Konst & teknik – att välja

Att v채lja Fyra samtal om grafisk design

Att välja — Fyra samtal om grafisk design

Jens Schildt

Peter Ström added Jens Schildt and Mattias Jakobsson to this chat 2007–04–11 19.42

P — Jo alltså, vi håller på med en publikation till en utställning vi ska göra. Publikationen innehåller en serie intervjuer med fyra andra grafiska designers – Martin Frostner, Henrik Nygren, Andreas och Fredrika – och handlar om hur man fattar beslut inom grafisk design. På vilka grunder man gör sina val, vad man förlitar sig på.

Vi försöker hitta en struktur där besluten fattar sig själva.

Till exempel kan en struktur vara tid. — J M — Varför tror du att det är så jobbigt för oss att fatta beslut själva?

För mig handlar det om att komma ifrån en diskussion om ”fint och fult”. Om en struktur eller ett system genererar ett beslut så kommer man lättare bort från den typen av diskussioner. — J

Jag fattar. — J P — Vi tänkte att det skulle vara kul att prata med dig om det här.

Du har ju mycket gemensamt med oss. Du har gått i min klass och jobbar på många sätt som vi gör, samtidigt är du kvar i en skolmiljö där man kanske tänker lite annorlunda.

M — Hur menar du?

Om man inte begränsar möjligheterna från början kan alla beslut vara relevanta. — J P — Och då är det enklare att lägga ut besluten på ett system för att slippa bestämma själv?

Ja. Vi pratar mycket om såna saker här också. Eller snarare hur man undviker att själv fatta beslut. — J

Om allt är möjligt är man mer beroende av slumpmässiga och godtyckliga beslut, vilka kan vara svåra att argumentera för om man inte har ”tur” och personen gillar det hon ser.

Men då är samtidigt ”smaken”

M — Vi hade senast i dag precis en sån diskussion.

P — Ni lägger ut besluten på olika system eller dylikt?

eller ”fint och fult” där och bestämmer igen. Det vill jag försöka undvika. — J

P — Vi pratade med Martin Frostner om just det, att bli förförd av en idé. Man gillar idén så mycket, men inser – kanske för sent – att den faktiskt kommunicerar något annat eller bara inte fungerar.

P — Har du något lite mer konkret exempel på ett sånt typ av beslut?

Ja, till exempel arbetar vi på en bok nu till skolan. En årsbok.

Vi bestämde att vi skulle göra en bok med 365 sidor, för att göra en visuell representation av ett år på skolan. Vissa dagar är det fullt hus och ibland händer ingenting. De dagar då det inte händer något måste alltså bli tomma sidor i boken.

Det visade sig dock att 60 procent av boken har tomma sidor. — J

Visst, det är sant. Men å andra sidan så är kanske de tomma sidorna lika motiverade som mycket annat som publiceras idag. Det blir ett ställningstagande och en kommentar i sig. — J P — Men då gäller det också att det kommuniceras. Att man verkligen förstår att det är så, eller hur? Backar upp de tomma sidorna så att säga.

Just precis. — J M — Varför tror du att man attraheras av ett sånt arbetssätt?

För mig är det ett försök att komma ifrån normer och göra något nytt. — J

—J

P — Om begränsningen hindrar produkten från att kommunicera sitt innehåll, men är väldigt intressant i sig själv, är det då fel att gå vidare?

Nä, någon gång måste vi introducera ett nytt sätt att se på saker. — J P — Så det är okej att formge en bok och kräva att folk läser en manual för att förstå den?

Ja abslout. Idén kommuniceras kanske inte första gången, men efter ett tag börjar folk förstå. — J

M — Att använda arbetssättet som katalysator, för att komma på saker som du inte skulle göra annars?

Precis och för att sätta upp begränsningar för sig själv.

Annars är ju allt möjligt. — J

Mmm, det är då man börjar tveka på om det bara är ett bra koncept men en dålig lösning. — J 10

Mmm, tiden är den bästa restriktionen. — J P — Men tänk om man gör ett ogenomtänkt val då? Att folk bara ser den där färgen jag valde och missar innehållet?

The character of the speaker is one of the M — Men förcomponents att komma tillbaka till three needed in a rhetorical s det där med att inte vilja välja.

Okej, så här: En grafisk uaition; a speech and a listener are välja the oth Det är intressant att det är designer ska inte behöva jobbigt att allting är möjligt. Jag typsnitt eller färg. De ska two.

The emotional reaction that the speec förstår verkligen vad du menar komma av sig själva. — J det, men det ärmatter) skumt att (or med printed evokes in the listener/ vi tycker så egentligen. Våra P — Jaså? Hur då, ur idén? reader are described in terms of pathos, an farföräldrar lär inte riktigt ha brottats med samma problem.

Ett exempel är en bok som theDetcontent thepå spee borde ju vara en and dröm att facts provided jag gör åt femin studenter kan göra vad man vill, men Konstfack. En av dem gör ett areman defi ned as logos. istället väljer vi att välja bort en typsnitt som examensarbete och massa saker medvetet.

M — Vi har stött på liknande problem ganska många gånger.

Jag tycker det säger en del om det sättet att jobba på. Det finns en risk för nya problem.

P — Till exempel vet jag att jag kommer grubbla länge på ”småsaker” som färgval.

Därför kanske jag ignorerar de besluten helt tills i sista sekunden då jag väljer färgen på plats hos tryckeriet för att jag vet att det sen kommer vara för sent att ångra sig. Nästan för att jäklas med mig själv, men mest för att slippa grubbla.

självklart använder jag det. Fult eller snyggt spelar ingen roll. — J

Aristotle defi nes rhetoric as »the faculty o P — Eftersom vi numera sitter på alla verktyg, så behöver vi välja observing in any given case all the availbort snarare än välja till? able means of persuasion« 6 . The definition Ja precis, förut var det en puts dröm. an Nuemphasis kan vi göra vad vi on the uniqueness of eve vill och blir helt låsta av alla situation, that one— Jspeech–or text–cannot möjligheter.

—J use the same means11 of persuation as another. Persuasiveness here means to create

P — Fast det är ju rätt sällan man är i den situationen?

Att de inte ser tanken bakom och förstår att det är mer än god smak. ”Vilken fin affisch!” Är det en dålig sak, om gemene man skulle säga så?

Mmm, det kanske var ett för tydligt exempel kom jag på.

Men principen finns där ändå, det är såna lösningar jag vill komma åt. — J

Nej, det är bra för välbefinnandet. — J

M — Jag förstår vad du menar. Vi är också väldigt attraherade av den typen av lösningar.

P — För jag har ibland kunnat bli stött av sånt. ”Vadå, det är konceptet som är det fina, det här är ingen utsmyckning!”

Men jag har kommit ifrån det rätt mycket numera känner jag. Att göra något fint är inte helt fel heller. Att lyckas med kombinationen fint och intressant är ju också svårare och mer spännande än att bara göra något smart.

P — Att det löser sig självt.

Mmm, produktionskostnader är också en bra restriktion för beslutsfattande. — J P — Precis. En folder som är en affisch som är en bok, typ.

För mig gäller det nog generellt att komma så långt bort från att ”måla en tavla” som möjligt... — J

Det är inget jag funderar på.

Jag litar på att det blir ”fint”. — J P — Okej.

M — Hur menar du då?

Var det allt? — J Myten om konstnären som lägger ned flera år på att göra ett mästerverk etc. — J

P — Ja tack, vi måste reflektera lite över det här nu ett tag.

Jättetack, det var mycket intressant!

P — Rödvinspoeten som ”känner sig fram”? Eller kanske rödvinsmålaren i det här fallet.

•

Just det. — J P — Betyder det att att du tar illa upp om någon skulle uppfatta dina saker som ”fina tavlor”?

12

Andreas och Fredrika

10 april 2007 kl. 17.30 skrev Konst & Teknik:

Hej Andreas, Hej Fredrika, Tack för igår. Det var kul att höra lite hur ni jobbar och tänker.

Det var dock mindre roligt att märka att hela vår inspelning av samtalet var totalt olyssningsbart. Av någon anledning har vi fått ett unisont, kontinuerligt brus som ligger som en hinna över hela inspelningen och gör det helt omöjligt att höra vad som sägs. Vi har ju redan gjort två inspelningar på samma sätt utan problem, så vi blev minst sagt förvånade och förkrossade när vi märkte detta igår kväll!

Vår gissning är att lysröret som satt i närheten av mikrofonen kan ha haft ett elfel och påverkat inspelningen på något sätt. Men hur det kunde ske har vi ingen aning om. Hur som helst så har hela samtalet gått förlorat i bruset, och vi har blivit tvungna att tänka om.

Vi har idag suttit och försökt gå igenom vårt samtal ur minnet.

Utifrån det vi kommer ihåg försöker vi att göra en kortare sammanfattning i e-mailform istället. Vi skickar texten fram och tillbaka någon gång och sen använder vi den ganska rakt av i publikationen.

Eftersom vi bara kan skriva ner vår uppfattning om vad vi pratade om så vore det grymt om ni ville läsa, rätta och komplettera där vi missuppfattat eller inte riktigt kommit ihåg allt. Vi har också lagt till några följdfrågor, så att det inte bara ska kännas som en upprepning av igår.

Hur känns det för er? Skulle ni ha tid att lösa allt på det viset?

Vi har ju en ganska tajt deadline så vi skulle behöva få svar inom de närmsta dagarna i så fall.

17

Nedan följer i alla fall en nedkortad sammanfattning av vårt samtal, enligt vad vi kommer ihåg. Kanske återkommer vi med ytterligare någon fråga om det dyker upp något, eller en följdfråga på något ni säger. Känner ni att det är något annat ni vill tillägga så är ni naturligtvis också välkomna att göra det.

Som vi förklarade igår så vill vi ju att vår publikation ska behandla olika frågor om hur man som formgivare tänker kring sina beslut.

Om vi förstod er rätt så jobbar ni ofta utifrån två olika typer av beslutsgrunder, en grund som man kanske kan se som idé- eller konceptbaserad och en mer visuell eller estetisk grund. Sen låter ni era beslut få luta sig på antingen den ena eller den andra grunden, eller att ni låter dem får korsbefrukta varandra. Har vi förstått er rätt så?

Vi använder de verktyg (estetik) och de tankar (idéer) som på bästa sätt hjälper till att kommunicera den effekt vi vill framkalla. Det ena eller det andra kan komma först men samverkar alltid i den slutliga helheten. Under vägen kan man fylla på med det som behövs. När vi får en uppgift börjar vi alltid med att studera de estetiska och idémässiga förutsättningarna och möjligheterna.

Ni berättade ju i början av vårt samtal om att när man jobbar som ni gör, när man är två, så måste man alltid motivera sina beslut för varandra. Något som gör att man alltid trimmar sina argument och ser till att det finns en anledning till alla val. Ni nämnde något om att ni ibland brukar slänga in er i diskussioner om vissa beslut mest för att testa er själva, för att se om ni kan komma på en bra anledning till ett val utan att ni egentligen kanske har en. Vill ni utveckla det? Vad tycker ni man kan få ut av ett sånt arbetssätt?

Att tänka på nya sätt. Det som man själv kanske tycker är banalt, eller ligger för långt ifrån det man vill säga, kan den andra utveckla eller se på ett annat sätt. Något som vi också gör är att byta åsikt med den andra och argumentera för denna istället för sin egen, och på så sätt se problemet ur en helt ny vinkel.

Ibland kan det också vara så att den andra vet vad man vill säga, utan att man själv vet det (eftersom vi vid det här laget, tio år, känner varandra väldigt väl), då vi har samma referensramar.

eller leta efter anledningar till ett beslut. Att vissa beslut som man kan tyckas ta på en intuitiv grund samtidigt ändå har en anledning.

Inte av en rationell karaktär utan mer på grund av historia, kultur och vem man är. Och den anledningen till att man tycker eller känner något kanske är grund nog för ett beslut.

Hur ser ni på det, tycker ni att den typen av beslut kan väga lika tungt som ett mer rationellt beslut? Finns det egentligen mer eller mindre bra beslut? Vilka anledningar brukar väga tyngst när ni är oense och måste bestämma er?

Om idén stämmer med den effekt man vill uppnå spelar det ingen roll om den är intuitiv eller rationell.

Vi brukar alltid komma på intuitiva idéer i början av ett projekt och efter att vi analyserat problemet eller ämnet så kommer vi även på rationella idéer. I slutändan så vinner den idé som bäst stämmer med effekten. Vi jobbar också med många delar som ingår i en kommunicerande helhet, därför kan det också finnas plats för både det intuitiva och det rationella i samma produkt.

En tredje del som vi alltid också behandlar är ”känslan” som vi vill att slutprodukten ska ha. Den kan vara taktil eller visuell.

När ni pratar om effekt, vad menar ni mer specifikt då? Vad är en effekt? Syftet med produkten ni gör?

Effekten är den känsla som betraktaren får när den tar i eller ser den fysiska produkten. Att få någon att tänka, eller att få någon att reagera känslomässigt.

Hur brukar ni resonera när ni bestämmer vilken effekt ni vill uppnå och vilken känsla ni vill ha? Utifrån vad tar ni den typen av tidiga, stora beslut?

Med utgångspunkt i uppdraget eller i en adderad idé som vi utöver grundförutsättningarna i uppdraget vill kommunicera. Den tillagda idén förtydligar utgångspunkten ytterligare genom att man ser den från ett annat perspektiv.

Vi pratade också lite om hur tiden var när ni gick i skolan.

Modernismen började långsamt släppa taget om formgivarna och ni berättade att ni inspirerades mycket av Konsthögskolan Valand, där det var populärt med ”svulstig” konceptkonst,”L.A.-style”.

I samband med detta pratade vi ju också om att efterkonstruera 18

19

Ni nämnde Paul McCarthy och någon annan konstnär vi inte kände till. Vem var han? På vilket sätt påverkade de er och ert sätt att jobba?

ni vill testa, utvecklas inom eller bara göra och sedan applicerar på de jobb ni får in, utan att vara överdrivet ”respektfulla” mot kunden. Tycker ni aldrig att det är svårt att motivera egna experiment och egen utveckling för de som betalar er?

Man skulle också kunna vända på det och säga att den inspiration och de ämnen som kunden erbjuder ger oss nya möjligheter att utvecklas och experimentera. Ett osynligt lager kan man ju inte vara, då kan man lika gärna göra något annat. Viktigt är att kunden är med i utvecklingen och hela tiden tar del av alla tankar och skisser successivt under arbetets gång. Målen som man sätter upp behöver inte heller vara så drastiska eller extrema utan kan vara en färg, tryckmetod, typsnitt etc. Det handlar ofta om val man ändå alltid måste göra i projekt som nödvändigtvis inte behöver ”störa” effekten som slutprodukten ger.

Exempel på verk av av Paul McCarthy, ”Blockhead” 2003

Mike Kelley. Ja, Göteborg är ju Sveriges L.A. Länken till konsthantverk och det folkliga, underground, handtryck, serier och musik etc har inspirerat oss mycket. Vi har, istället för att hänga fast vid modernismen och designen, alltid inspirerats av konst. Vi tittade även på grafisk formgivning och reklam från ”förr” som, till skillnad från nutida formgivning, inte styrts så mycket av kommersiella krafter.

Ni jobbar ju mycket med både visuell och innehållsbaserad research. Att ni låter påsprungna historier, former, uttryck och idéer få färga era produkter. Hur resonerar ni runt tydligheten i de referenserna? Tycker ni att det är viktigt att folk förstår varför ni har tagit ett visst beslut, att de kan tolka referenserna? Eller använder ni historierna mer som katalysatorer för att få er själva att gå igång på något?

Ibland måste man berätta (som en del i konceptet) och ibland inte (då idén är så tydlig att man förstår den utan att man måste läsa om den).

Känslan måste förmedlas ­– effekten måste uppnås. Att förstå alla idéer i ett komplext verk lyckas väldigt få med. Då måste man vara väldigt påläst inom grafisk design, grafisk designhistoria, semiotik samt ämnet som det handlar om. För oss är det viktigt att en produkt har en lång livslängd och att man ”upptäcker” och också kanske förstår saker efter hand.

Det skulle vara intressant med ett exempel för att konkretisera lite; er katalog till utställningen ”Svenska Hjärtan” på Moderna Museet till exempel? Hur gick era tankar kring effekt, känsla och konkreta beslut om format, former och referenser där?

Exempel på verk av Mike Kelley, ”Memory Ware Flat” 2001

På skolor och i litteratur om grafisk design så uppmanas man ibland att tänka bort sig själv. Att man ska vara något slags osynligt lager mellan sitt innehåll och mottagaren. För oss som fortfarande har våra utbildningar färska i minnet så kan det ibland kännas som något som kan hålla tillbaka en lite, som gör att man förbjuder sig själv att tänka på sin egen utveckling. Det var därför kul att höra att ni tänkte i princip tvärt emot. Att ni ofta sätter upp mål för saker 20

Utställningen handlade om hur Sveriges identitet har utvecklats och hur den utvecklingen har tolkats av svenska och utländska (med någon typ av koppling till Sverige) konstnärer. Utställningen fokuserade på att visa det mångfacetterade samhället istället för bilden av ett homo21

gent Sverige. Vår idé var att betraktaren skulle få en komplex känsla när hon bläddrar i katalogen. Därför gjorde vi inte en homogen katalog utan en rad olika delar av publikationer med egen identitet sammansatta (ihophäftade) till en helhet. Som om man tagit böcker från en bokhylla och rivit ut valda delar. Fotoalbum, skönlitterära böcker, skolböcker, kataloger m.m. formgivna med inspiration från den svenska bokens historia. De olika delarna i katalogen har därför olika format, papperskvalitet och typografi. Omslaget refererar till en naturromantisk bild av Sverige som var vanlig på böcker från 1900-talets början (Strindberg m.m.) Bilden kommer från en Vivo-butik i Högdalen där det svenska landskapet finns målat som en väggmålning inne i butiken. Denna bild speglar samma dröm om det natursköna Sverige (en klichébild) som på böckerna från 1900-talets Sverige. Typsnittet på omslaget är en moderniserad ”tag”-version av ett Art Nouveau typsnitt (återigen Strindberg) tryckt i en orange extrapris-färg. Det finns även en massa andra idéer och referenser...

Som vi sa igår så tycker vi ibland att det kan vara rätt jobbigt att behöva bestämma saker, t ex en färg eller en storlek. Vi brukar ofta attraheras av att lägga ut besluten på andra, på olika system eller på våra verktyg, t ex datorn. Hur gör ni om ni inte kan välja?

Eller vill välja?

Vi tycker om att ta beslut. Vi tycker om att ta beslut om allt; inredning, mat eller vad det nu kan vara. Men naturligtvis kan det ibland ta längre eller kortare tid att ta beslut.

En annan sak som vi var inne lite på under samtalet, men inte riktigt lyckades konkretisera, var brister i olika arbetsätt. Ni verkar ha en ganska klar metod för hur ni tar era beslut och jobbar med era idéer. Ser ni inga brister i ert sätt att jobba på? Finns det inget som ni tycker fungerar mindre bra? Om inte, grattis!, och hur har ni kommit fram dit? Via erfarenheter av mindre bra arbetssätt?

Trial and error, samt att vi hela tiden har varit intresserade av ”vad som ligger bakom” i stort sett allt i livet. Vi har hela tiden omvärderat och utvecklat vårt tankesätt.

Bästa hälsningar Andreas och Fredrika •

Framsida och uppslag ur katalogen ”Svenska Hjärtan” designad av Andreas och Fredrika.

22

23

Henrik Nygren

Baserat på ett samtal den 30 mars på Ljusslingan 24 i Stockholm

MJ — För drygt en vecka sen träffade vi Martin Frostner. I början av vårt samtal berättade han lite kort om sin bakgrund, varför han jobbar och tänker som han gör, vad han har för designfilosofi kanske man kan säga. Det var ett ganska bra sätt att börja allting på. Det vore kul om du ville göra lite samma sak?

HN — Visst. Jag har jobbat i ungefär 23 år. De första sju, åtta åren jobbade jag på annonsbyrå. Den sista anställningen var som art director på Hall & Cederqvist, som då var landets kanske vassaste byrå med Lars Hall i spetsen. Jag trodde jag hade kommit till själva paradiset. Jag hade ikoner som arbetskamrater, stora och intressanta företag som kunder, hög lön, stor lägenhet och allt man kunde tänka sig. Det fanns ingen hejd på någonting, det glada 80talet helt enkelt. Men egentligen var det helt fel för mig. Inte minst som arbetsplats och vad jag gjorde.

Då, ung och grön, hade jag väl en filosofi, fast jag nog inte visste vad det var, att göra och tänka som alla andra. Vilket ju så klart var en lögn. Jag kopierade tanke och handling, följde strömmen och stod ut med det.

Affisch av Carl Fredrik Hultenheim, typograf och ansvarig för typografiskolan ”Skola Antiqua”.

Jag har ingen formell utbildning som ni två har. Jag sökte men kom inte in på varken Berghs eller Beckmans dagskolor.

Sune Sundahl 1 gav mig dock chansen på en nystartad kvällskurs 27

på Berghs 1985. Parallellt jobbade jag på annonsbyrårer och gick på Carl Fredrik Hultenheims klassiska typografiskolor. Långt senare, 1995, sökte jag och kom in på en utbildning i Schweiz som Paul Rand hade drivit sedan slutet av sextiotalet. Så man kan väl säga att jag var tvungen att jobba mig till erfarenhet – och därmed en slags filosofi.

1990, mitt emellan Berghs och Rand kraschade världen. Då var jag tvungen att börja om. Jag, som många andra, fick mer eller mindre sparken över en natt från Hall & Cederqvist. Sist in först ut. Företaget skulle räddas. Utan att jag ens visste vad min arbetsfilosofi var, eller för den skull vad mina referenser i livet var, fick jag tänka om. Så här efteråt vet jag att jag hade tur. Tur att jag fick sparken och att jag blev tvungen att börja undersöka vem jag var.

När allt det här hände hade jag inga arbeten ihopsamlade.

Ingen portfölj. Det fanns ju liksom ingen anledning. Knappt någonting jag hade gjort under åren på reklambyråerna kändes bra. Eller som mig själv. Detta även om alla förutsättningar funnits i alla projekt som jag hade jobbat med. Meningslöst kanske inte är rätta ordet, men inte långt ifrån, för det finns något att lära i allt. Hur som helst var det rätt tomt bland arbetsproverna.

Jag satt hemma till en början och var rätt rådlös. Jag sökte samma reklambyråjobb som alla andra som, precis som jag, fått lämna sina jobb runt om stan. Efter ett tag gav jag upp jobbsökandet och hyrde istället in mig på ett kontor på Rörstrandsgatan, hos en kompis. Jag började helt enkelt om – och hur det kom sig, kommer jag inte ihåg. Jag kommer inte ens ihåg att jag tog något beslut. Mer att det blev som det blev, att jag där och då började

göra det som kändes mest rätt.

Jag grävde där jag stod och sökte upp alla möjliga kunder runt om Birkastan till att börja med. Det var tuffa tider. Jag gjorde vissa jobb helt gratis och tog betalt av andra. Ju mindre betalt, ju mer egen konstnärlig frihet. Inga stora presentationer, inga beslut på mellannivå, inga utdragna kampanjer med testgrupper, resultatinriktningar eller utvärderingar. Det var pang på. Mindre jobb, mindre kunder och mindre av allt – men bättre, för mig.

Det tog kanske ett halvår eller så, sen började det bli en slags linje i saker och ting. Jobben låg som i rad efter varandra utan att jag förstod hur det gått till.

MJ — Omedvetna val på så sätt?

HN — Ja, av ren slump på sätt och vis. Fast med ett extremt hårt arbete. Det var ju inte frågan om att egentligen vilja sova, utan att allting handlade alltid om att jobba, för att på något vis ge mig fan på att överleva – som nummer ett. Att fysiskt och mentalt överleva, att få mat i magen och inte ge upp. Så det blev vad det blev av allting. Jag har nog mina föräldrar att tacka för mycket här i livet. Inte minst för det där med att aldrig ge upp och att hårt arbete alltid lönar sig om man vet vad man vill.

Christer Strömholm 2 sa någon gång att ”det handlar om arbete”. Han menade väl att det inte finns några genvägar utan att man måste igenom den där vallen där man inte längre vet vad man gör, utan att det bara blir. Det handlar nog om en inre tanke, ett här och nu och om att vara sig själv.

Jag hyrde alltså kontor hos Björn Dahlström 3 som på den tiden var grafisk formgivare men nu är industriformgivare och som alltid varit en av mina bästa vänner. På den här tiden hade inte datorerna slagit igenom för fullt. De hade börjat komma så smått på Hall & Cederqvist, men fortfarande gjordes mycket som förr i tiden. Så jag klippte ihop saker för hand. Det var ”hands on”, det var collage på något vis, fast grafiskt. Björn jobbade på samma vis.

Och de flesta i hela branschen. Allt eftersom tiden gick började Björn intressera sig och skaffa allt fler apparater. Mitt intresse var iskallt – och är så fortfarande. Min uppgift, som jag ser den, är också en annan. Fast innerst inne tycker jag det är hur intressant som helst och skulle nog gärna vilja kunna göra allt själv en dag.

Det rådde en slags kris till en början. Som sen blev till ett lugn, en idé och en filosofi ju längre och ju mer jag jobbade. Jobben blev vad de kunde bli, vad de skulle bli. Utifrån vad jag själv kunde och visste, och inte minst vad jag hade råd till.

28

29

”Eye Bee M” – del av affisch designad 1981 för IBM av Paul Rand, amerikansk grafisk designer känd för sina logotyper åt bland andra IBM, UPS och ABC.

PS — Men efter den tiden, när du kunde se tillbaka på vad du hade gjort, började du fundera mer på ditt sätt att jobba då?

HN — Jo, det hjälpte än mer på vägen när jag kom in på skolan i Schweiz. Det var Yale University som hade drivit ett ”Summer Program in Graphic Design” de senaste 26 åren. Åtta veckors grafisk formgivning med Paul Rand och Armin Hofmann 4 och många andra av världens genom tiderna bästa designers. Och inte bara inom grafisk formgivning, utan alla möjliga dicipliner. Det var fotografer, arkitekter, skulptörer, konstnärer och så vidare. Inte en kotte under 70 år som jag minns det. Jag gick det sista året som skolan fanns. Det var 1995. Året efter dog Paul Rand och man bestämde sig för att lägga ned verksamheten.

Ett par år innan jag åkte till Schweiz hade jag hittat böcker av Olle Eksell och Paul Rand i en bokhandel. Inte för att jag sökt upp dem utan mer av en slump. Det låter möjligen som en kliché, men det var som att öppna en dörr till något helt nytt. Jag är inte en läsande person, tvärtom. Vad det gällde grafisk formgivning hade jag nog aldrig stött på någon som skrivit något vettigt om ämnet, föränn då.

1994 träffade jag Olle för första gången. Det var hemma hos honom och hans fru Ruthel. Om jag inte minns fel var det Tom Hedkvist 5, som alltid varit en slags förebild, som hade den goda smaken att föreslå att jag skulle ringa och bjuda in mig själv.

Vi drack kaffe, jag hade det allmänt underbart och Olle gav mig ett exemplar av sin bok ”Design=Ekonomi”. Jag hade köpt Paul Rands ”A Designer's Art”, någonstans i samma veva men alltså inte riktigt förstått att det skrivits något om ämnet tidigare.

Olle, som jag haft en nära relation till sedan vi sågs för första

gången, slog upp en sida där det stod: ”Planera, Sortera, Sanera, Organisera, Kalkylera, Forma”. ”Sådär”, sa han, ”i den ordningen och inget annat. Tänk så.” Och så jämförde han med hur man bygger ett hus. ”Man kan inte bara börja bygga, man måste ju välja var huset ska stå, hur många som ska bo i det och så vidare.” Oerhört förenklat, inga konstigheter. Och så ser det ju också ut därefter.

Enkelt, rent, tydligt, roligt, smart och vackert. Olle... Varenda gång jag föreläser och undervisar kommer jag tillbaka till vad han sa och skrev 1964. Allt säger mig att det bara blir viktigare och viktigare.

Det Olle gav mig där och då, och det Paul Rand gav mig året efter, var precis det jag behövde men inte visste fanns. Att det går att tro på sig själv och hitta en väg för alla sorters arbete. En filosofi möjligen.

MJ — Under tiden på Rörstrandsgatan så var du tvungen att själv söka upp dina kunder, men jag gissar att det numera är de som söker upp dig. Hur brukar du tänka när du presenterar dina arbeten för dem? Förklarar du dina tankar bakom det du gjort, varför saker ser ut som de gör?

HN — Nä. Alla har ju sina egna känslor. Jag kan bara duka upp mitt alldeles egna smörgåsbord. Människor smakar och känner efter. Tycker de att det smakar pyton så är det ingen idé att försöka säga att det är jättegott.

MJ — Nä, jag förstår vad du menar. Hur ser du på saker som gyllene snittet, logaritmiska talföljder och liknande hjälpmedel och teorier för att ta vackra beslut?

HN — Jag kan inte räkna ut gyllene snittet, jag vet inte hur det funkar, ingen aning. Jag bryr mig inte. Det finns säkert sånt som är gjort enligt alla tänkbara gyllene regler och ändå ser för jävligt ut. Antingen har man det, eller har man det inte. Oavsett det är matlagning, dans eller grafisk formgivning. Visst, man kan lära sig mycket, men inte allt.

Ert företagsnamn är intressant. Konst och teknik – jag blir nästan lite avundssjuk. För det är väl vad det handlar om? När jag var på skolan i Schweiz så frågade Paul Rand oss om vad skillanden mellan design och konst är. Ja, säg det. Ingen vågade svara. Och han blev skitförbannad. Det går ju inte riktigt att gå in i en sån diskussion, inte för att det var han som frågade, utan för att det inte finns några egentliga svar.

Jag tror det handlar om bondförnuft, inga konstigheter. Man måste inte vara Einstein för att lösa de problem vi ställs inför. Det här är ändå ett ganska simpelt jobb på det viset. Grundprincipen

30

31

”Design=Ekonomi” av Olle Eksell, författare, tecknare och grafisk designer.

Bland annat ansvarig för de klassiska ”ögonen” på Ögonkakaos förpackning.

måste ändå vara att man läser på läxan oerhört väl. Att man undersöker och ifrågasätter kunden tusen gånger, vänder på varje sten, drar ut varje låda och söker svaren på konstiga platser. Träffar man dessutom kundens kund och kundens kunds kund och går till en massa märkliga ställen och lyfter och vrider, då hittar man alltid svaren. Lösningen grejar man sällan på egen hand hemma, på kammaren framför skärmen. Där handlar det oftast om hantverk.

Svaren finns ofta hos den som frågar, till skillnad från konsten, där svaren kanske finns i huvudet på en själv.

MJ — Samtidigt är svaren oftast lika många som det finns formgivare. Man kan ju gå till tusen formgivare och få tusen olika svar. Tycker du att det enda man därför kan erbjuda är sin egen erfarenhet?

HN — Är man sann mot sig själv så erbjuder man det, plus lite till.

Vi lever och vi lär. Man tittar sig omkring och lär någonting nytt som man någon gång använder. Eller bara stänger av för att tanka, då kommer det också saker.

Den där boken är ett bra exempel. Susanne Eriksson på Statens Konstråd ringde till att börja med. Konstrådet hade genomfört ett jätteprojekt i Kalmar som man ville presentera på något vis. Det var upp till mig att tolka det hela. Inte mycket riktlinjer, tvärtom. Det handlade om ett hundra gånger hundra meter stort konstverk kan man säga. Av den engelska arkitekten Adam Caruso och den svenska konstnärinnan Eva Löfdahl. Så efter ett par resor till Kalmar, en massa samtal med såväl folk på Kalmar kommun, skribenter och alla möjliga inblandade, kunde jag börja mitt arbete. Fast det där första var ju också ett arbete. Viktigt som

sjutton. Man glömmer det lätt.

Susanne gav mig rätt fria tyglar. Vilket är både modigt och svårt och på samma gång det enda möjliga för bästa möjliga resultat. Det handlade ju inte bara om en sammanställning av information utan en slags känsla vi skulle försöka återspegla, hon och jag. Av många års arbete från många håll. Att våga, som hon gjorde, var grogrunden till allt. Precis som allt bra vi ser. Det är ingen slump att blir som det blir. Skit in, skit ut heter det ju. Här var det tvärtom.

Utifrån alla möten, all information och allt jag samlade på mig, kunde jag till slut sammanställa en slags idé tillsammans med en verktygslåda av former, färger, papper, typografi, format, trycktekniker och så vidare. Det är väl lite som arkitekter jobbar? De gör ju modeller i en liten skala över ett helt hus för ett helt företag.

Kan sedan företaget utifrån modell och ritning, tillsammans med några ord på vägen, känna igen sig så är det väl som arbetet med en bok? En slags förnimmelse att komponenterna tillsammans blir bra och löser problemet.

MJ — Men vad brukar du göra när din kund tycker annorlunda än du? Hamnar du ofta i smakdebatter?

HN — Jag försöker undvika sådant. Mycket ska jag ha varit klar med från början. Om mitt sätt att arbeta, själva metodiken, vad som kommer att krävas från deras sida, tider, ekonomi med mera. Är vi överens här, funkar det mesta senare. Vårt yrke handlar ju också om att försöka föra projektet på en annan nivå än bara kring färg och form. Högt upp och så djupt in; då kommer svaren.

MJ — Så det är egentligen ganska sällan som du behöver motivera dina val på så sätt?

HN — Aldrig, jag försöker komma undan så gott jag kan, jag slingrar mig som en orm! Jag gör mitt, du gör ditt. Det där kan jag, du får lita på mig. Det kan låta löjligt, men det är rätt självklart.

Det blir inga småaktigheter, det blir större kraft i grejerna. Man vågar mycket mer, från bådas sida.

MJ — Brukar du använda dig av samma arbetsätt för alla typer av projekt?

HN — Jag tror sätten är lika många som jobben man gör genom livet. Det är ingenting som är uträknat, inget går bara av sig själv.

Men gör man som Olle Eksell sa, att verkligen planera jobbet, sortera själva informationen, sanera och kasta skiten som inte ska med, organisera och kalkylera. Då blir det rätt enkelt. Har man gjort ett riktigt bra jobb är det inte mycket information kvar. Bara

32

33

”Kalmar Stortorg” utgiven av Statens Konstråd 2006.

Designad av Henrik Nygren.

det bästa. Då det dags att fatta pennan och forma. Det är lätt att kvävas annars, inte se skogen för träden. Återigen som arkitekten, som måste kunna tänka bort ett befintligt hus och bara se allt från början. Se att man kan såga ner rubbet eller spara något.

Logotyp på plastpåse för Moderna Museet designad av Henrik Nygren, Greger Ulf Nilsson och Björn Kusoffsky.

MJ — Du samarbetar ju med andra formgivare ibland, jag tänker på Moderna Museet till exempel. Deras logotyp är ju ett exempel på hur man lägger ut själva valet på någon annan. Man använder sig av något som någon annan redan har gjort. När man jobbar ihop är det ett ganska tacksamt sätt att jobba på, eftersom man inte lika lätt kan hamna i diskussioner om alternativa lösningar. Hur tänker du runt dina samarbeten?

HN — Björn Dahlström och jag jobbade mycket ihop redan när jag började på egen hand, 1990. Och var det inte jobb vi gjorde ihop, så frågade vi alltid varandra om råd. Det var ett evigt diskuterande.

Det fick mig att känna att det är bra att jobba med andra, även om man i grund och botten jobbar själv.

Med Moderna Museet var det samma sak. När Greger Ulf Nilsson 6, Björn Kusoffsky 7 och jag fick uppdraget kom vi från olika håll. Det var så vi presenterade oss och det var så vi fick jobbet.

Och det var så det fortsatte. Vi känner varandra väl, är vänner sedan en massa år och har på olika sätt jobbat ihop med olika projekt tidigare. På så sätt fanns det inte mycket till prestige utan istället minst tre sätt att se på saken. Inget var rätt, inget fel. Tillsammans, med olika bakgrunder, kunde vi erbjuda något vi trodde på, inte minst arbetssättet.

Själva logotypen hittade vi på omslaget av en katalog museet hade gjort till 25-års jubileet. Robert Rauschenberg hade gjort ett 34

collage till omslaget och på ena sidan hade han skrivit Moderna Museet för hand. En signatur som blev svaret på frågan. ”Jaha, då var det klart!” Inget mer med det. Förutom själva jobbet då, hantverket.

PS — Det krävs ju ett självförtroende att jobba så. Det är väldigt kul att höra eftersom du har ju hållt på så pass länge.

HN — Ja, men så kommer ni också se det när ni jobbat lite längre.

Ni kommer skaka saker ur skjortärmarna, stort som smått. Allt går lättare, och blir samtidigt svårare. För man förväntas ju kunna leverera något lika bra som det din kund har sett och frågat efter, men alla projekt har inte samma förutsättningar.

Kalmarboken, om vi nu bara pratar hantverk, är ju ett antal lyckliga komponenter. En Futura 8 till rubrikerna, en Sabon 9 till resten, några vettiga proportioner, bra satsytor, väl tilltagna material, bra bildmaterial som vi gjorde ännu bättre, ett rosa papper hit och ett annat vitt dit. Och så vidare. Krångligare än så är det egentligen inte, varken i det här fallet eller något annat. Om, och bara om, man löst alla frågetecken, har fullt stöd och en del erfarenhet.

Uppslag ur ”Kalmar Stortorg”

PS — Även om jag och Mattias har erfarenhet från att jobba sen tidigare är vi samtidigt ganska färska. Jag tror att det kan vara mycket därför vi känner att vi många gånger måste ha argument för våra val, för då behöver vi inte bli ifrågasatta. Men det är också för att vi blir tillfrågade om projekt på helt andra grunder än du vad blir. Det är fortfarande ganska sällan vi blir tillfrågade utifrån att någon sett något vi har gjort. Det är ju främst så att vi får jobb via kontakter, någon tipsar om att vi kan göra något mer generellt.

35

HN — Mmm, det krävs en massa tur också. Ljusslingan 24 eller Rörstrandsgatan 37, det är ju precis samma saker. Det är ju inget ekonomiskt rikt liv i början. Och det ju ingen som förväntar sig det heller, det är ju egentligen bara sunt att det är så. Jag tror det krävs både tur och fokus om man nu vill någonting, komma någon vart. Det handlar åter igen om ett riktigt slit, om att inget kommer gratis. Men alla har en plats som väntar.

Jag är lärarbarn så det är ju språk jag håller på med. På mitt vis. Mina tre syrror är språklärare, precis som mina föräldrar.

Min farfars far var överbefälhavare under andra världskriget, general Oskar Nygren. Här ligger väl min kombination – språk och ordning. För det finns säkert något militäriskt i vad jag sysslar med.

Vare sig jag vill eller inte så är det den jag är. Ordning och reda.

Man är den man är. Och tar in vad man tar in. Resten passerar. Systemen påverkas hela tiden. Jag har min sanning och ni har eran. En religion kanske man kan säga? Åtminstone en inre tro. Fullkomligt okomplicerat. Det blir återigen en princip för hur man jobbar. Att inte kasta bort en massa tid på fel saker.

Jag ser tydligt på båda mina anställda att de förstår allt mer att det vi pysslar med om dagarna inte bara är formgivning. Det är politik, det är säljförmåga, det är att lugna och roa.

MJ — Det är intressant att höra. Det tycker jag är något vi också har märkt väldigt mycket. Man formger en halv dag i veckan och sitter i telefon, möten och mailar resten av tiden.

HN — Visst. Bokbinderiet skar fem milimeter fel och tycker att det gjorde detsamma. En budbil har kört fel och så vidare. Livets alla små saker. Det är ju det vanliga livet, så är det för alla. Det är en extrem mängd information som ska behandlas för att få ut det mest självklara lilla resultat.

Man måste hitta sitt eget förhållningssätt. För mig är grafisk formgivning trots allt kommunikation. Miljoner små budskap som på något sätt ska rinna ut som en enda tanke. Förpackat på ett snyggt sätt. ”The useful and the beautiful”, som Paul Rand sa.

•

36

1 Sune Sundahl – Fotograf 2 Christer Strömholm – Fotograf och f.d. rektor vid Fotoskolan i Stockholm 3 Björn Dahlström – Möbel- och industridesigner, f.d. professor på Konstfack 4 Armin Hofmann – Schweizisk grafisk designer 5 Tom Hedkvist – Grafisk designer, medlem i 10 gruppen, rektor för Beckmans Designhögskola 6 Greger Ulf Nilsson – Grafisk designer på Swe 7 Björn Kusoffsky – Grafisk designer och grundare av Stockholm Design Lab 8 Futura – Typsnitt, ritat 1927 av Paul Renner 9 Sabon – Typsnitt, ritat 1967 av Jan Tschichold

Martin Frostner

Fredag, 3 April Timmermansgatan 41, Stockholm Ljudupptagning

MF — Jag undrar lite hur det här vi ska prata om, hur det kommer att presenteras?

MJ — I någon typ av publikation. Vi tänkte först prata med dig för att se vad vi får ut av det, och sen se hur vi kan jobba vidare med idén. Tanken är att det ska bli något som i första hand ska vara med i utställningen som vi ska göra.

MF — För det är rätt viktigt i vilket sammanhang detta görs, och vem som är avsändaren. Och hur min roll är i det här.

Det är ett svårt ämne. Jag märkte det när jag satt och kollade på frågorna. Hur ska man presentera det här på ett sätt som går att använda, så man kan komma fram till något vettigt? Jag funderade om man kunde bjuda in någon annan, för att få ett annat perspektiv? För vi är alla inne i det här, vi kan inte ställa varandra mot väggen, vi har inte någon annan lampa att belysa det med. Det kan bli lite rundgång i det.

PS — Mmm, vi har pratat om det. Vi gillar ändå tanken på att man får och vågar diskutera ett ämne, trots att man ser på det ganska lika, utan att man egentligen behöver komma fram till ett svar. Vi känner att det finns ett behov att prata om det här. Även om jag och Mattias ofta diskuterar de här frågorna så är vi lite på samma plats; vi har precis gått ut våra skolor, kommer från liknande bakgrund och går ungefär lika snabbt framåt i våra tankar. Ibland så känns det som att man behöver prata med folk som har hållit på lite längre, som har hunnit skaffa sig lite mer erfarenheter. Jag kan ibland känna mig väldigt instängd i vår lilla värld. Bara att få prata om saker, att höra sig själv och vad andra tycker om det man säger, gör att man kanske rätar ut vissa frågetecken, eller benar ut vissa saker, snarare än att de blir ett svar eller att man kommer till en slutsats.

MF — Jag förstår vad du menar. Jag skulle nog också velat haft ett sånt samtal, som benar ut. Jag vet inte om jag är rätt person bara, att bena ut vad ni funderar på. För jag vill också få ut något av det. Att det blir ett ömsesidigt utbyte.

41

Även om ni precis har gått ut skolan, så har ju ni en massa erfarenheter. Vi funderar ju på samma saker. Du har ju två år i Holland som inte jag har. Jag tror nästan att du har kommit i kontakt med mer saker som är angelägna att prata om idag, än vad jag har.

MJ — För oss handlar samtalet självklart om att prata och räta ut vissa frågetecken som vi personligen har. Men vi vill också ge något tillbaka till någon annan. Jag känner ofta att det som ger mig mest när jag läser om grafisk design är just de mer informella samtalen, där man pratar på ett rakare sätt. Jag tror att det finns ett intresse att få höra hur folk tänker.

MF — Men ska jag berätta hur jag tänker? Eller ska ni berätta hur ni tänker? Det är ju ni som är avsändaren. Om det inte ska bli någon slags bok om er, för då borde ni nog bättre prata med en journalist?

MJ — Men det vill vi inte. Vi vill att det ska handla om beslut inom grafisk design, sett genom flera ögon. Både våra och andras. Vad man förlitar sig på när man tar ett beslut.

MF — Med det är svårt att säga, det är så olika, så personligt. Det kanske är bättre om ni frågar olika personer?

MJ — Tanken är att vi ska prata med flera personer, som jobbar på olika sätt.

MF — Jag känner att jag måste svara personligt på de här frågorna, för att det ska kunna bli relevant, jag kan inte prata för någon annan. Om ni har ett par personer och gör flera intervjuer så ger det också läsareren olika perspektiv och olika input. Det skulle jag tycka vara intressant.

MJ — Det är det som är vår förhoppning. För den allmänna publiken kanske det finns ett värde i att förstå att folk jobbar på olika sätt. Kanske också att det inte finns ett rätt sätt.

För de som är mer intresserade kanske man sår ett frö som får folk att komma vidare i hur de själva jobbar eller ser på grafisk form, genom att höra hur andra tycker och tänker.

Det förs ganska få publika diskussioner där man berättar personligen hur man tänker och kanske till och med blottar sig för de brister i det arbetssätt man har.

MF — Det är bara en konst att sätta igång såna här saker, om man inte har en moderator till exempel.

MJ — Precis. Vi får väl helt enkelt bara börja någonstans.

Persoligen har jag alltid grubblat på den här typen av frågor.

42

Kanske för att jag kommer från en naturvetenskaplig bakgrund. Jag har alltid haft i bakhuvudet att jag måste ha en anledning till allt och att jag inte bara kan göra som jag själv tycker. Att jag måste basera saker på fakta. Så jag har alltid tyckt att det har varit lite svårt att förstå folk som gör saker ur sig själva, som är väldigt intuitiva och självsäkra i sina val. Jag har alltid haft svårt att relatera till det, jag har alltid kännt mig osäker, för jag kan inte riktigt jobba så. Jag har inte riktigt haft tilltron till mig själv på det sättet.

Jag kommer inte riktigt ihåg exakt när det var, men för ett par år sedan hörde jag en radiointervju med Peter Saville.

Den var väldigt intressant för han berättade att han plötsligt inte längre kunde välja typsnitt. Han la ut de valen på andra istället. En ganska märklig grej. Det fick mig att tänka på hur jag gör mina val. Jag kände att jag måste hitta något slags arbetsätt, något att förlita mig på när jag tar de här besluten.

Jag tror att jag långsamt börjar hitta en sån metod, men jag funderar hela tiden på den och det är väl därför jag tycker det skulle det vara intressant att höra hur andra tänker. Hur du tänker, hur du jobbar och hur du resonerar kring dina beslut.

MF — Jag måste gå tillbaka till Konstfack i så fall. När jag gick i tvåan så fick jag tag på en katalog till utställningen ”Stealing Beauty” i London 1998. Den samlade upp formgivare som arbetade med att återuppfinna det familjära, det ordinära och det vardagliga, det var kanske den första vågen av det som man brukar kalla för ”kritisk design”. Alex Rich var med till exempel; han och Michael Marriott hade gjort ett bord av en gammal vägskylt och Tord Boontje hade spikat ihop stolar av enkla och billiga material.

Katalogen till hela utställningen gjordes av Graphic Thought Facility som jag inte kände till då. Den var spiralbunden och omslagsformen bestod av det överblivna pappret från hålslagen. Typografin hade de ”lånat” från skylttillverkaren i studion brevid som graverade i plast. Allt handlade mycket om att stjäla redan existerande former och använda dem i andra sammanhang.

Den här anspråkslösa, till synes fula, katalogen gjorde väldigt stort intryck på mig. Jag började fundera på vad det var som gjorde den så annorlunda. Om vi på Konstfack hade gjort ett omslag till en katalog så hade vi illustrerat 43

Omslag till Joy Divisions skiva ”Unknown Pleasures” av Peter Saville, brittisk grafisk designer.

Katalog till utställningen ”Stealing Beauty” av Londonbaserade designstudion Graphic Thought Facility.

Affisch till utställningen ”Urban Turntable” av Martin Frostner.

uppgiften, vi hade satt dit något som kunde associeras med ämnet. Här använde man processen för att illustrera samma sak. Man konstruerade en parallell verklighet som löste sig själv. Allt var väldigt logiskt och man kunde inte säga att något var konstigt eller irrelevant. Allting hade en grund och en koppling som synliggjordes. Så där vände det för mig och hur jag såg på design. Det var väldigt inspirerande.

Generellt så kan man väl säga att jag är intresserad av problemlösande, innehållsbaserad formgivning. Lösningar som väcker tankar och som kanske kan tolkas på olika sätt.

PS — Att utgå från det som projektet handlar om, men att vrida det till något nytt?

MF — Ja, innehållsdrivna lösningar kanske man kan säga.

MJ — Hur viktigt tycker du det är att de beslut som du tar utifrån innehållet och projektet sedan förstås eller redovisas i slutresultatet? Vi jobbar ju i många fall på ganska liknande sätt som du, och jag känner ibland att grunderna till mina beslut kan försvinna i slutresultatet.

MF — Jag förstår vad du menar. Det är en sak att sätta upp ett litet regelverk och sen bara följa det. Jag är nog mer intresserad av att resultatet har en mening, att man inte måste lösa ett chiffer eller en kod för att förstå. Det är nog kanske därför jag är intresserad av att använda former som redan finns. Som till exempel affischen för utställningen ”Urban Turntable” som såg ut som en skylt. Vid första anblicken kan man nästan läsa av den som en riktig skylt, men sen är det något som inte stämmer. Det tycker jag ofta är ett effektivt sätt att kommunicera på.

MJ — En sak som jag tycker är intressant med det projektet är färgen. Man köper ju hela världen med typografin och symboliken, men först förstod jag inte alls varför bakgrunden var orange. Sen efteråt såg jag den typen av skyltar som jag gissar ni inspirerats av, någon typ av temporär skylt, och då förstod jag referensen. Och det tycker jag är något positivt, att man kan vara tydlig och berättande på olika nivårer.

Man behöver kanske inte förstå allt, men vill man forska lite i det så finns där något mer.

MF — Mmm, lager som fastnar hos vissa. Det är kul när såna idéer också kan lösa vissa problem. Till exempel att affischen syns bättre.

PS — Jag tycker ofta vi kan komma på en idé eller ett 44

system att jobba med, som vi sen blir så uppslukade av att vi egentligen inte vet hur själva projektet kommer sluta. Så blir slutresultatet på ett sätt som kanske inte kommunicerar. Vi kanske tillför en intressant idé, men som ingen förstår.

MF — Det är ju det som är utmaningen. Man är hela tiden i ett skeende där det kan hända saker i en process. Det går inte att tänka ut allt. Jag tror inte på det. Jag kan inte det i alla fall. Man kan ha en grund, med olika vägar man kan gå.

Men det är svårt att beskriva den processen, det är otroligt intuitivt. Det krävs också att man går tillbaka och tittar på allt i ett annat perspektiv.

MJ — Jag tycker ofta att det är en ganska plågsam del av processen. Jag vill gärna lösa alla problem på en gång och sen bara göra färdigt.

MF — Ofta faller ju saker på plats under tiden. Jag brukar först jobba igenom saker i en grundprocess och sen dyker det ofta upp på vägen en massa pusselbitar som man kan para ihop med varandra. Det blir oftast bäst resultat då tycker jag.

Men man ska nog inte heller glömma bort att projektens natur är otroligt viktig för att göra intressanta saker. Det måste finnas en öppenhet att tolka projektet. Och det finns det oftast inom kultur- och konstvärlden, för det finns ingen som kan säga vad som egentligen är rätt eller fel. I den säljande designen finns det mindre utrymme för det som är utforskande eller experimentellt eftersom det är ingen som vill betala för detta.

MJ — Jag tycker det hänger ihop med en annan fråga som vi har ställt oss, som färgade vår höst. Vi märke att det sätt vi ville jobba på inte riktigt fungerade till alla våra kunder.

Vi jobbade till exempel med Teatron där vi presenterade ett förslag på en serie affischer som handlade om hur det är att gå på en klubb, där vi jobbade mer med material än det grafiska. Det visuella uttrycket var ganska torrt, eftersom vi som sagt ville att materialet skulle få tala för sig. Men det fungerade inte. De gillade inte det förslaget. Och vi kan nog förstå dem. I musikvärlden så är allt så upplevelsebaserat.

Det finns inte så stort intresse för att det ska vara intelligent.

Och vi blev nog ganska förvirrade av det. Vi började tvivla på vårt arbetssätt när vi märkte det.

MF — Jag har också funderat mycket på det under åren.

Jag hade ju rätt mycket tur att jag kunde börja arbeta med 45

Slutgiltig affisch för nattklubben Teatron i Stockholm av Konst & Teknik.

Skivomslag till Pluxus ”Solid State” av Konst & Teknik.

Färgfabriken direkt efter skolan. Jag undrar hur det hade gått annars. Det är svårt att verka i det här landet på det sättet som vi kanske är intresserade av.

PS — Det andra projektet av den typen som vi gjorde var ju skivomslaget för Pluxus. Jag hade funderat på det omslaget i tre års tid och haft en massa tankar om hur man skulle kunna tillföra något till musiken, på ett mer direkt sätt än att bara illustrera den. Att berätta något mer. Eller låta musiken berätta något annat än det man hör. Vi presenterade lite såna tankar för bandet, men de ville egentligen ”bara” att omslaget skulle kännas mörkt. För dem var det väldigt emotionellt. Det kändes nästan som om vi inte kunde göra något intressant och vettigt utan att det bara handlade om att förmedla en känsla.

MF — Det är intressant att du formulerar dig så. För en känsla kan ju vara vettig också. Jag förstår hur de tänker, att de har en känsla som de vill förmedla. Det måste man kanske också bejaka.

PS — Det var lite det jag tänkte komma till. Vi kom fram till att vi istället borde ta fram något som illustrerade musiken på ett mer visuellt sätt. Som inte tillför så mycket utan mer är en fasad till musiken, utan så mycket ”djup”.

MF — Jag har också tänkt på hur man förmedlar musik i grafisk form. I en förpackning till exempel. Jag tänker åter igen på den där katalogen. Graphic Thought Facility skulle kanske istället hittat på en metod för att framställa den grafiska formen. Man använder sig av det man gör istället för att illustrera det. Och det i sig illustrerar.

MJ — Det handlar ju också om vad man gör med en idé.

Hade någon annan haft samma grundidé så hade de säkert behandlat den på ett annat sätt. Man har ju ofta en generell idé för ett projekt och sen måste man hela tiden utifrån den ta de där små besluten. Man kan fråga sig hur hårt man då ska förhålla sig till sin originalidé.

MF — Där tror jag det kommer in någon slags personlig känslighet. Jag tror inte man kommer ifrån det, det finns alltid något personligt avtryck i saker. Jag tror inte riktigt på den totala objektiviteten. Det blir alltid ett subjektivt beslut.

MJ — Det är också intressant att fråga sig vilka beslut som bör vara baserade på relevanta grunder? Om man tar ”Urban Turntable” som exempel. Typografin, färgen och 46

symboliken hade ni ju en klar grund till, men sen måste ni ändå välja en satsyta, ett papper, ett format på katalogen och så vidare. Det är så klart omöjligt att ha relevanta grunder till precis alla val, men jag kan också därför tycka att det är svårt att säga varför vissa val ska vara logiska och andra inte.

Jobbar man med en grafisk design som är idébaserad kan man lätt börja tvivla eftersom det är svårt att hålla samma linje rakt igenom med sina beslut.

MF — Jag förstår vad du menar. Jag har också haft problem med det. När jag tittar tillbaka på vissa grejer så kan jag känna mig lite låst. Det sättet att jobba på passar till vissa typer av projekt.

PS — Jag kommer ofta tillbaka till det, att beslut jag tar snarare fungerar som utångspunkter för nästa beslut än att de nödvändigtvis hänger ihop med varandra. Så i slutändan kanske det inte har blivit en helt naturlig linje av beslut där du hela tiden kan hitta tillbaks till grundidén, utan något där på vägen kanske gick snett eller försvann...

MF — Eller att någon lägger sig i och säger att det inte fungerar.

PS — Precis, och är det då fel att fortsätta utifrån det senaste fungerande beslutet eller ska man gå tillbaks till början och börja om? För så känner jag många gånger. Jag kom fram till ett beslut om ett typsnitt till exempel, baserat på min idé. Men så, av den ena eller andra anledningen, går det inte att använda just det här typsnittet. Ska man då välja ett nästan likadant typsnitt, som kanske inte följer grundidén och bara köra vidare? Jag kan fortfarande slutföra projektet och den enda som kommer veta skillnaden är jag. Men jag vet att min linje inte höll.

MF — Så är det ofta tror jag, utan att vi inte vet om det. Alla skelett i garderoben. Jag tror de är jättevanliga, det är klart det är så. Att det finns massa luckor eller saker som inte gick som de skulle. Det får man utvärdera varje gång, hur relevant det är att fortsätta.

MJ — En fördel med att jobba utifrån ett koncept är ju i alla fall att det gör det mycket enklare att berätta för någon varför de ska köpa ens lösning. Jobbar man med en kund och ska förklara någonting så behöver man ofta ha en anledning.

MF — Det är precis det som jag gillar. Det är ärligt, att man kan säga till någon att såhär ser det ut, såhär ser kedjan ut, 47

Färgfabriken, konsthall i Stockholm

och du kan följa den helt logiskt. Vi försöker inte blåsa dig och lägga på en ”snygg style”. Det är inte en stil som bara appliceras, utan det finns en relevant tanke bakom som försöker lösa ditt problem. Jag tilltalas av det, det känns vettigt och relevant.

MJ — Faran med att behöva ha logiska motiv till alla sina beslut är samtidigt att man kan låsa sig lite av det, att det kan bli lite torrt? I de fallen kan jag avundas folk som jobbar lite mer intuitivt.

MF — Alla är ju olika. Även om ni tycker att ni varit logiska med era beslut i ett projekt så kommer jag kunna hitta andra beslut som jag tycker är logiska. Det handlar ju bara om att hitta ett förhållningssätt som fungerar både för dig och för den du jobbar för.

Det känns också som att den mera idébaserade formen delvis är sprungen ur en grafisk design-kultur där vi som grafiska designers vill hävda oss lite. Vi vill försöka vara lite märkvärdigare än att bara lösa problem. Vi vill kunna sälja in idéer som har något eget också och då behöver vi den logiska kedjan som hjälp.

MJ — Därför är det ju enormt viktigt hur man förklarar sina projekt för de som ska köpa.

MF — Absolut, jag tror det är otroligt viktigt. Hur kan man dramatisera sitt projekt? Hur kan man göra det engagerande för andra? Det är jävligt intressant. Man kan göra ett projekt med introverta saker som är jävligt spännande för andra grafiska designers, men jag tycker det intressanta är hur man kan engagera publiken, de som ska interagera med det du gör.

MJ — Känner du att du har hittat ditt sätt att arbeta på, att ta beslut utifrån? Ett sätt du själv är nöjd med, både med hur du jobbar och med resultatet av hur sakerna blir?

MF — Det är en väldigt svår fråga. Det är intressant för det är först nu efter att ha jobbat med Färgfabriken, som jag börjar förstå att de har varit viktiga i mitt sätt att jobba.

Att jag fått göra saker som jag ville där. Man kan säga vad man vill om de grejerna men jag tycker att det jag har fått fram där passar mig och mitt sätt att tänka och jobba. Men nu börjar jag känna att det kanske är svårt att applicera den metoden, eller det tänket, på andra. Så jag har börjat fundera på om jag skulle kunna jobba i andra konstellationer.

48

Jag funderar på om det kan vara en väg att fortsätta på det jag gör nu.

PS — Jag skulle vilja komma tillbaka till det du sa innan om att kunna följa hela kedjan av beslut. ”Experimental Jetset visade en gång identiteten de gjorde till Stedelijks temporära museum. De redovisade steg för steg hur de hade tänkt. Och just då lät allt så vattentätt. ”Vi ska använda typsnittet Univers för att orginal-logotypen alltid har varit satt i det.

Den temporära byggnaden är i ett gammalt postkontor, postbrev är blå, vita och röda så därför ska vi använda blått, vitt och rött”. Men när jag tänker på det nu så vet jag inte om jag tycker det blåa och röda argumentet var så starkt egentligen. De kunde ju lika väl hittat på något annat, typ att huset ligger vid det blåa vattnet och att huset är grått så då borde färgerna vara blå och grå. Förstår ni var jag menar?

MF — Jag tycker det är intressant att du säger det, för det är just det där mötet mellan hur du bygger ditt ramverk och vad som egentligen är relevant, det är det som är spännande tycker jag. Att bygga ett litet koncept kan nästan alla göra, det är inte det som är konsten egentligen. Det roliga är hur man gör det, vad det är som triggar igång.

Jag kom att tänka på ett liknande projekt som jag och Lisa gjorde för rätt länge sen nu, en identitet för det nya Polismuseet. Jag har inte gjort så värst många identiteter på det här sättet, att skapa någonting från början. Jag har oftast jobbat med att man får en titel som har ett innehåll som bygger på någonting. Till exempel ”Folkhemmet 2.0”, som är en väldigt stark titel; man får en bild av någonting i huvudet direkt. Med Polismuseet är inte riktigt så, där måste man ju angripa projektet på ett annat sätt. För det första var det ju en miljard förhållningsregler till hur det skulle kännas. Polismuseet skulle vara ett ställe för öppenhet och transparens, men också ha en tydlig koppling till polisens identiet som de har nu, på polisbilar och så. Det påminner ju om Stedelijk, det är ju ett sånt projekt. Jag tycker inte resultatet blev så bra men det är rätt intressant att prata om, för jag blev lite förförd av idén.

Vi pratade rätt mycket om hur man kan översätta den civila känslan som man har när man går på ett museum. Om man befinner sig i polishuset så är man nästan rädd, det är farligt där, det finns en makt som kan råda över dig, du kan 49

Del av grafisk identitet för ”Stedelijk Museum Amsterdam” designad av holländska designstudion Experimental Jetset.

Lisa Olausson, grafisk designer i Stockholm

Affisch och inbjudan för ”Folkhemmet 2.0”, konferans i Stockholms Stadshus. Designad av Martin Frostner.

Typsnittet Antique Olive som används i Polisens logotyp ritades på 1960-talet av Roger Excoffon.

inte bestämma själv. Det finns något som är lite obehagligt med det. Men på polismuseet skulle det vara tvärtom. Där var det väldigt viktigt att man skulle kunna känna sig ledig och bekväm och att gamla brottslingar också skulle kunna vara där utan att få ångest liksom, det skulle vara en öppen, demokratisk plats. Shit vad det känns klyschigt, men det var verkligen så som de sa.

Då tyckte jag att det passade bra att civilisera typsnittet som de redan har, genom att göra det runt och mjukt liksom, att göra en rund version av Antique Olive som polisen använder. Det var en idé som det var lätt att hitta metaforer för. Vi pratade rätt mycket om polisen som hämtade sina barn på dagis i mjukisbrallor och cykelhjälm, den lediga polisen. Det kändes bra som idé och vi byggde vidare på det, vi gjorde en logotyp och allt det där.

Och så tog vi ett beslut som påminde om det som du nämnde, även om jag inte kände till det: Färgskalan hämtade vi från utsikten på Gärdet. Vi tog en bild på Gärdet och så gjorde vi en förenklad färgskala av utsikten för att få en koppling till platsen. Eftersom detta var en upphandling så kom vi senare att hamna på en intervju med de ansvariga.

De frågade var färgerna kom ifrån och varför vår idé var relevant för dem. Då förklarade vi att det är ett sätt att få fram en färgskala, som vilket annat beslut som helst. De tyckte det var ganska märkligt tror jag. Vi skulle kunna tagit fram en annan färgskala och sen hittat en massa andra anledningar till den. Samtidigt försökte vi förklara att det här museet ligger bara här, det finns ingen annanstans, det är en del av platsen och då kan man lika gärna redovisa det i den grafiska designen.

MJ — Jag tycker det är intressant, det du säger med att man kan bli väldigt förförd av en idé.

MF — Det är ju viktigt att resultatet blir intressant också.

Jag kan tycka nu att vi kanske skulle behövt förstärka den känslan vi ville förmedla. Jag tycker ändå att någonting rundat skulle passat ganska bra, men man kanske inte hade behövt använda Antique Olive. Det är såna små detaljer som inte någon annan bryr sig om. Men det var jävligt läckert att sälja det så.

MJ — Jag kan verkligen förstå det. Ibland kan man bli så förförd av idén att göra något på ett visst sätt att man inte 50

orkar tänka om, även om man märker att resultatet kommunicerar något annat. Det är lätt att bli lite blind för man är så nöjd med sin idé. När man förklarar idén låter den helt självklar, men för de som inte får förklaringen blir det en helt annan grej. Det där tycker jag är skitsvårt.

MF — Jag tror det där är något man lär sig, det är en slags mognadsgrej. Det är ju skitsvårt att vara inne i en process och samtidigt ställa sig utanför och kolla. Jag tycker alltid man upptäcker såna grejer efter att man har gjort någonting.

Det går inte att vara för kritisk heller i en process. Någon gång måste du göra något också, du har en deadline.

MJ — Därför kan jag ibland tycka att grafisk design kan vara väldigt godtycklig. För det blir ju, som du säger, ett resultat av att vi har en viss begränsad tid, vi är de vi är och det vi gör blir i princip bara en summa av var vi är just nu i vår utveckling.

MF — Så är det. Och sen kan man ju tro vad man vill...

MJ — Det är ju svårt att göra på något annat sätt.

MF — Jag tror också att vi ibland förväntar oss att bli belönade för vårt sätt att jobba på, på hur vi tar beslut. Jag börjar känna mer och mer att är det bra, så är det bra. Då behöver man inte peka på hur smarta ens beslut är.

PS — Samtidigt, om du sitter och ritar en rundad version av Antique Olive och ingen annan förstår det så är det kanske något som du själv får ut av det.

MF — Fast det är skillnad om jag känner att jag behöver berätta om det, att jag kräver att alla ska förstå. Jag behöver kanske inte säga det, men jag löser ändå problemet så.

MJ — Det viktiga är väl att man har ett arbetssätt som man är nöjd att jobba med, som också genererar saker som fungerar, på flera sätt.

MF — Det är det som det till stor del handlar om. Att hitta en bra nivå där man inte behöver skriva folk på näsan.

MJ — Någon slags balans mellan teori och praktik. Att det du gör både är intressant för dig själv att jobba med och att det också kommunicerar med andra. Det är svårt. Det vore skönt med en formel för hur man hittar dit.

PS — Ibland har jag varit inne i faser där jag sett på grafisk design som en vetenskap.

MF — En kalkyl, en ekvation.

PS — Ja precis, som att det skulle finnas ett ultimat verktyg 51

för att göra det ultimata projektet. Och det finns ju naturligtvis inte. För hur mycket jag än kan gilla processer, system och idéer, så skulle det finnas ett sånt verktyg skulle ju allt bli precis samma sak. Och det personliga behövs ju så klart också. Att du är bakfull en dag när du gör någonting...

MF — Jag håller med. Bakfyllans...

MJ — ...betylse för våra beslut.

PS — Vi kanske ska stoppa där.

•

52

Kolofon

Denna publikation är del av en utställning på konsthallen i Sandviken av och med Konst & Teknik.

Konst & Teknik är Mattias Jakobsson och Peter Ström, verksamma grafiska designers under gemensamt namn sedan hösten 2006.

Jens Schildt: www.janvaneyck.nl Andreas och Fredrika: www.aochf.com Henrik Nygren: www.henriknygren.se Martin Frostner: www.martinfrostner.se Korrektur: Fanny Knyphausen Karin Mårtensson Annika Ström Papper: Kaskad 120 / 225g Typsnitt: Dutch 801 Regular / Black Mido av Eva Grinder (sid. 11) Upplaga: 100 (5×20 färger) Tack till: Jens Andreas Fredrika Henrik Martin Ljusslingan 24

Konst & Teknik 2007 Ljusslingan 24, 120 31 Stockholm www.konst-teknik.se

Att välja — Fyra samtal om grafisk design

Sandvikens Konsthall Kรถpmangatan 3 811 80 Sandviken