jag från fönster till fönster i spänd förväntan, och varje ruta immade igen av min upphetsade andhämtning. Jag minns inte om jag faktiskt visste att det var pappa som var tomten eller om vanans makt gjort att hans tidningsköpartrick var signalen för den riktige tomtens ankomst, men jag minns min besvikelse just denna jul när pappa kommer hem igen och faktiskt har KÖPT tidningen och lugnt sjunker ned i fåtöljen med pipan i munnen och börjar läsa om översvämningar i Bangladesh. Jag bröt förstås ihop, men möttes av torra repliker att jag väl var på tok för stor för att tro på tomten. Vadå, 24 år är väl ingenting! God jul! Jacke Sjödin, 5-barnsfar och tomte på loftet
God Jul & Gott Nytt År önskar Janne & Johan