HiQ Magazine | Producent på rätt väg by HiQ-Media

Albumaktuella Pernilla Andersson är både artist och prisad producent. Hon var dessutom en av de första som bytte ut spakarna vid mixerbordet mot ett studioprogram i datorn. Vi träffade henne för att prata om hur digitaliseringen har påverkat hennes yrke. Men också om nya albumet som hon skrev för att trösta sig själv när hennes pappa blev sjuk.

PRODUCENT PÅ RÄTT VÄG 22

är jag säger att artikeln ska handla om digitaliseringen av musikbranschen skrattar Pernilla Andersson. – Jag som är Musik-Sveriges mest analoga musiker. Det är en sanning med modifikation. För Pernilla Andersson säger samtidigt att hon älskar att jobba med den digitala tekniken och var en av de första producenterna som anammade den. Vi ska återkomma till det, men först ska hon köpa bullar. – Det är något jag har fått med mig från barndomen. Man måste bjuda på något till kaffet, säger hon. Vi står i kassan på ett 50-talsinspirerat café i Stockholm. Här samsas Emma-fåtöljer med teakbord på det svart- och vitrutiga golvet. Ovanför jukeboxen hänger skivomslag av Pernilla Anderssons föräldrar. Mamma Siw Gunsnér var jazz- och schlagersångerska och turnerade med Putte Wickman. Pappa Kent stavade Andersson ”Anderzohn” och var med i Swede singers, som slog igenom i Hylands hörna och var förband till Beach Boys. Det var pappa Kent som fick Pernilla Andersson att intressera sig för tekniken. – Han var noga med att jag inte skulle vara rädd för tekniken och lät mig vara med och hjälpa till när han lagade instrument och hörlurar som gått sönder. Han sa alltid att ”om det går åt helvete så kan du alltid dra ur sladden”. Pernilla Andersson var bara fem år när hennes pappa byggde en egen musikstudio hemma i huset utanför Hässleholm. Strax därefter köpte han en av de första persondatorerna från Apple och började spela in egen musik.

– Han sa att det här är framtiden, om några år kommer alla musiker att sitta hemma och jobba. Och det skulle ju visa sig att han hade rätt. Han visade mig hur man gjorde och även om jag egentligen bara ville stå på scen och sjunga jazz och pop, inte sitta vid en dator, så förstod jag att det här är nog bra om jag lär mig. Bullarna är slut, så Pernilla Andersson köper med sig en påse småkakor istället. Med fikat inhandlat tar vi sedan en promenad bort till hennes gata, för att fortsätta intervjun i den ljusa lägenhet som hon delar med sonen Sixten. Hon har ett piano i valnöt i sovrummet och två gitarrer i vardagsrummet. På vardagsrumsbordet står den MacBook som hon använder för att mixa och producera sina låtar. – I dag är det inget konstigt, men när folk såg mig mixa på min laptop i början så skrattade de åt mig, säger Pernilla Andersson och häller upp kaffe. – Men låtarna jag gjorde då resulterade i två grammisnomineringar. En för årets artist och en för årets kompositör.

tt hon ville bli producent kom hon på redan när hon spelade in sitt första album. Pernilla Andersson var 23 år och ringde alla musiker hon såg upp till för att fråga om de kunde komma till studion och vara med. – Väl på plats blev jag så nervös att jag tappade rösten. Jag kunde inte leverera, i en studio som kostade tolv tusen om dagen. Då insåg jag hur mycket bättre det var att ha min egen studio och kunna spela in när det passar mig och min röst. När jag väl började som producent

var det en enorm känsla av frihet. Det var så skönt att inte vara tekniskt utlämnad till andra människor. Att inte vara beroende av någon annan. När hon 2002 fick det prestigefulla uppdraget att producera en skiva med jazzsångaren Svante Thuresson blev hon dessutom den första kvinnliga producenten på ett stort svenskt skivbolag. De var tvungna att boka flera olika studior – en för att spela in blåsinstrument, en annan för stråkar och en tredje för komp. Sången lades på sist, i ett sommarhus i Sörmland. Pernilla Andersson hade med sig sin dator och sina externa hårddiskar överallt. – Det kanske är snyggare med riktiga spakar men för mig funkade det lika bra att jobba i datorn. Det enda problemet var att den hängde sig, och det gjorde den ju hela tiden. De där studioprogrammen hade mycket barnsjukdomar i början. Men pappa var väldigt stöttande, jag kunde alltid ringa honom och be om hjälp. Det låter som att du var en pionjär när det gäller att anamma den digitala tekniken som producent. Samtidigt säger du att du är Musiksveriges mest analoga musiker. Hur hänger det ihop? – Jag älskar det analoga och akustiska. Då menar jag att jag gillar klangen på instrument. Hur de låter. Jag är ju jazzsångerska i grunden och älskar ljudet av en kontrabas eller en livetrumma. Men jag spelar in ljuden med hjälp av den digitala utrustningen och använder mig av den för att få ihop slutresultatet. Så även om jag älskar analoga ljud och instrument, så är jag inte alls främmande för att använda den digitala tekniken. Tvärtom. Jag älskar alla former av digital teknik. "JAG BRUKAR NÄSTAN ALDRIG STÄLLA UPP PÅ INTERVJUER. ISTÄLLET SKRIVER JAG VAD JAG VILL HA SAGT I MINA KANALER PÅ SOCIALA MEDIER OCH HÄNVISAR PRESSEN DIT" Pernilla Andersson startade tidigt det egna skivbolaget Sheriff Records och gav ut artister som Titiyo, Svante Thuresson och Staffan Hellstrand. Men i dag har hon ingen utgivning av fysiska skivor. – Jag tror att de är på väg bort. Om man inte är ute och turnerar och säljer egna skivor, så finns det inga försäljningskanaler. Det finns inga skivaffärer kvar och det kostar för mycket att producera skivor bara för att, säger hon. Det senaste decenniet har musikbranschen genomgått en stor förändring, mycket på grund av digitaliseringen. När musiktjänster som Spotify startades beskrevs strömmad musik som branschens undergång. Men så blev det inte. Tvärtom. De senaste åren har skivbolagen tjänat stora pengar, tack vare förmånliga avtal med musiktjänsterna. – De stora bolagen har det bra nu. Men som det ser ut i dag är Spotify väldigt nischad på unga artister och en ung publik som streamar mycket. Det är fortfarande tufft för låtskrivarna och de artister som inte strömmas fullt så mycket, de som vi i branschen kallar "adult contemporary". Ersättningnivåerna borde, och kommer nog, omförhandlas och göras om för olika former av lyssnande. Den äldre publiken som kanske inte lyssnar på Avicii hundra gånger på raken utan streamar ett helt album någon gång då och då, måste hitta in i det nya och känna sig bekväma där, säger Pernilla Andersson. En sak hon själv saknar i musiktjänsterna är mer information: vilka musikerna är och vem som har producerat och skrivit text och musik. Pernilla Andersson tar en bit av en kaka och fortsätter:

– Vi befinner oss fortfarande i en övergångsfas och människor blir alltid rädda när saker och ting förändras. Men det löser sig, det gör det alltid. Vi kan inte gå bakåt i utvecklingen, vi måste gå framåt. Jag tror att vi måste omfamna tekniken. Fördelarna är trots allt fler än nackdelarna.

n av de största fördelarna är friheten att kunna göra allt själv, precis som hon vill ha det. – Om jag sitter i slutmix och kommer på att jag behöver stråkar så kan jag bara gå in i mitt musikbibliotek med ett enkelt knapptryck och få fram ett riktigt bra stråkljud. Det är väldigt smidigt. Tekniken kan verkligen underlätta ibland. Och om det är något jag inte vet hur man gör, rent tekniskt, så kan jag alltid kolla Youtube! Sociala medier är en annan fördel med digitaliseringen. De skapar nya möjligheter för musiker att nå ut och interagera med fansen på sina egna villkor. Pernilla Andersson är aktiv på Instagram och Facebook. – Jag brukar nästan aldrig ställa upp på intervjuer. I stället skriver jag vad jag vill ha sagt i mina kanaler på sociala medier och hänvisar pressen dit. Då måste de citera mig precis så som jag skriver. Det är ett utmärkt sätt att styra det man vill ha sagt och kontrollera bilden av sig själv. Annars har man inte en chans mot medierna.

PERNILLA ANDERSSON FÖDD:

1974

BOR: Södermalm

i Stockholm Artist och musikproducent AKTUELL MED: Nya skivan Tigrinnan TURNÉDATUM: Se hemsidan Pernillaandersson.se ÖVRIGT: Spelade sångerskan Ann-Louise Hansson i långfilmen ”Cornelis” FAVORITAPP: Cleartune (gitarrstämmare som räddat mig många gånger), YR och Netflix. TECH-PRYL JAG INTE KAN/VILL LEVA UTAN: Min iPhone/laptop TEKNISK UPPFINNING JAG ÖNSKAR FANNS: ”En gadget som gör att jag kan ropa på mina saker som jag ofta glömt vart jag lagt. Som bara aktiveras när jag behöver ropa på det. Typ ett chip som redan finns i exempelvis plånboken och nyckelknippa men aktiveras endast på ett visst röstkommando. Det borde vara fullt görbart.” GÖR:

on säger att det gäller att hänga med. – Tekniken utvecklas så fort nu. Min pappa var väldigt teknikintresserad och brukade alltid uppdatera mig. Nu när han är sjuk märker jag att jag själv hamnar efter. När Pernilla Andersson pratar om pappans långt gångna alzheimer blir hon med ens allvarlig. Sorgen över att förlora sin pappa är bland annat vad hennes senaste studioalbum, Tiggrinnan, handlar om. – Det är ett väldigt personligt album som handlar om uppbrott, längtan och den hjälplöshet som infinner sig när en närstående försvinner ifrån en i en sjukdom. Jag har skrivit albumet till mig själv, för att få tröst, säger hon och fortsätter: – Jag var en sådan tigrinna som gick runt och tänkte att inget kunde slå ner mig. Sedan blev min pappa sjuk, samtidigt som jag själv fick barn och inget blev som jag hade tänkt mig. Plötsligt satt jag där som en tiggare och vädjade till läkarna att min pappa skulle få bli frisk. Att inse att det inte gick var väldigt tungt.

Det är vad titelspåret ”Tiggrinnan” handlar om. I det sjunger hon att ”I varje tiger finns en tiggare om man pressar riktigt hårt”. Men albumet handlar också om hur styrka kan växa ur svaghet. – Det är en styrka som kommer ur insikten om att sorg måste konfronteras så att rädslan inte vinner. Jag tror att alla någon gång i livet blir en tiggrinna, säger Pernilla Andersson. Även detta, hennes nionde studioalbum, har Pernilla Andersson producerat själv. Att hon är en producent utöver det vanliga bekräftades 2013 när hon blev den första kvinnan som tilldelades The Sir George Martin Award för sina insatser som kompositör och producent. Sir George Martin, känd som den femte Beatlen, delade ut priset personligen och skrev i ett brev till henne att: ”I cannot think of anyone more deserving than you”. Pernilla Andersson säger att det betydde jättemycket för henne. – Han var min stora musikaliska förebild. Det var verkligen en bekräftelse på att jag har valt rätt väg.