Klarsynens ögonblick

VARFÖR KAN JAG inte se dig klart, Gud? Om jag bara kunde det, om jag bara kunde få fatta, åh, vad jag skulle vara bra att ha, för dig alltså. Om jag bara kunde hålla dig, så att säga, i mina händer, titta på dig från alla håll, då skulle jag vara din bästa hjälp på jorden. Jag skulle berätta och beskriva, förklara och förtydliga, rent allmänt vara din präst, profet, försvarare, allt det där.

Varför kan jag bara ana och aldrig fatta? Så frustrerande, Gud.

Du säger att jag sett dig, ja, kanske det, i de kortaste av ögonblick. När jag skrattar med mina vänner, en sådan där dag när allt är perfekt, när allt skimrar. De små korta ögonblicken när allt bara flyter. Då ser jag dig, men jag kan inte hålla kvar dig, inte fånga dig. Som vatten som rinner ur den hand som försöker greppa försvinner du ifrån mig då, Gud. Nej, du försvinner inte, men min blick på dig försvinner. Mitt i skrattet anar jag dig. Och sedan – inget.

JAG SÅG DIG i mina barns ögon, när jag höll dem för första gången. Jag

FÅNGAD I anade din spegelbild i deras blickar. Men bebisars blickar är korta och grunda, och snart sover de, och den mamma som kan behålla känslan av att Gud är här, just i detta ögonblick förstår jag och förvaltar jag Guds kärleks ögonkast, den mamman finns inte.

FLYKTEN. "Men vad vore du för slags Gud om du lät dig fångas av mig?" frågar sig Charlotte Frycklund stilla.

BLÖJOR, VET DU, Gud, blöjor och tvätt och trötthet och kall lasagne som man äter medan man ammar, allt det där tar bort fokus. Inte bara från dig, Gud, från

"Varför kan jag inte se dig klart, Gud?" Den frågan försöker Charlotte Frycklund få svar på. Hon vrider och vänder på frågan och finner svaret på sitt sätt.

TEXT: Charlotte Frycklund/ Svenskakyrkan.se

FOTO: Istock nästan allt. DET minns jag, om jag inte riktigt minns dig, Herre.

Jag såg dig i tiggaren på torget, när han delade sin macka med fåglarna runt sig. Han log när han smulade sönder sin smörgås och portionerade ut den till sina vänner. Då anade jag dig, Gud, men sekunden efter grubblade jag över ifall jag kunde ta fram telefonen och ta ett kort, om han ville vara med på en sådan bild – han såg ut som en modern Franciskus – eller om det vore dumt att fråga honom. Och då hade du gått vidare, Gud, och jag anade din rygg när du gick, men jag hann inte ikapp dig igen. Jag vet att du var med när jag fick reda på min väns cancer. Jag vet att du satt hos mig hela den natten, den där märkliga natten när universum grät men mina tårar inte kunde komma, känslorna var för starka. Jag vet att du satt där då, Gud, jag höll inte dig i mina händer, men du höll mig i dina händer och det gjorde hela skillnaden.

JAG VET ATT DU ÄR MED, i skrattet, hos barnen, på torget och i sorgen. Men jag kan inte fånga dig. Det som vore så bra om jag kunde. Då skulle jag berätta för alla, förklara och beskriva – vad säger du, Gud? Att det är bättre att du pratar med dem direkt, utan mig som mellanhand? Att alla någon gång kan få sina ögon öppnade, sin blick klarare, sin syn oskymd? Ja, så klart. Men jag VILL. Jag vill veta. Jag vill hålla dig. Jag vill fånga dig.

MEN VAD VORE du för slags Gud om du lät dig fångas av mig? Vad vore du för Gud om du var så lättfattlig att jag kunde hålla dig?

Du låter mig se dig, i korta ögonblick.

I de ögonblicken vilar jag. Tack. Charlotte Frycklund, präst

Bakom Varje Siffra Finns

Över 100 miljoner människor är på flykt och 300 miljoner människor är i behov av humanitärt bistånd. Bakom varje si ra finns en människa. En människa som har rätt till trygghet och ett värdigt liv. Din gåva gör skillnad!