En pessimistisk kyrka blir realistiskt optimistisk
K mig.
ära vänner i Härnösands stift. Med detta herdabrev vill jag säga tack till er alla för de åtta år jag har fått vara er biskop. Det har ur mitt perspektiv varit en intensiv tid, med många frågeställningar. Det har varit högtid och glädje, likaväl som strider och konflikter. Nu vill jag säga tack för
En fråga som jag bär med mig är hur det ska gå för oss som kyrka? Många är pessimistiska inför framtiden. En orsak är våra konflikter som ofta slås upp stort i massmedia, det får till följd att människor går ur kyrkan. Våra dopsiffror minskar. Det är inte bra för ekonomin på sikt, men framför allt är det inte bra genom de många som inte får del av dopets gåva. Konfirmandsiffrorna har stabiliserats och vi är ganska nöjda med det. Men vi måste hela tiden jobba för att behålla de ungdomar vi når.
Kan vi i denna pessimistiska kyrka bli en realistisk, optimistisk kyrka? Jag tror det!
E
n analys av omvärlden och kyrkan kan se ut så här. Det personliga draget hos den enskilda människan kommer att breda ut sig allt mer och mer. Det kommer att betyda en vilja att vid kyrkliga handlingar alltmer och mer få uttrycka sin personlighet i ordningarna. Förslag på sådana ordningar finns redan på nätet, som på vigselsajten och dopsajten. Samma frihetsfråga kommer att göra sig allt mer och mer gällande när det gäller viljan att fritt välja den församling jag vill tillhöra om jag är aktiv i kyrkan. För andra gäller att det är viktigare att tillhöra Svenska kyrkan som sådan än en viss församling. Andlighet är fortfarande på framväxt. En hel del i det är främmande för traditionell kristen tro. Ett vanligt uttryck är att ”ja, jag tror på Gud, men jag tror inte som kyrkan gör.” Det blir en utmaning för oss att ta vara på det positiva i den tro som människor har och hjälpa dem med material för en fördjupning av tron. Det är mycket som talar för att tillhörighet till Svenska kyrkan kommer att minska ytterligare, kanske ner mot 50 procent på ett tiotal års sikt. På samma trend tyder statistiken för gudstjänster, dop, konfirmation, vigsel och begravningar. Det finns anledning till pessimism. Kan vi i detta bli realistiskt optimistiska? Jag tror fortfarande det!
Foto: Maria Eddebo Persson
Vigseldebatten har varit hård. Kyrkomötet ska besluta i den frågan när detta brev publiceras. Samtidigt minskar antalet vigslar totalt. Till och med begravningarna har blivit något färre. Antalet deltagare i gudstjänsten minskar och antalet gudstjänster minskar också. Det syns som att vi blivit mindre entusiastiska för att fira gudstjänst.
B
är bygden i gudstjänstliv. Det är min första tes för att bli realistiskt optimistiska. Det finns en uppgift som jag tror är viktigare än alla andra för att vår kyrka ska överleva som kyrka och det är gudstjänstlivet. Därför tror jag att gudstjänstlivet är första prioritet i alla samman-
hang. Det är tydligt att det är gudstjänsten som är det riktigt unika för att vi ska vara kyrka. Det är gudstjänstlivet som gör oss till en kristen kyrka. Det finns några saker i gudstjänsten som vi kan trycka på.
I Kyrkoordningen är gudstjänstfirandet varje vecka ett kriterium för att få vara församling. Det kan och ska diskuteras som regel, men det är helt klart att vi inte kan avskaffa gudstjänsten och fortfarande kalla oss kyrka. Den är konstitutiv för att vara kyrka. Gudstjänsten är ett möte mellan Gud och oss. Och det viktiga där är att vi bär fram våra liv som de är till Gud • Vi tar emot hans ord och hans förlåtelse. • Vi bär fram våra medmänniskor i förbönen. • Vi möter Kristus själv i den heliga nattvarden. • Vi bär fram vår lovsång och hyllar honom som är världens skapare och frälsare.
Foto: Maria Eddebo Persson
Det är väsentligt att människor samlas för att be, lyssna till Guds ord och fira mässa, och i detta bär fram sig själv och hela bygden inför Gud. Det blir ett slags ställföreträdande gudstjänstliv. Jag vill hänvisa till talet om ”den lilla resten” i Gamla testamentet, de fromma i Israel som århundrade efter århundrade orkade vänta på Messias och hans ankomst. Därför är det strategiskt viktigt att utmana ett antal människor till att bli de som kommer och bär det regelbundna gudstjänstlivet. Därför vill jag uppmana till att skapa nya gudstjänstformer, ta gärna fram de agendor vi arbetade ut för några år sedan om ”små gudstjänster i stora rum” och låt dem börja leva. Jag tror att det är viktigt att försöka arbeta med gudstjänstgrupper, kanske tre till fem personer i varje grupp som förbereder gudstjänsten tillsammans med prästen. Det kanske bara blir de som kommer men det räcker, för det viktiga är att gudstjänstlivet lever. Också lekmannaledda gudstjänster är en del av att bära bygden inför Gud. Ni vet alla att jag talat mycket om mässans betydelse och jag kan inte låta bli att skriva något om den saken. Det en stor glädje att mässfirandet nästan fördubblats under de år jag fått tjänstgöra i stiftet. Jag hoppas att den trenden ska fortsätta. Det är några viktiga motiv i mässan som jag vill lyfta fram. • Jag får ett tydligt tecken på att jag lever i nåden. En bra bild av att leva i nåden handlar om när vi som barn hade gjort något som mamma inte tyckte om. Vi förstod att hon upptäckt det och var beredda på den stora utskällningen. Men vi möttes bara av stora famnen och kärlek. Den famnen och kärleken från Herren Jesus Kristus får jag i mässan. • Jag får överlämna mig själv och allt som hör ihop med mig till Gud. Det bröd och vin som vi bär fram till altaret står som symboler för våra liv och våra livssammanhang. Här finns våra närmaste med, föräldrar, barn, barnbarn och syskon. Här finns arbetskamrater, vänner, ja hela bygden jag bor och lever i. Här finns alla de jag tänker på och ber för. Allt detta överlämnar jag till Gud. Min framgång, mina nederlag, mitt arbete, min fritid. Och Gud tar emot det och sluter in mig och de mina i sig själv. För när prästen ber de välsignande orden som kallas instiftelseorden, då förvandlas allt. Jag får ta emot brödet och vinet som Kristus själv. Han är min och jag är hans. Bygden och vårt gemensamma liv är inneslutna av hans kärlek.
Därför är mässan viktig. Vi bär bygden inför Gud i mässan. Framtiden för Svenska kyrkan, för kristen tro över huvudtaget, har sin grund i att några samlas och regelbundet firar gudstjänst och bär människor. Om vi fortsätter att fira gudstjänst kan vår pessimism övergå i en försiktig realistisk optimism. Kristus kommer inte att överge den gudstjänstfirande församlingen.
M
in andra tes handlar om undervisningen, att undervisa barn, unga och vuxna i kristen tro. Jag tror det finns ett stort underskott bland våra församlingsbor på undervisning i kristen tro. Det är inte svårt att motivera undervisningen. Det stora sändningsordet i NT, dopbefallningen befaller oss att både döpa och undervisa. Därför är undervisningen i kristen tro oerhört angelägen. Arbetet bland våra barn, dopundervisningen, behöver få en renässans. Det gäller hela området mellan 0-18 år och jag skulle önska att alla församlingar kunde ge det området en kraftfull prioritering. Naturligtvis börjar det med dopet. Vi behöver ta fram våra gamla doppastoraler, se igenom hur vi följer dem, förändra dem så att de blir än mer ”up to date”. Vi behöver upparbeta vårt sätt att ha dopsamtal och att håll doptal, så att de påminner alla om vad barnen genom sitt dop har fått tillgång till.
En viktig kunskap kan vi få från det norska trosupplärningsprojektet som ger föräldrautbildning för att de ska kunna undervisa sina barn, lära dem att be och gå till nattvarden. Kan vi koppla ihop detta arbete bland barnen med gudstjänsten tror jag vi är på rätt väg. Om konfirmandundervisningen behöver jag inte orda så mycket eftersom det är oerhört välkänt genom konfirmandprojektet. Det är en stor glädje att siffrorna stabiliserats, att så många pastorat har använt sig av stiftets erbjudande när det gäller konfirmandprojektet och att vi fått så många unga konfirmandledare att det blivit som en ny ungdomsrörelse i stiftet. Vad som saknas i detta är anknytningen till gudstjänstarbetet, men det kommer säkert det också. Vuxenundervisningen är tyvärr eftersatt. Det är bara i några få församlingar som det sker systematiskt. Här är det viktigt att välja väg, att hitta en metod som församlingen tror på och kan arbeta vidare med. Jag ser följande möjligheter: • Vuxenkatekumenatet. Det är en metod som går ut på att möta odöpta och okonfirmerade vuxna samt människor som vill hitta tillbaka till kyrkan. I metoden ingår ett liturgiskt moment som inbjuder till ett regelbundet gudstjänstliv. Det är ganska fritt att välja material – ett material som är bra är den katekes som Göteborgs stift har utarbetat. • Alpha är en annan metod som några få församlingar har satsat på. Där handlar det om att äta tillsammans, lyssna till miniföredrag och att samtala, samt att delta i några lägerdygn. Det som saknas i alfamaterialet är undervisning om dop och nattvard. Jag tror att den undervisningen är väsentlig för vår kyrka, därför bör det läggas till. • Andlig vägledning kan också användas för vuxenundervisning. Jag syftar på den andliga vägledningen i ignatiansk anda som jag själv skrivit en bok om, och som även de som arbetat med denna
Foto: Maria Eddebo Persson
Uppföljningen av dopet är viktigt. Här blir det av intresse att ge vidareutbildning till våra ledare i kyrkisgrupper, i babysång, i miniorer och juniorer – eller vilka grupper vi nu än har – så att de får redskap för att berätta om vem Jesus är och vad barnen har fått i sitt dop.
utbildning i vårt stift har skrivit en bok om. Fördelen är att den andliga vägledningen sysslar med hur jag kan se och upptäcka Gud i mitt vardagsliv och på så sätt komma allt närmare Gud och uppleva hans närvaro. Nackdelen är att materialet inte är systematiskt när det gäller den kristna trons innehåll. Dessa tre metoder har ett djupt kristet innehåll. Det finns andra samtalsmetoder för att föra människor närmare varandra, men jag tror att vi nu måste satsa på trosundervisning. Vilka målgrupper kan vi nå för vuxenundervisningen? • Först och främst alla odöpta och okonfirmerade medlemmar i församlingen. Vi söker dem lättast genom kyrkobokföringen. • Annonsera också efter dem som vill förnya sin tro och sitt dop. • En idé är att kolla 40-talisternas intresse. Av alla 40-talister har 80 procent gått i söndagsskola, kanske en vinkling åt gamla söndagsskolan kunde väcka ett nytt intresse. All undervisning bör kopplas ihop med gudstjänstlivet. Därför är arbetet med gudstjänstgrupper väsentligt. Då kan också barn, unga och äldre som går med i undervisningen kopplas till gudstjänstgrupper och om de vill börja medverka i processioner, i läsningar och i bönerna och i allt det praktiska. Då hjälper vi dem till en helhetsupplevelse av kunskap och bön och gudstjänstliv. Min andra tes handlade alltså om att ge trosundervisning.
M Foto: Maria Eddebo Persson
in tredje tes handlar om att se till dem som har det svårast i den bygd där vi bor. Det är den diakonala tesen. Och den är inte minst viktig. Det är viktigt att fundera över teologin kring diakonin. Det finns många olika motiv i bibeln. Här är några: • Skapelsemotivet där vi är skapade till Guds avbild och därmed har ett människovärde som vi ska värna. Särskilt bland dem som har det svårt. Det har också med människans värdighet att göra, att möta alla med respekt och värdighet. Det betyder att ge även dem som har det svårt tillfället till en privat sfär, en integritet, en rätt till att själva välja sitt liv och vara delaktiga i de beslut som fattas omkring en människa. Vi ska ge människor bättre förutsättningar för ett värdigt liv, och stärka en persons känsla av värdighet. Det är diakonins uppgift på skapelseplanet • Det finns också kristologiska diakonala motiv som är värda att ta vara på. Det handlar först om att vi ska leva i Kristi efterföljd. Hans attityd, hans handlingar, hans sätt att möta människor i NT ska prägla vårt sätt att möta människor. Den andra handlar om att vi får vara Kristus för varandra. När vi gör något mot en av dessa mina minst, säger Jesus, då gör ni det för mig. Vi kan se Kristi blick i den människa vi möter. På samma sätta får jag också vara en Kristus för min medmänniska. Jag tror att det är oerhört väsentligt att vi i våra församlingar med jämna mellanrum gör en analys av det sociala läget i församlingen. Det är så lätt att diakonin går i gamla hjulspår, som i och för sig är bra för församlingsarbetet. Det kan vara gruppverksamhet, soppluncher för äldre, hembesök. Och allt detta kan vara det rätta, men vi behöver analysera det. De frågor som måste ställas är: Finns det hemlösa och hur har de det? Hur ser drogberoendet ut? Hur ser integrations- och flyktingsituationen ut? Finns det gömda flyktingar? Finns det långtidsarbetslösa som är utförsäkrade och inte får A-kassa längre? Finns det långtidssjuka som inte får sjukpenning längre? Hur har de ensamstående mammorna och papporna det? Hur ser de äldres situation ut? Finns det fattiga bland barnen och ungdomarna?
Det finns säkert fler frågor. Men dessa frågor går att få ett svar på i samarbetet med kommunens socialnämnd, försäkringskassan och a-kassorna. Utifrån den analysen kan vi prioritera och göra ett diakonalt arbete för dem som har det svårast. Kanske behöver vi gå in i verksamhetsformer som vi idag inte behärskar, som vi måste få fortbildning för att klara. Men vi kan inte bygga upp institutioner som vi inte har kraft att driva. Vi måste se till vår kompetens och till vår ekonomiska styrka. Kanske ska vi på sikt inom Svenska kyrkan driva vårdbolag och andra institutioner, men då måste vi göra det gemensamt och kanske inte varje församling för sig. Diakonins arbete tillhör det som ger oss trovärdighet.
L
åt inhemsk och internationell mission genomsyra arbetet. Det är min fjärde tes. Mission är ett laddat begrepp som betyder olika för oss. Det kommer av latinets mittio som betyder skicka, sända. För människor i allmänhet betyder det ofta uppdrag, som nu när Sveriges FNstyrka är på en mission i Afganistan.
Därför ligger mission och diakoni i närheten av varandra. I Guds rike sveps vi in i den nåd Gud ger oss och samtidigt skapas förhållanden av kärlek och barmhärtighet. Missionen gäller både här hemma och över hela världen. Därför är det viktigt för församlingar och stiftet att ha kontakter både med vänstift och vänförsamlingar för att låta sig inspireras, men det är också viktigt att tillsammans med andra kristna på våra hemorter verka för att människor kommer till tro och växer i tro. Hur kommer människor till tro i vår tid. Det är självklart mycket individuellt. Men rent generellt är det upplevelser i samband med olika undervisningssituationer, gudstjänstgrupper och diakoni som många ser som vägen in i en medveten tro. Konfirmanderna som kan fortsätta som unga konfirmandledare är ett exempel. Vuxna som går en kurs i kristen tro och den vägen hittar vidare till gudstjänsten och mässan är ett annat. Barn, ungdomar och vuxna som blir aktiva i en gudstjänstgrupp får på så sätt hjälp att hitta fram till mässan och till medveten tro. Mission är ingen evangelisationskampanj, utan mission är att vi i allt det vi gör är sända för predika att Guds rike är nära och där är vi alla välkomna att vara delaktiga.
U
nder de år jag har varit verksam som biskop i vårt stift så finns det naturligtvis några satsningar som stiftet gjort och som jag tycker är viktiga.
Vårt gudstjänstnätverk tillhör det väsentliga. Det är ett nätverk där gudstjänsten och dess vidarutveckling står i fokus. Jag hoppas att ni vill fortsätta att utveckla det. Jag har talat mycket om mässans betydelse och en del har fallit i god jord, dock inte allt. För mig är det viktigt att få gå till mässan minst en gång i veckan. Därför menar jag att alla bör ha den möjligheten. Och jag hoppas att den trend som nu finns i stiftet med allt fler mässor ska fortsätta.
Foto: Maria Eddebo Persson
Mission hos oss handlar om varje församlings sändning i världen. Och det vi är sända med är Guds mission, Guds uppdrag. Det finns ett antal sändningstexter i NT. Bland de viktigaste är de texter där Jesus talar om Guds rike och att vi är sända både att ingå i riket och att skapa riket där vi går fram.
Konfirmandsatsningen som blivit så lyckad tillhör det som är bland det bästa. Vi har stoppat nedgången i konfirmandstatistiken, och vi har ökat antalet unga konfirmandledare, som blivit vår nya ungdomsrörelse. Jag önskar att de pastorat som ännu inte gått igenom konfirmandarbetet tillsammans med vår konfirmandkonsulent kommer att göra det. Rekryteringsarbetet har varit väsentligt. Vi har idag ingen egentlig prästbrist och ingen brist på diakoner. Församlingspedagoger finns inte så många men det finns inte heller tjänster, då de flesta fortfarande är församlingsassistenter. Musiker tar längre tid att rekrytera. Men genom satsningen på orgelspelande bland barn kommer vi att om några år vara välförsedda också med musiker. Satsningen på våra kyrkor bedömer jag som mycket värdefull. Jag vet att den utsatts för kritik, men jag menar att den är nödvändig om vi ska klara våra kyrkobyggnader på sikt. Till den satsningen hör de kyrkoantikvariska och byggnadstekniska frågorna samt energifrågorna.
Foto: Maria Eddebo Persson
Andlig vägledning har varit ett av mina skötebarn, som jag fortfarande tror på som en möjlighet när det gäller att fördjupa tron och för människor att hitta vägen till tro. Det finns klart andra metoder, men för mig har andlig vägledning haft stor personlig betydelse. Och det vi får själva vill vi gärna dela med oss av. Jag hoppas att det ska finnas utrymme för den andliga vägledningen i vårt stift också i framtiden. Här gäller det att pastoraten ger uttryck för sitt behov, det finns gott om utbildade människor över hela stiftet som kan leda den typen av verksamhet. Varför inte se till att stiftet startar ett nätverk för andlig vägledning? En del i mitt arbete har handlar om ekumenik. Jag har fått vara med om att genomför avtalet med Svenska Missionskyrkan och jag har varit med om slutrapporten från samtalet med Svenska Baptistsamfundet. Jag önskar och hoppas att ett avtal kan komma till stånd också där. Media har varit ett stort intresse och jag har haft många goda samtal med representanter för media. Det har gällt konflikter i församlingarna, flyktingengagemang, hotellbiblar, apatiska barn, landslagets fotbollsskola, ishockey när Färjestad har varit på besök. Medierelationerna har varit roliga. Så vill jag nu tacka er alla och det vill jag göra med en reflektion över välsignelse.
S
om avslutning vill jag reflektera lite över välsignelsen. Att som präst, som biskop få välsigna församlingen tillhör det stora i vårt uppdrag. Och naturligtvis har jag känt mig speciellt privilegierad som får välsigna med herdestaven i handen.
När vi ser på vad Guds välsignelse innebär så lägger vi först märke till att Gud välsignar människor och djur, han välsignar livssituationer och förhållanden. I välsignelsen som ges till oss som människor så får vi djuren och örterna till föda, och i vårt uppdrag ingå att vårda djuren, det är en del av djurens välsignelse. Mat, kläder, hus och hem hör till det som gäller vår välsignelse. Och det viktiga är att vi ger det åt varandra genom våra yrkesuppgifter. Gud välsignar också förbundet. Dels Noas förbund med Gud, dels Guds förbund med folket som bygger på tio Guds bud, och dels det nya förbundet med Jesus och dopet, men det andliga livets alla välsignelser. Abraham välsignas genom att han ska bli stamfader till en stor ätt. Jakob lurar till sig välsignelsen, men
den blir gällande. Den texten tröstar mig när jag ibland funderar på om jag välsignar fel när jag delar ut Guds välsignelse. Men den stora välsignelsen det är den vi får genom dopet, genom ordet och genom mässan. Det är Guds rika välsignelse till oss alla. Och det är en glädje att få dela ut den välsignelsen vid varje gudstjänst. Så mån nu Gud välsigna Härnösands stift och dess församlingar, varje enskild kyrkomedlem, allt kyrkfolk, alla förtroendevalda och frivilliga, alla kyrkoarbetare som är anställda i Svenska kyrkan. Eftersom jag som biskop haft ett särskilt ansvar för präster och diakoner vill jag särskilt tänka på dem i denna välsignelse. Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, nu och alltid och i evighet. Amen.
Biskop Tony Guldbrandzén
Foto: Maria Eddebo Persson