Tradgardsbutik & Cafe

Hos oss väntar en välfylld

butik med fina växter och god rådgivning.

Inspirationen får du på köpet!

Trädgårdscafeet serverar grillade surdegsmackor med spännande innehåll och kabröd från Tewes Konditori.

www.gronasystrar.se

På Pomeranshuset serveras italienska smårätter och luncher i orangerimiljö.

Vi har fullständiga rättigheter och erbjuder spännande viner och övriga drycker från Italien. I vårt café kan du njuta en god espresso eller cappuccino.

Här hittar du olivoljor och matdeli från Italien samt fröer från anrika familjen Franchi.

Delta på vin- och olivoljeprovning, pastakurs, aperitivikvällar.

All info på www.pomeranshuset.se

Ppettider

Från 3 juni onsdag–lördag kl. 11-18.

Första Aperitivikväll är 1 juli därefter alla onsdagar kl.18-22 hela sommaren. Långgatan 3, Ljusdal, telefon 070-663 90 70 stannade på fäbodarna fram till hösten.

— Att det var populärt att vara skojänta har man förstått. Jag tror att det var socialt och trivsamt på fäbodarna, säger Kerstin.

Livet på fäbodvallen innebar hårt arbete från tidig morgon till sen kväll. I en bok om Bergmans skojegård på Harsavallen, som Järvsö Hembygdsförening gett ut, redovisas noggrant hur en vardag för en fäbodstinta kunde se ut. Där står det följande: ”Skojäntan måste upp tidigt för att hinna med allt arbete för dagen. Redan halv fem steg hon upp och klädde sig. Så gick hon in i stugan för att tända elden under meskitteln och murpannan samt koka kaffe”.

— Man skulle vara uppe innan hin håle hunnit komma upp och fått på sig tofflorna, säger Cecilia om klockslaget då skojäntornas dag började.

Någon morgontoalett hanns inte med, fortsätter beskrivningen i boken. Skojäntan strök istället undan håret och satte på sig en ”haschtrasa” över huvudet, det vill säga en sjalett. Sedan drack hon en kopp kaffe innan det var dags att bege sig ut till fäxet (ladugården). Där skottade hon ut gödsel och sopade golvet innan hon satte sig för att mjölka.

Om dagarna följde skojäntorna djuren ut i skogen för att se till att de inte togs av något djur. Det fanns nämligen mycket björn i hälsingeskogarna på den här tiden. För att locka till sig korna användes så kallad ”kulning”. Kulning var ett arbetsredskap som skojäntorna använde på väg till betesområdet och på vägen hem igen. Melodier i moll användes när man kulade.

...och härifrån får vi våra härliga gamla bilder Alla bilderna i den här artikeln kommer från helsingebilder.se. Det är en intresseförening med fleratalet intressentar, till exempel Järvsö Hembygdsförening och Ljusdalsbygdens museum. Magasin Järvsö är otroligt tacksamma för att vi får använda bilderna och kunna sprida dem till alla er läsare.

— Kulning är väldigt intressant. Det äldsta och förmodligen rätta ordet är gala. Gala kommer från ordet galder som betyder trollsång. Det känns som att det är något magiskt med kulning. Genom att kula kunde man locka till sig korna, säger Cecilia.

Men kulning biter inte på alla sorters kor. De enda som lyssnar till kulningen är fjällkor, inte några ”Bregottkor”, som Cecilia kallar dem.

— Fjällkor är musikaliska och har det i generna. De är kloka och intelligenta djur. Det är fascinerande vilken effekt kulning har på fjällkor,

Om det nu var någon som trodde det så är det här inte den nya brukaren på Svedbovallen.

Det här sättet att sjunga kan höras flera kilometer. Förutom att ha effekt på fjällkor påverkades även getter och älgkor av kulningen. Det påstås även att björnen gillade sången.

Näverlur var ett annat arbetsredskap. Det användes för att skrämma bort björn och för att skicka signaler mellan fäbodarna. Exempel på signaler kunde vara att de skulle akta sig för björnen eller att någon bortsprungen ko var hemma igen.

— Den var den tidens mobiltelefon, säger Cecilia Bruce.

Framåt kvällen tog skojäntan med sig korna hem till fäboden igen. Där väntade mjölkning och matning av korna, sedan var det dags att ta hand om mjölken. En stor del av arbetet handlade om att konservera mjölken och ta hand om den, genom ystning och messmörskokning. När kvällen hunnit bli sen skulle skojäntan hinna laga någon mat till sig själv också. ”Nu var det kväll men mer arbete återstod. Hon skulle bära in ved, pumpa vatten och tvätta upp ostkläde och handdukar, skura bord, sopa golven med mera”, står det i boken om Bergmans skojegård. Klockan hann bli både 21 och 22 eller mer innan fäbodstintorna fick gå till vila. Skojäntorna var aldrig sysslolösa, berättar Kerstin Mickelsson.

— När man gick längs stigarna i skogarna stickade eller sydde man. Det kunde vara en skjorta eller något att ta med sig hem. På kvällarna fortsatte arbetet med att konservera mjölken. Det kunde ta flera timmar, säger hon.

Förutom att livet på vallen innebar hårt arbete och långa dagar fanns det förmodligen stunder då skojäntorna hann sätta sig ner och prata med de andra. Kanske över en kaffetår på farstukvisten. När en skojänta hade namnsdag sattes björkar kring bron och andra skojäntor bjöds över på kaffe. Ibland kom det även besök upp till vallen.

— Jag tror att det var festligt när folk kom från hemgården till fäbodarna. Ibland kunde det nog vara en fästman eller tilltänkt pojkvän, säger Kerstin Mickelsson.

Det fanns som sagt mycket björn i skogarna på den här tiden. Kvinnorna blev kanske lite speciella efter att ha tampats med björnar, tror både Cecilia Bruce och Kerstin Mickelsson.

— Man valde noag ut vilka kvinnor som passade som skojäntor. De kunde inte vara blyga eller rädda av sig precis, utan var tvungna att vara handlingskraftiga och inte rädda av sig. Man kunde ju få tampas med både björnar och luffare, säger Cecilia Bruce.