Varfor inte?

ET LUSTIGA MED livet är att man är med om saker som man, då man upplever dem, inte har en aning om hur det kommer att påverka ens liv framöver. Det var maj 2004, när min man kom hem och sa "Vad tror du om att flytta till Whistler, Canada, i ett par år?". Vi hade två små pojkar på 1 och 3 år, och hade någon månad innan skrivit på för att köpa ett hus i Lillhaga, Ljusdal. Mitt första svar var "NEJ!", men maken känner mig väl och vet att ibland kan det löna sig att fråga efter en stund igen. Jag brukar nämligen säga "Jag kan visst vara spontan – ge mig bara 30 minuter", och det var väl ungefär så lång tid det tog för idén att landa även hos mig och jag tänkte "Varför inte?".

Så januari 2005 bar det iväg, fyra stora väskor, två skidväskor och två barnstolar med siktet inställt på Whistler, Canada. Det enda jag kände till om Whistler var att de hade Nordamerikas största skidsystem.

Väl i Whistler fick jag ofta höra "Alla kommer för vintern, men stannar för sommaren". Sommaren kom och jag insåg att livet i byn stannade inte av för att vintern var över. Tvärtom! Det levde upp än mer – ända skillnaden var att utrustningen bytts ut. Skidställen på torget var nu cykelställ, varannan sittlift byttes ut mot en som man kunde lasta cyklar på, det fanns en myriad av stigar i skogen där folk cyklade och för turisterna var after skin ersatt med after bike. Alla uteserveringar var fullsatta och butikerna hade öppet långt in på kvällen. Whistler Bike Park hade bara öppnat ett par år tidigare och innan dess var Whistler en spökstad på sommaren – svårt att tro med allt liv och rörelse vi upplevde.

Sommaren 2007 kom Lars med sina söner och hälsade på. Vi hade ordnat så Lars skulle få testa cykla i bike parken. Lars spontana svar var "Aldrig!", men lite likt mig så gick det 30 minuter, och så kom ett "Varför inte?", och någon timme senare satt Lars i liften och där såddes fröet till vad som senare skulle komma att bli JBP (Järvsö Bergscykel Park).

Sommaren 2016 flyttade vår familj hem till Sverige igen. Packningen var lite annorlunda…

Den hade svällt till en container. Inga barnstolar längre, förvisso några par skidor, men den stora skillnaden var fyra cross country­cyklar, tre downhill­cyklar, två dirt­cyklar och en trick­cykel till trampolinen. Cyklingen hade blivit en del av vår vardag. Tack vare åren i Whistler förstod jag hur mycket positivt cykelutvecklingen bidrog med till byg­ den – att butiker och restauranger kunde gå från att bara ha öppet på vintern till att ha öppet året runt, bättre folkhälsa, hur antalet människor som bor i Whistler konstant ökar för nu kan man försörja sig året om, vilket gav mer skatteintäkter till kommunen som sedan investerades i bygden, men jag hade aldrig en tanke på att jag en dag skulle vara med och utveckla cyklingen någon annanstans.

Jag hade nog skrattat och om någon sa det till mig då och tänkt att "Nej, det kommer aldrig hända"… men så var det detta med hur livet ter sig... Väl tillbaka i Sverige hade jag en idé om ett event där man skulle cykla och besöka olika producerande gårdar, och med lite hjälp på traven så formades Järvsö Gårdstramp. Det ledde till att jag fick möjlighet att engagera mig både genom jobb (Destination Järvsö) och ideellt i Järvsö Bergscykelklubb (vår lokala cykelklubb) för att hjälpa till att utveckla cyklingen vidare i Järvsö. Jag träffade Fredrik Jelk, som var en annan eldsjäl som nyligen flyttat till Järvsö med sin familj. Vi började drömma i liten skala. Ofta började det med "Tänk om", men rätt snart så följdes det av ett "Varför inte?", och drömmarna växte. Nu står vi här ett par år senare – med en skills park med två pump tracks där vi haft VM­kval och med nya cross country­leder klara, och fler på gång, och jag tänker att just det här med att fråga sig själv "Varför inte?", det kanske vi ska göra lite oftare i livet…

/Amanda Sandahl