Möbler

DEL 1: 1900-1945

FRÅN SNICKERI TILL MÖBELINDUSTRI 100 år med Sveriges Möbelindustriförbund

1

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

En välkänd interiör, målaren Carl Larssons hem i Sundborn, som han skildrade vid förra sekelskiftet. Målningarna visades redan 1897 på Stockholmsutställningen och gav bland annat Ellen Key en avgörande inspiration. 1899 kom boken ”Ett hem” som 1902 följdes av ”Larssons” m fl utgåvor.

Hans målningar kom att bli stilbildande inte bara i Sverige utan runtom i världen. Det berättas att tyska frontsoldater i första världskrigets skyttegravar läste Carl Larssons böcker medan de drömde om framtiden.

Ur Nationalmuseums arkiv.

2

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

En pinnstol är lämplig att inleda vår berättelse med. Detta är visserligen inte den allra första modellen utan Carl Malmstens klassiska stol ”Lilla Åland”, skapad så sent som 1942. Tillverkad i oljad björk och alltjämt i produktion.

Pinnstolen var den första serietillverkade möbeln, introducerad i mitten av 1800-talet med inspiration från engelska och amerikanska förebilder. När möbelindustrin i Sverige bildade ett eget förbund 1914-15 fick det namnet Sveriges Stol- och Möbelindustriförbund. ”Det var pinnstolen som skapade en modern storindustri.” Så lyder den tänkvärda rubriken till en broschyr om AB Möbelindustrikompaniet i Tranås.

Foto PeO Eriksson.

4

DEL 1: 1900-1945

När Sverige blir ett möbelland DEL 1: 1900–1945 Detta är sannerligen en händelserik, dynamisk period för den svenska möbelbranschen. Industrin utvecklas på ett par årtionden från mer eller mindre mekaniserat hantverk till rationell serietillverkning, levnadsstandarden stiger, efterfrågan på möbler ökar, modernismen i möbeltänkandet gör sitt intåg, fackföreningar, folkrörelser och rader av intresseorganisationer bildas runtom i landet.

Konturerna av det moderna Sverige av idag börjar skymta.

Allt detta händer samtidigt som vi under samma period upplever två världskrig, spanska sjukan, tuberkulos, ofattbar bostadsnöd i storstäderna, fattigdom, livsmedelsbrist och svåra ekonomiska kriser. En märklig paradox.

Dokumentation från tiden finns redan i rikt mått, dock är den ganska uppsplittrad och svåröverskådlig när det gäller just möbelindustrins framväxt.

Här vill vi belysa några olika avsnitt i denna historia. Vi börjar med fokus på den unga möbelindustrins situation och utveckling.

5

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

L

”

”Det började i Nässjö 1914”

6

åt oss med fantasins hjälp förflytta oss 100 år tillbaka i tiden.

I det historiska perspektivet är det en kort period, ett ögonblick.

Om vi tillhör den äldre generationen, födda under mellankrigstiden, så är det våra föräldrars barndom och ungdomsår som vi blickar tillbaka på.

Samtidigt är det ett stort avstånd mellan nu och då. Dessa hundra år rymmer faktiskt hela den svenska möbelindustrins historia.

Möbler har funnits sedan antiken men möbeltillverkning i industriell mening har bara bedrivits sedan förra sekelskiftet. Den svenska möbelindustrins historia är jämngammal med bilismen, flyget, radion, filmen, elektriciteten och telefonin.

Det hela börjar i August Strindbergs och Oscar II:s dagar. Men inte i Stockholm eller någon annan av de större städerna utan i små samhällen och små städer i södra Sverige. Naturligtvis talar vi om Småland, Västergötland och Skåne i första hand. Årtal underlättar navigering i det förflutna. Vissa årtal markerar brytpunkter i det historiska skeendet. Fältslag, revolutioner, kungalängder, parlamentarismens olika faser, här möter vi bestämda årtal. Andra brytpunkter kan vara svåra att peka ut i exakt kronologisk mening. Det handlar ofta om processer som pågår i olika hastighet i olika länder.

Så är fallet när man t ex försöker beskriva möbelindustrins utveckling under de första trevande åren. Övergången från hantverk till industri har pågått under lång tid och processen visar en rad individuella variationer.

Vissa bedömare anser att den moderna möbelindustrin egentligen kan räknas från andra hälften av det gångna århundradet, d v s från tiden efter andra världskriget. Tidigare var det mer eller mindre mekaniserat hantverk eller snickeriverkstäder som producerade möbler, säger de. Andra menar att man visst kan tala om industriell möbelproduktion redan under 1800-talets senare årtionden, i varje fall fanns den etablerad under inledningen av 1900-talet. Gränsen mellan välutrustade snickeriföretag och vad vi i dag definierar som möbelindustri är inte helt lätt att dra.

Det är bara att välja. En bedömningsfråga. Meningarna går isär beroende på vem man frågar. Kanske är det egentligen ett semantiskt spörsmål: Hur definierar man ordet industri?

Däremot kan man peka på ett bestämt datum när det svenska möbelindustriförbundet bildades. Det började i Nässjö 1914, en kylig höstdag i november då nitton herrar samlades på Stadshotellet och diskuterade möjligheten att bilda en branschorganisation.

Detta första möte ledde alltså till att Sveriges Stol- och Möbelindustriförbund kunde konstitueras vid sammanträdet lördagen den 21

DEL 1: 1900-1945

januari 1915, ett möte som även det ägde rum i Nässjö. Konceptionen ägde således rum under slutet av 1914, födelsen skedde i januari 1915. Så kanske man kan sammanfatta situationen. Vilket startdatum ska bedömas vara det riktigaste för livets uppkomst? För en katolik är det förstås befruktningsögonblicket, lutheranen väljer födelsen...

Namnet ändrades 1926 till Sveriges Möbelindustriförbund, SMI, som behölls fram till sammanslagningen under Svenskt Näringslivs paraply 2002 och då blev branschbeteckningen TMF, Trä- och Möbelindustriförbundet.

Det ska vi återkomma till i slutet av boken.

Nu tillbaka till pionjärtiden.

VARFÖR BILDADES FÖRBUNDET?

Några detaljer om vilka de olika stiftarna av det nya förbundet var känner vi inte till. Hur länge hade förarbetet pågått? Vem var den drivande kraften? Förmodligen disponent K G Andersson från Möbelindustrikompaniet i Tranås, han var ett mycket respekterat namn på orten. Eller kanske direktör Aron Ljunggren från Bodafors, som valdes till sammankallande i kommittén och sedan till ordförande vid det följande mötet när det formella beslutet togs?

Hur var stämningen vid mötet – munter och lättsam, bjöds det punsch och cigarrer på hotellet i Nässjö? Eller var det allvarliga miner, beslutsamma handslag, kaffe och wienerbröd? Troligen det sistnämnda. Protokollen speglar stundens allvar.

Därom kan vi dessvärre icke ge besked, ty vi var inte med. Protokollet, det första, är sirligt handskrivet och mycket lakoniskt. Inga diskussioner, ingen lägesbeskrivning redovisas. Någon bild från dessa inledande sammanträden har vi tyvärr inte.

Vad var syftet bakom bildandet av detta förbund som från starten hade 19 medlemmar? Varför gick man samman?

Naturligtvis ville man slå vakt om gemensamma intressen, skapa en gemensam hållning för ökad slagkraft mot i första hand möbelhandlarna.

Det framgår med all tydlighet av protokollen från de båda mötena. Man ville bringa ordning i den ”ohyggliga oreda” som förorsakades av den ”illojala och osunda konkurrensen” inom möbelbranschen. I stadgarna från 1915 fastslås att förbundets syfte var ”att tillvarataga förbundsmedlemmarnas intressen genom att söka åvägabringa ett väl ordnat kreditsystem dels ock att vid inträffade betalningsinställelser hos medlemmarnas återförsäljare åvägabringa ett gemensamt uppträdande.”

Det handlade i praktiken om att sänka kredittiderna från sex månader till högst tre och om att därmed stärka producentledets position i

SMI:s årsmöte 1930 Den 12 juli 1930 samlades 33 av SMI:s 62 medlemmar till årsmöte på Hotell Gillet i Stockholm.

Styrelsen bestod av ordförande John A Mörk, vice ordförande Edvard Miltopaeus, David Lengquist, Emil Sandstedt och Axel Svensson med A Kroon, Knut Westberg, P A Fagerberg och Gösta Sandstedt som sekreterare.

Ur protokollet kan vi citera följande: ”Möbelhandlarna framlade genom Centralnämnden en inkommen hemställan om förlängning av längsta kredittiden till fem månaders accept och fri leveransmånad. Mötet beslöt emellertid avböja någon utsträckning av kredittiden.

På given anledning beslöt vidare årsmötet att åtgärder skulle vidtagas mot anmält fall av illojal konkurrens, varjämte åtgärder för bättre tillvaratagande av fabrikanternas intressen vid utställningar diskuterades ävensom åtgärder för höjande av vår export av möbler”.

Under en av debatterna på årsmötet fällde en deltagare följande replik: -Herr ordförande, här pratas hit och dit, vi måste komma till något resultat. Jag har redan bildat mig en egen åsikt, jag går med på vad som helst!

7

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

Protokoll fördt vid sammanträde med möbelfabrikanter i Nässjö lördagen den 14 november 1914.

Närvarande äro: AB Möbelindustrikompaniet, Tranås Osc Edv Ekelunds snickerifabrik, Virserum Lindesbergs Möbelfabrik, Malmö Virserums Möbelfabrik, Nya Hvetlanda Stol- och Möbelfabrik Bodafors fabriker, Sundsjö Flugebo Möbelfabrik Järnforsens Möbelfabrik Linköpings Möbelfabrik Wikström AB Tranås Eksjö Möbelfabrik Arvika Möbelfabrik Em Carlssons Möbeltillverkning, Tranås Solberga Möbelfabrik Tranås Möbelfabrik AB Nässjö Stolfabrik Almenas Stolfabrik Seffle Möbelfabrik Sandström AB, Nässjö

g.m Disponent K G Andersson Disponent Ekelund Disponent Abrahamsson Disponent Nilsson, Fabrikör Hägg Direktör Ljunggren Fabrikör Florin Disponent Johansson Disponent Boklund Fabrikör Wikström Disponent Sundström Disponent H Persson Fabrikör Em Carlsson Disponent Weman Disponent Westberg Disponent Carlsson Disponent Nilsson Disponent Fagerman Fabrikör Sandström

§1 Mötet öppnades af Disponent Boklund, Linköping, som hälsade de närvarande välkomna varefter till ordförande att leda dagens förhandlingar utsågs disponent Weman, Solberga, och till sekreterare disponent Westberg, Tranås. §2 Ändamålet med sammanträdet förklarades i första hand vara, att söka få en sammanslutning af fabrikanter till stånd för att ordna kreditförhållanden till afnämare. Under den förda diskussionen framgick af samtliga talare, att kredittiden inom möbelfabrikationen är oegentlig, enär den är på väg att urarta till 6 månader därutöver. Då förhållandet är, att möbelbranschen är ganska tryckt var mötet enigt om, att 6 månader är för lång kredittid, synnerligast som en del af möbelhandlarna begagna sig mycket af vexelomsättningar, varigenom beloppen fort springer upp till för höga siffror. Även betonades vikten af, att genom en sammanslutning fabrikanterna vid inträffade betalningsinställelser inom sig kunna utse ombud att taga utredningarna om hand och därigenom raskt och fördelaktigt ordna sådana affärer.

Då infrågavarande synpunkter berör hela landets möbelindustrier, ansåg mötet, att en inbjudan borde ske till alla såväl större som mindre möbelfabrikanter, och beslutades därför, att tillsätta en kommitté med uppdrag, att medelst cirkulär inbjuda alla för ifrågavarande spörsmål intresserade möbelfabrikanter, att sammamnträda i Nässjö under januari månad 1915, å dag och tid som kommittén bestämmer. §3 Till kommittéledamöter valdes Direktör Ljunggren, Bodafors, sammankallande, Disponenterna Persson, Arvika, och Weman, Solberga, samt till deras suppleanter Disponenterna Carlsson, Nässjö, Nilsson, Virserum, och Westberg, Tranås. §4 Genom verkstäldt namnupprop förklarade sig samtliga närvarande beredda att bilda förening, så snart tillräckligt antal fabrikanter anslutit sig. §5 Allt justera dagens protokoll utsågs Disponent K G Andersson och Fabrikör F G Wikström, Tranås.

Nässjö, som ovan Knut Westberg

8

DEL 1: 1900-1945

förhållande till detaljhandeln. Partsförhållandet var tydligt redan från början. Målsättningen att förhandla om bättre betalningsvillkor stod som första punkt i programförklaringen och man inledde därmed en diskussion som kom att gå som en röd tråd genom 1900-talets möbelhistoria fram till våra dagar.

Det dröjde bara ett år innan förbundet lyckades genomföra en generell prishöjning, ”vilket knappast varit möjligt, därest förbundet ej hade varit den förmedlande”. Under de följade åren genomfördes en rad samordnade prishöjningar på initiativ av SMI. Handlarna accepterade dessa utan större motstånd. I båda leden ville man undvika en intensiv priskonkurrens. Låga priser bedömdes inte kunna öka konsumtionen särskilt mycket utan endast leda till att branschens intjäning i stort skulle försämras. Tillväxt och stimulering av efterfrågan var ej några begrepp som man räknade med...

Kakan hade sin givna storlek, så var det bara.

DYNAMISK UTVECKLING TROTS KRISER OCH BOSTADSBRIST

Det gick tämligen trögt i början av 20-talet när det gällde att värva fler medlemmar till den nya organisationen. Antalet medlemmar växte till 32 1920, sedan ökade intresset att vara med och 1925 hade man nått 49 och 1930 – detta historiskt så laddade årtal för möbelbranschen i Sverige när den viktiga Stockholmsmässan ägde rum – uppgick antalet medlemmar till 62. Majoriteten av tillverkarna var fortfarande oorganiserade. Men 1934 hade siffran stigit till 100 medlemmar och 1946 nådde man hela 575!

Förklaringen till denna dynamiska utveckling under mellankrigstiden och under andra världskriget var naturligtvis det s k Exklusiv-avtalet, ett samarbetsavtal mellan fabrikanter och handlare som upprättades 1936 och sades upp 1946. Detta avtals uppgång och fall återkommer vi till längre fram.

Den statistik som finns är svårtolkad och bygger på bräckliga siffror som enbart bygger på möbelindustriförbundets medlemmars samt fackföreningars rapportering. Det fanns mängder med små och t o m ganska stora företag som ännu inte anslutit sig till arbetsgivarnas organisationer och många oorganiserade arbetare. Men siffrorna som sådana speglar i alla fall själva förändringstakten under perioden. I stort sett brukar man efter andra världskrigets slut räkna med att SMI representerar 80–85 procent av alla industrier med 10 eller fler anställda. (Så var det förstås inte under pionjäråren på 20-talet). Denna bedömning, rätt eller fel, bibehölls ända fram till milleniumskiftet.

9

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

Ett helt ungkarlsmöblemang för 100 kronor - det erbjudandet kommer från Carl Fredriksons Träförädlings Aktiebolag i Katrineholm under något av åren kring förra sekelskiftet. Denna bild är hämtad ur företagets Priskurant och ingår i Nordiska museets bibliotek. Den visar hur hela möbelgarnityr redan då blivit vanliga.

Samma osäkerhet vilar över den statistik som kan påträffas när det gäller de möbeltillverkande företagens omsättning. Vi har i stort sett bara medlemmarnas rapportering att luta oss mot. En svårighet i sammanhanget är dessutom att många av företagen hade en mycket blandad produktion där möbler ingick vid sidan av andra inredningsdetaljer, snickerier, biografstolar m m.

Egendomligt kan det tyckas att antalet anställda genom åren brukar anges till cirka 10–12.000 personer. Siffrorna återkommer i olika sammanhang, år efter år. Trots rationaliseringar, sammanslagningar av företag, nedläggningar och robotisering av många processer. Förklaringen kan vara 10

DEL 1: 1900-1945

den kraftiga tillväxten på marknaden, både hemma och utomlands. Antalet tillverkande och marknadsförande företag har stadigt minskat under efterkrigstiden medan den samlade produktionen, volymen av tillverkade möbler, ökat. Ny teknik och omdisponering av personaluppgifter till nya delar av den utökade verksamheten är kanske förklaringen till att antalet anställda trots allt legat kvar på ungefär samma nivå.

Eller – hemska tanke – är det bara gamla och inaktuella statistiska uppgifter som släpar med i styrelseberättelserna år efter år..? Hoppas inte det.

Ikeas sagolika expansion har givetvis liksom miljonprogrammet på byggsidan haft stor betydelse för det faktum att sysselsättningen kunnat hållas uppe inom den svenska möbelindstrin under snart sagt hela efterkrigstiden.

Det ska vi återkomma till i Del 2 och 3. Låt oss – innan vi återtar kontakten med det unga möbelindustriförbundet – ta en snabb titt på föregångarna till möbelindustrin, nämligen snickerierna.

SNICKERIFABRIKER VISADE VÄGEN FÖR MÖBELINDUSTRIN

Uppsvinget började inom sågverkshanteringen och fortsatte parallellt med att mekaniserade snickerifabriker började anläggas i Sverige. De gynnades liksom sågverken av de vidgade marknaderna i England och på kontinenten.

Det innebar i sin tur att lokaliseringen kom att koncentreras kring de största exportstäderna, Göteborg och Stockholm. Här fanns ett påtagligt beroende av utländskt inflytande, speciellt från England och USA, som låg långt före oss när det gällde maskinell träbearbetning.

Det dröjde inte länge innan vi i Sverige fick igång betydande snickerifabriker med en förbluffande och omfattande maskinuppsättning. Ett exempel var Mekaniska Snickerifabriken i Stockholm, som under J P Ekman utvecklades till ett av de största snickeriföretagen i landet.

Redan från 1860-talets början fanns där cirkelsågar, stäm-, hyveloch fräsmaskiner samt på 1870-talet inte mindre än 25 hyvelmaskiner.

Arbetsstyrkan uppgick till cirka 250 man och här producerade man 40.000 dörrar om året.

Tyngdpunkten i tillverkningen ligger vid denna tid på byggnadssnickerier. Utom dörrar gör man fönster, paneler m m samt även i vissa fall monteringsfärdiga trähus åt en del statliga verk.

Möbler är samtidigt till största delen hantverksmässigt tillverkade.

Om vi definierar industri som företag med 10 anställda med en i huvud11

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

sak mekaniserad tillverkningsprocess så hittar vi ytterst få exempel på möbelindustrier under åren före sekelskiftet. Men det finns några.

FRÅN HOOKS HERRGÅRD KOM RITNINGEN TILL STOLEN

Ett sådant exempel är J W Thunanders stolfabrik vid ett vattenfall i Hagafors. Den byggdes 1863, arbetarantalet höll sig till en början kring tio man men sedan fabriken återuppförts efter en brand 1895, kom arbetsstyrkan vid sekelskiftet upp till cirka 40 man.

Fröet till denna framgångsrika industri såddes någon gång vid mitten av 1800-talet då en snickarkunnig torpare fick till uppgift att göra några pinnstolar till herrskapet på Hooks herrgård. Det sägs att det var ”Hennes nåd”, fru H Killander, som gjort ritningarna till stolarna som sedan tillverkades helt hantverksmässigt. Stolarna blev omtyckta och lockade fler att göra sin lycka som beställningssnickare.

Ett annat exempel är snickaren Wigell i trakten av Malmbäck som sysslade med alla slags snickeriarbeten. Han fick besök av en målare som lagt märke till att pinnstolar börjat komma i bruk i Alvesta. Tillsammans började de tillverkning av pinnstolar som sedan målades vita. Redan första året, 1870 gjorde man 3.000 stolar.

Wigells söner hade tagit arbete i Thunanders fabrik och kom snart på att de vattendrivna maskinerna där var betydligt överlägsna trampandet vid svarvar och andra primitiva anordningar. De köpte en s k ”nickesåg”

”Det svårt grasserande läseriet största hindret... ” Träindustriarbetarförbundets ombudsman O. Karlén skrev i oktober 1905 ett resebrev till tidningen Träarbetaren, där han beklagade den besvärliga tröghet som han noterat när det gällde att ansluta arbetare inom träindustrin i Småland till fackföreningar. ”Hindret framför alla andra när det gäller att utvidga fackföreningsrörelsen i Småland är det så svårt grasserande läseriet. Man förstår ju att de s k läsarepredikanterna på sina uppbyggelsemöten, syföreningsmöten och vad alla dessa möten heter, icke framhålla fackföreningsrörelsen såsom något nyttigt och nödvändigt, försåvitt man över huvud taget vill existera som människa. Nej, lösen för dessa är: Vara gudelig och låta sig nöja är vinning nog, och det om de så skola svälta ihjäl på kuppen. Fackföreningen, det är antikrist!”

Dessutom tillfogar den luttrade Karlén en bekymrad reflexion, nämligen att det är hustrurna som ”hindrar männen att gå på fackföreningsmöten och bilda avdelningar.”

12

DEL 1: 1900-1945

Hantverket dominerade länge inom pinnstolstillverkningen.

Efterfrågan var stor, vinsten blygsam. Ett dussin stolar kunde under första världskriget köpas för 12 kronor.

Ur Nordiska Museets arkiv.

nära Malmbäck och uppförde 1878 sin första stolfabrik. På 1880-talet införskaffades en lokomobil som drivkälla.

Senare blev AB Bröderna Wigells Stolfabrik en typisk representant för de många moderföretag, från vilka arbetare efter hand bröt sig ut och startade egna företag.

I Malmbäck arbetade en annan snickare, P J Andersson, som sedermera blev känd som grundare av Nässjö stolfabrik. Han tillverkade gungstolar i en liten pinnstolsfabrik som sysselsatte fyra man. 1882 flyttade man till Nässjö, som erbjöd ett bättre läge med hänsyn till försäljning och råvaruanskaffning. Efter ett par år var arbetsstyrkan uppe i femton man.

Men nu börjar man känna av konkurrens från importerade ”wienerstolar” som importeras i lösa delar och säljs till låga priser. Det ser illa ut ett tag men med hjälp av nytt kapitaltillskott kan man 1888 gå över till en för sin tid rationell produktion av den s k fanérsitsstolen. Även den levereras från fabriken i omonterat skick men kan lätt fogas samman i vilken verkstad som helst. Samtidigt drabbas de importerade stolarna av en hög tull, till lycka för fabriken i Nässjö som sedan under vissa år kan exportera hälften av sin tillverkning till England.

13

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

DET BÖRJAR MED PINNSTOLAR, SEDAN BLIR DET EN MODERN STORINDUSTRI

"Pinnstolen som skapade en modern storindustri". Så lyder rubriken till en broschyr om AB Möbelindustrikompaniet i Tranås. Företaget startades den 19 april 1907 och firade sitt 50-årsjubileum 1947 med att bland annat ge ut en liten fin broschyr med en bild av en vacker oljemålning på omslaget. Låt oss ta en titt på just det här företaget innan vi blickar ut över möbelbranschen i stort.

En konstnär vid namn Herman Norrman målade 1890 en underbar oljemålning som kallas "I målarverkstaden", som vi visar på vårt omslags insida. Den skildrar inte livet i en konstnärsateljé, om ni trodde det, utan visar hur det gick till i en verkstad där man tillverkade stolar på ett hantverksmässigt vis och sedan målade dem för hand.

"En typisk interiör från sekelskiftet" sägs det i broschyren som berättar att tavlan ägs av Folkets Hus i Tranås där den nu fått sin rättmätiga plats.

"Det råder hos denna tavla en stämning av arbetsglädje, förnöjsamhet och yrkesskicklighet från hantverkets dagar", heter det i bildtexten.

"Tidens enkla smak framhäves av de karakteristiska pinnstolarna, vilka dock efterhand skulle komma att utgöra grunden till blomstrande möbelindustrier runtom i Småland."

AB Möbelindustrikompaniet i Tranås grundades 1907 av disponent K G Andersson, som efter strävsamma år som lärling nu var nyvorden snickarmästare. Han beskrivs som en flitig, sparsam och duglig smålänning, han var begåvad, energisk och framsynt och åtnjöt allmänt förtroende. Allt enligt jubileumsbroschyren och då får vi väl tro att det var sant.

En kort förhistoria ingår också. Hantverksmässig tillverkning av stolar redan på 1880-talet ledde till grundande av Tranås Norra Stolfabrik.

Första steget till rationalisering i industriell mening togs 1897, då fabriken byggdes ut efter för dåtida förhållanden fullt modernt mönster. Samtidigt ombildades företaget till aktiebolag med namnet Tranås Möbelfabriks AB. Efter ytterligare tio år, 1907, stod K G Andersson inför sin verkliga utmaning, nämligen att bygga ut och utveckla AB Möbelkompaniet.

Och hur lyckades han med det?

Alldeles utmärkt. Arbetsstyrkan som vid starten uppgick till ett tiotal man växte under åren samtidigt som omsättningen.

Under en bild av fabriken står det så här: "AB Möbelindustrikompaniet har ett mycket förmånligt läge vid stambanan StockholmMalmö i omedelbar närhet av järnvägsstation, lastkajer och godsmagasin."

Låt oss tillägga att detta företag på 50-talet bytte namn till Kågéns 14

DEL 1: 1900-1945

Nässjö Stolfabrik har under större delen av 1900-talet varit specialister på pinnstolar. Den klassiska modellen med rak överliggare och sadelsits ersattes på 40-talet av nya modeller med överliggaren formad som en mjuk båge.

Ur katalog tryckt 1941.

för att så småningom komma att ingå i NKR-koncernen, som i sin tur nu heter EFG International.

I all sin enkelhet ger oss denna lilla beskrivning av ett företags tillväxt och utveckling en bild av hur den småskaliga möbelindustrin kommit att bli den viktiga del av näringslivet som den är i dag.

Här finns rötterna i hantverket, här finns den yrkeskunniga personalen, den driftige och framsynte företagsledaren, läget vid stambanan som ger kontakt med en stor kundkrets. Och allt detta i Småland.

Kan det gå annat än bra?

15

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

SVENSKA MÖBELFABRIKERNA I BODAFORS VAR OCKSÅ PIONJÄRER

Ett par föregångare till det senare så välkända industriföretaget Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors är också tidigt ute. 1877 startas Bodafors Stolfabrik med fem anställda samt en svarv och en bandsåg. Man utvecklar en rationell pinnstolstillverkning, företaget växer mycket snabbt. 1890 byggs en ny fabrik och 1897 ombildas firman till aktiebolag med namnet Bodafors Stol- och Möbelfabrik. Nu har man omkring 100 anställda och pinnstolar är alltjämt huvudprodukten.

Men den hårda konkurrensen på exportmarknaderna i slutet på 1800talet medför att man efter sekelskiftet går över från pinnstolstillverkning till andra möbler, avsedda för den svenska hemmamarknaden. I början på 1900-talet är företaget störst i sitt slag. 1909 bygger man en stor trevåningsfabrik och har en personalstyrka på cirka 300 personer – snickare, bonare, målare, tapetserare, bildhuggare, svarvare ja, nu är man största möbelindustrin i Sverige.

Problem uppstår efter den driftige ägarens död. Han heter Frans Zeinwoldt och hans bortgång följs av en rad svårigheter för företaget, bl a ett par arbetskonflikter som periodvis stoppar produktionen.

Första värdskriget bryter ut, nya svårigheter uppstår. Läget är synnerligen pressat. Problemen leder till en drastisk omorganisation – nu går man samman med nio andra ledande snickerifabriker och bildar AB Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors.

Detta sker 1918. Storleken upplever man givetvis som en styrkeposition och den nya ledningen tvekar inte att expandera genom förvärv.

Hur såg marknaden ut?

Vad kostade soffan?

Hur såg marknaden ut under tiden före och under första världskriget?

Vad kostade en soffgrupp med soffa och två fåtöljer? Vad tjänade arbetare, tjänstemän, hantverkare och bönder?

På Nordiska museet i Stockholm kan vi få svar på den här typen av frågor. Vi har hittat en bok som heter ”Vad kostade det?” som berättar om priser och löner från medeltid till våra dagar. Den är författad av Lars O Lagerqvist och Ernst Nathorst-Böös. Här har vi hämtat några smakprov: ”1910 tjänade en dräng 2:79 per dag, en metallarbetare 4 kronor per dag och en kvinnlig industriarbetare 1:60.”

Låglön står det inom parentes, det kan vi ju hålla med om...

Vi kan tillägga att en handgjord klaffbyrå från Karl Andersson kostade 70 kronor. Priset för en soffa var vid samma tid 50–150 kronor.

16

DEL 1: 1900-1945

Nu köper företaget in en verkstad i Stockholm, ”Jonssons på Söder” som är välkänd och har stor kundkrets. Inte nog med det. Man etablerar sig också i en elegant försäljningslokal vid Stureplan. Framgången tycks given. Men icke. Det kommer nya problem, försäljningen av möbler får inte fart enligt planerna.

1921 tvingas man sälja Jonssons verkstad, 1922 noteras som ett dåligt år, först 1926 får Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors en liten vinst. Men glädjen blir kortvarig. Styrelsen inser att sortimentet måste samordnas och standardiseras bättre.

1929 är ett möbelår som drabbas av svår tröghet på marknaden, det blir många konkurser bland möbelhandlarna. Men 1930 kommer en viss draghjälp från Stockholmsutställningen som blåser nytt liv – låt vara ganska kortvarigt – i möbelbranschen. Företaget kan nu redovisa en vinst på 34 000 kronor. 1931 mattas konjunkturerna igen och 1932 blir det röda siffror i Kreugerkraschens spår, hela 162 695 kronor är förlusten. Läget är dystrare än någonsin.

Men även den här krisen överlevs. Nu står verksamheten nämligen inte bara inom hemmöbelsektorn, den kan också stödja sig på en spirande verksamhet inom den offentliga miljön. Här tillverkas med växande framgång specialinredningar, möbler till hotell och restauranger, affärslokaler, biografer, skolor och fartyg.

Den breddningen, vågar vi påstå, är en direkt följd av att företaget inlett samarbete med arkitekter och formgivare. 1925–1956 är Axel Larsson en av de ledande formgivare som utvecklar nya produkter för företaget. Hans produktion är stor och präglad av måttfull funktionalism, möblerna brukar beskrivas som ”förfinade utan åthävor”. Av någon anledning har hans namn länge kommit i skymundan.

Goda kontakter med Svenska Slöjdföreningen, t ex genom att man får medverka med prototyper på rader av utställningar betyder mycket för Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors, som därmed före många konkurrenter tar steget in i modernismen och funktionalismen.

Ett konkret exempel på detta ges av Anne-Marie Ericsson i kapitlet ”Brytningstid för fattig och rik” i boken ”Svenska möbler 1890–1990” där hon berättar om en intressant aktivitet som Slöjdföreningen genomförde 1920 på initiativ av textilformgivaren Elsa Gullberg. Då utlyste man nämligen en tävling om nya modeller för just Svenska Möbelfabrikerna.

Ritningarna visades i Stockholm och 1921 presenterades en kollektion av färdiga möblemang. Bland deltagande formgivare märktes Carl Malmsten, Eskil Sundahl, Carl Hörvik och Uno Åhrén. Juryn bestod av tre representanter för vardera Möbelfabrikerna och Slöjdföreningen.

Dessa möblemang var tamare än de som visades på utställningen 17

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

Man kan bara ana vilken uppståndelse Gregor Paulsson åstadkom med sina brandskrifter om modernismens välsignelser. Hans tankar i boken ”Vackrare vardagsvara” var långt före sin tid, bedömda så här i efterhand. Titeln har blivit ett begrepp som används än i dag. Men hårt motstånd mötte idéerna naturligtvis av samtidens traditionalister.

”Verkstaden” året innan. Men där hade man varit obunden av tillverkning och försäljning, Nu gällde det, enligt Slöjdföreningens direktör, Gregor Paulsson, ”att ta steget från visionernas värld till verklighetens”.

Att konstnären måste underordna sig produktionen var en av de viktigaste teserna i Slöjdföreningens propagandaskrift ”Vackrare vardagsvara”, som kom ut 1919.

Under tjugotalet tillverkade Svenska Möbelfabrikerna åtminstone ett par signerade möblemang av Carl Malmsten, bland annat flickrumsmöbeln från Verkstadens utställning 1920 och det prisbelönta vardagsrummet i empire från 1921, som omfattade soffa, soffbord, bokhylla, skrivbord samt några stolar. År 1928 kostade allt detta ungefär 2.000 kronor, dvs mer än en årslön för en köpare ur lägre medelklass.

ETT PROJEKT I PRAGMATISK ANDA

Något dramatiskt steg in i modernismen kan man inte direkt tala om när man ser bilderna från projektet. Inte desto mindre är det en stor, betydelsefull händelse att Slöjdföreningen tar detta initiativ och att formgivarna genomför projektet i pragmatisk anda tillsammans med Svenska Möbelfabrikerna. Helt klart är att detta samarbete kommer att ge ringar på vattnet, många konkurrenter börjar tänka i samma banor. Åren under 30-talet och under kriget är som vi alla vet inte fria från ekonomiska svårigheter men här finns också några perioder av goda tider. Man håller sig kvar på marknaden under ytterligare några år efter kriget.

1951 säljs företaget till AB Åtvidabergs Industrier. Då har man 350 anställda. Inom den nya koncernen lever Svenska Möbelfabrikerna vidare i 18 år innan det läggs ner 1969.

Namnet upphör att finnas som aktör på marknaden men möbelindustriell verksamhet drivs vidare i lokalerna i Bodafors, först av Dux Möbel AB, sedan av Morgana.

ÅTVIDABERG MÖBLERAR DE SVENSKA KONTOREN

Åtvidaberg blir tidigt känt som en viktig ort inom kontorsmöbelsektorn.

Redan under de sista åren på 1800-talet börjar man på olika håll få beställningar från näringslivets växande flora av kontor. Aktiebolagslagen tillkom redan på 1850-talet och antalet aktiebolag ökar raskt i spåren av den snabbt växande industrialismen. (Man talar om en ny klass, direktörsklassen!)

18

DEL 1: 1900-1945

Åtvidaberg i förra seklets början Även kontorsmöbler har en hundraårig historia. Åtvidabergs Snickerifabrik tillhör pionjärerna på området tillsammans med Kågéns, Karl Andersson & Söner och Edsbyverken. Redan 1889 visade Åtvidabergs sågverk sitt efter amerikansk förebild tillverkade rulljalusibord på Parisutställningen!

1898 utkommer den första möbelkatalogen, samma år bildas den första fackföreningen i företaget.

Framtiden blir turbulent, snickerifabriken brinner ner 1903 men en ny modern fabriksbyggnad uppförs samma år. 1909 blir det storstrejk den 31 juli med krav på högre lön - timlönen är 27 öre.

1912 är man uppe i en lön av 57 öre i timmen. Antalet anställda är 350 personer.

1915 stängs Rysslands-marknaden och man inför arbetstidsförkortning till 45 timmar i veckan.

1918 är det hungerdemonstration och mjölkpolletter delas ut.

1919 proklamerar Sveriges Träindustriförbund lockout som leder till 20 veckors lönetvist. Det nya avtalet ger arbetarna fyra dagars semester och 1:25 kronor i timmen. 1921 är det arbetsnedläggelse och året därpå konkurs, 500 anställda berörs. Så bildas ett nytt bolag, Nya AB Åtvidabergs Industrier med Elof Ericsson som VD. Företaget har 270 anställda, lönerna sänks till 75 öre i timmen.

1926 inleds samarbete med Volvo som gäller karosseridetaljer i trä, lastbilshytter och bilhjul. På 30talet levereras inredningar till banker, radiolådor och träemballage.

Nya kontorsmöbelserier tillkommer, Åtvidserien, Åtvidabergs Systembord och Malmstenstyper.

1944 inköper man Överums Bruk och 1946 är det dags för en produktkatalog på 250 sidor.

1950 blir namnet Åtvidaberg-Facit, antalet anställda är 295 personer.

Här ser vi några exempel ur Åtvidabergs katalog från 1901 samt en annons från 1932, där man presenterar en serie som ritats av självaste Carl Malmsten.

Ekskrivbordet från 1901 kostar 290 kronor. Vill man ha det – endast på särskild beställning! – i valnöt blir priset 390 och i mahogny 425 kronor. ”Ekskrifbord af högsta kvalité med rulljalusi. Dessa skrifbord äro synnerligen omsorgsfullt tillverkade af väl utvald, hufvudsakligen kvartersågad ek.”

Kontorsstolarna i ek, valnöt och mahogny finns i regel på lager, ”De äro försedda med skruf och gunginrättning efter nyaste konstruktion samt med bästa kullagertrissor. Sitsen är klädd med grön eller brun prima buffelhud.”

Priset varierar mellan 40 och 65 kronor.

De fyra ”fackskåpen” tillverkas i ek utan jalusi och förses med en visserligen enkel men likväl praktisk låsanordning, ”hvarigenom alla fack medelst en nyckel på samma gång låsas.” Priserna varierar mellan 64 och 110 kronor.

19

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

”

”Det egna kunnande på kontorsmöbelsidan som utvecklas i Åtvidaberg blir snabbt alltmer uppmärksammat runtom i Sverige, bland annat genom ett samarbete med arkitekten och funktionalisten Sigurd Lewerentz.”

20

Åtvidabergs snickerifabrik, som startas 1894, ingår i baroniet Adelswärds bruksindustrier. Under de första åren tillverkas vanliga byggnadssnickerier i första hand till bruksrörelsens eget behov men successivt börjar man känna av en tilltagande efterfrågan på speciella möbler för kontor.

Detta leder till att man år 1900 frigör snickerifabriken från baroniet och bildar ett aktiebolag med syfte att inrikta sig på denna nya nisch. Starten blir tyvärr olycksdrabbad då hela fabriken brinner ner till grunden. Men företaget lyckas ändå komma igång redan ett år senare i en ny, stor fabriksbyggnad i tegel och betong som alltså uppförs mycket snabbt.

Nu är företaget försett med en maskinutrustning som anses vara den modernaste i landet. Här finns de bästa av Bolinder och Jonsereds träbearbetningsmaskiner. Dessutom har man importerat många specialmaskiner från USA. Ett tekniskt försprång, ett specialkunnande på kontorsmöbelmarknaden och en skicklig företagsledning, allt detta bäddar för försäljningsframgångar. Mycket riktigt, företaget växer stadigt liksom antalet anställda.

1917 säljs aktiemajoriteten till ett konsortium och expansionen fortsätter. 1922 inköps räknesnurran Facit - ”piggsvinet” – som var oumbärlig för varje nogräknad kontorist, vilket så småningom kommer att leda till att företagsnamnet ändras till Åtvidaberg-Facit. Dotterbolagen AB Facit och AB Original-Odhner tillverkar räknemaskiner i Åtvidaberg och Göteborg medan den populära, marknadsledande gröna skrivmaskinen Halda kommer att produceras i Svängsta av Halda AB. Det egna kunnande på kontorsmöbelsidan som utvecklas i Åtvidaberg blir snabbt alltmer uppmärksammat runtom i Sverige, bland annat genom ett samarbete med arkitekten och funktionalisten Sigurd Lewerentz.

Här lägger man grunden till de framgångar som väntar efter kriget. Under ägarparaplyet samsas skogar, snickerifabrik, sågverk, gjuteri och mekanisk verkstad till en mycket imponerande och framgångsrik enhet. 1945 sysselsätter man 440 personer i möbelproduktion, 85 i den kemisk-tekniska produktionen samt 25 personer i tapetserareverkstaden, där man som läsaren förstås vet, sysslar med textilarbeten och möbelklädslar, inte med att tillverka tapeter...

Det är alltså bakgrunden till det företag som efter kriget profilerar sig som en av de mest framstående aktörerna på kontorsmöbelmarknaden i Sverige.

I Del 3 återkommer vi med glimtar från det spännande Facit 80projektet m m.

DEL 1: 1900-1945

VIRSERUMS MÖBELINDUSTRI – ETT LEVANDE MUSEUM

Virserum, ett par mil sydost om Vetlanda, är en plats som också tillhör den tidiga svenska möbelhistorien. Här finns idag ett intressant och förmodligen helt unikt möbelmuseum. Det är en kopia av en möbelfabrik från 1920-talet med gamla träbearbetningsmaskiner med remdrift från axelledningar som i sin tur drivs av ett stort vattenhjul. Här finns gamla fina möbler, handverktyg, fotografier och annan dokumentation från samhällets storhetstid som möbelcentrum. För som ett sådant är Virserum definitivt att räkna med. ”Virserum var under 1900-talets första hälft Smålands mest utpräglade centrum för möbelindustrin.”

Detta betyg finner vi i en faktaladdad och detaljerad presentation av en rad möbelföretag i bland annat Virserum, Lindome, Östervåla, Glimåkra och Tibro, som ges i boken ”Skogen & Sverige”, författad av K-G Gunnarsson.

I avsnittet om Virserum får vi veta att under första hälften av 1900talet kom och gick många möbelfabriker i Virserum. Han berättar att 1940 fanns det inte mindre än 17 företag med sammanlagt 400 anställda som enbart tillverkade möbler.

Om man ser på hela den befintliga träindustrin i Virserum 1945 så finner man där cirka 1.000 personer som sysslar med någon form av arbete med trä. I en utredning som K-G Gunnarsson gjorde 1967 hade han bland annat med Karl Holms Möbelfabrik AB som med 95 anställda då var en av Sveriges 20 största möbeltillverkare.

I kapitlet om Virserum möter vi bland annat snickarmästare Carl Johan Ekelund, som i unga år reste till Stockholm och tog ”kondition” hos en mästare där. Det var många unga som på slutet av 1870-talet sökte sig till Stockholm för säsongarbete eller praktik. Det beskrivs ”nästan som en folkvandring dit av hantverkskunnigt folk” och det oroade faktiskt de äldre virserumsborna. ”Sedligheten har i någon mån lidit deraf, att omkring 500 af ortens yngre karlar årligen under somrarne söka arbetsförtjänst i Stockholm och annorstädes. Dessa utvandrare återkommer på hösten, en och annan visserligen medförande någon besparing, men de flesta utan annan vinst än bättre beklädnad, men med försämrade seder och håglöshet för regelbundet arbete.”

Ja, se ungdomen, redan på tiden var den oroande för omgivningen!

Men K-G Gunnarsson påpekar klokt att dessa unga män också kom hem med nya kunskaper om arbetsmetoder och produkter som fick betydelse för den begynnande industriutvecklingen.

21

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

TIBRO – DEN VERKLIGA MÖBELMETROPOLEN

Att besöka Tibro är att möta ett industrisamhälle som helt tycks ägna sig åt att tillverka, sälja och distribuera möbler till övriga Sverige och den internationella marknaden. Idel kända möbelföretag visar sina logotyper på fabriksväggarna, hotellet mitt i samhället heter Snickaren och alla man träffar arbetar med möbler i en eller annan befattning.

En överdrift, javisst. Det finns andra näringar på platsen men det dominerande intrycket kvarstår – Tibro är en plats som erbjuder Sveriges mest koncentrerade presentation av möbelbranschen i båda leden. Ändå är det färre företag i dag än under de expansiva åren efter kriget.

Man kan lätt komma på tanken att det var här allting började. Men så är faktiskt inte fallet. Möbelhantverk fanns förstås redan i slutet på 1800talet men utan någon större mekanisering, formerna var småskaliga och hantverksbetonade. I det här avseendet var kollegerna i t ex Virserum, Tranås, Gemla och Bjärnum mycket snabbare igång med fabriksmässig produktion. År 1900 fanns det i alla fall ett 25-tal möbelverkstäder i Tibro. Den första maskinen från en mekanisk verkstad inköptes 1901 av G Löfving.

Det var en rikthyvel som därmed inledde den industriella utveckling som sedan skulle följa. Men processen gick som sagt långsamt. Möbelindustrin var, hur paradoxalt det än kan låta, långt efter snickerifabrikerna i maskinell utrustning.

Vi har nått fram till 1920 och i Tibro finns nu cirka 100 verkstäder, de flesta med 2–6 anställda. Inget företag har över 20 anställda, småföretag finns det gott om. Ett rätt originellt system har utvecklats som gör att de små kan hänga med i konkurrensen. Det finns nämligen viss överkapacitet hos de större tillverkarna allteftersom de investerar i utökad maskinpark. Tack vare detta kan man hyra ut ”maskintid” till de mindre kollegerna.

Som en följd av detta system kan småföretag koncentrera sig på att vara underleverantörer och bli specialister på svarvning, boning, polering eller bildhuggeri. På sätt och vis kan man beskriva förfaringssättet som att var och en gör vad var och en är bäst på. I princip en riktig tanke även i dag, inte sant?

I alla fall går det framåt för möbeltillverkningen i Tibro. Under perioden 1940-1949 räknar man med ca tusen personer anställda i de olika möbelföretagen. Men det är efter kriget som den verkliga boomen kommer. Då stiger Ulferts fram som en av de stora i Sverige på hemmöbelsidan, så småningom störst i Skandinavien. Då kommer också Tua-verken, Bejra Möbler, Futura, Wards, Johanssons Sängar och många andra starka profiler igång på allvar.

22

DEL 1: 1900-1945

Dynamiken i verksamheten i Tibro imponerar på övriga möbeldistrikt i Sverige. Vi ber Peter Runesson, VD för Industriellt utvecklingscenter i Tibro, att hjälpa oss med att beskriva de följande årens utvecklingen i siffror. Så här svarar han: -Om vi börjar med ett exempel från 1966 så kan jag berätta att Sveriges Möbelindustriförbunds medlemmar då sammanlagt omfattade 360 företag med en gemensam omsättning på 798 miljoner kronor. Samma år bestod TFM, Tibro Förenade Möbelindustrier, av 84 företag som nådde en sammanlagd omsättning på 136 miljoner kr.

-När möbelindustrin i Tibro var som mest intensiv tillverkades faktiskt 20 procent av alla svenska möbler just här. Invånarantalet var ungefär 10.000 personer och av dessa var ca 3.500 anställda inom möbelindustrin.

1974-76 var rekordåren för vår region, sedan har kurvorna planat ut.

-Idag har Tibro 10.700 invånare och av dessa arbetar ca 1.500 inom möbelindustrin. Antalet tillverkare har minskat från rekordåren och samtidigt har modern teknik möjliggjort ökad produktion med färre anställda, här som inom all annan industri. Men här finns alltjämt en betydande potential i form av avancerad industriproduktion på en rad olika sektorer inom branschen, slutar han.

DEN ORGANISKA TILLVÄXTEN

För er som vill veta mer om hur dessa möbeldistrikt och företag växte fram får vi hänvisa till ”Skogen & Sverige”, Band 3, av K G Gunnarsson, som levande och sakkunnigt beskriver dessa intressanta skeden, Våra exempel belyser den organiska tillväxtprocess som präglar inledningsskedet av den svenska möbelindustrins historia. Vi kommer att möta exakt samma mönster av småskalighet, envishet och entreprenöranda i de kommande årtiondena av 1900-talet. Framsynta investeringar i moderna maskiner ingår som en genomgående faktor i denna utveckling liksom en gradvis växande insikt om de mer abstrakta kvaliteter som formgivning och marknadsföring utgör.

Det finns all anledning att känna respekt för pionjärerna, både för de enskilda fabrikanterna och deras medarbetare liksom för de olika organisationer som tillsammans strävar efter att förbättra företagens tillväxt.

Det är tuffa villkor när industriella strukturer ska ersätta hemslöjd och snickeriverksamhet inom möbeltillverkningen. Vi talar om kärvt företagsklimat i dag, 2004, men det var bra mycket svårare att driva igång nya verksamheter 100 år tidigare. ”Den svenska fattigdomens betydelse” – Carl Jonas Love Almqvist har utvecklat tänkvärda resonemang på detta tema. Ja, fattigdomen har 23

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

sin betydelse även i det här sammanhanget. Den tvingar fram genomgripande förändringar när bondesamhället snabbt börjar ersättas av industrisamhället.

Här blandas optimism över utvecklingen med oro för den egna försörjningen, politiska förvecklingar på hemmaplan – storstrejken 1909 – och den skugga som det annalkande krigshotet kastar. Några skyddsnät finns inte för den som förlorar jobbet, ordet ”avgångsvederlag” är inte uppfunnet ännu. (Det borde kanske inte ha uppfunnits alls, visst låter det klumpigt och omodernt?).

Nu gäller det att hitta på något sätt att försörja sig. Naturligtvis innebär dåliga tider i förening med arbetslöshet ett plågsamt och oroligt läge för den enskilde som tvingas lämna en invand tillvaro och börja med något helt nytt. Men trots allt finns här också en grogrund för entreprenöranda, som kommer att få stor betydelse för det svenska näringslivets framtida utveckling. En variant på uttrycket ” Nöden är uppfinningarnas moder”...

I den svenska industrialismens barndom är problematiken ändå helt annorlunda än idag. Nya jobb skapas med rasande fart. Arbetskraftens rörlighet är mycket stor. Inom träindustrin alternerar arbetarna mellan sågverk, snickeri, byggnadsindustri och möbelindustri.

Dåligt betalt har man naturligtvis i stort sett överallt, tiderna är ju kärva. Detta driver på sitt sätt fram en ökad rörlighet på marknaden.

Chansen att få några ören mer i timmen lockar ständigt till att man söker nya jobb.

För både fackföreningarnas och arbetsgivarnas organisationer är den kaotiska situationen naturligtvis oroande och störande. Så här beskrivs läget i ”Sveriges Träindustriförbund 50 år”: ”Bildandet av Sveriges Träindustriförbund blev emellertid ingen ljudande appell, som fick möbel- och snickeriföretagare att mangrant sluta upp i organisationen, eller som kom motparten att ängsligt lyssna. Tvärtom skedde starten i blygsamma former och först så småningom ökade antalet medlemmar. De elva representanterna från olika företag som träffades på hotell Rydberg, var kärntruppen under de första åren. Trots att kallelsen till sammankomsten den 14 juli gått ut till 130 företag, var det inte fler än dessa elva, som visade sig intresserade.”

I första hand kan detta förklaras av att träförädlingsindustrin befann sig i en omställningsperiod vid denna tid. Året var 1905.

24

DEL 1: 1900-1945

FLYTTEN FRÅN LANDSBYGDEN ÖKAR EFTERFRÅGAN PÅ MÖBLER

En tid av tillväxt men också en orolig tid. Arbetstillfällena minskar på landsbygden, i varje fall inom jordbruket, och den stora flytten till städerna tar sin början i takt med den framväxande industrialismen. Då som nu betyder flyttning att möbler måste införskaffas för den nya bostaden.

Det första världskriget startar 1914, samma år som några svenska möbelfabrikanter bestämmer sig för att tillvarata sina intressen genom att bilda ett branschförbund. Så här i efterhand: Var det inte en väldigt illa vald tidpunkt?

Såvitt man kan se i styrelseprotokollen så verkar det snarast som om avspärrningen från andra länder – vilket innebär frånvaro av möbelimport – ger den inhemska produktionen medvind. Fler och fler tillverkare ansluter sig till den nya organisationen, fler arbetare kan anställas, intäkterna ökar.

Efter krigsslutet 1918 kommer däremot en viss nergång. Nu börjar man tala om överproduktion, flera fabriker går omkull, många andra får minska sin kostym och friställa arbetskraft. Importen tar fart, någon export att tala om finns inte som motvikt.

Uttrycket ”all business is local” är en träffande beskrivning av den begynnande möbelindustrin under 20-talet, ja, egentligen ända fram till andra världskrigets slut. Perspektivet inom tillverkarledet är provinsiellt även om undantag finns i ökande omfattning vid periodens slut.

Karl Andersson i Berghem var mannen som startade det familjeföretag som idag har hunnit bli över 100 år och numera heter Karl Andersson & Söner, Huskvarna.

Den handgjorda klaffbyrån från 1908 vittnar om yrkeskunnande och kvalitetskänsla liksom skrivstolarna från 1917–1935. Stolarna såldes via grosshandlare Ruben Widman i Stockholm. Han beställde hela 50 stolar åt gången, det var en stor order på den tiden.

Sybordet ingick under lång tid i kollektionen, det såldes ofta som ”fästmansgåva”.

25

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

Så här kunde det se ut i verkstaden hos Karl Anderssons verkstad i Berghem 1924. Lägg märke till att man vinnlade sig om vårdad klädsel, slips och fluga speglar yrkesmännens stolthet. Från vänster ser vi Karl Andersson, Gunnar Walfridsson och Karls söner, Yngve, Alvar, Göran, Börje och Lennart. En annan värld, kan man tycka. Ändå finns stora likheter mellan företaget anno 1924 och dagens internationellt inriktade och exportsatsande företag. Kärleken till trä, omsorgen om kvalitetsbegreppet och ambitionen att utveckla en egen kollektion är några av de gemensamma nämnarna. (Vi möter det moderna Karl Andersson och Söner i Del 4!)

26

DEL 1: 1900-1945

EN NY TID HAR INLETTS

Men en ny tid tar sin början under mellankrigsperioden, på gott och ont.

Betraktat så här i backspegeln är det som sker trots allt en förändring i rätt riktning, alltså mest på gott.

Stora uppfinningar i århundradets inledningsskede påskyndar processen. Ångkraft och vattenkraft kan ersättas av elenergi – en revolution, som vi nog kan ha svårt att föreställa oss betydelsen av, för både näringsliv och befolkning i övrigt.

Det är ju något alldeles enastående att man via en tunn tråd kan driva avancerade maskiner, värma bostäder och lokaler, tända belysning!

Bilismen kommer under denna periods inledningsskede, liksom telefonin, telegrafin och tågtrafikens nätuppbyggnad. Flygande maskiner börjar visas upp av baron Cederström på Gärdet i Stockholm inför en häpen allmänhet.

Bioåldern gör sitt intåg, också detta en revolutionerande företeelse.

Biografer byggs i alla svenska städer och tätorter, restauranger och hotell öppnas i takt med de förbättrade kommunikationerna och den begynnande turismen. Möbelfabriken Gemla kan nämnas som ett exempel. Här tillverkar man biografstolar vid sidan av den stora produktionen av wienerstolar och bord för restauranger och kaféer, som man började tillverka redan i början av 1900-talet. Leksaker var förresten också en betydande del av Gemlas produktion.

Alltså: Mitt i allt elände spirar en berättigad optimism och tilltro till teknikens möjligheter att förbättra världen. Vi möter också ett annat viktigt fenomen som hela tiden återkommer i vår branschhistoria: Den drivkraft som ligger i ordet entreprenöranda!

Tillgång till material, till energi, kommunikation och marknader etc är betydelsefulla faktorer. Men entreprenöranda är en förutsättning för svensk småindustri likaväl som för Charles Lindbergh, som när han gjorde sin världsberömda soloflygning över Atlanten hade satsat allt vad han ägde på projektet. En förebild så god som någon. ”Företagare är vår tids hjältar”, som Mona Sahlin sade vid något tillfälle. Det kan vi väl hålla med om.

OJ, SÅ MÅNGA ORGANISATIONER VI FÅR!

Under 1900-talets första årtionden börjar grunden läggas till det moderna organisationssamhället Sverige. Fackföreningar och arbetsgivarorganisationer är först på plan. (Svenska Slöjdföreningen kom visserligen redan 1848, men det får räknas som ett undantag från regeln.) Möbelarkitekternas Förening bildades i Stockholm 1921. Samma år får man kon27

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

”

”För SMI:s del har det inte handlat om något direkt samarbete i det dagliga arbetet även om sådana tankar varit uppe till diskussion vid olika tillfällen.”

28

kurrens av Föreningen Svenska Möbelarkitekter, som vill verka på riksplanet. 1933 kommer SIMS - Sveriges Inrednings- och möbelarkitekters sammanslutning. SIR, Sveriges Inredningsarkitekters Riksförbund, blev organisationens namn 1953.

SAF, Svenska Arbetsgivareföreningen, bildas 1902. Sveriges Träindustriförbund som vi tidigare nämnt – ett yrkesförbund inom Svenska Arbetsgivareföreningen – kommer in på scenen 1905. Därmed har man skapat det äldsta yrkesförbundet inom SAF som omfattar en hel bransch!

TIF ses som ”en tvingande nödvändighet” i motståndet mot Svenska Träarbetarförbundet, som i sin tur etablerats 1899. Från en obetydlig början har nämligen detta förbund genom en energisk agitation ökat sitt medlemsantal högst väsentligt under de första åren av 1900-talet.

Träindustriförbundet eggas också av den effektivitet och slagkraft som visats av Sveriges Verkstadsförening som startat 1902.

Baron Theodor Adelswärd, ägare av snickeri- och hjulfabrikerna i Åtvidaberg, väljs till Sveriges Träindustriförbunds förste ordförande.

Viljan är god, ambitionsnivån hög. Men någon flygande start för Sveriges Träindustriförbund blir det dock inte. Visst finns det optimism och framtidstro när man betraktar den samlade industrialismens kraftfulla utveckling som inletts under andra hälften av 1800-talet och som sedan får alltmer fart under det tidiga 1900-talet. Men vi möter också hos många aktörer en påtaglig oro och osäkerhet inför vad framtiden ska kunna bära med sig. Själva idén med att bilda förbund ligger visserligen i tiden, men ändå tvekar många att engagera sig.

Sveriges Träindustriförbund repar sig dock tämligen snabbt från den något avvaktande starten och blir, framför allt under 1900-talets senare hälft, en respekterad och aktivt verkande organisation.

Det skulle föra för långt att redogöra för den historien här. Vi nöjer oss med att konstatera att SMI, Sveriges Möbelindustriförbund, SNIRI, Snickerifabrikernas riksförbund och STR, Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund, i åttio år verkat under Träindustriförbundets paraply. Sedan 1950talet har man haft sina kanslier i förbundets hus på Grevgatan 5 på Östermalm i Stockholm och under årens lopp utvecklat nära och goda kontakter mellan de olika styrelserna och kansliernas personal.

För SMI:s del har det inte handlat om något direkt samarbete i det dagliga arbetet även om sådana tankar varit uppe till diskussion vid olika tillfällen. Gemensam posthantering, gemensam telefonväxel, visst tryckeri- och maskinsamarbete samt tankar på gemensam informationstjänst har prövats av och till men man har ändå valt att låta varje förbund lösa sina uppgifter individuellt.

Verksamheterna har vänt sig mot så olika målgrupper att det bedömts

DEL 1: 1900-1945

vara enklast att respektive branschförbund löst sina uppgifter på det sätt som passat bäst i det enskilda fallet.

Sveriges Träindustriförbund är således ett av de renodlade arbetsgivarförbund, som står för klara och tydliga partsförhållanden inom den sektor av näringslivet som beskrivs med ordet träförädlingsindustrin. Förhandlingar med facket om löner och avtalsvillkor har varit huvuduppgifter.

Sådana frågor har branschförbundet SMI inte alls sysslat med. Här handlar det hela tiden om att tillvarata medlemmarnas intresse gentemot möbelhandel, formgivare, myndigheter och att rent allmänt värna om möbelindustrins och branschens gemensamma intressen och utvecklingsmöjligheter t ex genom exportsatsningar. Eller genom att i begynnelsen på alla möjliga sätt försöka motverka ”osund” konkurrens och import.

Branschförbunden Sveriges Stol- och Möbelindustriförbund och dess motpart Sveriges Möbelhandlares Centralförbund formerar sina styrkor 1915 respektive 1918 för att leva närmast i symbios till århundrades slut.

Partsförhållandet är förvisso klart och tydligt även här men eftersom branschens båda led har så många gemensamma intressen att förvalta och så många gemensamma värderingar utvecklas paradoxalt nog ett långsiktigt samarbetsförhållande som vi strax ska berätta mera om.

När man bläddrar i protokoll och dokumentation från tiden finner man flera tecken på hur nya organisationer hela tiden skapas som motvikt åt något redan existerande förbund. Motstånd, sammanhållning, enighet ger styrka, så lyder nyckelorden. Men alla dessa organisationer är samtidigt beroende av varandra.

Följaktligen tappar också ett förbund stöd från sina egna medlemmar om motparten försvagas. Då behövs ju inte det egna förbundet lika mycket, menar medlemmar som hoppar av.

Nog kan man väl, utan att vara alltför konspiratoriskt lagd, misstänka att den snåriga härva av organisationer som vuxit upp i Sverige till viss del styrts av kansliers vakthållning av de egna reviren? Ungefär som revirtänkandet inom de olika politiska partiernas kanslier?

Under trycket av de ekonomiska kriser som dyker upp på 1980- och 90-talen växer det i alla fall fram en insikt i företagarleden om att vi kanske inte behöver ett fullt så stort antal organisationer.

Rationaliseringar inom företagsvärlden blir en signal även till organisationsvärlden. Kostymerna känns för stora, kostnaderna för höga.

Alla organisationer behövs inte längre, även om de funnits i hundra år.

Gäller det resonemanget även SMI som idag inte finns kvar utan ingår som en del i förbundskonglomeratet TMF - Trä och Möbelindustriförbundet? The End of the story. And maybe the Beginning of a new story? Den frågan svarar vi på i slutet av historien.

29

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

Arkitekter och konstnärer visar vägen mot modernismen som får sitt egentliga genombrott i samband med Stockholmsutställningen 1930. Här ett smakprov av vad som komma skall, ett mästerstycke av den store förnyaren, arkitekt Gunnar Asplund. Lätthet, tidlös skönhet, enkelhet och funktionalism präglar skrivbordet och stolen som ritades 1931 för Stiftelsen Svensk Industridesign. Stolen tillverkas än i dag på licens av Källemo.

Foto: PeO Eriksson

30

DEL 1: 1900-1945

NY TEKNIK MEN KNAPPAST NYTT PRODUKTTÄNKANDE

Innan vi går in på fler glimtar av SMI:s tillkomst och verksamhet tillsammans med SMC under mellankrigsåren och fram till 1945, vill vi påpeka att möbelindustrin ute på fältet hela tiden genomför successiva förbättringar i sina tillverkningsprocesser. Det är sannerligen inte bara på förbundsnivå som det händer saker.

Effektivisering, rationalisering och utveckling av utökat sortiment är knappast ord man använder ute på möbelföretagen under 20- och 30talen. Likväl är det precis detta man lägger tyngdpunkten på i det dagliga arbetet. På den maskintekniska sidan görs successiva framsteg till förmån för ökad produktion och förbättrad lönsamhet. Till stor del inspireras utvecklingen av allt nytänkade som sker på den amerikanska marknaden.

Det är viktigt att konstatera att känslan för trä liksom känslan för kvalitet i tillverkningen är honnörsord för det stora flertalet industrier som formas under den här perioden. Det i sin tur kan vi hänföra till arv från snickerierna och deras yrkesstolta och kunniga personal.

Däremot händer det väldigt lite när det gäller att utveckla nya sortiment, nya produkter och inredningskoncept att locka köpare med. Det mesta lunkar på i gamla spår. Man tillverkar sådana möbler som sålde bra i fjol och året innan. Nyheterna är sällan uppseendeväckande nya. De är anpassade till fabrikens övriga sortiment, garnityrtänkandet är redan etablerat.

Produktutveckling av formspråket, intresse för effektiv distribution eller engagemang i marknadsföring kan man inte se mycket av i möbelindustrins utbud under mellankrigstiden. Möbelindustrin i Sverige tillhör inte dem som går i spetsen för nya former och inredningsidéer. (Det gör faktiskt inga andra länders möbelindustrier heller, för den delen, måste vi i rättvisans namn tillägga.)

Det är kanske inte en naturlig del av uppdraget, man tycker sig helt enkelt inte ha råd att chansa på nya idéer och oprövad formgivning. Reklam och marknadsföring i vår mening finns inte i föreställningsvärlden.

Hur kan det komma sig? Varför går det så sakta på just det här området?

Låt oss titta närmare på det lite längre fram i kapitlet om de stora utställningarna och hur de fungerade som inspirationskällor med fördröjning,

DESIGN OCH MÖBELINDUSTRI – SKILDA VÄRLDAR?

Design i dagens mening är knappast något som sysselsätter tankarna hos de svenska möbeltillverkarna under mellankrigstiden. Man håller sig till

All inredning i Stockholms stadsbibliotek är formgiven av arkitekt Gunnar Asplund. Den här eleganta stolen, utförd i mahogny och läder, tillverkades 1928 och används alltjämt i bibliotekets centrala del, rotundan.

Foto: PeO Eriksson.

I samma byggnad finns denna björkstol med karakteristisk ryggbricka som för tankarna till empire-stilen. Ändå en alltigenom modern möbel med enkelt formspråk och god funktion, tillverkad 1928. Foto: PeO Eriksson.

31

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

Arkitekt Erik Chambert får vi inte glömma bort bland de formgivare som gjort avtryck i den svenska designhistorien. Här möter vi ett vackert, vikbart serveringsbord från 1945, tillverkat i oregon pine.

Foto: PeO Eriksson

32

stilar. 1700- och 1800-tals möbler, gärna byråer med intarsia-arbeten, är efterfrågade av dem som har råd. Enkla stolar, bord och sängar tillverkas i snickerifabriker eller av enskilda småföretag med inriktning på ”vanligt” folks vardagliga behov.

Nu funderar fabrikanterna mer på möjligheter till rationalisering av tillverkningen än på att anlita specialister på formgivning. Som framgår av böcker om design under första hälften av 1900-talet finns det naturligtvis också många lysande exempel på medveten formgivning av moderna möbler. I England, Tyskland, Österrike, Danmark, Holland – ja, även i Sverige tillverkas eleganta, nytänkta möbler som speglar det nya århundradet, ritade av arkitekter som Gunnar Asplund, Uno Åhlén, Erik Chambert och Carl Bergsten.

Men observera – dessa tillverkas inte industriellt utan hantverksmässigt av snickeriföretag. Och i väldigt korta serier. Allt tillverkas på beställning.

DEL 1: 1900-1945

När vi betraktar de svenska stol- och möbelindustrierna så vågar vi påstå att detta med design och trender i stort sett är en främmande värld för våra fabrikanter och deras anställda.

Arkitekter, konstnärer och andra delar av kulturetablissemanget får t ex via Svenska Slöjdföreningen och dess språkrör tidskriften Form kännedom om allt det nya som växer fram. Även på rikstidningarnas kultursidor ges då och då glimtar av vad som händer på möbelformgivningens område, här hemma och internationellt.

Men det dröjer till slutet av 30-talet innan delar av den svenska möbelindustrin visar ett begynnande intresse för systematiskt samarbete med erkända formgivare. Verkmästarna står ännu för nytänkandet på de flesta håll, vilket i regel innebär ett ganska hämningslöst kopierande av konkurrenters bästsäljare och av förebilder som man stött på vid besök på utländska mässor eller utställningar.

DESIGN MANAGEMENT BÖRJAR SPIRA!

Naturligtvis finns det undantag från denna schematiska, inte helt smickrande beskrivning.

Undantagen är de industrier som har en formgivare som ägare eller som är medlem i ägarfamiljen. Bruno Mathsson naturligtvis, han har full kontroll över vad man ska tillverka i familjeföretaget i Värnamo redan under slutet av 30-talet. Den unge Josef Frank knyts till Svenskt Tenn 1933, vilket visar sig vara ett lyckokast som kommer att inspirera många formgivare under lång tid framöver. Både Bruno Mathsson och Josef Frank står för självständighet i skapandet. Oberoende av trender och -ismer har de förmåga att skänka skönhetsupplevelser ända in i våra dagar och naturligtvis även i framtiden.

Formgivaren och inredningsarkitekten Elias Barup hos Gärsnäs blir också en länk mellan den gamla och nya generationen möbelindustrier.

Det berättar vi mer om i avsnittet om Gärsnäs.

Gemla har redan tidigt inlett ett samarbete med den unge arkitekten Uno Åhrén efter Hemutställningen på Liljevalchs 1917. Carl Malmsten, då ett ungt lejon på marknaden, ritar standardmöbler för NK 1918 och för Svenska Möbelfabriken i Bodafors på tjugotalet.

HÄR KOMMER DET PLATTA PAKETETS IDÉ!

NK, Nordiska Kompaniet i Stockholm, måste naturligtvis nämnas bland förnyarna inom den svenska möbelhistorien. Företaget anställer på 40talet arkitekt Elias Svedberg som bland annat skapar Triva Bygg-möb33

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

Klassiker nu som då Levande klassiker säljs t ex av Svenssons i Lammhult som möter stort köpintresse för möbler tillverkade för 10-70 år sedan. Det illustrerar vår tes att god design är gränslös i tid och rum.

Svenssons i Lammhult har sina rötter i 1800-talet då den driftige Sven Johannesson tillverkade enklare möbler och snickerier i sitt lilla torp i Lamhult, som ortens namn stavades på den tiden.

Verksamheten växte snabb, sonen Erik Svensson tog över och utvecklade företaget till en möbelaffär med tillhörande tillverkning. Framgången fortsatte.

Svenssons blev ett begrepp för kvalitet och god formgivning. Som framgår av annonserna här ovan står företaget för samma filosofi 1945 som 2004, även om formuleringarna i texterna ser ganska olika ut, En dag i oktober 1990 stegar Johan Sjöberg in på Svenssons för att köpa sig en säng. Han börjar prata affärer och när han lämnar lokalen har han i princip köpt hela rörelsen. På den vägen är det, även om Johan numera avsatt sig själv, anställt en VD, Jens Backman, och tagit över ledningen i intresseorganisationen Möbelriket.

Dagens paroll är ”Upplevelser i en annorlunda möbelaffär” och man har nu startat ”smakprovsbutiker” i Malmö och Göteborg. Stockholm nästa?

34

DEL 1: 1900-1945

lerna. 1943 vinner han en tävling om knock-down-möbler, utlyst av Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors. Serien tas sedan upp av NK-Bo och blir en stor framgång under många år. Vi återkommer om detta.

Här ska bara nämnas ytterligare några av de pionjärer på olika områden som under denna tid gjort avtryck i den svenska möbelhistorien.

Vi börjar med arkitektbröderna Erik och Tore Ahlsén, som i början av 40-talet ritar ett möbelsortiment åt Kooperativa Förbundet. Nu möter vi den graciösa, stapelbara utestolen PIA med lackerat stativ och uppfällbar sits av teak. Den tillverkas sedan 70-talet av Gärsnäs, som även marknadsför PIA-lampan av samma upphovsmän.

KONSTNÄREN SOM MÖBELSKAPARE

Erik Chambert, som gjorde oerhört eleganta och välstuderade möbler från 30-talet och framåt, han bör väl också nämnas bland förnyarna i den svenska möbelindustrins historia? Javisst. Hans formspråk har inspirerat många arkitekter och på den vägen även haft betydelse för svensk möbelindustri.

Men han var själv mycket kritisk mot den kvalitet som industriföretagen på hans tid hade att erbjuda och tillverkade sina möbler hantverksmässigt i små serier hos sitt familjeföretag i Norrköping.

Definitivt är han ett av de stora namnen i vår svenska designhistoria, uppskattad långt utanför vårt lands gränser men däremot ganska anonym utanför kulturkretsen. ”En god och mänsklig funktionalist med omutligt sinne för kvalitet.”, skriver Helena Dahlbäck Lutteman i boken ”Erik Chambert Konstnären som möbelskapare”, utgiven av Nationalmuseum inför en minnesutställning 1993.

Som målare beskrivs han som mera känd i Paris än i Sverige. Men världsberömd i Norrköping och bland arkitektkolleger i vårt land var han förvisso och är så än i dag.

MÖBELMÄSTAREN STIGER FRAM

Den unge Carl Malmsten är på 20-talet en av de flitigaste och mest uppmärksammade möbelformgivarna liksom naturligtvis arkitekter som Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz. Carl Malmsten var i första hand snickare, samhällsdebattör och pedagog. Om möbelindustrin hade han inte mycket gott att säga. Även om hans möbler idag – och faktiskt redan under mellankrigstiden – tillverkas industriellt och alltjämt har sin marknad så är det möbelsnickeri och det svenska kulturarvet som hans hjärta klappat för.

35

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

Även om han på 20-talet stämplas som ”skapare av praktmöbler” så bör vi påminna om att han redan 1918 gör ritningar för standardmöbler för Nordiska Kompaniet och dess verkstäder i Nyköping. 1922 inleder han dessutom ett mångårigt samarbete med Svenska Möbelfabriken i Bodafors. Carl Malmsten utformar också kontorsmöbler som tillverkas av Åtvidabergs AB, senare Facit.

Han är starkt kritiskt mot modernismen som den tar sig uttryck i samband med Stockholmsutställningen 1930 men han är naturligtvis inte motståndare till tanken att en möbel ska fungera bra för sin uppgift. I så motto är även han funktionalist och hans möbler blir med åren alltmer eleganta och lätta i uttrycket.

Carl Malmstens pedagogiska verksamhet på Stiftelsen Capella-gården på Öland liksom Stiftelsen Carl Malmstens verkstadsskola på Söder i Stockholm har påverkat en lång rad av våra mest framgångsrika formgivare. En gärning värd all tänkbar respekt. Helt klart har hans mångåriga kulturarbete gjort avtryck i svensk möbelhistoria För dem som vill se vackra exempel på Carl Malmstens speciella möbelkunnande rekommenderas ett besök i Stockholms och Ragnar Östbergs ståtliga stadshus. Det var på sin tid en sensation att den unge och dittills okände möbelsnickaren Carl Malmsten skulle få det prestigefyllda uppdraget att inreda denna monumentala byggnad, vilket han alltså gjorde 1920.

Ett besök på Ulriksdals slott strax norr om Stockholms innerstad kan också rekommenderas. Där kan man avnjuta det stiliga vardagsrum som Carl Malmsten skapat åt dåvarande kronprinsparet Gustaf Adolf och Louise Mountbatten i samband med deras bröllop 1923. Allt är specialsnickeri och bevarat i ursprungligt skick. Rummet är en gåva från Stockholms invånare som samlat ihop hela 50.000 kronor för ändamålet. Även i Handelsbankens representationslokaler i huvudkontoret på Blasieholmen finns ett antal vackra klenoder, signerade av CM, som är väl värda att beskåda om man får tillfälle att komma med på en visning.

Han har bland annat inrett direktionsmässens stora matsal.

För Kanslihuset, Riksdagshuset, Kungliga Generaltullstyrelsen, Karlstads rådhus, Högsta domstolen och andra institutioner har han svarat för inredningar i mottagningsrum, sessionssalar, samtalsrum med mera. Dessa rum visar upp sinsemellan helt olika karaktärer, från stränga ämbetsrum till mer hemtrevliga samtals- och klubbrum.

Till de många berömda inredningarna hör naturligtvis Svenska Tändsticksaktiebolagets huvudkontor, som uppförs i Stockholm 1926-1929, ritat av arkitekt Ivar Tengbom. Carl Malmsten har även inrett Ivar Kreugers arbetsrum.

36

DEL 1: 1900-1945

Carl Malmstens möbler finns i tusentals svenska hem, därtill möter vi hans stora kunnande och mångsidiga skaparkraft i en rad berömda inredningar. För Svenska Handelsbankens huvudkontor har han gjort inredningar vid flera tillfällen mellan 1926 och 1965. Soffan Ulla ingår liksom karmstolen Ulriksdal, båda ritade 1939, i den sista möbleringen.

Den praktfulla förvaringsmöbeln med tillhörande stol ur samma matsalsserie från 1926 präglas av 1920-talets klassisism. Kärleken till intarsia bevarade Carl Malmsten genom hela livet.

Bilder ur bokförlaget Signums arkiv.

37

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

Professor Carl Malmsten var stor både som möbelskapare, inredare, snickare och pedagog. Under 40och 50-talet ritade han möbler för industriell tillverkning med genomtänkta former, alltid bekväma, praktiska och omsorgsfullt gjorda. Sina sista levnadsår ägnade han åt lärarverksamhet på Capellagården på Öland. Han dog 1972.

38

DEL 1: 1900-1945

Detta är bara några exempel ur hans omfattande mästerskap, därtill kan vi lägga att hans möbler finns i tusentals svenska hem.

Den välkände arkitekten Åke Axelsson, liksom sin läromästare begåvad med professors titel, är ett exempel på en modern formgivare som bär arvet från Carl Malmsten vidare.

Den fenomenale konsthantverkaren – ”en av världens tio främsta möbelsnickare” – James Krenow som under årtionden gladde konässörerna i vårt land med utsökt finsnickeri är en annan av hans elever. Han gjorde eleganta skåp för förvaring av violiner, myntsamlingar eller rökpipor, schackbord i flera olika träslag och andra förnämliga småmöbler.

Målgruppen för Carl Malmstens möbler är idag smal och helhetsintrycket kan väl upplevas som tillbakablickande och nationalromantiskt.

Dock finns det en trogen kundkrets, även bland yngre familjer, som attraheras av den klassiska stil som Carl Malmsten representerar.

Pinnstolen Åland liksom många bekväma fåtöljer och välformade småbord kommer att säljas långt in på 2000-talet, inte bara i Malmstenbutiken på Strandvägen i Stockholm utan även av t ex Svenssons i Lammhult.

Annonsen på sid 34 illustrerar att god form är gränslös i både tid och rum! Precis som god musik och litteratur. Alla klassiker vi ser i annnonsen är 10 till 70 år gamla! Många av dem säljer bättre i dag än de gjorde under åren efter introduktionen. Yngve Ekströms Lamino från Swedese är ett exempel på detta, Mathssons fåtöljer och slagbord likaså.

LEGENDARISKA STORHETER

Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz är legendariska storheter, visionära arkitekter som nått världsberömmelse för sina byggnadsverk och därmed står i första ledet när vi talar om arkitektur.

Självfallet är deras inredningar och möbler för offentliga miljöer lysande exempel på deras storhet som formgivare. Vi talar om produkter som definitivt gjort avtryck i den svenska designhistorien.

Samtidigt är de före sin tid ur den svenska möbelindustrins perspektiv, deras möbler är snarare solitärer, konstverk, elitistiska skapelser som aldrig når ut till en bredare allmänhet och inte heller kommer i industriell produktion.. Inte under den tid när de skapades. Men de har påverkat många unga formgivare och därigenom även kommit att så att säga indirekt berika den svenska möbelindustrin, låt vara med fördröjd verkan.

Spåren efter dem kan skönjas i dagens aktuella möbelutbud på den offentliga miljöns område.

Några av Gunnar Asplunds klassiker finns i produktion hos italien39

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

ska Cassina sedan ett par årtionden, tack vare insatser av möbelprofilen Sven Lundh på Källemo, som marknadsför dem i Sverige.

Om dessa giganter har skrivits ett stort antal böcker liksom om svensk och skandinavisk design överhuvudtaget. Det är anledningen till att vi i just det här sammanhanget får nöja oss med dessa kortfattade omnämnanden om de stora hjältarna inom arkitekturen. De har med sin formgivargärning skapat förebilder och inspirerat industrier att i stora serier tillverka bruksföremål på temat vackrare vardagsvara. Därtill har de inspirerat rader av skickliga unga formgivare i senare generationer.

Nu tillbaka till vad organisationerna SMI och SMC sysslar med under tiden fram till andra världskrigets slut.

SÅ GICK DET TILL NÄR SMC BLEV SMI:S MOTPART

Sveriges Möbelhandlares Centralförbund etablerades 1918. Distriktsvis fanns redan tidigare några organisationer som t ex Stockholms Möbelhandlareförening som bildades den 30 juli 1907. ”Initiativet lär ha tagits av en ’Skräddare och möbelhandlare’ F.E.Lundén, Gustaf Nilsson, Gottfrid Glans och Ivar Reicke, då en yngling på 19 år. Medlemsantalet var vid starten 17. Föreningens syfte var först och främst att få fason på avtalen med tapetserarna. Samma problem stöter man på i många olika sammanhang i möbelhandlarföreningarnas historia, och det följde med utvecklingen långt fram i tiden.”

Så skriver SMC:s förbundsdirektör Gunnar Wåhlin i en faktaspäckad uppsats om Sveriges Möbelhandlares Centralförbund under 50 år, 1918 – 1968. Här får vi också veta att drivkraften kom söderifrån – Södra Sveriges MF, Göteborgs MF, Skaraborgs läns MF, Östra Sveriges MF och Dalarnas MF, alla bildades under perioden 1915 till 1918.

Man kan således finna det ganska naturligt att det även inom handelsledet började byggas upp ett riksomfattande förbund. Starka män i sammanhanget var bland annat Alfred Lindström och Johan Nilsson, Malmö, J Wilhelm Petersson, Hörby, August Hylén, Kristianstad och Harald Wiberg, Hässleholm.

Den förste förbundsordföranden blev dock en örebroare – möbelhandlaren, ingenjören och sedermera bankdirektören Charles Löfgren, som under perioden 1904–1927 drev familjeföretaget ”A W Löfgrens & Sons Möbleringsaffär” i Örebro. Han behöll klubban under förbundets första tio år. Han var en på många områden betrodd man, idrottsledare, kommunalman, föreningsmänniska ut i fingerspetsarna fram till sin död 1960.

Kontakten med Sveriges Stol- och Möbelindustriförbund kom snabbt 40

DEL 1: 1900-1945

En tidig Mathsson-stol, faktiskt hans första i laminerat böjträ. Den tillverkades 1934 och räknas idag som en levande klassiker både i Sverige och utomlands. Numera tillverkas den av Dux. Foto: PeO Eriksson

i förgrunden men även på textilsidan fanns en kraft att räkna med. Här hade grossisterna en betydligt större del av möbelmarknaden än under senare hälften av 1900-talet.

1920 bildades Svenska Leverantörsförbundet av Möbleringsmaterial, SLAM, en organisation som tycks ha kommit till stånd efter impulser från möbelhandlarsidan. ”Man ville ha någon att tala med, helt enkelt, någon att förhandla med i de frågor som var aktuella”, kommenterar Gunnar Wåhlin.

SLAM:s förste ordförande blev C L Kornerup, senare VD i AB Heyman & Olesen. Här möter vi en man med många intressen, en sportsman, bland annat anlitad som fotbollsdomare i Olympiaden i Stockholm 1912. Kornerup nämns också som en av dem som först väckte tanken på bildandet av ett Centralförbund för möbelhandeln.

”ONÖDIG OCH SKADLIG KONKURRENS”.

Uppenbarligen har de herrar som trott på föreningstanken kommunicerat med varandra över branschgränserna för att få något att hända. Denna öppenhet tar sig sedan uttryck i att man 1922 bildar ”Möbelbranschens Centralråd” med SMI, SMC och SLAM som ledamöter. Redan i de första skisserna till arbetsprogram skymtar drömmen om ett konkurrensreglerande samarbete fram.

41

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

”

”Man hör ibland en och annan kollega säga: Jag har inget intresse för föreningen, den gör ingen nytta, det har ej blivit slut på konkurrensen.”

Fabrikanterna hävdar att de lider av ”osund konkurrens från utlandet” och att man pressas av rabattkrav från möbelhandlarna. Dessa å sin sida har att kämpa med direktförsäljande fabrikanter, ”våningsförsäljare”, ambulerande möbelhandlare och osund reklam...

Utan tvekan finns ett behov av att rensa i rabatterna.

Så här kommenterar Gunnar Wåhlin situationen: ”Konkurrensen ute i branschen var besvärlig, och man gjorde ingen hemlighet av vad de breda lagren inom möbelhandlarkåren önskade i den vägen, nämligen reglerandet av nygrundningar inom möbelhandeln för att undvika onödig och därför även skadlig konkurrens”.

Och i en ledare i Möbelvärlden 1921 läser man: ”Man hör ibland en och annan kollega säga: Jag har inget intresse för föreningen, den gör ingen nytta, det har ej blivit slut på konkurrensen.”

Det hedrar redaktören att han bemötte kverulanten med: ”Bäste kollega, det är ej föreningens uppgift att motarbeta sund konkurrens, den är nödvändig. Utan konkurrens ingen framgång.”

Den gode Lilliehöök tycks närmast ha varit före sin tid!

SMI OCH SMC – TVÅ SIDOR AV SAMMA MYNT

SMI och SMC har således nu dragit igång sina branschverksamheter på riksplanet.

Samtidigt som man på båda sidor odlar sina partsintressen vid förhandlingar så utvecklas paradoxalt nog redan tidigt en tilltagande insikt om att båda parterna är varsin sida av samma mynt.

Det finns gemensamma frågor och problem. Man arrangerar förbundsstämmor tillsammans, Tidningen Möbelvärlden som startas år 1921 drivs gemensamt av båda branschleden och rapporterar om båda organisationernas förehavanden.

Fester för SMI och SMC hålls gemensamt vid en rad olika tillfällen, vackra tal vittnar om ömsesidig respekt och uppskattning förbunden emellan, direktörerna emellan. Den bilden får man av protokoll och tidningsreferat från hela 20-talet och framöver.

Viktigast av allt i den här samförståndsprocessen är den samsyn som råder ifråga om att båda förbunden har gemensamt intresse av att stötta varandra. Förbunden är minsann inte bara till för de egna medlemmarnas skull utan för hela branschens väl och ve.

Så har relationerna på det hela taget varit genom hela 1900-talet.

Diskussioner och tillfälliga motsättningar rubbar inte intrycket av att förbunden genom åren utvecklat och i stort sett bibehållit en samsyn i fråga om hur branschens problem bäst skulle kunna behandlas och lösas.

42

DEL 1: 1900-1945

Sedan är det förstås en annan sak att både problem och lösningar varit av skiftande slag genom årtiondena. Verkligheten har ibland krävt förändringar, då har styrelser och ledningsgrupper varit pragmatiska.

När det gäller synen på t ex konkurrens har man ändrat uppfattning 180 grader.

Under mellankrigstiden handlar det om att undvika eller i alla fall begränsa den ”illojala konkurrensen”. Det ska man åstadkomma genom kontroller och genom att upprätta ömsesidiga försäljnings- och inköpsöverenskommelser.

Allt för branschens bästa. Ohämmad konkurrens är skadlig för alla.

Om en producent erövrar marknadsandelar så innebär det ju en förlorad andel för en annan producent! Lägre priser – ja, det leder bara till lägre lönsamhet för industrin och handeln.

Rester av sådant tänkande, som närmast har sin rot i det gamla skråsystemets värderingar, dröjer sig kvar ända in i mitten av århundradet.

Fri konkurrens blir en självklarhet först när exporten kommer in i möbelindustrins verklighet på 60- och 70-talet, när Ikea vänder upp och ner på branschens föreställningar om marknadsföringens möjligheter samt när man mer allmänt inom industrin börjar inse att vi lever i en tid av mega-konkurrens, där alla branscher konkurrerar med alla andra.

Kontroll och övervakning av näringslivet är visserligen fortfarande en del av vår verklighet, som vi alla vet, men nu praktiseras dessa ideal inte av näringslivets organisationer som på 20- och 30-talen utan av det statliga samhällsmaskineriet och dess byråkrati i olika former. Det är en avgörande skillnad.

Konkurrens ser SMI under andra hälften av 1900-talet som själva drivkraften i branschens utveckling och effektivisering. Man försöker fortfarande att definiera gränserna och utrymmet för konkurrensen som vi kommer att se längre fram i vår berättelse – ”ja, en viss ordning måste vi ju ha” – men nu handlar det framför allt om att hjälpa medlemmarna att t ex samarbeta i exportsatsningar, att ställa ut i gemensamma montrar på utländska mässor, att anlita formgivare för att utveckla tidsenliga, konkurrenskraftiga sortiment, att samverka inom områden som forskning, produktutveckling, information samt att inleda kontakter med Exportrådet och utländska mässor och utställningar.

Embryon till de värderingar som kom att dominera efter kriget fanns förvisso hos framsynta bedömare både inom industri och handel redan i början av seklet. Liberalismen och frihandelstänkandet är ju begrepp som går tillbaka till slutet av 1800-talet.

Men pionjärerna inom möbelbranschen levde i en annan verklighet än den vi möter i vår tid. Konkurrens och samarbete är föränderliga be-

”

Fri konkurrens blir en självklarhet först när exporten kommer in i möbelindustrins verklighet på 60- och 70-talet, när Ikea vänder upp och ner på branschens föreställningar om marknadsföringens möjligheter samt när man mer allmänt inom industrin börjar inse att vi lever i en tid av megakonkurrens, där alla branscher konkurrerar

43

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

”

”Här gäller det inte att se framåt eller bakåt.

Här gäller det att se upp!”

grepp. Den roll som branschorganisationer och näringspolitik speglar måste därför bedömas utifrån den situation och de värderingar som råder just när insatserna görs.

Det bör vi ha i åtanke när vi betraktar det stora avtalspaket som SMI och SMC kommer överens om 1937.

SMI upprättar nämligen ett avtal 1937 – efter långa interna och externa diskussioner – om att industrierna som ingår i förbundet endast ska leverera till handlare som är registrerade i SMC. Handlarna å sin sida förbinder sig att inte köpa utländska tillverkares produkter om motsvarande finns att köpa från möbelindustriförbundets medlemmar.

Jaha, så bra då. Men det finns många stridsfrågor inbyggda i kontraktet och efter mycket bråk och många klagomål sägs avtalet upp vid krigsslutet.

Men heta diskussioner om betalnings- och leveransvillkor fortsätter långt in i framtiden.

Frihandelstankarna är som vi kan se inte viktiga eller ens vanliga, här handlar det om att skydda sig mot konkurrens till varje pris. Någon direkt liberal anda eller tro på konkurrensens fördelar möter vi inte. Stämningen är genomgående protektionistisk, import ser man t ex som ett svårhanterligt problem för både industri och handel.

Vi kommer osökt att tänka på en bildtext som Tikkanen skrev till en av sina tecknade gubbar i DN på 1980-talet: ”Här gäller det inte att se framåt eller bakåt. Här gäller det att se upp!”

MÖBELINDUSTRIN UNDER 20-TALET – VAD HÄNDER HÄR?

SMI ägnar mycken energi åt att upprätta det berömda samarbetsavtalet med möbelhandlarna. Man mjukstartar med att få till stånd ett avtal med Södra Sveriges MF i mitten av 20-talet som innebär att de organiserade handlarna får 5 procent högre återförsäljar-rabatt än de som inte är medlemmar i handlarkretsen.

Det är en allmän förhoppning att överenskommelsen ska kunna upphöjas till ett riksomfattande samarbetsavtal men det finns också motkrafter som varnar för konkurrensbegränsande åtgärder. Något riksavtal blir det inte under det här årtiondet.

Nu börjar även tanken på mässor att diskuteras mellan fabrikanter och handlare. SMI:s fabrikanter ska ställa ut och SMC:s medlemmar får tillfälle att exklusivt beskåda utbudet och göra sina inköp. Inga utomstående aktörer får släppas in. Naturligtvis inte. Mönstret – rädslan för kon44

DEL 1: 1900-1945

kurrens – speglar åter tidens anda.

Nåja, det finns som sagt opposition mot dessa tankar men jämfört med vår tids syn på värdet av fri konkurrens råder stora skillnader.

På prov anordnas i alla fall en möbelmässa i Linköping 1927 men den blir ingen större succé och redan 1926, innan mässan ägt rum, börjar man försöka skapa ett alternativ till denna mässa, nämligen en slags möbelbörs, där fabrikanterna tänkts visa upp ritningar och kostnadsförslag...

Låter det udda och orealistiskt, kanske?

Lika litet som mässan i Linköping blir projektet någon succé. Men båda idéerna pekar på det faktum att det finns behov av en årligen återkommande samlad marknadsaktivitet för ökad kontakt mellan branschens led. Och mässorna blir som vi alla vet under andra hälften av århundradet en helt dominerande försäljningsförutsättning.

Hur skulle möbelbranschen sett ut om vi inte haft möbelmässor inom och utom landet? Tanken är svindlande otänkbar.

1926 kommer den första matrikeln i vår bransch. Det bedöms som en betydelsefull händelse. Här finns alla medlemmar i SMI, SMC och SLAM med namn, adress och telefonnummer. Ett viktigt tecken på samarbetet inom de olika branschleden. SMI har 52 medlemmar, SMC som redan 1921 nått siffran 360 medlemmar och 1922 ökat till 416 har nu 550 medlemmar medan antalet medlemmar i SLAM uppgår till 15.

Vid 30-talets början har SMI kommit upp i ett 60-tal medlemmar.

Advokat Gösta Sandstedt anställs redan 1919 som ombudsman och tankarna på ett mer avtalsbundet samarbete på riksplanet växer sig allt starkare. Förbundets ordförande under perioden 1915–1922 är disponent Aron Ljunggren, som starkt agerar för ett branschavtal.

Lokala avtal finns ju redan men det stora avtalet mellan de båda branschleden har man inte nått fram till. Konjunkturerna är bistra, betalningsinställelserna många, likaså klagomålen från båda sidor om bristande respekt för korrekt affärsmoral...

Att ett avtal ska innehålla någon form av ”köp- och säljsamverkan” är ett ömsesidigt önskemål. Praxis med 5 procent extra rabatt till SMCmedlemmar jämfört med vad eventuella ”outsiders” kan påräkna, är ett fortsatt krav från handeln.

Kredittiderna är också ett stort samtalsämne redan på den här tiden.

Handlarna vill förlänga krediterna men det går inte SMI med på. Tanken på att svartlista fabrikanter som säljer direkt till konsument förs också fram.

Känns frågeställningarna igen?

Det ska dröja till slutet av 30-talet innan man verkligen kommer till skott med det stora avtalsprojektet men förberedelserna pågår med stor intensitet. I tidningen Möbelvärlden, som sedan 1930 samägs av SMC 45

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

och SMI, förs ett intensivt tankeutbyte mellan skribenter som vill påpeka risker eller fördelar med det kommande avtalet.

Utöver detta grunnar fabrikanterna över eviga frågor som mönsterskydd för möbler och ritningar. Plagiat är under denna tid den dominerande formen av produktutveckling. Konkurrenters möbler blir ofta uppmätta om de visas på någon utställning. ”Här kommer stjälatåget” är ett uttryck som används långt efter kriget när fabrikanter med tumstock i handen tagit en sväng i mässhallarna kvällen före invigningen...

Allteftersom fler tillverkare börjar anlita egna formgivare ökar naturligtvis intresset att skydda sina investeringar. Möbelbranschens plagiatnämnd som organiserats i samarbete mellan SMI, SMC och SIR Sveriges Inredningsarkitekters Riksförbund bildas på 70-talet som en följd av frågans betydelse för branschen. Denna nämnd finns än i dag.

BOSÄTTNINGSKREDITER OCH AVBETALNINGSSYSTEM

Möbelhandlarna är också aktiva under mellankrigstiden. Bland annat diskuterar man bosättningskrediter med försäkringsbolagen för att se om man på detta sätt kan underlätta för ungdomar att inreda sitt första hem.

Avbetalning är en aktuell branschfråga. Inspirationen kommer förstås från USA där man enligt rapporter nått så långt att 90 procent av all möbelförsäljning görs på avbetalning. Fenomenet börjar breda ut sig även i Sverige – hur ska handlarna kunna finansiera en sådan utveckling? Och är det över huvud taget angeläget att satsa på en så pass riskabel hantering?

Lagstiftningen om avbetalningshandel ses över men det dröjer till efter andra världskriget innan detta betalningssätt slår igenom på allvar inom möbelhandeln i Sverige. Ett av skälen är förstås den depression med åtföljande arbetslöshet som skakar världen under början av 30-talet, finanskriser, Kreuger-kraschen och den allmänna politiska oron.

Ett annat, kanske viktigare skäl, är tveksamheten inom branschen om fördelarna med att ge långa krediter verkligen överväger nackdelarna.

Och om man överhuvudtaget ska binda upp sig med avtal och lagar...

Konjunkturerna blir bättre under senare hälften av 30-talet, det talas rentav om ”goda tider” och överproduktion. Tekniken har gått fram för fort, exporthandeln är inte mogen än, det har blivit ”för lätt” att starta möbelfabrik. Möbelfabrikanternas försök att på olika vägar slussa ut sina varor på marknaden medför i sin tur att det blir för lätt även att starta detaljhandel i möbler.

Man börjar tala om att vidta åtgärder, det krävs en åtstramning, en begränsning, En besk medicin men den behövs, tycker många i den över46

DEL 1: 1900-1945

Snickaren och trotjänaren David Andersson arbetar här med att limma lister på bord. Bilden är från slutet av 50-talet.

Ehrlins på 30-talet...

Ehrlins välkända förvaringsmöbler, bord och stolar i masurbjörk återkommer vi till i del 3. Men vi vill gärna bjuda på en glimt av vad företaget sysslade med under mellankrigstiden. Här ser vi ett rökbord som var en mycket efterfrågad möbel på 30-talet när herrarna rökte cigarr och damerna turkiska cigarretter av märket Stamboul. Rökbord med tillhörande barskåp var en vanlig vardagsrumsmöbel långt efter kriget liksom soffbord. Ägaren Tage Ehrlin, skicklig snickare, formgav modellerna och utförde själv skisserna i tuschlavering. Han gjorde sedan försäljningsresor, främst till Stockholm, för att sälja in idéerna. Därefter var det dags att göra materialinköp och se till att möblerna blev tillverkade och levererade. Det fordrades med andra ord en ganska bred kompetens av en möbelfabrikör redan på den tiden...

...och 50-talet ”Semesterkaffe” dracks det alltid dagen före semestern. Personalen ses här samlad kring kaffebordet, som byggdes upp av snickarbockar och bordsskivor. Då delades det också ut en extra semesterlön, vilket var mycket uppskattat. Lägg märke till den eleganta bordsduken av emballagepapper! Dåvarande chefen, Tage Ehrlin, ses i borte ändan av bordet. Bilden är tagen i slutet av 1950-talet.

Ehrlins historia i sammandrag: AB Alfred Ehrlin grundades 1919. Tage Ehrlin övertog företaget av sin far Alfred 1937. Sonen Jan Ehrlin blev ägare till bolaget 1972 som då namnändrades till Ehrlin Möbel AB. Brodern, arkitekt Hans Ehrlin, valde att starta egen verksamhet samtidigt som han sedan under årtionden formgav hela familjeföretagets kollektion av förvaringsmöbler, stolar och bord av hög kvalitet. 1995 övertogs företaget av EFG International AB. Jan Ehrlin var från början av 70-talet ledamot av SMI:s styrelse och valdes även till vice ordförande under flera perioder. Vi återkommer till honom.

47

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

Josef Frank, arkitekten som flyttade från Wien till Stockholm på 30-talet, rankas sedan länge bland våra stora möbelskapare.

Två eleganta stolar i mahogny, som han ritade för Svenskt Tenn 1938 med sits av läder, respektive rotting,, vittnar om hans mästerskap.

Foto: PeO Eriksson

etablerade branschen. Både inom SMI och SMC leker man med tanken på att öka möbelförsäljningen med en egen konsumenttidning. ”Se där det första fröet till en kollektivpropaganda, ett frö som ännu trettio år senare inte burit någon frukt”, kommenterar Gunnar Wåhlin i sin historieskrift..

Vi kan tillägga att det dröjer ända till mitten av 80-talet innan den s k FUM-stiftelsen (FUM = Forskning, Utbildning och Marknadsföring) bildas och gör sina trevande men tappra försök att bedriva branschpropaganda i syfte att öka antalet möbelköp. Någon konsumenttidning lyckas SMI aldrig åstadkomma, det var ett projekt som diskuterades på 80-talet men den selektiva försäljningstanken satte käppar i hjulet.

DUBBELSIDIGT EXKLUSIVAVTAL I SIKTE

Dubbelsidigt exklusivavtal – smaka på de orden! Alla Sveriges möbelfabriker förbinder sig att bara leverera möbler till medlemmar av den organiserade möbelhandeln. Som i sin tur lovar att bara köpa svenska möbler från organiserade SMI-företag.

Fabrikanternas betalningsvillkor ska skyddas, privatförsäljning direkt 48

DEL 1: 1900-1945

från fabrik ska förhindras. Andra distributionsformer får bara köpa egna modeller. Från utlandet ska bara stilmöbler av specifik karaktär få importeras... Så skulle det bli, från och med 1 januari 1937.

Rena, rama önskedrömmen. Och naturligtvis en utopi som inte överlever konfrontationen med verkligheten. Frågetecknen börjar snabbt hopa sig. Texten i avtalet anses svårtolkad, vilket den också är. Redan långt före det nyår då avtalet skulle träda i kraft har förbundsexpeditionerna fullt upp med att svara på frågor.

Vi kan bara ana vilka starka drivkrafter branschens aktörer har när de under nästan hela mellankrigstiden planerar för detta avtal mellan branschens båda led. Vid alla möten och kongresser, vid branschträffar, på utställningar, i tidningsartiklar – överallt pågår från båda sidor en intensiv dialog om hur bra det skulle kunna bli om Det Stora Avtalet kunde komma i kraft...

Å, EN SÅN BRÖLLOPSDAG!

1936 samlas branschens organisationer till en gemensam kongress i Stockholm. Nu möts SMI, SMC och SLAM för att gemensamt godkänna det stora branschavtal som så länge diskuterats. Åh, en sån bröllopsdag, en sån feststämning! Vältaligheten flödar vid möten och banketter på Hasselbacken och Stallmästargården. Här står glädjen högt i tak!

Gunnar Wåhlin beskriver stämningen på kongressen: ”SMC:s hövding J. Wilhelm Petersson uttalar sig bland annat så här ’Det viktigaste beslut som någonsin fattats inom vår bransch, nämligen avtal mellan möbelhandlare och fabrikanter, ett avtal nära nog lika bindande som ett ingånget äktenskap – och fullt modernt, ty det gäller bara ett år, men hopp finns ju att det kan förlängas!’

Och äktenskapet, det kallades det länge, även sedan det börjat knaka, då gärna med ironi i rösten. Men med hänsyn till den tidens ideologi och målsättningar var det man uppnått högst respektabelt.”

Tillväxten talar man också om redan på den här tiden. Industrins tillverkningssiffror ökar stadigt. Nu gäller det att få kunderna, d v s möbelhandlarna, att köpa mer eller att bli flera. SMI vill gärna uppmuntra fler möbelhandlare att starta nya verksamheter. Men inom SMC har man förstås en annan uppfattning: Här behövs inga fler möbelaffärer!

Två svårförenliga ståndpunkter. Ett kärt debattämne hade därmed infunnit sig.

1936 uppgår SMI:s medlemsantal till nästan 300 företag och nya strömmar till. Konjunkturerna är alltjämt goda både för handel och industri. SMC får också hela tiden nya medlemmar, 1939 har man nått an49

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

talet 850 och ökningen av medlemmar fortsätter.

Med det stora avtalet har man gemensamt uppnått ett sedan länge eftertraktat mål. Men säg den glädje som varar beständigt.

De närmaste åren av avtalstiden blir påfrestande för båda parter.

Rapporter om illojalt uppträdande strömmar in till förbundskanslierna. ”Den hade sålt till den, och den hade köpt av den, och den hade dragit tjuvrabatter. Och vad menades egentligen med egentliga möbler? Det var sådana som avtalet gällde. Kom sedermera att kallas bundna (d v s avtalsbundna) möbler. I ett tolkningsutslag kan man läsa att ’speglar och barnsängar ej är att betrakta som egentliga möbler’, Låt oss dock hoppas att de barn som förvarades i dessa sängar blev betraktade som egentliga barn”, skriver Gunnar Wåhlin.

SKILSMÄSSAN NÄRMAR SIG

”

Försäljning direkt till allmänheten har också noterats! Ajajaj.”

50

Någon riktig rättning i leden blir det inte trots att det så hett eftertraktade avtalet var i hamn. Diskussionens vågor fortsätter att rulla, insändare i Möbelvärlden och debattinlägg vid möten mellan fabrikanter och handlare skapar växande irritation i båda organisationerna.

Fabrikanterna klagar på att möbelhandlarna nonchalerar betalningsvillkoren (här har vi åter en röd tråd i SMI:s gemensamma historia med SMC). Fabrikssidan vill också att SMC ska ta in som medlemmar de möbelhandlare som SMI vill göra affärer med. Man efterlyser till och med en stickprovskontroll ute i handlarledens bokföring för att se vilka tillverkare de handlar ifrån!

Ja, det är inte lite man begär, kan vi tycka så här i efterhand. Men som sagt, kontrolltänkandet är mycket utbrett i näringslivet på 30-talet.

SMI-ledningen är tuff även mot sina egna medlemmar, en del syndare blir faktiskt uteslutna ur sitt förbund.

SMC tar ibland in en eller annan möbelhandlare som direktansluten medlem trots att de vägrats medlemskap i den lokala föreningen. En vänlig gest för att blidka SMI och gjuta olja på vågorna.

Fabrikanterna syndar också mot avtalet, får de veta. Rapporter berättar om SMI-medlemmar som sålt till ”outsiders”, d v s handlare som inte är registrerade i SMC. Försäljning direkt till allmänheten har också noterats! Ajajaj.

Samarbetet börjar definitivt knaka i fogarna även om Möbelvärldens redaktör manar till lugn och påpekar att det är bättre med ett bristfälligt avtal än att inte ha något alls. Kanske det, tycker andra, men hur är det med ett äktenskap som drabbas av svåra slitningar? Är det inte bättre att skiljas?

1943 anser SMI i alla fall att måttet är rågat och avtalet sägs upp till

DEL 1: 1900-1945

årsskiftet 43–44. Det blir en förlängning på ett par månader men det går inte att lirka ihop parternas missnöjespositioner.

Fast helt vill man inte släppa tanken. Ett kompromissavtal mejslas fram med stor möda strax innan krigsslutet. Advokat Gösta Sandstedt, ombudsman för SMI, och advokat Einar Werner, SMC, brottas med juridiska spetsfundigheter och oklara, svårtolkade formuleringar.

Men tyvärr. Resultatet bedöms av båda sidor alltjämt som otydligt och svårtolkat.

1946 sägs det stolta projektet upp. Det bidde en tumme, som det brukade heta när man ännu mindes den gamla sketchen om kostymbeställningen mellan Tödde och Mödde.

Klimatet i samhället har också förändrats. Nu börjar myndigheter fråga sig om gränser för kartellbildning och frivilliga samarbertsavtal.

Makarna Myrdals och finansminister Wigforss ingenjörskonster och regleringsiver upplevs som ett reellt hot mot det fria näringslivet. Socialdemokratin går mot skördetider, heter det.

Gamla ståndpunkter omprövas även inom de olika förbundens styrelser i och med att verkligheten förändras. En större öppenhet kan spåras när det t ex gäller värdet av frihandel och fri konkurrens. På sikt till nytta för branschen även om alla enskilda aktörer inte omedelbart håller med om det.

Nya tider och nya möjligheter väntar runt hörnet.

ETT NYTT SKEDE I MÖBELINDUSTRINS HISTORIA

1938 äger kongressen, gemensam för SMI och SMC, rum i Sundsvall och den kommer att enligt Möbelvärlden bevaras i deltagarnas minne som ”det bästa de varit med om ifråga om kongresser”. Nationalromantiken blommar i krigets slagskugga och Mats Reicke, SMC:s ordförande talar för fosterlandet mot en fond av blånande åsar så att ”hjärtan klappade och tårar rann”. SMI:s ordförande David Lengquist håller även han uppskattade anföranden om läget och framtiden.

Det händer spännande saker på många områden under 1938. Bland annat kommer de statliga bosättningslånen igång och från olika håll börjar man arbeta fram idéer om billiga, enkla, funktionsdugliga möbler som ska ersätta stilmöbler, garnityrtänkande och prestigemöbleringar. (Jämför med de signaler som förs fram på Hemutställningen på Liljevalchs 1917 och som återkommer på Stockholmsutställningen 1930!)

KF, Kooperativa Förbundet, en stark aktör i den tidens möbelvärld, lanserar ”enkla, klasslösa och vackra standardmöbler”. Möbelprofilen G A Berg – ingenjör, brobyggare, ergonom och skapare av en egen patent-

”

Klimatet i samhället har också förändrats. Nu börjar myndigheter fråga sig om gränser för kartellbildning och frivilliga samarbertsavtal. Makarna Myrdals och finansminister Wigforss ingenjörskonster och regleringsiver upplevs som ett reellt hot mot det fria näringslivet.

Socialdemokratin går mot skördetider, heter det.”

51

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

skyddad sittkurva som han mot betalning erbjuder möbelindustrier att använda – propagerar också för en satsning på enkla, funktionella möbler.

G A Berg är en märklig man, väl värd en egen biografi. Efter en karriär som bland annat brobyggare i Kina (!) återkommer han till Sverige och etablerar sig som utställningsarkitekt och formgivare.

Under en tid på 30-talet driver han en egen möbelaffär på Kungsgatan 35 i Stockholm. När en kund vill beställa en fåtölj eller soffa börjar G A Berg med att ta mått på kundens rygg, ben och armar. Måtten antecknas och lämnas till ett par snickare och tapetserare på butikens bakgård. Några veckor senare kan beställaren få sin skräddarsydda sittmöbel levererad. Med G A Bergs sittkurva, armstöd och ergonomiskt riktiga mått. Fantastiskt!

Möbelbranschens Propagandakommitté har under det sena 30-talet också trätt in på arenan. Här ligger man inte heller på latsidan. En kollektion ”seriemöbler” ser dagens ljus, det är obekant vem som ritade serien men den erbjuds SMI-medlemmar att mot anbud ta dessa möbler i produktion.

Här finns t o m färdiga kvalitetsnormer att hålla sig till så nog är detta på sitt sätt en föregångare till tankar som skulle aktualiseras efter krigsslutet.

Någon större försäljningssuccé hinner dessa seriemöbler inte åstadkomma men de hänger i alla fall med några år och får uppskattande recensioner.

Vad händer mer? I Möbelvärlden publiceras en artikel av SMC:s Mats Reicke, där han uttrycker tvivel på nyetableringskontrollens välsignelse.

I Riksdagen motioneras om ”föreningsrabatternas” avskaffande, politiker och myndigheter har upptäckt möbelbranschens interna arrangemang för att begränsa den ”onödiga konkurrensen” och börjar ifrågasätta hela tanken på samarbetsavtal mellan branschens båda led.

Samtidigt finns tecken på att solidariteten trots allt består, t ex då Södra Sveriges MF – på begäran av SMI – uppmanar sina medlemmar att inte importera möbler från Danmark...

De stora förändringarna i samhället ger fart åt marknaden för möbler, i första hand hemmöbler, men så småningom också för kontorsmöbler och möbler för restauranger, kaféer, skolor, kyrkor och allehanda samlingslokaler.

Dramatiska förändringar sker också inom den svenska möbelindustrin runt om i landet under mellankrigstiden, därom råder ingen tvekan. Ny teknik kommer med stormsteg efter utbyggnaden av elektriciteten, vi får längre serier under 30-talet samt ökad försäljning som en följd av de för52

DEL 1: 1900-1945

bättrade kommunikationerna som t ex järnvägsnätet erbjuder.

Henry Fords visioner om industrins välsignelser och det löpande bandets revolution inspirerar många entreprenörer även i Sverige, t ex Edsbyverken som har industriellt perspektiv på sin framtid. Bilismen ger också skjuts åt framtidsdrömmarna, helt nya kommunikationsmönster etableras.

Tillverkningskunnandet utvecklas på bred front, möbelindustrin blir allt viktigare för sysselsättningen inte bara i Tibro, Tranås, Virserum, Nässjö och Bjärnum utan runtom i hela södra och mellersta Sverige.

EN HETEROGEN SAMLING INDUSTRIER

Innan vi går vidare kan det vara på sin plats att något närmare definiera vad som ryms inom begreppet svensk möbelindustri. Det handlar sannerligen inte om något enfotat djur utan om en mycket heterogen grupp med mycket skilda förutsättningar.

Vi kan dela in branschen i hemmöbelsida, offentlig miljö och kontorsmöbler. Möbler för hemmet säljs i möbelhandeln och på varuhus och lever i sin egen nisch av marknaden. Ganska konjunkturkänslig sektor men ändå en någorlunda stabil sådan om man ser till tioårsperioder och längre.

Offentlig miljö är möbler för hotell, restauranger, kaféer, sjukhus, skolor, förvaltningar, banker m m. Även här rör vi oss inom en mycket vid sektor med många inbördes olikheter. Även här finns en betydande osäkerhet i konjunkturläget på kort sikt men en i stort sett växande efterfrågan i det längre perspektivet under större delen av 1900-talet. Försäljningen sker huvudsakligen via föreskrivande arkitekter eller direkt till de olika storföretagens inköpschefer.

En tredje kategori är naturligtvis kontorsmöbler. Här handlar det om stora, tunga industriföretag och försäljning till kvalificerade inköpare på kundsidan. Konjunkturen styrs i huvudsak av samhällets dynamik, intensiteten i nybyggandet av stora kontorsarbetsplatser men också av nytänkande i kontorsplanering, datoriseringens konsekvenser etc. Växande efterfrågan under årtionden gäller för både 1970-, 80- och början av 90talet. När IT-bubblan spricker vid millenieskiftet blir klimatet kärvare.

En väldigt förenklad bild, javisst. De olika sektorerna skär in i varandra mer eller mindre tydligt under olika skeden. Förhoppningsvis ska vi kunna få en fylligare bild av vad som skett på skilda områden längre fram i denna översikt om vad som hänt under de gångna hundra åren.

Bo Eigert, mångårig styrelseledamot och så småningom ordförande för SMI på 80-talet hade en ännu enklare indelning: ”Det finns bara två sorters möbler. De som är lönsamma och de som är olönsamma.”

”

De finns bara två sorters möbler. De som är lönsamma och de som är olönsamma” Bo Eigert. SMI

53

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

Låt oss för undvikande av missförstånd en gång för alla fastslå att vi inte tror att en organisation, hur välvillig och effektiv den än är, kan styra och forma utvecklingen för en hel bransch.

Det är de enskilda företagarna och deras personal som har den största äran för möbelbranschens utveckling och framsteg under det gångna århundradet. Entreprenörskap, teknisk utveckling, satsning på nya material, design management i ledningen, lyhördhet för marknadens krav och för förändringar av kundens behov, exportförutsättningar, konjunkturer...

Det är i den verkligheten och ingen annanstans som vi finner de flesta nycklarna till framgång.

SMI som branschorganisation har ”bara” varit ett redskap bland andra för att samla kunskap, erfarenheter och beslutsunderlag för diverse aktiviteter. Det är viktigt nog.

VAD BETYDER ALLA DESSA UTSTÄLLNINGAR FÖR UTVECKLINGEN?

Svenska Slöjdföreningens aktiviteter blev med rätta mycket uppmärksammade. Hemutställningen på Liljevalchs 1917, Stockholmsutställningen 1930, Parisutställningen 1925, New York 1939. Utländska och svenska tankar om modernare vardagsvaror skymtade i tidningar och tidskrifter.

Den tyska Bauhausgruppens nytänkande och idéer om modernism och funktionalism nådde på olika sätt även den svenska debatten. Därom kan man läsa i en rad utmärkta böcker om möbeldesign och dess historia.

Men hur är det med svenska folkets intresse för allt det nya? Hur påverkas möbelindustrin och möbelhandeln av den framväxande modernismen?

Det vore fel att säga att branschen som helhet inte påverkas alls. Men nog går det gåtfullt sakta för industrin, handeln och den möbelköpande allmänheten att ta till sig det som vi idag kallar modernism eller funktionalism.

Stilmöbler eller triviala soffgrupper och enkla sängar fortsätter att dominera sortimentet i de flesta möbelaffärer och därmed även i de flesta hem ända fram till långt efter andra världskrigets slut. Vi skulle närmast sätta 1970-talet eller kanske rentav 80-talet som en riktpunkt när man kan säga att modernismen vinner dominans på den breda marknaden över stilmöbler.

Debatten om det nya och moderna förs mellan arkitekter och i akademiska kretsar i storstäderna – i en elitistisk värld, skild från den vardagsnära möbelbranschens tillverkare ute i landet.

De stora utställningarna lockar publik, man läser recensionerna i sina 54

DEL 1: 1900-1945

Affisch från Stockholmsutställningen 1930 visar hur Gemla redan utvecklat en homogen kollektion av moderna möbler.

De flesta av dem stämmer förbluffande väl överens med dagens smak, mer än 70 år senare. Ett konstaterande som kan väcka funderingar. Möblernas massproduktion fick dock sitt genombrott redan under 1800-talets slut, då det fanns ett 10-tal stolfabriker i Småland. Vid denna tid har man faktiskt en klar överproduktion som i sin tur leder till att man börjar sälja på export, främst till Danmark och Norge. Ur boken ”Gemla 75 år”

55

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

tidningar runtom i landet men de breda lagren av befolkningen tar inte till sig budskapet. Finkulturmöbler görs hantverksmässigt i några få exemplar och på beställning, så resonerar man både inom tillverkarledet och handeln..

Industrin vänder ryggen åt framtiden, i varje fall under detta inledande skede av utvecklingen.

LILJEVALCHS 1917 – EN MILSTOLPE

Hemutställningen på Liljevalchs 1917 är självklart en milstolpe i utvecklingen. En enorm publiksuccé, den lockar över 40.000 besökare.

Entrébiljetten kostar 50 öre, i dag motsvarar det ungefär 10 kronor.

Det anses vara ett avskräckande högt pris. Utställningen beskylls för att inte nå ut till arbetarklassen...

Som jämförelse kan nämnas att en liter mjölk kostar 35 öre, en vetelimpa 90 öre, en höna får man för 18 kronor och 1 kilo smör för 2:75. Ett ”drängdagsverk” ger 3 kronor, en piga tjänar jämte förmåner cirka 750 kronor per år.

Hur som helst når utställningen en för tiden förbluffande hög publiksiffra. Dessutom går den vidare till Röhsska museet i Göteborg, där den också når en mycket stor publik i januari 1918 Det har – med all rätt – skrivits mycket om denna utställning som på många sätt var banbrytande. Bakgrunden är den akuta bostadskrisen under 10-talet som gör de usla boendevillkoren till en brännande fråga. Genom hemutställningen engageras en rad konstnärer och arkitekter. ”Där visades modeller av textilier, bohag och typmöbler, vilka kunde fungera som förlagor för industrin. Tilltron till teknikens möjligheter var stor inom Svenska Slöjdföreningen, framtidstron likaså, trots krig, en hejdlös inflation och de hopplösa boendeförhållandena.”. Så kommenterar Elsa Gullberg, textilkonstnär som ingår i arbetsutskottet och som sedan början av 1917 är aktivt engagerad i utställningen. I arbetsutskottet ingår Erik Wettergren, arkitekt David Blomberg, utställningens kommissarie, arkitekt Carl Bergsten, som ritat Liljevalchs konsthall och är chef för NK:s möbelavdelning, samt Gregor Paulsson, som fungerar som presskommissarie. Han är under många år drivande kraft inom Svenska Slöjdföreningen. Konsthistoriker och professor i Uppsala 1934–1956.

Redan 1915 skriver eldsjälen Gregor Paulsson ”Den nya arkitekturen” som får ett utomordentligt mottagande. 1919 författar han Svenska Slöjdföreningens första propagandapublikation, ”Vackrare vardagsvara” i samband med Svenska mässan i Göteborg samma år. 1920 blir han VD för Svenska Slöjdföreningen.

56

DEL 1: 1900-1945

Här möter vi arbetsutskottet för Liljevalchs Hemutställning 1917: Erik Wettergren, sekreterare i Svenska Slöjdföreningen, August Nachmansson, kassaförvaltare, David Blomberg, utställningens kommissarie, känd möbelarkitekt med egna verkstäder i Nyköping samt eldsjälen Elsa Gullberg, i första hand känd som textilkonstnär men också kunnig möbelformgivare, som bland annat lärt sig av danska möbeltillverkare hur man ytbehandlar, betsar och polerar möbler.

Ur Svensk Forms arkiv

Gregor Paulsson är således en mycket uppmärksammad förkämpe för radikala förnyelseidéer redan innan han 1917 medverkar i Hemutställningen på Liljevalchs konsthall. Så här berättar Kerstin Wickman i sin bok ”Formens rörelse” om hans filosofi och programförklaring: ”Kampen gällde en konstnärlig generations kamp mot en annan. En generation som vill ge modern form åt konstindustriella föremål i stället för en föregående generation konsthantverkares mer eller mindre förlegade former. Det var en samhällsangelägenhet att förse människor med vackra och ändamålsenliga vardagsföremål och en social fråga att skaffa skönheten en fast plats i vårt liv.

Nyttan måste inte nödvändigtvis vara ful. Publiken vill ha en bra, hållbar och vacker vara till ett hyfsat pris och producerad med moderna metoder, vilkas bundsförvanter vi vill bli.”

Ett inlägg i debatten som har sin lyskraft även i dag, inte sant? Den stora uppgiften för konstnärerna är således att skapa en modern form i harmoni med tekniken.

En rad kända storindustrier sponsorerar projektet som har en budget på 50.000 kronor, i dagens penningvärde motsvarar det 1,5 miljoner kronor.

Det börjar med en möbeltävling. 17 möblerade bostäder och tre rum efter beställda ritningar blir resultatet av tävlingen, som vinns av en rad unga arkitekter. Här möter vi t ex möbelsnickaren Carl Malmsten, som året innan vunnit en tävling om möbler till Stockholms stadshus, som arkitekt Ragnar Östberg då arbetade med.

57

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

”Gunnar Asplund deltog med sitt spiselrum - utställningens mest uppskattade - utom tävlan. I fönstersmygen stod en bur med en kanariefågel, som sjöng för full hals, i en vrå hängde små barnkläder på tork över ett klädstreck och på golvet låg ’äktsvenska’ brokiga trasmattor. Gardinerna och lampskärmen var så enkla att ’vilken arbetarhustru som helst ska kunna förfärdiga dem’, kommenterade Asplund stolt.”

Så beskrivs en av inredningarna i boken”Formens rörelse” av Kerstin Wickman.

Ur Svensk Forms arkiv

I Hemutställningen tävlar även Uno Åhrén, som fortfarande går på Tekniska skolan i Stockholm. Trots sin ungdom lyckas han få pris för sin lägenhet med bostadskök och ett rum, inrett med enkla möbler, en soffa, ett bord och ett par stolar, allt tänkt för rationell möbeltillverkning.

Ett annat stort namn inom projektet är arkitekt Gunnar Asplund som deltar utom tävlan med ett spiselrum som blir utställningens mest uppskattade.

I april är tävlingen avgjord och den 15 oktober 1917 kan Hemutställningen invigas, en månad senare än beräknat. På fyra och en halv månad har man lyckats få fram hundratals nya produkter från industrier som aldrig samarbetat med några konstnärer, produkter ritade av konstnärer som tidigare aldrig haft med industrifolk att göra. Detta är en imponerande prestation.

Utställningen blir också mycket uppmärksammad i pressen och skapar ringar på vattnet. Pressmottagandet är översvallande även om t ex Stockholms-Tidningen och Svenska Dagbladet uttrycker bekymmer för de bistra tidernas inverkan på möjligheten att förbättra boendesituationen. ”Det ser emellertid ut som om inflyttningen till Stockholm från landsorten skulle avtaga, beroende på ransoneringarna och matsvårigheterna. Stegringen i byggnadskostnaderna äro svindlande, vid krigets början 23 procent, sedan 60 procent och nu torde stegringen vara uppe i 100 procent.”

Så skriver Stockholms-Tidningen i sin recension som dock är mycket positiv i kommentarerna om resultatet av tävlingen.

Möbelindustrin och möbelhandeln reagerar som vi tidigare antytt inte på något synbart sätt inför de nya tankar som uttrycks i samband med hemutställningen. Man arbetar vidare i sina inkörda banor. Anonym fabriksdesign dominerar. Att anlita formgivare för att utveckla funk58

DEL 1: 1900-1945

tionella, lätta och moderna möbler är en tanke som ännu inte blivit aktuell.

Det ska dröja ett par årtionden innan en förändring mot ett nytt tänkande börjar skymta. Effekten av de olika utställningarna på 30-talet uteblir ingalunda för den svenska möbelindustrins och handelns del, den blir bara något senkommen.

Det finns dock undantag. Gemla är ett av de första företag som kommer att direkt beröras av Hemutställningen. Den unge Uno Åhrén ritar en fällstol som Gemla tillverkar i början på 20-talet, en stol som är anpassad efter ett amerikanskt patent.

Svenska Möbelfabriken i Bodafors är också snabb att fånga upp inspiration från Hemutställningen och Stockholmsutställningen liksom NK:s möbelavdelning och dess verkstäder i Nyköping.

Den unge Uno Åhrén, alltjämt elev på Tekniska Högskolan i Stockholm, blev uppmärksammad på Hemutställningen 1917 för en lägenhet som bestod av ”bostadskök och ett rum”. Här visade han möbler anpassade för industriell tillverkning, enkla, sakliga, fria från krusiduller.

Ur Svensk Forms arkiv

STOCKHOLMSUTSTÄLLNINGEN 1930 – VAD BETYDER DEN?

När man idag frågar formgivare, fabrikanter och möbelmänniskor av olika kategorier om vilken händelse som betytt mest för möbelbranschens utveckling kan vi nästan garantera att alla nämner Stockholmsutställningen 59

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

Åsikterna om modernismen speglar skilda världar mellan Svenska Slöjdföreningen och den svenska möbelbranschen... En rad teckningar av signaturen Bertila, Bertil Almqvist, i Möbelvärlden 1930 visar möbelhandlarnas skepsis mot det nya inslaget.

1930 som en av de viktigaste händelserna under det gångna århundradet.

När den pågick utlöste den en stor mängd blandade känslor.

Något omedelbart intryck på marknaden eller på de unga möbelindustrierna runtom i landet kan man i alla fall inte spåra, inte heller hos möbelhandeln. I möbelbranschens samägda tidskrift Möbelvärlden raljerades under 30-talets första år om utställningens fula ”rörmokerimöbler”.

Carl Malmstens protester blev mer uppmärksammade än Gregor Paulssons hyllningar till modernism och funktionalism.

Det kan så här i efterhand verka egendomligt men så var det.

Orden ”omedelbart intryck” är förstås viktiga att notera i sammanhanget. Betydelsen av Svenska Slöjdföreningens och alla dess eldsjälars insatser är naturligtvis oerhört stor för hela branschens utveckling. Den ska inte förringas. Men det tar lång tid innan möbelindstrin i någon nämnvärd omfattning börjar överge ”verkmästarformgivning” till förmån för samarbete med yrkeskunniga formgivare. Därav den fördröjda reaktionen.

När det gäller textil, glas och porslin och sådant som brukar sammanfattas som inredningsdetaljer är det en annan sak. Här finns en annan öppenhet hos både fabrikanter och kunder. Begrepp som ”Vackrare vardagsvara”, Gregor Paulssons revolutionerande publikation inför Svenska Slöjdföreningens utställning 1919 på Svenska mässan i Göteborg, blir snabbt anammad i arkitektkretsar. Och begreppet ”Vackrare vardagsvara” lever i högsta grad än i dag som honnörsord i formgivardebatten.

60

DEL 1: 1900-1945

En utställning som skakar Sverige och markerar modernismens intåg – så kan man beskriva Stockholmsutställningen 1930. Funkis blir ett begrepp för hela svenska folket.

Ur Svensk Forms arkiv

61

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

Fyra miljoner besök registreras under de fyra månader utställningen pågår!

Ur Svensk Forms arkiv

FYRA MILJONER BESÖK

Stockholmsutställningen 1930 pågår under fyra sommarmånader ute vid Djurgårdsbrunnsviken. På den korta tiden registreras 4 miljoner besök!

Intresset hos allmänhet och press är enormt och betydelsen av denna stora satsning på nytänkande och funktionalism kan knappast överskattas. ”Det ändamålsenliga är det sköna” är ett motto som lanseras och ett motto som har täckning även för utställningens helhet och arkitektoniska uttryck. Gunnar Asplund är huvudarkitekt, Gregor Paulson utställningskommissarie – båda redan berömda modernister och förnyare.

Vi kan tillägga att utställningens förutsättningar var strikta. Textilier, bohag och möbler skulle fungera som förebilder för industriell tillverkning. Högsta tillåtna kostnader för hela möbleringen i de respektive förslagen var 260 kr för enkelrum, 600 kr för bostadskök med ett rum och 800 kronor för tvårumslägenheten.

Som jämförelse kan nämnas att en transportarbetarlön uppgick till ca 1.200 kronor om året. En tredjedel av alla lägenheter i Stockholm bestod av ett rum och kök, det genomsnittliga antalet invånare i dessa lä62

DEL 1: 1900-1945

genheter var fler än fyra personer. Dessutom levde 56.000 stockholmare som inneboende.

Svenska Dagbladets årsbok 1930 formulerar en helhetsbedömning så här: ”Det största intresset och även den mesta kritiken mötte utställningens byggnader, som därigenom i viss mån kommo att ställa utställningsföremålen i bakgrunden. Utställningens chefsarkitekt, E. G. Asplund, hade skapat en arkitektur, som med sina enkla geometriska former, helt osmyckade ytor och nakna konstruktioner i järn och glas starkt avvek från traditionell utställningsarkitektur. Den byggde sin verkan uteslutande på samspelet av ytor och volymer inbördes och med den omgivande grönskan samt det festliga färgspelet av de i ljusa toner målade, eternitklädda väggarna och den rika flagg- och blomsterprakten.”

Svalt och inte särskilt entusiastiskt även om det är menat som beröm... Arkitekt Ivar Tengboms son, den då nyblivne studenten Anders Tengbom, beskriver sina känslor med desto större värme: ”Jag nästan bodde på utställningen. De starka och omstörtande intryck den gav kom att helt avgöra mitt eget yrkesval som arkitekt.”

En annan ung besökare känner sig också starkt inspirerad av vad han möter. Det är den 23-årige snickaren Bruno Mathsson från Värnamo som rest upp till Stockholm enbart för utställningens skull. Han är inte utställare, bara nyfiken besökare.

Så här beskriver han själv sina intryck: ”Utställningen i Stockholm, tillsammans med studiet av tidskrifterna från Röhsska, gav mig en helt annan utblick och frigjorde mig från stiltänkandet – gav

Ljust och luftigt med lätta, flyttbara och moderna möbler. 1930 var det här ett revolutionerande motto.

Ur Svensk Forms arkiv

63

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

Arkitekt Sven Markelius presenterade sitt privata vardagsrum med specialritade möbler i den villa han skapat på Stockholmsutställningen. Bekvämt och inbjudande är rummet med vilfåtölj på hjul, skrivbord med praktiskt tidningsställ och ett piano med glasad fasad så att man kan se mekaniken. Lägg märke till den följsamma takarmaturen, en tysk konstruktion som hette Triplex.

Möblerna är tillverkade av NK. Ur Svensk Forms arkiv

64

mig inblick att det fanns något nytt, som höll på att växa fram för vår egen tid.

Där arkitektur, inredning och möbelkonst blev till en enhet. Utställningen i Stockholm var för mig en stor upplevelse samtidigt som jag redan då såg det hela med en viss kritisk blick.”

Ur ”Bruno Mathsson, Dikten om människan som sitter” av Carl Christiansson.

Så säger den formgivare som sedan ska bli den störste möbelskaparen i vårt land, Att han inte bara är störst utan också långt före sin tid samtidigt som hans verk är tidlösa exempel på funktionalism, därom är nog de allra flesta bedömare numera överens.

Han utvecklar sin egen form av skandinavisk modernism, från 30talet ända in i dataåldern på 80-talet. Vem kan göra denne världsberömde Värnamo-son rangen stridig?.

Funktionalism är ett begrepp som är positivt värdeladdat både i tillverkarledet och i konsumentledet. Där ligger fröet till en allmänt ökande förståelse för modernt formspråk.

Allt detta som Hemutställningen och Stockholmsutställningen lyfter fram kommer – i sinom tid – att följas upp på H55 i Helsingborg. Det finns en röd tråd mellan dessa storstilade satsningar, som alla är milstolpar i den svenska möbelindustrins historia. Tillsammans har de påverkat den

DEL 1: 1900-1945

svenska vardagen i vår privata miljö likaväl som i den offentliga miljön.

De har starkt bidragit till såväl möbelindustrins som möbelhandelns framtida utveckling men bildar först och främst en förutsättning för ett växande formintresse hos den svenska allmänheten.

De internationella aktiviteterna i Paris 1925 och New York 1939 bör också nämnas i samband med utvecklingen av svensk modernism. Här är Bruno Mathsson på båda utställningarna en av de mest uppmärksammade svenska deltagarna tillsammans med G. A. Berg, Carl-Axel Acking, Carl Malmsten och Josef Frank.

För att belysa den mångfald som möbelbranschens utveckling rymmer borde vi tillgripa tillgänglig statistik om antalet anställda, företagens samlade omsättning, export, konjunktursituation, löner, köpkraft etc.

Men statistik tenderar ibland att närma sig abstraktionens syrefattiga värld. Vi har – om inte annat av utrymmesskäl – iakttagit sparsamhet med de övergripande sifferrapporterna. Framför allt är det väldigt svårt att se verklighetens rika variationer i form av statistik. Dessutom är den ädre branschstatistiken fylld av felkällor. Men viss statistik kommer att presenteras i kap 4 och 5. Håll ut!

För att vi verkligen ska förstå vad alla dessa siffror representerar fordras konkreta exempel, berättelser om olika människors insatser, om fö-

Husets inre speglar den nya byggtekniken med sina geometriska former och till synes svävande entresolvåning. Den dubbla takhöjden i vardagsrummet förhöjer känslan av öppenhet.

För inredningen svarar David Blomberg men det är Erik Chambert som ritat merparten av de möbler som ingår.

Kurt von Schmalensees radikala kubism väcker många känslor med sina släta, putsade fasader, platta tak med generösa takterasser – här möter besökarna ett helt nytt hustänkande.

65

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

Vardagsrum i NK-utställningen. Möblerna ritade av arkitekt A.E. Hjort som var chef för NK:s arkitektkontor. Inredningens möbler tillverkades av NK:s verkstäder i Nyköping.

Bilder ur Svensk Forms arkiv

NK:s paviljong väckte stor beundran, inte minst genom den elegant svängda entrétrappan till övervåningen. Lätthet och elegans var mottot – javisst. Men det var faktiskt något så prosaiskt som den armerade betongen som nu började användas inom byggnadsindustrin som möjliggjorde den här typen av fribärande konstruktioner.

Interiör från Uno Åhréns radhus på utställningen. Möbler från Gemlas serieproduktion, ritade av Åhrén. Ännu ett fint exempel på 30-talsfunktonalismens framförhållning. Visst ser det fortfarande modernt ut, 75 år senare?

66

DEL 1: 1900-1945

I arkitekt Bergstens villa har inredningen en exklusiv karaktär. Ädla träslag som jackaranda och italiensk valnöt betonar karaktären. Formgivning A E Hjort, tillverkning NK:s verkstäder.

Ur Svensk Forms arkiv

retags utvecklingsfaser. Därför kommer särskilda kapitel om några utvalda möbeltillverkare från olika sektorer av branschen att läggas in här och var i vår skildring. Flera av dem har existerat i hundra år och kan sägas spegla utvecklingen under 1900-talet. Andra har startats under århundradets andra hälft och nått så intressanta resultat att de kan sägas ha gjort avtryck i den svenska möbelindustrins historia.

Vi kommer också att möta intressanta personer – formgivare, handlare, företagsledare, journalister och andra – som var och en på sitt sätt bidragit till att föra utvecklingen framåt.

VARFÖR JUST SMÅLAND, SKÅNE OCH VÄSTERGÖTLAND?

Man brukar säga att tillgången på råvaror är den viktigaste orsaken till industriers lokalisering. Svensk möbelindustri är en självklar del av den svenska träförädlingsindustrin redan från starten. Ja, så länge man överhuvud taget tillverkat möbler i vårt land så har man använt trä i bord, bänkar, stolar, sängar, hyllor, hurtsar och skåp.

Material som metall, glas, plast och spånskivor har kommit in under mitten av århundradet. Även om starten för kromade rörkonstruktioner, inspirerade av Bauhaus många mästerarkitekter, mer eller mindre kom på marknaden i samband med Stockholmsutställningen 1930, så har trä som material behållit sin plats som ledande möbelmaterial ända in i våra dagar.

Möbelmässan 2004 som vi tittar på i slutet av vår berättelse vittnar om sanningen i detta påstående.

67

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

”Först då intet fult finnes att köpa; då det vackra är lika billigt som det fula nu är, kan skönhet för alla bli en full verklighet” Ellen Key, ”Skönhet för alla” 1897.

”God smag er altid dårlig” Piet Hein, poet, debattör, formgivare och filosof, även känd som mannen som lanserat superellipsen inom arkitektur och möbelkonst.

Därmed har vi kanske svaret på frågan om varför just Småland, Skåne och Västergötland med Tibro i spetsen kommit att dominera när det gäller antalet möbelindustrier. Här är träförädlingen redan etablerad vid tiden för förra sekelskiftet. Råmaterialet finns här, kunnig arbetskraft likaså inom den omfattande snickeriverksamhet som utvecklats sedan mitten av 1800-talet och framåt. Här finns också hyggliga kommunikationer och en stadigt växande efterfrågan på möbler från alla nyinflyttade i rikets alla städer..

SKARPT LÄGE FÖR HELA BRANSCHEN

När andra världskriget bryter ut blir det en snabb lägesförändring även för den svenska möbelbranschen, vilket knappast förvånar någon.

Konjunkturen har varit god under slutet av 30-talet, ”1939 var rentav jättebra”, men den trenden bryts snabbt när kriget i vår del av världen blir ett faktum, när Danmark och Norge ockuperas av Tredje Riket och Finland dras in i första vinterkriget mot Sovjetunionen.

Efter första krigsåret kan man konstatera att möbelförsäljningen minskat med mellan 20 och 60 procent i olika delar av landet. Tillverkarledet har besvär med att få fram vissa råvaror, t ex textilier. Ransoneringarna omfattar alltfler varugrupper, bensin blir en bristvara och den privata bilismen upphör nästan helt även om ganska många bilägare skaffar sig gengasaggregat. Kommunikationerna försvåras dramatiskt, varuleveranser blir komplicerade och personal i vapenför ålder inkallas under långa perioder för vakttjänst vid våra gränser..

Häst och vagn tas till heders igen. Män med dragkärra blir åter ett inslag i gatubilden.

Man kan ju tro att hela möbelbranschen skulle rasa ihop av trycket från alla svårigheter. Marknaden för möbler måste väl bli väldigt försvagad när folk har så många viktigare saker att tänka på?

68

DEL 1: 1900-1945

Ja, visst sker det en kraftig tillbakagång för hela branschen, det är ofrånkomligt. För många är krigsåren ”förlorade år”. Arbetet på fabrikerna går på sparlåga. Många av arbetarna är inkallade i militärtjänst under långa perioder. Efterfrågan och produktionen minskar.

En annan effekt av det förändrade klimatet är att intresset för moderna möbler och funktionalism praktiskt taget försvinner eller i alla fall dämpas. Nu blickar kunderna tillbaka till matsalsmöbler i polerad mahogny, stilmöbler blir åter mer efterfrågade. Modernisternas och förnyarnas framtidstro bleknar och förbyts i nostalgi. Den möbelköpande allmänheten söker sig till den trygghet och välbekanta hemkänsla som äldre möbler anses kunna förmedla.

Så fungerar ofta attityderna i lägen av krig eller kris.

Men, trots allt, parallellt med denna period av stagnation inleds också ett intensivt utvecklingsarbete som kommer att avsätta intressanta resultat efter kriget och under 50-talet. En rad möbelprofiler, liksom naturligtvis branschens alla organisationer, smider planer inför krigsslutet och fredsarbetet därefter. Inte minst inom Svenska Slöjdföreningen kommer detta till uttryck. Här samlas arkitekter, formgivare, konsthantverkare, konstnärer och teoretiker till tankeutbyten.

Medan tyskarna bombar engelska städer arbetar ett gäng unga arkitekter med att planera ”new towns” som ska växa upp i storstädernas periferi så snart kriget är över. I Storbritannien blir det brist på trä och brist på möbler. En grupp idealistiska formgivare genomdriver en rad reformer som får bestående effekter. I juni 1942 beslutar det brittiska handelsdepartementet att endast möbler med ett bestämt utseende och till ett visst pris får tillverkas.

Föreskriften kallas ”Utility Furniture Scheme” och vill ”säkerställa produktionen av möbler med god, hållbar konstruktion, med enkel men tilltalande design och till rimliga priser och att säkra maximal hushållning med råvaror och arbete.”

Det påminner starkt om det som blir det unga svenska designföretaget Innovators credo på slutet av 60-talet. ”Vi måste ta vara på jordens krympande resurser och utveckla konstruktioner som kräver ett minimum av material”, brukar Jan Dranger säga om den policy som han och Johan Huldt lanserar. I konsekvens med sin filosofi kör Jan Dranger runt på sina uppdrag i Stockholm i en Renault 4 L, den bil som av Arbmans reklambyrå ironiskt döpts till ”Skrytbilen” just för att den är så enkel och opretentiös.

På motsvarande sätt som i England – utan andra jämförelser – är man inom svensk möbelindustri, ute på företagen, under kriget inriktad på att utveckla sitt kunnande ifråga om teknik, material och naturligtvis 69

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

Margareta Köhler och hennes Futurum ger funkis ett mänskligare ansikte

”...vår specialitet är att skapa ljusa hem åt unga människor och sedan göra det trevligt för våra barnungar, som snart nog växa ur sängkammaren eller sovalkoven. Dessutom att tillfredsställa en lägre ekonomisk standard med vackra saker... Vidare vilja vi skapa värme, vänlighet och glädje i hemmet, icke minst i barnkammaren.”

Margareta Köhler

Två interiörer från 1933 får bilda slutsignal i vår skildring av perioden 19141945. De är från Auktionshallens jubileumsutställning av ”ultramoderna möbler”, Nybrogatan 11 på Östermalm i Stockholm och samtliga möbler är ritade av en av landets första kvinnliga inredningsarkitekter, Margareta Köhler. Vi befinner oss alltså i den lokal som idag heter Nordiska Galleriet och som är en omtyckt mötesplats för alla möbel- och inredningsintresserade.

Tillsammans med konstnären Marie-Louise Idestam-Blomberg svarar hon för inredningen av den s k moderna avdelningen. Marie-Louise presenterar sig som artist, hon är skulptör, textilformgivare och konsthantverkare samt en idérik utställningsarkitekt och bildarrangör.

Margareta har ritat sammanlagt hela 50 nya möbler för hemmets vitt skilda funktioner! Besökarna blir imponerade och recensionerna översvallande.

Så är dessa interiörer också lysande exempel på 30-talsfunkis när den är som vackrast. Dessutom är bilderna en påminnelse om att det fanns skickliga och framgångsrika kvinnliga inredningsarkitekter som ofta glöms bort när man talar om möbelformgivning under 30- och 40-talen.

Margareta Köhler startade 1934 tillsammans med Marie-Louise IdestamBlomberg inredningsfirman Futurum på Kungsholmen i Stockholm, närmare bestämt på Norr Mälarstrand. 58. De kompletterade varandra på ett utmärkt sätt och butiken Futurum blev snabbt uppmärksammad av alla som lockades av moderna inredningstankar. Parallellt ritade Margareta möbler för Klaessons i Fjugesta, samarbetade med kollegan Estrid Ericsson på Svenskt Tenn och med flera kända snickare i Stockholm som Carl Bergsten och Georg Ryman. Sommaren 1939 och även någon senare period praktiserade den unga Lena Larsson i butiken, en tid som hon upplevde som mycket inspirerande och lärorik. Men 1942 upphörde verksamheten, problemen under kriget blev för stora.

Allt detta finns utmärkt beskrivet i boken ”Möbelarkitekt på 30-talet. Om inredningsfirman FUTURUM och hur en ny yrkesgrupp etablerar sig”. Den är författad av Sigrid Eklund Nyström, utgiven 1992. Boken är egentligen en doktorsavhandling men samtidigt en lättillgänglig, faktaladdad och intressant skildring av 30-talets formhistoria. ”Vi gå in för något mjukare, varmare inredning än vad som gjorts mera allmänt på sista tiden... Ett hem behöver inte vara kallt och hårt för att det är modernt” Marie Louise Idestam-Blomberg.

70

DEL 1: 1900-1945

Denna matrumsserie, ”Gourmandise” som ritades av Margareta Köhler 1933, är mycket modern till form och färgsättning när den presenteras på Auktionshallens jubileumsutställning. Bordet är utfört i björk som mattlackerats i samma nyans som skivan, klädd med elfenbensvit linoleum. De helstoppade stolarna är klädda med grovt linnetyg med handtryckt mönster i ljust blått och ljust grönt. Foto: Karl Schultz

”Ungkarlsflickans rum” är tänkt att passa en ensamstående och självförsörjande modern kvinna. Lägenheten består av ett enda rum där samtliga rumsfunktioner kan inrymmas. Som sov- och sittplats fungerar en duchatell. Soffbordet av amerikansk valnöt är höj- och sänkbart och kan vid behov förvandlas till en matplats. Foto: Karl Schultz

71

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

konkurrenskraftig design.

Vilka möbler kommer att efterfrågas den dag kriget äntligen tar slut?

Det är en fråga som många ställer sig under ofärdsåren.

Så grunnar t ex Bruno Mathsson i Värnamo på hur den ideala bostaden skulle se ut för att passa hans möbler. Glashus med golvvärme, inbyggt uterum, väggar med slutna ytor varvade med glas från golv till tak, allt för att tillvarata solenergin som värmekälla och hälsofaktor... Än är tiden inte mogen för sådant nytänkande, det stämmer inte med gällande byggnadslagstiftning. Först på 50-talet kan idéerna förverkligas.

1943 får Gärsnäs en stororder som blir något av en milstolpe i företagets historia. Man får leverera inredningen till Malmö stadsteater. Det är det första stora offentliga uppdraget, en signal om att möbler för offentlig miljö ska bli Gärsnäs framgångsmelodi. Nu öppnar man också utställningsoch försäljningslokaler i Malmö och ett ritkontor för två arkitekter, dansken Paul Schroder och norrmannen Bruno Steen. Även detta ett tecken på att modernismen är på väg inom möbelindustrin, inte bara som tidigare inom arkitektkretsar. (Men det dröjer ända in i slutet av 60-talet innan Gärsnäs och andra svenska kvalitetsmöbelföretag helhjärtat orienterar sig mot sektorn offentlig miljö.)

Karl Erik Ekselius, yngste son till Johan Oskar Carlsson som 1930 startade J O Carlssons Möbelindustri i Vetlanda, har just kommit hem från studier hos Fritz A Breuhaus i Berlin när kriget bryter ut 1939. Breuhaus är en av männen bakom det legendariska Bauhaus Institutet.

Uppfylld av nya idéer som han är ter sig krigstiden för Karl Erik som en serie förlorade år. Men han upplever också att det är en tid av eftertanke och framtidsvisioner. Han drömmer om att göra möbler som svarar mot behoven i världen, givetvis med bitanken att också efter kriget kunna nå ut på en internationell marknad för företaget. På 50-talet når han detta mål.

Inriktningen på en ny kundkrets inleds under de sista krigsåren när Karl Erik är verksam som säljare och främst inriktar sig på de möbelaffärer som är intresserade av modern formgivning. De viktigaste kunderna blir nu Hyresgästernas Möbelaffär, ägd av HSB, och NK, som också säljer moderna möbler i Stockholmsutställningens anda.

Därmed tar företaget ett steg mot modernismen och även mot en ny kategori inköpare för offentlig miljö.

NU KOMMER DET PLATTA PAKETET!

1943 händer något spännande. Nu inbjuder Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors till en tävling om monteringsbara möbler som ska kunna lager72

DEL 1: 1900-1945

Den förträffliga PIA-stolen, ritad 1942 av arkitekt Tore Ahlsén för Kooperativa Förbundet, tillverkas och marknadsförs idag av Gärsnäs. Stolen är stapelbar och sitsen av teak kan fällas upp mot ryggstödet.

Foto: PeO Eriksson

hållas och distribueras som platta paket!

Det får väl ses som en milstolpe så god som någon, nu när vi vet vilken revolutionerande utveckling som skulle komma under 1900-talets andra hälft på just det här området.

Första pris går till Elias Svedberg som gjort sitt förslag tillsammans med Bengt Ruda och dansken Erik Wörts. Här introduceras Trivaserien som sedan kommer att bli en storsäljare under flera årtionden. Av någon för oss obekant anledning tycker inte Möbelfabrikerna att serien passar in i deras produktion varför man överlåter rättigheterna till NK:s möbelverkstäder i Nyköping.

Det dröjer till 1945 innan serien kan presenteras för kunderna. Det sker vid en utställning på NK som heter ”Ta i trä” och som snabbt blir mycket uppmärksammad av press och allmänhet.

Därmed lanseras faktiskt idén om det platta paketets fördelar som 73

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

senare med stor framgång tillämpas inom Ikea och av andra volymsäljare.

Carl Christiansson, arkitekt, formgivare, professor och designkritiker, nämner i sin bok om Bruno Mathsson att ”Ikea, som annars har så svårt att acceptera andra arkitekters idéer, gav 1986 Ikea-fondens pris till Elias Svedberg för att han varit först med knock-down-möbler.”

Knock-down-möbler, ja, så kallas monteringsfärdiga och demonterbara möbler oftast. På 1980-talet försöker någon – Innovator? –införa en annan benämning i ställdet för KD. ”Knock down låter så brutalt och destruktivt. Varför inte säga Easy -To-Assemble?”

I och för sig ingen dum idé, kan man tycka. Men förkortningen ETA har med tiden kommit att klinga ganska olycksbådande... Av denna eller någon annan anledning lever knock-down vidare inom möbelbranschen.

Safaristolen och den klassiska däckstolen, ja, även Thonets wienerstolar, kanske man kan nämna som en påminnelse om att monteringsfärdiga möbler funnits i sinnevärlden även innan det vi i dag menar med möbelindustri kommit till. Bland annat har man inom det militära sedan århundraden använt monteringsfärdiga sängar, bord och stolar, givetvis hantverksmässigt gjorda.

Därmed försöker vi på intet sätt förringa Elias Svedbergs skapelse Triva-Bygg-serien. Den utökas förresten på NK 1944 med en svensk version av just Safari-stolen!

Efter kriget kommer mera, mycket mera, inom ramen för just det platta paketets idé.

Ja, det är några glimtar av vad som äger rum under de tunga krigsåren. Under den här periodens slut finns det nära 500 svenska möbeltillverkare och företagsledningar som säkert alla funderar på hur de bäst ska kunna möta en efterfrågan på möbler när freden kommer.

I stort sett flyter livet inom den svenska möbelbranschen i någorlunda normala banor. Handlarna tvingas till upprepade prishöjningar, ”alltjämt på kommando från SMI – under 1942 t ex tre olika prishöjningar á 10 procent var gång. Men möbelhandeln tycktes kunna följa hyggligt med, och t o m den statliga priskontrollen gick oss så där tämligen spårlöst förbi”, kommenterar Gunnar Wåhlin i sin skrift om SMC:s första femtio år.

Att försäljningen minskar är naturligtvis ofrånkomligt. En viktig orsak är då som nu att byggnadsverksamheten kraftigt minskar. Man brukar säga att möbler är en konjunkturkänslig vara. Alla familjer har redan matbord, stolar, hyllor och sängar – nyinköp behöver sällan ske omedelbart utan man kan skjuta upp beslutet om man behöver sina pengar till annat.

74

DEL 1: 1900-1945

En bil som går sönder på ett olycksbådande sätt tvingar fram nyköp genom att den upphör att fungera. Gamla, uttjänta möbler kan gå i arv i generationer... Tyvärr, brukar möbelfabrikanter sucka.

Men flyttar man till en ny bostad, i regel en större sådan, då stimuleras givetvis familjen att komplettera sin inredning. Flyttningen från små orter till städer, från små städer till storstäder – den processen löper som en röd tråd genom hela 1900-talets Sverige. Miljonprogrammet ger en tillfällig lättnad i efterfrågetrycket under 70-talet men som vi alla vet kommer bostadsbristen tillbaka i slutet av 1900-talet för att åter bli en hämmande faktor i samhällslivet. Allt detta flyttande är i alla fall till gagn för den svenska möbelförsäljningen.

På 40-talet är problemen med bostadsbristen dock mycket påtagliga, de stora barnkullarnas årtionde. Det föds stora barnkullar men det byggs inte tillräckligt många nya bostäder, varken hyreshus eller egna hem. (Dessa stora barnkullar kommer på 60-talet att högljutt ställa krav på förändringar, krav som också leder till politiska reformer på många områden.

Men det är en annan historia.

Bostadsbristen bromsar således försäljningen tillsammans med alla andra omständigheter som under krigsåren dämpar konsumtionen på snart sagt alla områden utom möjligen efterfrågan på mörkläggningsgardiner och ved till spisar och kakelugnar. ( Som under kriget ofta kan köpas just i möbelaffärer.)

1939 brakar andra världskriget loss, 1940 drabbas våra grannländer av tysk ockupation. Peace in our time är en passerad illusion.

75

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

H55 – en stimulerande utställning av 50-talets syn på både hus- och hem-miljöer. Den lockar till över en miljon besök och blir en slagkraftig manifestation av inte bara svenska utan även nordiska och internationella idéer.

Under årtionden efter H55 görs otaliga referenser till den glansfulla utställningen inom arkitektur och konstindustri. Självfallet räknar vi den till en viktig milstolpe inom den svenska möbelindustrins historia.

Utställningens kommissarie Åke Huldt, direktör för Svenska Slöjdföreningen, ledde det framgångsrika samarbetet med en rad av tidens tongivande arkitekter som Carl-Axel Acking, Bengt Gate, Torbjörn Olsson och Sven Silow.

76

DEL2: 1: 1945–1970 1900-1945 DEL

Framtidstro och Ikea-chock DEL 2 1945–1970 Framtiden ser ljus ut, äntligen är kriget slut! Den svenska industrin har en enastående chans nu när hela Europa ligger i spillror. Men det innebär också att utlandets efterfrågan i första hand handlar om att få fram mat och livsnödvändiga produkter.

Möbler kommer ganska långt ner på listan.

Sakta ger chocken och förlamningen vika, sakta övergår livet i Europa i mer eller mindre normala banor när nya byggnader, bostäder, kontor och fabriker börjar uppföras på ruinfälten. 1947 kommer Marshall-hjälpen, Europa reser sig.

Och nu går det undan!

Den svenska möbelindustrin blomstrar på hemmaplan, en ny generation formgivare gör entré och svensk design uppmärksammas internationellt. Detta är en guldålder för både industri och handel. H55 i Helsingborg speglar på ett lysande sätt nytänkandet i Norden både ifråga om hus och inredning.

Så gör Ikea entré med åtskilligt buller och bång, en chock för både handlare och fabrikanter. Nu blir det våldsamma diskussioner, hotelser, bojkotter och skandaler! Samtidigt börjar rädslan för lågprisimport från östblocket att sprida sig bland fabrikanterna.

77

FRAMTIDSTRO OCHETT IKEA-CHOCK NÄR SVERIGE BLIR MÖBELLAND

E

xporten har inte nått någon nämnvärd omfattning under 30talet, det är hemmamarknadens behov och köpvillighet som styr. Även om många under kriget inser att när Europa återuppbyggs kommer det att innebära ett dramatiskt ökat behov av möbler. Optimismen finns överraskande nog redan under kriget och den tilltar naturligtvis när freden äntligen blir ett faktum. Den består även under de närmaste åren efter fredsslutet.

Men det är mer av en obestämd optimism, en oklar känsla av att det förstås måste gå mot bättre tider, fast man vet inte riktigt när... Stämningen präglas hos småföretagen inom vår bransch ännu inte av kraft och beslutsamhet, därtill känns framtiden alltför oviss under åren efter kriget.

Den ljusa framtidsbilden dämpas under slutet av 40-talet också av den politiska spänning som växer mellan de tre stormakter som finns kvar.

Den känns i alla fall väldigt avlägsen för alla som lyssnar på dagliga rapporter om livsmedelsbrist i hela Europa, storstäder i grus och aska, nya spänningar mellan öst och väst. Det kalla kriget, som man börjar benämna det under 50-talet, kastar sin skugga redan över 40-talets senare del. Mycket verkar grått och dystert. Även inrikespolitiskt känner företagarna mörka moln torna upp sig.

Den socialistiska skördetiden väntar runt hörnet med hot om olycksbådande förändringar... Ernst Wigforss, med sin entusiasm för socialistisk planhushållning, är finansminister. Gunnar Myrdal, ivrig påhejare av det s k Rysslands-avtalet, är handelsminister. Illavarslande för företagsamheten.

Fast liberala krafter finns också på den politiska arenan, härföraren heter Bertil Ohlin, professor i nationalekonomi och ledare för folkpartiet.

En skärpt debattör är han dessutom och i valet 1948 vinner folkpartiet ”en jordskredsseger”, vilket innebär att högerpartiet nästan försvinner ur parlamentet.

Socialdemokraterna blir förmodligen skakade av den stora framgången för folkpartiet men sitter naturligtvis kvar.

Dock ger valet möjligen den svenska företagsamheten en aning ökat självförtroende, alltid något.

MÖBELBRANSCHEN SYNAS I SÖMMARNA

Vid krigsslutet finner vi ännu en milstolpe i förbundets korta historia. Vi kan kalla den en förändring mot större öppenhet i möbelbranschens tidigare ganska slutna värld.

Det hela börjar 1946. Då tillsätter regeringen en stor och uppmärksammad utredning om möbelbranschen som leder till en omfattande, 78

DEL DEL 2: 1: 1945–1970 1900-1945

kritisk, offentlig diskussion om risken för kartellbildningar och osund prissättning inom möbelindustri och handel. I utredningens direktiv står det att man ska undersöka möjligheterna att ”effektivisera produktion och distribution inom möbelbranschen för att säkra konsumenternas berättigade behov av goda möbler till lägsta möjliga pris.”

Det är inte den konsumentvänliga omtanken i sig som oroar. Det som känns skrämmande är att regeringen verkar vilja detaljstyra de fria företagarnas verksamhet. Vad ska denna granskning leda till?

Redan detta att man börjar utreda frågor som branschens folk, i varje fall inom organisationernas styrelser, tidigare betraktat som interna angelägenheter, skapar oro och osäkerhet.

Så här målande beskriver SMC-direktören Gunnar Wåhlin i sin uppsats hur möbelbranschen upplevde skärselden: ”Det låg något av domedagsstämning i luften inför denna utredning, där branschen blev grundligt genomlyst i alla tänkbara riktningar. Men när förslaget lades fram, i augusti 1947, var där inte så värst mycket man kunde föreslå. Tillsättandet av ett ’branschråd’ var det mest uppseendeväckande, men därav blev heller intet, och sammanfattningsvis kan sägas att det dryga och säkert ganska kostbara arbetet gick branschen rätt spårlöst förbi.

Men hela denna apparat blev trots allt något av en milstolpe i branschens historia. Det var definitivt en annan vind som blåste, man visste, eller hade på känn, att man från och med nu skulle ha samhällets och myndigheternas blickar på sig på ett helt annat sätt än tidigare.”

”

SMI bör hålla på frihandel. Vi bör stärka vår egen organisation genom att ägna våra gemensamma krafter åt positiva åtgärder såsom forskning, tekniska problem och dylikt.”

Ur SMI:s styrelseprotokoll 1950

”SMI BÖR HÅLLA PÅ FRI HANDEL”

Men diskussionen leder också till något bra, nämligen en ökad insikt om att den moderna efterkrigsmarknaden fordrar mer öppenhet inför marknadens krav. Allt fler inom branschen började tänka om. Inte minst mot bakgrunden av de ökande möjligheterna för export efter krigsslutet blir SMI:s medlemmar mer intresserade av en öppen möbelmarknad än vad de varit tidigare. Nu börjar man tala om produktutveckling, utbildning och rationalisering i stället för att enbart tänka i termer av prissättning, produktionsminskning och begränsningar i försäljning till återförsäljarna.

1950, efter en diskussion om ett nytt samarbetsavtal – ja, många medlemmar kan trots allt inte släppa tanken på den goda cigarren – konstaterar årsmötet att ”SMI bör hålla på fri handel. Vi bör stärka vår egen organisation genom att ägna våra gemensamma krafter åt positiva åtgärder såsom forskning, tekniska problem och dylikt.”

79

NÄR SVERIGE BLIR MÖBELLAND FRAMTIDSTRO OCHETT IKEA-CHOCK

”Solfjädern”, formgiven av Sonna Rosén kom i produktion 1948.

En lekfull variant på pinnstolen, utförd som fåtölj. Den tillverkades av Nässjö Stolfabrik och fick på 50-talet utmärkelsen Good Design av Museum of Modern Art i New York.

Foto: PeO Erikssson.

1951 fastslår SMI vid sitt årsmöte slutligen att ”mellan fabrikanter och möbelhandlare finnas inga överenskommelser, som begränsar handeln med möbler.”

Det är ett klart och tydlig besked men ändå inte ett slutgiltigt ställningstagande. Avtalstänkandet lever kvar bland SMI:s medlemmar runtom i landet och det verkar som om det bildar en röd tråd ända in i den senare delen av 1900-talet. Dock väjer man inom styrelsen konsekvent för ordet ”avtal” och väljer i stället att tala om frivilliga överenskommelser, branschnormer, rekommendationer, kodex för samarbete etc.

Den 30 juni 1951 antar SMI och SMC just gemensamma branschnormer, där man noga undviker allt som kan tolkas som konkurrensbegränsning. I stället betonas vikten av samarbete ”för att bevara och åstadkomma sunda affärsförhållanden inom branschen, effektiv distribution av möbler, samt ett tillräckligt urval av möbler av god kvalitet”.

80

DEL 2: 1: 1945–1970 1900-1945 DEL

Fast just samarbetet mellan SMI och SMC är det inte så mycket bevänt med under slutet av 40-talet och början av 50-talet, relationen svalnar betänkligt. Tidigare har man, såvitt vi vet, alltid haft gemensamma årsmöten men 1949 hålls de på olika håll, vilket ses som ett illavarslande tecken.

De välvilliga men ganska vaga branschnormerna varar endast i tre år, sedan sägs de upp.

Men 1958 har klimatet förbättrats. SMI håller halvårsmöte den 30 maj i Stockholm tillsammans med SMC som firar sitt 40-årsjubileum med kongress. Till firandet av detta jubileum ordnas en gemensam festmiddag för medlemmar i båda förbunden.

Skarpt läge på 50-talet Kartellregistret publicerar 1953 en rapport med titeln ”Konkurrensbegränsningar inom möbelbranschen”, där man redovisar resultatet av en övervakning som genomförts av Kommerskollegium. Vi citerar: ”Vid bearbetning av det sålunda insamlade materialet, har framkommit att samarbetet mellan förbunden och deras medlemmar icke helt upphörde i och med avtalsuppsägningen. Sålunda gjorde år 1948 möbelhandlarnas centralförbund möbelindustriförbundet uppmärksamt på att organiserade fabrikanter efter samarbetsavtalets upphörande inläto sig i affärsförbindelser med utomståede möbelhandlare.

Möbelindustriförbundets styrelse uttalade med anledning härav, att ehuru förbundets medlemmar numera hade principiell rätt till fri försäljning, medlemmarna likväl under hand borde tillhållas att i största möjliga utsträckning sälja endast till organiserade möbelhandlare. Kort härefter upptogo de båda organisationerna förhandlingar om nytt samarbetsavtal.

I fortsättningen diskuterades olika former för samarbete, men då det visade sig svårt att uppnå någon enighet tenderade förhandlingarna att bli långvariga. Förhandlingarna stördes även av den aggressiva hållning, som den största av möbelhandlareförbundets lokalavdelningar med över 300 medlemmar intog gentemot fabrikanter, vilka sålde till outsiders. Man hävdade inom denna lokalförening, trots att något avtal ej längre existerade, att sådana försäljningar voro illojala och ”svartlistade” vid olika tillfällen organiserade fabrikanter som levererade till utomstående möbelhandlare. Fabrikantförbundet reagerade mycket starkt häremot.”

SMC försökte förmå sin lokalförening - som var Södra Sveriges Möbelhandlareförening att upphöra med svartlistningen, dock utan resultat. Först den 30 juni 1951 kunde det nya avtalet undertecknas. Det innehöll inte några exklusivbestämmelser, endast en from förhoppning om att parterna skulle kunna ”samarbeta för att åstadkomma och bevara sunda affärsförhållanden inom branschen”.

Det var tillräckligt vagt för att alla skulle kunna skriva under.

81

FRAMTIDSTRO OCHETT IKEA-CHOCK NÄR SVERIGE BLIR MÖBELLAND

MÖBELBRANSCHENS SAMKÖPSFÖRENING LOCKAR HANDLARNA

Långsamt får, såvitt vi kan bedöma, begreppen konkurrens och samarbete en ny innebörd för fabrikanterna jämfört med vad som gällde under förkrigsåren och krigsåren. Vi instämmer i Gunnar Wåhlins åsikt att den statliga utredningen och den diskussion som uppstod är att räkna som en av milstolparna i vår utveckling, även om många av dåtidens aktörer mest upplevde uppmärksamheten från regeringen som ett hot.

Samma år som utredningen läggs fram bildas inom detaljhandelsledet en organisation som heter Möbelbranschens Samköpsförening. Det är en viktig affärsidé som här tar sin början. Tanken är att handeln genom stora, samlade inköp, mer eller mindre bindande, ska kunna få lägre kostnader och bättre service från leverantörerna inom möbelindustrin. Man är också inne på att producera egna modeller för att få fram ett sortiment av möbler och textilier! Inspirationen kommer bland annat från det faktum att KF börjat agera även som möbelproducent.

Idén blir väldigt uppskattad bland SMC-medlemmarna och cirka 300 medlemsföretag nappar direkt och inträder som delägare.

SMI förhåller sig naturligtvis avvaktande till detta men gör ingen

”Man ser aldrig något resultat...”

Södra Sveriges Möbelhandlareförening vägrade att ge efter för de påtryckningar som gjordes från SMC:s sida om att avbryta utsändning av blockadlistor till sina medlemmar. En långdragen och stundom häftig polemik mellan de olika parterna blev följden. Vid ett styrelsemöte hos SSM den 8 maj 1951 protokollfördes bl a följande: ”Förhållandet till fabrikanterna diskuterades med anledning av dels nya anmälningar om fabrikantleveranser till utomstående firmor, dels en skrivelse från Möbelindustriförbundet med anledning av att föreningens sekretariat tillskrivit vissa fabrikanter om att de borde avhålla sig från leveranser till icke anslutna möbelhandlare. Möbelindustriförbundet hade undrat om det var meningen att monopolisera handeln med möbler för de organiserade möbelhandlarnas räkninng. Även hade Centralförbundet i skrivelse till föreningen beklagat föreningens åtgärder i anmärkt avseende, då dessa enligt Centralförbundets mening skulle försvåra pågående förhandlingar med fabrikanterna..

Ordföranden framhöll att det vore svårt att få fram något positivt om ej lokalföreningen toge saken i egen hand, Man ser aldrig något resultat av Centralförbundets eller Möbelindustriförbundets åtgärder för att bringa ordning i möbelbranschen”.

Ord och inga visor! Vi kan tillägga att antalet oorganiserade möbelhandlare vid tidpunkten för avtalets upphörande uppgick till 1.100. De blockadåtgärder som företogs t ex via svarta listor fick dock inte de resultat som eftersträvats. Men i ett annat marknadsläge kunde de fått ”betydligt allvarligare konsekvenser såväl för de svartlistade fabrikanterna som för outsiders inom detaljhandeln”, fastslår utredningen i sina avslutande synpunkter.

82

DEL 2: 1: 1945–1970 1900-1945 DEL

stor sak av sitt ogillande av projektet. Man vet inte riktigt vilka rättsliga möjligheter man har att bromsa utvecklingen mot samlade inköp. Kanske inser man inte heller att detta är början på en markant maktförskjutning mellan handel och industri till handelns fördel, närmare bestämt till möbelkedjorna och Ikea.

Samköpsföreningen blir visserligen inte långlivad, den avvecklas efter ett par år. Men idén lever vidare och leder så småningom till att hemmöbelsidan helt kommer att domineras av mäktiga inköpskedjor som MiO, Europamöbler, Svenska Hem och Erfa Idéhem. Samt naturligtvis av Ikea.

Under de sista tjugo åren av århundradet är hemmöbelmarknaden (nästan) helt i händerna på de starka inköpsgrupperna. De tillverkare som har möjlighet att ta sig in på den offentliga miljöns sektor gör det för att kunna leva vidare. De övriga hoppas att exportmarknaden ska kunna kompensera bortfallet här hemma eller att de ska få någon serie placerad hos de mäktiga inköparna.

Exportmarknaden är svårbearbetad för småföretag, vilket många av SMI:s medlemmar får bittert erfara. Majoriteten av medlemsföretagen är små och saknar de resurser som krävs.

Antalet svenska tillverkare av hemmöbler sjunker stadigt i slutet av 1900-talet som en följd av det tuffa läget under de senaste decennierna.

Men på 50-talet var det ”härliga tider, strålande tider” som vi snart ska se.

Efter denna lilla utflykt tillbaka till perioden 1945–1970.

NU KOMMER DET GYLLENE 50-TALET!

De första åren efter kriget innebär att den mest löftesrika perioden i svensk möbelindustris historia just har inletts. Men det sker inte så snabbt som kanske kunde ha väntats. Inte under 40-talet i varje fall, boomen kommer på 50-talet.

Den svenska industrins maskinpark är intakt medan alla konkurrentländers industrier förlamas av brist på maskiner, råvaror, yrkeskunnig personal och inte minst viktigt – kunder. Marknadens mekanismer tar lång tid på sig att komma igång i hela Europa och även om svensk verkstadsindustri och råvarusektor raskt möter stark efterfrågan så gäller det inte möbler.

Detta konstaterande upphör dock att vara sant i och med att den amerikanska Marshall-planen förverkligas i början på 50-talet efter att ha presenterats för första gången 1947.

Från och med nu går tillfrisknandet häpnadsväckande snabbt, framför allt i Tyskland men även i övriga delar av Västeuropa. Fast inte i Eng83

NÄR SVERIGE BLIR MÖBELLAND FRAMTIDSTRO OCHETT IKEA-CHOCK

land. Under 50-talets första år kan brittiska soldater skicka hem mat från Tyskland till sina föräldrar i England, där man fortfarande har ransonering på livsmedel. Det tyska lokomotivet börjar rulla tack vare amerikanskt stöd. Samtidigt kämpar man i England att med en nersliten, krigsdrabbad industri återbetala lånen till USA för hjälpen under kriget..!

Ironiskt, orättvist, kan man tycka, men så var det faktiskt.

”

Nu finns det ett sug efter ljusa, funktionella och moderna möbler och efter textilier, glas och allehanda inredningsdetaljer.

Swedish Grace, Swedish Design, Scandinavian Design – nu blir de internationellt uppmärksammade begrepp.”

Efterhand behövs möbler i de nybyggda bostadsområdena både här hemma och utomlands och på de nya arbetsplatserna. Nu blir det ett efterfrågetryck på svenska möbler. 50-talet är fyllt av internationella framgångar för inte bara det svenska utan naturligtvis för hela det skandinaviska möbelkonceptet. Framför allt har danska formgivare och fabrikanter en guldålder. Nu finns det ett sug efter ljusa, funktionella och moderna möbler och efter textilier, glas och allehanda inredningsdetaljer. Swedish Grace, Swedish Design, Scandinavian Design – nu blir de internationellt uppmärksammade begrepp. Ändå kommer inte möbelexporten igång riktigt på allvar. Varför?

Svaret är kapacitetsbrist. I början av perioden råder brist på material och maskiner, brist på kunnig personal efter år av stagnation under kriget.

Allt detta rättar till sig efter hand. Men efterfrågan är glädjande stor på hemmamarknaden och det får förstås till följd att exportmarknaden får vänta.

APROPÅ DET GLADA 50-TALET!

Förväntningarnas bägare svämmar över av optimism under framför allt 50-talet och även i viss mån under 60-talet. En optimism i form av framtidstro trots krig i Korea och Vietnam.

Ta bara en sådan sak som synen på kärnkraften, vilken välsignelse för mänskligheten den anses vara! En outtömlig energikälla, nästintill en uppfinning av perpetum mobile! Nu ska havsvatten kunna renas i stor skala till dricksvatten, Saharas ökenområden kan bevattnas och åter grönska, elkraft från fusionskraftverk kan värma våra städer och driva bilar utan andra utsläpp i atmosfären än vattenånga!

Ja, så där håller det på runtom i världen medan vi här hemma noterar att Alice Babs gör succé med svenskt storband i Paris, Gunnar Nordahl gör succé som vårt första fotbollsproffs i Italien, Hyland gör succé med radioprogrammet Karusellen, Ingmar Bergman och Hasse Ekman tävlar om filmpublikens gunst, Ingemar Johansson blir världsmästare i tungviktsboxning och Dag Hammarskjöld utses till FN:s generalsekreterare.

Därtill kommer att John F Kennedy väljs till USA:s president, att 84

DEL 2: 1: 1945–1970 1900-1945 DEL

rymdkapplöpningen inleds mellan USA och Sovjet (vilket förstås inger oro för nya krigshot men också förhoppningar om att finna liv på andra planeter), att Beatles erövrar världen med sin musik i hård konkurrens med Elvis Presley samt att bilar i sexmetersklassen (inklusive fenor) symboliserar den amerikanska drömmen. SAS får vi också, det bildas genom sammanslagning av tre nordiska flygbolag.

I slutet på 60-talet genomför professor Christiaan Barnard världens första lyckade hjärttransplantation i Sydafrika. En vit man får ett hjärta från ett trafikoffer som råkade vara en svart man. Detta presenteras hos oss av redaktionschefen Sigge Ågren på Expressen via en löpsedel med texten: ”Svart hjärta lika rött som vitt”.

Härliga tider, strålande tider!

Det verkar väldigt avlägset, inte sant? Tiderna förändras i ganska raskt tempo under kommande årtionden.

Med det lämnar vi tidsandans optimism och återvänder till den svenska möbelbranschens verklighet. Det handlar om TV:s genombrott, om miljonprogrammet inom bostadssektorn, Ikeas genombrott och H55.

Här händer stora saker på 50-talet som driver upp efterfrågan på

Den unge formgivaren Olle Pira, senare skapare av Pira-hyllan, rektor för Malmstens Verkstadsskola på Söder i Stockholm och sedermera professor, presenterar 1954 denna smarta fällstol, utförd i stadig markisväv. Den ansluter sig fint till 50-talets ungdomliga och chosefria möbelstil samt belönas med guldmedalj på Triennalen i Milano samma år.

Foto: PeO Eriksson.

85

NÄR SVERIGE BLIR MÖBELLAND FRAMTIDSTRO OCHETT IKEA-CHOCK

Stringhyllan, som formgavs av Nisse Strinning i slutet på 40talet, blir en enorm försäljningsframgång. Det börjar med ett diskställ och slutar med ett utvecklat hyllsystem med olika förvaringsenheter, sängar, bord, stolar och fåtöljer. BFB-hyllan, som den också kallas, säljs från 1950 i platta paket av Bonniers Folkbibliotek i form av tre hyllor och två gavlar. En variant med plåtgavlar kommer 1953 medan en ny hylla, ”Kam”, presenteras 1968. Sedan 60-talet följde tillverkning av ett utökat möbelprogram i egna fabriker i Sverige, Tyskland och Schweiz.

I dag är Stringhyllan känd även för att ha sålts på Bukowskis auktioner och visats på en rad utställningar, bl a Kalmar Konstmuseum.

Den unga damen är Lena Larsson, på 50-talet redan uppmärksammad som arkitekt, chef för NK-BO, opinionsbildare bl a via Allt i Hemmet och som engagerad förespråkare för lätta, moderna, enkla möbler.

86

möbler: Konjunkturen är god och pekar uppåt, inkomsterna ökar för de flesta, chartertrafik till varma länder blir allt vanligare men även byggen av sommarhus ökar i Sverige som aldrig förr. Vi får TV som skapar nya tankar för möbelval och inredning, Ikea stiger fram i rampljuset och får en ny image, mycket tack vare en artikel i Allt i Hemmet. En chock som ger konkurrenterna skrämselhicka och rör om i grytan.

Inflyttningen till städerna fortsätter i växande takt. Bristen på bostäder leder till att miljonprogrammet drar igång. 100 000 nya bostäder om året under ett årtionde! Oj, vilken draghjälp för möbelbranschen!

DEL 2: 1: 1945–1970 1900-1945 DEL

Så här glad är swingstjärnan Charlie Norman när han får demonstrera Stringhyllans nya skåp med plats för både skivor och skivspelare i början av 50talet.

TV-APPARATEN STYR MÖBLERINGEN

TV revolutionerar familjelivet från 1956 och framåt. Det finns visserligen många pessimister som tvivlar på TV:s framtid men tji får dom. På fyra år når man uppåt en miljon licenser! Försiktiga prognosmakare hade som mest gissat på ett par hundra tusen under samma tid. TV blir en starkt pådrivande kraft till fromma för möbelbranschen i Sverige.

Bonniers startar våren 1956 en månadstidskrift som heter Allt i Hemmet. ICA drar igång Hem & Fritid 1961, idag heter den som bekant Hus & Hem. Femina, som finns på marknaden sedan tidigare har ett bredare innehåll men ger varje vecka stimulans och inspiration i ord och bild till möbelköpare och heminredare. Alla skriver naturligtvis om hur TV:n påverkar hemmet och möbelvalet. Alla möbelkataloger, möbelannonser och skyltfönster påminner om den nya livsstil som TV innebär.

Heminredning är inne. Sittandets möblering ändras. Finrummet åker ut. I själva verket har få nya möbler detta sekel förändrat våra möbleringsvanor så påtagligt som TV-apparaten!

Mässor och utställningar bidrar också som stimulans till nytänkande, framför allt naturligtvis H55 i Hälsingborg, som vi strax återkommer till.

Svenska Slöjdföreningen öppnar 1945 en mycket uppmärksammad 87

NÄR SVERIGE BLIR MÖBELLAND FRAMTIDSTRO OCHETT IKEA-CHOCK

”

Den drar publik, blir uppmärksammad men får också kritik från handlarna för att den innehåller för få nyheter och för att där förekommer försäljning till allmänheten... Ajajaj, det är första men långtifrån sista gången detta framförs.

och välbesökt utställning i en nybyggd stadsdel i Göteborg, Guldheden, där flera intressanta nyheter av kända formgivare presenteras. Det heter ”Bo Bättre” och pågår 17 augusti till 16 september. 110.000 besökare! Den är inte bara en populär bostadsutställning med ett 30-tal möblerade lägenheter utan formulerar också ett skarpt inlägg i bostadsfrågan med trångboddheten som genomgående tema. ”En milstolpe i svensk bostadspolitik”, skriver Arbetartidningen.

1951 får vi den första Svenska Möbelmässan i regi av SMI. Givetvis öppen enbart för fackfolk, d v s SMC-möbelhandlare, arkitekter och tillverkare, som representerar SMI-företag. Mässan äger rum i Göteborg efter två års planering. Den drar publik, blir uppmärksammad men får också kritik från handlarna för att den innehåller för få nyheter och för att där förekommer försäljning till allmänheten... Ajajaj, det är första men långtifrån sista gången detta framförs.

Nästa mässa förläggs till Stockholm, där den hålls i St Eriksmässans nybyggda lokaler på Storängsbotten.

På våren 1952 arrangerar Svenska Slöjdföreningen en utställning på Röhsska museet, ” 52 möbler 52”, där bland annat Nisse Strinning och Lars Ljunglöf visar några prototyper som de tillsammans utvecklat. ”Utställningen blev mycket lyckad och jag fick många nya kontakter”, berättar Nisse Strinning i sin bok med samma namn. ”Bland annat minns jag att jag stod tillsammans med Bruno Mathsson och några till framför mina bord och fick beröm.

– Ja, Bruno måste ju få några efterföljare, sa jag. Hans svar var ungefär som ’Ja ä int dö än’...

Nu gör liknande bord succé i de finaste sammanhang, men under Brunos namn! Men mina utställningsbord inköptes av museet till deras permanenta samling”.

DRÖMMEN OM ATT GRÄVA GULD I USA...

En viss internationell mässverksamhet finns redan under 40-talet t ex i London och Köln. Svenska tillverkare åker dit mest på studiebesök, inte i egenskap av utställare. Det ska dröja till slutet av 60-talet och början av 70-talet innan exportarbetet via mässor drar igång på allvar. Men från både regeringens och SMI:s sida ges redan på 50-talet tydliga signaler till medlemsföretagen om att nu är det dags att exportera, inte bara till grannländerna utan även till USA och Tyskland.

Låt oss se på ett exempel som visar att organisationerna försökte kika runt hörnet mot framtiden och samtidigt bredda kunskapsnivån hos 88

DEL 2: 1: 1945–1970 1900-1945 DEL

industrifolket i branschen. Regeringen var initiativtagare och pådrivare men TIBO, Träindustrins Branschorganisation, tog vara på uppslaget i samarbete med SMI och satsade storpengar på ett intressant projekt.

Denna ambition att stimulera till ökad export finns dokumenterad i en 50-sidig rapport som heter ”Export till USA av trämanufaktur”, en marknadsundersökning som genomfördes i slutet av 40-talet och som publicerades 1950.

Vi citerar ur förordet: ”Under hösten 1948 fattade regeringen beslut om den s. k. produktions- och exportdriven. Under tiden augusti–december 1948 hade förberedande resor i USA företagits dels av TIBO:s ombudsman, advokaten Knut Littorin, dels av en särskild delegation från möbelindustrin med disponenten Gunnar Lindeberg i spetsen. Från och med ingången av 1949 togs TIBO:s medverkan i nyssnämnda drive mera positivt i anspråk för TIBO-områdets produkter. Överläggningar hölls med statliga myndigheter och andra, varvid tilltänkt export till USA kom alltmer i blickpunkten.

TIBO:s styrelse beslöt den 6 oktober 1949 att på nyåret 1950 utsända en delegation till USA för att göra en undersökning av möjligheterna att dit exportera TIBOprodukter och därmed om möjligt skaffa Sverige ökade dollartillgodohavanden. Den 16 december 1949 ställde Kungl. Maj:t ett belopp av 250.000 kronor till förfogande för bestridande av marknadsundersökningar av TIBO och Svenska Glasexportföreningen u.p.a., av vilket belopp TIBO skulle äga tillgodogöra sig upp till 218.000 kronor. TIBO tillsköt själv motsvarande belopp.

I stället för att låta en eller ett fåtal specialister studera marknaden under en längre tid ansåg TIBO det ur flera synpunkter lämpligare att utse en större delegation. Det område, som man avsåg att studera, var så omfattande, att ett fåtal specialister näppeligen kunde tänkas tillfredsställande behärska detsamma. Vidare hade undersökningen för en mindre delegation kommit att taga alltför lång tid i anspråk – ett år eller mera – och detta ansågs inom TIBO icke tillrådligt, enär ur landets och träindustrins synpunkt ett starkt intresse förelåg att snarast möjligt få exporten till USA igång.”

Sedan får vi veta att bland de elva delegaterna ingår disponent Gunnar Lindeberg från AB Svenska Möbelfabrikerna, civilekonom Gunnar Ericsson, AB Åtvidabergs Kontorsmöbel Industrier samt civilekonom Bertil Neuman, marknadsundersökningsexpert från Lindberg & Neuman.

Studierna pågår i USA från januari till maj 1950. Resultatet presenteras vid TIBO:s årsmöte den 30 maj 1950 samt vid en serie arrangerade informationsdagar inom flera av de berörda branscherna. Den skriftliga rapporten avlämnas den 3 oktober 1950.

Det är som sagt en ambitiös och raskt genomförd satsning. På drygt 50 sidor beskrivs hur undersökningen har gått till. Sedan ges upplysningar av allmän natur, t ex om betydelsen av kvalitet på exporterad vara.

1952 presenterades ”Kraal”, ritad av Kerstin Hörlin-Holmquist, tillverkad av NK. Typiskt 50-tal, handflätad sittkorg, underrede av svartlackerat rundjärn. Ingick i NK-Bo-kollektionen tillsammans med String-hyllor och String-bord med Y-stativ.

Foto: PeO Eriksson.

89

NÄR SVERIGE BLIR MÖBELLAND FRAMTIDSTRO OCHETT IKEA-CHOCK

”Delegationen fann i alltför många fall, att svenska varor omedelbart efter kriget – och även senare – levererats i icke fullgod kvalitet, vilket inverkat menligt på inställningen till Sverige som leverantör av kvalitetsvaror. Delegationen vill å andra sidan framhålla, att med god kvalitet icke menas ett luxuöst utförande. Även enkla och prisbilliga varor kunna ha god kvalitet.” heter det bland annat.

Vidare framhåller man betydelsen av gott exportemballage, berättar om tullbehandlingen i USA, ger synpunkter på lagring, kundtjänst, vikten av rätt representant, patentfrågor, varumärken, anti-dumpinglagar samt möjligheter till finansiering.

I en sammanfattning av specialrapporter konstateras att förutsättningarna för export av kontorsmöbler inte ter sig alltför ljusa. Bland annat beror detta på de stora kostnader och pålägg som drabbar varan från fabrik i Sverige till konsument i USA. De låga priser som gäller på USAmarknaden, speciellt på standardmöbler, gör inte saken bättre. Vi citerar: ”För framgångsrik export av kontorsmöbler till USA kräves ej blott en attraktiv vara till ett lockande pris, lämpliga återförsäljarekontakter utan även en välplanerad service. Priset har ifråga om kontorsmöbler stor betydelse på den amerikanska marknaden. Denna betydelse ökar helt naturligt ju längre från de eleganta chefsmöblerna och ju närmare standardmöblerna man kommer. Representanten måste medverka till att skapa en marknad genom att effektivt driva försäljningen. För att komma in på den amerikanska marknaden genom en amerikansk distributör, måste man kunna erbjuda minst lika god service som de amerikanska producenterna och helst en ännu bättre. Detta är enda förutsättningen för att i konkurrens med de amerikanska kontorsmöbelfabrikanterna förmå återförsäljningsorganet att skapa en marknad för svenska produkter. Marknaden väntar inte på svenska kontorsmöbler.

Vid export av kontorsmöbler förordas största möjliga koncentration ifråga om marknadens täckning. Det är fördelaktigt att börja med ett mindre område, där man har lättare att skapa ett namn.”

Kloka ord som står sig än i dag. I varje fall liknar rapporten mycket den programförklaring som Robert Curry från Washington gav inför deltagarna i SMI:s seminarium i Jönköping 1984 då vi förberedde exportäventyret SAFE (en fyndig kampanjruburik, som byggde på orden Swedish Association of Furniture Exporters) på den stora amerikanska möbelmässan i High Point.

Vi hade samlat drygt femtio företagsrepresentanter till ett heldags informationsmöte på Stora Hotellet i Jönköping. Ett stjärnbaner hade lånats från amerikanska ambassaden i Stockholm och draperats vid talarstolen efter detaljerade anvisningar om hur flaggan skulle visas upp.

–You can´t just go to the American market and dip your toe in the water. You´ve got to be comitted!” predikade Bob Curry. Goda förbere90

DEL2: 1:1945–1970 1900-1945 DEL

delser men också tålamod och uthållighet är viktiga förutsättningar för ett lyckat resultat, fick vi veta.

Mötet ledde till att tio svenska hemmöbeltillverkare bestämde sig för att ställa ut. Reklamgurun Sam Katz från New York, bosatt i Malmö, var också med som övertalare med orden: –We can make it only if we hang together. Otherwise we risk to be hanged separately! Sammanhållning ger ökad styrka, alltså. Vi återkommer till SAFE-projektet i Del 3.

BRIST PÅ KAPITAL STÖRSTA PROBLEMET

SMI hade inregistrerat ”Swedish Furniture Exports Association” som en ny organisation inom förbundet. Men SFEA är ju ingen bra förkortning. Kastar man om bokstäverna får man ett häftigt, värdeladdat ord: SAFE! Tack Sam Katz!

Åter till marknadsundersökningen från 1950: I kapitlet om hemmöbler meddelar utredarna att man i USA liksom i Sverige märker en tendens att gå ifrån möbelgarnityren och i stället kombinera enstyckspjäser. Trämöblerna dominerar fortfarande men metallmöbler har växande framgång som köks- och utomhusmöbler.

Visst kan Sverige framställa möbler som i fråga om design, stil, utförande och kvalitet tilltalar en amerikansk publik. Det har också visat sig att möbler som innehåller ett visst specialkunnande i framställningen kan klara sig väl i priskonkurrensen på marknaden.

Men – tyvärr – den största svårigheten är av ekonomisk art. Den svenska möbelindustrin med sina många småföretag är en kapitalfattig industri. ”För ett litet företag är det otänkbart och för ett storföretag vanskligt att ikläda sig de kostnader, som äro förenade med skapandet och upprätthålladet av en egen rationell exportorganisation,” får vi veta.

Delegationen pekar dock på en utväg. Ett samgående av svenska tillverkare av kvalitetsmöbler för att främja exporten skulle kunna skapa framgång. Det är naturligtvis ett klokt råd men i verkligheten väldigt svårt att genomföra. Vi möter exempel på sådana satsningar längre fram i tiden.

Därmed lämnar vi den ambitiösa och framsynta marknadsundersökningen som i alla fall vittnar om en klar vilja att spränga gränserna för den svenska marknaden och satsa internationellt.

Någon dramatisk ökning av möbelexporten till USA kan dessvärre inte spåras i exportstatistiken men det betyder inte att studien är bortkastad. Den ger på ett pedagogiskt sätt en realistisk beskrivning av de problem som väntar när ett litet, avlägset land vill arbeta sig in på en oöverskådligt stor och konkurrensutsatt marknad i en annan världsdel.

Det kräver stora förberedelser och ett medvetet val av produkter om man ska lyckas.

Vi finner – längre fram i historien – exempel på svenska tillverkare som skapat sig framgångar i USA. Här har vi Dux, förstås, men också Edsbyn, Overman, Mitab och Innovator för att ta några exempel.

91

NÄR SVERIGE BLIR MÖBELLAND FRAMTIDSTRO OCHETT IKEA-CHOCK

VAD ÄR DET VIKTIGASTE SOM HÄNDER 1945–70?

”

Vilket smidigt sätt att öka antalet medlemmar, detta är ju den centrala marknadsplatsen för möbeltillverkare! Vem vill ställa sig utanför den kontaktytan?

”

Det byggs 100.000 nya bostäder om året under en tioårsperiod.

92

Ska vi försöka oss på en sammanfattning? Vad är då det viktigaste för svensk möbelindustri av allt som händer under perioden 1945–70?

Fyra betydelsefulla förändringar av närmast revolutionerande karaktär kan vi peka på: 1) Inpirerade av H55 börjar allt fler tillverkare vända sig till formgivare för att utveckla nya kollektioner. Man inser efterhand att design är en investering i ökad försäljning, inte bara en kostnad. En stark generation formgivare äntrar scenen. I bokstavsordning nämner vi: Carl-Axel Acking, Åke Axelsson, Carl Christiansson, Karl Erik Ekselius, Yngve Ekström, Sven Engström, teamet Sune Fromell & Jan Hallberg, Björn Hultén, Hans Johansson, John Kandell, Sven Kai-Larsen, Hans Kempe & Lars Ljunglöf, Tord Kempe, Axel Larsson, Bruno Mathsson, Gunnar Myrstrand, Sonna Rosén, Jack Ränge, Nisse och Carin Strinning, Alf Svensson... Vilket gäng! Listan kunde säkert göras längre, förlåt oss, alla som vi glömt!

2) SMI tecknar avtal med S:t Eriksmässan i Stockholm under slutet av 50-talet, ett avtal som går ut på att SMI hyr lokalerna i sin helhet men svarar för uthyrningen av de olika montrarna liksom för marknadsföringen av mässan inom branschen. Vilket smidigt sätt att öka antalet medlemmar, detta är ju den centrala marknadsplatsen för möbeltillverkare! Vem vill ställa sig utanför den kontaktytan? På köpet etableras för årtionden framåt en mycket nära kontakt mellan SMI och de enskilda medlemmarna i samband med bokning av yta, diskussion om särskilda önskemål etc. Och – inte minst viktigt – avtalet med mässan kommer senare, när Stockholmsmässan tar över arrangemanget i egen regi, att svara för en betydande inkomst för SMI! 3) Ikea slår ner som en bomb i det idylliska efterkrigssverige. Deras framgångar blir en chock för handeln och utlöser panikåtgärder även inom tillverkarledet. Bojkotter, leveransstopp, och tidningsbråk ända upp på riksdagsnivå blir dramatiska inslag i branschdebatten. Allt i Hemmet, en av tidens ledande heminredningstidskrifter, har en nyckelroll i dramat.

4) Miljonprogrammet driver under perioden 1965–1975 upp möbelförsäljningen i Sverige till dittills oanade höjder. Det byggs 100.000 nya bostäder om året under en tioårsperiod.

Inte nog med det. Som en följd av dessa viktiga förändringar skapas ännu en framgångsfaktor, nämligen en medveten satsning på export inom en betydande del av branschen. Här har SMI ett finger med i spelet, ja, en stor del av framgången för industrins exportökning under de följande åren, vågar vi påstå, beror på de exportkontakter som utställare får i samband med SMI:s samlingsmontrar på internationella möbelmässor. Vi talar om Köpenhamn, Oslo, Köln, Paris och London.

DEL2: 1: 1945–1970 1900-1945 DEL

H55 ÄR EN MILSTOLPE ÄVEN I MÖBELINDUSTRINS HISTORIA.

Låt oss hälsa på hos H55 i Helsingborg. Här händer det mycket spännande – ny arkitektur, nya inredningsidéer presenteras och många moderna möbler visas upp för den breda allmänheten. Inte bara svenska utan även danska, norska och finska utställare finns på plats.

Utställningen beräknas ha nått siffran en miljon besök under perioden 10 juni–28 augusti, publiciteten är omfattande och succén är ett faktum. H55 som arrangeras av Svenska Slöjdföreningen fullföljer på ett lysande sätt traditionen från Stockholmsutställningen 1930.

Nu är mottagandet med några enstaka undantag klart positivt redan när utställningen pågår, både i fackkretsar och bland allmänheten. Uppskattande omdömen om H55 dyker sedan upp med jämna mellanrum 93

NÄR SVERIGE BLIR MÖBELLAND FRAMTIDSTRO OCHETT IKEA-CHOCK

Överst: I elementhuset "Bo med bil" har arkitekt Sven Staaf inrett vardagsrummet med moderniteter som TV, radio och skivspelare inbyggda i väggfasta förvaringskuber tillsammans med sittplats och Sparrings bokhyllesystem, det ska vara lätt att städa.

Nedan vänster: Slöjdföreningar har tillsammans med SAR utställt en svensk 4-rummare.

Den ritas av Sten Lindegren och inreds av Sven Engström.. Skåp och hyllvägg presenteras även här i ett modulsystem som ger plats åt TV-apparat. I stället för konventionell soffa har man ställt in sektionsfåtöljer, formgivna av Axel Larsson Nedan höger: I sovrummet hos "Bo med bil" möter vi vägghängt toalettbord och nattduksbord, allt i syfte att underlätta städningen

Utställningens kommissarie Åke Huldt, direktör för Svenska Slöjdföreningen, ledde det framgångsrika samarbetet med en rad av tidens ledande arkitekter som Carl-Axel Acking, Bengt Gate, Torbjörn Olsson och Sven Silow.

94

även efter flera årtionden, t ex när man bedömer olika typhus, planlösningar eller allrum.

H55 är en internationell utställning av bostäder, inredningar och formgivning. Definitivt måste den klassas som en av årtiondets största möbelhändelser på utställningsfronten med sina idérika presentationer av produkter från industrier som arbetar med profilerad design.

Svenska Slöjdföreningens direktör Åke Hampus Huldt, sedermera rektor för Konstfackskolan i Stockholm, är generalkommissarie, Anders Beckman gör logotype och affisch. Huvudarkitekt för utställningshallarna på Parapeten är Carl-Axel Acking medan Bengt Gate svarar för den stora restaurangen och konstindustrihallen samt Torbjörn Olsson, Sven Silow och Per Borgström för bostadsavdelningen. Erik Ahnborg heter arkitekten för leka-och-lära-avdelningen.

DEL2: 1:1945–1970 1900-1945 DEL

Alltsammans är en kraftfull markering av att här blåser nya vindar – javisst. Samtidigt är H55 en utställning som inte svävar omkring ”före sin tid” utan i stället signalerar att den står stadigt i nuet, mitt i verkligheten.

Planeringen har pågått i femton år, kan vi tillägga, det vittnar om den höga ambitionsnivån.

Femtiotalet brukar kallas ”tingens årtionde” och i en tid av växande välstånd visar H55 stolt upp nya produkter, nya material men också nya livsstilsmönster för moderna människor. Allt detta under några rekordvarma sommarveckor i ett genomarbetat, inspirerande projekt!

Bland det nya som visas upp kan vi nämna de första TV-apparaterna i Sverige. TV:ns intåg höjer intresset för ny möblering i hemmen. TVfåtöljer, TV-hörnor, TV-termos, TV-bänk. Och belysningen – behöver inte den ändras om nu när man skaffat TV? Det här håller på i flera år.

Lena Larssons NK-Bo- inredning av "Skal och kärna" blir mycket uppmärksammad, speciellt allrummet med klätterträd, ritat av Yngve Ekström, och en rad andra barnvänliga och kreativa inslag.

En originell idé är att en nedfälld kökslucka kan fungera som t ex syarbetsplats men också som en förängning av matbordet. Stolarna är Myran av Arne Jacobsen och Triva-seriens safaristolar samt den amerikanska trånätstolen som ritats av Harry Bertoia.

Orangemålade stolar från Nässjö stolfabrik syns inte på bilden men ingår i inredningen.

95

NÄR SVERIGE BLIR MÖBELLAND FRAMTIDSTRO OCHETT IKEA-CHOCK

”

Här blir iden om stort allrum + litet finrum blir ett begrepp för den svenska allmänheten.

Allt i Hemmet gör apropå detta nya husaltare på hösten 1957 ett uppslag med mer eller mindre långsökta ”onödor” för nyblivna TV-ägare med den ironiska rubriken: ”Det är mycket man kan undvara!”

Tillbaka till H55: Lena Larssons NK-Bo-inredning av huset ”Skal och Kärna” väcker stor uppmärksamhet, det är här idén om allrummet lanseras i Sverige med sina kreativa och barnvänliga inslag. Det gör hon på uppdrag av Ulla Molin, den legendariska redaktören för Hem i Sverige, som själv står för kökets utformning och för många praktiska inredningsdetaljer. Arkitekterna Mårten Larsson och Anders William-Olsson har ritat huset.

Här blir iden om stort allrum + litet finrum blir ett begrepp för den svenska allmänheten. Det barnförbjudna vardagsrummet och det laboratorieliknande funkisköket finns det inte plats för i den nya planeringsmodellen, nu blir det storkök och barnvänliga allrumslösningar i stället.

Nisse Strinnings geniala hyllgavel är redan välkänd i Sverige men här visas i huset ”Bo i staden – bo på landet” även andra möbler ur Stringfamiljen – stolar, bord och förvaringsenheter, alla med stringenta stålben.

Huset är ritat av Erik Ahnborg och Hans Trygg medan inredningen är gjord av Hans Kempe och Lars Ljunglöf i samarbete med Nisse Strinning. ”Bo med litet” är ett intressant litet hus med bostadsyta på knappt 80 kvm. Det är ritat av Carl-Axel Acking och hans elever på Kontfack har bidragit med inredningen. Huset har en synnerligen välstuderad planlösning, präglad av öppenhet och rationalism.

Johan Huldt, son till generalkommissarien Åke Huldt, är förresten med på H55, trots att han bara är 13 år. Han arbetar nämligen som brevbärare på utställningen!

Det berättade han i egenskap av VD för Svensk Form vid pressvisningen av H99 som bland mycket annat inrymde en utställning av bruksting som var nyheter på H55.

–Nu lever vi i en tid präglad av avancerad industridesign med god design som en röd tråd, fastslog han.

–1955 var det konsthantverk och vackrare vardagsvara som dominerade intrycken hos besökarna. Det är spännande att tolka vilka signaler H55 sände ut. Vi vill visa för dagens svenska utställningsbesökare vad H55 egentligen var. Därför har vi gjort en historisk kavalkad som sträcker sig från 1955 till nuet.

Så här beskriver arkitekt Sven Silow H55 i boken ”Formens rörelse”: ”Utställningen var i allt väsentligt en redovisning av hur arvet från modernismens genombrott 1930 hade förvaltats, hur nya kunskaper, ny teknik, nya attityder, nya

96

DEL2: 1:1945–1970 1900-1945 DEL

ekonomiska och sociala förhållanden givit delvis ändrade förutsättningar för utformningen av miljön och tingen omkring oss. Med en grov förenkling kan man säga att perioden mellan 1930 och 1955 rymde den svenska funktionalismens utveckling från utmanande paroll till genomarbetad tillämpning, det vill säga till det som av engelska skribenter döptes till The Swedish Empiricism.”

Intresset för småhus är redan under 50-talet oerhört stort. Det bidrar säkert till en stor del av publikintresset. H55 ger sina besökare en samlad bild av vad marknaden har att erbjuda av alternativ.

Bankerna är vid den här tiden generösa (nåja!) med att låna ut pengar för finansiering av småhus, både villor och fritidshus, och tävlar med varandra om att kunna erbjuda småhusområden framförallt i storstädernas ytterområden. Just på H55 visas rader av välplanerade, billiga och prisvärda småhus som kommer att bilda skola och att inspirera många arkitekter och byggmästare, naturligtvis också köpare, under både resten av femtiotalet och hela 60-talet.

Billiga hus, dessutom. Eller vad sägs om totalpriser på 100.000–150.000 för friliggande, gruppbyggda villor på 90–120 kvm i Stockholmsområdet? Sådana finns att köpa i Haninge, Tyresö, Täby, Botkyrka, Vallentuna och Upplands Väsby, för att ta några exempel.

Därmed finns det pengar till nya möbler också, tack och lov.

Denna nätta, välbekanta karmstol i böjträ är ritad av ingen mindre än Peter Celsing. Den heter ”Opera” och debuterar 1960 i samband med Operakällarens renovering. Tillverkas av Gemla sedan årtionden efter att dessförinnan ha ingått i KF Interiörs sortiment.

Foto: PeO Eriksson.

SPRÅKSVÅRIGHETER SPELAR IN

Tillbaka till Sverige under åren närmast efter kriget. Här yppar sig alltså en gyllene chans för vår inhemska möbelindustri att flytta fram positionerna. Även om inte alla inser den för dagens betraktare självklara fördelen av att vara ensam aktör på en internationell marknad med stadigt växande behov av hemmöbler likaväl som av möbler för offentliga miljöer. Men regeringen gör utspel för att öka exporten, TIBO i samarbete med SMI engagerar sig i en stor marknadsundersökning, som vi beskrivit tidigare i texten, och försöker sedan stimulera medlemmarna att bredda sig.

Vilken rysare! Vilka storartade möjligheter! Varför satsar då svensk möbelindustri inte helhjärtat på export?

Svaret är helt enkelt att hemmamarknaden går så bra att man tycker att det inte behövs någon export! Ofta har man inte heller tillräcklig kapacitet i tillverkningen för att klara av en ökning, leveranstiderna är alltför långa redan i nuläget.

Det finns t o m röster inom möbelhandeln som vill dämpa eller rentav hindra export av svenska möbler av hänsyn till behovet på hemmamarknaden!

”

Varför satsar då svensk möbelindustri inte helhjärtat på export?

Svaret är helt enkelt att hemmamarknaden går så bra att man tycker att det inte behövs någon export!

97

NÄR SVERIGE BLIR MÖBELLAND FRAMTIDSTRO OCHETT IKEA-CHOCK

Undantag finns naturligtvis, t ex Dux som ställer in siktet på utlandsmarknaden omedelbart efter krigsslutet. Redan 1950 har Dux startat en madrassfabrik i dåvarande Belgiska Kongo, som sedan heter Zaire och numera Demokratiska Republiken Kongo. 1951 etablerar sig Dux i USA med fabriker i San Francisco och Virginia. exportsatsningar görs också av Ulferts, Facit, J.O. Carlsson, Bruno Mathsson, Edsbyverken, Overman och några till.

Men för flertalet möbeltillverkare i vårt land är det naturligtvis mycket enklare att sälja till svenska kunder än att försöka komma in på marknaderna i Holland, Tyskland och England. För att inte tala om Frankrike och Italien... Norge och Danmark går väl an, det är nästan som hemmamarknad.

Språket är faktiskt en barriär vid den här tiden. (Även idag är det i praktiken så om än inte i samma grad.) Industrins säljare har helt enkelt inte tillräckliga språkkunskaper för att kunna gå ut och sälja aktivt på den internationella marknaden. Det finns inte heller tillräckligt med välutbildat folk i företagsledningen. Många av möbeldirektörerna har bara sex eller rentav fyra års folkskola bakom sig och talar inte ens engelska... Tyska?

Nej. Franska? Inte det heller. Tja, då är det förstås svårt att komma igång med exportaffärer.

SKANDALER, BOJKOTT, HOT FÖLJER I IKEA:S CHOCKVÅG

Dramatiken i branschen kulminerar i september 1964. Så kan man beskriva den period av skandaler, bojkotter och hotelser som skakar möbelbranschen under en stor del av 60-talet. Vad hände?

Jo, det handlar förstås om Ikea som under många år retar framför allt möbelhandlarna men också en del möbelfabrikanter genom att börja sälja hemmöbler till oerhört konkurrenskraftiga priser. Ingvar Kamprad upplevs av sina konkurrenter som möbelbranschens fiende nr 1 samtidigt som allt fler kunder köar för att köpa de ofattbart billiga möblerna.

Till att börja med är det som bekant si och så med kvaliteten.

Postorderföretaget recenseras mycket kritiskt, bland annat i Expressen, som gör helsidesreportage om skrangliga och farliga barnsängar. Gång efter annan utsätts Ikea för mer eller mindre allvarliga attacker. Det handlar om bristande kvalitet, plagiat av kända formgivares alster och ofullständiga leveranser där väsentliga delar fattas etc.

Anseendet är lågt bland branschens etablissemang och Kamprads möbler kommenteras med nedlåtande förakt av smakdomare och tidens tyckarmaffia. Men priserna är så uppseendeväckande låga att köparna ändå strömmar till, både som postorderkunder och som besökare till högkvar98

DEL DEL 2: 1: 1945–1970 1900-1945

Bland de nya formgivare som träder fram på 50-talet hör Yngve Ekström till de mest uppmärksammade. Hans eleganta, lätta fåtölj ”Lamino” från Swedese är som bekant en storsäljare än i dag. Nu presenteras den som ”århundradets möbel”! Det finns naturligtvis även andra produkter som kan konkurrera om denna storslagna titel men den är i alla fall en av de starkarste kandidaterna till utnämningen.

1956 introduceras den på årets möbelmässa. Yngve Ekströms välstuderade kollektion präglas i sin helhet av balans och harmoni. Han har beskrivits som en formgivare som ”förvandlar trä till poesi” i den fina bok som utgavs 1993 i samband med utställningen Swedish Inspiration på Milano-mässan. (Mer om utställningen i del 4.).

Foto: Swedeses arkiv.

99

FRAMTIDSTRO OCHETT IKEA-CHOCK NÄR SVERIGE BLIR MÖBELLAND

Från pinnstolar och skidor till moderna kontorsmöbler Pinnstolar är ett intressant kapitel även i Edsbyverkens drygt 100-åriga historia. Med hjälp av pinnstolskunniga smålänningar som värvades till Edsbyn 1936 kommer man igång med produktionen. Det blir dock många problem. Den delen av verksamheten är nära att upphöra i slutet på 40-talet.

Men basen för pinnstolstillverkningen, Lennart Karlstorp, får en snilleblixt. Då föds ”Fanett” - en pinnstol med formpressad fanérsits! Lätt, stadig och bekväm och en omedelbar succé tack vare ett mycket konkurrenskraftigt pris.

1958-59 lanseras sedan med pomp och ståt stolen ”Mademoiselle”, ritad av en känd finsk formgivare, Ilmari Tapiovaara. Formgivningen beskrivs som ”tänkt att påminna om stramt förfinat och lite kokett salongsuppträdande”. Den fungerar som eye catcher och produceras under 60-talet i 10.000 exemplar.

Nu inleder den driftige ägaren och disponenten Bengt Ivarsson ett energiskt PR- och säljarbete, bl a med hjälp av skönhetsdrottningen Hillevi Rombin, Miss Universum 1956, som har sina rötter i närheten av Edsbyn. Dessutom förfinas produkten av Ilmari Tapiovaara, som under 50- och 60-talen har ett nära samarbete med Edsbyn. 1964 invigs den nya fabriken, en av Europas största i ett plan, 1967 uppförs en ny skidfabrik i anslutning till den nya möbelfabriken. Nu disponerar man hela 40.000 kvm rationell produktionsyta! (Nästan lika stor yta som Stockholmsmässan i Älvsjö har att erbjuda, här har man totalt ca 50. 000 kvm) Den nuvarande kungafamiljen har under alla år visat stort intresse för möbel- och inredningsbranschen, vilket bland annat inneburit att både kungen och drottningen regelbundet besökt den svenska möbelmässan i Älvsjö, en rad utställningar av svenska möbler i Sverige och utomlands samt flera industrier, bl a EFG i Tranås, Gärsnäs och Gemla. Men Bengt Ivarsson var såvitt vi känner till först bland möbelfabrikanterna med att knyta kontakter med hovet.

Här måste vi påminna om att för flertalet svenskar var skidor den produkt man först tänkte på när Edsbyverken kom på tal, åtminstone i mellersta Sverige och Norrland. Under årtionden efter kriget var Edsbyns skidor ledande på marknaden innan den delen av verksamheten avvecklades 1984. Då hade man under nära nog ett sekel varit en av de ledande producenterna i Norden.

Tillverkningen av pinnstolar upphörde redan 1970 efter 25 års produktion av totalt mer än 5 miljoner stolar!

Parallellt med skidorna och pinnstolarna börjar företaget under slutet av 60-talet och 70-talet mer och mer specialisera sig på kontorsmöbler. Här ser vi ännu ett exempel på företagaranda och kreativitet, hela tiden gäller det att vara öppen för marknadens behov och för nödvändigheten att förnya sig.

Idag är Edsbyn vid sidan av Kinnarps och EFG som bekant en av de stora tillverkarna i kontorsmöbelbranschen och det ska vi berätta mer om i del 4.

100

DEL 1: 2: 1900-1945 1945–1970

Snacka om pampig talarstol! Den är störst i världen, en modell av ”Fanette”-stolen i skala 10:1. Som talarstol fungerar den i alla fall i samband med viktiga evenemang, t ex när HM Konung Gustaf VI Adolf gästar Edsbyverken under sin Eriksgata.

Idag fungerar den stora pinnstolen, uppförd i mitten av 60-talet, som ett välbekant landmärke för Edsbyn.

(Ur Edsbyverkens arkiv, fotograf okänd)

Kronprins Carl Gustaf tillsammans med prinsessan Sibylla får en demonstration av stolen ”Mademoiselle” vid ett besök hos Bengt Ivarsson i Edsbyn under 60-talet.

Ur Edsbyverkens arkiv, foto: Gösta Nordin

Hillevi Rombin, Miss Universum 1967, hjälpte till att göra stolen Fanett till en riktig storsäljare.

Ur Edsbyverkens arkiv, foto: Stig Elvén.

101

NÄR SVERIGE BLIR MÖBELLAND FRAMTIDSTRO OCHETT IKEA-CHOCK

teret i Älmhult. Karavaner av personbilar med lastade takräcken eller nertyngda skåpbilar syns på vägarna från Ikea-metropolen.

Handlarna är rasande. Man protesterar i tidningar, på möten och i olika former av debatter. Från många håll hörs röster om krav på bojkott av svenska leverantörer som inlåter sig med Ikea. En folkpartistisk riksdagsman, som har en bror som driver en välkänd möbelbutik, rycks med av den upphetsade debatten och yrkar på bojkott av de tillverkare som levererar till Ikea. Det blir partikamraterna inte så glada över, det slutar med att riksdagsmannen får avgå. Så kan det gå när man ropar på bojkott i liberalismens frihandelsvänlighets högborg. Man bör inte svära i kyrkan.

De flesta fabrikanter anser att de rör sig i ett annat marknadssegment och tar uppståndelsen med ro. Andra som arbetar med snäva marginaler välkomnar chansen att få sälja till den stygga vargen men skräms av hotet om att tappa tidigare kunder.

Vad göra?

Allt detta bråk leder till att många tillverkare levererar i smyg till Ikea. Det går till och med så långt att leverantörer nattetid kör möbler till Älmhult eller någon adress i närheten som anvisats av Ikea! Bilarna kör då helt utan synliga reklamdekaler från fabriken, total diskretion är mottot.

Förbudstiden i USA får en besynnerlig uppföljare i det småländska nattmörkret. Ingvar Kamprad som Al Capone! Nej, möbelhandelns fiende nr 1 och Chicagos fiende nr 1 har knappast några likheter men mörklagda, nattliga transporter är dock en gemensam nämnare i verksamheten.

102

DEL2: 1: 1945–1970 1900-1945 DEL

JOC - tidlös modern design i internationell klass Karl Erik Ekselius är en av dem som ombeds att ställa ut nyheter på H 55. Redan på 50-talet är han ett respekterat namn inom den svenska möbelvärlden och känd för ett förfinat möbelkunnande.

Han är formgivare med utbildning hos en av männen bakom det legendariska Bauhaus, nämligen Fritz Breuhaus i Berlin, strax före krigsutbrottet.

Sedan 1961 äger han familjeföretaget J O Carlsson i Vetlanda, som 1972 byter namn till JOC. Under kommande decennier utvecklar han med stor framgång sina tidlöst moderna och internationellt inriktade kollektioner. Som exempel kan vi nämna den eleganta böjträstolen S 75 från 1970 och den uppmärksammade serien Mondo från 1973 i profilerad aluminium, som vi ser här ovan. Serien Scandianavia från 1975 i böjträ hör också till kategorin tidlösa klassiker som bär Karl-Erik Ekselius signum.

Sonen Jan Ekselius, idag verksam som formgivare för italienska möbeltillverkare, stiger in på scenen i början av 70-talet, då han bl a presenterar den spännande Etcetera-serien. Han är utbildad bl a vid London School of Design och får snabbt uppmärksamhet för sina nyskapade möbler.

I dag är fabriken nedlagd, lokalerna står tomma, den del av tillverkningen som finns kvar görs sedan 2003 i Finland, där den ingår i EFG-koncernens produktion. EFG i Tranås köper JOC på 1990-talet av Stikkan Andersson, Polar Music, som förvärvade fabriken tio år tidigare.

Karl Erik Ekselius

Jan Ekselius

103

NÄR SVERIGE BLIR MÖBELLAND FRAMTIDSTRO OCHETT IKEA-CHOCK

NU KOMMER VÄNDPUNKTEN MED HJÄLP AV ALLT I HEMMET!

Ingvar Kamprad har senare berättat att han i efterhand kan känna en viss förståelse för den panik som utbröt i branschen när Ikea slog igenom på bred front.

–Jag kanske skulle ha handlat på samma sätt om jag varit i deras situation, säger han i ett uttalande om den bojkott som Ikea drabbades av.

Men när kriget pågick var jag pressad och orolig, berättar han. Många sömnlösa nätter blev det.

Så kommer vändpunkten, en vändpunkt lika dramatisk som om den 104

DEL2: 1:1945–1970 1900-1945 DEL

1964 ställer Allt i Hemmet till med en hetsig debatt i en känslig branschfråga.

Artikeln har rubriken ”Är dyra möbler bättre än billiga?” och det låter inte särskilt upphetsande för våra öron. Men då är det snabbväxande och av många kritiserade Ikea ett rött skynke för svensk möbelhandel - och även för många möbeltillverkare.

Ikeas rykte skamfilas av upprepade klagomål på kvalitet och slarviga leveranser, i t ex Expressen.

Nu tar en ledande specialtidning för första gången itu med en opartisk undersökning av Ikea-möblernas kvalitet genom att låta testa dem hos Erik Berglund på Möbelinstitutet i konkurrens med motsvarigheter ur möbelhandelns sortiment.

Resultatet blir sensationellt, minst sagt. De billiga möblerna klarar sig bättre än många dyrare! Nu blir Ikeas ära plötsligt upprättad till Ingvar Kamprads stora glädje. Men möbelhandlare som tidigare bojkottat Ikeas leverantörer hotar nu Allt i Hemmet med annonsbojkott. Chefredaktör Marianne Fredriksson låter sig inte skrämmas utan går till motanfall i både TV-program och den egna tidningen.

skulle ha ingått i en dokusserie på TV. Och här spelar tidningen Allt i Hemmet en nyckelroll!

Marianne Fredriksson, idag vida berömd publicist och författare, var chefredaktör och ansvarig utgivare för Allt i Hemmet. Arkitekt Lena Larsson var knuten till tidningen som inredningsspecialist och medverkade i varje nummer med bland annat Lenas Skissblock och arkitekt Ingald Andersson hade nyligen värvats från Ackings arkitektkontor i Stockholm.

Tidningen, som startat 1956 på Lukas Bonniers initiativ med House & Garden eller något liknande amerikanskt home magazine som förebild, hade en upplaga på cirka 130.000 ex under 60-talets början. Den var 105

FRAMTIDSTRO OCHETT IKEA-CHOCK NÄR SVERIGE BLIR MÖBELLAND

dominerande och marknadsledande i sitt slag som specialtidskrift för kategorin nyblivna villaägare och sommarstugeägare. De var den primära målgruppen.

Arkitekt Bengt Warne, senare känd som skaparen av Näckroshuset och Naturhusen, var tidningens husexpert och bevakade marknadens typhusmarknad med örnblick.

Bertil Arwidson, tidningens andreredaktör, tidigare husreporter, (som så småningom blev berättare av historien om Sveriges Möbelindustriförbund) fanns på plats utan att dock själv medverka i Operation Ikea.

Men vi minns naturligtvis alla diskussioner vid kaffebordet på eftermiddagarna där vi utbytte tankar om allt som hände. ”Ett gäng glada amatörer”, brukade vi ibland kalla oss men med tiden utvecklade vi under Marianne Fredrikssons ledning snarare en professionell form av konsumentupplysning. Allt i Hemmet hade en hög grad av trovärdighet inför sina läsare.

Den var med andra ord en kvalitetsinriktad och marknadsledande tidning med bevakning av konsumentintressen som en av hörnstenarna i affärsidén. Andra honnörsord var att presentera vackra bilder och goda råd för trädgårdsintresserade, att hjälpa läsarna att utnyttja sina boytor på bästa sätt samt att orientera om vad möbelbranschen hade att erbjuda unga familjer. Enkla, funktionella, moderna möbler för moderna människor var temat.

Ikea föll inte redaktionen på läppen. Dagstidningarnas kritik av bristfällig kvalitet, konsumenternas klagomål, sådant spädde på misstänksamheten mot postorderföretaget. Nej, skräpmöbler passade inte in i tidningens filosofi.

Men Ikea annonserade i Allt i Hemmet. Oj, det var inte bra, vad gör man?

Marianne Fredriksson meddelade Förlagets annonsavdelning att vi inte ville ha Ikea:s annonser i fortsättningen och möttes förstås med protester från det hållet.

–Ni kan ju tycka vad ni vill på redaktionell plats men att förbjuda deras annonser är att gå för långt, hette det från annonsavdelningen. Ikea omsätter faktiskt över 60 miljoner!

Då gjorde Marianne Fredriksson slag i saken, hon bestämde sig för att åka ner till varuhuset i Älmhult, möta Kamprad öga mot öga och göra en egen bedömning av vad Ikea stod för. I sitt sällskap hade hon inredningsarkitekt Ingald Andersson och Marguerite Walfridzon, skicklig tecknare med blommor och trädgård som specialitet.

Mötet med den anspråkslöse, vänlige och charmerande Ingvar Kamprad blev en vändpunkt. Marianne återvände till redaktionen, djupt im106

DEL2: 1: 1945–1970 1900-1945 DEL

ponerad av denne man och hans vyer och ambitioner.

Kursen lades om 180 grader, nu skulle Allt i Hemmet en gång för alla avgöra om Ikeas unga möbelfilosofi representerade kvalitet och ”value for the money”. Men, observera, det var ingalunda fråga om en okritisk acceptans av det sortiment som man tidigare starkt reserverat sig inför.

Nej, nu inleddes en förutsättningslös undersökning. ”En spännande process, ett mästerstycke i handfast konsumentjournalistik” skriver Bertil Torekull i sin mycket läsvärda bok ”Historien om Ikea”, där han utförligt skildrar denna historiska vändpunkt.

VAD VAR DET SOM HÄNDE, EGENTLIGEN?

Ett antal möbler köptes in från Ikea och från olika möbelhandlare, i några fall industrier, av privatpersoner som uppträdde helt anonymt. Ingen av leverantörerna visste att det var Allt i Hemmet som låg bakom. De inköpta möblerna lämnades sedan till Svenska Slöjdföreningens nystartade provningsanstalt, föregångaren till Möbelinstitutet. Erik Berglund fick i uppdrag att testa egenskaper och kvalitet helt opartiskt. Det var en stor undersökning – här fanns soffor, fåtöljer, matbord, bokhyllor och stolar som alla utsattes för diverse plågsamma möbelförsök.

Resultatet blev till allmän förvåning att många av de billiga produkterna från Ikea klarade hållfasthetskraven bättre än dyrare motsvarigheter från butikerna på ”Fina gatan”, som möbelaffärerna kallades.

En Ikea-variant av Thonets wienerstol i böjträ, tillverkad i Polen, kostade 33 kronor medan motsvarande stol från ”Fina butiken” hade prislappen 168 kronor. Efter 55.000 vippningar i en grym provningsmaskin stod den billiga stolen som segrare, helt intakt, medan konkurrenten fallit isär...

Stolen var från Gemla. Till dess försvar kan vi så här i efterhand anföra att den var elegantare i formen än Ikeas och att dess hållbarhet i praktiken nog svarade mot normala användarkrav. Men faktum kvarstår, mot testmaskinens hantering höll den inte måttet och om man väger in prisskillnaden så var den journalistiska poängsegern solklar.

Så här skrev Birgitta Ek i sin så uppmärksammade artikel under rubriken ”Se upp med möbelpriserna!”, Allt i Hemmet, september 1964: ”Pris och kvalitet går inte säkert hand i hand. Prisskillnaden på jämförbara möbler – eller på precis samma möbler – är ofta enorm.

Om man betalar de 176 kronorna extra på bordet är det inte säkert att man får ett bättre bord. Kanske betyder det bara att man får betala ett orimligt detaljhandelspålägg. Bordet kan också vara mindre hållbart än det billigare...

Det finns nya och billigare sätt att köpa möbler – allt fler utnyttjar dem!

”

Resultatet blev till allmän förvåning att många av de billiga produkterna från Ikea klarade hållfasthetskraven bättre än dyrare motsvarigheter från butikerna på ”Fina gatan”, som möbelaffärerna kallades.

107

NÄR FRAMTIDSTRO SVERIGE BLIR OCHETT IKEA-CHOCK MÖBELLAND

* Ikea, den stora postorderfirman för möbler i Älmhult... * En billighetskedja möbelaffärer som tar lägre pålägg än andra... * Självbetjäningsvaruhuset med lågpriser...

Vågar man lita på dem när man köper något så viktigt som möbler?

Vi har plockat ut en del möbler från Ikea och gjort en pris- och kvalitetsjämförelse med några andra möbler. Ikea-möblerna visade sig vara inte bara mycket starka utan också väl utförda, estetiskt tilltalande.

Och vi har möblerat fem vardagsrum med möbler från fem olika inköpsställen.

Ungefär lika många möbler och samma sorts möbler. Men prisskillnaden mellan dyraste rummet och billigaste gick på flera tusen kronor.”

Det blev så här i prisjämförelsen mellan de rum som Ingald Andersson byggt upp i en trång ateljé på Döbelnsgatan i Stockholm: Ikeas rum kostade 2.777 kronor, Bodés 3.681 kronor, Wessels 3.912, Möbelbutik 1 kostade 7.283 och rummet från Möbelbutik 2 kostade 8.645 kronor.

Det låter kanske ofattbart billigt alltsammans för de yngre av dagens konsumenter. Men det var fyrtio år sedan och mycket har hänt med penningvärdet sedan dess.

Som jämförelse kan nämnas att 1965 tjänade en bokbinderska 7:65 i timmen, en högre banktjänsteman hade 50.000 i årslön, ett par skor fick man för 50 kronor, en måttbeställd kostym kostade 275–375 kronor.

En annan påminnelse om hur mycket tiderna förändras på ett halvsekel: 1955 hade bara 34 procent av befolkningen WC och fyra procent frysbox. Motsvarande siffror för städernas boende var 85 procent, respektive en procent. Den vanligaste möbeln i vardagsrummet var alltjämt bäddsoffan. Vissa fabrikanter, ja, hela orter var specialiserade på bäddsoffor.

I städernas begynnande tvårumsstandard började man köpa en sängkammarmöbel: två smala sängar och ett pinnigt sängbord, men bäddsoffan användes som extramöbel för släktbesök.

Så här skriver Lena Larsson i sitt kapitel om 50-talet i boken ”Svenska Möbler 1890–1990”: ”Den unga 50-talsfamiljen upplevde nu sitt livs största förändring genom flyttningen från land till stad: ett nytt möbleringsmönster med de ljusa träslagen, de blonda, spröda pinnmöblerna, som lätt kunde flyttas ut på balkongerna med öppna räcken, där man drack kaffe på vaxduken och gjorde sig bekant med grannarna. Det var ännu en sensation om någon köpte bil. Semestern var bara två veckor. Ännu fanns varken snabbköp eller förortsvaruhus, De flesta nåddes ännu inte av designade möbler.”

En bra lägesbeskrivning, inte sant? Så välbekant men ändå så olika jämfört med idag. Nu tillbaka till Ikea och Allt i Hemmet-artikeln.

108

DEL DEL 2: 1: 1945–1970 1900-1945

PLÖTSLIGT BLEV IKEA EN RESPEKTERAD AKTÖR

För Allt i Hemmet var detta ett scoop, som väckte uppmärksamhet långt utanför tidningens läsekrets. För Ikea var undersökningen en viktig seger, en vändpunkt i karriären. Svenska folket fick veta att företaget inte ”bara” stod för låga priser utan faktiskt även hade slitstarka produkter. Bingo!

Plötsligt hade Ikea blivit en respekterad aktör på den svenska möbelmarknaden. Men – för att citera Winston Churchill – ”this is not the end of the story”.

Nu vänds möbelhandlarnas ilska mot Allt i Hemmet. Ordet bojkott kommer till användning igen när en känd möbelhandlare i Stockholm manar till kampåtgärder mot tidningen som ”gått Ikeas ärenden”. Man säger upp sin planerade annonsering i Allt i Hemmet och uppmanar kolleger att göra detsamma. Även inom möbelindustrin finns personer som reagerar negativt över Allt i Hemmets ”tilltag”. Ett brev har gått ut från ”möbelindustrins hjärnkontor”, berättar Bertil Torekull i sin Ikea-bok.

Vi citerar: ”Ett brev gick ut från möbelindustrins hjärnkontor som visste att berätta att tidningen skulle fortsätta med liknande testreportage, varusektor för varusektor (först möbler, sedan hushållsmaskiner, sedan köksutrustning etc). Man uppmanade därför till annonsbojkott, den besvärliga tidningen skulle straffas och Marianne Fredriksson kände marken gunga under sin otestade chefredaktörsstol på Sveavägen 53 – den som en dag skulle ge henne stora journalistpriset.

Hon fick därtill oväntat stöd från två håll – dels från tidningens ägare, bokförläggare Lukas Bonnier. Han uppmanade henne att stå på sig och han tog hotet om annonsbojkott lugnt. Annonsmarknaden skulle kanske gå ner ett tag, menade han, men sedan byta fot – och han fick rätt. Flera företag och branscher som vågade stå för begreppet fri konkurrens erbjöd sig så småningom att ställa varor till förfogande för objektiva test i tidningen. De insåg den medvetna konsumentmaktens möjligheter. Den som kunde bevisa att den stod på kundens sida skulle därmed få ökad försäljning.

Dödsstöten för branschens försök att smutskasta dels Allt i Hemmet, dels Ikea, kom när nyhetsprogrammet Aktuellt i den då enkanaliga svenska televisionen bjöd in Marianne Fredriksson. Hon visade sig ha kommit över det konfidentiella brev som gått ut till tidningens många annonsörer. Sympatierna kom plötsligt som så många gånger senare att svänga över till Ikeas favör.”

”

Nu vänds möbelhandlarnas ilska mot Allt i Hemmet. Ordet bojkott kommer till användning igen när en känd möbelhandlare i Stockholm manar till kampåtgärder mot tidningen som ”gått Ikeas ärenden”.

Det är oklart om det här brevet kommer från SMC:s eller SMI:s kansli eller från någon annan företagsgrupp. Själva dokumentet har vi inte funnit i något arkiv men det kanske inte är så konstigt, det kanske aldrig blev arkiverat...

En personlig kommentar till formuleringen härovan: ”Hon fick där109

NÄR SVERIGE BLIR MÖBELLAND FRAMTIDSTRO OCHETT IKEA-CHOCK

till oväntat stöd från två håll – dels från tidningens ägare, bokförläggare Lukas Bonnier... ” För oss på Allt i Hemmets redaktion var hans stöd inte alls oväntat, tvärtom tog vi det för självklart och som ett uttryck för familjen Bonniers ledarstil. Vi litade helt och fullt på ”Lucke”, som vi kallade honom när han inte var närvarande.

Hierarkin var naturligtvis tydlig på det Stora Förlaget (som på den tiden hette Åhlén & Åkerlund) men det var också en klar ansvarsfördelning precis som mellan redaren och fartygets kapten.

Vad kan vi lära oss av all denna turbulens ?

Bojkott är ett trubbigt vapen. I detta fall ledde hotet till att Allt i Hemmet ökade både upplaga och annonsintäkter, Ikea ökade sitt anseende inför hela svenska folket. Efterhand blev Ikea respekterat av både fabrikanter och handlare. I dag – när Ikea är världens största möbelföretag med totalt 76.000 medarbetare i 43 länder, omsätter 11 miljarder euro och planerar för ökad expansion i både Ryssland och Kina – möter företaget och dess grundare beundran över hela linjen.

Möjligen kan man ibland ana ett litet inslag av avundsjuka i kommentarerna?

NU ÖKAR MEDLEMSANTALET TILL REKORDNIVÅ

”

Skulle det över huvud taget gå att hålla kvar medlemmarna i SMI och SMC om man inte hade avtalet att locka med?

110

Trots det till synes gynnsamma läget händer det som sagt till en början av efterkrigsperioden inte så mycket som skvallrar om den enorma tillväxtboom som ska komma.

Inte så att förbundet ligger på latsidan, långt därifrån. Advokat Gösta Sandstedt som vi mött i beskrivningen av det stora avtalspaketet mellan SMI och SMC, är alltjämt en pådrivande kraft på fabrikantsidan, en eldsjäl. 1946 är han ombudsman men titeln förbättras snart till förbundsdirektör. Hans stora engagemang i avtalsarbetet lever vidare och han kämpar tillsammans med advokat Einar Werner på SMC om att kunna förfina och återuppväcka åtminstone delar av det havererade avtalet som sades upp till den 31 december 1945.

Skulle det över huvud taget gå att hålla kvar medlemmarna i SMI och SMC om man inte hade avtalet att locka med?

Den frågan ställer sig både styrelsen och dess ordförande. 1948 har SMI ökat antalet medlemmar till rekordnivån 575 företag, SMC har passerat drömgränsen 1.000 anslutna handlare. Men om man inte har något avtal, vad kan då förmå företagen att vara kvar i organisationerna?

Till allas förvåning stannar medlemmarna kvar, de blir till och med fler i båda förbunden! Så många små och stora projekt bollas ständigt

DEL DEL 2: 1: 1945–1970 1900-1945

Som en av höjdpunkterna under 60-talet måste man givetvis räkna arkitekt Åke Axelssons sparsmakade stol S 217. Den är stapelbar och tillverkad i rödbok till Pro-Bok-tävlingen 1963. En av Gärsnäs AB:s storsäljare genom åren.

Foto: PeO Eriksson.

mellan de båda förbundens styrelser, så många impulser skickas ut till medlemmarna att det upplevs som självklart, nästintill nödvändigt, för ambitiösa företagare att vara med i den branschorganisation som finns.

Hur kommer det sig?

Delvis beror det naturligtvis på tidsandan, Sverige är ju redan ett blomstrande organisationsland. Men det beror också till stor del på att våra branschorganisationer är så aktiva och tar på sig mycket av det arbete som de enskilda företagen skulle ha utomordentligt svårt att hinna med själva. Mässans framväxt som årets stora möbelhändelse, hotbilden av Ikea och öststatsimporten hjälper till att skapa kåranda i förbundet ”I såna här tider gäller det att hålla ihop”, menar man.

111

NÄR SVERIGE BLIR MÖBELLAND FRAMTIDSTRO OCHETT IKEA-CHOCK

VILKET BETYG SKA VI GE SMI:S STYRELSE?

Vilka sitter i styrelsen? Vilka företag är representerade i det gäng som leder SMI-arbetet?

Ordförande är 1945 disponent David Lengquist, Möbelfabriken Varia, Flen, vice ordförande John Martins, Nässjö Stolfabrik, samt SMI:s ombudsman advokat Gösta Sandstedt, Stockholm. Dessa tre bildar arbetsutskott och kan räknas till den viktigaste delen av ledningen eftersom de styr planering och genomförande av diverse beslutade åtgärder. Övriga styrelseledamöter är följande: Disponent J A Mörk, Förenade Möbelfabrikerna, Nykvarn, disponent G Lindeberg, Svenska Möbelfabrikerna Bodafors, disponent Otto Karlsson, Säffle Möbelfabrik, Säffle, disponent Erik Hjällsten, Eilas, Linköping, grosshandlare Nils Widman, Möbler i Parti, Stockholm, och kamrer Arthur Herentz, Hagafors Stolfabrik, Nässjö.

Suppleanter: Fabrikör Carl Carlsson, Åsundens Möbelfabrik, Ulricehamn, disponent Elis Kågén, Möbelindustrikompaniet, Tranås, disponent Ivar Nyman, disponent Erik Danielsson, Svensk Läderkonst, Sollerunn, fabrikör Jonas Löfving, Carl Löfving & Söner, Tibro, disponent Gunnar Wahlgren, Stallarholmens Industri, Strängnäs, och disponent Eric Ljung, Madrassfabriken Dux, Malmö.

Kansliet är inrymt hos advokat Sandstedt på Vasagatan 12 i Stockholm. Telefonanrop; Jönköpingsbyrån (!). En liten påminnelse om var SMI har de flesta av sina medlemmar? Nej, advokat Sandstedt har egen verksamhet vid sidan av sin halvtidstjänst som ombudsman för SMI. Flera av de här personerna finns med under de kommande åren. SMI har nämligen en speciell modell när det gäller att besätta styrelseposter.

När valberedningen hittar en lovande kandidat blir vederbörande vald till suppleant i två år, därefter ordinare ledamot på två år. Inget konstigt med det.

Men sedan, när mandattiden närmar sig sitt slut, tar arbetsutskottet och valberedningen upp en diskussion om framtiden. Tycker man att den nye ledamoten skött sig bra, tillfört kunskaper och idéer? Ja, men då är det väl synd att han ska sluta?

I det läget leder det till att vederbörande blir avtackad men samtidigt invald som suppleant! Såvida inte arbetet i det egna företaget kräver återgång till huvudsysslan.

Så håller man på, år efter år. På gott och ont, duktiga personer kan arbeta långsiktigt, samla på sig kunskaper, utveckla strategier.

Men förnyelsetakten – blir den inte påfallande långsam? Risken för en viss stagnation förefaller vara stor..?

Detta låter ju oroväckande.

112

DEL 2: 1: 1945–1970 1900-1945 DEL

Men i själva verket tycks systemet ha fungerat riktigt bra genom åren.

Styrelsen har förnyats successivt hela tiden genom att nya talanger kommit in och gästspelat under kortare perioder. Här kan nämnas den unge designspecialisten Kenneth Ståhl från Lammhults, som representer den viktiga gruppen tillverkare av möbler för offentlig miljö under sin mandatperiod.

Henry Jarlsson, Kinnarps ägare och koncernchef, ingår i SMI:s styrelse från från 1987–1993 och är dess ordförande 1991–1993.

Andra nyckelpersoner som Bengt Ivarsson, Harald Ulfenborg, Bo Eigert, Jan Ehrlin, Bengt Bergman, Leif H Hjärre, Jürgen Engels, Georg Gustavsson och Gösta Franzen är exempel på ledamöter som under årtionden svarat för kontinuiteten.

Att sitta i styrelsen är ett ideellt uppdrag som tar en hel del tid i anspråk från den egna verksamheten som företagare. Som ledamot förväntas man representera ett visst segment inom organisationen, inte bara det egna företaget. En viktig förutsättning för uppdraget har hela tiden varit att SMI i praktiken ska representera hela den samlade möbeltillverkningen i landet.

Det är en ambitionsnivå som kan sägas tangera begreppet ”mission impossible”. Men på det hela taget har styrelsens sammansättning under hela verksamhetstiden speglat den mångfacetterade möbelindustrins olika delar överraskande väl.

Storföretag, småföretag, hemmöbler, offentlig miljö, kontorsmöbler, designföretag etc – ambitionen har alltid varit att alla kategorier av tillverkare ska kunna göra sina röster hörda i styrelseverksamheten.

I verkligheten har systemet enligt vår mening i stort sett fungerat bra, tack vare ledningen från arbetsutskottet, där VD ingår, och en bred rekrytering av styrelseledamöter.

Betyget för SMI:s alla styrelser genom åren – om man svepande generaliserar – blir alltså klart godkänt. Ambitionsnivån har varit hög, intresset att lösa branschproblem på bästa sätt har varit påtaglig och skandalerna mycket få, om ens några. (Inga stolpskott? Jo några har det förstås blivit...).

Visst kan vi känna en viss förvåning när vi i styrelseprotokollen årtionde efter årtionde möter en evig diskussion mellan SMI och SMC om leverans- och betalningsvillkor. Kan man verkligen aldrig bli överens i den här frågan?

Men oenighet om tolkningsfrågor av villkoren är en återkommande del av vardagslivet i branschen, så är det bara. Trots att ämnet verkar vara ständigt närvarande har det inte på något påtagligt sätt trängt undan de många kreativa och aktuella SMI-aktiviteter som drivit utvecklingen i branschen framåt.

”

I verkligheten har systemet enligt vår mening i stort sett fungerat bra, tack vare ledningen från arbetsutskottet, där VD ingår, och en bred rekrytering av styrelseledamöter. (Inga stolpskott? Jo några har det förstås blivit....)

113

NÄR SVERIGE BLIR MÖBELLAND FRAMTIDSTRO OCHETT IKEA-CHOCK

Engagemanget att satsa på formgivning, produktutveckling, marknadsföring och export har tilltagit genom decennierna men kan som vi tidigare sett spåras redan i förbundsarbetet under de första åren. Det är viktigt att komma ihåg när man summerar värdet av SMI:s insatser Omdömet är krönikörens personliga och delas av många men inte av andra bedömare. Det finns de som anser att bilden av de gångna åren framför allt präglas av tröghet, försiktighet, förvaltande snarare än av marknadstänkande och dynamik. Visst, så kan man också se det.

Alla medlemsföretag har förvisso inte upplevt att SMI gjort någon mätbar nytta för dem medan andra deltagit i en rad aktiviteter som de anser ha varit till fördel för det egna företaget. Vi kan bara tillägga att det till stor del – nu som då – beror på vars och ens eget engagemang och egen samarbetsvilja i de enskilda företagen om olika aktiviteter ska kunna ge bestående nytta för deltagarna.

Allt som görs kan inte passa alla. Men alla som vill vara med i ett SMI-projekt ska naturligtvis ha chansen att delta om de så önskar. Det har varit praxis, vågar vi påstå.

MEN VAR ÄR KVINNORNA?

Kvinnorna, undrar kanske någon, var kommer de in i bilden? Svaret är brutalt: De finns inte i styrelsen helt enkelt för att det inte finns några kvinnliga företagsledare i möbelindustrin under större delen av 1900talet!

Det har nämligen ända sedan starten varit en nästan helig regel att endast fabrikanter, d v s ägare och chefer för möbelindustrier, ska ingå i SMI:s styrelse. Det har alltså inte med kvinnoförakt eller någon allmän antifeminism att göra utan är ett förhållningssätt som bara står i relation till chefs- och ägarrollen. Först år 1993 kommer den första kvinnliga direktören in i denna manliga värld. Det är Birgitta Engqvist från Made in Sweden, som bryter herrklubbstraditionen. Samma år debuterar Annette Gustavsson, Höganäsmöbler, som styrelsesuppleant.

Kvinnor i branschen finns givetvis även tidigare – som formgivare, som inredningsarkitekter, som säljare såväl inom offentlig miljö som på hemmöbelsidan. Det stora genombrottet för kvinnliga formgivare och arkitekter kommer i mitten på 80-talet, då stormar en rad nya talanger upp på möbelscenen. (Innan dess hade vi förstås uppmärksammade profiler som Lena Larsson, Kerstin Hörlin-Holmquist, Ulla Christiansson och några till, men de var bara så få.)

Det var Feminas designspecialist Jill Dufwa som först uppmärksammade branschen på denna förändring som hon noterade i samband med 114

DEL2: 1: 1945–1970 1900-1945 DEL

den stora bostadsmässan i Upplands Väsby på 80-talet. Hon skrev även en artikel i SMI:s tidskrift Good News from Sweden om de många fina kvinnliga formgivarna.

Nå, när man på 90-talet äntligen öppnar dörren för andra ledamöter i SMI-styrelsen än just fabriksägarna, då möter vi Kersti Sandin, Materia, Anette Gustafsson, Höganäsmöbler, och Birgitta Engqvist, Made in Sweden. De är företagsägare och möbeltillverkare dessutom, allt är frid och fröjd.

Arkitekt Love Arbén, arkitekt SAR och SIR, professor vid Konstfack och välkänd formgivare för bland annat Lammhults, tar på 90-talet också säte i SMI:s styrelse. Någon möbelfabrikant är han inte men väl en glädjande förstärkning. Men låt oss inte gå händelserna i förväg.

En modernisering sker således efterhand, men det skulle trots detta dröja sådär 80 år från 1914, när förbundet bildades, innan man i styrelsen ville ta till sig representanter för andra delar av näringslivet. Kompetens från omvärlden kan naturligtvis inhämtas på andra sätt än via styrelseledamöter. Ändå är SMI:s rigida hållning på det här området överraskande. Tanken att bredda underlaget för rekrytering är uppe till diskussion av och till under 70 och 80-talen bland personalen på kansliet och även inom styrelsen. Men man väljer att skynda långsamt på den punkten. Och nog blir tempot långsamt...

Två kvinnliga direktörer har dock funnits i SMI:s tidigare historia, om än inte i styrelsefunktion.

Margit Holden, en av huvudaktieägarna i Gemla drev detta anrika företag som VD under åren 1960-1971. Hon var en stark och respekterad chef under en turbulent period i företaget historia.

Brita Norell, änka efter arkitekten och fabriksägaren Arne Norell, ledde med stor framgång Arne Norells Möbler i Aneby under 70- och 80-talet. Vi utgår från att hon koncentrerade sig på sitt företag och därför inte tog sig tid att satsa på styrelsearbete i SMI.

”

En modernisering sker således efterhand, men det skulle trots detta dröja sådär 80 år från 1914, när förbundet bildades, innan man i styrelsen ville ta till sig representanter för andra delar av näringslivet.

SVENSKA MÖBELMÄSSAN INLEDS I GÖTEBORG 1951

Svenska Möbelmässan 1951 anordnas 23-29 april i Göteborg i SMI:s regi.

Den är den första i sitt slag och äger rum i Svenska Mässans A-, B-, och C-hallar på en sammanlagd yta av 6.000 kvm. Cirka 80 utställare finns på plats och det är lika mycket som nära 50 procent av möbelfabriker i landet. Här visar man ”de förnämsta alstren av sin produktion, framför allt då de nyheter man kommer att föra”.

1952 äger mässan åter rum i Göteborg, nu den 4-7 maj. Anslutningen är stor. Även 1953 och 1954 hålls mässan i Göteborg. Nu börjar SMI dis115

NÄR SVERIGE BLIR MÖBELLAND FRAMTIDSTRO OCHETT IKEA-CHOCK

kutera möjligheten att ha möbelmässa endast vartannat år men tanken överges snabbt eftersom intresset att ställa ut visar en stadig ökning.

Den sjätte möbelmässan äger rum i S:t Erikshallen i Stockholm under tiden 6-9 mars 1957. Den slår alla tidigare rekord med 223 utställare, därav 189 SMI-medlemmar och återstoden hemtextil-, armatur- och madrassfabrikanter. 1958 är det Göteborgs tur i februari samt i maj nedan nämnda exportmässa i Hälsingborg. 1959 åter Stockholm under tiden 12-15 februari i S:t Erikshallen och Ostermans-hallarna i Stockholms city.

FÖRSTA SVENSKA EXPORTMÄSSAN, HELSINGBORG 1958 Tidningen Möbelfabrikanten, som planeras utkomma med tre nummer om året, introduceras av SMI:s ordförande Erik Hjällsten med bland annat följande ord: ”Vi har väl alla mer eller mindre behov av kontakt med våra kolleger. Under den utveckling som möbelindustrin, liksom hela vårt näringsliv, för närvarande genomgår kan känslan av isolering stundom bli stark och göra oss osäkra.

Vi frågar oss: hur skall villkoren för möbelproduktionen gestalta sig under de kommande åren?

Ingen kan ge ett slutgiltigt svar på den frågan – men jag tror att det är värdefullt om vi har ett organ där vi kan ventilera de allmänna och speciella företeelser, som uppträder inom branschen, vilket kan förebygga att man så att säga blir tagen på sängen.”

Så sant som det är sagt.

116

1958 arrangerar SMI en svensk-norsk exportmässa i Helsingborg den 5–11 maj med namnet ”Scandinavian Furniture”, en blygsam föregångare till ”Scandinavian Furniture Fair i Köpenhamn”. 102 utställare visar upp sina nyheter, därav 59 svenska möbeltillverkare, 30 norska kolleger, nio utställare av hemtextil och fyra av belysningsglas och armatur.

Cirka 1.000 besökare räknas in, 70 procent av dem klassas som inköpare medan de övriga är fabrikanter, pressfolk m m, De utomskandinaviska besökarna, som representerar 350 inköpsföretag utgör något över 400 personer, de flesta från Västtyskland, övriga från Holland, USA, England, Schweiz, Canada, Belgien, Italien och Frankrike.

Samtliga utställda möbler är jurygodkända, en för norska och en för svenska möbler. ”Mässan hade av arkitekt Sven Staaf uppbyggts mycket tilltalande”, skriver SMI:s nystartade medlemsorgan ”Möbelfabrikanten”.

Efter mässan görs en enkät som visar att det finns ett starkt intresse från utställarnas sida för fortsättning av mässorna, ”förutsatt att samtliga nordiska länder deltager i mässan”.

Från början finns ett visst motstånd mot jurybedömningen men värdet erkänns nästan av alla vid mässans slut. Några lärdomar noteras i tidningen: Mässan bör ha så stort omfång att den omfattar de skandinaviska ländernas möbelproducenter och helst även andra konstindustriprodukter.

Mässan bör ej hållas öppen mer än tre, fyra dagar.

Varorna bör jurybedömas.

Slutligen bör mässan förläggas till den plats som ur kommunikationsoch hotellsynpunkt är den bästa. Lokalförhållandena måste vara mera tillfredsställande än i Helsingborg. ”Skall mässan få den rätta omfattningen och karaktären torde det bli nödvändigt att en särskild gemensam skandinavisk organisation bildas för att driva denna.

Men hänsyn till utomskandinaviska mässor, särskilt Kölnermässan, torde det även vara tillräckligt att mässan ordnas endast vartannat år.”

DEL DEL2: 1:1945–1970 1900-1945

Kraftsamling för export Allmänna Exportföreningen var en föregångare till Exportrådet och liksom detta finansierat av staten och näringslivet på 50-50-basis. Det är alltså en förening som representerar hela det svenska näringslivets exportintressen. Det är gott och väl men möbelbranschen har förstås svårt att hävda sina speciella intressen vid sidan av skogsindustrins och verkstadsindustrins behov.

Just vid den här tiden håller SMI faktiskt på med att skapa en egen sektion just för att främja exporten. Den 18 september 1959 samlas 57 av förbundets medlemmar på Stora Hotellet i Jönköping – dagen före det ordinarie förbundsmötet – för att bilda Svenska Möbelexportföreningen.

Projektet har ventilerats i olika sammanhang under en tid och är nu väl förberett inom styrelse och arbetsutskott. Året innan, vid Nordiska Möbelproducentkongressen i Tylösand den 5 september 1958, diskuteras frågan om en gemensam nordisk möbelexportmässa och andra åtgärder för att främja exporten av möbler. Åtgärder för att förhindra plagiering är också på dagordningen liksom problem i samband med selektiv försäljning.

Det är helt enkelt första steget till Scandinavian Furniture Fair i Köpenhamn som senare kommer att betyda så mycket för den svenska exportutvecklingen. Samtidigt en stark signal till SMI att exportfrågor står högt uppe på agendan och måste prioriteras.

Och nu är vi tillbaka till mötet i Jönköping. Förbundets ordförande Hugo Troedsson redogör för tidigare tankegångar i ärendet och meddelar att en enig styrelse nu anser tiden mogen att gå från ord till handling. Stadgar och förslag till kvalitetsnormer för exportmöbler har redan utarbetats av SMI:s verkställande direktör, advokat Gösta Sandstedt, som redogör för hur det hela är tänkt.

Vi citerar ur ombudsman Nils-Arne Perssons protokoll: ”Herr Sandstedt började med en översikt över exporten och importen av möbler och påpekade att möbler numera börjar bli en internationell handelsvara, vilket medför att vi måste bevaka alla handelsförhandlingar, så att möblerna inte glöms bort.

Självfallet skulle Förbundet kunna göra detta men Förbundet hade så många andra arbetsuppgifter och dess styrelse är sammansatt så att medlemmarna däri är mest hemma på dessa uppgifter. Det vore därför bäst att starta en särskild exportsektion vars styrelse vore speciellt inriktad på exportproblem.

Kostnaderna för denna sektion borde bäras av dem som sysslar med export, men Förbundet borde hjälpa till. Ju mer möbler som exporteras, desto bättre utrymme på hemmamarknaden för dem som endast producerar för denna marknad, varför det låge i allas intresse, att möbelmarknaden bleve så stor som möjligt.

En exportsektion skulle kunna göra följande: 1) Bevaka kvaliteten.

2) Ordna gemensam reklam.

3) Ordna gemensamma framträdanden i utlandet genom mässor etc.

4) Starta en tidskrift för att därigenom göra propaganda för svenska möbler i utlandet.

5) Bevaka möbelproducenternas intresse vid handelsförhandlingar etc.” ”Flera av de närvarande uttryckte sin glädje över att äntligen Förbundet tagit initiativ till exportsektionen, då krafttag måste göras för att inte de svenska möblernas goda namn i utlandet skulle förstöras.”

Vi kan tillägga att 35 av de närvarande medlemmarna direkt anmäler sitt deltagande i exportsektionen. Till interimsstyrelse väljs följande: Birger Abrahamsson, Frans Arnheim, Karl-Erik Ekselius, Björn Ståhl och Hugo Troedsson samt till suppleanter Eric Ljung, Folke Rudén och Elias Svedberg.

117

NÄR SVERIGE BLIR MÖBELLAND FRAMTIDSTRO OCHETT IKEA-CHOCK

Så resonerar man. Och i en ruta vid sidan av referatet (som helt saknar bilder!) kan man läsa att SMI:s ordinarie årsmöte och Nordiska möbelproducentkongressen äger rum den 5 september på Tylösands havsbad.

Diskussionsämnena vid kongressen och årsmötet håller en imponerande nivå: Gemensamma exportmässor, åtgärder för att hindra plagiering, debatt om selektiv försäljning samt föredrag om högtorkning av trä. Ett laddat program med blicken riktad mot framtiden, inte sant?

DAGS FÖR ROTTERDAM OCH KÖLN!

Även internationellt är man igång med mässverksamhet. SMI ställer ut i Rotterdam, här är det dock inte enbart deltagande i en mässa hösten 1959 utan nu handlar det även om en serie framträdanden på olika holländska utställningar under hösten 1959 och våren 1960 i samband med ett Sverigeår i regi av Sveriges Allmänna Exportförening.

Köln-mässan diskuteras också och SMI bokar 1959 cirka 1.000 kvm inom ramen för ett gemensamt skandinaviskt framträdande på mässan 1960. I SMI:s styrelseberättelse beskrivs resultatet av deltagandet så här: ”Vid 1960 års möbelmässa i Köln framträdde de fyra skandinaviska länderna gemensamt under namnet ’Scandinavia’ Stor omsorg och stora kostnader lades ner på utförandet av montrarna och området väckte ett berättigat, stort intresse. Många tusen möbelinköpare från hela världen besökte mässan och många tillfredsställande försäljningar ägde rum. I den svenska avdelningen på ca 1.000 kvadratmeter deltog ett 25-tal fabriker.”

Det är faktiskt mycket som sker vid skiftet från 50-tal till 60-tal. Även på Chicagomässan 1960 finns 16 svenska möbelfabriker representerade. På initiativ av den svenska handelssekreteraren i Chicago och med ekonomiskt stöd från svenska staten uppbyggdes en hel svensk paviljong, (förmodligen på Merchandise Mart i centrala staden). ”Resultatet av denna mässa är ännu för tidigt att bedöma men intresset för de svenska möblerna var mycket stort och utställarna fick emottaga ett stort antal allvarliga förfrågningar”, heter det i SMI:s styrelseberättelse.

Mässa i London är också ett projekt som lockar svenska möbeltillverkare. Första veckan i februari 1961 öppnar en svensk möbelmässa i London i Svenska Möbelexportföreningens regi. Lokalen är Central Hall i London City. Hur resultatet blir av detta arrangemang har vi tyvärr inte funnit någon uppgift om.

Men 1962 ställde 25 svenska fabriker ur på Internationale Möbelmesse, Köln, och där knöt man ”många nya, värdefulla kontakter, vilket verk118

DEL 2: 1: 1945–1970 1900-1945 DEL

samt bidragit till att exporten på Västtyskland ökade med 1 miljon kronor under år 1962.”

Samma år noterades mer än 10.000 besökare på den elfte Svenska Möbelmässan som ägde rum den 7–11 februari i den nya, utbyggda S:t Erikshallen i Stockholm. Ca 300 utställare deltog och man beräknar att ”flera utländska inköpare än någonsin” besökte mässan.

Vid Wiener Herbstmesse i Wien den 9-16 november 1962 deltog 11 svenska möbelfabriker i ett av förbundet arrangerat gemensamt framträdande. Mässan besöktes av 640.000 personer så någon sluten fackmässa var det förstås inte fråga om. Men den svenska paviljongen ”gjorde god propaganda för de svenska möblerna. Samtliga deltagare, som inte hade sin representation i Österrike klar, fick denna ordnad under mässan”.

Innan vi lämnar denna lägesrapportering från det tidiga 60-talets mässaktiviteter vill vi tillägga att 14 svenska utställare deltar i den internationella möbelmässan i Paris den 23-28 januari 1963. Där görs ”en del goda affärer och erhålls nya kontakter”, säger styrelseberättelsen. (Fast helt lyckat är det dock inte, ”arrangemangen från fransmännens sida var inte riktigt genomtänkta på Parismässan, värmen i montrarna steg aldrig över 8 grader”.)

Den tolfte Svenska Möbelmässan, som genomförs i S:t Erikshallen i Stockholm den 6-10 februari 1963, har 304 deltagare och besöks av ungefär 12.000 personer, däribland 700 utlänningar.

”

Arrangemangen från fransmännens sida var inte riktigt genomtänkta på Parismässan, värmen i montrarna steg aldrig över 8 grader”.

NÅ, MEN HUR PÅVERKAR ALLT DETTA EXPORTEN OCH IMPORTEN?

Såväl export som import ökar kraftigt under åren 1959–1962. Exporten uppgår 1959 till 28 miljoner, 1960 till 37 miljoner, 1961 till 45 miljoner och 1962 till 57 miljoner kronor. För importen är motsvarande siffror följande: 1959 är storleksordningen 16 miljoner, 1960 når man 22 miljoner, 1961 har siffran ökat till 27 miloner för att 1962 uppgå till 33 miljoner.

Vi får komma ihåg att det visserligen handlar om en stark ökningstakt men från en låg nivå. Totalt omsätter 307 SMI-medlemmar 1961 drygt 400 miljoner. Antalet företag med mer än 1 miljon kronor i omsättning har stigit sedan 1960 från 100 till 119 och företagen med minst 3 miljoner kr i årsomsättning från 22 till 26.

Antalet medlemsföretag med högst 1 miljon i omsättning har sjunkit med 26 stycken till 220. En tuff småföretagarbransch med låg lönsamhet, då kan läget sammanfattas.

Men ändå. Här ser vi början till den kommande intensiva mäss119

NÄR SVERIGE BLIR MÖBELLAND FRAMTIDSTRO OCHETT IKEA-CHOCK

verksamhet som blommar upp under 70-talet för att sedan under årtionden vara drivkraft för den svenska möbelexporten.

Vi lyfter på hatten för dessa framsynta och resultatinriktade pionjärer. De hade både visioner och målmedvetenhet.

SKALL SMI UPPGÅ SOM SEKTION I TIBO?

I nr 1 av tidningen Möbelfabrikanten 1958 ställs frågan: Skall SMI uppgå som sektion i ett storförbund, nämligen Träindustriförbundets Branschorganisation, Tibo? En fråga som blir aktuell fyrtio år senare, och som leder till just den förändringen 2002. Den besvaras av advokat Gösta Sandstedt i en framsynt, konstruktiv text med ingående analys av fördelar och nackdelar med ett samgående. Han måste ha varit en synnerligen stark förbundsdirektör, att döma av de många kloka synpunkter han för fram.

Så här lyder inledningen: ”Vid flera tillfällen under de sista femton åren har frågan om SMI:s samgående med Tibo ventilerats. Man har ansett att det finns alldeles för många organisationer och att en samling till en större enhet skulle betyda ökade resurser och möjligheter.

Därvid har man särskilt tänkt på den konsultativa verksamheten inom det tekniska och ekonomiska området.

Styrelsen har vid ett sammanträde i december, varvid även de flesta suppleanterna voro närvarande, diskuterat frågan. Man kom icke till något definitivt resultat utan beslöt att söka få en redogörelse från Tibo hur detta förbund ämnar bearbeta de gemensamma problemen samt kostnaderna härför ävensom hur speciella delbranschfrågor skola behandlas.

Då denna fråga berör alla medlemmar inom förbundet, tror jag det är nyttigt att den tages upp till debatt i vårt medlemsblad. Det råder nu en viss osäkerhet bland förbundets medlemmar. Detta kan bero på att målsättningen för förbundets arbete ej är klar. Även om förbundets kansli är överhopat med arbete, skulle det dock bidraga till arbetsglädjen, om huvudlinjerna för förbundets arbete klarlades och fastställdes.

Som en inledning av diskussionen vill jag här framföra mina personliga åsikter i frågan.

Jag har deltagit i ett flertal förhandlingar och undersökningar om ett samgående med Tibo och tidigare anslutit mig till den uppfattningen, att träbearbetningsindustrins många delbranscher borde samlas under en topporganisation, som tog hand om de gemensamma frågorna. Alltjämt tror jag, att möbelindustrin har så många problem gemensamma med övrig industri, inte blott träbearbetningsindustrin, att man icke för all framtid bör släppa idén. Som läget är för närvarande anser jag dock det för möbelfabrikanterna vara bäst att koncentrera de gemensamma ansträngningarna till de områden, som speciellt berör möbelindustrin. En effektiv handläggning av de för möbelindustrin och andra industrier gemensamma problemen fordrar ökade medlemsavgifter och god tillgång till kvalificerad personal. Tyvärr är särskilt förutsättningarna 120

DEL DEL2: 1:1945–1970 1900-1945

Dux + Mathsson = jättesuccé!

Det här är en bild som rymmer massor av möbelhistoria från 60-talet.

Eric Ljung, ägare och chef för DuxMöbler, den svenska möbelindustrins grand old man under halva förra århundradet, flankerar Bruno Mathsson tillsammans med sin son Claes, som idag leder företaget med stor framgång. Bruno Matssons möbler ingår alltjämt som ett attraktiv komplement till sängsortimentet i Duxiana-butikerna.

Det ser ut som om Eric klappar Bruno på huvudet men han vilar nog bara handen på Jetsons ryggstöd. Hans vänstra hand vilar på det berömda bordet Superellipsen, däröver svävar armaturen Ander Pehssons Supertube från Atelje Lyktan. Bakom Claes rygg ser vi Avanti, den storsäljande bokhylleserien.

Samarbetet mellan Bruno Mathsson och Dux innebar dramatiska förändringar för både formgivaren och producenten. Bruno Mathssons sparsmakade möbler hade dittills endast tillverkats på beställning och i närmast hantverksmässig produktion. Med Dux som samarbetspartner blir det stordriftsfördelar och världsomspännande försäljning.

Jetson-fåtöljen i originalutförande med bärande väv av specialmaterial finns åter i produktion, nu hos Mathsson International, som presenterade den i en monter på Svenska Möbelmässan 2005.

Interiören från Brunos sommarhus i Haverdal

121

NÄR SVERIGE BLIR MÖBELLAND FRAMTIDSTRO OCHETT IKEA-CHOCK

”

Det kommer att krävas många specialister och dra stora kostnader att slå ihop förbunden. Med all säkerhet blir den verksamheten inte självbärande. Även om den ekonomiska sidan kan klaras, återstår svårigheterna att få tag i kvalificerad personal.

122

att lösa personalfrågan allt annat än goda.

Det som förenar möbelfabrikanterna är icke förhållandet, att trä är det väsentligaste materialet vid möbeltillverkning, utan den för alla gemensamma slutprodukten, möbeln. Detta ger alla svenska möbelfabrikanter åtminstone ett gemensamt intresse: att öka marknaden för möbler över huvud taget och i konkurrensen med andra länders industrier öka marknaden för svenska möbler i utlandet.

Den första frågan blir i detta sammanhang: Kan detta gemensamma intresse bäst tillgodoses i ett specialförbund för möbelindustrin eller i en organisation, som t ex omfattar alla träbearbetningsbranscher?”

I fortsättningen av artikeln analyserar Gösta Sandstedt vilka delbranscher som kan ha ett sammanfallande intresse med SMI. Han finner bara en, trähustillverkningen, övriga branscher har motsatta intressen, anser han. Snickerifabrikanterna har redan lagt beslag på ett område som tillhört möbelindustrin, nämligen köksskåpstillverkningen. Här har förvaringsmöblerna ersatts av snickeritillverkade fasta skåp. Det är inte säkert att denna utveckling varit oundviklig. I flera andra länder har möbelindustrin alltjämt hand om detta område.

När man söker efter medel som främjar möbelindustrins intresse att öka marknaden för möbler kommer man trots allt in på områden där ett samgående i en större organisation kan vara till fördel, påpekar han. Som exempel nämns att rationalisering såväl på det tekniska som på det ekonomiska området är av väsentlig betydelse. Därvid framträder krav på ökade resurser för forskning, konsultativ verksamhet och utbildning.

När det gäller forskning är han pessimistisk, ”jag tror tyvärr inte att SMI eller Tibo kan åstadkomma tillräcklig bidragsvillighet från medlemmarnas sida. Detta konstaterar jag med stor besvikelse. SMI försökte en gång.”

För den konsultativa verksamheten är en större sammanslutning givetvis en fördel. En sammanslutning som omfattar träbearbetningsindustrins mer än 2.500 företag, fordrar flera konsulter. Det kommer att krävas många specialister och dra stora kostnader att slå ihop förbunden.

Med all säkerhet blir den verksamheten inte självbärande. Även om den ekonomiska sidan kan klaras, återstår svårigheterna att få tag i kvalificerad personal.

När det gäller utbildningen får vi veta att SMI ”icke mer än högst obetydligt” utövat någon verksamhet. Utbildningen av företagare, arbetsledare och arbetare har till största delen handlagts av Träindustriförbundet och ”med all säkerhet har detta förbund i samarbete med Svenska Arbetsgivareföreningen de bästa förutsättningarna att även i fortsättningen bedriva denna verksamhet,” skriver Gösta Sandstedt och tillägger: ”Tibo

DEL DEL2: 1: 1945–1970 1900-1945

har dessutom ordnat en hel del goda specialkurser i samarbete med Hantverksinstitutet m fl samt studieresor.”

Däremot är det ett klart SMI-intresse att handlägga frågor som gäller förhållandet till återförsäljarna och övriga distributionsproblem inom branschen. Strukturundersökningar är ännu en speciell fråga som intresserar artikelförfattaren: Vilken utveckling kan vi vänta ifråga om strukturen inom möbelindstrin? Blir det ett relativt litet antal stora fabriker, som tar hand om hela tillverkningen, eventuellt med hjälp av underleverantörer? Eller blir det ett relativt stort antal medelstora fabriker, som tar hand om produktionen? Kommer det att vid sidan av de stora eller halvstora fabrikerna att finnas utrymme för mindre fabriker med mera hantverksbetonad produktion?

Bra frågor. ”Vi kan inte sätta spärr för utvecklingen men vi kan däremot så långt det är möjligt söka klarlägga utvecklingstendenserna ”, konstaterar Gösta Sandstedt.

Efter ett resonemang om olika tänkbara utfall ger han en lista i åtta punkter på vad han anser vara SMI:s uppgifter om förbundet kvarstår som en fristående organisation. Det handlar om att öka marknaden, främja ökad försäljning hemma och utomlands, att arbeta med frågor som rör förhållandet till återförsäljarna och övriga distributionsfrågor, strukturundersökningar, mässverksamhet, förmedling av tekniska rön, att tillvarata speciella branschintressen gentemot myndigheterna och diverse institutioner t ex i frågor som berör avtal, varudeklarationer, internationell marknad, utländska förfrågningar, att ordna speciella utbildningskurser samt att tillhandahålla ett upplysningsregister.

Han manar slutligen SMI att ägna de stora, för alla möbelindustrier gemensamma frågorna större uppmärksamhet och inte spilla alltför mycket arbete på uppgifter som kan vara populära men där förbundet knappast har makt och möjlighet att nå goda resultat.

När det gäller kreditvillkor och rabattgivning heter det sålunda: ”Här kan förbundet endast genom propaganda och upplysning söka klarlägga för varje enskild fabrikant att han, om han vill fortsätta sin rörelse och utveckla den, icke kan gå längre i eftergifter än vad hans kalkyler tillåter. Förbundet kan icke använda sig av blockadvapnet eller av straffåtgärder. Viss betydelse i detta avseende kan det s k upplysningsregistret få.”

Detta om detta. Men nog väcker artikeln tankar om framtiden även för dagens läsare. I slutet av vår historia kommer TMF:s Börje Pihlqvist, branschansvarig för svensk möbelindustri, att sammanfatta dagens situation och beskriva vilka visioner och ambitioner som gäller inför kommande år.

123

NÄR SVERIGE BLIR MÖBELLAND FRAMTIDSTRO OCHETT IKEA-CHOCK

Vad mer är att berätta om perioden 1945–1970? Här följer några korta noteringar:

SÅ HÄR BÖRJAR DEN SVENSKA MÖBELFORSKNINGEN

Arkitekt Erik Berglund

124

En rad boendeundersökningar under mitten av 40-talet ger uppmärksamhet åt en låg svensk bostadsstandard med trångboddhet och otidsenlig möblering. Bostadsbeståndet domineras av lägenheter på ett eller två rum och kök, planlösningarna är dåliga och rummen möbleras med stereotypa möbelgarnityr på ett sätt som ökar trångboddheten.

Brita Åkerman, som besökt 214 familjer, berättar i boken ”Familjen som växte ur sitt hem” att ottomaner och hopfällbara turistsängar var de vanligaste bäddmöblerna. En stor del av barnen hade inte egen säng utan delade sovplats med föräldrar och syskon.

Lena Larsson gör en undersökning hos 100 familjer och finner att endast nio har ett rum möblerat som sovrum. De flesta sover i kökssoffor, stålottomaner, bäddsoffor och dyschateller.

Samma dystra bild visar en utredning gjord av socialstyrelsen 1947.

Av 556 redovisade madrasser är endast tre resårmadrasser. De övriga är stoppade med ”flock, vadd och raffel, halm, träull och älghår”. Man talar med rätta om Europas lägsta bäddstandard.

Det är något att tänka på när vi skådar ut över dagens sängmarknad med högkvalitativa sängerbjudanden från Dux, Hilding Anders, Ekens, Hästens och allt vad de sköna märkessängarna heter, Ikeas sortiment inte att förglömma.

På samma sätt som när det gäller våra moderna arbetsplatser, nya bostäders utrustning och planlösningar, modern köksstandard och semestervanor har utvecklingen kommit oerhört långt från den nivå som gällde för 50 år sedan. Visst är det fantastiskt?

Mot den bakgrunden ser vi Möbelinstitutet och Möbelfakta växa under 50- och 60-talen i Slöjdföreningens regi och med arkitekt Erik Berglund som primus motor. En verklig eldsjäl ända från början 1948 och fram till den påtvingade nedläggningen av Möbelinstitutet i slutet på 90-talet. Det började med funktionsstudier av bäddmöblers mått, fortsatte med olika möbelstudier under 50-talet då kraven på information om produkters kvalitet växte genom starka påtryckningar från konsumentorganisationer.

Problemet var förstås hur man skulle mäta och beskriva sådana egenskaper som hållfasthet, tålighet och välgjordhet. Det saknades helt enkelt provningsmetoder. Under Erik Berglunds energiska och målmedvetna ledning kunde ett provningslaboratorium inrättas där flertalet möbeltyper

DEL DEL2: 1: 1945–1970 1900-1945

kunde testas. Därmed var det möjligt att förse de enskilda möblerna med VDN-fakta med graderade uppgifter.

Under 1960-talet hade verksamheten blivit så omfattande att den inte rymdes under Slöjdföreningens paraply. Den 1 juli 1967 bildades det fristående Möbelinstitutet med Föreningen för möbelforskning som huvudman. Detta möjliggjorde en verksamhet med till en början 10 anställda, senare 18. Till VD valdes Erik Berglund – vem annars? – och han ledde verksamheten t o m 1984, då han efterträddes av Irene Arell.

Vi återkommer till Möbelinstitutet och Möbelfakta längre fram.

Många tillverkare uppskattar tidigt möjligheten att få verifikation på sina möblers kvalitet, andra ställer sig mer avvaktande eller tveksamma. Inom möbelhandeln blir inställningen svalt positiv så länge inte tillverkarens namn finns med på etiketten. Man vill undvika att kunderna ska söka lägre priser i andra butiker eller rentav hos tillverkaren. Att Ikea tar upp Möbelfakta-systemet med entusiasm möts med ökad tveksamhet från möbelhandlarna, givetvis...

MÖBELMÄSSA I STOCKHOLM 1961 ÖVERRASKAR

Den danska facktidskriften ”Mobilia” recenserar 1961 års möbelmässa i Stockholm med så många superlativer att SMI beställer ett särtryck. Vi citerar: ”Möbelmässan i Stockholm blev den stora överraskningen. Kvaliteten hos en mycket stor del av de utställande låg inte bara på samma plan som den danska medelproduktionens – den låg snarare högre.

Det var trevligt att konstatera, att svenska formgivare inte bara varierade det moderna skandinaviska uttryck, som har sitt ursprung i Danmark, utan åtskilliga renodlade svensk möbeltradition.

Möbler från Malmstens hand är suveräna. Dessa och de svenska pinnstolarna torde vara ett uttryck för svenskt kynne, men det fanns mycket som var bra, bland annat kan man nämna Olof Piras bokhylla; L Cottman visade byggbara möbler; en lustighet var, att greppen på lådorna var av glas, och detta gav en rolig effekt.

Bodafors visade Bertil Fridhagens förstapris från Cantu: Stolar och bord av laminerat trä. Alf Svenssons möbelserie från Bjästa var en nydaning från den firman. Och så där kunde man hålla på.

Mässan var större än någonsin, och man hade tagit två nya hallar i bruk, dels för att tillfredsställa kravet från nya utställande, men ännu mer för att täcka behovet av större plats för de enskilda firmorna. Denna yta använde firmorna inte till att proppa in fler möbler, men till att skaffa luft och ställa möblerna i vida bättre relief, än man hade varit van vid på tidigare mässor. I den förbindelsen kan man bland annat nämna N.C Möbler i Valdemarsvik, vars monter Åke Hassbjer hade arrang125

NÄR SVERIGE BLIR MÖBELLAND FRAMTIDSTRO OCHETT IKEA-CHOCK

erat. En glädjande överraskning är den utveckling, som firman Hugo Troeds har visat de senaste åren.

Naturligtvis fanns det också teak på denna mässa, men många använde såväl ljus som mörk ek; det var underbart att se de många målade möblerna, och inte så få fabriker hade tagit upp alm, ask och mahogny igen.

Medverkande till denna fina kritik är också, att vädret för en gångs skull var till att uthärda. Vore det inte en idé att flytta mässan till maj, så de två andra skandinaviska möbelmässorna inte på förhand kommer på solsidan? Det är nu en gång så, att väderleken har det största inflytandet på människans välbefinnande.”

Gunnar Bratvold, redaktör för Mobilia.

Hm, kanske det. Under 1990-talets början höjdes i alla fall många röster för att den svenska möbelmässan i Stockholm skulle förläggas till antingen vår eller höst.

Februari är fel tidpunkt, då kan vi aldrig locka den internationella publiken, menar man. Ämnet tas upp vid en rad tillfällen och till sist finner SMI-ledningen för gott att göra ett experiment.

Under den här tiden pågår en livlig kalendercirkus runtom i den europeiska mässvärlden. Salone del Mobile i Milano flyttar från september till april-maj. Scandinavian Furniture Fair i Köpenhamn flyttar från maj till september samtidigt som Herning-mässan tvingas lägga ner sin möbelmässa. Internationale MöbelMesse, Köln, tillkännager planer på flyttning från januari till vår eller sommar men det förslaget stoppas av de mäktiga köksutställarna som föredrar att mässan ligger kvar i januari.

Ja, så håller man på i flyttkarusellen. Rena snurren. I varje fall är det denna turbulens som lockar SMI-ledningen att våga satsa på en flyttning av den svenska möbelmässan. 1994 äger den således rum 4-8 maj.

Hur det gick? Vi ställer frågan till Maj-Britt Pellas, Stockholmsmässans informationsavdelning, som under många år varit möbelmässans presschef.

-Rena fiaskot. Antalet besökare rasade från 27.000 året innan till totalt 14.308. Utställningsytan var 18.800 kvm, mindre än hälften av motsvarande yta på mässorna som kom i slutet på 1900-talet...Dyster stämning, glest med besökare så långt ögat såg...

-Men 1995 var mässan tillbaka i februari och då registrerades 27.346 besök. Av dessa var ca 12.000 besökare på Allmänhetens Dag. Någon uppgift om hur många konsumenter som infann sig den soliga söndagen under 1994 års Allmänhetens Dag har vi inte kunnat finna men vi tror att det handlade om ca 3.000 personer. Nergången var ett faktum, oavsett vilken kategori man talar om.

Av detta kan vi lära vi oss att inköpare, arkitekter, möbelhandlare 126

DEL2: 1:1945–1970 1900-1945 DEL

och andra professionella möbelmänniskor faktiskt besöker mässor för att göra affärer, inte för att promenera på stan eller leka turister. Snö och kyla avskräcker knappast, huvudsaken är att man kan hitta intressanta produkter. I fallet Stockholm vintertid har många uttryckt sig positivt, nästan entusiastiskt, inför tanken att komma till mässan. Paris och Köln i januari kommer visserligen före men Stockholm i februari ligger också tidigt i kalendern - här kan man hitta årets skandinaviska nyheter.

Idag är Stockholm International Furniture Fair ett inarbetat och välkänt begrepp på den internationella möbelmarknaden. Vi återkommer till mässan i Del 4.

SMÅTT OCH GOTT OM EXPORT M M

Exporten av möbler under perioden 1955–1957 ökar från 11 miljoner kronor till 18 miljoner medan importen ökar från 5 miljoner till 7,5 miljoner. I tabellen kommer USA som största mottagarland med hela 6,3 miljoner kronor år 1957. Sedan följer Nederländerna med 2,6 miljoner, Västtyskland köper för 2,1 miljoner kronor, Belgien för 1,1, Italien nöjer sig med 898.000 kronor och Danmark med 711.000 kronor. Importen kommer till drygt 70 procent från Danmark. 1957 importerar vi danska möbler för 5,4 miljoner kronor, sedan följer Norge med 498.000, Frankrike med 358.000 och Italien med 260.000. ”Intressant att notera är att de importerade möblerna genomgående är av betydligt dyrare slag än de vi själva exportera”, heter det i en kommentar från SMI.

LÅG LÖNSAMHET

Lönsamheten i branschen är för låg, får vi veta i nr 1 av Möbelfabrikanten som utkommer 1958. Allmänt klagas över att lönsamheten är låg och den saken verifieras sannerligen av senast tillgängliga siffror från Statistiska Centralbyrån, berättar ingenjör N Rudstam vid SMI:s årsstämma i oktober 1957. ”Den redovisade vinsten sjönk från 1955 till 1956 med inte mindre än 40 procent och man kan ha skäl att fråga sig vart vi är på väg?”

Den allmänna prisnivån på möbler är för låg, konstateras i artikeln, den skulle behöva höjas med minst 10 procent. Som recept för ökad försäljning rekommenderas bland annat att flera fabriker ordnar med gemensam försäljning. Vidare varnas för systemet med lockpriser och extrarabatter som urholkar fabrikernas lönsamhet.

”

”Den redovisade vinsten sjönk från 1955 till 1956 med inte mindre än 40 procent och man kan ha skäl att fråga sig vart vi är på väg?”

127

NÄR SVERIGE BLIR FRAMTIDSTRO OCHETT IKEA-CHOCK MÖBELLAND

1965 FÅR SMI ETT NYTT SERVICEFÖRETAG

Hårfager och brunskäggyvig i tidens anda – så här såg Bertil Arwidson ut när han tillträdde sin befattning som SMI:s informationschef med uppdrag att svara för intern och extern information, presskontakter och kontakt med nordiska kolleger. Den tjänsten upprätthöll han i 25 år, från 1970 till 1995 när han gick i pension.

Foto: Peo Eriksson

Nu bildas ett separat bolag för att obesörja SMI:s växande affärsverksamhet. Vid sammanträde med styrelsen för Möbelindustrins Service AB, MISAB, den 23 september 1965 väljs fabrikör Hugo Troedsson Troeds i Bjärnum, till styrelsens ordförande. Direktör Nils-Arne Persson utses till bolagets verkställande direktör. Närvarande är följande ledamöter: Disponent Erik Danielson, Sollbrunn, direktör Sven Eriksson, Säffle, fabrikör Georg Gustafsson, Markaryd, direktör Arthur Herentz, Nässjö, fabrikör Ture Jibrell, Nässjö, fabrikör Jonas Löfving, Tibro, fabrikör Hugo Troedsson, Bjärnum, och disponent Harald Ulfenborg, Tibro, samt vid protokollet direktör Nils-Arne Persson.

Nils-Arne ”Nilla” Persson var redan vald till VD för SMI och Hugo Troedsson satt som ordförande. Vi vet inte om Harald Ulfenborg valts till vice ordförande redan då. Men under 70-talet, under Bengt Ivarssons tid som ordförande (han invaldes i styrelsen 1966) var Harald Ulfenborg vice ordförande.

De kompletterade varandra mycket väl och bildade tillsammans med ”Nilla” ett starkt arbetsutskott under större delen av 70-talet.

I 60-talets sista skälvande vecka fattade dessa tre herrar ett beslut som åtminstone marginellt skulle komma att påverka SMI:s framtid under tre decennier: Man anställde Allt i Hemmets tidigare chefredaktör Bertil Arwidson som informationschef.

En lämplig övergång till 70-talet: Här ser vi omslaget till ett tidigt exemplar av SMI:s exporttidskrift år 1969 med en spännande bild av Lammhults S 70-serie, ritad av Börge Lindau och Bo Lindekrantz. Den djärvt annorlunda kollektionen av barstolar, fätöljer och bord gjorde sensation på Scandinavian Furniture Fair i Köpenhamn när den premiärvisades för den internationella publiken.

128

DEL DEL2: 1: 1945–1970 1900-1945

129

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET STORA SPRÅNGET

Innovator blev snabbt uppmärksammade och beundrade för sina nya idéer med tonvikt på den unga jeansgenerationens smak och önskemål. Hela konceptet var rätt i tiden, så även marknadsföringen som var kaxig och spännande, helt i linje med Innovators filosofi. Den här 130 bilden från Arlanda flygfält blev publicerad i en rad facktidskrifter runtom i världen under 70-talet.

Foto: Rolf Salomonsson

DEL3: 1: 1970–1990 1900-1945 DEL

Det stora språnget DEL 3 1970–1990

En våldsam vitalitet präglar den svenska möbelbranschen vid 70-talets början.

En ny generation unga formgivare stiger fram, laddade med idéer som kommer att vitalisera hela möbelbranschen.

Nu öppnas en ny marknad som vänder sig till den unga jeansgenerationen och erbjuder unga stålrörsmöbler, moderna lågprismöbler, glada färger, tvättbara tyger.

Ja, 70-talet och 80-talet är gyllene årtionden för formgivare och inredare. Den här gången får man respons hos möbelindustrier och handlare som känner framgångens och förnyelsens vindar.

SMI har en viktig roll att spela. Och nu gör ett antal begåvade kvinnor entré och driver på utvecklingen inom den så mansdominerade svenska möbelvärlden!

131

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET STORA SPRÅNGET

M

assor med nyheter introduceras på Svenska Möbelmässan som 1970 äger rum för sista gången på Storängsbotten i Stockholm. Året därpå flyttar man in i den nybyggda anläggningen i Älvsjö. Scandinavian Furniture Fair i Köpenhamn öppnar dörren på glänt till stora världen och de nordiska länderna inleder en exportoffensiv utan tidigare motsvarighet.

Varför händer så mycket på den svenska möbelmarknaden just i slutet av 60-talet och början av 70-talet?

Den frågan är lätt att besvara. Förändringens vindar blåser nära nog med stormstyrka på en rad områden i vårt samhälle. Det är nästan så att revolutionen ligger i luften, åtminstone i tidningarnas krigsstilsrubricerade rapporter från kårhusockupationen i Stockholm, studentrevolten i Paris och ideliga demonstrationer mot kriget i Vietnam.

Vänstern i Sverige liksom runtom i Europa har en stark medvind och framtiden för företagsamheten verkar oviss. ”The future isn´t what it used to be”, som den amerikanske filosofen Marshall MacLuhan så fyndigt formulerar sig i en av sina böcker.

Allt är inte bara politik, även på andra områden finns strömningar i tiden som driver på utvecklingen: Beatles, Elvis Presley och en rad popkonstnärer och modeskapare vänder upp och ner på gamla föreställningar om såväl musik som livsstil i hela västvärlden.

För Sverige som varumärke är hela den här perioden trots allt laddad med positiva händelser på en rad områden. ABBA når fantastiska framgångar runtom i världen. ”Waterloo” är början till en successivt växande global succé under 70-talet, fram till 1982 när de fyra avslutar verksamheten. (Fast egentligen pågår den än i dag, när musicalen Mamma Mia gör segertåg över den internationella marknaden.)

I dag – 360 miljoner skivor senare – förstår vi alla att det handlar om en storartad exportfrämjande insats, inte bara för upplevelseindustrin. ”ABBA är större än Volvo!”, sägs det i ett TV-program i maj 2005.

Vi kan ju tillägga att Volvo, Saab, SAS, Ingmar Bergman, Björn Borg, Sven Tumba och Ingmar Stenmark alla är varumärken som ger glans och ära åt gamla Sverige. Advantage Sweden! Det vore egendomligt om inte detta skulle vara till nytta även för de själva så varumärkesfattiga möbeltillverkarna.

Den svenska möbelexporten ökar i alla fall från 225 miljoner kr 1970 till 1.500 miljoner kronor 1980. Vi var ganska stöddiga när vi skrev om eller presenterade framgångarna på mässornas presskonferenser, vill vi minnas. Men det är inte så konstigt när ökningstakten för export ligger kring 15–20 procent, år efter år!

1989 noteras för första gången på länge inte ”all-time-high” – ett

132

DEL DEL 3: 1: 1970–1990 1900-1945

uttryck som vi använder många gånger under årens lopp – utan en liten nedgång jämfört med året innan. Exporten uppgår dock till ansenliga 4,1 miljarder kr, 1988 är motsvarande siffra 4,5 miljarder kr.

Men importen har ökat. Den uppgår till 3,3 miljarder kr 1989 jämfört med 2,8 miljarder kr år 1988.

Nu möter vi en tid av förvandling och nytänkande. Det rörs om i många grytor, därmed sänds signaler om nya tider, nya förhållningssätt, nya modetrender. Ungdomar går inte bara omkring och väntar på att bli vuxna. Man stiger fram, vill vara med och fatta beslut, ställer krav. Visst händer allt detta samtidigt med en allmän politisering i riktning vänster men egentligen är den delen bara en ingrediens bland många andra.

Hur som helst: De unga formgivarna som nyss lämnat Konstfack och andra skolor är laddade med nya idéer och fyllda med kaxig entusiasm!

Många fabrikanter blir oroade av den radikalism som de möter från de nykläckta formgivarnas sida när dessa gör studiebesök på fabriker ute i landet. (Speciellt om besökarna inleder med att sjunga ”Upp till kamp emot kvalen” på fabrikstrappan, vilket lär ha förekommit.)

Andra fabrikanter upplever klimatet som inspirerande och knyter kontakter med det unga gardet, åter andra är avvaktande men ändå mer öppna för samarbete med formgivare än de varit tidigare.

Dux, Bejra, Ulferts, Lammhults, Edsbyverken, TUA-verken och några till hör till dem som inleder omedelbart samarbete med de nya kreatörerna.

Allt händer naturligtvis inte över en natt. I sanningens namn vill vi påpeka att 70-talet i mångt och mycket startar redan på 60-talet, då försäljningen av möbler i Sverige har en kraftig medvind. I verkligheten är övergången mellan årtiondena naturligtvis alltid mycket mjukare än vad som brukar anges i historieböcker.

Som exempel kan nämnas att Lammhults S 70-serie visas upp redan 1968, att ett antal experimentmöbler i papp utvecklas för Dux i slutet på 60-talet och att kontorsserien Facit 80 introduceras på marknaden ett par år innan 70-talet börjar.

Men den nya vågen blir synliggjord för hela branschen i och med 1970 års Svenska Möbelmässa, som äger rum i St Eriksmässans labyrintartade och svåröverskådliga lokaler på Storängsbotten i Stockholm den 5–8 februari.

Därför kan det vara skäl att utnämna just 1970 års mässa, som presenterade 222 utställare och lockade 12.000 besökare, till en av milstolparna i vår berättelse om möbelindustrins utveckling.

”

Många fabrikanter blir oroade av den radikalism som de möter från de nykläckta formgivarnas sida när dessa gör studiebesök på fabriker ute i landet. (Speciellt om besökarna inleder med att sjunga ”Upp till kamp emot kvalen” på fabrikstrappan, vilket lär ha förekommit.)

133

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

NYHETER SOM ÖVERRASKAR

”

Bokhyllor och fåtöljer i papp, uppblåsbara plastfåtöljer, soffor med hydraulik i ryggstöden så att man snabbt kan förvandla soffa till säng, detta och mycket annat finns här till beskådande.

134

På mässan visas nämligen många överraskande nyheter och nya idéer både i materialval och utformning. Inte minst i den permanenta delen, d v s Svensk Möbelcenter, som har drygt 20-talet utställare, bjuds besökaren på inspirerande upplevelser. Bokhyllor och fåtöljer i papp, uppblåsbara plastfåtöljer, soffor med hydraulik i ryggstöden så att man snabbt kan förvandla soffa till säng, detta och mycket annat finns här till beskådande.

Lågprismöbler är ett nytt och påtagligt inslag på mässan. Ikea-effekten, helt klart, men här finns också eleganta och välgjorda möbler i det övre prissegmentet bland det som visas upp. Naturligtvis såväl stilmöbler som anonyma dussinmöbler.

Konstigt vore det väl annars, den svenska möbelsmaken är självfallet heterogen. Lika självklart är att de möbler som ställs ut på en möbelmässa till åtminstone 90 procent är desamma som visades året innan. Det handlar ju inte om snabbrörliga konsumtionsvaror, om någon trodde det.

Men helhetsintrycket präglas likafullt av de unga signalerna, här möter vi tydliga tecken till förnyelse inom det samlade utbudet, idéer som öppnar vägen mot förändringar.

1970 års möbelmässa i Stockholm är just en sådan mässa där allt detta händer.

Besökarna består till övervägande del av möbelhandlare och deras personal, fabrikanter och deras anställda, skilda kategorier av inköpare för offentlig miljö, möbelformgivare och arkitekter från hundratals arkitektkontor. Några utländska inköpare ingår bland besökarna men återfinns inte i statistiken. Naturligtvis finns pressen på plats, dagstidningar och facktidningar från hela Sverige är representerade.

Men allmänheten har inte tillträde. Någon form av anknytning till möbelbranschen måste besökare kunna dokumentera för att få passera vakterna vid ingången. Fast ingen kan förstås veta hur många släktingar och vänner som fått utställarkort av fabrikanter eller entrékort av hyggliga möbelhandlare...

Officiellt är det dock bara ”fackfolk” på mässan. Fan tro´t, muttrar möbelhandlarna.

Från olika håll, bl a av SMI:s direktör Nils-Arne Persson, påpekas att man helst borde hålla mässan öppen för allmänheten under den avslutande söndagen. Syftet skulle naturligtvis vara att öka köpintresset och öka kunskapen om möbler hos breda konsumentgrupper.

Men möbelhandlarna säger blankt nej, en mässa är en intern branschangelägenhet, punkt, slut.

Det dröjer till långt in på 80-talet innan motståndet från handlarna bryts.

DEL DEL3:1:1970–1990 1900-1945

Redan 1968 visar Dux en serie nytänkta sittmöbler i wellpapp, som tagits fram av de här unga talangerna: Jan Dranger, Janne Ahlin, Martin Eiserman och Johan Huldt. En fåtölj kostar 35 kronor, en pall 25. Den som vill ha bättre sittkomfort kan komplettera med dynor av skumplast i metervara, klädda med ”papperstyg”.

Ur Jan Drangers arkiv. Foto: Fyra

70-TALETS NYA TALANGER – VILKA ÄR DE?

De unga formgivarna står i fokus under mässdagarna, besökarna trängs i deras montrar som i flertalet fall inryms i Svensk Möbelcenters permanenta utställning.

Vi börjar med Innovator och de nybakade inredningsarkitekterna Jan Dranger och Johan Huldt som snabbt väcker uppmärksamhet med sin fräscha, unga kollektion av lågprismöbler i glada färger. Lackerade metallrör, tvättbara tyger i klara kulörer och frimodig marknadsföring. Det är en programförklaring som snabbt går hem hos press, allmänhet och designkritiker av snart sagt alla kategorier. De här grabbarna gör succé på mässan, ett genombrott som ger nära nog popstjärnestatus. Företagsnamnet Innovator är en fullträff och blir snabbt ett begrepp inom möblebranschen.

LAMMHULTS S-70-SERIE SKICKAR SIGNALER

En våg av förnyelse sveper fram på snart sagt alla fronter inom möbelbranschen under hela 70-talet. Innovator är kanske det mest uppmärksammade företaget i mässammanhang bland de unga nyskaparna men de är långtifrån ensamma. Inom hemmöbelsektorn likaväl som inom sektorerna för kontor och offentlig miljö – överallt hittar vi företag och formgivare som står för nytänkande.

Vi behöver bara påminna om Lammhults Mekaniskas målmedvetna kollektionsbyggande som inleds under den unge direktör Kenneth Ståhls ledning i intim samverkan med arkitekterna Börge Lindau och Bo Lindekrantz. Ett mycket starkt team, för alltid inskrivet på framträdande plats 135

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET STORA SPRÅNGET

Lammhults gör succé med S-70-serien, ritad av Börge Lindau och Bo Lindekrantz, som under 70-talet snabbt vinner stjärnstatus på såväl den svenska möbelmässan som på Scandinavian Furniture Fair i Köpenhamn.

Precis som Innovator får de en rad närgångna efterföljare. Plagiatörer kan man kanske säga, en vänligare tolkning är förstås att man skapat ett nytt möbelmode för den unga publiken.

Börge kommenterar i början på 70-talet en dansk, snarlik variant av 70-serien med orden: ”Så där tänkte vi oss också att serien skulle se ut när vi kommit halvvägs i utvecklingsarbetet. Men vi gick vidare.”

i den svenska designhistorien. Vilken suverän kvalitetsutveckling, vilken kontinuitet möter vi inte här!

S-70-serien från Lammhults (som marknadsförs redan 1968) blir en inspirerande signal för en magnifik fortsatt utveckling under hela resten av 1900-talet av Lammhults kollektion.

Under 70, 80- och 90- talen har nämligen begreppet design management hos Lammhults tillämpats med stor framgång och i samspel med en rad intressanta formgivare. Dagens Industri utdelar under 90-talet ett förnämligt pris för just Design Management. Lammhult, Gärsnäs och Kinnarps hör till dem som får mottaga denna hedersbetygelse.

Vi kan nämna namn som Love Arbén, Gunilla Allard, det danska designteamet Johannes Foersom och Peter Hiort-Lorenzen samt Anya Sebton så ser vi att mönstret från 70-talet blivit bestående, att man hos företaget konsekvent fullföljer sin ursprungliga programförklaring. ”God design lönar sig!” är ett fältrop som både Kenneth Ståhl och hans efterträdare Ragne Bogholt använder vid många tillfällen på 80och 90-talet. Lammhults framgångar och stjärnstatus bekräftar riktigheten i påståendet.

136

DEL DEL3: 1: 1970–1990 1900-1945

VD Claes Brechensbauer, som idag leder det nu 60-åriga företaget, instämmer i detta när vi träffar honom vid en pressvisning i Lammhult 2005.

–Vår kollektion utvecklas systematiskt och i nära samarbete med olika formgivare. Lammhults möbler står för höga krav, de ska vara ekonomiska, ekologiska och eleganta. Detta långsiktiga synsätt har präglat företaget så att flexibilitet och nytänkande kan förenas med höga krav på kvalitet och tidlöshet i alla led av tillverkningsprocessen.

–Det finns en inbördes harmoni mellan det nya och det gamla som ger programmet en tidlös och konsekvent karaktär. Vår profil blir därmed tydlig och attraktiv i en rad skilda sammanhang.

Detta om Innovator och Lammhult. Här några fler exempel på unga nytänkare som under årtionden framöver kommer att berika den svenska möbelbranschens utveckling på olika sätt: Sune Fromell och Jan Hallberg, som gör en storsäljande snurrstol i björk åt Edsbyverken. Den tillverkas under 60-talet och visas på mässor fram till mitten av 70-talet. En ovanlig produkt för sin tid, mycket omtyckt, en storsäljare i hela Norden.

A&E Design, Tom Ahlström och Hans Ehrich, som ritar plastmöbler åt italienska möbeljätten C&B, som nemera heter B&B Italia. De blir också uppmärksammade för en spännande, glasfiberarmerad plastsoffa för Lammhults, som kommer i produktion 1970 samtidigt med ”Bam Bam” för samma företag, en plaststol i diverse klara färger och i ett eget formspråk, en sensation på sin tid.

Idag är de kända i vida kretsar för att 1975 ha ritat världens mest sålda diskborste samt världens mest sålda nummerlappshållare, Turn O´Matic, som började säljas 1973. Vidare har detta team utvecklat en rad fina handikappverktyg, en prisbelönad armatur för arbetsbelysning samt en läcker och praktiskt fällstol, som finns till låns för besökare på Nationalmuseum och en rad andra muséer och utställningar runtom i världen.

(Den finns också att köpa i stolutförande med armstöd och kompletterad med bord i designorienterade möbelbutiker.)

Stefan Gip presenterar 1969 en uppblåsbar plastfåtölj samt något år senare en barnstol, xx, som än i dag finns på marknaden. För Ikea ritar han ett antal fina barnmöbler under 70-talet.

Bo Armstrong tar fram en soffserie åt Bejra i början av 70-talet för att senare utveckla intressanta möbelserier för bland andra Ulferts och Albin i Hyssna.

Bror Boije inleder med en ungdomsserie för Plymo, där stålrörsfåtöljen Wing bli mycket uppmärksammad, och fortsätter under följande årtion137

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

Den mycket produktive arkitekten Bror Boije lanserar i början av 70talet en lätt, ungdomlig kollektion för Plymo, nämligen Wing som visas på möbelmässorna i Stockholm, Köln och Paris.

Foto: Rolf Salomonsson

Sophia-stolen, formgiven av Lars Norinder och Lars Fahlsten, blev mycket uppmärksammad när den introducerades på Stockholms kulturhus. Tillverkas under årtionden av Åry Form.

Foto: Rolf Salomonsson

138

den med bland mycket annat storsäljande hyllserien ”Flexi” för Horreds och en rad kontorsmöbler för Edsbyn samt stolar för NKR/EFG. Michael Björnstjerna uppmärksammas på mässan 1970 för en futuristisk, motorutrustad soffa för Bejra. Motor? Ja, ryggstödet kan fällas bakåt med en hydraulisk anordning så att soffan blir en bred säng... Redan 1965 har han tagit fram en pappmöbel och 1967 en originell snurrfåtölj med plaststomme för samma företag och i början av 70-talet ritar han sittmöbler för Ulferts.

Hans Ehrlin, som först jobbar i team med Michael Björnstjerna, profilerar sig snabbt som förnyare av Ehrlins Möbler med sköna kollektioner av förvaringsmöbler, stolar och bord. 1975 kommer den eleganta förvaringsserien Marino i björk och masurbjörk, senare även utförd i vitlack. Under flera år visas den på olika mässor tillsammans med Arne Norells stiliga soffa ”Rotang”.

Som mäss- och utställningsarkitekt blir han också flitigt anlitad bland annat av SMI under 70- och 80-talen. I Köpenhamn, Köln, London och Paris skräddarsyr han de svenska sektionernas skiftande kostymer. Inte nog med det – han leder i praktiken också hela det omfattande uppbyggnadsarbetet av montrarna!

I mitten av 60-talet ritar Hans Ehrlin kontorsmöbler åt Kågéns, Kserien. Under 70-talet inleder han tillsammans med Christian Häggstam ett mångårigt samarbete med Edsbyn. 1975 introduceras ”Plus”-serien med karmstolar, fåtöljer och bord för offentlig miljö och så småningom ett antal kontorsmöbelserier. Hans Ehrlin ritar t ex den exklusiva serien ”Optima” för Edsbyn. Samtidigt kommer en rad fina HE-möbler inom hemsektorn som han utvecklar för Ehrlins-fabriken.

1980 gör KF ett intressant försök att skapa tidlös, saklig och funktionell design till rimligt pris genom att sammanställa ett ambitiöst basmöbelprogram. Back to basic är lösenordet, en påminnelse om vad modernismen egentligen inrymmer av långsiktig kvalitet för brukarna. Nu möter vi Kersti Sandin och Lars Bülow som tillsammans med Sven-Erik Fryklund utvecklar möbelserien Bas. Kersti och Lars har tidigare gjort sig ett namn bl a som utställningsarkitekter för Möbelinstitutets montrar på Svenska Möbelmässan. Såvitt vi vet är detta första gången de visar upp sig som formgivare av enskilda möbler. Mycket mer ska vi få se av deras kunnande längre fram i tiden.

Jerry och William Zetterman väcker på 80-talet stor uppmärksamhet med kontorsmöbelserien ”Koppla” för Tuaverken i Tibro – en elegant, lätt och samtidigt mycket välstuderad och långlivad serie. Helt i takt med tidens krav på flexibilitet för att kunna möta skiftande behov, Celsing-arkitekterna Lars Norinder och Lars Fahlsten ritar Sophia-

DEL3: 1:1970–1990 1900-1945 DEL

serien i stål och plåt för Kulturhuset 1974. Att de kallas Celsing-arkitekterna beror helt enkelt på att de under denna period är anställda på Celsings arkitektkontor. Nätt, elegant, lagom fräck och användbar i många vitt skilda miljöer är denna läckra serie som tillverkas av Åry Form under många år.

Sist men inte minst måste vi nämna den sensationella betongstolen, Concrete, ritad av Jonas Bohlin och presenterad på Konstfacks elevutställning på Möbelmässan i Stockholm 1981. Få kan ana att denna egensinniga produkt snart etableras som föregångare för en ny generation av konstnärligt möbelskapande.

En av dem som ser framtiden i produkten är den konstkunnige Sven Lundh, ägare till möbelfabriken Källemo i Värnamo. I hans monter på 1982 års svenska möbelmässa står betongstolen i fokus, omgiven av ett stort antal motsvarigheter i trä, lackade i klara färger. Inga andra produkter visas.

Kolleger som passerar skakar på huvudet, vad är nu detta? Sven däremot är helt säker på vad han gör: ”Det här är framtiden”, säger han. Och visst får han rätt. I varje fall när det gäller Källemos framtid.

När han väljer att numrera 100 betongstolar för att sedan lägga ner serien ökar stolens exklusivitet. Ett genidrag, design som konst! Möbelinstitutets krav på ergonomi och hållbarhet har ingen relevans längre. Här är det andra egenskaper som väger tyngre. ”En möbel ska tåla även ögats slitage”, påpekar Sven Lundh.

I dag säljs många av Bohlins och Källemos produkter i numrerade

Den svenska informationsmontern på en av de mässor som SMI deltog i under 1980-talet i Paris.

139

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

Jonas Bohlin gör ett avtryck i den svenska designhistorien redan som elev på Konstfackskolan i Stockholm. Han ritar 1982 stolen Concrete, en stol i betong och stålrör, som omedelbart upptäcks av Sven Lundh, ägare till Källemo i Värnamo. Betongstolen tillverkas omgående i en numrerad serie och säljs idag på Bukowskis till priser som anstår berömda konstverk. (En variant i trä och stål finns dock att köpa till överkomligt pris.)

Ari, Arne Norells vackra vilfåtölj med fotpall, introduceras i början av 70-talet och säljs än idag. En tidlöst modern klassiker.

Foto: Rolf Salomonsson

140

exemplar på Bukowskis auktioner till skyhöga priser. Snacka om trendbrott!

Detta är en rask presentation av några ”nykomlingar”, unga formgivare som gått mer eller mindre direkt från skolbänken till verklighetens rampljus. Visst är det fantastiskt, så mycken talang!

Men det är inte allt, långt därifrån.

Därtill kommer nämligen en stark grupp av redan etablerade formgivare i något mer mogen ålder som just under 70-talet noterar några av sina största succéer.

Vi tänker på Carl Christiansson, arkitekten som tillsammans med produktchefen Lennart Larsson i slutet av 60-talet spelar ut ett trumfkort på kontorsmarknaden – Facit 80. Den nya serien, speciellt utvecklad för de då så efterfrågade kontorslandskapen blir en internationellt uppmärksammad profilprodukt under hela 70-talet. De svenska konkurrenterna skakas om.

Arne Norell som specialiserat sig på formgivning av vackra och välgjorda sittmöbler åt det egna företaget i Aneby, visar upp en attraktiv kollektion av soffor och fåtöljer. Han avlider i början av 70-talet men efterlämnar ett stort antal ritningar och skisser som sedan successivt sätts i produktion av Norells Möbler. Brita Norell övertar ledningen under flera årtionden och företaget drivs idag av paret Thomas Möller och Marie Norell Möller; Arnes och Brittas dotter.

Björn Hultén anlitas på 70-talet av Gärsnäs, som redan på 60-talet etablerat sitt långa samarbete med Åke Axelsson. Båda dessa formgivare skapar under denna period rader av sköna, välstuderade och kvalitetspräglade produkter i rödbok. Här möter vi bord och stolar, som idag finns i några av våra mest prestigefyllda offentliga miljöer – regeringskansliet, ambassader, storbankers och storföretags huvudkontor med mera.

Dessutom har vi ett antal ”veteraner” med framgångar från 50-talet och tidigare på meritlistan: Bruno Mathsson, som nu inleder ett paradigmskifte i och med samarbetet med Dux/Bra Bohag-koncernen, är givetvis det stora namnet i detta sammanhang.

Nisse Strinning med aktiviteter på gång i Sverige, Tyskland och Schweiz är en av de flitiga aktörerna liksom Sven Kai-Larsen, skaparen av Round Office-konceptet, som lanseras 1977 efter samarbete med Lars Liljeqvist.

Jack Ränge förnyar och utvecklar nya kollektioner hos Klaessons i Fjugesta, som utöver specialsnickerier nu också etablerar sig starkt som inredare av hotell, restauranger, banker och direktionsmiljöer av hög klass.

I samma kategori finner vi Karl-Erik Ekselius, ägare till familjeföre-

DEL DEL3:1:1970–1990 1900-1945

Klaessons Möbelfabrik levererar under 70-talet inredningar till en rad prestigeobjekt som Kulturhuset, Riksbanken, Riksdagshuset samt en rad storhotell. Här en interiör från Sparbankernas Bank med Jack Ränges eleganta stålfåtöljer i blickfåget. Klaessons har specialtillverkat hela den fasta inredningen – väggpaneler, biblioteksmöbler samt levererat ett stort antal bord och stolar i trä.

taget J O Carlsson, som han övertagit efter sin äldre bror 1961.

Ekselius berömda Mondo-serie i aluminium och läder kommer på marknaden 1971, året innan företaget byter namn till JOC samt flyttar in i en ny fabrikslokal i Vetlanda med avancerad maskinell utrustning och ett 100-tal anställda.

Några år senare visas en lätt, elegant stol utförd i laminerat trä, S-75, och den blonda Scandinavia-serien. Sonen Jan Ekselius, utbildad bl a vid London School of Art & Design börjar under 70-talet utveckla nya kollektioner inom JOC och får snabbt uppmärksamhet för bland annat sektionssoffan Etcetera.

Idag är fabriken nedlagd, lokalerna står tomma, den del av tillverkningen som finns kvar görs sedan 2003 i Finland och ingår i EFG-koncernens produktion. EFG i Tranås köper JOC på 1990-talet av Stikkan Andersson, Polar Music, som förvärvade fabriken tio år tidigare.

Hans Kempe & Lars Ljunglöf är aktiva både på hemmöbelsidan och inom offmiljösektorn, bl a hos Gärsnäs. Lars Ljunglöf är också en omtyckt och framgångsrik lärare i möbelformgivning på Konstfack i Stockholm, där han undervisar en rad av de unga talanger vi nämnt här ovan.

Alla dessa begåvade formgivare är i full gång med att utveckla nya idéer och produkter under 70- och 80-talet.

141

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

JOC visar 1971 upp en serie möbler för kontor, Mondo, som tillverkas med stommar i profilerad aluminium. Karl-Erik Ekselius, ”den gamle böjträmästaren” som Ulf Hård af Segerstad kallar honom i en recension, visar här upp sitt möbelkunnande i ett för honom nytt material. Mondo blir en omedelbar succé både hemma och på den internationella marknaden. När den uppmärksammades på Neocon-mässan i Chicago i slutet på 70-talet inleder JOC ett samarbete på licensbasis med en amerikansk tillverkare. Men det spricker på att licenstagaren inte klarar av att tillverka i samma höga kvalitet som JOC i Vetlanda. Närheten till aluminiumföretaget SAPA, som också har sitt högkvarter i Vetlanda, bidrar naturligtvis till att man gemensamt kan klara de högsta kvalitetskraven på hemmaplan.

142

Äran för utvecklingen under denna vitala period av nyskapande och förnyelse tillfaller till stor del de nämnda formgivarna men det förtjänar att påpekas att möbelindustrin på bredare front än någonsin tidigare engagerar sig i produktutveckling. Man gör det med liv och lust med just formgivning som ett drivande argument i marknadsföringen.

Det blåser nya vindar inom hela branschen och det säljs möbler som aldrig förr, både här hemma och på den internationella marknaden.

MEN... ÄR DET INTE MYCKET SOM ÄR FULT PÅ 70-TALET? I sanningens namn måste vi tillstå att allt är inte bara bra. 70-talet har i flera sammanhang av olika bedömare beskrivits som en trist och stagnerad period Javisst är det så. Det är också en del av verkligheten.

Det kan verka paradoxalt att tala om 70-talets ”dåliga” eller ”smaklösa” eller ”ointressanta” möbler efter alla dessa lovord om vad ovan nämnda formgivare och fabrikanter levererar.

Men då handlar det om det svenska möbelmodet så som det speglas i en hel del möbelaffärer. Det blir åter mer accepterat, ja, rentav ”inne” med stilmöbler, mörka träslag, murriga textilier i många hem. Samtidigt som vi upplever att moderna former och ljusa träslag uppmärksammas internationellt och firar framgångar på mässor och utställningar så sänker

DEL DEL3:1:1970–1990 1900-1945

sig ett visst mörker över hemmöbelmarknaden i Sverige.

Förklaringen är helt enkelt att det rör sig om skilda världar, en utveckling som går i otakt! Och om mode, inte stil! Modet växlar förhållandevis snabbt även i möbelbranschen men den skandinaviska stilen är ett långsiktigt begrepp.

TV och ett antal engelska såpa-serier sägs ha påverkat den svenska smaken i de breda lagren under 70-talet i riktning mot borgerlig nostalgi... Mörka bokhyllor, svarta skinnfåtöljer, välfyllda barskåp, tjusiga blomsterarrangemang och tjänstvilligt folk som fixar och städar. Det får hjärtat att klappa fortare hos en del unga bosättare, säger man.

Kanske tar hemmöbelmarknaden intryck av detta. En hel del sådana möbler importeras under 70-talet medan vi samtidigt exporterar modern design och blonda färger. Många bedömare förfasar och förvånar sig.

Men utvecklingen går nästan aldrig i samma takt inom olika marknadssegment. Ibland går utvecklingen åt flera håll samtidigt. I ett läge med flera parallella trender är det svårt att finna ett mönster När vi här innan beskriver 70-talets om dramatiska förnyelse så är vi helt på det klara med att denna process i huvudsak sker bland ett mindre antal företag med blick för design och marknadsföring medan en stor del av de mer anonyma industrierna föredrar att luta sig mot tidigare års försäljningsframgångar.

Väljer de att möta framtiden baklänges?

En något elak formulering. Man kan ju också tänka så här: Ett beslut att förbli vid sin läst kan faktiskt vara klokare i vissa fall än att man ger sig in på ett område som man inte behärskar. Så länge det finns köpare som får vad de vill ha ger verksamheten i alla fall sysselsättning åt människor och maskiner. Är det inte på sätt och vis respektabelt, i linje med samhällsnyttan och behovet av tillväxt?

Dock är det självfallet de mer dynamiska, självständigt nytänkande och innovativa tillverkarnas och formgivarnas insatser som bjuder framåt och som skapar förutsättningar för att hela branschen ska växa. Det är precis som inom alla andra branscher. De som går i täten anger färdriktningen.

Vi står alltså fast vid vår positiva inställning till 70-talet – vi hävdar att utvecklingen inom möbelbranschen tar fart på många olika fronter!

De nostalgiska modetrender vi nämnt är parentetiska inslag som man bör ta med jämnmod. Det skulle dessutom bli väldigt monotont och trist om alla tyckte likadant, eller hur?

Det viktiga är att nu visar Sverige upp sig som ett möbelland för en häpen och förtjust omvärld.

Här följer några exempel på aktiviteter som bidrar till att så sker.

Jan Ekselius kurviga sektionssoffa Etcetera blir ett intressant tillskott i JOC:s tidigare så strikta kollektion med möbler framförallt riktade till chefrumsinredningar och liknande kvalificerade områden på offmiljösidan. Variationsmöjligheterna i kombinationen fåtölj/ soffa speglas av namnet, serien passar både i hemmiljö och receptionsmiljöer för reklambyråer, hotell etc. På Solliden ingår Etcetera till och med i det kungliga Svenska Rummet, som vi berättar om på annan plats.

Tankar finns på att åter sätta Etcetera i produktion, har Jan Ekselius berättat. Han arbetar i dag huvudsakligen som formgivare åt italienska möbeltillverkare i närheten av Milano men är bosatt i Vetlanda.

143

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

”DESIGN AUS SCHWEDEN” I september 1978 öppnas i hjärtat av Wien ”Design aus Schweden”, en utställning av svenska möbler, textilier, husgeråd och handikapphjälpmedel.

Den äger rum på Österreichische Museum für angewandte Kunst och är inledning till en vandringsutställning som sedan fortsätter i bl a Tyskland och Tjeckoslovakien. Arrangörer är Svensk Form i samarbete med Nationalmuseum och Svenska Institutet.

I arbetsgruppen ingår Caroline Hammarskiöld och Lennart Lindkvist från Svensk Form, Helena Dahlbäck-Lutteman, Nationalmuseum samt Ulla och Carl Christiansson som även är utställningsarkitekter. En informativ katalog på 34 sidor trycks för ändamålet och ur inledningstexten som är på tyska hämtar vi följande citat, av oss översatt till svenska: ”Denna utställning visar god svensk formgivning av idag. Den presenterar i första hand industriprodukter som finns i alla hem – möbler, textilier, lampor, tapeter, glas, porslin och andra föremål i vårt dagliga liv.

När man ser på dagens utbud av svensk design kan man konstatera att dess styrka mer vilar på hög genomsnittsstandard än på enskilda topp-prestationer. Intresset för möbelformgivning har nämligen under de senaste åren fokuserats på vardagens behov. Därför har vi valt produkter ur den svenska standardproduktionen, föremål som man kan finna i varuhus och affärer överallt i Sverige. Här ingår såväl prisvärda som dyrbara produkter ur den högsta kvalitetsklassen.”

Så lyder början av inledningstexten, undertecknad av Lennart Lindkvist, Svensk Form, Göran Löfdahl, Svenska Institutet och Dag Widman, Nationalmuseum.

Den mycket innehållsrika, imponerande och lättöverskådliga utställningen invigs av ministern för vetenskap och forskning, Hertha Firnberg inför hundratals österrikiska arkitekter. Bland de närvarande märks greve Lennart Bernadotte med hustru Sonja, prinsessan Birgitta – som för första gången håller ett invigningsanförande, berättar hon – och ambassadör Claes Wollin.

Utställningen pågår i Wien från den 22 september till den 12 november. Sedan fortsätter den till Stuttgart och Prag.

Visst utgör denna kulturella satsning ett stycke värdefull propaganda för svensk inredningsindustri!

SMI är inte med som arrangör i projektet men ger dock ett bidrag till marknadsföringen i form av annonsstöd i några av Wiens stora dagstidningar. Dessutom skrivs lovordande recensioner av evenemanget i både exporttidningen Interiör och i Möbelnytt, som är SMI:s organ för information till medlemmarna och deras personal.

Om vi jämför den svenska möbelbranschens PR-talanger med danskarnas ligger Sverige långt efter. Möbelfabrikantforeningen i Danmark 144

DEL DEL3:1:1970–1990 1900-1945

har under årens lopp genomfört en lång rad lyckade PR-projekt för danska möbler i olika världsdelar, i regel på ”ambassadörsnivå”, ofta i samverkan med den danska Operan eller med framträdande musikartister.

Den välgjorda och framgångsrika tidsriften Design from Scandinavia har i många fall samarbetat med dansk möbelindustri i fråga om att skapa attraktionskraft åt de danska satsningarna.

Bra förebild. Här som på många andra områden har vi mycket att lära av våra danska vänner.

Som helhet är ”Design aus Schweden” en stark manifestation av såväl formgivning som industriellt kunnande. Ett stort antal SMI-medlemmar visar upp sina produkter, här deltar Akuma, Herbert Andersson, Dux Möbel, Ehrlin Möbel, Facit, H Franssons Möbelfabrik, Fritzons stolar, Horreds Möbelindustri, Lammhults Mekaniska, Plymo, Sedostol, Ulferts Fabriker och Åry Form.

Bland övriga utställare kan nämnas Ikea, Kooperativa Förbundet och NK Inredning.

USA – HERE WE COME!

Den amerikanska jättemarknaden har naturligtvis alltid lockat de europeiska möbeltillverkarna. Många svenskar har släkt och vänner i USA, likaså har norrmän och danskar många band till landet som så många nordbor utvandrat till. Men klart är att danskarna har lyckats bäst, de andra har hamnat i skymundan.

Av någon anledning finns där ett stort antal danskättlingar etablerade som framgångsrika möbelhandlare. Dessa besöker regelbundet den danska mässan Scandinavian Furniture Fair, där de sedan årtionden köpt lättsålda teakmöbler, lättsålda eftersom teak i USA blivit synonymt med Scandinavian Furniture och Contemporary Design.

Formgivare i toppklass som Wegner, Jacobsen och Mogensen med flera har självfallet också hållit uppe det danska anseendet för kvalitet, design och funktion i toppklass. Sådant hjälper. Medvind är bra att ha.

De danska framgångarna eggar naturligtvis våra svenska möbel145

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

tillverkare att försöka haka på. Ibland har det lyckats, en hel del svenska byråar, gungstolar, chefsrumsinredningar och kontorsmöbler har hittat vägen till USA. Men många företag har också satsat rätt ansenliga belopp på den amerikanska marknaden utan att lyckas nå några framgångar.

Vi har nämnt en tidigare marknadsundersökning som varnar marknaden för att de höga fraktkostnaderna ska bli en belastning för de svenska produkterna som hela tiden tenderar att hamna på för hög kostnadsnivå.

Närhet till marknaden, hög servicegrad, t ex möjlighet till snabba leveranser från lager i USA, är en annan del av problematiken för svenska exportörer. Det är kapitalkrävande att etablera sig, det gäller att hitta en strategiskt lämplig bas och att anställa kunnig och effektiv personal.

Det är alltså inte bara lockande. Det är svårt också.

Men skam den som ger sig!

När SMI upplever att satsningar på mässor runtom i Europa börjar ge svenska tillverkare nya kontakter och ökade exportsiffror samtidigt som man inser att alla andra europeiska tillverkare jobbar hårt med att vidga sina marknader och öka sina marknadsandelar – ja, då riktar man sina blickar åter mot USA. –Vi gör väl lika bra möbler som de så framgångsrika danskarna, tycker många. Nu måste vi skärpa både ambitionen och insatsstyrkan, menar man när framtiden diskuteras bland utställarna i Köpenhamn, Köln och Paris.

–Tänk om vi kunde visa upp oss i USA med en egen mässgrupp av samma kaliber som vi har här i Köln, då skulle vi göra succé direkt, säger några av utställarna optimistiskt på en IMM-mässa i slutet på 70-talet. Är det Bengt Bergman, Mitabs VD, den energiske och framgångsrike säljartalangen som formulerar sig så? Kanske Per-Åke Persson, driven exportsäljare hos Scapa? Eller försäljningschefen Lars-Erik Johansson på JK Glasdekor? Det minns vi inte.

Snacket går i alla fall, önskemål framförs till SMI-styrelsen som ingalunda ställer sig avvisande till tanken.

Samarbetet med Exportrådet och Statens Industriverk fungerar mycket bra för SMI. Olle Schönander som är VD för Sind är en viktig samarbetspartner liksom projektledaren Hans Olof Stjernström.

På Exportrådet är det projektledaren för möbelsektionen, Charlotta Malm, som är SMI:s närmaste kontakt, en effektiv och branschkunnig medarbetare med god inblick i hur möbelindustrin fungerar.

SMI får också en rad goda direktförbindelser med ett antal handelssekreterare runtom i världen. Dessa vidarebefordrar ofta kundförfrågningar som sedan publiceras i Möbelnytt. Bra service till medlemmarna.

Därtill finns regelbundna och nära kontakter med de stora textil146

DEL DEL3:1:1970–1990 1900-1945

företagen. Många av dem ställer ut tillsammans med SMI:s medlemmar i svenska sektioner. SMI är vid den här tiden en välinformerad organisation med goda kontakter med den internationella mässvärlden.

En nordisk exportkonsulent, Johann Christian Daa-Qvale, en dansk adelsman bosatt i Oslo, genomför en imponerande mängd marknadsundersökningar för den danska Möbelfabrikantforeningens räkning. Ett 30tal rapporter från olika marknader produceras under några få år. Och si – det nordiska samarbetet fungerar så bra att Sverige, Norge och Finland kan köpa in sig i detta projekt. Så kan SMI:s medlemmar få en god första orientering om alla tänkbara exportmarknader, inklusive USA. Orientering, ja. Men marknaden är snabbt föränderlig, mycket svårtolkad och därtill situationsspecifik, vilket betyder att en allmän orientering knappast räcker för den som tänker investera långsiktigt på en jättemarknad som den amerikanska.

LÄGESRAPPORT FRÅN NEW YORK

Därför är det välkommet när Swedish Trade Office i New York 1980 presenterar en aktuell lägesrapport, som man i maj 1979 fått i uppdrag av Statens Industriverk att göra beträffande svensk inredning för hem- och offentlig miljö på USA-marknaden. ”Inför Exportrådets och SIND:s planering av exportfrämjande aktiviteter bedömdes det som väsentligt att få en översiktlig bedömning av de svenska företagens ställning på USA-marknaden liksom förutsättningarna för en ökad försäljning”, skriver man i inledningen.

I korthet kan innehållet sammanfattas så här: Den amerikanske konsumenten blir alltmer intresserad av modern miljö även om det traditionella utbudet alltjämt dominerar marknaden.

Möbler för offentlig miljö, the contract market, bedöms som mest expansiva delen av marknaden. Den är mindre priskänslig och dit går en allt större del av högprisimporten.

Här, men också inom den exklusiva delen av hemmöbelmarknaden, anses de svenska tillverkarna ha mest att hämta. Man konstaterar att svenska möbler i allmänhet inte kan konkurrera på massmarknaden, konkurrensen är för stark från volyminriktad inhemsk produktion liksom från lågprisländer.

Man konstaterar också att svenska företag med ett fåtal undantag är dåligt representerade på USA-marknaden, att de ofta har otillräckliga kunskaper om landet, inte gör tillräckligt långsiktiga satsningar och att de inte prioriterar USA-marknaden när det gäller service, leveranser och produktanpassning.

147

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

Det låter förstås besvärande, särskilt när rapporten preciserar sin kritik med orden ”Det svenska utbudet är sällan marknadsanpassat med avseende på design kontra pris. Exklusiva möbler är inte tillräckligt exklusiva i sin design medan möbler med ´lågprisdesign´ ej är tillräckligt billiga.”

Men vi får också veta att marknaden för såväl möbler som inredningstextilier förväntas expandera kraftigt under 80-talet, i synnerhet vad gäller hemmöbler. Inom offentlig miljö är kontorsmöbler det segment som förväntas öka snabbast.

Vi kan tillägga att USA:s import av möbler från de skandinaviska länderna 1977 fördelar sig på följande sätt, uttryckt i miljoner dollar: Från Sverige 6,6, Norge 6,7, Danmark 37,4 och Finland 2,2. Danmark exporterar nära fem gånger så mycket till USA som Sverige gör.

Danmark är också ett av de viktigaste importländerna för möbler till USA. Nu lämnar vi rapporten med ett konstaterande att den ingalunda är helt uppmuntrande för svenska ögon men att den innehåller ljusglimtar.

Vi måste bara bli lite skickligare på att visa upp vad vi har att erbjuda. Det är dags att agera!

Bordet som slår alla rekord – Fix från Träspecialen!

Vilken är Sveriges mest sålda möbel genom tiderna? Campus från Lammhults som sedan starten 1990 sålts i över en miljon exemplar är förmodligen den mest sålda möbeln inom offentlig miljö-sektorn. Andra storsäljare är Flexi-hyllan från Horreds, pinnstolen Åland från Carl Malmsten, kontorsstolar från Kinnarps och RH-stolen.

Men om vi bortser från Ikea, som tillverkar en och samma möbel hos olika fabriker runtom i världen, och håller oss till svenska industriprodukter så blir svaret förmodligen Fix-bordet från Träspecialen i Smålandsstenar.

Kanske ni aldrig hört talas om Fix-bordet? Då kan vi upplysa om att det tillverkats sedan 1934 i nära en och en halv miljon exemplar! Fortfarande tillverkar företaget 10-12.000 bord årligen, det handlar verkligen om en högst livskraftig produkt även om den kanske upplevs som väldigt anonym.

-Min farfar, David Johansson, startade tillverkningen av Fix-bordet 1934, när han övertog företaget Bröderna Johanssons Sängfabrik, berättar Bo Anders Johansson hos Träspecialen. Då var det den enda produkten. Tidigare hade man under 20-talet haft en ganska stor tillverkning av enkla turistsängar.

-Till en början skruvades benen fast vid underredet till masonitskivan med vingmuttrar, numera finns bordet med andra skivmaterial, bland annat boklaminat, och benen monteras med plastbeslag.

-Det stora uppsvinget kom på 1960-talet när bingohallar började byggas runtom i landet. Hela tiden har det funnits en god efterfrågan från framför allt kyrkor och församlingshem, från hotell, barer och uteserveringar i Sverige och Norge, tillägger Bo Anders.

1934 kostade ett Fix-bord ca 25 kr, idag ligger priset kring 600 kr beroende på orderstorlek och skivmaterial. Träspecialen har sedan många år en modern hemmöbelkollektion med betydande export och en omsättning i storleksordningen 150 miljoner kr. Antalet anställda uppgår till 85 personer.

148

DEL DEL3:1:1970–1990 1900-1945

NU KOMMER SAFE-PROJEKTET TILL HIGH POINT, USA!

I början av 80-talet går Nils-Arne Persson i pension, VD-posten hålls öppen under en kort period när Erik Elmstedt rycker in som ordförande när även den posten står vakant. Han är en erfaren industriman, pensionerad men verksam inom konsultgruppen Senior Service. I praktiken fungerar han som både ordförande och VD fram till dess styrelsen enas om vem som ska efterträda ”Nilla”.

Valet faller på Göran Bridgeman-Williams, exportchef hos Overman, en erkänt skicklig säljare med brett kontaktnät såväl i Europa som i USA och Canada.

Intresset för en framstöt på den amerikanska marknaden ökar nu bland SMI-medlemmarna och ett av de första projekt Göran BridgemanWilliams tar itu med är just att förbereda ett svenskt deltagande på mässan i High Point, som han känner väl.

Han arrangerar ett utställarmöte i Jönköping, som vi nämnt i ett tidigare sammanhang, där Robert Currey, inköpare och rådgivare vid ett stort möbeldistributionsföretag i Washington, är huvudtalare och inspirationskälla.

Den på sin tid mycket berömde reklammannen Sam Katz, en äkta

Den svenska informationsmontern på High Point i North Carolina - världens till ytan största möbelmässa - blev snabbt en effektiv mötesplats för amerikanska inköpare. SAFE-montern var nämligen placerad i den välbesökta hallen för internationella utställare i mässans hjärtpunkt, i den lilla stadens centrum. Anläggningen är permanent men går på sparlåga utom under en vecka i april och en vecka i oktober.

149

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

Göran Bridgeman-Williams, framgångsrik exportchef hos Overman i Tranås, efterträder Nilla Persson på VD-posten.

Hans stora kontaktyta på den internationella möbelmarknaden blir en stor tillgång för SMI under hans verksamma år och SAFEprojektet i High Point är ett uppmärksammat stöd för den svenska exportökningen på USA under 80-talet.

150

newyorkare, sedan många år bosatt i Malmö med Danmark och Sverige som sitt huvudsakliga arbetsfält, kopplas också in på ett tidigt stadium.

Det är han som uppfinner ordet SAFE, Swedish Association of Furniture Exporters, och som tar fram logotype, dekaler, kavajmärken, affischer och en slagkraftig programförklaring. Bra jobbat!

En studieresa till USA i samarbete med Sind och Exportrådet görs 1983 med Bob Currey som guide under en rundtur i Washington och med Göran Bridgeman-Williams som guide i High Point, där vi bland andra träffar den allsmäktige högste chefen, Mr Robert P. Gruenbergh.

Han välkomnar en svensk utställargrupp och hjälper till att finna en central placering för den svenska sektionen.

Inbjudningar till deltagande i denna satsning skickas ut till ett 40-tal exportintresserade medlemmar, vilket så småningom leder till att följande företag bestämmer sig för att vara med: Edsbyverken, Erik Franssons Fabriker, Mitab Möbelprodukter, Nelo Möbel, Scapa Inter, Scano, Skaraborgs Möbler, Sonett och Ulferts.

I oktober 1984 står smörgåsbordet på plats, en stilig svensk monter ritad av arkitekt Hans Ehrlin, fylld med nya möbler i genomtänkta grupperingar.

–Den här satsningen ligger rätt i tiden, säger Göran Bridgeman-Williams i en intervju i exporttidskriften Good News from Sweden, som naturligtvis noga redovisar projektet vid olika tillfällen.

–USA-exporten har ökat stadigt under flera år och det speglar ett växande intresse för vår typ av möbler. Här har vi faktiskt vår snabbast växande marknad. Mellan 1982 och 1983 ökar exporten av möbler till USA med 143 procent medan den sammanlagda exportökningen för olika marknader stannar på 30 procent.

–Förberedelserna har varit noggranna, berättar han vidare. Vi flaggade med olika jippon för High Point under vårens mässa i Köpenhamn, vilket blev både uppskattat och uppmärksammat av de många amerikanska inköpare som var där.

–Programförklaringen från SAFE-deltagarnas sida med löften om god servicenivå och noggrann kvalitetskontroll innebär en stark markering av det allvar och den målmedvetenhet som ligger bakom satsningen.

Det här är första steget, jag hoppas vi kan bygga upp samarbetet med de amerikanska inköparna under en rad kommande år.

Ja, riktigt så blir det förstås inte. 1986 är SAFE visserligen tillbaka i High Point med en något mindre grupp där Söderbergs, JK Glasdekor och Gustafsson Markaryd Möbel ingår. Men det har inträffat en rad omständigheter som sätter krokben för fortsättningen. Vad händer?

Ulferts meddelar redan under den tidigare mässan att företaget bytt

DEL DEL3:1:1970–1990 1900-1945

inte bara ägare utan även nationalitet. Den norska möbelkoncernen Ekornes, stor tillverkare av sängar, soffgrupper, snurrfåtöljer m m, har köpt Ulferts som från och med nu blir helt styrt från Oslo.

Något deltagande i 1986 års mässa blir det inte tal om för det nya företagets del. Därtill går Skaraborgs Möbler i konkurs i Sverige och försvinner ur SAFE-gruppen. Från Scapa meddelas att man ämnar reducera exportverksamheten till förmån för ökad aktivitet i Norden. Och Nelo ska inte vara med i framtidens High Point-satsningar eftersom man fått en jätteorder från Roche-Boubois, som har egen säljorganisation i USA...

I och med 1986 är det slut med just det USA-äventyret.

SMI har inlett en operation som kunde ha blivit mycket värdefull för deltagarna. Men som vi sagt tidigare, att doppa tån i vattnet är bara ett test. Man måste fortsätta längre ut för att få det resultat man är ute efter.

Så sker alltså inte här. Två års deltagande på en av världens största möbelmässor räcker inte för att man ska bli uppmärksammad på platsen.

Men visst, flera av deltagarna knyter värdefulla kontakter för framtiden, kontakter som var och en för sig kan ta vara på. Och exporten till USA ökar starkt i Sveriges statistik. 1985 ökar exporten totalt med 17 procent jämfört med året innan men på USA är siffran 58 procent!

Medvinden fortsätter. Men varför har de svenska företagen så svårt med uthålligheten i sina aktiviteter? Varför följer man inte upp det man startat i stället för att hela tiden kasta sig över nya marknader? Handlar det om underkapitalisering, brist på riskvilligt kapital?

Svaret är förmodligen ja på den sista frågan.

Erik Elmstedt, välkänd och erfaren industriman, på 80-talet pensionerad från Industriförbundet, rycker in som SMI-ordförande i samband med VD-skiftet efter Nils-Arne Persson. En diplomatisk och lyhörd man med stor förmåga att ena stridande intressen. Han utarbetar en långsiktig strategi för SMI:s fortsatta arbete, som läggs fram vid en förbundsstämma och får ett positivt mottagande. I vilken omfattning efterföljande ordförande och VD tillämpar Erik Elmstedts förslag och visioner är tveksamt men några goda råd inhämtas förhoppningsvis.

Ur SMI-arkivet, foto: Bo Lindh

TREFFPUNKT SCHWEDEN PÅ ORGATECHNIK, KÖLN

Företag som vänder sig till sektorn som vi numera även i Sverige benämner ”contract market” hittar inte riktigt sin idealpublik på Internationale Möbelmesse, Köln, som äger rum i januari. Denna stora mässa fungerar bäst på hemmöbelsidan.

Men under slutet av 70-talet börjar Orgatechnik i Köln, som etableras 1976, låta tala om sig. Här handlar det visserligen mest om att visa nya kontorsmaskiner men ett par hallar ägnas åt kontorsmöbler och designmöbler för offentlig miljö.

Ryktet sprider sig till Sverige. Vi får höra att det går bra för de tyska och internationella kontorsmöbelföretag som ställer ut och i slutet på 70talet föreslår Gunnar Klaesson, VD för Klaessons i Fjugesta, att SMI ska undersöka möjligheterna att ställa ut. Styrelsen beslutar göra en sondering på platsen och uppdrar åt Gunnar Klaesson, nye ombudsmannen 151

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

1980 ställer ett 20-tal svenska utställare upp i SMI:s monter på den viktiga tyska kontorsmöbelmässan Orgatechnik i Köln, numera Orgatec. Själva monterutformningen är spektakulär och den svenska närvaron i Halle 13 blir starkt uppmärksammad.

Montern har utformats av Innovators utställningsarkitekter och inrymmer snedställda podier och ett ramverk av rödlackerade stålrörskonstruktioner som sannerligen drar blickarna till sig.

Foto: Rolf Salomonsson

Den öppna, originellt utformade presentationen av den svenska montern med möbler och textilier sida vid sida skiljer sig påtagligt från omgivande montrar som ofta är slutna för insyn och bevakade av en receptionist vid respektive entréparti. Ett nytt grepp som säkert bidrar till framgången.

Foto: Rolf Salomonsson

152

DEL DEL3: 1:1970–1990 1900-1945

Björn Albihn och Bertil Arwidson att besöka mässan 1978 för att sedan rapportera till styrelsen.

OK, sondering görs, kontakt tas med de ansvariga cheferna för mässan och intrycken blir positiva. SMI ska vara med 1980. Exportrådets Charlotta Malm ställer upp med bidrag till kostnaden för pressvisning och paneldebatt. Styrelsen ger klartecken och en mässkommitté med Nilla Persson som ordförande bildas för att driva projektet. I praktiken blir det förstås den förträfflige Björn Albihn som styr verksamheten i egenskap av mässkommissarie.

Uppdraget att vara mässarkitekt går till Innovators arkitektkontor som ritar en spektakulär öppen monter på 716 kvm med ett ramverk i en spännande metallkonstruktion, som lackas klarröd.

Uppmärksamhetsvärdet är stort, montern blir välbesökt, trängseln är stor och utställarna nöjda. Ambassadören i Bonn, Hans Eckerberg, med medarbetare bjuds in att besöka svenskarna under öppningsdagen, vilket blir mycket uppskattat.

I Halle 13 samsas Akuma, Albin i Hyssna, Herbert Andersson, J O Carlsson, Gemla, Lammhults, NKR Miljö, Per Rydén, Skandi-Form, Ateljé Lyktan, Marks-Pelle Vävare, Borås Cotton Studio, Kinnasand, Bogesunds Väveri, Curt Enström, Gustavsberg, Vemo Industri och Zero.

Den internationella marknadsföringen uppdras åt Toby E Rodes i Basel att ombesörja. Han är PR-konsult för ett antal stora europeiska möbel- och textilföretag men också medarbetare i designtidskriften ”md”.

Han hjälper oss att få fram tusentals viktiga adresser samt att arrangera en paneldebatt under rubriken ”Trends in der Schwedischen ObjektEinrichtung”. Han är uppväxt i USA och kom till Europa tillsammans med Marshall-hjälpen och har ingen svårighet att agera moderator och att snabbväxla mellan tyska och engelska.

Panelen består av professor Ulf Hård af Segerstad, professor Carl Christiansson, SIR, Bengt Gilbert, Kinnasand, Bengt Fitger, Ateljé Lyktan och Lars Waldenström, NKR. Mässdeltagandet blir som helhet en framgång för den svenska gruppen och fortsättning följer l982 när Sverige åter är på plats i Halle 13 fast med något färre deltagare. Även den gången blir resultatet lyckat..

Men sedan sjunker intresset att vara med i en gemensam sektion.

Lammhult vill köra sitt eget race med Lustrum/Zero. Albin i Hyssna ställer ut för sig själv i en annan hall liksom Herbert Andersson och några textilföretag. Vi vet egentligen inte varför det blir så, kan bara konstatera faktum.

Orgatechnik byter namn till Orgatec i mitten på 80-talet, andelen moderna kontorsmöbler växer och svenska utställare fortsätter att vara

Ombudsman Björn Albihn är sammanhållande kraft och mässkommissarie för den svenska sektionen på Orgatechnik. Han har goda kontakter inom SMI:s medlemskår och blir snabbt uppskattad för sin talang att lösa problem med hallinspektörer, speditörer och elektriker i Köln, London, Birmingham, Paris, Oslo och Köpenhamn. Mr Fix It, så kan man sammanfatta en mässkommissaries roll under det stundtals hektiska och kaotiska in- och utflyttningsskedet. En roll som Björn Albihn klarar med glans.

153

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

med. Men de är var för sig och utspridda i olika hallar. Kinnarp, Lammhult, Gärsnäs, Klaessons, Källemo, Swedese, Materia, Lustrum, SkandiForm och Albin i Hyssna – ja, det är många kända exportföretag som spänner musklerna i den internationella trängseln bland konkurrenter som Steelcase, Haworth, Poul Schröder, Vitra och massor av andra storheter Ytterst är det naturligtvis alltid de enskilda företagen som själva bestämmer. Vill man agera på egen hand ska man självfallet göra det. SMI varken kan eller vill styra de enskilda företagarna. Men personligen kan vi inte låta bli att tro på värdet av samarbete om man vill nå största möjliga uppmärksamhet.

Danskar, italienare och spanjorer fortsätter att bygga påkostade och profilerade sektioner.

ROSENBAD I NY SKÖN SKEPNAD

Invigningen av Rosenbad ägnas ett tiosidigt reportage i Interiör med sköna bilder som PeO Eriksson svarar för. Hela projektet är en stor händelse i den svenska möbelvärlden och många ledande möbeltillverkare är med som leverantörer till regeringspalatset.

154

Inredningen av det nya regeringspalatset Rosenbad i en av de allra vackraste delarna av Stockholms city är en stor händelse för den del av möbelindustrin som vänder sig till den offentliga miljön.

1982 är allt klart för invigning. SMI:s exporttidning Interiör är naturligtvis på plats tillsammans med fotograf PeO Eriksson, vars vackra bilder senare på året publiceras på tidningens omslag samt på sex sidor i inlaga.

Tengboms arkitektkontor har svarat för en förnämlig prestation. Hela det gamla palatset förvandlas till en modernt fungerande arbetsplats för statsministern, stadsråden och justitiedepartementet. Totalt finns här 330 arbetsstationer, en internationell konferensdel, konferensrum i olika storlekar samt en trivsam matsal i de lokaler som tidigare hyste restaurang Rosenbad.

Hela huset präglas av en kombination av gammaldags charm och modern effektivitet. Ljus färgskala i milda aprikosfärger möter toner av ljusgrått och rött, allt samverkar till en ljus och vacker atmosfär. Äran för denna varma, vänliga och ytterst representativa förnyelse tillkommer Svante Tengbom, Michel Vogt, Kurt Walles, alla SAR, samt Olle Almgren och Carita Kull, arkitekter SIR De möbler och inredningsdetaljer som valts ut möter givetvis högt ställda krav på materialval, design och utförande. Som exempel kan vi nämna stolar från Lammhults, formgivna av Lindau & Lindekrantz, Ollesoffor från Klaessons, ritade av Olle Andersson, fåtöljer och soffor från Per Rydén, design Lennart Janson, regeringens stora konferensbord från Klaessons, design Tengboms arkitektkontor, omgivet av stolar, ritade av Jack Ränge, en fåtöljserie, formgiven av Björn Hultén och en soffgrupp

DEL DEL3:1:1970–1990 1900-1945

från Collection Källemo, design Knud Färch.

Bruno Mathsson representeras av ett stort antal stolar och bord från Dux, respektive Mathsson International, Carl Malmstens klassiker återfinns i en stilig liten matsal, Norells finns representerad av soffor och fåtöljer, som formgivits av Arne Norell, Ehrlins av bord som ritats av Hans Ehrlin. I restaurangdelen står Gemla-stolar. NKR, Kinnarps och J O Carlsson delar på kontorsinredningen, Senab och MFB Miljö är också med här.

Allt som allt: Lysande propaganda för svenskt arkitekt- och inredningskunnande.

Nu är det dags att presentera ett av de ledande svenska storföretagen i helfigur. Vi hälsar på hos Dux i Trelleborg.

Här fattas beslut om Sveriges framtid...ja, detta är regeringens sammanträdesrum med bord och stolar från Klaessons i Fjugesta.

Tengboms arkitektkontor har ritat bordet, stolarna är den välkända KS 251, ritad av Jack Ränge. Till höger ser vi en av matsalarna, inredd med klassiker från Carl Malmsten. Svensk möbelkultur speglas synnerligen väl av det tengbomska urvalet i denna förnämliga byggnad.

155

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

DUX HAR SIN EGEN STORY OF SUCCESS

I slutet av 60-talet inleder S-design, arkitektteamet Alvar Svensson & Yngvar Sandström, sitt mångåriga, internationellt framgångsrika samarbete genom att för Dux och Bra Bohag-gruppen utveckla en snurrfätölj med gjutet, synligt skal i ABS-plast i fem färger.

Under 70-talet inleds ett långvarigt samarbete med Bruno Mathsson, något som ytterligare ger fart åt företagets dramatiska expansion för årtionden framåt. Dux bygger vidare på sitt fina varumärke med imponerande konsekvens.

Just detta är mycket ovanligt i en bransch som är egendomligt anonym just i sammanhanget märkesvaror.

–Dux är det enda av möbelindustrins varumärken som svenska folket i gemen känner till, fast de tror förstås att det är det gamla radiomärket vi talar om, brukade Eric Ljung skämtsamt påpeka när profilering diskuterades.

Detta mystiska förhållande att kunden i möbelbutiker sällan vet vem som tillverkat den möbel han eller hon tänkt köpa, det är något som skiljer möbelbranschen från snart sagt alla andra branscher.

Har någon köpt en bil utan att veta vad den har för märke? Radio?

TV? Livsmedel? Kläder? Vi återkommer till ämnet i samband med introduktionen av FUM-projektet och Möbelfakta.

Så här börjar sagan om Dux, denna mångfacetterade koncern.

Madrassfabriken Dux i Malmö startas 1926 av chokladfabrikör A E Ljung. Idén till spiralmadrassen har han fått två år tidigare på resa i USA, där han imponerats av hotellens sängstandard. 1931 blir Dux licenstagare till det tyska spiralsystemet Epeda. Principen med ändlöst sammanflätade spiraler är fortfarande densamma.

1935 börjar Dux leverera alla soffor, fåtöljer och sovvagnsmadrasser till SJ och 1936 är det dags för den första stora hotellordern på madrasser.

Beställare är ingen mindre än prestigefyllda Grand Hotel i Stockholm.

Fina referensobjekt redan tidigt, alltså.

1941 konstruerar Dux den första ram-madrassen. Efter samma princip tillverkas fortfarande nästan alla madrasser i Skandinavien.

1943, mitt under andra världskriget, tillverkar Dux den första monteringsbara vilfåtöljen, som heter Tula och säljs via KF. Det här blir upptakten till produktion av soffor och fåtöljer i stor skala och man inleder samarbete med unga, moderna arkitekter som Elias Svedberg, Erik Wörts, Ilmari Tapiovaara m fl.

Så är vi framme vid 1948. Då startas tillverkning av skumgummi i blygsam skala. Men när Dux-ägda Frosta Gummifabrik tjugo år senare säljs till Bonniers, är den ledande i Skandinavien under namnet Cirrus!

156

DEL DEL3:1:1970–1990 1900-1945

Dux annons- och affischkampanj med apan i Bruno Mathssons fåtölj var det ingen som kunde undgå.

Ur Dux-arkivet

157

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

Spider från Dux, design Kenneth Bergendahl, är en tidlöst modern vilfåtölj från 70-talets senare hälft.

Finns att köpa hos Duxianabutikerna men också hos andra återförsäljare.

Ur Dux-arkivet

1950 startas madrassfabrik i dåvarande Belgiska Kongo och den sysselsätter under 60-talet flera hundra personer.

1951 överlåter A E Ljung rörelsen på sin son, Eric Ljung, och samma år etablerar man sig i USA med fabriker i San Francisco och Virginia. Nu tillverkas möbler under femtiotalet på licens i olika länder. Mest kända licenstagare är Fritz Hansen i Danmark, Hemmers i Tyskland, Artifort i Holland och Asko i Finland. Avtalen upphör successivt i och med att Dux börjar exportera sina svensktillverkade produkter.

Dux presenterar således vid sidan av sina berömda sängar under årtionden från 50-talet och framåt en rad fina sittmöbelprogram, bland annat med hjälp av formgivaren Alf Svensson, som på H55 visar det första TV-rummet med flyttbara fåtöljer. Han ritar även den lätta fåtöljen Kontur, en av 50-talets mest långlivade modeller.

–En föregångare till de flesta av dagens fåtöljer, anser nuvarande koncernchefen för Dux, Claes Ljung, som leder företaget sedan 1983.

FABRIKSÄGDA BUTIKER OROAR MÅNGA

Namnet Bra Bohag tas redan 1956 när Dux inleder en motoffensiv mot de svenska möbelhandlarnas olika kedjor genom att skapa en samlad kollektion med produkter från flera möbel- och textilfabriker. 1962 öppnas 158

DEL DEL3:1:1970–1990 1900-1945

en permanent utställning i Malmö dit allmänheten är välkommen.

Hos möbelhandlarna väcker detta oro i leden. Man blir bekymrad av att producenter vill integrera i handelsledet, även om man informeras om att utställningen i första hand är avsedd att öka exporten.

Dock är grupperingen ganska löslig, flera av deltagarna hoppar av redan 1962. Kvar finns Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors, Eilas, Ljungs Industrier, E Tingströms Möbelfabrik och Hugo Troeds Industrier. Man är utsatt för en viss press från handelns sida men kämpar på och 1966 fusioneras företagen i Bra Bohag-gruppen.

Några år senare är de helägda Dux-företag under Eric Ljungs ledarskap som VD. Vi är framme vid 70-talet. Man har skaffat sig fabriker även i Tyskland och Frankrike samt startat Dux of Sweden-butiker i Paris, Berlin och några andra tyska städer. I Sverige finns samtidigt Bra Bohagsortimentet hos 300 möbelhandlare.

Den tydliga inriktningen på den internationella marknaden har vi berört tidigare. 1977 startas Dux Interiors, Inc. i New York, under ledarskap av Erics son Claes, som 1983 övertar ledarskapet för hela koncernen.

–Under slutet av 60-talet inleds kontakter mellan Dux och Mathsson International, berättar Claes Ljung när vi träffar honom på huvudkontoret i Trelleborg sommaren 2004.

–Dessa kontakter blir från och med 1967 början på ett fruktbart och långvarigt samarbete med Bruno Mathsson som fortsätter att producera nya berömda produkter under hela 70-talet. Nu kommer Karin (1969), Jetson (1967) och bordet Superellipsen (1963) att tillverkas i stora serier och bli kända storheter både för svenska folket och ute på det internationella fältet.

–Även i dagens Duxiana-butiker, en franchisingkedja world-wide som nu finns i 120 länder, säljs Mathsson-möbler som komplement till de olika sängprogrammen. Den första Duxiana-butiken startades i Malmö 1987 och kedjan växer stadigt, slutar Claes Ljung och tillägger: –Idag är det butikskedjan som är den ekonomiskt dominerande delen av verksamheten, inte tillverkningen av de enskilda möblerna.

–Fast kärnan i begreppet Dux är och förblir förstås den sängkvalitet och den tradition av tillverkningskunnande som vi representerar på det här området. Där ligger styrkan i vårt varumärke som byggts upp under ett halvt århundrade.

Precis som Bra Bohag-konceptet på sin tid möts Duxiana av konkurrenterna inom handeln med en viss portion negativism. Det känns inte bra att tillverkarledet vill bygga egna återförsäljarnät, tycker många. Men nu finns kedjan där, den går bra och konkurrenterna har lärt sig att acceptera verkligheten med Duxiana likaväl som med Ikea.

159

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

OVERMAN LANSERAR PLAST SOM MÖBELMATERIAL

När vi har nämnt Bonniers och Cirrus kan det vara på sin plats att ge en snabb presentation av ett annat företag med stark egen profil som expanderar stort under 70- och 80-talen. Overman i Tranås, på sin tid den ledande tillverkaren av plaststolar och stoppmöbler med plaststommar Plast är ett nytt och ganska oprövat material i möbelvärlden. Plötsligt får vi en svensk tillverkare som med avancerad teknisk utrustning börjar serietillverka gjutna plaststolar i en hastighet som man tidigare inte sett maken till i vår del av världen.

Det är Overman i Tranås, ägt av Bonnier-koncernen, styrt av en energisk och målmedveten VD, Karl-Erik Klote, som bygger upp en högindustriell tillverkning av plaststolar och andra möbler i långa serier.

Han bygger också en marknadsorganisation med få motsvarigheter i Sverige. Vid sin sida har han Göran Bridgeman-Williams, som vi senare kommer att stöta på som VD för Sveriges Möbelindustriförbund under en period på 80-talet. Göran fungerar som marknadschef eller kanske i första hand exportchef. Exporten är viktig redan från början, all tillverkning och distribution sker med volymtänkande i varje detalj. Det är affärsidén i kärnfull sammanfattning.

-Affärsidén kan också sammanfattas med orden att Overmans nya fabrik i Tranås 1958 får en driftig chef, Carl-Erik Klote, som fungerar som envåldshärskare, säger Göran Bridgeman-Williams med ett skratt.

-På gott och ont, tillägger han.

–Men det innebar i alla fall att vi fick väldigt korta beslutsvägar. Och eftersom Carl-Erik Klotes målsättning med fabriken var att producera plastprodukter i stora serier fick vi naturligtvis starka signaler om att sälja i stora volymer med speciell inriktning på export.

–För att börja från början så köpte Bonnier-koncernen en fabrik av Dux för tillverkning av skumgummi i Tranås redan på 50-talet. Den hette Cirrus och man hade patent på en metod att tillverka skumgummi av latex. Men prisutvecklingen på latex blev ett problem. Då köpte Bonniers Nordiska Gummifabriks AB Overman i Sundbyberg där man framför allt tillverkade gasmasker åt försvaret. Men man hade också utvecklat en egen metod för tillverkning av skumplast, d v s polyester som sedan ledde till att man kunde tillverka polyeter.

–Carl-Erik Klote var vid den här tiden utbildad ingenjör men verksam som inköpschef på NK:s verkstäder i Nyköping. Ryktet om att han var en kompetent och duktig person hade nått Albert Bonniers öron. När den nya fabriken byggdes i Tranås blev Carl-Erik dess VD. -Själv var jag på 50-talet säljledare på Cirrus men fabriken brann ner och jag antog ett erbjudande att ha motsvarande jobb på Bejra i Tibro 160

DEL DEL3:1:1970–1990 1900-1945

med Beyron Andersson som chef, berättar Göran Bridgeman-Williams.

–När Cirrus byggts upp igen efter ett par år valde jag att gå tillbaka till min förra befattning. Men Carl-Erik kom emellan med ”an offer you can´t resist”. Jag blev i stället försäljningschef för Overman AB som företaget nu döpts om till.

-Från allra första början var det hela inte så märkvärdigt. Vi fun gerade som underleverantörer av stativ och stommar till olika stoppmöbler åt Bröderna Andersson, Ulferts m fl förutom den egna tillverkningen av skumplastmadrasser, -Någon egen möbelprofil hade vi inte förrän vi började licenstillverka Robin Day-stolen i ett par varianter. Den ägdes av Hille i England som först kontaktade Eric Ljung på Dux men han tackade nej med hänvisning att den inte passade in i Dux upper-end-of-the-market-kollektion.

-Då gick bollen över till oss och vi gjorde tusentals Robin Day-stolar, man ser dem än i dag här och var. Det låga priset skapade massförsäljning. Vi tog om jag minns rätt 39 kr per stol inklusive stativ!

-Verktyget för tillverkning av dessa stolar var enormt, det vägde flera ton och hyrdes för en avgränsad period för att sedan skickas vidare till

Bonnierägda fabriken Overman i Tranås hade mycket stora framgångar på den sveska marknaden men framförallt på den internationella. Medeveten marknadsföring, storserietänkande och satsning på avancerad teknisk produktion gav företaget världsrykte. Här fanns både stoppmöbler och Robin Day-stolar som tillverkades med en hastighet av en stol i minuten.

161

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

något annat land. Med detta verktyg kunde vi tillverka en stol i minuten och då blev kravet på volymförsäljning en självklar följd.

-Export var en lika självklar förutsättning, åtminstone under 70-talet. Framför allt hade vi stora framgångar med export av stoppmöbler till USA och Canada.Sedan övergick tillverkningen mer och mer till att ske i dotterbolagsform i t ex Tyskland, Polen och USA, vilket innebar minskade exportsiffror men framför allt minskade kostnader för frakter och lagerhållning. Att tillverka i Sverige blev successivt allt dyrare. De konstaterade vi redan då.

-När Overman var som störst hade vi drygt 300 anställda i Tranås och omsättningen låg på hundratals miljoner kronor. Jag kan tillägga att vi även utvecklade egna modeller, de flesta ritade av Svante Schöholm, en ung formgivare som var anställd på Overman. Tusentals stolar för idrottsplatser och simhallar är resultatet av hans kunnande.

-Att vara med på de stora möbelmässorna var en nödvändig förutsättning. Vår egen säljstab innehöll många duktiga säljare som sedan skapat sig framgångar i andra företag. Jag kan nämna Bengt Bergman, som blev VD för Mitab, Per-Åke Persson som knöts till Scapa som exportsäljare med placering i USA och Storbritannien, Lennart Dahlström som efter att ha varit chef för Overman i Tyskland nu övergått till att vara internationell affärsman på hög nivå. Åke Lindén övertog Möbelteam i Vetlanda och drev detta företag framgångsrikt under årtionden. Det var som helhet ett starkt gäng som höll försäljningen uppe.

-Försäljning skedde i princip endast containervis och vi byggde upp ett starkt återförsäljarnät runtom i Europa och USA. Vi hade bland annat ett mycket fint samarbete med SMI när det gällde att få en bra placering av våra montrar t ex på mässorna i Köpenhamn och Köln.

-SMI arrangerade många fina svenska sektioner på de stora mässorna under 70- och 80-talen, det tror jag att hela branschen fick god nytta av, slutar Göran Bridgeman-Williams.

VAD BETYDER IKEA FÖR UTVECKLINGEN?

Nu vill vi påminna om en annan faktor som starkt driver på utvecklingen: Ikea-effekten!

Ikeas enorma tillväxt har på olika sätt under årtionden tillfört den svenska marknaden en enorm energi. Dels genom att företaget lägger stora beställningar hos flera svenska möbelindustrier. Dels genom att Ikea inspirerar andra att utveckla konkurrerande kollektioner inom lågprissortimentet medan åter andra väljer att lägga sig i kvalitets- och prislägen ett eller flera snäpp däröver.

162

DEL DEL3:1:1970–1990 1900-1945

Men för att överhuvudtaget kunna profilera sig måste nu de svenska tillverkarna – oavsett vilket segment av marknaden man befinner sig inom – anlita skickliga formgivare innan man visar upp sina nyheter på mässor.

Insikten om detta är påtagligt tydligare än under tidigare perioder.

Så vill vi beskriva effekten av såväl ungdomsrevolutinen som Ikeasyndromet i det svenska möbellandskapet.

Samtidigt är det kanske på sin plats att även inom lågprissegmentet beröra tidens mode på hemmöbelsidan.

Allt som dyker upp är inte bra, mycket är riktigt trist och dåligt, måste vi tillstå. Det gäller även utbudet inom kategorin ungdomsmöbler.

I många artiklar och böcker från den här tiden möter vi kommentarer om smakförsämring och skräpkultur. De engelska TV-serierna och deras nostalgiska signaler har vi redan nämnt. Det finns även kritiker som av andra skäl förfasar sig över det utbud som dominerar i 70-talets möbelaffärer.

FURUVÅGEN PÅ 70-TALET

Vi står också mitt uppe i ett fenomen som brukar kallas för furuvågen.

Plötsligt blir det modernt åtminstone i mellersta och norra Europa med rustika, massiva furumöbler som ofta placeras i rum med furupaneler och furutak och furugolv... I fritidshus, ja, men också i villor och till och med lägenheter i hyreshus. Rustikt är ordet. Bastubad är ofrånkomliga associationer.

Det räcker kanske med att säga orange, brunt, illgrönt, murrigt, bredrandigt och klumpigt för att vi alla för vår inre syn ska skymta interiörer som under några år syns i utbudet runtom i möbelhandeln och i de svenska hemmen.

Furuvågen, som förmodligen börjar på möbelmässan i Herning på Jylland, leder till att många nordiska tillverkare snabbt hakar på. I Sverige får vi under 70-talet ett stort antal tillverkare som presenterar kompletta kollektioner av massiv furu.

En hel del av det som tillverkas är förvisso klumpigt och fult.

Men det finns också en kvalitetslinje av fräscha och vackra furumöbler, som representeras av t ex Swedese, Waggeryds, Futura i Tibro, Nordmöbelgruppen med Franssons i Tenhult, Svenska Sonett, Tenhult, Nybrofabriken, Fröseke, Broby Möbel, Sunne och Furusnickarn i Lövånger.

Här och hos flera andra utvecklas moderna, intressanta och mångsidigt användbara furuserier som har framgångar både på hemmamarkna163

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

Furuvågen på 70-talet var ett ganska kortvarigt fenomen som tog sig många egenartade uttryck i den nordiska exportvågen mot kontinenten. Många hakade på när efterfrågan var som störst för att sedan snabbt försvinna när intresset dalade. Men furumöbler från de verkliga specialisterna inom den här sektorn håller sig naturligtvis kvar på sin nisch även när rushen upphört. En viss efterfrågan på möbler i furu finns både före och efter furuvågen.

Här ett exempel på en fin furuserie från Nordmöbel-gruppen, tillverkad av Broby Möbel.

Foto: Rolf Salomonsson

164

den och på exporten, framför allt i Tyskland. Soffor, fåtöljer, bord, stolar, hyllsystem, sängar – allt finns i furu.

Dessa specialister klarar sig även långt efter det att furumodet ebbat ut. Dels finns hela tiden en viss marknad för just furumöbler, dels klarar företagen att utveckla nya kollektioner i andra material.

Detta om furuvågen. Nu några ord om skilda-världar-situationen ifråga om synen på vilka möbler som säljs till olika kategorier av möbelköpare Vid sidan av alla trendmedvetna, modekänsliga möbeltillverkare finns nämligen ytterligare en kategori, en som nästan inte påverkas alls av tidens strömningar.

Inom hemmöbelsektorn ryms även ett ganska stort segment som har ett närmast statiskt förhållningssätt i relationen tillverkare-återförsäljarekunder. Vi talar om ett anonymt sortiment av standardmöbler som kanske inte är aktivt fula men ändå trista och charmlösa. Årtionde efter årtionde gör många tillverkare ungefär samma opersonliga och vardagliga produkter, levererar dem till samma handlare som man brukar sälja till och de i sin tur når en kundkategori som inte efterfrågar designmöbler eller andra nymodigheter. Det är inte så noga vilka stolar och bord man köper, man bryr sig inte.

DEL DEL3:1:1970–1990 1900-1945

Detta sagt utan arrogans eller nedlåtenhet. Alla människor är helt enkelt inte lika intresserade av möbler. För många är möbler bara bruksföremål som man måste ha men knappast funderar över.

Det ligger ingenting omoraliskt i detta. De företag som befinner sig i den här kategorin nöjer sig förmodligen med att gneta på inom ramen för sin kompetens, de varken vill eller kan riskera inkomstbortfall på spektakulära experiment.

I stället för att förfasa oss kan vi helt enkelt konstatera att det finns även på möbelområdet många vitt skilda nivåer av intresse och kunskap.

Vi rör oss alla i skilda världar, här som på så många andra områden.

Arkitekter och fabrikanter brukar i samtidens debatter – många av dessa äger rum i samband med möbelmässan i Stockholm – lägga skulden för utvecklingen på möbelhandlarna och/eller på TV, som av branschens kritiker anses fördummande och smakförsämrande. Mer sällan pekar man finger åt slutkunderna, de som verkligen köper dessa kritiserade möbler.

Dessa personer är å andra sidan inte med på debatterna och bryr sig föga om vad tyckarmaffian anser. De är på det hela taget lyckligt ovetande om att problem existerar när det gäller vilka möbler folk köper i sina butiker.

Efter debattens knivkastning och receptutdelning går de medverkande och deras åhörare var och en till sitt, nöjda med sina insatser. Och livet går vidare precis som förut. Så småningom ändrar sig modet och smakpoliserna får ägna sig åt nya debattämnen.

Hur var det Shakespeare sa – much adoe about nothing?

Snabba förändringar av verkligheten ska man som regel inte förvänta sig. Däremot kan vi, när vi betraktar den svenska marknaden under hela det gångna århundradet, följa en långsam men tydlig utveckling till det bättre inom alla kategorier av möbler och inredning. Med bättre menar vi välstuderade möbler, moderna, lätta och mer flexibla möbler till överkomliga priser.

Den svenska möbelmässans utveckling är en bra bekräftelse på detta påstående – här speglas just en successiv breddning mot ökat intresse för estetik och modernism. Det gäller både de ledande designföretagen med spetskompetens och de företag som befinner sig i det mer anonyma volymsegmentet.

Vid jämförelse med utländska motsvarigheter står sig Stockholm Furniture Fair under senare delen av 1900-talet och inledningen av 2000talet utomordentligt väl – här finns hög genomsnittskvalitet, hög ambitionsnivå, hög klass på de enskilda montrarna, ytterst få smaklösheter och fadäser.

165

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

Denna insikt blir successivt allt sannare för oss som följt mässans utveckling under årtionden och samtidigt besökt internationella mässor i Europa och USA. En intressant fråga är förstås: Vad är det då som driver den utveckling som vi här beskrivit mot modernism, lätthet, flexibilitet, funktionalism och ökat materialkunnande? Är det mässverksamheten som sådan som under årtionden skärper konkurrensen mellan producenterna och därmed leder till stigande intresse för formgivning och produktutveckling? Är det mässor och därmed följande marknadsföring som är själva motorn?

Det kanske är en tanke som mässarrangörerna gärna skriver under på. Det är en del av svaret men det finns fler faktorer att peka på. En viktig sådan är förstås den ökande svenska levnadsstandarden under 60-.

70- och 80-talen. Även om den snabba lönetillväxten till viss del är en illusion eftersom ökningen äts upp av inflationen. Men detta är inte lika uppenbart medan det pågår som det är nu i efterhand. Penningflödet leder i vart fall till växande handel, möbelförsäljningen ökar till branschens glädje.

Den positiva utvecklingen kan också kopplas till ökande kunskaper hos den möbelköpande allmänheten, kunskaper som till stor del bygger på den information man får via fackpress och dagspress som bevakar nyheterna på marknaden.

Hursomhelst möter vi under den här perioden en tydlig vilja hos de olika aktörerna på marknaden att bli bättre.

Hela tiden hårdnar konkurrensen både på den svenska och på den internationella marknaden.

Ingen tillverkare som vill nå ut på exportmarknaden kan slå sig till ro och luta sig mot tidigare framgångar. Därmed är vi tillbaka vid mässornas betydelse för utvecklingen.

Ständig produktutveckling är vad som krävs, den insikten sprider sig.

Det gäller att bli bättre i branschens alla led, annars blir vi omkörda av utvecklingen. Det är en bister sanning som står sig än i denna dag, eller hur?

Dock saknas inte varnande röster inför tidens nyhetsjakt.

Det finns risker för att branschen hamnar i ett överdrivet producerande av nyheter. Ibland är det bara fråga om meningslösa variationer, nyheter som i själva verket är återvändsgränder, påpekar kunniga bedömare som Ulf Hård af Segerstad, SvD, och Erik Berglund, Möbelinstitutet.

I stället bör svensk industri lugnt och metodiskt satsa på medveten produktutveckling där vi tar tillvara den samlade erfarenhet som finns 166

DEL DEL3:1:1970–1990 1900-1945

inom vår kultur, inom de egna företagen. Att bygga vidare på det som är bra, förfina det som vi anser kan bli bättre, däri ligger styrkan och överlevnadsfaktorn för framtidens svenska möbelindustrier, menar de.

Liknande tankar är förresten den kände designgurun Terence Conran, inne på i en artikel i DN den 20 september 2004.

Sir Terence, ja, han är numera adlad, har sedan 50-talet följt utvecklingen inom den svenska möbelbranschen med fokus på lifestyle-sortimentet. 1964 startar han möbelkedjan Habitat, som bygger på ett svenskt och danskt möbelsortiment. I dag ägs Habitat av Ikea, Terence Conran är framför allt verksam som internationell inredare av stjärnkrogar.

Han ger intervjun i samband med Londons årliga designshow ”100% Design” samt invigningen av utställningen ”Designed in Sweden” med drygt 70 svenska formgivare.

Rubriken lyder: ”Conran vill se mer av det unika” och i texten heter det bland annat så här: ”Svensk design är tillbaka i världsklass. Men på kuppen riskerar den kanske att tappa lite av sin nordiska identitet. Jag hatar tanken på en värld där samma märken finns överallt, där det inte längre finns utrymme för eller efterfrågan på det unika, det för platsen specifika.”

I artikeln berättar han om att svenska formgivare hade ett enormt inflytande inom den internationella designvärlden under 50- och 60-talet. Men sedan blev det lite tystare, konstaterar han, och menar att de kanske slog sig till ro och förlorade energin att göra någon nytt och annorlunda.

Nu verkar det ha hänt något, nu vill man bryta lite med den nordiska traditionen.

När han talar om världsklass är han inte odelat positiv, påpekar artikelförfattaren Tove Nandorf, DN:s korrespondent i London. ”Han visar också en viss sorg över att det där som doftar tallskog och påminner om de vidsträckta svenska skogarna ofta har ersatts av stål och krom, plast, glas och nya produktionstekniker.

Terence Conran är över huvud taget kluven till den famösa globaliseringen, medger han.”

Innan vi lämnar dessa djupsinniga resonemang om vad som påverkat utvecklingen mot dagens moderna svenska möbelindustri hinner vi bjuda på en annan läsefrukt som i viss mån belyser samma problematik med tonvikt på hur snabbt förändringar sker i vår tid: ”Framtiden rusar emot oss med kraften av ett expresståg!”

Det konstaterar Alvin Toffler, amerikansk samhällskritiker i sin bok ”Future Chock” som kom i New York 1970 och på svenska 1971. Boken är en varning om det hot som alltför snabb förändring kan innebära. Den 167

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

vimlar av tankar om vart vi är på väg och varför och ställer samtidigt frågor om vad vi kan göra för att åstadkomma en mjuklandning i en framtida, sund värld.

Nu gör vi en halvhalt, som det heter på ryttarspråket, och lämnar de existensiella frågornas tunna luft för att stiga ner i den mer prosaiska verkligheten på SMI:s kansli.

VAD HÄNDER PÅ SMI-KANSLIET?

Låt oss rikta blickarna mot SMI och dess ledning. Vad gör man här när utvecklingens hjul snurrar på högvarv?

En bra fråga. Styrelsen för SMI och kansliet på Grevgatan 5 representerar evolution, inte revolution. Här möter vi väl konservatism och möjligen försiktig förnyelse, knappast ungdom och snabba ryck? Ja, vad händer här uppe på Östermalm i Stockholm under början på 70-talet?

Vad sker inom möbelindustrins och möbelhandlarnas organisationer? Följer man utvecklingen från åskådarplats eller deltar man aktivt i den? Man kan väl knappast sägas leda den?

Nej, naturligtvis inte. Här handlar det närmast om skilda världar, kan man tycka. Men hur märkligt det än kan låta så kompletterar de båda världarna varandra överraskande väl.

Vi börjar med att hälsa på hos SMI i högkvarteret på Grevgatan 5, på andra våningen i det så kallade Trähuset, som inte alls är uppfört i trä utan i sten, ett pampigt stenhus från seklets början, ägt av Träindustriförbundet på femte våningen. Vägg i vägg med SMI finns Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund och i våningen ovanför ligger den argentinska ambassaden, vars snedhängda fana nästan hänger ner utanför direktör NilsArne Perssons tjänsterum i fastighetens hörn. ”Nilla” Persson kallas han av vänner och bekanta, vilket redan nämnts.

En jovialisk direktör av den gamla stammen med examen som civilekonom och ett för personalen något diffust förflutet som klubbmästare i den lundensiska akademiska världen.

Han är språkkunnig och försedd med ett brett kontaktnät inom både den svenska och den europeiska möbelindustrivärlden. Omtyckt av många som en branschkunnig och noggrann organisatör samt som en god förvaltare av industrins och förbundets intressen. Av andra uppfattas han förvisso som en petit maitre, ibland som en besserwisser, vilket kan irritera omgivningen. Han är samtidigt ändå respekterad för sina kunskaper.

Han har nämligen ofta rätt i sina sarkastiska kommentarer om vad som tilldrar sig inom och utom det möbelindustriella komplexet. ”Flickorna på kontoret”, två unga damer, tilltalas med fröken Åkes168

DEL DEL3:1:1970–1990 1900-1945

son och fröken Lundevall, vilka i sin tur titulerar chefen direktör Persson.

(Fröken Åkesson återkommer senare i vår historia, då under namnet Margareta Bisset,) Ombudsman Åke Svensson, den unge och allmänt omtyckte ombudsmannen som är Nilla Perssons närmaste medarbetare i kontakten med SMI:s medlemmar, är naturligtvis du och bror med sin chef liksom den nytillträdde informationschefen Bertil Arwidson, som kommer direkt från Bonnier-huset och Åhlén & Åkerlunds Förlag, där du-reformen är etablerad på alla nivåer nedanför den allra högsta ledningen. (Albert Bonnier tituleras alltid Bokförläggaren.)

När Bertil Arwidson arbetat på kansliet något halvår blir han vid ett tillfälle inkallad till Nilla Persson för ett samtal om arbetstiderna på kansliet med anledning av att Arwidson tillbringar förvånansvärt mycken tid ute på fältet i stället för vid sitt skrivbord. Arwidson försvarar sig med att han inte är någon nio-till-fem-människa varpå direktör Persson replikerar att ”här arbetar vi från halv nio till fem.” Och så tillägger han: ”Jag har hört att du säger du till flickorna. Det får du gärna göra.

Men du ska fan inte tro att dom jobbar bättre för det!”

En liten episod ur vardagslivet. En kulturkrock om man så vill. På

Ett förslag till möbelkampanj i Sverige presenteras för SMIstyrelsen av Bertil Arwidson. Från vänster till höger ser vi Inge Andersson, Bröderna Anderssons Industrier i Ekenässjön, Lars Larsson, Helmer Larssons Möbelfabrik, Tibro, Åke Angarth, Angarths Möbelindustri, Stockholm, Arne Folkesson, Waggeryds Möbelfabrik, Vaggeryd. Åke Svensson SMI och Nils-Arne Persson, SMI. Foto: Bo Lindh

169

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

sitt sätt belyser denna situation kanske ändå att SMI:s kansli har en något ålderdomlig atmosfär, en stämning av 40-tal snarare än 70-tal. Är hela organisationen lite mossig och gammalmodig?

Nej, faktiskt inte. Skenet bedrar i det här fallet.

EN VÅG AV FÖRNYELSE

Åke Svensson, ombudsman, var Nils-Arne Perssons närmaste man och hade huvudansvaret för förbundets mässverksamhet under 70-talet. En noggrann, omtyckt kontaktman som bland annat hade den grannlaga uppgiften att fördelade monterutrymme till utställare på den svenska möbelmässan i Älvsjö och på Scandinavian Furniture Fair i Köpenhamn. Mässverksamheten blev efterhand så stor att det lilla SMI-kansliet inte längre klarade av att hantera alla bokningar; det blev ett naturligt steg att lämna över hanteringen till det kompetenta och effektiva gänget av specialister med VD Tom Beyer i spetsen på Stockholmsmässan.

En bra lösning för båda parter.

Dock kan man i efterhand konstatera att kontakten mellan SMI-kansliet och medlemmarna i förbundet blev påtagligt försvagad. Å andra sidan intensifierades satsningarna på utländska mässor, Åke Svenssons efterträdare Björn Albihn och Inga Eigert fungerade även de som mässkommissarier.

Foto: Bo Lindh

170

Samtidigt är SMI egendomligt nog fullt i takt med tiden när det gäller relationerna med omvärlden och verksamheten i stort. Äran för detta får delas mellan styrelsen och arbetsutskottet, som vid den här tiden fungerar utomordentligt väl.

Industrierna runtom i landet, både på hemsidan och inom sektorn offentlig miljö, visar glädjande ambitionsnivå – nu finns en bred uppslutning kring tankar på nya investeringar i maskinparken, ny teknik, nya material, nya gemensamma satsningar på exporten och ökande intresse för nordiskt samarbete..

Inte minst viktigt: En snabbt växande insikt om marknadens behov av moderna möbler, det räcker inte att luta sig mot gamla framgångar.

Allt detta speglas också i det dagliga arbetet på kansliet.

Den förnyelsevåg som driver fram en ny generation av formgivare och industridesigner finner, som vi tidigare konstaterat, sin motsvarighet hos fabrikantledet och även hos möbelhandlarna. Ett generationsskifte inleds, många äldre fabrikanter drar sig tillbaka och ger plats för antingen en yngre familjemedlem eller en lämplig anställd ekonom på direktörsposten. Även denna förändring bidrar till att både 70-talet och 80-talet kommer att präglas av nytt tänkande inom möbelindustrin.

Och det gäller faktiskt även arbetet inom branschens olika organisationer. SMI, SMC, Statens Industriverk, Sveriges Exportråd, Möbelinstitutet, Svenska Slöjdföreningen, SIR, Industriförbundet alla rycks med av den våg av aktivitet som sköljer fram under den här perioden som inleds med 70-talet.

Strax några exempel på vad SMI sysslar med. Men först en presentation av förbundets ledning: Arbetsutskottet för SMI består 1970 av ordförande Bengt Ivarsson, Edsbyverken, och vice ordförande Harald Ulfenborg, Ulferts möbler, samt förbundsdirektör Nils-Arne Persson Två driftiga och framgångsrika storföretagare (ja, storföretagare med möbelindustrins mått mätt, alltså) och en erfaren organisationsräv. De bildar en stark trio som styr verksamheten utan nämnvärda protester från styrelsen eller medlemsleden.

Här lägger man upp strategier för gemensamma exportsatsningar som

DEL DEL3:1:1970–1990 1900-1945

En stark trio leder förbundets vandring in i 70-talets modernisering av den svenska möbelindustrin. Nils-Arne Persson, Bengt Ivarsson och Harald Ulfenborg, är lika med SMI:s arbetsutskott. Här dras riktlinjer upp för kommande internationella satsningar via utländska mässor, strategier för ökad effektivisering i de enskilda företagen och för ökat samarbete t ex när det gäller distribution av möbler till återförsäljare och mässor. Branschpropaganda i olika former liksom service till alla medlemskategorier står på agendan. Generationsskifte inom ägarstrukturen är också en fråga som drivs liksom – självfallet – krav på nya betalnings- och leveransvillkor.

Ur SMI-arkivet

kommer att få betydelse för årtionden framåt. Här formuleras mässpolitiken för kommande år. Här samlas debatten om hur branschen ska hantera aktuella och framtida problem, Vilka personer och företag ingår utöver arbetsutskottet i denna hjärntrust? Övriga styrelseledamöter i SMI av 1970 års modell är Folke Carlsson, Waggeryds Möbelfabrik, Vaggeryd, Bo Eigert, B. Eigert AB, Hova, Gösta Franzén, Glas & Trä, Hovmantorp, Georg Gustafsson, Bröderna Gustafssons Träindustri, Markaryd, Helmer Holm, Holms Fabriker, Virserum, samt Arne Lundberg, Bra Bohag.

Suppleanter: Bengt Abrahamsson, Abra Möbler, Taberg, Leif H Andersson (senare Hjärre), Herbert Andersson, Gärsnäs, Åke Angarth, Angarths Kontorsmöbler, Stockholm, Jan Ehrlin, AB Alfred Ehrlin, Tranås, Karl-Erik Granstrand, Bröderna Granstrand, Skillingaryd, Lars Larsson, Helmer Larsson Möbelfabrik, Tibro, samt Olof Sjögren, O H Sjögren, Tranås.

VAD UTRÄTTAR DÅ DENNA STYRELSE?

Export har som vi vet varit uppe på sammanträdesborden i många olika sammanhang. Marknadsundersökningar har tagits fram, t ex för den intressanta med svårbedömbara USA-marknaden, som blir föremål för en stor genomlysning i slutet av 40-talet. En exportmässa i Helsingborg på 171

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

Alla styrelsesammanträden äger inte rum på Grevgatan 5 hos SMI-kansliet. Dä och då hälsade styrelserna under 70-talet på hos varandra. Här var man på besök hos Abra Möbler i Taberg, strax söder om Jönköping. På övre bilden fr v Jan Ehrlin, Nilla Persson, Olof Sjögren, Bengt Ivarsson och Karl-Erik Granstrand. På nedre bilden ser vi Lars Larsson, Jan Ehrlin, Bengt Ivarsson och hans efterträdare Bengt Abrahamsson, dagens värd (som 1979 efterträder Bengt på ordförandeposten) samt Harald Ulfenborg.

Ur SMI-arkivet

172

DEL DEL3:1:1970–1990 1900-1945

50-talet noteras som ett intressant experiment.

Enskilda företag har också haft exportframgångar av och till, främst på den nordiska och den tyska marknaden.

Vi kan nämna Dux sängar, Nässjö stolfabrik med sina pinnstolar och gungstolar är en av de ledande exportörerna, Gustafsson i Markaryd med byråar, Ulferts i Tibro, Edsbyverken och Facit i Åtvidaberg, för att ta några exempel. Senare kommer Kinnarps, NKR, Innovator, Lammhult, Overman och Mitab in i gänget, det finns säkert fler.

Men det är nu i början av 70-talet som en mer medveten förbundspolitik börjar formuleras och i det sammanhanget spelar SMI:s styrelse och arbetsutskott en allt viktigare roll.

Ordförande Bengt Ivarsson, Edsbyverken, och vice ordförande Harald Ulfenborg, Ulferts, är båda medvetna om att den svenska hemmamarknaden inte räcker till för den expanderande industrins behov.

Förbundets direktör Nils-Arne Persson har sedan 60-talet utvecklat nära kontakter med sina kolleger Alf Midtbust i Norge, Fleming Kilander i Danmark och en rad exportintresserade tillverkare i Finland. Ett starkt team. Man visste vad man ville.

Fast allting går inte på räls. Möbelbranschen intar rent allmänt en tämligen sval attityd inför utgifter som är avsedda att främja försäljningen.

Att sälja in nya tankar och idéer går väl an när det gäller nyköp av maskiner, det är ju en investering, Reklam och sales promotion ses av många som bortkastade pengar, här är intresset ganska lågt om man inte kan berätta att staten eller Exportrådet betalar för det som ska göras. Annars kan det vara segt.

Har ni hört historien om de två karlarna som kom ut från en diversehandel i Vetlanda? ”Den ene, han var smålänning. Och den andre, han hade inte köpt nåt han heller”.

Fördomsfullt? Orättvist? Javisst. Men historien, som vi lånat av Sverker Abrahamsson – tidigare chefredaktör för Hus & Hem och bördig från Lessebo – brukar gå hem även bland smålänningar, prova får ni se.

SMI:s arbetsutskott har det med andra ord inte alltid helt lätt när det gäller att övertala de många kollegerna i branschen om satsningar på information, marknadsföring, deltagande i mässor etc.

Flemming Kilander, VD för det danska möbelindustriförbundet, var en stor vän av det nordiska samarbetet. Tack vare hans insatser kunde Scandinavian Furniture Fair i Köpenhamn utvecklas till att bli världens största marknadsplats för nordisk möbelindustri.

För Sverige betydde deltagande i Köpenhamn under 70- och 80talet en port mot stora världen och en betydande stimulans för den svenska möbelexporten.

Flemming Kilander slog också ett slag för Norden genom att förhandla med Internationale Möbelmesse, Köln, om en samlad skandinavisk avdelning i RheinHalle på sammanlagt 6 000 kvm.

Den låg i direkt anslutning till den tidens huvudentré till mässan och blev synnerligen välbesökt, av många betraktad som mässans främsta utländska attraktion.

Ur Dansk Möbelindustris arkiv

”VI MÄSSAR IHJÄL OSS!”

Nja, reklam är dyrt och av tveksamt värde, anser många småföretagare.

Mässor är också dyrt för utställarna, menar man, och resultatet inte alltid att lita på. ”Vi mässar ihjäl oss”, hävdar åtskilliga utställare inför tanken 173

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

Margareta Bisset anställs på SMI 1970 och har sedan dess varit en uppskattad medarbetare på kansliet, bland annat som kontaktperson med pressen i samband med möbelmässor i Stockholm, Köpenhamn, Oslo, Köln, Paris, London och Birmingham. Hon har även medverkat i arbetet på SMI:s publikationer Interiör, Good News, Möbelnytt samt diverse utställarkataloger.

Under slutet av 80-talet övergår hennes uppgifter mer och mer till den kamerala verksamheten inom förbundet. Inför SMI:s nedläggning 2002 flyttar Margareta Bisset till Trä- och Möbelindustriförbundet, som därmed tillförs en medarbetare med stort branschkunnande och många personliga kontakter med industriföretagen.

174

att vara med både på den nationella möbelmässan i Stockholm och på Scandinavian Furniture Fair i Köpenhamn...

Faktum är att kritiska röster inom medlemsleden höjs mot SMI-styrelsen, som så smått börjar överväga eller i varje fall diskutera att antingen flytta hela den svenska mässverksamheten till Köpenhamn eller att skapa ett system där Stockholm och Köpenhamn alternerar vartannat år.

Man hänvisar till att en sådan överenskommelse träffats mellan Salon du Meuble i Paris och Internationale Möbelmesse, Köln.

Men det blir varken det ena eller det andra, helt enkelt därför att flera inflytelserika företagare i branschen med Eric Ljung i spetsen ser fördelarna med att båda mässorna är årliga.

Från möbelhandelns sida framförs också oro för hotet om en eventuell nerläggning av den svenska möbelmässan, sådana tankar har tydligen luftats i debatten.

SMI-styrelsen bestämmer sig lyckligtvis för att gå på den linje som Eric Ljung representerar. En nationell mässa i Stockholm och en internationell exportmässa i Köpenhamn. Så får det bli. Därmed kan industrins expansiva del lättare hålla närkontakt med de viktigaste kunderna både i Sverige och utomlands. Ett klokt vägval, visar det sig.

I slutet av 70-talet upphör pratet om att vi mässar ihjäl oss. Mörka moln på himlen under 80-talet är i stället det växande hotet från öststatsimporten. ”Osund konkurrens, olika villkor” påpekas vid invigningstalen på mässorna.

Bengt Ivarsson framför redan under tidigt 70-tal en tanke som väcker debatt inom förbundet. I samband med en mässinvigning påpekar han att industrin lider av en viss överetablering.

–Det finns för många säljande portföljer. Det skulle förmodligen räcka med ett 50-tal marknadsförande möbeltillverkare. I dag har vi nära 300 företag som konkurrerar om kunderna. Med ökad koncentration, sammanslagningar, nedläggningar och rationaliseringar skulle branschens lönsamhet öka.

–Flertalet av de tillverkare som finns idag skulle kunna lägga om kursen till att bli underleverantörer eller nischa sig på något specialområde.

–Jag är övertygad om att många kan bli mycket lyckligare och mer framgångsrika som underleverantörer än de varit som marknadsförande tillverkare.

Det blir oro på många håll men Bengt Ivarssons tankar får också stöd från de SMI:s medlemmar som befinner sig i en skinnömsningsprocess. Många ägare är i närheten av eller över pensionsåldern, i vissa fall finns familjemedlemmar som är beredda att ta över men påfallande stort

DEL DEL3: 1:1970–1990 1900-1945

antal saknar intresserade arvtagare.

Förbundet går ut med ett erbjudande om juridisk hjälp till dem som är osäkra på sina företags framtid. Det blir ingen större förvandling, ett 10-tal tillverkare kontaktar förbundet för den nya servicen, men åtgärden bedöms som värdefull. Man kan säga att den blir en startimpuls till en långsiktig strukturförändring med färre men ekonomiskt starkare aktörer som resultat.

Att minskningen av antalet medlemsföretag längre fram – i slutet av århundradet – skulle komma att innebära minskade intäkter för förbundets verksamhet är en annan historia.

Men – trots allt – nu rullar hjulen för fullt, leveranstiderna är långa och man har fått en rad av mer angenäma problem att bemästra. Behovet av att införa tvåskift i fabrikerna framförs från flera håll.

1973 kommer visserligen den första oljekrisen, som leder till en oroväckande konjunktursvacka.

–Nu blir ingenting som förut, säger statsminister Olof Palme i ett ödesmättat anförande och spår sänkt levnadsstandard för svenska folket.

Men effekten av krisen blir kortvarig, åtminstone om man ser utfallet i möbelindustrins siffror. Exportökningen fortsätter med oförminskad kraft, produktutvecklingen stannar inte av, möbelförsäljningen i Sverige dämpas bara temporärt. Prisstopp, hot om bensinransonering, och andra krissignaler skapar en viss oro och påverkar naturligtvis debatter om livskvalitet, småskalig produktion, ekologiska förhållningssätt och liknande tankar.

Snart är allt tillbaka i normala banor. Återigen: SMI-ledningen förhandlar med Pris- och kartellnämnden om hur prisstoppet ska kunna påverka industrins priser och informerar branschen om utfallet. Bo Eigert profilerar sig starkt som förhandlare med PKN vid flera tillfällen.

Samtidigt länkar man bit för bit in utvecklingen i riktning mot ökat intresse hos SMI-medlemmarna för både design och marknadsföring.

Därmed lägger man grunden för den dramatiska exportökning som tar sin början under just 70-talet och som fortsätter stadigt i omkring 20 år.

Här några siffror som bekräftar detta: 1970 har omsättningen för förbundets 270 medlemmar passerat miljardgränsen, närmare bestämt beräknas den till 1.140 miljoner kr. Därav beräknas 225 miljoner kr vara värdet för exporten medan importen motsvarar 198 miljoner kr. Listan över exportländer toppas av Danmark och Norge, sedan följer USA, England, Västtyskland, Finland och Schweiz.

Samma år deltar Sverige för fjärde året i följd i den nordiska mässan Scandinavian Furniture Fair i Köpenhamn på det dåvarande Bella Centret.

175

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

Exportkurvan speglar stabiliteten i exporttillväxten för svenska möbler. En ökningstakt på 10-20 procent årligen betraktas som mer eller mindre given både under 70- och 80-talen. Det ökande intresset hos fabrikanterna att satsa på utlandsförsäljning, insikten om att den svenska marknaden är för liten, Ikeas dramatiska expansion på världsmarknaden samt de internationella mässornas starka tillväxt – allt samverkar till denna utveckling.

Att offensiven inleds från en oerhört låg nivå, räknat från 60talets slut, är förstås också en del av förklaringen liksom att upprepade devalveringar av den svenska kronan ökar konkurrenskraften. Men bevakningen av konjunkturcykeln, förändringar på olika exportmarknader, jämförelser mellan olika möbelkategoriers försäljning etc är under hela efterkrigstiden en viktig del av SMI:s informationsuppgifter.

I den svenska sektionen deltar 48 utställare. Dessutom finns 31 svenska tillverkare representerade med egna montrar i den permanenta Scandinavian Trade Center. Nära 13.000 besökare räknas in på mässan varav över hälften är från utlandet.

SMI och SMC genomför den 21–22 maj överläggningar i samband med att båda förbunden har stämma och kongress i Norrköping. Ett hundratal möbelhandlare och hälften så många möbelfabrikanter möter upp till två intensiva sammanträdesdagar.

Stämningen är hjärtlig och kollegial trots att den eviga frågan om leverans- och betalningsvillkor ideligen dyker upp under hela tillställningen.

Men enas kan man förstås inte, i stället beslutar SMI ”att den kommitté som tidigare utrett problemen skulle fortsätta sitt arbete sedan den förstärkts med en expert. Syftet var att komma fram till en paketlösning”, heter det i styrelseberättelsen.

Det faktum att man har gemensamma förbundsstämmor speglar att samarbetsklimatet mellan förbunden är gott. De tvister som då och då dyker upp mellan enskilda handlare och fabrikanter ändrar inte på den bilden. Direktörerna och arbetsutskotten i de respektive förbunden hanterar situationen i branschen i stort sett utan att det uppstår några direkta störningar i samarbetet. Öppenhet och god vilja dominerar i förhållandet mellan förbunden under hela 70-talet och 80-talet.

Nilla Persson och Filip Norberg, som 1971 efterträder Gunnar Wåhlin som VD för SMC, utvecklar under årens lopp goda vänskapsrelationer, som inte påverkas av organisationernas kraftmätningar om betalningsvillkor och liknande. (Gunnar Wåhlin, som förolyckades i samband med vinterbad samma år, var sedan många år en uppskattad, kunnig och erfaren representant för SMC.) Traditionen att odla goda kontakter på direktörsnivå bibehålls även mellan 90-talets direktörer, Jon Klegard på SMI och Anders Strömberg på SMC. Tillbaka till 1970. Vid stämman i Norrköping väljs Bo Eigert, Hova, in i styrelsen som efterträdare till Erik Danielson, Sollebrunn, som avtackas av Bengt Ivarsson ”för 27 års engagerande insatser”. Som suppleanter debuterar Jan Ehrlin, Tranås, och Karl Erik Granstrand, Skillingaryd. Den nya trion blir ett starkt inslag i styrelsearbetet under årtionden.

Möbelinstitutet är också med i beslutsprotokollet. Här kan man läsa att anslaget höjs från 75.000 kr till 100.000 kr, ett belopp som utgår årligen under tre år framåt. ”Det ökade stödet till den för hela branschen så betydelsefulla möbelforskningen antogs enhälligt”.

176

DEL DEL3:1:1970–1990 1900-1945

SMI:s kongress i Marienlyst den 30 augusti till 1 september är ett av årets stora evenemang. Den beskrivs som välbesökt och trivsam med ett 100-tal deltagare. Docent Gunnar Eliasson, Sveriges Industriförbund, behandlar ämnet ”Världskonjunkturen under 70-talet”, direktör Bo Sillén från samma förbund talar om ”Konjunkturen under 70-talet för den mindre och medelstora industrin i Sverige” och civilekonom Ingemar Överberg, Tibokonsult, ger sin syn på ”Strukturutvecklingen inom möbelindustrin under 70-talet”.

En italiensk film om plastmöbeltillverkning visas varefter det blir en estraddebatt med anföranden av arkitekt Johan Huldt, redaktör Ulf Hård af Segerstad, arkitekt Lena Larsson, direktör Harald Ulfenborg och direktör Per-Arne Nilsson, Bo-Marknad. ”Publiken lyssnade spänt på de många intressanta inläggen”.

Vad mera? Ja, lönekostnaderna stiger betydligt under 1970 och med löneglidningen och de sociala avgifterna inräknade uppgår den totala ökningen till ca 11,8 procent, ungefär detsamma som för industrin i övrigt. Materialkostnaderna har under året ökat på såväl massivt trä och fanér som på stoppningsmaterial och möbeltyger.

Räntan har under året legat på en rekordhög nivå och de hårda kreditrestiktionerna har varit synnerligen besvärande.

Trots fortsatt rationalisering har därför många möbeltillverkare nödgats höja priserna men den hårda konkurrensen har medfört att prishöjningarna inte varit tillräckliga för att täcka kostnadsökningarna. Många företag har därför fått se sin lönsamhet starkt reducerad under året.

Möbelindustrins närmaste framtidsutsikter beskrivs således som svårbedömbara.

Till den positiva sidan hör att alla framtidsprognoser spår en ökad efterfrågan på möbler, att exporten ökar och att de svenska möbelfabrikerna har en modern och väl rationaliserad produktionsapparat.

Mot detta ställs den negativa sidan som i första hand handlar om risken för överkapacitet på hemmaplan och ohämmad, osund konkurrens från öststaterna.

Här varnas för den import av möbler från öststaterna, ”som sker till priser som är fullständigt ouppnåeliga för de svenska fabrikerna och som – om den får fortsätta oförhindrad – utan tvekan kommer att vålla den svenska möbelindustrin stora skador, särskilt inom träsektorn”. Ett tema som återkommer med förnyad kraft under 80-talet.

Många tillverkare börjar själva importera komponenter till möbler från dessa så kritiserade öststater, delar som sedan ingår i svenska möbler.

Inte något ont som inte har något gott med sig. Eller också kan man kalla det en nödvändig anpassning till den nya verkligheten.

177

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

Den som vi står mitt uppe i på 2000-talets början.

Efter denna djupdykning på temat ”läget i branschen” lämnar vi SMIkansliets bekymmer och glädjeämnen och tittar på vad som händer ute på fältet under den här perioden.

NU ÖKAR DET NORDISKA SAMARBETET

Keld Korsaeger, VD för Foreningen Dansk Möbelindustri, har under 80- och 90-talet följt branschutvecklingen i de nordiska länderna och besöker Sverige tämligen regelbundet. Liksom Flemming Kilander har han ett starkt kontaktnät med den svenska möbelbranschens olika företrädare. Häromåret träffar vi honom i Älvsjö på Stockholms International Furniture Fair, där numera en imponerande dansk sektion ställer ut. Det intensiva nordiska samarbetet, som under 1970-talet i stor utsträckning kretsade kring den då samägda mässan Scandinavian Furniture Fair, har på 2000-talet i stort sett upphört, konstaterar vi. Tiderna förändras. Organisationernas uppgifter likaså.

Herrarna i SMI-ledningen är helt på det klara med att deltagande på internationella möbelmässor är en förutsättning för att man snabbt ska kunna skapa kontakter med utländska inköpare. Ökad export är lika självklart en förutsättning för branschens överlevnad.

Scandinavian Furniture Fair i Köpenhamn som skapas i slutet av 60talet är till en början en rent dansk angelägenhet men det nordiska samarbetet fungerar allt bättre.

När den framsynte Flemming Kilander blir direktör för Møbelfabrikantforeningen i Danmark breddas programmet ytterligare och nu bjuder Danmark in samtliga nordiska industriförbund som medarrangörer och delägare i mässan. Med detta grepp får Scandinavian Furniture Fair under årtionden stor betydelse för den svenska exportutvecklingen.

Den svenska avdelningen lockar ett mycket stort antal deltagare. När den är som störst i nya Bella Centret i början av 80-talet finns över 100 svenska utställare på plats, fördelade på en yta av över 3.000 kvm.

Besökare strömmar till från hela världen. Köpenhamnsmässan lockar under 70- och 80-talen fler amerikanska och japanska besökare än självaste Internationale Möbelmesse, Köln – mässan som ändå är ”the Grandfather of all Furniture Fairs” som New York Times utnämnt den till.

Detta om den viktiga satsningen på ökad export. Det kommer mera. Ökat samarbete med europeiska möbelfabrikanternas organisation, UEA, Union Européenne de l´ Ameublement, står också på SMI-agendan. Här handlar det om behovet av forskning, måttstandardisering, överenskommelser för att stävja plagiat med mera.

Det nordiska samarbetet hamnar alltmer i fokus, kontakterna med kolleger i Danmark, Norge och Finland intensifieras, inte minst sedan Scandinavian Furniture Fair i Köpenhamn etableras som en nordisk port mot stora världen. Inte bara direktörerna utan även informationscheferna träffas för erfarenhetsutbyte och inspirationsmöten inför kommande mässor. Aage Nielsen, den danske informationschefen liksom efterträdaren Georg Schütt bidrar starkt till konstruktiv planering av gemensamma presskonferenser och propagandaåtgärder.

Troligen är det nordiska mäss-samarbetet till stor del ett danskt ini-

178

DEL3: 1:1970–1990 1900-1945 DEL

En glimt av nordiskt samarbete.

Poul Jeppesen, dansk förbundsordförande, möter sin svenska kollega Bengt Ivarsson och norske kollegan Alf Midtbust samt Harald Ulfenborg, vice ordförande.

Ur SMI:s arkiv

tiativ från början.

Danmarks Möbelfabrikantförening leds under många år av Fleming Kilander, en synnerligen dynamisk herre med stora visioner för framtiden och en påtaglig känsla för den nordiska gemenskapen. Den svenska möbelindustrin bör känna stor tacksamhet och respekt för hans insatser när det gäller att öppna dörren för svensk möbelexport. Vi vet att han ofta möter motstånd och oförståelse inom de egna leden men han låter sig inte dämpas nämnvärt av detta.

Det gäller inte bara i fråga om mässdeltagandet i Köpenhamn utan även om Internationale Möbelmesse, Köln, där Fleming Kilander ser till att det skapas en skandinavisk sektion på 6.000 kvm (!) i Rhein-Halle, Obergeschoss. Under många år är den skandinaviska avdelningen ett av Kölnmässans stora dragplåster tillsammans med den italienska paviljongen i en annan hall, som är ungefär lika stor.

Så till några mer udda projekt, där SMI medverkat aktivt.

179

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

Det blå rummet på Solliden har inretts med möbler från JOC, Dux och Gärsnäs. En tavla av Beck & Ljung ses ovanför skåpserien från Gärsnäs.

Foto: Rolf Salomonsson

180

DEL DEL3: 1:1970–1990 1900-1945

GÅVA TILL KUNGAPARET SAMT SATSNING I MOSKVA!

1977 är ett händelserikt år för förbundet. Nu tar SMI två viktiga beslut som berör dels det svenska kungahuset, dels Sovjetunionen! Det är väl en överraskande kombination?

Vi börjar med det kungliga engagemanget.

I samband med att kung Carl XVI Gustaf gifter sig med fröken Silvia Sommerlath överlämnar Sveriges Möbelindustriförbund en gåva till det unga paret – Det Svenska Rummet!

Det hela inleds 1976 med att Anders Pehrson får en idé. Han är VD för Ateljé Lyktan i Åhus och arbetar energiskt med att lansera sina armaturer i Sverige och utomlands. (Ni kommer väl ihåg Bumlingen-serien?

Och lysrörsprogrammet Tube och Super-Tube? Mycket omskrivna produkter på sin tid, Anders Pehrson var en effektiv PR-man med många goda kontakter.)

Han har kommit på att Sveriges Möbelindustriförbund tillsammans med Ateljé Lyktan skulle kunna ge en ovanlig gåva till det blivande kungaparet: Ett komplett inrett rum med ett urval kvalitetsmöbler, textilier och förstås belysning som speglar det bästa som den svenska inredningsindustrin kan visa upp under 70-talet!

Tanken på denna originella förlovningsgåva är i och för sig inte helt ny. Den bygger på en motsvarande händelse 1923. Då får dåvarande kronprins Gustaf Adolf och hans tillkommande Louise Mountbatten ett rum på Ulriksdals slott i Stockholm, ett rum som skapats av tidens mest kände inredningskonstnär, den unge Carl Malmsten.

I augusti 1977 är allting klart och kungen och drottningen tar emot SMI:s lysningspresent. I det ”gåvobrev”, som tidigare överlämnats, heter det bland annat: ”Det svenska rummet 1976 skall motsvara tidens krav och kunna brukas i dagligt liv”.

Foto: Rolf Salomonsson

181

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

Det svenska rummet blev två rum med öppet samband mellan det blå och det gröna. I den gröna delen möter vi möbler från JOC, Dux, Norells och Lammhult.

Foto: Rolf Salomonsson

182

Alla möbler ritas av CM och tillverkas under överinseende av honom men helheten i rummets gestaltning skapas i nära dialog med kronprinsen, som bidrar med många synpunkter på detaljer och möbelutformning.

Hela projektet finansieras av en insamling bland stockholmarna, som vill visa sin uppskattning av det populära kronprinsparet. Resultatet blir ett synnerligen stiligt och samtidigt trivsamt fungerade rum, under årtionden parets privata vardagsrum på Ulriksdals slott. Idag visas det för allmänheten i såvitt vi vet oförändrat skick. Det är väl värt ett besök!

Tillbaka till 1976, ett år före kungabröllopet: Inredningsarkitekt Eva Ralf, som då har en butik på Storgatan på Östermalm och är god vän med Anders Pehrson, finner idén mycket spännande. Nu ringer de till SMI:s informationschef, ordnar ett snabbt möte i butiken och frågar om förbundet har intresse av projektet. Visst har man det! Efter ett telefonsamtal mellan Bertil Arwidson och ordföranden lämnas klartecken. Bo Eigert tänder direkt. –Jättebra, det gör vi!

Så rullar det hela igång. En projektbeskrivning görs och presenteras för SMI-styrelsen med kort varsel. En rad kvalificerade företag anmäler sig omgående att ställa upp med möbler när planerna presenteras för medlemmarna, ett ”Gåvobrev” produceras av en anlitad expert på kalligrafi, Eva Ralf utses att hålla i samordningen av de olika tillverkarnas produkter och att tillsammans med hovet utarbeta ett inredningsförslag.

Allt det här är förarbete och går med rasande fart under våren 1976. Ännu vet man ju inte var rummet ska placeras... i vilken byggnad, på

DEL DEL3: 1:1970–1990 1900-1945

vilken ort?

Detta ska mottagarna av gåvan själva bestämma, av förklarliga skäl.

Det är en period av förväntan och spänning, inte minst inför frågan hur gåvan ska tas emot. Det är ju inte helt självklart hur hovet ska se på denna uppvaktning. Man kanske inte vill ha något modernt rum överhuvudtaget i sina slottsmiljöer?

Vid en mottagning på slottet i juni 1976 i samband med förlovningen överlämnas så det handskrivna dokument som innebär att SMI åtar sig att inreda ett komplett rum med moderna svenska möbler i valfritt slott. ”Gåvobrevet” överlämnas vid den officiella uppvaktningen på slottet av direktör Åke Angarth från SMI-styrelsen, arkitekt Eva Ralf och Bertil Arwidson.

Trion ingår i en kö av hundratals liknande delegationer som sakta lotsas in till det unga paret i audiensrummet Där försöker man så gott det går att beskriva den ovanliga gåvan på de två minuter som står till förfogande och lotsas sedan vidare för att ge plats åt nästa uppvaktning... Väldigt tjusigt som upplevelse för de tre från SMI men knappast någon helt klargörande information för de båda mottagarna.

Nå, den närmare presentationen av projektet görs underhand av Eva Ralf vid senare, mer informella kontakter med hovet.

Gåvan tas emot mycket positivt och valet för lokalisering av Det Svenska Rummet, som vi högtidligt kallar det, faller på Solliden, kungaparets älskade sommarslott på Öland.

Nu blir det full fart, rummet ska mätas och utvärderas ur alla tänkbara aspekter. Hur är det med dörrar och fönsterplacering? Hur ska rummet användas? Så visar det sig att det egentligen handlar om två rum, dock i öppen förbindelse med varandra. OK, Eva Ralf håller ihop helheten med hjälp av färgsättning i blått och grönt och en gemensam heltäckningsmatta.

Drottningen väljer matta och textilier, kungen väljer färgsättning av taket i det blå rummet som har ett vackert välvt tak. Massor av möbelprover och textilprover gås igenom av kungaparet, som visar stort personligt intresse för både detaljer och helhetsintryck.

Efter ett år är allting klart. I augusti 1977, en solig sommardag, anländer en ny liten delegation till Solliden.

Den leds av Bo Eigert och består av vice ordförande Jan Ehrlin, VD Nils-Arne Persson, Eva Ralf, Anders Pehrson, Bertil Arwidson samt fotograf Rolf Salomonsson, som vid ett tidigare besök tagit fina bilder av inredningen och kungaparet.

Bo Eigert håller ett litet tal där han beskriver avsikten med rummet,

I den blå delen ingår soffan Etcetera Modul från J.O. Carlsson, design Jan Ekselius, läderfåtöljen Ingrid, Dux Möbel, design Bruno Mathsson, soffbord i masurbjörk, Alfred Ehrlin, design Hans Ehrlin, skåpserie i rödbok, Herbert Andersson, Gärsnäs, design Elias Barup, belysning Knubblingen, Tube och Supertube, Ateljé Lyktan, design Anders Pehrson, kristallkrona, Kosta Glasbruk, design Ann Wärff, matta, Kasthalls Mattfabrik, design Eva Ralf, skålar, Studio Glashyttan, Åhus, tavlor, Space Games, artister Bäckström & Ljungberg, även kända som Bäck & Ljung.

I den gröna delen ingår soffan Mexico, Möbelaktiebolaget Arne Norell, design Arne Norell, fåtölj Mondo, J.O. Carlsson, design Karl-Erik Ekselius, soffbord med marmorskiva från Yxhult, underrede från J.O. Carlsson, skåpsystem Avanti, Dux Möbel, stereo, Svenska Philips, regissörsstol, Lammhults Mekaniska, design Lindau & Lindekrantz, belysning, Bumlingen, Super Tube, Ateljé Lyktan, design Anders Pehrson, matta, Kasthalls Mattfabrik, design Eva Ralf, tavlor, artist Stig Claesson, även känd som Slas.

183

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

Den gyllene plakett som SMI:s ordförande Bo Eigert här överlämnar hade sånär blivit kvar på ett hotellrum i Borgholm... Men allt ordnade sig till det bästa.

Foto: Rolf Salomonsson

nämligen att det ska vara ett bekvämt och vackert rum till glädje för kungaparet och deras gäster samtidigt som det manifesterar svensk inredningsindustri i tiden.

Han önskar kungaparet lycka till och överlämnar en liten gyllene plakett till minne av händelsen.

Det var nära att den lilla artigheten inte blivit av, kan vi avslöja.

Plaketten råkar nämligen bli kvarglömd på hotellet ett par mil från Solliden, vilket man upptäcker när bilarna är halvvägs framme vid slottet.

Tvärstopp. En bil får vända, någon hämtar plaketten samt kör i ilfart ikapp de övriga delegaterna. Puh! Hans Majestät får ursäkta, men vi tror att man lyckades slå ett nytt distriktsrekord på sträckan från Ölandsbrons fäste till Solliden... Numera preskriberat.

Vi kan tillägga att en replik av det kungliga rummet faktiskt presenterats i Tyskland.

Det byggs upp som en fristående utställning i samband med den svenska sektionen på Internationale Möbelmesse i Köln 1978. Intresset är minst sagt mycket stort, den svenska avdelningen blir en av de riktigt stora attraktionerna på mässan. (Här bedrivs naturligtvis ingen försäljning i själva utställningen, rummet är avspärrat med rep, mässpubliken får inte gå in utan nöja sig att beskåda rummet utifrån.)

I efterhand kan vi inte låta bli att undra över hur roligt det egentligen var för kungafamiljen att få en komplett 70-talsinredning i gåva? Vis184

DEL DEL3: 1:1970–1990 1900-1945

serligen genomförs projektet i nära samråd med kungen och drottningen men låsningen till svenska möbler är ändå själva utgångspunkten.

Kan man kanske blanda något av det tidigare möblemanget med de nya möblerna? undrar man från hovets sida. Nej, tyvärr, blir svaret. Svenska möbler ur den aktuella kollektionen, så är förutsättningarna.

Några italienska inslag kanske? Tyvärr, det går inte...

Hur kul är det? Det handlar ju faktiskt om familjens vardagsrum i det mycket privata sommarlivet på Solliden...

Vi har försiktigt försökt pejla om kungaparet av artighetsskäl höll masken när rummen stod klara och SMI:s delegation stod där med minnesplakett och allt.

Såvitt vi tror oss veta blev dock gåvan uppskattad på rätt sätt.

Vi måste i sammanhanget komma ihåg att de ljusa och vackra rummen naturligtvis avviker väldigt mycket från de interiörer man är van att möta i slottsmiljöer. Kungliga personer omges mestadels av möbler och dekorationer från svunna tider. Här möter de inte ett spår av museala stämningar – allt är modernt i uttrycket.

Det sägs att besökande vänner till kungafamiljen blivit både häpna och förtjusta, när de hälsat på i slutet på 70-talet och början av 80-talet.

De tyckte att inredningen var som hämtad ur framtidsdramat Aniara! * Vi hoppas att rummet än idag känns personligt, vänligt och välkomnande. Att det fungerar väl för sin uppgift. Så var det i alla fall tänkt. De rojalistiska känslorna bakom gåvan från SMI var mycket starka och äkta, det kan vi som var med intyga.

NU SKA VI SKÄRA GULD I USSR!

Så över till Sovjetunionen! Inför den kommande olympiaden i Moskva 1980 gör en rad europeiska möbelorganisationer utställningar vid olika tidpunkter i syfte att sälja hotellinredningar, kontorsmöbler, textilier m m till Sovjetunionen.

Sverige vill inte vara sämre än kollegerna i Tyskland, Holland, Italien och Danmark. När Exportrådet tillkännager att man önskar arrangera en svensk utställning i Moskva tillsammans med Sveriges Möbelindustriförbund blir gensvaret från SMI mycket positivt. Vi hänger med!

Det här är början till ett spektakulärt evenemang, dock med magert kommersiellt resultat.

Frågetecknen är många redan från början.

Hur ska det hela gå till, rent praktiskt? Språket? Kontakter?

Ja, så undrar fabrikanterna vid det första utställarmötet som äger rum i Industrihuset på Storgatan 19 något halvår före resan. * Aniara, diktcykel med rymdfärdsmotiv av Harry Martinsson (1956), underlag för operan Aniara (1959) av KarlBirger Blomdahl (libretto Erik Lindegren)

En 48-sidig broschyr med enbart bilder och ryska texter trycks upp inför den svenska utställningen i Gorkij-parken. Ett 20-tal utställare, såväl möbel- som textilföretag deltar i äventyret i förhoppning att få sälja inredningar inför den ryska olympiaden 1980. I det korta perspektivet blev evenemanget en besvikelse, man sålde nästan ingenting. Några år senare blev det en stororder av sängar från Hilding Anders till ett hotell i Leningrad men det är en annan historia.

Utställarna 1977 fick i alla fall en första kontakt med den ryska marknaden.

185

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

Ett uppslag ur SMI:s tidskrift Interiör där man refererar den svenska satsningen på Ryssland.

Ur SMI:s arkiv

186

Carl Bruhner från Exportrådet informerar tillsammans med Jacques Gustafsson, Bo-Marknad, som kommer att fungera som projektledare, Hans chef, den kände möbelhandlaren och koncernchefen Sten Åhlberg, är initiativtagare till projektet och följer med till Moskva under hela genomförandet.

Vi får veta att det handlar om en god chans men också en stor risk. ”Vi kanske inte säljer en enda pinne”, säger Jacques Gustavsson. ”Men lyckas vi kan det bli en jätteaffär.”

Han får rätt i fråga om pinnen.

Projektet förbereds under ett par månader. Ett 20-tal presumtiva utställare anmäler sitt intresse. Det ska bli en utställning av möbler och textilier i en paviljong i Gorkij-parken i Moskva. En katalog, utformad som ett nummer av exporttidningen Interiör men med text enbart på ryska ska produceras av SMI:s informationschef i samarbete med ett par ryska översättare, bosatta i Stockholm.

Så sker också, den blir på 48 sidor, trycks i 4-färg och här presenteras vackra bilder av möbler från Facit, NKR, Overman, JOC, Nesto, Klaessons, Innovator, Vemo, Lammhults, Ateljé Lyktan, Dux, Albin i

DEL DEL3: 1:1970–1990 1900-1945

Hyssna samt textilier från Borås Cotton, Kasthall, Marks Pelle Vävare m fl.

Flertalet bilder är tagna av Rolf Salomonsson.

Valet av mässarkitekt blir lätt.

Jack Ränge, formgivare hos Klaessons i Fjugesta, har inte bara kunskaper i ryska utan också erfarenhet av studieresor i Sovjetunionen sedan tidigare och beundrar regimen i landet.

Han väljs av projektledningen att fungera som mässarkitekt och reseledare.

Ett par finska affärsmän med kontor i Moskva anlitas att vara kontaktmän och att följa upp de förfrågningar som kan uppstå i samband med utställningen. Visum ansöker utställarna om, visitkort på ryska trycks upp.

Det är massor av detaljer att tänka under vintermånaderna inför det ryska äventyret. Äntligen står vi där i en paviljong i Gorkij-parken.

Utställningen pågår 1–7 april. Här visas på 900 kvm moderna svenska möbler, textilier och armaturer från sammanlagt 21 företag. Tyngdpunkten är klar, det är den offentliga miljön man vänder sig till – kontor, hotell, restauranger och skolor. Helhetsintrycket är representativt, montrarna är professionellt utformade. Och visst blir det en succé.

Under hela veckan strömmar besökarna till. De kommer i svarta limousiner, de kommer i bussar. Sammanlagt besöks utställningen av 28.000 (!) inköpare, de flesta från resejätten och hotellkedjan Intourist.

Den 48-sidiga broschyren på ryska med fyrfärgsbilder av utställarnas produkter som tryckts i 10.000 ex får en strykande åtgång, redan från starten, den måste ransoneras och gömmas under informationsdisken för att kunna räcka någorlunda tills utställningen är över.

Glädjen är stor bland besökarna och hos de svenska utställarna. Gladast är kanske den storvuxne Intourist-direktören som pratar med Lennart Larsson i Facits monter. Han frågar nämligen: ”Hur många är det som arbetar på det här företaget?” Och får svaret: ”Ungefär hälften.”

Tolken översätter. Det blir tyst några sekunder. Sedan kommer en skrattsalva som fyller hela lokalen. Som sagt, stämningen är det inget fel på under utställningsveckan.

Men så är det det där med affärerna. Många affärssamtal förs förvisso, många visitkort skiftas, förhoppningarna om avslut kommer däremot på skam. I och för sig räknar man inte med mer än en och annan provorder under ”mässtid” när man ställer ut möbler för offentlig miljö.

Resultatet av satsningen brukar visa sig långt senare.

I det här fallet blir utfallet magert även under uppföljningstiden. Några textilutställare rapporterar en blygsam men dock försäljning, några 187

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

hotellrumsutställare åtar sig att bygga provrum på olika hotell i Moskva.

Det blir i stort sett allt, the rest is silence.

Denna tystnad är påtaglig även sedan vi svenskar åkt hem. Från de finska direktörerna som gör uppföljningsarbete i Moskva hörs inte några beställningar...

Ett fiasko, således? Nja, kanske inte. Ett gäng ledande exportföretag inom branschen fick nosa på den ryska marknaden och gavs chansen att etablera egna kontakter som måhända kunde komma till nytta längre fram.

(I slutet på 80-talet byggs några storhotell i Leningrad och Moskva där svensk inredning dominerar. Men då är det förstås fråga om svenska byggprojekt, någon koppling till utställningen i Moskva 1977 kan knappast göras.)

En viktig detalj bör understrykas i sammanhanget: Alla utställare vet från början att det är ett högriskprojekt man ger sig in på, ingen blir lurad, övertalad eller vilseledd. Var och en av deltagarna gör sin egen bedömning av förutsättningarna, därmed finns det inte mycket att klaga på i efterhand.

SVENSK DESIGN PÅ KINA-BESÖK

1976 äger en svensk designutställning rum i Peking. Utställningen, som arrangeras av Svenska Slöjdföreningen och Svenska Institutet, ingår som ett led i ett nytt projekt om kulturutbyte mellan Kina och Sverige.

Utställningens projektledare Lennart Lindquist, som då var Slöjdföreningens VD, berättar: –Det var ett stort jobb, ett spännande och roligt projekt att ha varit med om. Vi hade ett 10-tal utställare med bl a Lammhult, Bruno Mathsson, Ateljé Lyktan, Borås Cotton, Kasthall och Kinnasand.

Det var första gången efter revolutionen som en utländsk visning av möbler och textilier ägde rum i Kina. Alltså inte bara första gången för Sverige utan för västvärlden överhuvudtaget!

–Att vi fick chansen till denna exklusiva kontakt var en följd av det faktum att Sverige var nr 2 i världen bland de nationer som godkände den nya republiken Kina. Det gav goodwill och ledde till att kinesiska delegationer besökte Sverige i olika sammanhang och att vi fick duka upp smakprov på vad vårt land kunde erbjuda omvärlden.

Med på resan inför uppbyggnaden av utställningen var bl a Kenneth Ståhl från Lammhults och arkitekt Ingald Andersson, som valts till utställningsarkitekt.

–När vi kom till Peking trodde vi att vi skulle packa upp de levererade möblerna och textilierna som valts ut för utställningen. Men det 188

DEL3: 1:1970–1990 1900-1945 DEL

Men är det inte...jovisst, här sitter Kenneth Ståhl från Lammults i regissörsstol på Kinesiska muren.

Bilden tas av medresenären Ingald Andersson under ett Kinabesök inför en designutställning i Peking.

Ovan ser vi en glimt av entrén till den svenska utställningen, som ingår i ett kulturutbyte mellan Sverige och Kina 1976.

Foto: Ingald Andersson

ville inte arrangörerna, berättar Ingald Andersson.

–Nej, hela uppbyggnaden tog kineserna hand om med egen arbetskraft, vi fick i stället ägna oss åt sightseeing. Jag behövde bara lämna ifrån mig ritningar och skisser, resten klarade man själva.

–Det kändes lite konstigt i början men resultatet blev bra och alla var nöjda, tillägger han. Kenneth Ståhl tog med en av Lammhults regissörsstolar när vi besökte kinesiska muren. Jag hade kameran till hands och fick på så sätt chansen att ta världens dittills första bild av en svensk stol tillsammans med den berömda muren.

189

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

DEN GODA MÖBELN – VAD ÄR DET?

Hösten 1987 genomfördes en branschpropaganda som nådde inte mindre än 31 procent av svenska folket. Kampanjen ”Om att möblera” gjordes i Möbelbranschrådets regi till en kostnad av två miljoner kronor och bestod av annonser i dagspress och veckotidningar samt distribution av en reklambroschyr i möbelaffärerna.

Hans Ehrlin och hans reklambyrå i Tranås genomförde kampanjen och vid utvärderingen med Möbelbranschrådet vid sammanträde på SMI:s kansli bedömdes resultatet som glädjande för att vara en så liten kampanj som det faktiskt var frågan om.

En undersökning som gjorts av Skandinavisk Opinion AB visade att dagspressannonseringen gav klart större räckvidd och uppmärksamhet än veckotidningar. Av undersökningen framgick också att var tredje svensk under de senaste två månaderna hade besökt en möbelaffär. Frågan: ”Har du under de senaste två månaderna köpt några möbler?” besvarades med ja av 15 procent av de tillfrågade. En av sju svenskar, således. Ännu bättre hade utfallet förstås blivit om handel och industri ställt upp mer helhjärtat på uppföljningsbiten, konstaterade man.

Paketet med 4-färgsbroschyr, dekaler m m som för en blygsam penning ställdes till möbelhandelns förfogande blev trögsålt.

Någon kö av fabrikanter som ville följa upp dagspresskampanjen med att delta i veckopresserbjudandet blev det inte heller.

Dock genomfördes två omgångar med totalt ett 20-tal medverkande industrier.

190

Så till något helt annat. Ibland ställs frågan: Vad är en bra möbel? Att svara på det är naturligtvis lika omöjligt som att försöka definiera vad som är bra smak och dålig smak. Ytterst handlar det ju om vad som ryms i betraktarens öga och vars och ens personliga preferenser.

Men som alltid kan man förstås generalisera och förenkla frågeställningen. Vissa företag har lyckats skapa sig ett namn för tillverkningskunnande och kvalitet med allt vad dessa ord representerar. Bland dem återfinns flertalet av de tillverkare som under 1900-talet hunnit fira sitt 100-årsjubileum.

Kvalitet lönar sig, kvalitet övervinner tidens gränser och modets växlingar. Så kan man sammanfatta läget.

Företag som Gemla, Gärsnäs, Karl Andersson & Söner, Klaessons, Edsbyn, JOC, Mathsson International är några exempel på företag som hör hemma inom den kategorin. Dux, Lammhults, Kinnarps, EFG, Swedese, Källemo, Materia, Blå Station, Offecct, Norell, Söderbergs med flera har inte nått samma vördnadsvärda ålder men hör ändå till samma förnämliga klubb.

Vad är det som förenar de uppräknade företagen?

Idag ses de naturligtvis till dominerande del som producenter av möbler för offentlig miljö, vackra och välgjorda möbler ritade av kända formgivare, inköpta av kunniga inköpare för att användas i styrelserum, samlingslokaler, banker, hotell, restauranger etc.

Visst återfinner man åtskilliga av dessa produkter även i hemmiljöer.

Gränserna mellan offentlig miljö och hemmiljö är mycket flytande, säger vi ibland när vi kommenterar utbudet på mässor och utställningar.

Så sa man också i början av 70-talet. Av detta kan vi våga dra slutsatsen att integrationen mellan de båda kategorierna är en långsam process samt att det alltjämt i våra dagar trots allt är relevant att tala om två skilda sektorer inom branschen. Möblerna för respektive kategori säljs också i skilda kanaler. Gränsen må vara flytande men den finns alltjämt.

Hemsidan styrs naturligtvis (nästan) helt av möbelhandelskedjorna och Ikea, möbler för offentlig miljö når slutanvändaren via föreskrivande arkitekter och/eller företag som specialiserat sig på försäljning till denna sektor t ex via permanenta utställningar eller inredningsföretag.

Men observera, designmöbler av hög klass har under många årtionden funnits att köpa för privatpersoner. Vi behöver bara nämna Nordiska Galleriet, NK, Svenskt Tenn och Carl Malmsten i Stockholm, Silverbergs i Malmö, Hedbergs i Vinslöv samt Blidners i Göteborg och Svenssons i Lammhult så har vi några exempel på detta.

Ulf Hård af Segerstad talar om vikten av medveten, professionellt

DEL DEL3: 1:1970–1990 1900-1945

genomförd formgivning vid en pressvisning i samband med den Svenska Möbelmässan 1970 på Storängsbotten. Han inleder med orden: – Bakom varje god möbel står en god formgivare!

Så sant som det är sagt. Fast vid sin sida, vid denna goda möbel, har formgivaren förstås en kunnig tillverkare med intresse för och kunskap om Design Management. Annars fungerar det inte. Det vill vi gärna tillägga.

SÄTT FART PÅ FÖRSÄLJNINGEN!

En reklamhandbok ”Om konsten att sälja möbler” produceras i mitten av 70-talet på uppdrag av SMI. Den riktar sig till möbelhandelsledet och är tänkt att bidra till att öka möbelförsäljningen i landet.

Man tycker nämligen inom SMI:s styrelse att marknadsföring med moderna metoder inte ägnas tillräckligt intresse hos handlarna. Man skyltar om alldeles för sällan. Man annonserar för lite. Expediterna är tröga och okunniga, ja, så anser missnmöjda fabrikanter. Även om SMC på sitt håll arbetar internt med olika former av vidareutbildning så hävdar man på tillverkarsidan att möbelhandeln ändå släpar efter andra branscher som man konkurrerar med. Handlarna å sin sida är inte alltför imponerande av det säljstöd de får från sina leverantörer heller. ”Det är väl bra om expediterna kan lika mycket om möbler som kunderna...Jämfört med kunskapsnivån inom järnhandeln eller på Systembolaget är det ganska uselt i möbelaffärerna”, menar Lennart Jernbeck, Scapa, i SMI-styrelsen.

Mot den bakgrunden fattar styrelsen besluet att finansiera utgivningen av en reklamhandbok. Uppdraget går till Rune Pettersson Konsult AB, tidigare verksam inom S:t Eriksmässan och Bonnier-koncernen i egenskap av marknadschef för Veckans Affärer. ”Kan du konsten att sälja möbler? Och menar du att den ´konsten´ är likadan år från år? Eller tror du att du skulle kunna förbättra lönsamheten i förhållande till din egen och medhjälpares insats?Genom att kunna mer om metoderna att på ett effektivt sätt nå kunderna till exempel?

En ofrånkomlig och viktig del i hela marknadsföringen av möbler är reklam i alla former. Åtskilliga reklammiljoner satsas också årligen på möbler – både av fabrikanter och möbelhandlare. Men många gånger är det bortkastade pengar – därför att de använts på fel sätt. Vi måste bli skickligare. Du måste bli skickligare – du måste kunna hävda dig mot konkurrerande konsumtionsområden.

Den här boken vill ge dig mycket att fundera på. Fakta. Erfarenhet. Kunskap.

Tips om vart du kan vända dig för att få fördjupade och kvalificerade råd. Och – 191

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

”Om konsten att sälja möbler” är titeln på en reklamhandbok i storformat som SMI låter producera i mitten av 70-talet. Den distribueras till samliga medlemmar i SMI och SMC och budskapet är förstås att man vill hjälpa till att öka försäljningen på hemmamarknaden.

Ur SMI:s arkiv

framförallt – inspiration till att utvecka ditt möbelföretag så att det blir lönsammare!”

Så står det i förordet till den 24-sidiga skriften i A3 format som trycks i 4-färg i 2.000 ex. Många av de goda råd som delas ut är aktuella än i denna dag, andra kanske har passerat sitt ”bäst före”-datum.

Den får dock ett positivt mottagande både hos handlarna och fabrikanterna. I redaktionen ingår Gunnel Svanberg och Margareta Djurberg, för art work svarar Pertti Salonen, Tjernqvist Tecknarstudio.

192

DEL DEL3: 1:1970–1990 1900-1945

PLAGIAT – ETT ALLTID AKTUELLT PROBLEM

När Dux drabbas av plagiat i mitten av 70-talet låter man trycka upp en berömd affisch med bilden av en apa som sitter i Bruno Mathssons fåtölj Karin. Texten lyder så här: ”Det är roligt att vara efterapad för då vet man att man är bäst”.

Det går att ta även allvarliga saker från den skämtsamma sidan. Mindre skämtsamt tycker nog Johan Hulth och Jan Dranger på Innovator att det är när de på IMM, Internationale Möbelmesse i Köln, ser en oblyg kopia av sin fåtölj Stuns. En belgisk firma har tagit sig friheten att stjäla design.

Johan och Jan tar itu med problemet genom att besöka företaget på dess hemmaplan och berätta hur det förhåller sig med upphovsrätten. Den belgiske fabrikanten lyssnar, ber om ursäkt för intrånget och lovar bättring. Frid och fröjd. Ända till en mässa ett år senare när samma belgare har en stor monter med plagierade Innovator-produkter samt stora affischer med texten:”Beware of imitations!”

Johan Huldt har episoden om inte i gott så i alla fall i minne. Det krävs advokatingripande för att stävja inkräktarna, kommenterar han. Först då upphör belgarna med sin tillverkning.

Detta berättat för att understryka att mönsterskydd för möbler och ritningar ingalunda är ett problem enbart i vår tid. Plagiatarismen har varit ett högst påtagligt problem under hela efterkrigsperioden och får räknas in under kategorien ”Eviga frågor”.

Johan Huldt har under senare årtionden varit ordförande i SIR:s och SMI:s plagiatnämnd, en institution som varit till stor hjälp i kampen mot idétjuvar.

”THE INNOVATOR WAY” – EN VÄRLDSSUCCÉ

Johan Huldt, nu professor i industridesign vid textilhögskolan i Borås efter ett tiotal år som VD för Svensk Form, är alltjämt en av ägarna till Innovator medan Jan Dranger sedan 80-talet driver egen designverksamhet bland annat tillsammans med Ikea på området luftkudde-möbelsystem.

–Vi fick en flygande start under slutet av 60-talet och början av 70talet, en smått ofattbar respons även från kolleger och konkurrenter. Vi hade redan från början en klar, idealistisk filosofi som gick ut på att man måste värna miljön, undvika slöseri med material och ta vara på jordens krympande resurser, berättar Johan Huldt –Därmed fanns ett förhållningssätt till de nya möbler vi ville satsa på. Ungdomlighet kan man kalla det om man så vill. Vår programförklaring var att skapa ett nytt mode, en stil som skulle passa den nya jeans193

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

Bild på johan??

Johan Huldt är en väletablerad och respekterad möbelprofil med många hattar. Han är SIR-arkitekt och formgivare, han driver sedan många år tillverkning inom Innovator-konceptet men har också externa kunder, han ar bred erfarenhet som designorganisatör, bland annat i egenskap av VD för Svensk Form under 90-talet och som tidigare ordförande i SIR och i Plagiatnämnden. Under en tid på 80talet driver han tillsammans med Jan Dranger en välkänd butikskedja, Basic, som i första hand vänder sig till ungdomar.

Ur Svensk Forms arkiv

194

generationen, som vid den här tiden steg fram på arbetsplatser och i gatubilden med en markering av den nya livsstilen.

–Innovator var redan från början ett eget bolag med egentillverkad kollektion, där Jan Dranger och jag stod för formgivningen och Lars Gunnar Österlund ansvarade för produktionen hos Möbelmontage i Enköping. Företaget finns fortfarande men driver inte egen tillverkning utan är centrum för den internationella verksamheten i olika världsdelar.

–På mässan i Stockholm 1970 hade vi utöver ett antal egenproducerade prototyper en rad andra Innovator-produkter placerade hos mer än fjorton olika tillverkare, tillägger han med ett skratt.

–Man kan säga att vi tjuvstartade med våra miljövänliga och prisbilliga möbler redan med en visning på Svensk Möbelcenter 1967, berättar Jan Dranger när vi träffar honom i hans arkitektkontor i f d Innovatorladan på Norra Djurgården i Stockholm.

–Namnet Innovator hade ännu inte etablerats utan vi kallade oss Dux 4-gruppen.

–Vi som ingick i gruppen – Jan Ahlin, Martin Eiserman, Johan Huldt och jag – gick fortfarande på Konstfack och utbildade oss till inredningsarkitekter. Som praktikuppdrag fick vi av Dux Möbel i Trelleborg i uppgift att skapa enkla och billiga möbler för framför allt de unga möbelköparna. Ett drömläge, precis vad vi helst ville åstadkomma!

Miljöfrågor var faktiskt aktuella redan då, många kanske tror att det är en debatt som uppstått under 1900-talets slut men så är det inte.

–Själv skrev jag under studietiden en lång avhandling om hur viktigt det är att vi tar vara på jordens krympande resurser. Det låter kanske högtidligt i överkant men man kan säga att det var ett ställningstagande som präglades av ungdomlig idealism, en filosofi om man så vill. Det var så vi inledde vår kommande utveckling av Innovator-konceptet.

–Samtidigt får jag väl medge att vi under de här igångsättningsåren knappast anade att våra kollektioner skulle få så stor uppmärksamhet och efterfrågan world-wide, det blev en glad överraskning, tillägger Jan Dranger.

Första gången SMI:s ombudsman Åke Svensson och informationschef Bertil Arwidson träffar Jan och Johan är på Svensk Möbelcenter under möbelmässan i februari 1970. Ett eller två år senare hälsar vi på i deras första Innovator-kontor i en ombyggd mjölkbutik. Innovator har redan hunnit bli ett starkt och uppskattat varumärke, laddat av en imponerande produktutveckling och en lika imponerande marknadsföring som trots blygsamma resurser ger eko i omvärlden.

Innovator blir snabbt en internationell succé med omfattande publicitet som följd – här kan man tala om stjärnstatus och marknadspåverkan

DEL DEL3:1:1970–1990 1900-1945

innovatorbild

Ett helt nytt mode, möbeldesign för den nya jeansgenerationen – så kan man beskriva det fräscha koncept som Innovator lanserade.

Lågprisprofil, tvättbara och avtagbara tyger, sparsamhet med material – allt detta förenas med klara färger och design för ung livsstil. Det här tänkandet inspirerade många andra formgivare och gav både Ikea och KF knuffar i riktning mot liknande sortiment.

med få motsvarigheter, åtminstone inom den svenska möbelbranschen.

Medveten satsning på viktiga mässor runtom i världen, i första hand Köpenhamn, Köln och Milano, bidrar till att stärka innovatörernas exportframgångar.

1973 öppnas ännu en dörr till den internationella marknaden, nu är det Terence Conran som knackar på och beställer mängder med Innovatormöbler till sin stora inredningskedja Habitat. Det är början på ett samarbete som ska komma att pågå under decennier.

På hemmaplan levererar man stora order till både Ikea, som får flera sektionssoffor från Innovator, och KF, som distribuerar bl a den välkända fåtöljen ”Stuns” och den uppblåsbara fåtöljen ”Air-Line” i långa serier.

MONEY, MONEY, MONEY!

Hur stor omsättning kom Innovator upp i under de stora framgångsåren på 80- och 90-talen? Hur många anställda hade ni? Hur mycket var export och hur mycket var licenstillverkning? Mest framgångsrika enskilda produkt? Vad är Innovator idag?

Så här svarar Johan Huldt: -I slutet av 70-talet stod exporten för drygt 90 procent av Innovators omsättning som då uppgick till ca 50 miljoner kronor när vi talar om egen produktion på hemmaplan. Vi knöt avtal med återförsäljare i Tyskland, Italien, Japan och några andra länder. Efterhand började vi teckna licensavtal för tillverkning med företag på respektive marknader. Detta 195

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

resulterade i tillskott, det handlade om 40 miljoner kronor i Brasilien och 120 miljoner i Japan. Jag kan tillägga att Innovator i Japan idag faktiskt har en omsättning i storleksordningen 60 miljoner kronor!

-Vår egen personal uppgick som mest till 15 personer som fanns dels på vårt eget arkitektkontor i Stockholm, dels på Möbelmontage i Enköping. Tillverkningen i Sverige minskade gradvis liksom våra exportsiffror när alltmer av tillverkningen lades ut på licens.

-Den mest framgångsrika perioden?

-70-talet var naturligtvis häftigt och dynamiskt när allting byggdes upp men 80-talets period av konsolidering blev också intressant på många sätt, perspektiven kändes mer långsiktiga, omsorgen om kollektionens vidareutveckling och komplettering upplevdes som en mognadsprocess.

-Numera är Innovator AB ägt av Lars-Gunnar Österlund och mig på 50-50-basis. Bland det som pågår hösten 2005 kan jag nämna att vi i november kommer att presentera ett Innovator-rum i Formens Hus i Hällefors.

-Invigningen av Formens Hus äger rum den 26 november i närvaro av statsminister Göran Persson. Den samlade utställningsytan är hela 3.000 kvm och i den permanenta avdelningen - som i huvudsak utgörs av reklammannen Torbjörn Lenskogs samlingar - finns verk av Charles Eames, Alvar Aalto och liknande storheter samt faktiskt också pappersstolen som Innovator var med och skapade för Dux. Utställningen speglar i övrigt vad som hänt på området industridesign, möbler är bara en del av helheten.

-Innovator har haft ett eget litet museum på Lidingö men det ska doneras till Formens Hus permanenta samlingar, säger Johan Huldt slutligen.

Vi vill bara tillägga ett litet minne från 70-talets Innovator-framträdanden, när Sverige ställde ut med egna sektioner på Scandinavian Furniture Fair, på Salon du Meuble i Paris eller på IMM, Köln.

SMI-personal – Margareta Bisset, Inga Tyrvedh, Åke Svensson och hans efterträdare Björn Albihn samt Bertil Arwidson – som turades om att finnas på plats i de gemensamma svenska informationsmontrarna under 70- och 80-talen minns att de vanligaste frågorna från besökande journalister brukade inledas med orden: ”Where are the Innovators?”

Dorotea Balluff från designtidskriften Abitare i Milano, (som senare gick över till konkurrenten Interni) tillhörde Innovators beundrarskara.

Hon höll kontakt med företaget även mellan mässorna och gav publicitet åt de olika nyheterna. Och innovatörerna var inte sämre än att de tackade med att döpa en populär sektionssoffa till just”Baluff ”.

196

DEL DEL3: 1:1970–1990 1900-1945

KONTORSBRANSCHEN FÖRNYAR SIG

Sedan möbelindustrins barndom har det tillverkats möbler för kontor liksom för restauranget, hotell och andra offentliga miljöer. Vi vet inte om det är orättvist att säga att utvecklingen inom just kontorsmöbler varit väldigt trög men den har i alla fall inte visat upp av några mer dramatiska förändringar under förra århundradets första hälft.

Intressanta kontorsbyggnader har förvisso funnits sedan förra seklets början i New York, Chicago, Berlin och London. Även i Sverige finns fina exempel på kontor som kan beskrivas som moderna för sin tid, byggda vid och strax efter sekelskiftet. Men då talar vi om byggnader, inte möbler och inredning.

Kontoren består under första hälften av 1900-talet av stora rum för rutinuppgifter, ofta kallas de trälhav, där personalen arbetar i ett trångmöblerat, opersonligt, bullrigt och mörkt hav med långa rader av skrivbord.

Vi har alla sett sådana interiörer i amerikanska filmer under årens lopp. Det ser ut på samma sätt på många stora kontor i Tyskland, England och Japan. Trälhavet är för fotfolket, kontoristerna. De som har mer kvalificerat arbete har förstås eget rum eller sitter i rum för två eller tre arbetsplatser.

Mer om detta finns att läsa i den faktaspäckade boken ”Framtidens kontor – kontorets framtid”, skriven av arkitekterna Carl Christiansson och Martin Eiserman, utgiven 1998.

Här får vi veta att ungefär en miljon svenskar arbetar på kontor, att maskinsidan genomgår en kraftfull utveckling under mellankrigstiden, att utställningar på temat ”Det moderna kontoret” görs redan på 20-talet och 30-talet, bland annat av Handelshögskolan i Stockholm 1935.

Med det är efter kriget som det börjar hända saker på allvar och när vi kommer fram till 70-talet sker det en närmast omvälvande förnyelse.

Kontorslandskapet blir det dominerande trendbegrepppet från slutet av 60-talet till slutet av 70-talet, senare följt av kombikontoret där man kombinerar cellkontorets och kontorslandskapets fördelar. På 90-talet är det flexkontor som lanseras i stor stil, d v s att man inrättar 25 arbetsplatser för 50 medarbetare som förväntas cirkulera ute på fältet halva arbetstiden. IT-tekniken har skapat förutsättningar för ett antal nya varianter. I ”Det moderna kontoret” ges flera spännande exempel på avancerade lösningar av just flexikontor.

Så här kommenterar arkitekt Love Arbén, SAR och SIR, utvecklingen i samband med ett seminarium om Framtidens kontor på Svensk Möbelcenter 1995. Vi citerar ur en artikel i Möbelnytt 1995: 197

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

”Personligen tycker jag att många av de flexibla kontoren är onödigt röriga.

Man har skapat ett visuellt kaos som gör att man inte förstår helheten.

Klart är att vi behöver mindre möbler, då menar jag både färre och mindre i formatet. Men detta fordrar en arkitektonisk helhetslösning som ger oss rummet tillbaka. Vi upplever samma sak som när kontorslandskapet kom. Dels skapades öppenhet, dels byggde vi skärmväggar mellan människorna. Det blev inte flexibelt.

Kombi-kontoret kom samtidigt som jag började som arkitekt. Idag upplevs det som helt föråldrat.

Postmodernismen har lärt oss att arktekturen är ett språk. Ny teknik kräver nya formspråk. För varje funktion bör vi ha ett utrymme. När det gäller att erbjuda plats för effektivt arbete kanske vi kan lära oss av tidningsredaktioner eller av reklambyråer.

Vi har alla ett behov av en egen vrå men också ett behov av att samlas med andra liksom man ofta har ett behov av att vara internationell och delta i en större gemenskap.

Arbeta hemma? Vill vi det? Tillsammans kan vi skapa något. Frihet kan man vara ganska rädd för, kanske söker man hellre trygghet i gemenskap?

En ny, mer flexibel livsstil har etablerats. De stela formerna fungerar inte längre.

För det traditionella kontoret tror jag att det innebär slutet. Men i gengäld öppnar sig många spännande möjligheter. Kontoret kanske försvinner men rum kommer alltid att finnas, slutar Love Arbén.”

Men 70-talets drivkraft till förnyelse – vilken är den?. Vad är det som händer egentligen?

Marknaden för kontorsinredning växer dramatiskt under hela årtiondet. Rader av statliga ämbetsverk utlokaliseras, storsjukhus byggs, skolor rustas upp, banker och storföretag som Volvo och andra bestämmer sig för att satsa på nya moderna kontorslösningar i sina nya högkvarter.

Det händer väldigt mycket på en gång.

Vi behöver bara nämna Kulturhuset i Stockholm med sin fasad av glas och Riksbankens kub med sin mattsvarta granitfasad och påkostade innanmäte, inrett med tidens förnämsta moderniteter. För att inte tala om den genomgripande upprustning som regeringens kansli Rosenbad genomgår under slutet på 70-talet. Alla dessa dramatiska och uppmärksammade projekt förvandlar raskt Stockholms innerstad lika påtagligt som Hötorgsskraporna gjort ett drygt årtionde innan.

Ett obekant antal miljarder kronor satsas på nyinvesteringar runtom i landet. Inredningsbranschen och möbelindustrins offmiljö-aktörer har naturligtvis stor glädje av detta liksom i stort sett hela den svenska kontorsmöbelbranschen.

Klimatet i arbetslivet och i affärslivet förändras – öppenhet, snabb 198

DEL DEL3: 1:1970–1990 1900-1945

kommunikation mellan olika avdelningar på företagen, ökad överblick (läs kontroll) över personalen, flexibilitet inför behovet av snabba förändringar, allt sådant står högt på önskelistan. Under 80-talet är den delen av utveckling, fullt synlig. Dataåldern är här!

Samtidigt innebär tillväxttakten på byggsidan, hyresökningarna och den snabba löneutvecklingen att kontorskostnaderna skenar iväg. Nu uppmärksammas ekonomin i att spara kontorsyta.

Hur många kontorsarbetsplatser längs yttervägg kan man få in? Cellkontor av den typ som personalen egentligen trivs bäst i prioriteras inte längre av företagen – det blir dyrt att ha massor av personal utspridda i egna rum med ett eller två fönster per person, som en markering av vederbörandes status.

Alltså: Kontorslandskap! Tidens lösen!

Här lanseras ett nytt projekt, Facit 80-serien, som i kraft av sin attraktiva design och sin starka fokusering på kontorslandskapets nya och speciella krav blir en stilbildande representant för de nya idéerna.

FACIT 80 STARK INSPIRATIONSKÄLLA

Med risk för (ännu en) generalisering vill vi också peka på ett enskilt företag, Facit i Åtvidaberg, som en starkt pådrivande inspirationskälla för branschens aktörer.

199

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

Tidpunkten är exakt den rätta när företaget marknadsför sin 80-serie med buller och bång i samarbete med en av Sveriges ledande reklambyråer, Arbmans i Malmö.

I korthet kan man säga att Facits företagsledning fattar ett historiskt beslut när man bestämmer sig för att utveckla ett helt eget, marknadsledande system.

Man anlitar en nytänkande, entusiastisk ung arkitekt som får utarbeta ett nytt koncept. Man har tidigt siktet inställt på internationell marknadsföring. Och projektets genomförande bygger på en noga genomtänkt marknadsplan. Resultatet blir att Facit 80 snabbt gör stor succé.

Vi har bett arkitekt Carl Christiansson berätta historien om den nyskapande och uppmärksammade kontorsmöbelserien Facit 80. Hur kommer den till, hur marknadsförs och utvecklas den under tio år hos AB Facit Kontorsmöbler i Åtvidaberg?.

Här är Carl Christianssons personliga kommentar: – När PA-Rådet anordnade en internationell konferens om kontorslandskap i Stockholm i maj 1967, blev jag utvald att tala om den fysiska planeringen med möbler, färger och layouter.

–Jag hade förberett mig noga och varit några vändor i Tyskland och tittat. Det var bara att konstatera att det inte fanns några svensktillverkade möbler för landskapskonceptet. Direkt efter mitt anförande blev jag tillfrågad av Lennart Larsson, produktchef för Facits Möbelsektor, om jag skulle vara intresserad av att rita en ny kontorsmöbelserie för Facit. Det var ju klart att jag var.

–Det skulle visa sig att Lennart Larsson inte bara var en skicklig försäljare. Han var också en stor strateg och taktiker. Strategin hade han med sig i bagaget som reservofficer, taktiken som veteranmästare i tennis. På den tiden hade Facit en marknadsandel på ungeför 30 procent och var inte med i den statliga FMV-upphandlingen av kontorsmöbler.

–Larssson ansåg att det bara var att byta pengar. Konkurrensen var hård på den svenska marknaden. Istället ville han ha en ny möbelserie, som kunde säljas på export. Det var den han ville att jag skulle formge.

–Vi började på hösten 1967 med att se oss omkring i Europa på nya kontorsprojekt och nya kontorsmöbler. Sedan satte vi oss ner i några månader för att formulera en kravspecifikation på hur en sådan möbel skulle se ut och fungera.

–Bland det första vi kom fram tilll var att överge det svenska pappersformatet A4 till förmån för det kontinentala C4 för att kunna förvara de nya datablanketterna.

–Med det förändrades alla måttkedjorna på möbelsortimentet, nya ergonomiska former tog över. Rundade framkanter på bord, skåp och 200

DEL DEL3: 1:1970–1990 1900-1945

Facit 80-seriens många välstuderade detaljer och eleganta helhetsverkan blev snabbt internationellt uppmärksammade.

Serien gjorde succé på Hannovermässan 1971, på den franska kontorsmöbelmässan i Paris, på Neocon i Chicago 1977 för att nämna några exempel.

Londons första kontorslandskap såg dagens ljus på dataföretaget CSI,Computer Systems International.

I Europa valde IBM Facit 80 för sina kontor i Storbritannien och Holland och i Sverige valde Trygg Hansa Facit 80 för sitt nya huvudkontor i Stockholm.

hyllskivor. Alla synliga trädetaljer vitlackades. Runda stålrörsben i alla stativ.

Jag ville inte ha kromade stativ av ekologiska skäl. Vi hade svårt att få en metallic-lack att fästa, men fick till slut hjälp av bilindustrin.

FUNKTION, FLEXIBILITET, FÄRG OCH FORM

–Sedan kom nya produkter till som skärmväggar och sittmöbler. Mitt kontor och Facits konstruktionskontor under Harald Johansson arbetade på slutet dygnet runt.

–På utställningen Kontor 69 i oktober presenterades Facit 80 som ett aktivt kontorslandskap på en 500 kvm stor plattform. Mantrat var: Funktion, Flexibilitet, Färg och Form.

–Lennart Larsson, som var medveten om pressens förkärlek att skriva om hemmöbler. hade gett John Melin på Arbmans i Malmö i uppdrag att 201

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

utforma en helsidesannons om Facit 80. Den publicerades i DN och SvD samma dag som utställningen öppnade.

–Gunnar Munthe, Facits möbelagent i London, hängde på och sålde in Facit 80-konceptet till CSI (Computer Systems International), vilket resulterade i att Londons första kontorslandskap såg dagens ljus med 80seriens möbler.

–I Facits monter på Hannovermässan (numera CEBIT) blandades företagets räkne- och skrivmaskiner med 80-serien. Möblerna fick priset ”Gute Industrieform” för bästa nya kontorsmöbel 1971, Den tyska designtidskriften MD, den engelska DESIGN och italienska DOMUS publicerade flera sidor var om serien.

I Frankrike som annars inte är särskilt mottagligt för utländska ideer inreddes två huvudkontor i Paris med Facit 80-serien, annonsbyrån Agence Havas och Glasföretaget St. Gobain.

Om det var goda tider för möbelsektorn gick det sämre för räknemaskinsektorn. Den klassiska räknesnurran från Facit, som varit den stora försäljningssuccén över hela världen blev i slutet av 60-talet och början på 70-talet överkörd av den japanska nya datatekniken. Och det gick snabbt.

På något år hade Facit förlorat marknaden och blödde ekonomiskt.

–I ett av de första mediadrev jag upplevt, utsattes Gunnar Ericsson, ledare av hela Facitkoncernen, mer eller mindre för ett mediamord, för att han inte i tid förutsett japanernas nya teknikgenombrott. Facit måste säljas 1972. Köpare Electrolux. Två olika företagsvärldar möttes.

–Som tur var tillsattes Bo Ericson som chef för Facits möbelsektor.

Han representerade den nya typen av företagsledare. En utåtriktad ekonom. Ericson introducerade en ansvarskultur hos möbelsektorn, som inte funnits tidigare. Han och Lennart Larsson blev ett effektivt radarpar under resten av 70-talet.

Något år tidigare hade Facit inbjudits att tillsammans med Herman Miller möblera upp ett provlandskap för Imperial Tobacco vid Marble Arch i London, där 80-serien stod för de fristående och Action Office för de skärmhängda enheterna.

EGET SKÄRMVÄGGSSYSTEM KOM 1973

Eftersom Facitledningen ansåg att Action Office 2 inte var tillräckligt ergonomiskt utformad (bl a saknade skärmväggarna akustisk absorbtion, dessutom var de svåra att montera) beslöt Facit att komplettera 80-serien med ett eget skärmväggssystem. Detta blev färdigt 1973.

Försäkringsbolaget Topsikring. höll på att bygga ett nytt huvudkontor i Köpenhamn. För att välja kontorsmöbler till inredningens landskap 202

DEL DEL3: 1:1970–1990 1900-1945

testades flera nordiska kontorsmöbelserier. Man valde 80-serien. Speciellt framhöll man skärmväggarnas stabilitet och styrka att bära både bokhyllor, skåp och skrivbord. Därmed fick Facit år 1974 ett av sina mest besökta referensobjekt.

–I USA hade Facits chef på skrivmaskinsidan, Björn Löwenhjelm, på avstånd följt 80-seriens framgångar. Han föreslog Ericson och Larsson, att man borde pröva på att gå in på en begränsad USA-marknad, t ex områdena kring New York, Chicago och Toronto, där Facit fortfarande marknadsmässigt var starkt. Så skedde. Facits kontor på Manhattan möblerades upp med 80-serien. Samma på kontoret i Toronto.

I Chicago hålls varje år i början av juni en av världens mest professionella möbelmässor för offentlig miljö, Neocon.

–Väntetiden på en permanent monter var tre år. Vi tog sats. I första omgången ställde vi ut tillfälligt i en byggnad vid sidan om Marten, Exhibitors Building, och fick bra respons.

–Senare på året medverkade vi i Toronto på IIDS, International Interior Design Show. Där fick vi första pris både för möbelserien och monterutformning. Men målet var att komma in på Merchandise Mart.

–Vi hade litet tur. Kennedyklanen ägde Merchandise Mart. Sargent Shriver, ingift måg, var högste chef. Cox & Co i New York, som var Facits annonsbyrå, hade en kvinnlig AD. Vi hade låtit henne förstå att Lennart Larsson var bra på tennis och fått henne att sätta upp ett möte med hennes far, som var jurist åt Shriver. Alla associerade med klanen spelade tennis, så de möttes i en match på Forest Hills center court. Larsson slog honom ganska lätt. Vi hade aldrig nämnt, att han var svensk veteranmästare. Dom blev tydligt imponerade, och Facit fick i stort sett nästa lediga lokal i Marten.

I juni på Neocon 1977 öppnades Facits permanenta utställning på nionde våningen i Merchandise Mart. Det var den enda skandinaviska, permanenta utställningen där. Det fanns skandinaviska möbler, men de ingick i amerikanska agenturers utställningar.

I Europa hade IBM valt Facit 80 för sina kontor i Storbritannien och Holland och i Sverige valde TryggHansa Facit 80 för sitt nya huvudkontor i Stockholm.

–Vid den här tiden hade Bo Ericson lämnat Facit och avancerat inom Elux-koncernen. Lennart Larsson hade uppfyllt sitt mål att Facits möbelsektors omsättning skulle vara 50/50 på export och hemmamarknad. Sedan länge var hans avsikt att pensionera sig 1980. Jag satt i Toronto på Ontario College of Art som ledare för skolan för industridesign och övervägde. Skulle jag fortsätta med Facit utan både Ericson och Larsson?

De var ju mina mentorer.

Sid 207, ny bild från mässan i Paris, bildtext På den stora franska kontorsmöbelmässan xxxx i Paris var Facits monter en av de mest besökta attraktionerna.

Foto: Göran Hedberg

203

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

På 90-talet kommer en ström av kompact living kontor på marknaden, små, flexibla och lättplacerade moduler där man får in ett hemmakontor i ett hopfällbart skåp eller i något som ser ut som ett sideboard men som rymmer dator, pärmar och skrivare. Redan i slutet på 70-talet visar Börge Lindau och Bo Lindekrantz den här smarta lösningen. En annan pionjär är Jarl Andersson, Kinnarps grundare. Hans kontorssekretär från 1949 blir mycket uppskattad men "beställningarna blev för få för att det skulle vara lönande för oss att tillverka den.

Men den blev en succé för en konkurrent som kopierade den och sålde till ett lägre pris", kommenterar Jarl Andersson.

Kinnarps kompakta arbetsplats Zapp, som introduceras 1997, är en av de första som uppfyller TCO:s riktlinjer för "Godkänd hemarbetsplats".

204

–Lance Nobel hade i sin bok Office Furniture, publicerad 1987 (Unwin Hymans Förlag), skrivit följande om mina möbler: ”Certainly the most distinctive of the systems contemporary with Action Office was the Swedish Facit 80. With a Büro landschaft lineage, the furniture is lightweight and distinquished by the perforated fibreboard screens.”

–Att bli jämförd med George Nelson och Action Office räckte för mig. Det hade varit en fantastisk tioårsperiod med Facit. Det hände ju så mycket mer, än vad jag beskrivit här.

–Jag valde att säga upp mitt samarbetsavtal med Facit och istället börja arbeta med den dynamiske Lars Waldenström på NKR. Vi hade arbetat ihop förut, när han var projektledare för SE-Bankens huvudkontor i Göteborg.

–Andra får sedan spekulera i vad som hände med Facit efter 1980, slutar Carl Christiansson.

Vi kan tillägga att vi inte heller har något bra svar på frågan vad som hände. De svåra ekonomiska problemen på maskinsidan spelade säkert en huvudroll. Men vi gissar att upphörandet av serien också hade att göra med begreppet ”nya kvastar”...

Nya produktchefer, nya marknadsdirektörer, nya reklamchefer, nya VD:ar – alla dessa kategorier brukar vilja profilera sig med att göra något annat än vad företrädaren tyckte var bra. Ut med det tidigare lagets visioner, in med nya tankar och idéer!

Finns det en stark ägare med långsiktighet i sitt strategiska perspektiv, en entreprenör med familjeföretagets väl och ve i sikte, går det i regel bra att hålla kursen och företagsprofilen. Men finns inte det, ja då är det risk för kortsiktighet och svackor i tillväxten.

Så här kommenterar Lennart Larsson, som vi intervjuar vid ett telefonsamtal till Båstad, där han är bosatt sedan många år som pensionär.

–Facit 80 var ett mycket noga förberett projekt. Vi insåg under 60talet att den svenska kontorsmöbelmarknaden var för liten med tanke på de många producenter som ska dela på kakan. Exportmarknaden var livsviktig för vår fortsatta expansion och vi bestämde oss för att sätta målet till att nå 50 procent export.

–Det lyckades vi med genom att dels göra ordentliga marknadsundersökningar, dels satsa på en helt nytänkt kontorsserie, specialutformad för det nya kontorslandsskapets behov. Carl Christianssons välstuderade serie var en fullträff redan från början, dessutom kompletterades den successivt med ett förnämligt skärmsystem och en rad praktiska detaljer, som t ex höj- och sänkbara bordsstativ.

–Först tänkte vi kalla det nya programmet för Facit 70. Men ett an-

DEL3:1:1970–1990 1900-1945 DEL

nat svenskt företag, Lammhults, kom före oss med sin S-70-serie. Vi ändrade namnet till Facit 80 och det gjorde vi rätt i, det blev mycket bättre som markering av den framförhållning vi hade.

–Serien blev redan vid introduktionen en stor succé, jag tror att en hel del av våra konkurrenter blev chockade, säger Lennart Larsson med ett skratt. Försäljningen gick bra både på hemmaplan och på exportsidan, vår division inom företaget höll god lönsamhet under hela 70-talet.

–Det var roliga år för oss som drev Facit 80-seriens lansering och marknadsföring runtom i världen, tillägger han.

–Men det var ingen slump att det gick bra. Massor av hårt arbete och noggrann planering gav goda resultat.

Vi passar på att ställa en fråga om SMI:s roll under 70-talet. Hade de stora kontorsföretagen någon direkt nytta av att SMI fanns eller klarade ni er alldeles på egen hand?

–Det är klart att stora företag, som ju de flesta kontorsmöbeltillverkare är, har en stab av medarbetare med god utbildning och hög kompetens.

Mycket av det som småföretag behöver hjälp med, t ex på mässor, är inget problem för de större aktörerna.

–Men jag värdesatte personligen den kontaktyta som vi fick genom SMI:s kontorsmöbelsektion. Det var värdefullt att lära känna sina kolleger, kunna diskutera gemensamma branschfrågor och läget i branschen, Dessutom uppskattade jag naturligtvis den uppbackning som Facit 80 fick genom de presentationer som gjordes i förbundets exporttidskrift Interiör, slutar Lennart Larsson.

Nå, vad gör marknadens andra aktörer på 70-talet inom den stora och viktiga och växande kontorsmöbelsektorn?

FÖRÄNDRINGENS VIND GER NYA KONTORSMILJÖER

Det händer en hel del, även om få av de nya satsningarna når samma publicistiska uppmärksamhet som Facit 80.

Kinnarps, NKR (som på 90-talet byter namn till EFG), Edsbyn, Dux, TUA-verken, Mathsson International, Klaessons, Gärsnäs och Lammhult – ingen ligger på latsidan. Här kommer nya produkter och nya synsätt på hur moderna kontor, receptioner och sammanträdesrum ska gestaltas in i bilden. Dataåldern förändrar förutsättningarna och nya kontor ser inte längre ut som kompaniexpeditioner på ett regemente eller postkontor från 40-talet...

Fram till 1970-talet är de flesta kontorsmöbler tunga och orörliga.

Bastanta bord, stora. stoppade chefsstolar med höga ryggstöd, spinkiga 205

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

skrivmaskinsbord och tunna små stolar för kontorspersonalen. Höj- och sänkbara bord har man inte ens hört talas om annat än på ritkontor.

Men nu blir det snabbt annorlunda!

Historien om Kinnarps utveckling från småföretag med start under enkla förhållanden till att bli en europeisk bjässe inom kontorsmöbler – ja, det är en framgångssaga som präglas av entreprenöranda, seg målmedvetenhet och en stor portion framtidstro.

På 70-talet fortsätter marschen mot toppen. Krisen på Facit gäller visserligen främst kontorsmaskinsidan men drabbar företaget hårt. Därför kan Kinnarps överta flera av Facits representanter, som har en väl inarbetad kundkrets. Kunderna ökar i antal, antalet showrooms runtom i landet likaså.

1973 övertas företaget av Henry, Assar och Ola Jarlsson, i Stockholm öppnas ett elegant showroom invid Hotel Sheraton och Kinnarps anställer som förste arkitekt Rune Karlsson. Nu ingår han sedan länge i koncernledningen. Året därpå inleder man en offensiv på exportmarknaden. Man börjar med Danmark och Västtyskland men utan att registrera några framgångar. Det gör man däremot i England 1974, när man via sina representanter får kunder som Shell, Lloyd´s Register of Shipping och Mc Corquodale-gruppen.

1975 köper Kinnarps ett flygplan, Henry har skaffat flygcertifikat.

Nu kan man nå kunder i Norge mycket snabbare än tidigare, belöningen blir en stororder. Och så håller det på.

Kontoret datoriseras, datatekniken slår igenom på bred front ute i landet och Kinnarps börjar utveckla och producera terminalbord. Ungefär samtidigt introduceras Möbelfakta och Kinnarps är förstås först bland kontorsmöbelfabrikanterna att använda Möbelfakta-märket i sin marknadsföring.

1976 omsätter Kinnarps 65 miljoner kr. Antalet anställda är 160 personer och antalet leverenser uppgår till 25.000 kompletta arbetsplatser per år.

1979 utvecklar man ett nytt system för UV-lackering, UV betyder ultraviolett och därmed har man uppfunnit en metod som både spar lösningsmedel och förbättrar miljön samtidigt som man når ett bättre resultat med själva lackarbetet. Samma år levereras möbler till ett stort hotell i Leningrad. De lastas direkt i containrar på järnvägsspåret inne på fabriken.

Nu har omsättningen nästan dubblerats på tre år. 123 miljoner kr på 197 anställda. Och Kinnarps är störst i Sverige på kontorsmöbler och offentlig miljö med en marknadsandel på omkring en tredjedel.

206

DEL DEL3:1:1970–1990 1900-1945

Lammhults – ett vinnande lag Det har skrivits spaltmeter om den världsberömda möbelfabriken i Lammhult. och om de begåvade och framgångsrika formgivarna Börge Lindau och Bo Lindekrantz. Och det med all rätt.

Alltsammans är en story of success med få motsvarigheter. Från att ha varit en liten mekanisk verkstad som tillverkade lådhandtag från mitten av 40-talet, firman startade 1945 av Edvin Ståhl, växte företaget stadigt men inte särskilt snabbt under 50-talet. Man byggde till den stallbyggnad som man hyrde som lokal, man köpte tomt och byggde till igen 1960 för att 1968 flytta in i helt nya lokaler vid infarten till Lammhult.

Men i slutet på 60-talet sker det plötsligt en dramatisk förändring.

Vid ett affärsbesök i Hälsingborg träffar Edvin Ståhl två unga formgivare som han hört talas om av en bekant. De gör ett gott intryck på fabrikör Ståhl och han återkommer inom kort en beställning av en stol. Men möts av ett nekande svar.

–Nej, vi vill inte göra en stol. Men gärna två!

Så inleds ett stycke svensk möbelhistoria. De båda formgivarna Börge Lindau och Bo Lindekrantz gör Ritz och Royal 1965 och därmed hade Lammhults Mekaniska Verkstad fått produkter i modernt formspråk som lockar kräsna inköpare och föreskrivande arkitekter. Det är en vändpunkt och en bra början. Nu omsätter man nära en miljon kronor i augusti 1969.

Men sedan går det undan värre.

Succéerna följer i snabb ström. Vi kan räkna upp några storsäljare som lägger grunden till Lammhults starka varumärke och profilerade kollektion som i dag representerar en omsättning på ca 200 miljoner med en exportandel på nära 75 procent. Här finns storheter som S70-serien som vi berättat om tidigare, en Bauhaus-inspirerad serie fåtöljer, bord, barstolar, klädhängare m m. Sedan kommer X75-serien med regissörsstolar och bord med fällbara stativ. Tänkta för trångbodda unga familjer men framförallt köpta av företag som vill visa sig moderna, inte minst går serien hem i offentlig miljö. En lång rad kända soffor och fåtöljer kommer under 70-talet, t ex Häcken, Solo och även en stark kollektion kontorsmöbler som Peking-serien, vilken fick namn efter en omskriven inredning av biblioteket i Norrköping. Så där kan man hålla på. Länge.

Lammhults har en ledning som tidigt förstår fullt ut att god design är ett konkurrensmedel. Den framsynte redaktören Ulf Hård af Segerstad sade en gång i ett tal till sina kolleger: ”Bakom varje god möbel står en god formgivare”. Javisst. Vi vill bara tillägga: ”Bredvid står en riskvillig och designmedveten företagare.”

På Lammhults fanns en ung försäljningschef sedan 1965, nämligen Kenneth Ståhl, som blev VD för Lammhults 1965 efter Edvins bortgång. Edvin, född 1896, var en öppen, modernt tänkande person som med stor entusiasm samarbetade med sina unga arkitekter. Den känslan gick så att säga i arv till Kenneth som helhjärtat satsade på att vidareutveckla det goda samarbetet med Börge och Bo. Ragne Bogholt kom in i bilden redan 1972 och bildade tillsammans med Kenneth en viktig länk i kedjan. Efter ett kortare avbrott 1980-83 blev han 1987 företagets VD under många år för att sedan efterträdas av Marcus Larsson och idag Claes Brechensbauer. Nu är det andra formgivare som övertagit Lindau och Lindekranz roll - Gunilla Allard, Love Arbén, Anya Sebton, Peter Hiort Lorenzen och Johannes Foersom - men designkulturen lever vidare i symbios mellan parterna.

–Vi gav naturligtvis Börge och Bo största möjliga frihet redan från början, annars hade det knap207 past gått så bra, säger Kenneth Ståhl när vi träffar honom i Jönköping 2004.

–Det fanns en lekfullhet under pionjärtiden som vi idag saknar. Vi vågade experimentera och ta ut svängarna. Det betydde en hel del för stämningen. Viktigt är förstås också att man satsar på kvalitet och tidlöshet, inte på modenycker, tillägger han.

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

Storsäljaren Origo-serien som lanseras på 1980-talets början är en utveckling av J-serien som Jarl Andersson tog fram redan i slutet på 50talet.

J står för järn och principen bygger på en lika enkel som genial idé, nämligen det vanliga köksbordets konstruktion. Sarg, skiva, ben är separata enheter som lätt kan skruvas ihop. J-serien kompletteras med en upphängningsanordning för att fästa hurtsen vid skrivbordet. Simsalabim!

Patent på uppfinningen ger bekräftelse på att detta är en stor förbättring. Origo blir en jättesuccé tillsammans med förvaringsmöbeln som kallas K-serien med olika moduler som kan varieras nära nog i det oändliga.

Nya kunder strömmar till. Vi kan nämna Skattehuset i Stockholm, L M Ericsson och Scania Vabis. Nu har man ett flexibelt program som passar Kinnarps rationella produktion och framför allt kundernas skiftande behov.

Men det är inte ”bara” kontorsmöbler som står på programmet, man erbjuder också möbler för sammanträdesrum, receptioner och pausrum av olika slag. Det här har man hållit på med ända från starten, både inom ramen för egen tillverkning och med hjälp av underleverantörer. I slutet på 80-talet tar Kinnarp ett nytt stort steg i sin utveckling genom förvärv av Granstrands i Skillingaryd, som under flera år varit nära samarbetspartner. Kinnarps Interiör som bildas i mitten på 1980 växer snabbt och kräver ökning av kapaciteten för att hinna med efterfrågan.

Då köper man helt sonika Granstrands, investerar i en ny, hypermodern fabrik som är fem gånger större än Granstrands tidigare anläggning.

Alla som kört E 4 genom Skillingaryd har sett den vita, eleganta byggnaden som nästan för tanken till flygledarlokal med sin generösa glasfasad.

I en bok som behandlar Kinnarps historia, ”Det var aldrig meningen att det skulle bli så är stort” hämtar vi följande belysande citat: ”Stora resurser sattes på att få byggnaden så tilltalande som möjligt, eftersom den nya tomten låg precis vid en motorväg. Och det lyckades nog, idag är det en vanlig missuppfattning bland gemene man att Kinnarps är småländskt och att fabriken i Skillingaryd är Kinnarp AB:s huvudkontor.

Interiörprogrammet lanserades under Stockholmsmässan 1988 och stolen Bison utsågs till bästa möbel för offentlig miljö, för priset stod inredningstidningen Forum Närmiljö. Skillingarydsfabriken invigdes efter sommaren samma år.” fem rader om kinnarps idag

208

DEL DEL3: 1:1970–1990 1900-1945

FUM= FORSKNING, UTBILDNING OCH MARKNADSFÖRING

Så till något helt annat. Vi lämnar kontorsbranschen för att titta på FUM, ett samarbetsprojekt mellan handel och industri.

Under 1977 träffas en överenskommelse mellan Sveriges Möbelhandlares Centralförbund och Sveriges Möbelindustriförbund om att bilda en gemensam stiftelse att verka inom Forskning, Utbildening och Marknadsföring. Där har vi förklaringen till bokstäverna FUM och syftet med denna stiftelse är förstås att den ska gagna både handel och industri. 1978 är stadgarna klara och antagna av båda förbunden.

Finansieringen sägs det ingenting om i SMI:s styrelseberättelse 1978 men den är tänkt att göras via en så kallad promilleordning. 2 promille av priset på en möbel ska av fabrikanten krävas in av möbelhandlaren som i sin tur får höja priset till slutkunden med motsvarande belopp. Hela verksamheten ska gå runt utan att den kostar SMI-medlem eller SMC-medlem någonting och utan att kunden märker av det heller...

2 kronors påslag på en möbel för 1.000 kr, vem bryr sig?

Simsalabim. Genialt. Jodå, men i praktiken blir det mycket gnissel i maskineriet. När FUM-fondens medel ska drivas in uppstår både tolkningsproblem och betalningsvägran. Brev, påminnelser, inkassohot, missnöjet växer under årens lopp.

Beloppet är för litet för att kunna budgeteras och redovisas, tycker man på sina håll medan de större aktörerna ser en årsutgift på hundratusentals kronor framför sig och menar att det är pengar som man mycket bättre kan nyttja i sin egen marknadsföring i stället för att skyffla in dem i en fond...

Nå, att det skulle bli så komplicerat i framtiden vet man förstås inte 1978, då Vivian Rössner anställs som informationschef och projektledare för FUM. 1 november inleder hon sitt arbete på halvtid och den 1 mars 1979 övergår anställningen i heltid med placering på SMC:s kansli på Kungsgatan i Stockholm.

Vivian har gjort sig känd och uppskattad i möbelkretsar ett par år innan hon tillträder sin befattning. Innan vi berättar om detta vill vi först beskriva hur FUM-organisationen är uppbyggd.

Styrelsen består av Eric Nilsson, Gösta Pernold och Filip Norberg från SMC. Suppleanter är Folke Gustafsson, Bo Larson och Nils Lindqvist.

Från SMI kommer Bo Eigert, Lennart Jernbeck och N-A Persson med Bengt Abrahamsson som suppleant.

Denna styrelse utser en projektgrupp som består av Folke Gustafsson och Ann-Marie Lindkvist från SMC samt Bertil Arwidson och Lennart Jernbeck från SMI. 209

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

Vivian Rössners faksimil

Vivian Rössner anställs 1978 som projektledare och informationschef för FUM-stiftelsen som ägs till lika delar av SMI och SMC. FUM står för Forskning, Utbildning och Marknadsföring. Vivian Rössner lägger ner ett värdefullt och uppskattat arbete på att få igång projektet, som diskuterats inom branschen under årtionden utan att man kunnat komma till skott. Men nu börjar det hända saker!

210

Det första resultatet av FUM-verksamheten är ett märke med texten ”Svenska Möbler” som distribueras i stora upplagor till landets hemmöbeltillverkare och som fästs vid varje möbel av svenskt ursprung som skyltas ute i möbelhandeln.

FUM ses närmast som ett arbetsnamn i början, åtminstone från SMIsidan, här hoppas man att Svenska Möbler ska bli ett samlande begrepp ungefär som att SJ står för järnvägens verksamhet i vårt land. Men det visar sig stöta på patrull, handlarna representerar minsann även ett brett utbud av importerade möbler. FUM får bli avsändarnamn för de olika aktiviteterna ända till dess att Ebba Franke tillträder som VD och döper verksamheten till Möbelbranschrådet. Men då är vi inne på 90-talet, nu tillbaka till Vivian Rössner.

Tre marknadsföringskampanjer genomförs under 1978. De gäller sängar, sittmöbler och förvaringsmöbler. De resurser som står till buds disponeras i samråd med den reklambyrå som utvalts efter en tävling.

Pengarna räcker i stort sett till produktion av några små svartvita broschyrer och ett antal annonser i DN och SvD, kanske även i några ytterligare dagstidningar ute i landet. Dessutom inleds ett nära samarbete med Möbelinstitutet, något som bland annat leder till produktion av faktamaterial om möbelprovningar. Många kontakter med institutioner av olika slag har också inletts, något som på sikt väntas resultera i värdefulla insatser för branschen.

Men budgeten för all denna verksamhet uppgår till mindre än en miljon kronor och då är det förstås svårt att göra något mätbart intryck på den allmänna opinionen.

Här har vi en av de avgörande svagheterna i projektet – små resurser, stora ambitioner. Som försöksverksamhet är det helt acceptabelt men det fortsatta utvecklingsarbetet går tyvärr ganska trögt, mest beroende på att det finns för många kockar som inte riktigt kan ena sig om vad man håller på med.

Man har en projektgrupp som regelbundet träffas för idéutbyte - så långt är allting bra. Men sedan ska varje förslag presenteras för arbetsutskotten från SMC och SMI. Här kommer nya synpunkter och förslag men i stort sett rullar det framåt. Efterhand börjar de olika kedjorna inom SMC intressera sig för FUM-arbetet, vilket leder till att SMC:s direktör Filip Norberg utsätts för lika starka som motstridiga påtryckningar.

Vivian Rössner, som är en frisk fläkt i branschen och på kort tid blir allmänt omtyckt och respekterad av medlemmar inom båda branschleden, känner sig efter ett par år snärjd av en serie motstridiga önskemål från sina uppdragsgivare och tappar lusten att kämpa vidare. Hon säger upp sig 1982, vilket många beklagar.

DEL DEL3: 1:1970–1990 1900-1945

På flera av de broschyrer och andra trycksaker som Vivian Rössner och arbetsgruppen tog fram för distribution i möbelhandeln behöll vi FUM-symbolens grundform men lade till just orden ”Svenska Möbler” som dominerande rubrik medan ordet FUM reducerades till adressraden...

Teckning : Ingald Andersson

Nu rullar FUM-projektet vidare på sparlåga. Den energiska redaktören för Möbler & Miljö, Anita Lindhagen, får det otacksamma jobbet att vara projektledare på deltid medan hon samtidigt producerar sin tidning med månadsutgivning. Ingen skugga på henne men med alla de många synpunkter som finns på hur FUM-projektet ska handläggas så blir det något av ett mission-impossible-uppdrag.

Historien kunde ha slutat där. Men det gör den inte. För 1989 kommer Ebba Franke in i bilden och nu börjar det hända saker igen, FUMstiftelsen byter namn till Möbelbranschrådet men den historien kommer vi till i del 4.

BILDSPEL FÖR HÖGSTADIESKOLOR

SMI kommer i kontakt med Vivian Rössner när hon arbetar som producent på Sandell-Film i Stockholm.

Vivian producerar redan 1975 på uppdrag av SMI ett bildspel för skolans högstadieelever om den första bosättningen, ”Ettan – att bo och trivas”. Det är i samband med detta projekt vi först träffar henne.

SMI menar att skolorna behöver hjälp med rådgivning och inspirationsmaterial i ämnet hemkunskapsundervisning. Från lärarhåll har man efterlyst komplettering av i första hand bilder utöver dem som man har i form av ”Ikea-kataloger och gamla exemplar av Femina”.

SMI beslutar sig för att i en eller annan form tillhandahålla bilder och på något sätt kommer man i kontakt med just Sandell-Film och Vivian, som har personlig erfarenhet av just läraryrket Hon har nämligen 211

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

tidigare varit lärare i tyska. Och SMI förfogar över ett rikt bildmaterial som tagits fram för den egna exporttidningen Interiör. Allt passar bra.

Ombudsman Åke Svensson och informationschef Bertil Arwidson fungerar som kontaktmän mellan Vivian och förbundet. Men äran för resultatet – som blev utmärkt – ska naturligtvis tillskrivas Vivian Rössner och Sandell-Films duktiga kreatörer.

Vår roll är till övervägande del att lyssna och heja på för att sedan ”sälja in” resultatet till SMI:s styrelse. Det är inte svårt, vi har stöd från ledningen som tycker att detta är en utmärkt aktivitet.

FUM-symbolen är inte särskilt lyckad som varumärke, det anser man i varje fall på fabrikantsidan.

Här vill man hellre kalla verksamheten ”Svenska Möbler”. Men eftersom handlarna inte bara säljer svenska utan även importerade möbler fick man dras med FUM-etiketten ända fram till 90talet när man byter namn till Möbelbranschrådet. Naturligtvis en klar förbättring, varför kom man inte på det från början?

212

Ekonomiskt fungerar projektet så här: SMI betalar 200.000 kronor för produktion av bildspel nr 1 samt för produktion av textmaterial att användas i samband med undervisningen. Det handlar om själva grundplåten. Sedan står Sandell-Film för försäljning av material, framtagning av bildspelskopior etc till landsting och andra som svarar för leverans av material till skolorna.

SMI har inget med den delen av verksamheten att skaffa. Alla intäkter av försäljningen går till Sandell-Film.

Att ett branschförbund sponsorerar skolmaterial kan tyckas som en tveksam modell att arbeta efter, åtminstone för personer med anlag för konspiratorisk misstänksamhet.

Men i praktiken utövar SMI ingen som helst censur eller styrning av bildspelets innehåll. OK, vi tillhandahåller bilder men urval och textproduktion görs helt av Vivian Rössner i samråd med fristående expertis.

Försäljningen går lysande, får vi veta, hundratals kopior av bildspelet visas upp i landets skolor under slutet av 70-talet och början av 80-talet.

Succén är ett faktum. Både SMI och Sandell-Film är nöjda med resultatet.

Som en liten bonus utnämns ”Ettan” till hedersomnämnande i tävlingen ”Årets PR-stillfilm”, arrangerad av Sveriges Public Relations Förening.

Några år senare görs en uppföljare. Nu genomför SMI och SandellFilm åter ett framgångsrikt samarbete med Vivian Rössner som primus motor. Bildspelet heter inte helt oväntat ”Tvåan” och är upplagt på i stort sett samma sätt – spännande färgbilder av moderna möbler, rådgivning om färgsättning och inredningsmöjligheter, allt varvat med väl valda musikala effekter.

Det är så hela FUM-projektet börjar för Vivian Rössners del. Själva idén om ett branschsamarbete för att via ett gemensamt organ ge ökad uppmärksamhet åt de svenska möblernas förträffliga egenskaper är dock

DEL DEL3: 1:1970–1990 1900-1945

ännu äldre, berättar Lennart Jernbeck, Scapas VD, vid ett tillfälle. Hans far, som strax efter kriget var direktör för NK:s verkstäder, hade tidigt, motionerat om just den här typen av aktiviteter.

Det kom många instämmanden från olika håll men inget beslut.

Ingenting hände förrän 1978.

BETALNINGSVILLKOR – STÄNDIGT TVISTEÄMNE

Inte minst under 70- och 80-talen är betalningsvillkor ett verkligt tvisteämne.

I den samarbetskommitté som nu upprättats mellan SMC och SMI träffas respektive förbunds arbetsutskott varannan gång i SMI:s lokaler på Grevgatan 5, varannan gång på Kungsgatan 19 hos SMC. Då händer det inte så sällan att upprörda, höjda röster från direktörens rum vittnar om att samtalen kommit in på ämnet ”Fri leveransmånad, 30 dagar netto, minus 2 procent”.

SMI:s ordförande Bengt Ivarsson, ägare och direktör för Edsbyverken, leder förhandlingarna vid de möten som äger rum i SMI:s lokaler på Grevgatan 5. När det hettar till efter någon halvtimme brukar han störta ut till det utanförliggande kontoret, där personalen vid 15-tiden alltid samlas till kaffe, torr skorpa och tankeutbyte.

Bengt Ivarsson är en lång, ganska korpulent, gråvithårig man som vid dessa tillfällen också är kraftigt röd om kinderna. Kavajen har han tagit av sig, då och då drar han våldsamt i hängslena, släpper dem med en smäll och säger sammanbitet: ”Nu måste jag lugna ner mej, nu måste jag lugna ner mej...”

Så ställer han sig vid fönstret och tittar ut någon minut över den lilla lugna Kaptensgatan. Ingen ur personalgruppen kommer med några frågor av typen ”hur går det därinne?”

Vi vet alla vilket ämne som avhandlas, det är den välbekanta långköraren med få variationer. När Bengt Ivarssons ansiktsfärg efter några minuter återgår till den normala nyansen utstöter han en djup suck, skakar på huvudet och går tillbaka till samarbetskommittén.

En annan episod ur denna långdragna följetong lyder så här: I slutet på 70-talet – eller början av 80-talet – tröttnar SMI-styrelsen på de tjatiga diskussionerna med SMC om betalningsvillkoren.

–Det är väl för fan vi som bestämmer hur vi vill ha det med betalningen, inte kunden! ryter någon i styrelsen och slår näven i bordet så att askkopparna hoppar och dammet yr. Luften i lokalen för tankarna till slaget vid Lützen. (Alla i styrelsen utom Gösta Franzén i Hovmantorp röker nämligen – cigarretter, pipa, cigarrer, här finns stora variationer.

213

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

Bertil Arwidson och Nilla Persson i muntert samspråk under en presslunch på gamla Bella Center i Köpenhamn i början av 1970talet. På den tiden är presslunchen en trerätters måltid med snaps, rödvin, konjak och cigarrer – vita dukar, snabb betjäning, allt väldigt tjusigt och påkostat med nutida mått mätt. Men också mycket tidskrävande. Efterhand inser arrangörerna att luncherna tar för mycket tid från mässarbetet, journalisterna är ju faktiskt där för att botanisera bland utställarna! Nu blir luncherna allt snabbare och framför allt nyktrare när sodavatten och lättöl tar över.

214

Rökpaus? Nej, vi kör vidare. Gösta får gå ut och andas i korridoren då och då...)

Instämmande rop hörs runt sammanträdesbordet. Nu ska man snabbt genomföra ett beslut som alla verkar vara eniga om. En förbundsstämma måste förstås till innan beslutet kan träda i kraft men den ska äga rum redan om några veckor.

Ett PM går omgående ut till alla SMI:s medlemmar. Det vevas friskt på kansliets stencilapparat, sedan samlas hela personalen att stoppa fyrahundra utskick i kuvert för vidare befordran till posten tvärsöver gatan.

Från och med nu är det 30 dagar netto som gäller och därmed basta!

Prutat och klart.

–Ni binder ris åt egen rygg, dundrar Filip Norberg, SMC:s i vanliga fall så timide och vänlige direktör, när han någon vecka senare är med som observatör på SMI:s förbundsstämma.

–Det här kommer att bli ett väldigt impopulärt besked för möbelhandlarna! säger han bekymrat.

Men det blir bifall från SMI-stämman som liksom styrelsen tycker att nu är det dags att sätta klackarna i marken Så går det några dagar utan att något dramatiskt händer. Allt är emellertid lugnet före stormen. Efter ett par veckor börjar telefonerna att ringa hos SMI:s direktör Nils-Arne Persson och ombudsman Åke Svensson.

Medlem efter medlem anmäler att kunderna hotar sluta handla av dem om de inte går tillbaka till de gamla betalningsvillkoren... ”vad gör man”... ”vi har inte råd att mista dom...”

Arbetsutskottet sammankallas, extra styrelsemöte utlyses. Under synnerligen dov stämning framläggs vittnesbörd från olika håll om läget ute i landet. Ganska snabbt fattas beslutet att man nog är tvungen att retirera.

Flera avhopp från den rätta vägen bland SMI-medlemmar har redan rapporterats av kollegor, rykten går om att någon i styrelsen visst har valt att återgå till den gamla ordningen... Överläggningen blir kort. Styrelsen beslutar enhälligt att inkalla en extra förbundsstämma så att det tidigare beslutet kan upphävas. Det handlar om fullständig kapitulation.

Georg Gustafsson, direktör för Gustafssons Möbler i Markaryd, en lång, gänglig smålänning av den gamla stammen, en veteran i styrelsen som alla lyssnar på med respekt och som ofta får gehör för sina förslag, begär ordet. Sedan säger han med hög röst på klingande småländska: –Nu ska jag gå ut och köpa mej en kjol. Det tycker jag att vi ska göra allihop! För nu har vi burit oss åt som några riktiga kärringar!

Det kan ju tyckas besynnerligt att man så länge fastnar i konflikt om gamla, etablerade betalningsvillkor.

DEL DEL3:1:1970–1990 1900-1945

”30 dagar netto.” Punkt. Slut. Det är på 70-talet den vedertagna norm som gäller inom de allra flesta branscher i Sverige. Det finns tuffa leverantörer, t ex fotografer och reklambyråer, som kräver betalning på 10 dagar netto och som vid senare betalning drar till med kännbar straffränta.

Varför är det så svårt att modernisera just möbelbranschens gamla överenskommelse? Är alltsammans inte bara en enkel kalkylfråga? Är det något speciellt med just möbler när det gäller betalning?

Förklaringen är att både industri och handel redan från början motiverar tillkomsten av sina organisationer med att man vill samla sina medlemmat till ett avtal om just leverans- och betalningsvillkor. Man vill ha ordning och reda, tidigare råder som vi berättat en närmast kaotisk osäkerhet om vad som gäller.

Krav möts med motkrav. Varför ska handlarna ha fri leveransmånad, varför inte räkna betalningstiden omedelbart från leveransen? Så frågar tillverkarsidan.

Handlarna påpekar då att leverantörerna ofta slarvar med leveranserna, att de inte alltid underrättar handlaren om förseningar samt att möblerna ibland levereras med fraktskador eller tillverkningsfel. Allt sådant är kostnadskrävande att rätta till. Det blir ofta tvister om vem som ska betala vad.

Därmed fortsätter leverans- och betalningsvillkor att vara en av de eviga frågorna under 1900-talet, både för SMI och SMC.

MASSOR AV MÄSSOR

Vi har nämnt några exportsatsningar i USA och Tyskland men det pågår naturligvis massor av andra mässaktiviteter där SMI-sektioner deltar och noterar framgångar.

Det handlar om exportökningar som sker nästan kusligt stadigt under årtionden. Det innebär också ett nära och förtroendefullt samarbete med en rad både stora och medelstora medlemsföretag som vill bredda kundunderlaget genom att ge sig in på nya marknader. Eller som vill konsolidera framgångar som uppnåtts under föregående mässdeltaganden.

Under hela denna period som vi nu uppehåller oss vid är mässorna den helt dominerande verksamheten på SMI-kansliets agenda.

Den egna mässan i Stockholm, Svenska Möbelmässan, som först är en rent nationell angelägenhet men under 70-talet öppnar sina dörrar för utländska deltagare och döps om till Internationella Svenska Möbelmässan, ”är och förblir den stora möbelhändelsen i vårt land”, en fras som ideligen upprepas när mässan kommer på tal i SMI:s rapportering.

215

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

Fyrfärgskataloger tas fram för varje mässa med presentation av nyheter från varenda utställare. En effektiv och uppskattad form av branschpropaganda och en god hjälp för internationella inköpare att skaffa sig överblick. I Birmingham ställer SMI upp med xx deltagare 1982...

...och i Köln 1984 samlas utställare i en svensk sektion under mottot ”Treffpunkt Schweden”, en rubrik som kommer att användas under hela 80-talet

216

När medlemmar hälsar på i kansliet på Grevgatan 5 på 70-talet är ärendet nästan alltid att man vill beställa monterutrymme på nästa års mässa. Ombudsman Åke Svensson och hans efterträdare Björn Albihn blir mer och mer mässkommissarier med uppgift att förhandla med företagare som absolut vill ligga i någon av de första gångarna i A-hallen.

Eller som vill ha precis samma monter som föregående år men vägg i vägg med en kollega som har samma agenter i något viktigt närområde.

Och så vill man inte ligga för nära den och den konkurrenten... Önskemålen är många.

Själva upplever vi på kansliet att mässan blir bättre och bättre för varje år som går. Dels blir den större, dels blir medlemmarna mer och mer angelägna att få vara med, vilket bland annat tar sig uttryck i att man börjar anmäla sig för nästa års deltagande redan under pågående mässa.

Montrarnas utseende ägnas allt större uppmärksamhet, utställarna tar hjälp av arkitekter och formgivare.

Stockholmsmässan personal står för det praktiska genomförandet och SMI förhandlar med jämna mellanrum med mässledningen om hyra för fyra eller fem dagars mässa i början av februari varje år.

Men det är SMI som tar emot de pengar som utställarna betalar in.

Hyran betalas till Stockholmsmässan men det finns ett påslag som går till SMI som ersättning för arbetet med att fördela monterutrymme och som i sin tur finansierar hela kansliets verksamhet eller i alla fall en stor del av den.

På det hela taget flyter allting bra men karusellen börjar snurra allt snabbare. Mässan i Stockholm blir större för varje år, deltagandet i Scandinavian Furniture Fair växer i omfattning, vartannat år är SMI med i Köln respektive Paris med sektioner på 35–40 företag i Köln och 10–15 i Paris.

Dessutom måste vi förstås vara med i Oslo. Den norska marknaden tävlar med den tyska om att vara den största i fråga om export. England är allt viktigare – vi ställer ut på Earl´s Court´ i London med ett 20-tal deltagare och ett par gånger även i Birmingham.

USA är en högintressant men svår marknad att komma in på men alltfler medlemmar rapporterar egna framgångar på High Point i North Carolina eller på Neocon i Chicago.

Mässan i Chicago äger rum varje sommar i juni strax före midsommar, här samlas alla USA:s inköpare av kontorsmöbler och hotellinredningar under några intensiva dagar. Från Sverige gör vi studiebesök och sonderingar men det är bara ett fåtal företag som anser sig ha resurser att ställa ut så någon sektion blir det inte.

Men ändå! Vilken central roll spelar inte just möbelexport via mäs-

DEL DEL3: 1:1970–1990 1900-1945

På Scandinavian Furniture Fair i Köpenhamn samlar den svenska sektionen närmare 100 deltagare under mässdagarna i början av maj. Därtill kommer ett 15-tal svenska utställare i den permanenta avdelningen av Bella Center. Just den här bild arrangerades speciellt för att användas som omslag till 1972 års utgåva av Interiör, SMI:s exporttidskrift.

Foto: Rolf Salomonsson

sor i SMI-kansliets verksamhet Efterhand blir det uppenbart att ett gäng på 6–8 personer helt enkelt inte hinner med att sköta allt detta. Det är egentligen förbluffande att så mycken verksamhet kan hållas igång med de små resurser som står till förfogande.

Det leder till att Stockholmsmässan med sin väl intrimmade personal på 80-talet tar över hela organisationen med införsäljning och allt, något som Tom Bejer, mässans chef länge pläderat för.

Det är naturligtvis ett klokt drag. SMI kompenseras via avtal med mässan om en provision på intäkterna, ett system som fungerar ända in i våra dagar och som är en väsentlig del av SMI:s inkomster vid sidan av medlemsavgifterna. Mässan fortsätter att växa och att för varje år bli allt mer professionell i sin verksamhet.

En nackdel för SMI är dock att notera. Man förlorar den direkta kontakten med en stor del av medlemskåren. De spontana besöken av fabrikanter på besök i storstan blir allt färre. Det är nästan bara med exportföretag och i viss mån med kontorssektionen som kontakter upprätthålls via kansliet.

Men tro nu inte att det blir tyst och stilla i SMI-lokalerna! Tomrummet efter uteblivna utställarkontakter fylls snabbt upp av nya aktiviteter.

Vi börjar med en snabb tillbakablick. Så här ser det ut på kansliet under 70-talets början: 217

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

Bo Eigert tar hand om ordförandeklubban efter Bengt Ivarsson.

Han väljs till uppdraget i två omgångar, med en paus för att genomföra ett ägarbyte för det egna företaget. Med Jan Ehrlin som vice ordförande och först Nilla Persson, sedan Göran Bridgeman-Williams som VD, håller han arbetsutskottet i stridbart skick. Arbetsutskottets beslut klubbas raskt igenom på styrelsemötena, allt är väl förberett.

Möbelnytt är organ för SMI:s interna information till medlemmarna. Här finns nyheter från mässfronten, inbjudningar till kommande mässor, referat från konferenser samt kundförfrågningar från utländska köpare som vill ha kontakt t ex med tillverkare matsalsmöbler i rustikt utförande att användas på turisthotell i Österrike. Exportstatistik och lägesrapporter om marknaden ingår naturligtvis också.

218

Skrivmaskinerna knattrar i fyra av de sex rummen, inte hos direktören, han skriver för hand, inte i ordförandens rum för det används bara då och då strax före sammanträdena. Inte heller i maskinrummet som också är lagerutrymme.

Stencilapparaten rasslar nästan oavbrutet, rapporter och annan information produceras dagligen. Möbelnytt i stencilutgåva skickas ut tio gånger om året med statistik, inbjudningar, allmän information, kundförfrågningar. Kopiatorn skramlar från morgon till kväll. Fax? Nej, det finns inte. Datorer? Vad är det? Telex, nej inte det heller.

Telex gör sitt inträde på kontoret långt senare, i början av 80-talet, som en senkommen hälsning från en gången tid just när alla andra övergivit denna egensinniga telegrafteknik med sina kryptiska remsor...

Någon gång i veckan samlas hela personalen för att stoppa in aktuella och alltid brådskande ärenden i kuvert som sedan bärs ner till posten på andra sidan Grevgatan, där kartongerna mottas av missnöjda personer. ”Är det nödvändigt att komma så här sent? Ska alltihopa ut idag?”

Det lilla kontoret arbetar för högtryck med ideliga utskick av stenciler, omfattande korrespondens, inbjudningar till mässmöten, förbundsstämmor, styrelsemöten, sammankomster med Möbelinstitutet, Svenska Slöjdföreningen, Svenska Institutet med flera.

Fröken Åkesson som i dag heter Bisset, Margareta i förnamn. Hon arbetar på kontoret tillsammans med Inga Tyrvedh som senare kommer att byta namn till Inga Eigert i och med att hon gifter sig med ordförande Bo Eigert.

Dessa båda unga damer sitter i ett yttre rum med ständigt ringande telefoner, ett rum beläget mitt i blickfånget från entrén, mitt i korsdraget mellan direktör, ombudsman och informationschef.

Här möts alla möjliga önskemål på en gång i denna sambandscentral, som dessutom fungerar som kafferum vid besök samt för hela gänget på morgon och eftermiddag.

Både Margareta och Inga förtjänar att belönas med medalj som ”Arbetslivets hjältar” om det funnits sådana utmärkelser.

Snacka om tuff arbetsmiljö! Så här i efterhand undrar man hur personalen stod ut. Höga löner? Ack nej. Svaret är förmodligen att man vande sig och accepterade läget eftersom det trots allt var ett omväxlande jobb.

Och tro det eller ej – man hade konstigt nog väldigt glad och trevlig stämning på kansliet för det mesta!

Medlemsantalet ligger i början av 70-talet kring 400 företag. Det minskar sakta under årens lopp genom sammanslagningar och nedläggningar men håller sig ändå länge kring 300-strecket.

DEL DEL3: 1:1970–1990 1900-1945

Att informera alla dessa företag via brev och stenciler håller förstås inte i längden. När man dessutom skaffat sig en informationschef med journalistbakgrund blir lösningen på problemet naturligtvis att nu gör vi en tidning i stället!

Möbelnytt i form av kladdiga, hophäftade stencilblad blir en 8-sidig tidning i 2 färger och utkommer med ca 10 nummer per år.

Den blir mycket väl mottagen av såväl styrelse som medlemmar och utvecklas med åren till en effektiv nyhets- och informationskanal som täcker huvuddelen av förbundets interna informationsbehov.

Den externa informationen – hur går det med den?

Om vi håller oss till trycksaksdelen så sker här en långsiktig utveckling av exporttidskriften Interiör fram till 1982, då den ändrar skepnad och uppstår under namnet Good News from Sweden.

I Interiör publiceras läckra 4-färgsbilder, tagna av välkända fotografer som Rolf Salomonsson, Göran Hedberg, PeO Eriksson och Bengt Carlén – det här blir det stora lyftet i SMI:s promotion av nya svenska möbler för exportmarknaden. Texterna är på engelska, tyska, franska och svenska.

Det är bara vår medfödda blygsamhet som hindrar oss från att måla upp hela bilden av dessa tidningars betydelse för vår bransch. Vi nöjer oss med att helt kortfattat nämna att mottagandet bland utländska inköpare av olika kategorier blir entusiastiskt. Både Interiör och dess uppföljare Good News from Sweden delas ut gratis på de internationella mässorna, båda utkommer med vår- och höstnummer, båda håller hög klass redaktionellt och i sitt annonsutbud.

Reklamen i Värnamo svarar för den grafiska formen och Fälths tryckeri producerar de första årgångarna av Interiör som upplagemässigt ligger kring 5-6.00 ex. När verksamheten ökar i omfattning i mitten på 70-talet känner SMI ett intresse av att flytta produktionen närmare kansliet. Man inleder ett mångårigt och framgångsrikt samarbete med Litoprint i Stockholm med disponent Lars Åsbrink som drivande kraft.

Nu är det Leif Blyberg som blir SMI:s art director. Han tar hand om den grafiska utformningen av inte bara Interiör utan även förbundets styrelseberättelse som nu förses med bilder och läsvärda referat av vad som tilldragit sig under det gångna året. Dessutom fixar han ett växande antal broschyrer som används på de olika internationella mässor som SMI medverkar i. En mycket uppskattad konsult som under många år gör SMI stora tjänster.

1982 läggs Interiör ner. Upplagan, som inte säljs utan delas ut gratis till inköpsföretag som bett att få tidningen skickat till sig, har nu stigit till över 12.000 ex. Det kan tyckas vara ett bevis på framgång och bransch-

Interiör är från början närmast en samling sidor ur olika företags kataloger men förvandlas under 70-talets början till en profilerad PR-produkt med syfte att öka det internationella intresset för just svensktillverkade möbler från exportorienterade företag. Efterhand kommer möbler för offentlig miljö att mer eller mindre dominera över rena hemmöbler. Orsakerna kan vara flera, framför allt handlar det om att möbler avsedda för professionella inköpare i allmänhet håller en högre design-nivå. Därmed är de också lättare att marknadsföra på utländska mässor jämfört med mer anonyma produkter.

219

NÄRSTORA SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND DET SPRÅNGET

Good News

Good News from Sweden, som efterträder exporttidskriften Interiör, utkommer 1982 med sitt första nummer, Sedan rullar det på i tjugo år med en utgivningstakt av två utgåvor per år – en upplaga på 10 000 ex kommer i januari inför den svenska möbelmässan i Älvsjö, en upplaga utges första dagarna i maj inför Scandinavian Furniture Fair. Vi talar om sammanlagt 40 editioner om vardera 10.000 ex – i några fall lyfts den till 12.000 ex som en bonus till annonsörerna. Annonsbeläggningen ligger i regel på 40 procent av sidantalet som varierar mellan 32 och 40 sidor, antalet redaktionella bilder i varje nummer uppgår till ca 40–50.

400 000 exemplar av en exporttidskrift för svenska möbler, som distribueras på alla de stora internationella möbelmässor där svenska möbeltillverkare ställer ut, ja, det har respekt med sig. ”Vi finns där kunderna finns” är tidningens motto. Som propaganda för svensk möbelindustri fungerar Good News med den äran. Men när SMI upphör som organisation är detta språkrör utan egentlig legitimitet. 2002 är sagan slut.

220

betydelse. Men i stället är det den stora efterfrågan som knäcker tidskriften.

Varför då? Jo, distributionen går till stor del via posten, portot blir en kvarnsten om halsen. Ideliga portohöjningar i förening med ökande antal sidor och ökande gramvikt ledde till att projektet redovisar underskott under 80-talets början i storleksordningen 50–70.000 kronor per utgåva.

Då hjälper det inte att redaktören betonar nyttan av produkten, det stora propagandavärder, det påtagliga intresse som annonsörerna visar.

(Men som tyvärr inte kan länkas in på högre annonspriser, dessa har nått takhöjd...)

Styrelsen gör tummen ner. Det är ju faktiskt så att majoriteten av SMI:s medlemmar inte annonserar. De är i många fall underleverantörer utan behov av egen marknadsföring, de kanske huvudsakligen riktar sig till kunder på hemmamarknaden etc. Alltså nedläggning. Övermåttan dystert för redaktören och hans supportrar ute på fältet.

Men inom ett halvår löser sig dilemmat. Nu kommer nämligen Lars Åsbrink på Litoprint med en genial idé. Vi struntar i postens porton! Vi gör en tidning som levereras direkt till mässor och enbart delas ut på mässor!

Det blir ju mycket billigare att skicka 4.000 ex med lastbil eller tåg direkt till Köpenhamn, Köln, Paris och Milano!

Det är argument som går hem hos styrelsen och vi kommer tillbaka som tidningsutgivare redan samma år som Interiör gått i graven.

Nu är det nytt format, ny design gäller. Frank Olsson heter en ung AD, tecknare och kreatör som presenterar en spännande dummy i format A 3, tryckt i 4-färg på glättat papper. Styrelsen godkänner de nya idéerna och sedan är produktionen igång i raskt tempo.

Upplagan bestäms till 10.000 ex med två utgåvor per år. En i januari lagom till Svenska Möbelmässan, en i maj med i första hand Scandinavian Furniture Fair som huvudmål.

Mottagande blir bra, annonser strömmar till, distributionen fungerar utmärkt på det nya sättet.

När Bertil Arwidson går i pension i mitten på 90-talet blir Good News from Sweden ”privatiserad”, den överlåter SMI till Bertil Arwidson. Ända till SMI avvecklas och läggs ner utkommer tidskriften. 2002 produceras den sista utgåvan av förbundets eleganta språkrör.

Good News from Sweden fyllde en stor uppgift för möbelexporten under sina 20 år med reportage från mässor, intervjuer av formgivare och fabrikanter, presentationer av projekt och produkter. Mottagandet ute på fältet var överväldigande positivt.

Frid över dess minne!

DEL DEL3: 1:1970–1990 1900-1945

Detta var några exempel på sådant som hände i SMI:s omvärld under åren 1970–1990. Det var fantastiska år, det är roligt att bläddra i minnenas arkiv.

Vi närmar oss slutet av vår berättelse, de sista tio åren. Då är det på sin plats att som en glad avslutning avisera att Ebba Franke gör sin entré under 1989. Med fältropet ”Den här branschen behöver mer nätstrumpor och champagne!” ruskar hon om i den något stelnade organisationshierarkin.

Nästan avsomnade FUM-stiftelsen kommer att döpas om till Möbelbranschrådet, the Council for the Swedish Furniture Trade, när vi rör oss i stora världen. En ung talang, Anna Hällerfors, anställs som assistent.

Hux flux blir detta led mellan SMC och SMI en verklig kraftkälla.

Nu möter vi också Jon Klegard som energisk VD för SMI under ett händelserikt årtionde.

Good News from Sweden utkommer under 20 år med två editioner om året. Till att börja med är formatet tabloid, vilket ger stort uppmärksamhetsvärde inför läsarna med läckra helsidesbilder i storformat. Men formatet leder också till klagomål, ”den går inte ner i porföljen, vi vill ju inte vika den”...I två steg reduceras formatet till strax över A 4

221

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND EXPORTENS ÅRTIONDE, OPTIMISM, MEN...

Stolen Nxt från Swedese, formgiven av danske arkitkten Peter Karpf, blir snabbt mycket uppmärksammad på Salone del Mobile i Milano 1991, där den ingår i den svenska sektionen med rubriken Sweden Next. Stolen är tillverkad i ett stycke laminerat trä, väger endast 3,5 kg och är frukten av 222 många års utvecklingsarbete av svenska och danska tekniker på uppdrag av Swedese. Metoden är patentskyddad.

DEL DEL4: 1:1990-2005 1900-1945

Exportens årtionde, optimism, men...

DEL 4: 1990-2005

Exportens årtionde men också en dramatisk tid med tvära kast.

Sweden Next, en specialsatsning för att lansera svenska möbelnyheter på Milano-mässan, är en uppmärksammad händelse i början på 90-talet.

Därtill blir design-utställningen Svezia/Italia, Impulsi dalla Svezia, en stor succé 1993.

Ebba Franke får fart på Möbelbranschrådet och drar igång en rad spännande aktiviteter för den svenska hemmamarknaden, bland annat Möblemang, en utställning på Skansen som lockar 450.000 besökare. Ännu ett glädjeämne: den svenska möbelmässan blir nordisk vinnare!

Ja, optimismen blommar, trots att det faktiskt går ganska trögt att sälja möbler på den svenska marknaden under de första åren.

En omvälvande tid, finanskriser, sjunkande produktionssiffror under decenniets början, stagnation på bostadsmarknaden, kärvt på arbetsmarknaden, it-yra, börsras...

I slutet på årtiondet hopas orosmolnen. Möbelbranschrådet läggs ner, Möbelinstitutet försvinner och SMI hamnar i kris...

223

EXPORTENS ÅRTIONDE, OPTIMISM, MEN...

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

E

”

Vi ville sätta Sverige på kartan. Kanske också visa en motbild mot de italienska företagen. Det var något som den svenska möbelindustrin skulle göra. Vår uppgift var att ge inspiration och stöd vid igångsättningen.”

Hans-Olof Stjernström, Statens Industriverk

224

xportens årtionde – så kan vi kalla 90-talet, det årtionde som blir möbelexportens stora genombrott. Konjunkturen är svag under de första åren men i mitten av årtiondet blir det en dramatisk förbättring tack vare exportframgångarna.. 1996 kommer exportandelen upp till nära nio miljarder kronor, det är 70 procent av möbelproduktionen! All time high.

90-talet börjar starkt för SMI:s del när man genomför två stora, framgångsrika och välplanerade evenemang, nämligen Sweden Next och Svezia Italia, som både utspelar sig i Milano på Salone del Mobile.

Sweden Next 1991 är en ovanlig och lyckosam exportsatsning, ”den största internationella möbelsatsningen genom tiderna för svenska möbler”, som den kallas i Möbelnytts reportage.

Tio svenska tillverkare ställer ut i en specialritad monter på världens ledande designmässa. Alla presenterar varsin nyhet, framtagen för just detta evenemang.

Resultatet blir massor av internationella besökare, stor publicitet i ledande designpress, goda kommersiella kontakter, invigningstal i montern av den världsberömde italienske formgivaren Vico Magistretti samt besök av den svenska kungafamiljen!

En jättesuccé, ingen som helst tvekan om det.

Vad är bakgrunden till detta projekt?

Så här svarar Jon Klegard, sedan 1988 VD för Sveriges Möbelindustriförbund och den som ledde aktivitetens förberedelser och genomförande, när vi träffar honom sommaren 2005: –Det hela började för min del när jag gick runt på mässan i Milano 1988 och såg vilka initiativ de franska, spanska och italienska företagen tagit. Då insåg jag att vi måste göra något radikalt för att visa vad Sverige kan om vi ska kunna hävda oss i den internationella konkurrensen.

–När jag kom hem till Stockholm inledde jag kontakter med bl a Hans-Olof Stjernström på Sind, Statens Industriverk, där man också var inne på liknande tankegångar om att något rejält utspel måste göras. Ganska snart kom vi fram till en konkret form, nämligen att vi skulle ställa ut med en slagkraftig svensk monter på Milano-mässan. Sind ställde då en miljon kronor till förfogande som startkapital för projektet, givetvis under villkor att industrin satsade motsvarande belopp. Vilket vi gjorde.

– Vi beslöt att göra en samlad attack på den internationella marknaden genom att visa en monter fylld av nya, exportriktade möbler av hög klass. Likaså att vi skulle lägga ner större resurser på förberedelser och marknadsföring av projektet än vad som gjorts tidigare.

–Så skedde också. Sweden Next blev verkligen en kraftfull signal till omvärlden, fastslår Jon Klegard.

DEL DEL4:1:1990-2005 1900-1945

Mässarkitekt Carl Christiansson har skapat en attraktiv helhetsverkan av den svenska sektionen, som ger en välstuderad och ovanlig presentation av tio företags spännande nyheter.

Sweden Next, är en ovanlig, lyckosam och välplanerad exportsatsning som genomförs av SMI i samarbete med Sind, Exportrådet och SIR. Den världsberömde italienske formgivaren Vico Magistretti håller ett spirituellt invigningstal som lockar till skratt och applåder vid den välbesökta pressvisningen. (överst till vänster) tillsammans med Jon Klegard och Jürgen Engels.

Bredvid ser vi Erik Lundh i Källemo Collections monter.

Det svenska kungaparet besöker sektionen under några morgontimmar. I mittraden t v ser vi kungen i samspråk med Jonas Bohlin och Jürgen Engels. Den högra bilden visar Mikael Warnhammar med en lätt, hopfällbar stol i aluminium i Mitabs monter.

225

EXPORTENS NÄR SVERIGE ÅRTIONDE, BLIR ETT MÖBELLAND OPTIMISM, MEN...

SWEDEN NEXT – VAD ÄR DET EGENTLIGEN?

Sweden Next får en förhandspresentation i entréhallen på den svenska möbelmässan i Stockholm i februari samma år som projektet genomförs i Milano.

Jon Klegard är ordförande i den kommitté som förbereder satsningen i Milano. Han lägger stor vikt vid att Sweden Next även i fortsättningen ska bli ett samlande begrepp för svensk möbelexport men det visar sig i praktiken svårt. Deltagarna lockas av nya satsningar i olika riktningar i stället för att välja långsiktighet och kontinuitet... Som så ofta tidigare.

226

I sin strävan att återvinna svensk möbelindustris goda rykte på en alltmer internationaliserad och starkt konkurrensutsatt marknad möts alltså SMI, Sind, Statens industriverk, Exportrådet och SIR, Sveriges Inredningsarkitekters Riksförbund, i en gemensam ambition. Något måste göras.

Samtalen mellan de olika organisationerna pågår under slutet av 80talet och leder till att en arbetsgrupp tillsätts och att en rad sammanträden hålls mellan de deltagande företagen och projektledningen.

Exakt när projektet får sitt namn SWEDEN NEXT är inte alldeles klart men kontakterna mellan Carl Christiansson, som valts till mässarkitekt, och grafiske formgivaren John Melin i Malmö, leder i alla fall fram till den slagkraftiga logotypen utan bokstaven E i NEXT. Den blir sedan katalogomslag, affisch och varumärke för hela projektet.

SMI går ut med nyheten bl a i den egna tidningen Möbelnytt och gör dessutom en riktad inbjudan till ett 40-tal välkända, exportkunniga tillverkare.

Den arbetsgrupp som ska bedöma vilka som slutgiltigt kan komma i åtanke tillsätts i samma veva med Jon Klegard som ordförande och består av Bodil Aronsson och Hans-Olof Stjernström från Sind, Ingrid Modin från Exportrådet, Jerry Hellström från SIR, Bertil Arwidson från SMI samt naturligtvis Carl Christiansson, utställningens arkitekt, som självskriven medlem.

Klang och jubel inom de egna leden inför det storstilade projektet?

Nja, reaktionen är något blandad.

SMI-styrelsen är med på noterna, där är det inga problem. Men det är några medlemmar som reagerar negativt. Man gillar inte uppläggningen av projektet som leder till att bara tio företag erbjuds att delta. ”Varför bara tio?” och ”Vem har gjort det här urvalet?” är några frågor som ställs.

Naturligtvis finns det företagsledare som känner sig förbigångna och värda att vara med. Det är självfallet vanskligt att inom en organisation för flera hundra tillverkare välja ut tio och sedan sätta punkt.

Men det är nödvändigt, menar projektgruppen. Är det fler utställare i sektionen, då blir stimulanspengarna för små för att ge önskad effekt.

Resultatet blir att ett 30-tal förslag på nya produkter att lansera under Sweden Nexts paraply underställs arbetsgruppen. Följande företag och formgivare röstas fram och får klartecken att köra igång framtagning av prototyper: Akuma med Kersti Sandin och Lars Bülow.

Blå Station med Börge Lindau.

Fröseke Form med Rose-Marie Elling och Karin Tyrefors.

Gärsnäs med Björn Hultén och Ralf Lindberg.

DEL DEL4:1:1990-2005 1900-1945

Som exempel på hur SMI på olika sätt lyckas skapa ett förhandsintresse för Sweden Next kan nämnas att den italienska designtidskriften ”Abitare” inför det svenska framträdandet producerar ett suveränt Sverige-nummer på 230 sidor om svensk design, Sweden Next och om Stockholm samt en rad svenska turistattraktioner.

Ett par reportrar och en fotograf från tidskriften reser runt i Sverige under en vecka hösten 1989 för att samla material med assistens av SMI, SIR och Svensk Form.

Detta eleganta Sverige-nummer med underbara bilder och spännande intervjuer utges i juli–augusti 1990.

Tidskriften ägnas en egen presskonferens på italienska institutet i Stockholm där mässarkitekten Carl Christiansson presenterar Sweden Next-projektet tillsammans med Jon Klegard inför ett hundratal journalister. Året innan har SMI även tagit fram ett första kampanjmaterial i form av affischer samt ett anteckningsblock i ett litet, tufft format, där Sweden Next kortfattat presenteras på tio språk, däribland japanska. Blocket delas ut till tusentals journalister på Salone del Mobile 1990.

Klaessons med Olle Andersson, White Arkitekter.

Källemo med John Kandell, Jonas Bohlin och Mats Theselius.

Lammhults med Love Arbén.

Mitab Möbelprodukter med Mikael Warnhammar Swedese med Peter Karpf Vemo Möbel med Anders Grandell, Bergs arkitektkontor.

EN LYSANDE START

Efter ett drygt års förberedelser står så den svenska montern SWEDEN NXT på plats i Hall 19 på Salone del Mobile, där den invigs kl 13 den 13 april.

Pressvisning, invigningstal av ingen mindre än Vico Magistretti, en av de verkligt stora stjärnorna på den italienska designhimmeln, som har många uppskattande ord att säga om svensk design och om sina svenska kolleger.

Förberedelserna för en mässatsning är naturligtvis alltid viktiga för framgång, det gäller både för de enskilda deltagarna och för dem som organiserar den gemensamma sektionen. Annonser, pressmeddelanden, presskonferenser, utställarmöten, produktion av bilder och mässkatalog i mer eller mindre påkostat utförande är de verktyg som brukar användas.

227

EXPORTENS NÄR SVERIGE ÅRTIONDE, BLIR ETT MÖBELLAND OPTIMISM, MEN...

Milano lockade även på 80- talet, men...

Intresset att vara med och slåss om kunderna på Salone del Mobile fanns redan på 80-talet. Dåvarande VD, Göran Bridgeman-Williams, arrangerade 1985 eller 1986 ett informationsmöte med 30-talet svenska fabrikanter och den italienska mässledningen. Stämningen var väldigt positiv, tyckte vi som var med på presentationen. Men när det några månader senare skickades ut inbjudningar om deltagande blev resultatet mycket magert. Man var trots allt inte redo att ta steget, även om tanken lockade.

Lammhults och Källemo ställde förstås ut men i egen regi, likaså en optimistisk formgivare, nämligen Björn Dahlström, som presenterade en lekfull fåtölj och som blev internationellt uppmärksammad redan vid debuten.

228

Så är fallet även i fråga om Sweden Next men nu är åtgärderna bättre samordnade än någonsin. Och framför allt är man ute i god tid och hinner bygga upp ett förhandsintresse hos internationell press.

Ja, allt detta är stort, minnesvärt och en lysande start för den svenska satsningen. Spännande nya produkter i en attraktiv monter, en elegant katalog, stor förhandspresentation i den italienska designtidskriften ”Abitare”, massor av besökare och som kronan på verket besök av det svenska kungaparet som under ett par timmar hedrar utställarna med sin närvaro.

Alltså: Succé! Alla aktörer ser mycket optimistiskt på vad satsningen ska betyda för framtiden. Fortsättning följer. Fast inte riktigt som man hoppats.

STÖRSTA EXPORTSATSNINGEN NÅGONSIN.

Sind, Statens Industriverk, och SMI har under årtionden från 70-talet och framåt ett väl fungerande samarbete med många gemensamma projekt, ofta med Sveriges Exportråd som medspelare. I första hand rör det sig om stöd vid utländska mässframträdanden, inbjudningsresor för kunder och internationella presskonferenser i olika sammanhang.

Här hos Sind finns projektledaren Hans-Olof Stjernström, ett sammanträdeslejon av stora mått. Ett annat toppnamn med klart exportengagemang är Olle Schönander, som spelar en aktiv roll i kontakterna med SMI, framför allt på Nilla Perssons tid som VD för förbundet men även senare.

Så här berättar Hans-Olof Stjernström när vi träffar honom i Stockholm en sensommardag 2005: –Att satsa en miljon kronor på ett ensamt projekt var naturligtvis inte vardagsmat för Sind. Det handlade om det största samarbetsprojekt vi nånsin gjort tillsammans med den svenska möbelindustrin. Men tanken låg rätt i tiden, vi ansåg precis som Jon Klegard att nu behövdes rejäla tag för att hjälpa exporten att ta fart.

–Exportsiffrorna visade på stagnation under slutet av 80-talet, det hade vi konstaterat redan i en stor branschutredning ”Möbelindustrin.

Nuläge och framtidsmöjligheter”, några år tidigare.

–Där påpekades att ungefär hälften av den svenska möbelexporten gick till grannländerna i Norden. 1986 avtog exportökningen och vi bedömde situationen som oroväckande på sikt. Bland annat menade vi att många företag saknade den kompetens som behövdes på utomnordiska marknader, där det krävdes en mer kvalificerad uppläggning av marknadsföringen.

–Detta var en del av bakgrunden bakom vårt engagemang i projek-

DEL DEL4:1:1990-2005 1900-1945

Vico Magistretti får en pratstund med vännen Börge Lindau i Blå Stations monter.

Kersti Sandin och Lars Bülow visar Natura, en elegant möbelserie i björk och borstat stål för såväl kök som matsal. Tillverkad av Akuma och belönad med utmärkelsen Excellent Swedish Design.

Som mässvärdinnor tjänstgjorde denna trevliga trio: Viveca Carlsson och Ann-Sophie Ekelund från SMI samt projektets utmärkta tolk,Ilaria Lindholm, bosatt i Milano, konsthistoriker med goda kunskaper om svensk design.

tet. Att det blev ett utmärkt resultat var alla inblandade parter överens om, slutar Hans-Olof Stjernström.

SWEDEN NEXT – HUR GÅR DET SEDAN?

Sweden Next återuppstår på följande års Milano-mässa, dock i starkt förminskat format. Namnet används senare på Internationale Möbelmesse i Köln av en grupp designföretag av vilka flertalet medverkat i den ursprungliga satsningen. Men sedan ebbar projektet ut trots upprepade försök att gjuta nytt liv i begreppet, inte minst från SMI-direktörens sida.

–Jon Klegard, varför är det så svårt att på längre sikt hålla liv i en kampanj av den här storleksordningen? Den fick ju en flygande start?

–Det kan finnas många förklaringar. Varje företag fattar naturligtvis sina egna beslut om hur man ska möta framtiden, vilka länder man ska satsa på, vilka mässor man ska delta i.

229

EXPORTENS NÄR SVERIGE ÅRTIONDE, BLIR ETT MÖBELLAND OPTIMISM, MEN...

Här står Jon Klegard och Stockholmsmässans projektledare Jan Johansson och gör reklam för en italiensk utställning! Förklaringen är att denna utställning äger rum i Stockholm 1992 som ett första led i ett samarbete med den italienska möbelorganisationen COSMIT. 1993 gör Sverige ett framträdande på Salone del Mobile i Milano.

Den utställningen heter Svezia/ Italia med underrubriken ”Swedish Inspiration”. Här visas 45 svenska möbler från perioden 1930–1970.

–SMI som branschorganisation kan erbjuda service och tjänster i samband med mässframträdanden men det handlar givetvis inte om att tvinga någon att vara med. När man ser hur våra vänner danskarna håller ihop sina utställare på olika mässor kan man kanske önska av vi hade mer av samma kåranda i våra led. Detsamma gäller italienska och spanska företags agerande, där har nationsmontrarna under 90-talet en starkare ställning än hos oss, kan vi konstatera.

–Sweden Next blir visserligen inte den långsiktiga kampanj som vi hade hoppats från början. Men helt klart gör den ett avtryck på marknaden som på sikt bidrar till att öka intresset för svenska möbler under 90talet.

–Några motsvarande satsningar utöver de nämnda i Milano och Köln görs också senare inför mässor i Tokyo och New York men här lyckas vi tyvärr inte nå motsvarande effekt som i Milano på grund av för få deltagare, säger Jon Klegard.

ÄNNU EN SVENSK SUCCÉ I MILANO

Låt oss så titta närmare på ”Svezia/ Italia. Swedish Inspiration”, den andra svenska succén i Milano under 90-talet.

Det är alltså en utställning på Salone del Mobile 20–25 april 1993, där man presenterar ett urval av 45 svenska möbler från perioden 1930– 1970. Här är det arkitekt Love Arbén som står för den svenska delen av utställningens utformning medan den italienska möbelorganisationen COSMIT svarar för en italiensk utställning samt för värdskapet och inbjudan till evenemanget.

Utställningen äger rum i Palazzo CICI, i centrum av Salone del Mobile, och har en bruttoyta av 800 kvm. I princip ett enda stort, mörkt rum, lågt i tak och utan fönster...

Det kan tyckas svårt att göra de ljusa möblerna rättvisa i den miljön men den uppgiften klarar Love Arbén med sedvanlig elegans. De olika föremålen vilar på podier av glas en bit över golvet och är belysta av kraftiga spotlights. En dovt faluröd trävägg i mjukt buktande form inramar de belysta podierna och en svart gummimatta håller samman rummet till en attraktiv helhet.

Bakgrunden till satsningen är att professor Augusto Morello året innan gästar den svenska möbelmässan i Älvsjö med en italiensk möbelutställning som bär namnet ”Italian Rationalism”. Där har man poängterat det faktum att många italienska formgivare blivit inspirerade av svenska designprodukter under 1950-talet. Nu menar professor Morello att man kan illustrera gemensamma drag inom ramen för en svensk utställning på 230

DEL DEL4:1:1990-2005 1900-1945

Salone del Mobile.

Så föds idén. Resultatet är lysande: Sverige får stor uppmärksamhet på mässan med tiotusentals besökare. Stor framgång även i fråga om publicitet i internationell designpress. Något kommersiellt resultat kan givetvis inte redovisas, det handlar ju om en utställning, inte en mässmonter.

Men att utställningen bidrar till att förbättra respekten för svensk design och öka intresset för svenska möbler, det vågar vi påstå med bestämdhet. Urvalet av möbler, den grannlaga uppgiften, görs av en jury med följande sammansättning:

Love Arbén är mässarkitekt och utställningen är placerad i centrum av mässan i en byggnad som heter Palazzo Cici. De utställda möblerna vilar på podier av glas och är belysta av spotlights. Utställningen lockar tiotusentals besökare, det här är fin PR för svensk design och svensk möbelindustri.

231

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND EXPORTENS ÅRTIONDE, OPTIMISM, MEN...

Monica Boman, Svensk Form, Helena Dahlbäck-Lutteman, Nationalmuseum, Sven Lundh, Källemo Collection och Love Arbén, arkitekt med kontor i Stockholm och designer för Lammhults.

En elegant, gemensam katalog på italienska och engelska med bilder av PeO Eriksson och text av bland andra Monica Boman trycks upp inför evenemanget. Den är producerad av Raster Förlag i Stockholm och får ett entusiastiskt mottagande av publiken på mässan.

Monica Bomans kapitel har rubriken ”A living tradition” och beskriver på ett lysande sätt den svenska funktionalismens utveckling från Gunnar Asplund och framåt. ”Modernism with a human face” är en formulering som väl speglar hennes syn på hur svenska formgivare tagit inspiration från t ex Bauhaus-skolan men samtidigt utvecklat en varmare och vänligare form av begreppet funktionalism.

När Östergötlands museum i Linköping anordnar en utställning av Svezia/Italia den 14 nov 1993 till den 9 januari 1994 låter man trycka upp Monica Bomans text på svenska och vi bjuder på ett litet smakprov: ”En modernism med mänskligt ansikte.

Sverige är ett träland där möbelmaterialen sedan urminnes tider är blonda träslag som furu, björk och bok. I ett kallt klimat behövs träets värme; det kan förklara varför de stålrörsmöbler som skapades till Stockholmsutställningen blev främmande fåglar som aldrig landade i svenska hem. I stället utvecklades en egen, svensk variant av funktionalismen, en mjukare möbelstil där den nya tidens former gestaltades i trä.

Dess främste representant är Bruno Mathsson, snickarsonen från den skogiga provinsen Småland. Funktionalismens företrädare var negativa till hantverklig tillverkning; den nya tiden skulle präglas av massproduktion. Men trots detta förblev majoriteten av de svenska möbelfabrikerna små hantverksföretag, de flesta med konventionell stilmöbelproduktion. Mathsson, Berg, Frank, Erik Chambert och Carl Malmsten och andra utgör enstaka öar av kvalitet och modernism, alla baserade på hantverk.”

En utmärkt beskrivning av hur den svenska möbelkulturen från mitten av 30-talet tillgodogör sig och omtolkar den kontinentala formen av funktionalism och därmed lägger grunden till begreppet Swedish Modern.

SMI:s samarbete med den italienska möbelindustrin är ett exempel på att den europeiska marknaden under årtionden fungerar i en anda av kollegialitet och öppenhet. Till stor del är detta en följd av verksamheten inom UEA, den europeiska möbelfabrikantunionen, där medlemsländer tillsammans hanterar gemensamma frågor om standardiseringsproblem, upphovsrätt, handelshinder etc.

Det internationella kunskapsutbytet pågår under hela andra hälften 232

DEL DEL4:1:1990-2005 1900-1945

–Vad den här branschen behöver är mera nätstrumpor och champagne! Med detta glada fältrop tillträder Ebba Franke tjänsten som VD för det gemensamma informationsarbete för SMI och SMC som tidigare drivits under namnet FUM-stiftelsen. Nu byter man namn till Möbelbranschrådet och nu händer det saker som aldrig förr!

av århundradet. Under 90-talet väljs SMI:s ordförande Jürgen Engels till UEA-president, ett uppdrag som ytterligare bekräftar Sveriges engagemang i det internationella samarbetet.

EBBA FRANKE OCH MÖBELBRANSCHRÅDET

Även på hemmaplan görs samtidigt en rad spännande åtgärder för att främja det inhemska intresset för nya svenska möbler.

Nu talar vi om industrins och handelns gemensamma informationsorgan, Möbelbranschrådet och Ebba Franke. Och om den friska vind av förnyelse som blåser in över hela den svenska möbelbranschen!

Ebba Franke var en ovanligt kreativ och karismatisk person med både fräscha idéer och en ovanlig förmåga att förverkliga sina intentioner. Hon tillträdde 1989 som ledare för det nya Möbelbranschrådet, som blev en uppföljare till den något vindpinade och nedslitna FUM-stiftelsen, där initialerna som bekant står för Forskning, Utbildning och Marknadsföring. (Stiftelsen fanns kvar men utåt bedrevs verksamheten under varumärket Möbelbranschrådet.)

Med Ebba Franke som primus motor tar verksamheten fart i en omfattning som få hade väntat sig. Vi har bläddrat i en elegant skrift som Möbelbranschrådet gav ut 1996 och mött en imponerande kavalkad av aktiviteter under årtiondets första hälft. Här följer några axplock ur broschyren ”Möbelbranschrådet”: På 1990 års möbelmässa i Älvsjö arrangerar Möbelbranschrådet i sam233

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND EXPORTENS ÅRTIONDE, OPTIMISM, MEN...

arbete med Vecko-Revyn en utställning på entrétorget, som speciellt vänder sig till en ung publik. Där visas resultatet av en tävling för andraårseleverna på Konstfacks inredarutbildning i form av fyra juryutvalda förslag till ungdomsbostad på 41 kvm med plats att äta, sova, arbeta och umgås.

Vecko-Revyns läsare röstar fram vinnaren Annelis Winter och hennes rum byggs upp i full skala. Ett välbesökt och omtyckt inslag i mässan Senare på våren 1990 producerar Möbelbranschrådet tillsammans med Möbelinstitutet en videofilm för skolelever i åldersgruppen 14–18 år. Den handlar om stolar och stoltillverkning och presenteras som en popvideo med titeln ”Från Stock till Stol”. Sissela Kyle framför en medryckande rock-låt, videon blir väldigt uppskattad. Den får 1:a pris i utbildningskategorin i något som heter Videofestivalen och blir omtalad långt utanför möbelbranschen. En fin broschyr att användas i undervisningen produceras också.

I juni genomför Möbelbranschrådet tillsammans med SMC en studieresa för möbelhandelns anställda till Tibro. Ett 30-tal deltagare får under två dagar besöka fabriker i Tibro, se Möbelmuseet och delta i ett miniseminarium om svenska och internationella inredningstrender.

Ebba Franke inbjuds under året till flera museer, Noliamässan, butikskedjor och flera distriktsmöten att hålla föredrag om aktuella inredningstrender.

Samtidigt bygger hon upp ett kontaktnät med press och organisationer, medverkar i TV 1 och samarbetar med flera veckotidningar i olika inredningsreportage kring svenska möbler samt lanserar uttrycket ”cocooning” i samband med presentationer av inredningstrender...

”MÖBLEMANG” BESÖKS AV 450.000 PERSONER!

Samma år genomförs i Möbelbranschrådets regi en av möbelbranschens absolut största propagandasatsningar någonsin, nämligen ”Möblemang” på Skansen i Stockholm och senare på Form/Design Center i Malmö.

Denna exposé bakåt och framåt i tiden över svenskarnas möbler och möbleringar presenteras dels i Skansens utställningshus Novilla, dels i en för tillfället uppbyggd paviljong på Sollidenplan.

450.000 besökare beräknas ha sett utställningen som pågår 8 augusti till 16 september. Därtill kommer en omfattade publicistisk bevakning.

Ett TV-program och fem radioprogram ägnas åt utställningen. Annika Gudmundsson och Lars Bülow får många lovord i egenskap av utställningsarkitekter liksom Gunilla Lauthers, som ritat paviljongen. De välskrivna texter som informerar besökarna om olika delar av utställningen har författats av Ebbas unga assistent Anna Hällerfors, nu verksam som projekt234

DEL DEL4: 1:1990-2005 1900-1945

ledare på Stockholmsmässan.

Rader av välbesökta seminarier arrangeras under utställningen med bland andra Lena Larsson, Erik Berglund, Kerstin Wikman från Form, Ingrid Giertz-Mårtensson, Modebranschrådet, och världsnaturfondens chef Jens Wahlstedt som talare. Dessutom håller SIR ett årsmöte för SIRskapet med 80 deltagare med anledning av utställningen.

Ebba är fantastisk, det är vi alla överens om. Allt detta under ett och samma år! Men inte nog med det!

Utställningen ”Möblemang” på Skansen i augusti–september 1990 blir en mäktig fanfar för Möbelbranschrådet. Man räknar med att 450.000 besökare hann se den historiska möbelkavalkaden. Omfattande publicitet i dagspress, fackpress, TV och radio gör ju inte resultatet sämre!

SIFO-MONITOR OM MÖBELKÖPARNAS ATTITYDER

Därtill hinner hon med att initiera och förbereda en stor konsumentundersökning i samarbete med SIFO för att kunna ge medlemmarna i SMC och SMI en aktuell bild av svenska folkets intresse för olika typer av möbler och hemtextilier under de närmaste fem åren.

Undersökningen som då är den mest omfattande i sitt slag i vårt land genomförs i samarbete med Sind samt Branschprogram Teko och Trä.

Våren 1992 presenteras undersökningen – en så kallad Monitor – och väcker stort intresse.

Drygt 2.000 personer mellan 16 och 74 år deltar i undersökningen, som visar att det finns ett starkt intresse för inredning bland svenska folket. Materialet bearbetas till ett bildspelsseminarium och används i många olika sammanhang som information och inspiration.

235

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND EXPORTENS ÅRTIONDE, OPTIMISM, MEN...

Under de närmast följande åren arrangeras seminarier för grupper, t ex möbelhandlare, möbelindustri, inköpskedjor, press, designskolor, arkitekter, färghandlare, textilfolk, möten där den stora attitydundersökningen är huvudpunkten i programmet.

SVENSK STOLPARAD I SEVILLA

Världsutställningen i Sevilla 1992 är en annan stor händelse i Möbelbranschrådets historia, märkligt nog eftersom rådet inte i vanliga fall sysslar med exportfrågor. Men här handlar det om internationell PR som får återverkningar på marknadsföringen i Sverige.

På möbelmässan i Älvsjö 1991 finns en utställning i entréhallen, ”I Själ och Hjärta”, som formas av Chiqui Mattson och som blir mycket uppskattad. Bland besökarna på mässan befinner sig Hasse Alfredson, ansvarig för det svenska bidraget till världsutställningen i Sevilla, och han fastnar omedelbart för den spännande presentationen.

Det leder till att utställningen i bearbetad form kommer att ingå i den svenska paviljongen i Sevilla samma sommar. Möbelbranschrådet bistår också Hasse Alfredson vid urvalet av stolar till den stolparad som ingår i hans utställning.

Den har sedan visats i Stockholm, Linköping och New York. Utmärkt PR-satsning world wide för svenska möbler men också en inspiration för hemmamarknaden. Ännu ett stort projekt under 1992 är bomässan i Örebro, där Möbel-

Den största attitydundersökning som någonsin gjorts om svenska folkets inställning till möbler och inredning publiceras 1992 av SIFO på uppdrag av Möbelbranschrådet.

236

DEL DEL4:1:1990-2005 1900-1945

branschrådet får i uppdrag att svara för all inredning av de drygt 25 visningsbostäderna. Då inleds ett samarbete med tillverkare av textil, tapeter och belysning under namnet Interiörrådet. Typiskt grepp av Ebba, duktig som hon är på att hitta samarbetspartners och medfinansiärer.

Unga inredningsarkitekter engageras via Konstfack och HDK, Högskolan för Design och Konsthantverk i Göteborg, och Carl Malmstens skola. De fyra fackkedjorna Mio, Erfa Idéhem, Svenska Hem och Europa Möbler visar sina möbler i var sitt radhus.

Nu möter vi en rad nya talanger som t ex Camilla Wessman, vars smarta vägghängda och hopfällbara hylla vinner Möbelinstitutets tävling ”Trägen vinner”, samt den idag så framgångsrika arkitekttrion Eero Koivisto, Ola Rune och Mårten Claesson, som representerar Konstfack med några futuristiska, eleganta soffor och fåtöljer.

Arkitekt Chiqui Mattson svarar under 90-talet för en rad uppmärksammade utställningar i Stockholmsmässans entréhall.

Här med en parad av svenska möbler och textilier som ger en förhandsglimt av vad som sedan blir huvudnumret i den svenska paviljongen på världsutställningen i Sevilla.

237

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND EXPORTENS ÅRTIONDE, OPTIMISM, MEN...

BO 92 I ÖREBRO LOCKAR 126.000 BESÖKARE

Ett par månader innan invigningen av Bo 92 deltar journalister från hela landet i en specialvisning, något som sedan ger gott gensvar i pressen.

Dessutom arrangeras en rad seminarier, bl a om Sifo-monitorn, under de fyra veckor bomässan pågår. Ca 126.000 besökare har registrerats när Bo 92 stängs. En besöksundersökning visar att inredningsdelen är det mest uppskattade inslaget under bomässan.

På hösten 1992 deltar Möbelbranschrådet i Domoform – möbler, tyger, tapeter och belysning – på Stockholmsmässan i Älvsjö samt på Utbildning 92, även den i Älvsjö. Där har man med hjälp av arkitekt Lena Dranger-Isfält, samlat ett antal möbeltillverkare som visar möbler för klassrummet, lärararbetsplatsen, matsalen och korridoren.

Och så här håller det på.

1993 kommer trendguiden ”Inspiration”, en guide om trender ifråga om färg, form, material och mönster samt allmänna livsstilstendenser.

Guiden skickas gratis till alla medlemmar i rådet. På årets mässa görs en utställning med guiden som grund och i februari 1994 byggs en liknande trendutställning på Stockholms Modecenter.

Samma år medverkar rådet i Service & Omsorg på Sollentunamässan.

Här visar man en 100 kvm stor lägenhet för en äldre, lätt rörelsehindrad dam. Massor av besökare, förstås, bland dem märks drottning Silvia och Bengt Westerberg, då socialminister.

Tillsammans med Träinformation, Tibro Förenade Möbelfabriker och HDK i Göteborg visar man på Möbelmässan 1994 ett femtontal nyritade, flexibla och flerfunktionella furumöbler för hemmet, möbler som sedan produceras i Tibro. Det är elever på linjen för inredningsarkitektur från HDK som ritat möblerna.

Sedan följer i tät följd evenemang som Compact Living, en utställning av möbler på små ytor, som ingår i Möbelmässan 1994.

Samma år, samma mässa: Vi möter Möbelbranschrådet även som initiativtagare till projektet ”Möbler i kvist och rödkärna”, som syftar till att minska resursslöseriet av trä inom möbelproduktionen. Fyra möbelkedjor ställer upp som faddrar för var sin formgivarelev från HDK. Föreningen Svenska Lövsågverk bidrar med virke till utställningen.

MÖBELBRANSCHENS MILJÖPRIS

Ännu ett projekt initieras av rådet på mässan detta år. Nu delar man för första gången ut Möbelbranschens Miljöpris i samarbete med Världsnaturfonden. Priset består av ett diplom och 50.000 kronor att fördelas på 1–3 pristagare i avsikt att stimulera branschen till ökat miljömedvetande.

238

DEL DEL4:1:1990-2005 1900-1945

Första pristagare är Kinnarps med motiveringen: ”Kinnarps har på ett konsekvent sätt visat hur ett aktivt miljötänkande genomgripande kan påverka varje led i materialval, tillverkningsprocess, transportsystem och återvinningshantering. Kinnarps är därmed ett föredöme för den svenska möbelbranschen i dess strävan efter varaktiga miljövinster” 1995 års första pris går till Mio och Tibrobädden för sängprogrammet MioGreenbed, ”en miljöanpassad säng av rena naturmaterial, där möbelns alla komponenter och funktioner noga prövats med hänsyn till miljön”.

Andrapriset går till Gärsnäs för att de ”under många år målmedvetet strävat efter att använda svensk rödbok i sin möbelproduktion och därmed bidragit till bevarande, föryngring och återplantering av bokskogen i Skåne”. ”Hemmets Favoriter” är namnet på ännu en uppmärksammad utställning på 1995 års möbelmässa i Älvsjö. Soffor och fåtöljer visas i ny kostym, klädda i nya tyger från svensk textilindustri. 1996 deltar rådet i textilmässan på Sollentunamässan för att visa hur möbelhandeln kan förändra och förnya sina basprodukter med textil.

I samarbete med Världsnaturfonden driver rådet flera kampanjer på temat ”Tropiskt trä”. Under 90-talet och 1996 visas en rad vackra elevarbeten utförda i trä från regnskogen med välsignelse från Forest Stewardship Council, som har till uppgift att fastställa kriterier för vad som är uthålligt skogsbruk. Här bedrivs således en mycket omfattande verksamhet riktad mot i första hand den svenska hemmamarknaden.

Men i mitten av 90-talet drabbas Ebba Franke av cancer och 1996 avlider hon. Tomrummet efter henne blir mycket stort.

Samtidigt börjar klimatet inom industri och handel att förändras i riktning mot mer individualistiskt agerande. Ett minskande intresse för samlade marknadsinsatser för branschen kan också gradvis märkas.

Kung Carl XV! Gustaf delar ut Möbelbranschrådets och Världsnaturfondens miljöpris i samband med 1995 års svenska möbelmässa i Älvsjö. Bilden t v visar Leif H Hjärre som tar emot Gärsnäs pris under Ebba Frankes överinseende. Förstapristagare är Mio och Tibrobädden för sängprogrammet MioGreenbed, Gunnar Eriksson och Ingmar Tränge tar emot utmärkelsen med Jens Wahlbeck, Världsnaturfonden, längst till höger.

239

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND EXPORTENS ÅRTIONDE, OPTIMISM, MEN...

Ett försök att rekonstruera Möbelbranschrådet med Jan Brännström som VD görs 1997 men blir kortvarigt. Såväl SMI:s ledning som SMC:s drar tillbaka sitt stöd och verksamheten upphör 1999. De ständiga problemen med finansiering, bekymren med att få in den så kallade FUM-avgiften på två promille av fakturabeloppet, nöter på styrelsernas tålamod.

Man vill pröva något annat grepp i stället.

ÅRTIONDE MED PARADOXER

För ett par år sedan träffar vi Yvonne Sörensen, sedan 2001 VD för Svenskt Tenn, i samband med en utställning i Annes hus på Millesgården i Lidingö. Med hjälp av arkitekt Thomas Sandell har man gjort en varsam ommöblering av rummet och ställt in moderna möbler tillsammans med Josef Franks soffor, fåtöljer och skåp.

Här finns en vilstol av Chambert, ett skåp ritat av Sandell, ett annat av Theselius och en modern matta.

–Det går alldeles utmärkt att blanda Josef Franks tidlösa formgivning med helt annorlunda möbler och inredningsdetaljer, framhåller Yvonne Sörensen vid pressvisningen.

–Josef Frank var ingen smalspårig estet och revirbevakare, tvärtom en djärv, fri och generös konstnär. Han tyckte "att man kan undvika varje smaklöshet om man inskränker sig till blodlös askes och undertrycker varje yttring av temperament. Det smakfulla blir tröstlöst tråkigt." Med andra ord var det en personlig och trivsam blandning av mångfald som han rekommenderade, inte något stelt garnityrtänkande.

När man besöker butiken på Strandvägen slås man av skönheten i miljön, just smakfullheten och ett trivsamt helhetsintryck.

Josef Franks budskap är aktuellt även i dessa dagar som ett komplement till nyfunkis och minimalism.

240

Jaha, nu kanske läsaren tror att kanslierna på SMI och SMC efter några lugna år, när Möbelbranschrådet dragit ett tungt lass, plötsligt får oerhört mycket mer att göra när det produktiva rådet inte längre finns?

Nej, så är det inte. Faktum är att kanslierna under hela 90-talet är fullt sysselsatta men med andra uppgifter än rådets. Man sitter ingalunda och rullar tummarna, här några exempel från SMI-verksamheten: Samtidigt som framgångarna för Sverige på Salone del Mobile och på Orgatec i Köln ger grogrund för optimism när det gäller exporten präglas läget på hemmamarknaden av en viss stagnation och osäkerhet om framtiden. Konjunkturen är trög, speciellt för kontorsbranschen.

1990 konstaterar VD Jon Klegard i styrelseberättelsen att möbelbranschen under 80-talet haft en mycket positiv utveckling ”som dock planat ut under 1990”. Verksamheten under året har därför präglats av förberedelser för förändringar.

Vi får veta att efterfrågan inom hemsektorn är god medan konjunkturen bidrager till stora försämringar för den offentliga delen. Strukturomvandlingen fortsätter, antalet stora företag med dominans ökar och de mindre företagen blir underleverantörer eller komponenttillverkare. ”Inom SMI har man gjort den bedömningen att svensk möbelindustris volymökning ska gå på export och det ställer nya krav på företagen”, skriver han och fortsätter: ”Miljö och säkerhet är nyckelord för 90-talet. Samhället och därmed industrin strävar efter att vi skall ha och behålla en säker miljö. Nya regler om farliga ämnen diskuteras på en internationell nivå och är system som vi bör sträva efter att uppfylla.

Inom ramen för ISO 9000 kommer alla dessa regelsystem att finnas.”

–Nyckeln ligger i att göra det man kan bäst, fastslår Jon Klegard i sin krönika. Att i tid se om sitt hus och välja strategi för framtiden är avgörande för ett lyckat resultat. Att i tid förbereda förändringar i sitt företag är att behålla initiativet. Målsättningen för industrin är att öka exporten till 8 miljarder 1995, behålla marknadsandelen på hemmamarknaden och visa en tillfredsställande lönsamhet, slutar han.

Jodå. Det målet når man. Vilken bra prognos, Jon Klegard!

DEL DEL4:1:1990-2005 1900-1945

Foto: Ur Svenskt Tenns arkiv.

Svenskt Tenn – ett tempel för tidlös elegans Josef Franks klassiska kollektion av möbler och textilier lever vidare även i detta århundrade tack vare den eleganta och medvetna presentation som ges i butiken Svenskt Tenn på Strandvägen i Stockholm.

Det är en enastående prestation att behålla en kvalitetslinje och kultiverad profil oförändrad sedan Bauhaus-tidens glansålder och att kunna erbjuda ett sortiment som känns fullt modernt och attraktivt idag.

Hemligheten kan förstås uttryckas som ett enkelt faktum, nämligen att god design når över alla gränser, och att den är precis lika tidlös som god musik, konst, litteratur.

Men det räcker nog inte som förklaring. Det handlar också om att kunna förvalta ett uppdrag, ett arv om man så vill, och det har den här butiken gjort med den äran. Samarbetet mellan Josef Frank och Estrid Ericson – som startade Svenskt Tenn 1924 – står för en inredningsstil som blivit ett begrepp.

Det stora språnget gör Svenskt Tenn 1933 då samarbetet med Josef Frank inleds. Kombinationen av Estrid Ericsons företagsamhet och Josef Franks vitala formgivning visar sig snabbt framgångsrikt. En utställning på Liljevalchs konsthall 1934 blir starkt uppmärksammad. Här möter man nya, fräscha idéer i ett grått klimat av puritanska och enfärgade inredningsideal. Succén fortsätter på världsutställningarna i Paris 1937 och i New York och San Francisco 1939. Efter kriget fortsätter framgångarna för den färgstarka inredningslinjen, som hyllas med storslagna utställningar på Nationalmuseum, Millesgården och Arkitekturmuseum. Inte minst upplever vi detta på Antikmässan och Stockholm International Fair 2005.

Inredningsarkitekten, formgivaren och designjournalisten (Femina, Sköna Hem, Elle) Anika Reuterswärd har byggt upp en magnifik show-in-the-show, en utställning kring Josef Franks inredningstankar.

Anika har tidigare gjort en inspirationskatalog över Svenskt Tenns sortiment och är en gedigen kännare av företaget.

-Under hela min uppväxt passerade jag Svenskt Tenn på vägen till skolan, berättar hon.

-Jag fick uppleva Estrid Ericsons fantastiska skyltningar, hon var verkligen en stor kreatör med en tidlös stil. Hon lärde mig att atmosfär inte skapas genom perfektionism utan snarare genom en personlig blandning. Hon visade det värdefulla med att ge hemmet själ.

241

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND EXPORTENS ÅRTIONDE, OPTIMISM, MEN...

TRÖG HEMMAMARKNAD

Men konjunkturen är pressande för möbelproduktionen under 90-talets början, speciellt för kontorsmöbelsektorn. Medan det går fortsatt bra för designföretag på exporten sjunker hemmamarknadens efterfrågan på möbler påtagligt under den första halvan av årtiondet.

Så här beskriver SMI-ordförande Henry Jarlsson situationen i 1996 års styrelseberättelse: ”Svensk möbelindustri har aldrig genomlidit några svårare neddragningar eller en värre utslagning än under de senaste fem till sex åren. Trettio procent av medarbetarna finns inte kvar i industrin efter denna period. 1996 blev förmodligen det sista riktigt besvärliga året i denna beklagliga period.

Varken off-möbel eller kontorsmöbelsektorerna har återhämtat sig från detta under 1996. Resultatet av 1996 är ännu ett år av minskad svensk konsumtion av möbler. Vi har dock under de senaste månaderna sett prognoser och resultat som tyder på att såväl produktion som konsumtion av möbler började öka i slutet av 1996.

Emellertid har möbelexporten ökat under 1996 och denna har till stor del kompenserat bortfallet av konsumtion på den svenska marknaden. Produktionen är åter uppe i tolv miljarder om året efter att ha varit nere och vänt på åtta. Det är till stor del exportsatsningarnas förtjänst Samtidigt har en kraftig strukturförändring skett till förmån för företag med effektiv produktutveckling och egen profil.”

I den fortsatta texten berättar han att den svenska möbelexporten från 1991 till 1996 ökat med 70 procent, från 5,14 miljarder kronor till 8,78. Under samma tid har importen av möbler minskat från 4,63 till 4,3 miljarder kronor. Det innebär att exporten har ökat sin andel av produktionen till 70 procent under perioden. ”Handelsöverskottet är förnämligt, få branscher torde komma i närheten av det”, fastslår Henry Jarlsson.

Han påpekar vidare att starka varumärken blir allt starkare, detta gäller inte minst inom småföretag som många gånger konkurrerar framgångsrikt. Som exempel på detta nämner han Materia, Galleri Stolen och Offecct. Han beskriver även initiativ som SMI tagit i viktiga framtidsfrågor som hur vi ska utveckla miljövänliga produkter, utnyttja internet, websidan om svenska möbler, samt anpassa Möbelfakta till ett system med samma normer som i andra EU-länder. Ännu ett citat ur årsberättelsetexten: ”Efter att ha gått i motvind och uppförsbacke i några år har många företag fått starka benmuskler i form av bättre marknadskontakter, bättre produktion och bättre fokusering på de egna marknadssegmenten.”

242

DEL DEL4:1:1990-2005 1900-1945

"EN MORALISK FRÅGA ATT INTE SÄLJA STRUNT"

Nordiska Galleriet på Nybrogatan 11, ett stenkast från Dramaten, har en historia som är nästan lika lång som den svenska möbelindustrin. Det är en ärorik historia som börjar 1913 och är livs levande idag. En möbelaffär men också en attraktiv utställning av vackra och välgjorda möbler från inte bara de nordiska länderna utan också från ledande tillverkare i Italien, Tyskland och USA. Som kulturell plattform för såväl fackfolk som för den möbelintresserade allmänheten är Nordiska Galleriet sedan många årtionden en uppskattad mötesplats och inspirationskälla.

Man kan faktiskt kalla butiken för en "Salone del Mobile" i miniatyr, för att ta till en jämförelse med en annan storhet när det gäller att presentera spännande nyheter. Emellertid handlar det inte bara om butiken utan om en person som utvecklat affärsidén och som på köpet placerat sig som nr 1 på vår lista över kandidater till titeln möbelhandelns Grand Old Man. Vi talar naturligtvis om Carl Magnus Heigard som från 1946 till 1982 är ambassadör för modernism och nordism och estetik av internationell klass på Nordiska Galleriet. Han tar studenten 1943, mitt under brinnande krig, och går direkt till officersutbildning på Karlberg. 1946 börjar han arbeta på Nordiska Galleriet, efter sin far som dessförinnan efterträtt sin morbror. Han börjar på kontoret och så småningom är han med på alla inköp. Nu växer hans möbelintresse på allvar. Nu får stockholmarna och

Carl Magnus Heigard driver en konsekvent kvalitetslinje under sina 40 år som ledare för Nordiska Galleriet. 1982 överlåter han företaget till Anders Zettergren och Anders Carnerud. Några år senare är Anders Carnerud ensam ägare av Galleriet som bibehåller sin profil. 2005 är det hans tur att överlåta verksamheten, nu till Olle Heigard, brorson till Carl Magnus. Anders Carnerud driver idag agenturer för Kartell via sina företag Mobile Box och Flag Store.

Annonsen härovan belyser tidens gång, idag ser budskapen från Nordiska Galleriet annorlunda ut. Men ambitionsnivån är oförändrat densamma.

243

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND EXPORTENS ÅRTIONDE, OPTIMISM, MEN...

svenska folket undan för undan möta företag som Dux, J O Carlsson, Gärsnäs, Ateljé Lyktan, Mathsson International, Ehrlins, Lammhults, Facit, Karl Andersson & Söner, Klaessons och Sedostol.

En pionjärinsats, minsann. Var kan man annars träffa dessa storheter?

Ja, Dux och Lyktan finns representerade runtom i landet. Men tillverkare av möbler för offentlig miljö kan man knappast träffa på inom möbelhandeln, de säljs ju via andra kanaler. Här ges allmänheten en nära nog unik möjlighet att se vad kända formgivare och ledande möbeltillverkare kan åstadkomma. Självklart är detta ett viktigt bidrag till att öka möbelintresset i vårt land!

Utställningsverksamheten blir ett återkommande och uppskattat inslag. Besökarna får lära känna storheter som Alvar Aalto, Artek och Haimi, amerikanska Herman Miller och Knoll, schweiziska de Sede och framför allt de berömda danska mästarna som Fritz Hansen, Louis Poulsen, Börge Mogensen, Poul Kjaerholm, Erik Jörgensen och Arne Jacobsen.

Nivån är imponerande. 1968 visas utställningen Viva l´Italia, som arrangeras av Carl och Ulla Christiansson, "En epokbildande utställning", heter det i en recension. "Här möter man för första gången i Sverige de nya italienska skapelserna i lackerat trä och plast i virila former." Tobia Scarpa och andra kända italienska formgivare var med vid visningens öppnande.

–Från början hette företaget Auktionshallen. Det startades 1913 av min morbror Anders men här hölls bara en enda auktion, sedan blev det en vanlig antikvitetsaffär med möbler men också konst av hög klass på programmet. Huset på Nybrogatan ritades av den kände arkitekten Cyrillis Johansson, berättar Carl Magnus Heigard när vi träffar honom sommaren 2004.

–Först 1933, byter firman namn till Nordiska Galleriet samtidigt som man på allvar börjar intressera sig för modern inredning och moderna möbler. Säkert betyder Stockholmsutställningen väldigt mycket för detta ställningstagande, den ledde till ett långvarigt samarbete med den begåvade inredningsarkitekten Margareta Köhler.

–Detta blev naturligtvis mycket inspirerande för mig, tillägger han.

Den generöse gentlemannen Carl Magnus Heigard är en outtröttlig presentatör av välgjorda, prisvärda och tidlösa möbler, därom vittnar hundratals lysande recensioner av bland andra Ulf Hård af Segerstad. Prisnivån kan tyckas hög ibland, när det handlar om design i toppklass, men här finns också fynd att hämta för dem som har mera smak än pengar.

Eller vad sägs om den läckra Superleggera-stolen, ritad av Gio Ponti, som 1968 kostar 59 kronor med klassisk sjögräsflätning och 98 kronor med rottingsits? En välskött presentavdelning svarar desstom sedan sjuttiotalets 244

DEL DEL4:1:1990-2005 1900-1945

början för attraktiva inredningsdetaljer till överkomliga priser.

Rubrikens ord som fastslår att det är "en moralisk fråga att inte sälja strunt" är hans, hämtade från ett uttalande i Möbler och Miljö i en intervju av Leila Fåhraeus 1977. En utmärkt sammanfattning av Carl Magnus Heigards filosofi. Hela sin aktiva tid lever han som han lär.

1982 går Anders Carnerud och Anders Zettergren in som ägare, några år senare tar Anders Carnerud över som ensam ägare. Nu utvecklas affärsidén helt i linje med företagets traditioner. Man satsar starkt på försäljning till föreskrivande arkitekter och andra inköpare till offentlig miljö samtidigt som butiken behåller sin position. Utställningar och pressvisningar som lockar hela designpressen, det svarta folket, att träffa världsberömda formgivare och möta nya produkter arrangeras regelbundet. Låt oss nämna Piero Lissoni, Antonio Citterio och Vico Magistretti men också svenska stjärnarkitekter som Thomas Sandell, Love Arbén, Gunilla Allard, Eero Koivisto, Mårten Claesson och Ola Rune, Mats Theselius, Jonas Bohlin...

Vi bara frågar: Finns det i Sverige något museum eller någon annan institution som har nått så stor publik med en lika kraftfull propaganda för god design?

Svaret skulle ha kunnat vara Sveriges Radio/TV men där har man på ett gåtfullt sätt under femtio år undvikit att medverka... Visst har möbler visats ibland men ack så snålt och så sällan jämfört med t ex bilar.

I de yttersta av dessa dagar har cirkeln slutit sig kring Nordiska Galleriet. Ny ägare sedan 2004 är Olle Heigard, tidigare ägare och VD av butikskedjan Twilfit och brorson till Carl Magnus. Hans ambition är att driva företaget vidare i samma anda.

Helt ensam på banan har förstås inte Nordiska Galleriet varit. NK anordnar också under efterkrigstiden fina utställningar av designmöbler.

Så gör Hedbergs i Vinslöv under årtionden liksom Silverbergs i Malmö och Blidners i Göteborg. (Svensk Möbel Center på Storängsbotten i Stockholm visar aktuella kollektioner från ett 20-tal välkända möbeltillverkare sedan 1970-talets början. Men här sker ingen försäljning till allmänheten.

Det läggs ner 2004 efter en kraftig hyreshöjning men återuppstår nu i Dieselfabriken i Nacka med Sven Willy Samuelsson som projektledare.)

Svenskt Tenn visar Josef Franks suveräna kollektioner på Strandvägen i Stockholm, några hundra meter från Nordiska Galleriet. I senare tid uppträder Ekerö Möbler med imponerande urval av kvalitetsmöbler för att inte tala om Svenssons i Lammhult som säljer moderna klassiker på löpande band med en strålande affärsidé som bygger på pris och service. Det finns fler? Galleri Anna i Göteborg! Utmärkt. Alla som satsar på kvalitet och kultur är värda uppmuntran och framgång.

245

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND EXPORTENS ÅRTIONDE, OPTIMISM, MEN...

75-ÅRSJUBILEUM FIRAS I MALMÖ

Nå, vad är det som rent konkret händer på SMI-kansliet under 90-talet?

Här några smakprov på vad man sysslar med utöver de stora mäss- och utställningsprojekt vi nämnt inledningsvis: Låt oss börja med att SMI i samband med sin förbundsstämma den 7 juni 1990 firar sitt 75-årsjubileum. Det gör man i Malmö Börshus i samband med invigningen av Nord Form 90, en arkitektur- och designutställning i Svensk Forms regi.

Här finns en rad välkända svenska tillverkare representerade, bland annat Gärsnäs, som visar upp en ny stol, Tati, formgiven av Ralf Lindberg. Samtidigt lanserar man företagets nya logotype, handtecknad i Bodoni av grafikern Arne Lind.

Leif H Hjärre och broder Bo H Hjärre kan därtill glädja sig åt ännu en fin utmärkelse – Svensk Forms och Svenska Dagbladets Design Management-pris 1990 går till Gärsnäs och utdelas i samband med mässans invigning.

I juryns utlåtande heter det bland annat: ”Företagsledningens starka och målmedvetna engagemang i samarbetet med personal, designer, grafiker och fotografer är ett väl genomarbetat exempel på god Design Management. Det har gett företaget en personlig profil, som spetsas med olika kulturella aktiviteter.”

Tillbaka till förbundsstämman. Så här blir sammansättningen av den styrelse som med Jürgen Engels, Swedese, ordförande, och Uno Tidén, Edsbyverken, vice ordförande, ska leda SMI in i 90-talet.

Ordinarie ledamöter: Bengt Bergman, Mitab, Greger Franzén, Glas & Trä, Leif H Hjärre, Gärsnäs, Christer Holden, Gemla, Sven Lundh, Källemo och Sven-Hugo Söderberg, Söderbergs Möbler.

Suppleanter: Yngve Conradson, Scapa, Gunnar Eriksson, TibroBädden, Birger Gustavsson, Bengt-Olof Möbel, Henry Jarlsson, Kinnarps, Lars-Eric Johansson, Wilo, Olle Källkvist, Jio Möbler, Ingvar Wadskog, Karl Andersson & Söner.

På eftermiddagen hålls ett anförande av Bengt Karlöf under rubriken ”90-talet som hot eller möjlighet”. EU-experten Lars Weibull talar om hur ”svensk möbelindustris export påverkas av utvecklingen i det nya Europa”.

På kvällen firas jubiléet med en festmiddag på Hotell Savoy.

LÄGET PÅ HEMMAPLAN

Kontorsmöbelmarknaden minskar med 30 procent för perioden 90/91, hotell- och restaurangbranschen har belastats med skatter som nästan helt 246

DEL DEL4: 1:1990-2005 1900-1945

bromsar investeringsviljan. Inom hemsektorn har man i stort sett bibehållit den totala konsumtionsnivån men mönstret har förskjutits till billigare möbler och kompletteringsköp.

Medlemsföretagens omsättning är totalt 6,5 miljarder och antalet anställda uppgår till 7.936. Exportandelen är 45 procent av den totala möbelproduktionen i riket men en tredjedel av exporten ombesörjs av stora distributörer, framför allt Ikea. Av SMI-företagens produktion är ca 25 procent direkt export. Ja, så ser det ut.

SMI:s VD sedan 1988 är Jon Klegard, som har en bakgrund som örlogskapten, pol mag och marknadschef hos bland annat Ford Motor Co. En dynamisk person, en energisk igångsättare, en man med stark vilja och stora visioner.

Hans engagemang för de stora exportsatsningarna i Milano har vi redan berättat om. Exporten är naturligtvis den viktigaste punkten på dagordningen för SMI, speciellt under lågkonjunkturens år i början av 90-talet.

Så här lyder Jon Klegards recept i 1991 års styrelseberättelse: ”Den nya hemmamarknaden är Europa. SMI kommer att ytterligare stärka sina ansträngningar för att öka exporten. Minst 50 procent av varje tillverkares produktion bör vara export, egen eller genom annan distributör.”

Exportökning är alltså ett tema med hög prioritet i kansliets arbete under hela 90-talet. Det är i och för sig ett banalt konstaterande, export och mässor har varit i fokus för kansliet ända sedan 70-talet när kurvorna börjar vända sig uppåt. Men man kan säga att intresset kulminerar under 90-talet i samband med att Europa på allvar räknas som vår hemmamarknad. Och man börjar ställa ödesmättade frågor om framtiden – kan vi överleva?

Andra stora frågor som engagerar SMI under årtiondet är de nya möjligheter till kommunikation som öppnar sig i takt med it-teknikens tillväxt. Kvalitets- och miljöfrågor är också ett viktigt tema och SMI inleder upprättandet av ett system för certifiering enligt ISO 9001 och ISO 14001.

Kompetensutveckling är återkommande programpunkt i agendan.

Seminarier anordnas med jämna mellanrum i Stockholm, Jönköping, Tibro, Tranås och Växjö för att informera medlemmarna om hemsidor och nätverk, om E-post och Internet samt om EDI, Electronic Data Interchange.

Redan 1991 sammanträffar SMI med enskilda möbelkedjor och i december diskuteras samarbetsformer med Möbelvision AB. Delägare är handelns kedjor MIO, Europamöbler, ERFA-idéhem, Svenska Möbler samt SMC. 247

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND EXPORTENS ÅRTIONDE, OPTIMISM, MEN...

Förhandlingar mellan SMI och SMC leder fram till att man kan upprätta ett interaktivt datasystem mellan ett stort antal möbelbutiker och möbelindustrier, nämligen Möbelvision AB, som administreras som ett bibolag till SMC. Här kan säljare, tillverkare och slutkunder snabbt få fram aktuell information om t ex leveranstider, klädselalternativ, färgval och konstruktionsdetaljer.

VAD HÄNDER UTE PÅ FÄLTET UNDER BÖRJAN AV DECENNIET?

Låt oss titta lite närmare på 1993, ett mellanår utan omvälvande händelser, tyngt av lågkonjunktur, pessimism och dämpad stämning. I varje fall får man det intrycket när man läser SMI:s styrelseberättelse för året.

Statistiken speglar fortsatt stagnation i branschen. Trög exportutveckling, dämpad hemmamarknad.

Samtidigt kanske man bör påminna sig att statistik bara redovisar en samlad, grå bild utan särskilt många nyanser. Ett betydande antal enskilda aktörer kan ha stora framgångar samtidigt som andra upplever tröghet och motgång. Här några exempel:

NKR BYTER NAMN TILL EFG

NKR-koncernen i Tranås byter namn och blir EFG European Furniture Group under vintern 1993. Mitt i krisens Sverige gör företaget en sensationell och oväntad offensiv på den öppna Europa-marknaden. Prognosen talar både om ökning av omsättning och utlandsfakturering. Antalet anställda beräknas öka under 1993 från 740 till närmare 800 personer.

Det här är en nyhetsbomb på företagets säljkonferens i Jönköping inför en publik av ca 200 återförsäljare från de nordiska länderna.

–Under 1993 öppnas Europa för ett fritt flöde av produkter, tjänster, människor och kapital, vilket kommer att påskynda strukturförändringarna i vår bransch mot större och mer internationella företagsgrupper med alltmer kompletta sortiment, säger Ebbe Krook, VD och ägare till EFG i sitt invigningstal –Mot denna bakgrund känns det naturligt att samla våra produktutvecklande och tillverkande enheter med deras olika varumärken under ett namn. EFG omfattar idag NKR, norska Wingerei/Nobö, JOC, Swedese och tyska 3K Büromöbel.

Vi kan tillägga att EFG samtidigt låter meddela att man tagit hem en svensk stororder på sju miljoner kr. Det handlar om 700 kontorsarbetsplatser till Länsförsäkringsbolagens huvudkontor i Stockholm. Därtill kommer 248

DEL DEL4: 1:1990-2005 1900-1945

EFG – ett skolboksexempel Vi träffar Ebbe Krook en vårdag 2005 i EFG:s stora och eleganta showroom på St Eriksgatan i Stockholm, där vi stämt möte för en intervju om den stora nysatsningen 1993. Han är sig lik, energisk och effektiv i sin framtoning när han med snabba steg gör entré från gatan och hälsar till höger och vänster medan han tar av sig rock och hatt. Här spills ingen tid. Inom två minuter sitter vi i ett mötesrum en trappa upp.

–Jag hade en dröm, nämligen att bli VD och ägare i ett bolag som inte sålde konsumentvaror utan opererade efter principen business-to-business, berättar Ebbe Krook.

–I början av 80-talet blev jag VD och koncernchef för NKR som då var helägt av Asken i Göteborg. Företaget blödde efter sju års förluster och var finansiellt misskött. Men jag trodde på framtiden, köpte majoritet i bolaget och satte igång.

–Det var bara att följa skolboken – bort med allt som inte var kärnaffärer och sånt som NKR aldrig skulle ha sysslat med. Back to basic blev mottot. Företagets bakgrund var ju att tillverka planmöbler för kontor när koncernen bildades 1972, då NKR etablerades genom sammanslagning av NK-verkstäderna, Kågéns och Rosengrens. Vi gjorde en massa åtgärder och fick fatta tuffa beslut men det hela ledde till att kursen ändrades. 1984 började vi tjäna pengar, då var vi på rätt väg.

–Nu var kontorslandskapets storhetstid förbi, vi lanserade Kombi-kontoret som fick god respons under många år. Där fick man plötsligt vägghängande förvaring och ett mer effektivt rumsutnyttjande. Men kontorsbegreppet har breddats. Idag ser vi åter en form av landskap med tillhörande pausutrymmen, små bersåer, små grupper. Det går mode i allt.

–Under resans gång har vi breddat vårt sortiment och vårt kunnande genom förvärv av Swedese och JOC samt via förvärv i Tyskland, Norge och Danmark.

–Vår bransch är traditionellt en hemmamarknadsbransch. Plötsligt blev vi utsatta för en internationalisering, som ställde helt nya krav på våra produkter. Tetrapak var väl det företag som visade vägen redan på 60-talet genom att starta hundra dotterbolag. Kinnarps och vi har hakat på den internationella trenden. Den inledde en successiv process som för vår del kom att påverka vår syn på framtiden. Min storbolagsbakgrund som VD för Kockums med 6.000 anställda var värdefull.

–Den internationalisering som inleddes i samband med namnbytet blev en förutsättning för fortsatt tillväxt och det gäller även inför dagens framtidsperspektiv. Kravet på volym hänger samman med högt kapacitetsutnyttjande och det kräver i sin tur ständigt expanderande.

–När jag började i branschen fanns det tre stora spelare på den norska kontorsmöbelmarknaden.

Två av dem har vi köpt. Den tredje har gått i konkurs. Vi är idag etta i Norge, Kinnarps är tvåa och Edsbyn trea.

249

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND EXPORTENS ÅRTIONDE, OPTIMISM, MEN...

250 stolar från JOC samt kompletterande order till Mitab och Tranås Skolmöbler. En av de största affärer företaget haft i Sverige. Och för inte så länge sedan har man fått en order på 3.000 stolar till England!

För EFG:s del är således 1993 inte något mellanår.

Leif H Hjärre, Gärsnäs VD och outtröttlige PR-man, har för en gångs skull satt sig mellan två stolar...Stolarna är ritade av Åke Axelsson, serien heter Kamrat och vann den stora pristävling som Gärsnäs utlyste i samband med sitt 100-årsjubileum 1993.

Så är det inte heller för Gärsnäs, som detta år firar sitt hundraårsjubileum med pompa och ståt samt en uppmärksammad designpristävling med 300.000 kronor i prissumma. Den vinns av Åke Axelsson med en elegant, stapelbar karmstol, Kamrat, utvald bland 426 förslag av en stor och kvalificerad jury. I Stockholm firas jubileet i Berwaldhallen, i Gärsnäs med besök av kungaparet i fabriken med hundratals gäster.

Materia, designteamet Sandin & Bülows nystartade företag, får stor positiv uppmärksamhet på Svensk Möbelcenter, där det introduceras i samband med den svenska möbelmässan i februari.

Ett bra år är det även för Swedese, vars formpressade stol NXT, som ritats av den danske arkitekten Peter Karpf, erövrar det prestigefyllda Forsnäs-priset på samma mässa.

Marie Norell belönas av tidskriften Madame från Ica-Förlaget med utmärkelsen Diamant-Emma för ”årets mest briljanta möbel”. Hon får utmärkelsen för fåtölj Leo, som förstås tillverkas av Norell Möbel.

Guldpennan från Sköna Hem och Allt i Hemmet går till Johan Kjellström för hyllan Kubik som tillverkas av Källemo.

Kinnarps presenterar 1993 kontorsstolen Casper som en del av företagets möbelsortiment för skolan. Det handlar om en inställbar stol för elever 6–13 år och den finns ännu kvar till försäljning under 2000-talet. Året därpå kommer arbetsstolen 6000/8000, utvecklad i samarbete med ergonomer. I maj 2000 passerar den nivån en miljon användare och säljer än i dag mycket bra.

Lammhults glädjer sig åt snabb försäljningsökning för Campus-stolen som kom ut 1992, den räknas idag som företagets stora best-seller genom tiderna. Totalt rör det sig om närmare 1 miljon stolar!

Allt detta sagt som en liten påminnelse om att det alltid finns ljuspunkter och framgångar även i tider när statistiken beskriver motgångar.

IT –TEKNIK REVOLUTIONERAR

IT-sektorn växer snabbt i betydelse under 90-talet. Ny teknik, nya möjligheter. De moderna kontoren anpassas till datorer som blir allt mindre till formatet samtidigt som de ökar sin kapacitet i häpnadsväckande takt, Arbetet på kontor, i butiker och i fabriker förändras drastiskt. Framtiden har slagit till.

250

DEL DEL4: 1:1990-2005 1900-1945

Nu handlar det om flextider, flexibla kontor, distansarbetsplatser, jobba hemma-lösningar och om datamöbler där arbetsplatsen är en sluten enhet, ett minirum i rummet. Vi presenteras för kontor med 25 arbetsplatser som beräknas kunna utnyttjas av 50 personer. Många är ju ändå ute på fältet och jobbar hos kunder eller arbetar i bilen mellan kundbesöken.

Eller är sjuka eller lediga. Dumt att ha tomma rum för dem som inte är där, får vi veta.

Nytänkandet tar sig många uttryck och skapar förstås också en viss oro och osäkerhet hos möbeltillverkarna men hos många anställda som känner sig hotade av talet om rationaliseringar.

Stolen Campus från Lammhults har sålts i närmare en miljon exemplar sedan introduktionen i Köln 1990 som följdes av flera internationella framgångar. I USA uppmärksammas stolen 1992 på Neocon-mässan i Chicago, där den blir prisbelönad som ”The Best of Neocon” i stenhård konkurrens. Bilden, som är tagen 1989, visar prototypen till serien med de danska arkitekterna Johannes Foersom och Peter Hiort-Lorenzen tillsammans med Ragne Bogholt. Anade de då att Campus skulle bli Lammhults mest sålda produkt genom tiderna?

KOMPETENS, TILLVÄXT OCH NY TEKNIK

Kompetens, tillväxt och informationsteknik är huvudtema vid SMI:s förbundsstämma i Nässjö Träcentrum den 4–5 april 1995, som anordnas tillsammans med TAG, Träindustrins Allmänna Grupp. Programmet betecknas i Möbelnytt som en fullträff med över hundra deltagare och här hålls ett seminarium av hög klass.

Bland talarna finns Ikeas koncernchef Anders Moberg och Henry Jarlsson, Kinnarps, och här sparas inte på raka och kritiska omdömen.

Nu måste möbelindustrin skärpa sig! Så lyder beskedet.

251

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND EXPORTENS ÅRTIONDE, OPTIMISM, MEN...

–Svensk möbelindustri måste växa i takt med omvärlden, säger Anders Moberg.

–Jag är kritisk till hur kortsiktigt många svenska möbelföretag agerar. Jag påstår att vi kommer att göra samma misstag som i början av 80talet. Vi måste ändra stil, annars kommer vi att straffa ut oss. Det gäller att rusta för framtiden och slipa kompetensen.

Med ”vi” menar han inte Ikea utan den svenska möbelindustrin i allmänhet. Liksom Henry Jarlsson anser han att svensk möbelindustri aldrig haft ett bättre läge för en dramatisk exportökning men att man tycks ha svårt både med samarbete med kolleger och med att lyssna på sina kunders egentliga behov. Han efterlyser ett mer offensivt tänkande och ett mer internationellt agerande.

–Man måste lära, lära, lära. Språk är ett grundkrav om man ska kunna

Lammhults prisas för Design Management Svensk Form och Svenska Dagbladet utdelade 1988 sitt Design Management pris för första gången.

Avsikten med priset var att stimulera svenska företag att höja kvalitet och konkurrenskraft genom skicklig management. Juryn bestod av Jan O Berg, Industriförbundet, Arthur Hald, Svensk Form, Christer Kedström, Lunds universitet, Agneta Liljedahl, inredningsarkitekt SIR, Rune Monö, designer SID, Chris Ottander, GI-IHR och Hans L Zetterberg, Svenska Dagbladet.

Detta prestigeladdade pris utdelades till Lammhults med följande motivering: ”Lammhults mångåriga strävan att bli designledande på sitt område - möbler för interiörer med höga krav på utformning, kvalitet och funktion - har gjort att företaget nu på 80-talet hör till Europas ledande möbeltillverkare.

Företagets position bygger på en genomtänkt och långsiktig Design Management där varje led omsorgsfullt inpassats i helheten. Basen för denna är ledningens och personalens engagerade samarbete sedan 1965 med designerteamet Lindau & Lindekrantz. Detta har skapat distinkt produktprofil och tydlig företagsidentitet. Med bibehållen identitet bygger företaget ut sitt produktsortiment och förbereder en kontinuerlig succession genom att knyta ytterligare designer till sig. I ett speciellt projekt har också Lammhults stimulerat fem unga formgivare att utveckla sina idéer från produkt till utställning.

Företagets trycksaker, formgivna av Hans Christer Ericson, är med sin konsekventa utgångpunkt från logotypen starka bärare av företagsidentiteten. Utformningen av den egna miljön - med en kontors- och utställningsbyggnad som senaste tillskott, ritad av arkitekt SAR Jan M Berg - uttrycker också väl denna identitet.

Vad juryn saknar av anknytning till brukaren i bild och annat säljmaterial finns i atmosfären i Lammhults Nybropaviljong i Stockholm, där företaget skapat ett vänligt, offentligt vardagsrum med kulturella inslag.

Lammhults hantering av designfrågor uttrycks i en föredömlig Prinsessan Christina överlämnade professionalitet ifråga om produkter, kommunikation och egen priset till Lammhults VD Ragne Bogholt. miljö.”

252

DEL DEL4: 1:1990-2005 1900-1945

förstå andra kulturer. Vi måste öka våra kunskaper och ta reda på vad det är som händer ute bland våra konsumenter. Vad är det som påverkar folks inköpsvanor?

Han berättar bland annat om Ikeas syn på öststatsimporten och beskriver dess växande konkurrenskraft som en följd av ökad effektivisering, ökad rationalisering, förbättrad infrastruktur och fördjupade tekniska och ekonomiska kunskaper. Resultatet är 20 procent lägre pris.

–Det här är något som svensk möbelindustri måste bevaka om ni ska kunna hävda er i framtiden. Det verkar som om ni hittills haft för litet tryck på er när det gäller offensivt tänkande! dundrar han.

Vi får också veta att Ikea 1995 köper möbler i Norden för 6 miljarder. Man säljer nu i 125 länder och omsätter (1994) 36,5 miljarder kronor.

Ikea har 2.300 leverantörer i 67 länder och varuhusen besöks av 116 miljoner människor. Man räknar med fortsatt tillväxt i storleksordningen 10– 20 procent som man haft de senaste tio åren. Europa är hemmamarknad, Tyskland står för en tredjedel av omsättningen, Sverige är nere i tio procent av den totala.

Han konstaterar att den nordamerikanska marknaden växer, inte så snabbt men dock. I framtiden, omkring 2025, finns det skäl att räkna med stagnation i Europa och USA. Då är ålderspyramiden ofördelaktig för vår del av världen och den stora tillväxten kommer att ske i Kina och Indien och länderna däromkring.

–Datautvecklingen är ytterst viktig för oss alla. Vi ska inte vara förvånade när vi möter ny teknik, tvärtom ska vi vara långt framme, t ex när det gäller att ta emot order på elektronisk väg. Om vi inte är med på det här området så är vi inte kvar i branschen överhuvudtaget speciellt länge.

–Nu gäller det att välja. När förändringens vind blåser bygger en del vindskydd. Andra bygger väderkvarnar.

”VI RISKERAR ATT UTPLÅNAS – SKÄRPNING!”

SMI:s vice ordförande Henry Jarlsson, Kinnarps, är inne på liknande tongångar: –Gör vi ingenting så kommer den svenska möbelindustrin om några år att bestå av några mycket stora företag, en handfull underleverantörer och några enstaka mindre nischföretag. Antalet anställda kommer att minska drastiskt. Risken är faktiskt stor att vi helt utplånas om inte vi skärper oss!

Kinnarps, får vi veta, är inne i en period av dramatisk tillväxt med sin starka satsning på produktutveckling och export, inte minst på den tyska marknaden där man gör en kraftfull inbrytning under 1994 års 253

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND EXPORTENS ÅRTIONDE, OPTIMISM, MEN...

Orgatec-mässa. Och tillväxt är ett tema som kommer igen som en röd tråd genom hela anförandet.

–För dem som känner att det går att växa, att det går att tjäna mer pengar tack vare att förutsättningarna finns på marknaden, handlar det om att skaffa sig de rätta verktygen. Jag menar inte bara maskiner och teknik utan framför allt rätt folk.

–Det viktigaste idag är ledningens kompetens. Om vi inser vad vi ska göra, då fixar det sig. Annars kommer vi aldrig ur eländet.

–En bra produkt säljer sig själv. Men vi gör fundamentalt fel om vi sitter i vår kammare och hittar på produkter som ingen frågar efter.

–Kinnarps lade för några år sedan ut tio miljoner kronor på att utveckla ett system som vi kallade Sveriges bästa arbetsplats. Det var bara det att ingen ville köpa den... Den var ergonomiskt riktig och hade belysning på rätt ställe etc. Men vad hjälpte det? En bra produkt måste svara mot kundernas behov för att det ska fungera.

–Vi har också lagt tio miljoner kronor på utvecklingsarbete för vår nya serie arbetsstolar. Nu gör vi 550 stolar om dagen och omsättningen är uppe i 200 till 300 miljoner kronor för en enda produkt. Det är nästan så att vi inte hinner tillverka i takt med efterfrågan.

–Enda chansen att lyckas är att man gör något som kunden och marknaden vill ha. Vi måste alltid koncentrera oss på kundnyttan.

–Möbelindustrins framtid ligger i era händer. Idag har Sverige stora konkurrensfördelar. Valutan har minskat i värde med 30 procent sedan 1990 och vi har god tillgång till bra, billig arbetskraft. I det här läget bör man satsa på utbildning på alla nivåer, framför allt i ledningsfunktionen, slutar han.

Ja, det var ord och inga visor! Tänkvärda ord dessutom: Håll med om att lägesbeskrivningen från 1995 onekligen känns aktuell även så här tio år senare.

INTENSIFIERAT SAMARBETE MED SMC

Samarbetet med SMC intensifieras under slutet av 90-talet. 1997 får SMC en ny VD, Anders Strömberg, som har ett förflutet som utbildningschef hos Sveriges Inköps- och Logistikförbund. (Han efterträder Olle Furberg som också höll öppen dörr för samarbete med SMI, vill vi påpeka.)

Anders Strömberg är från början arméofficer med erfarenheter från FN-tjänst men också utbildad till både jur kand och fil kand med huvudinriktning på ekonomi.

Jon Klegard och Anders Strömberg har lätt att finna varandra, båda 254

DEL DEL4:1:1990-2005 1900-1945

”Vi arbetar med helheten, både ytan och innehållet”

Överst: Den här praktiska och lätta fällstolen, Stockholm II, är idag välkänd för massor av museibesökare. En typisk A&E-produkt som introducerades 1996 med Nationalmuseum som första kund. Numera kan ni träffa på den även på Museum of Modern Art i New York och Tate Modern i London.

Mitten: Serien Dikken i glasfiberarmerad plast tillverkades av Lammhults 1976.

Nederst: Stolen BamBam tillverkades av C&B och presenterades på Salone Del Mobile 1970.

Ur A&E:s arkiv

A&E Design, som idag är ett av Sveriges ledande konsultföretag när det gäller industridesign och produktutveckling, grundades 1968 av Tom Ahlström och Hans Ehrich. De fick en flygande start direkt efter att ha avlagt examen på avdelningen för metall och industriell formgivning vid Konstfackskolan i Stockholm.

Hans Ehrich hann bland annat utbilda sig till silversmed. Men det var faktiskt inte metall utan plast som var det dominerande materialet i de första möbler som A&E Design skapade.

Plast av olika slag var också ett viktigt material när man utvecklade ett stort antal intressanta och framgångsrika produkter inom områden som tandborstar, diskborsten Jordan (som tillverkats i 60 miljoner exemplar!), könummerapparater, elektrisk, elektronisk och medicinsk utrustning, belysningsarmaturer och diverse handikapphjälpmedel. Och som sagt möbler.

Framgång kan mätas på många sätt. Ett är utmärkelser av olika slag, inhemska och internationella. Även här har företaget en imponerande meritlista. Eller vad sägs om att man mottagit "Utmärkt Svensk Form" 14 gånger och den tyska "The Red Dot Reward" fem gånger, därav tre gånger med tillägget "The Best of the Best"?

-Vi nöjer oss inte med att bara syssla med skalet till en produkt, säger Hans Ehrich.

-Vi arbetar med helheten, både yta och innehåll. Dessutom har vi en egen verkstad där vi tillverkar noggrant utformade prototyper och detaljerade arbetsmodeller. Design är för oss inte bara en fråga om utseende.

Det är naturligtvis också en viktig del i förklaringen till A&E Designs stora framgångar.

Stolen Bam Bam tillverkades 1970 av C&B, en av de stora italienska möbeltillverkarna, som numera heter B&B Italia.

Samma år kom plastsoffan Dikken i produktion hos Lammhults, som ställde ut soffan som enda produkt i sin monter på Scandinavian Furniture Fair i Köpenhamn 1971. Den blev väldigt uppmärksammad, presenterades på tre sidor i danska Extrabladet och fick omfattande publicitet även i svensk dagspress och fackpress.

I mitten av 90-talet kom en praktisk, bärbar fällpall på marknaden, Stockholm, utvecklad för Nationalmuseums besökare, tillverkad av Zanotta i Italien. Efter ett par år flyttades tillverkningen till ett svenskt företag i Mönsterås och idag finns pallen på 200 museer runt om i världen. Materialet i den lätta pallen är aluminiumrör. En släkting till pallen är serien Vitamölla, som marknadsförs av Stockholm Design House. Den består av stol med armstöd, pall samt bord.

255

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND EXPORTENS ÅRTIONDE, OPTIMISM, MEN...

–Samarbetet mellan SMC och SMI bygger på gamla traditioner.

För mig var det självklart när jag tillträdde min befattning 1997 att båda förbunden måste eftersträva täta kontakter för att på bästa sätt lösa branschens problem, säger Anders Strömberg, VD för Sveriges Möbelhandlare, som organisationen heter sedan 1997.

–Våra gemensamma branschträffar som arrangerades tre år i rad gav många värdefulla impulser. Generellt kan man säga att branschen är för liten för att spridas på många organisationer.

Kontakterna mellan branschens båda led har under samarbetets gång inneburit en glidning från begreppet ”motpart” till ”medpart”. Behovet av branschorganisationer förändras över tiden och uppgifterna med dem. Tidigare talades mycket i termer ”vi” och ”de”...

–Idag tror jag att en organisation har sitt berättigande genom att samverka med andra inom samma bransch, att medverka vid spridning av kunskap om branschen och att marknadsföra branschen. Man måste sträva efter att gemensamt lösa interna branschproblem, kunna agera som neutral part i frågor som rör kontakter med myndigheter, stödja mindre företag som inte har råd att skaffa kompetenser, t ex inom området juridik. Vidare är det viktigt att utveckla tekniklösningar för effektiv branschkommunikation.

256

har en samsyn på branschens behov av gemensamma lösningar över gränserna. Det handlar om att öka intresset för IT-tekniken och att på olika sätt driva på teknikutvecklingen i övrigt. De vill satsa på utveckling av affärsrelationer och ser till hela försörjningskedjan, alltså producent, handlare oh slutkonsument.

Därtill arbetar man nu inom båda förbunden med att värva nya medlemmar samt att renodla och stärka sina verksamheter via interna informationskanaler, i SMI:s fall framför allt med den uppdaterade publikationen Möbelnytt.

I slutet av 90-talet inleds ett samprojekt mellan förbunden i form av en återkommande tema-dag i Stockholm för formgivare, fabrikanter, handlare och andra branschintresserade.

Som ett exempel kan nämnas ett mycket intressant seminarium som hålls i april 2002 med rubriken ”Utan design skulle ingen vilja bo i Sverige”.

Där presenterar den välkända samhällsdebattören Marie Söderqvist en analys som bygger på 59 artiklar som publicerats i utländsk press om årets Furniture Fair i Älvsjö.

Analysen är sammanställd av United Minds och ger ett mycket högt betyg åt såväl Stockholmsmässan som åt svensk design som ”är väl utvecklad och ligger i den absoluta framkanten inom ramen för en mycket stark designtradition.”

VI HÄLSAR PÅ HOS KANSLIET

Nu gör ju direktörerna inte allt jobb ensamma på förbunden. Låt oss ta en titt på gänget som under 90-talet jobbar på SMI- kansliet på Grevgatan 5 under Jon Klegards befäl.

Här möter vi projektledare Håkan Axelsson, som 1991 knyts till SMI:s kansli. Han efterträder närmast Björn Albihn, SMI:s energiske och omtyckte ombudsman vars tjänst varit obemannad under ett par år.

Håkan tar också över kansliets informationsverksamhet efter Bertil Arwidson som 1993 går i deltidspension men som fortsätter att utge Good News tillsammans med Jens Vagland samt att medverka i Möbelnytt.

Håkan satsar på att bland annat knyta närmare kontakter med den unga generationen inom möbelindustrin samt med Konstfacks och Carl Malmsten-skolans elever. Han bildar SMI:s ”juniorhandelskammare”, YMC, som utläses Young Management Club. Det handlar om seminarier som ”Teamwork och ledarskap”, realistiska produktionsspel och kompetensutveckling på en rad olika områden. Ett mycket uppskattat initiativ inom branschen.

25–30 deltagare samlas vid träffar på Svensk Möbelcenter i Stock-

DEL DEL4: 1: 1990-2005 1900-1945

holm, på Träcentrum i Nässjö och i Jönköping Vidare producerar Håkan information om branschträffar, kurser, anmälningstider till mässor och utställningar, kundförfrågningar från utlandet och andra brådskande meddelanden. Det sker via ett nyhetsbrev, SMI-Info, som senare distribueras som e-mail.

Han engagerar sig också i att under 1995 utveckla Möbelnytt till en mer komplett tidskrift med ett fylligare innehåll än tidigare. Intervjuer, enkäter, gästskribenter berikar innehållet, den trycks i 4-färg, fotografer och tecknare engageras. Tanken är att tidningen i sin nya form ska locka till sig annonsörer och på så sätt finansiera de ökade kostnaderna 1996 beslutar sig Håkan Axelsson för att flytta till Seattle och han efterträds då av Hans Krylander som framför allt arbetar med datafrågor tillsammans med Jon Klegard under de kommande åren. Även Hans lägger ner ett ambitiöst arbete på att hålla igång Möbelnytt och utgivningen fortsätter under hela l997. Men annonserna är för få och tidningen upphör 1998. Information via specialtrycksaker och e-mail ersätter.

Hans Krylander bedriver under senare hälften av 90-talet ett omfattande informationsarbete för Young Management Club. Han inrättar även en informativ hemsida för kansliet så att medlemmar och externa intressenter kan få aktuell information. Därtill sammanställer han en mycket uppskattad ”Möbelguide 97–98” med uppgifter om produktion, export, omsättning, inriktning, vilka som är certifierade med ISO etc.

Margaretha Bisset, är ända sedan 70-talets början en klippa i det lilla kamratgänget på SMI. Hon arbetar under 70- och 80-talet med SMI:s presskontakter på såväl den svenska möbelmässan i Älvsjö som på Scandinavian Furniture Fair, IMM och Orgatec i Köln samt mässor i Birmingham och Paris. Sedan får hon under 90-talet ett ökat ansvar för SMI:s ekonomiavdelning där bland mycket annat annonsverksamheten inom Good News ingår..

Nu kommer Ann-Sophie Ekelund i stället in på både mäss- och informationsverksamheten, först i samarbete med Ebba Franke, sedan direkt knuten till SMI. I slutet av 90-talet stiger Yvonne Identeg in i bilden, närmast som VD-assistent men också med ansvar för branschens statistikfrågor.

Ett starkt gäng, en viktig del av SMI:s ansikte utåt. Idag finns Margaretha, Anne-Sophie och Yvonne hos TMF, Trä- och Möbelindustriförbundet.

Håkan Axelsson, projektledare, bildar Young Management Club, ordnar branschträffar i olika ämnen och utvecklar Möbelnytt till en fyllig tidskrift i 4-färg.

90-talet är som vi sett ett händelserikt årtionde som rymmer ett stort antal dramatiska förändringar. Fast förändringar kan vara smärtsamma ibland. Många av oss beklagar att Möbelbranschrådet fick så kort blomst257

EXPORTENS NÄR SVERIGE ÅRTIONDE, BLIR ETT MÖBELLAND OPTIMISM, MEN...

ringstid samtidigt som vi inser att dess framgångar hängde samman med Ebba Franke och hennes starka, personliga engagemang. Idén bakom projektet med en fristående men gemensamt finansierad branschpropaganda för både handel och industri är i grunden sund.

På samma sätt känns det både sorgligt och överraskande när Möbelinstitutet under 90-talet efter 25 års verksamhet i Konstfacks byggnad vid Gärdet monteras ner.

TACK OCH FARVÄL, MÖBELINSTITUTET!

Därmed upphör detta internationellt uppmärksammade forskningsinstitut att vara en självständig del av den kontinuerliga utvecklingen av begreppet möbelkvalitet. Det grundas 1967 och välkomnas då av industrin, som behöver hjälp med möbelprovning för att objektivt kunna styrka sina möblers konstruktionskvalitet och egenskaper när det gäller hållbarhet och brukbarhet.

Möbelhandeln är, som tidigare nämnts, hela tiden ganska sval i sitt förhållande till Möbelfakta-etiketterna och vill definitivt inte visa kunderna någon dokumentation som innehåller tillverkarens namn.

(Undantaget är Ikea som gärna dekorerar utställningsmöblerna med Möbelfakta-etiketter.)

FMV, Försvarets Materielverk, är en bidragande orsak till att antalet deklarerande företag blir förhållandevis stort. FMV svarar nämligen under årtionden för upphandling av möbler och inredning till statliga myndigheter och ställer som krav att alla företag som ingår i ramavtalet ska ha sina möbler försedda med Möbelfakta.

SMI har också under årtionden bidragit med betydande belopp som ett uttryck för sitt ideella stöd för Möbelinstitutet och Möbelfakta-systemet. Dessa bidrag dubbleras sedan av staten, så är det bestämt. Därtill betalar de företag som provar sina möbler en avgift till MI. Även konsumentriktade tidningar och tidskrifter applåderar under decennier den verksamhet som Erik Berglund och Per Berg leder.

Men ändå, på 90-talet är det slut. 1992 beslutar Möbelinstitutets styrelse att det ska flyttas till Jönköping. Det visar sig att personalen inte vill följa med, svårigheter av olika slag hopar sig i Jönköping. Den 30 juni 1995 läggs institutet ner.

MEN MÖBELFAKTA ÖVERLEVER!

Möbelfakta-systemet lever ändå vidare. Systemet tas över av SMI, provningarna sker i Borås och i februari 1997 introduceras det Nya Möbel258

DEL DEL4:1:1990-2005 1900-1945

Blå Station går sin egen väg Blå Station i Åhus startas av Börge Lindau 1986, när han och Bo Lindekrantz går skilda vägar efter tjugo framgångsrika år hos Lammhults. Börge har just fått Forsnäs-priset som består av en summa pengar men också ett diplom i form av en inramad, rund stolsits. Inspirerad av detta sätter han igång och tillverkar en serie stolar, pallar, fåtöljer och bord som alla går i cirkelns tecken. Börge fortsätter att formge nya produkter men överlåter det dagliga arbetet till den yngre generationen.

Företaget drivs av sonen Johan Lindau, VD, och dottern Mimi Lindau, marknadschef, och samtidigt som sortimentet successivt breddas ökar man satsningen på exportmarknaden. Nya formgivare knyts till företaget, kollektionen utökas raskt med självständiga och uppmärksammade produkter.

Därtill kommer ett intensivt mässdeltagande på internationella mässor.

Resultatet av allt detta arbete blir en stadig tillväxt och en betydande exportandel. Från början bestod staben av fyra-fem personer, idag är man dubbelt så många. Från att ha omsatt några få miljoner det första året noterar man för 2004 hela 27 miljoner. Jämfört med de stora i branschen så är det inte så imponerande men i kategorin små, specialiserade designföretag är det ett gott betyg.

Framtiden ser ljus ut för Blå Station, får vi veta när vi frågar Mimi Lindau om läget hösten 2005.

-Nu är det en väldig fart på hela verksamheten, vi säljer så det knakar och jobbar för brinnande livet! De sista tre åren har vi haft stora framgångar med nya produkter.

-Stolen Sting i aluminiumprofil blev en jättehit som vi tror kommer att räknas som en av de stora klassikerna från den här tiden. Den ritades av Stefan Borselius och Fredrik Mattson och fick oerhört fint mottagande av köpare och fackpress. Det är ett privilegium att få arbeta med två så unga formgivare, som är hundraprocentigt fokuserade på att nå ett perfekt resultat. Här kan man verkligen tala om professionalism!

-Sedan Sting introducerades har det tillkommit en rad nya, löftesrika produkter, nämligen Stol 69, bekväm, lätt och stapelbar, design Fredrik Mattson, Peekaboo, design Stefan Borselius, en modern öronlappsfåtölj, den lilla snurrstolen Elle, design Fredrik Mattson samt den lilla kaféstolen Dipp, ritad av Tomoyuki Matsuoka.

-För oss är en produkt inte ny för att den är ny. Vi anser att det krävs ett innovativt element i formgivningen och att möbeln även står för nytänkande när det gäller material, funktion och tillverkningsprocess. Klarar den nya produkten allt detta, ja, då är den en vinnare, slutar Mimi Lindau.

Peekaboo är namnet på Stefan Borselius moderna variant på öronlappsfåtöljen, som presenterades på möbelmässan i Älvsjö 2005.

Sting som introducerades i början av 2000talet blev snabbt en storsäljare för Blå Station.

Formgivare är Fredrik Mattson och Stefan Borselius

259

EXPORTENS NÄR SVERIGE ÅRTIONDE, BLIR ETT MÖBELLAND OPTIMISM, MEN...

faktasystemet i entréhallen på möbelmässan av SMI. Bo Wadling, respekterad specialist på möbelforskning med bakgrund hos Möbelinstitutet och Ikea på meritlistan, presenteras som Möbelfaktas utvecklingschef.

Varför går det på detta viset?

Därom finns skilda meningar. Per Berg har under ett halvt sekel arbetat med möbelforskning som vice VD på Möbelinstitutet samt sedan 30 år som verkställande ledamot i Stiftelsen för möbelforskning. Han skriver 2004 på en bok med titeln ”Möbelinstitutet. Om möbelforskning under ett halvt sekel”, där han utvecklar sin syn på vad som hände.

Skarp kritik mot SMI-ledningen för svikna löften framförs, likaså mot den egna styrelsen. Ur förordet citeras med författarens tillåtelse: ”Möbelinstitutet finns inte längre men historien om dess tillkomst, och hur det gick till när det efter flyttning till Jönköping måste läggas ner, är värd att berättas.

Efter 25 år i Stockholm med en stabil ekonomi beslöt man plötsligt att flytta Möbelinstitutet till Jönköping. Under åren i Stockholm gjorde institutet viktiga insatser och sågs av möbelbranschen som en viktig resurs. Sex månader efter flyttningen var ekonomin ruinerad, verksamheten förlamades och efter kort tid måste institutet läggas ner. Den verkliga orsaken till institutets nedläggning har aldrig redovisats offentligt. Detta sägs vara historia och inget man behöver dra upp igen efter flera år. Så säger i alla fall de som har anledning att skämmas för att det gick som det gick. Men stiftelsen förtjänar ett bättre eftermäle och många har tryckt på för att fakta om vad som verkligen skedde ska komma i dagen.”

Det skulle föra för långt att i det här sammanhanget gå in på vad som verkligen sker när den komplicerade processen tar sin början. Här ska bara nämnas att det finns många skilda meningar om vad som egentligen hände när Möbelinstitutets flyttning kom till stånd. Dessutom märktes inom möbelindustrin en dämpad uppskattning av Möbelfakta redan under åren innan flyttningen till Jönköping blev aktuell.

Vissa tillverkare, t ex Dux och Källemo, anser att Möbelfakta-märket inte tillräckligt tydligt speglar skillnaden mellan medelmåttlig kvalitet och toppkvalitet. Eller att deklarationerna helt enkelt blir för utslätade i sina värdeomdömen inför konsumenten. Andra följer Ikeas exempel och öppnar eget laboratorium. Så gör Kinnarps, som bland annat engagerar Laila Bragner, möbeltestare med många års erfarenhet hos Möbelinstitutet.

Andra genomför sina provningar i Danmark i stället.

–Frågan hur man skulle säkerställa finansieringen har varit latent under många år, säger SMI:s ordförande Jürgen Engels i ett uttalande i Möbelnytt 1995.

–SMI:s styrelse har vid ett flertal tillfällen uttalat sig för att ett Möbelinstitut behövs och kommer nu att aktivt delta i sökandet efter nya lös260

DEL DEL4:1:1990-2005 1900-1945

ningar. Intresseföreningen har i sina stadgar tagit upp målsättningen att driva institutet i aktiebolagsform. Detta förefaller mig just nu vara den bästa formen för ett effektivt och kommersiellt arbetande MI, slutar Jürgen Engels.

SMI KÖPER MÖBELFAKTA-SYSTEMET

SMI köper 1995 Möbelinstitutet med det gamla Möbelfakta-systemet och inleder ett utvecklingsarbete tillsammans med en branscharbetsgrupp och med Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut i Borås. I februari 1997 lanseras det nya systemet, som anpassats till nya EU-normer och nya provningsmetoder.

–Möbelfaktasystemet är mer än ett marknadsföringsverktyg, säger Bo Wadling, som svarar för Möbelfaktas tekniska utveckling. Bo Wadling har erfarenhet av provning, standardisering och annat tekniskt understödsarbete inom möbelbranschen sedan snart 30 år.

–Möbelfakta ger också möjlighet till kvalificerad provning och kvalitetsbedömning. Det innebär att både tillverkare och konsumenter kan vara trygga och säkra på att testade och godkända möbler fungerar för det de är avsedda för. Det är nu så långt det är möjligt anpassat till europeiska normer, CEN-standarder, något som underlättar exporten, säger Bo Wadling.

Därmed lämnar vi Möbelfakta-systemet.

Det nya möbelfaktamärket står för ett uppdaterat innehåll jämfört med det tidigare. Systemet är anpassat till europeiska normer och CEN-standarder, så långt det är möjligt.

"MÖBELINDUSTRIN HAR MISSAT CHANSEN"

Hur ser du på framtiden för svensk möbelindustri? Den frågan ställer vi till Henry Jarlsson, VD för Kinnarps och därtill ägare av företaget, vid ett samtal på hösten 2005.

–Tyvärr måste jag säga att svensk möbelindustri på det hela taget har missat sin chans. Vi hade stora möjligheter under åren efter kriget och in på 70-talet, särskilt på hemmöbelsidan. Men chansen sjabblades bort, initiativet gick över till köparsidan, kedjorna. Våra stora aktörer var Dux och Ulferts på den tiden men de föll ju bort från sina positioner på marknaden. Det var väldigt synd. Återförsäljarna har fått makten, det är farligt.

–Vi skulle ha behövt både dom och många till, i stället hamnade vi i ett läge med många små tillverkare med knappa resurser. Stora delar av industrin förvandlades till en sektion av underleverantörer. Ska man lyckas som underleverantör, ja, då ska man vara fruktansvärt stor och kostnadseffektiv... Det är klart att man kan klara sig hyggligt ett tag inom en smal nisch men då lever man väldigt äventyrligt och tar stora risker.

261

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND EXPORTENS ÅRTIONDE, OPTIMISM, MEN...

Henry Jarlsson ser med oro på framtiden för den svenska möbelindustrin.

–Vi har för få storföretag i branschen, för dålig tillväxt hos de små och medelstora.

Producentledet får därmed för lite konkurrenskraft när man ska kämpa om uppmärksamheten på den tuffa internationella marknaden. SMI har väl under årens lopp hjälpt många av medlemmarna t ex när det gäller produktutveckling och marknadsföring via mässor. Men industrins försvagade styrkeposition har man inte kunnat bryta! I stället är det återförsäljarledet som har tagit makten och det är farligt för vår framtid.

–Kinnarps och EFG och ett par kolleger till inom kontorsmöbelbranschen är nästan de enda storföretag som är kvar...ja, och så sängtillverkarna Hilding och Hästens förstås. Men annars är det klent med tillväxten. Det här är inte specifikt för just Sverige, det gäller även för Danmark och Tyskland.

–SMI har ju försökt ge service och råd till hela möbelbranschen och det har väl gjort en del nytta för företag som annars inte kommit ut på exportmarknaden. Kanske har organisationen också förmedlat hjälp till små och medelstora företag när det gäller miljöarbetet, rationell produktion, inspirerat till meningsfull produktutveckling och ökad export. Men industrins försvagade styrkeposition har man inte kunnat bryta.

–För de stora företagen handlar det framför allt om att utveckla den egna konkurrenskraften med hjälp av förbättrad teknik, ökat marknadskunnande och ökad kontroll över alla led fram till slutkunden. Det har i alla fall varit receptet för vår del. Vi har greppet om hela processen från produktion till slutkund, det ger oss en stabil grund inför framtiden, anser vi.

–På den här nivån är det viktigt att ha bra sparringpartners, det betyder mer för skärpningen än vad t ex organisationer kan hjälpa till med.

I Sverige är det för få som slåss idag –Nu är den internationella konkurrensen oerhört mycket hårdare än bara för tio år sedan. Vi fajtas med tunga konkurrenter som Steelcase, Herman Miller och Haworth, bjässar från USA som är stora i Europa, framför allt i Frankrike och Tyskland. Men vi är tredje största kontorsmöbeltillverkare i Europa och nummer ett när det gäller arbetsstolar. Vår marknadsandel i Europa är 3,9 procent. Vår omsättning är ca 300 miljoner euro och totalt har vi 2.200 anställda, därav ca 1.000 personer inom produktionen i Kinnarp, Jönköping och Skillingaryd. Exportandelen är 50 procent.

HILDING ANDERS LEDANDE I EUROPA

Apropå Hilding Anders och Hästens Sängar som Henry Jarlsson nämner här ovan kan vi berätta att sängbranschen vuxit sig stark både på den svenska och internationella marknaden. Mycket stark.

Om vi börjar med Hilding Anders så är företaget idag Europas största sängtillverkande koncern med en omsättning på 3.8 miljarder kronor (2004) och ca 2.500 anställda i tolv länder.

Få hade väl kunnat ana att det bolag som entreprenören Hilding Andersson startade 1939 i skånska Bjärnum skulle bli Europas ledande. På 70-talet hette företaget Hilding Anders i Hästveda, ett familjeföretag som 262

DEL DEL4:1:1990-2005 1900-1945

leddes av den driftige och energiske Olle Andersson. Han var först med att tillverka en spiralkärna ingjuten i plasthölje. Andra hade försökt men kommit fram till att det var omöjligt.

Metoden heter Polyspring och den blir efter en trevande start en betydande försäljningsframgång. Successivt växer företaget som en följd av ökat intresse för Polyspring och firmans övriga sängprogram samt en intensifierad marknadsföring via mässor i Köpenhamn och Stockholm.

Men också genom förvärv av konkurrenter i Sverige och utomlands..

Ekens Sängar var först i raden.

Nu ägs koncernen av den globala gruppen Investcorp. Marknadsandelen i Europa uppskattas till ca 14 procent. Under detta paraply ryms inte mindre än tolv tillverkare av sängar, bland andra Jensen, Tibrobädden, Stjärnbädden, Scapa bedding, Slumberland och Ekens.

Framtiden? Ja, den ser man ljust på. "Målsättningen är att 2008 ha en andel på 20 procent av den europeiska marknaden, vilket skulle innebära att Hilding Anders om tre år når cirka 7 miljarder kronor i omsättning", säger koncernchef och VD Anders Pålsson.

HÄSTENS SÄNGAR – SAMMA ÄGARFAMILJ SEDAN 1852!

Hästens Sängar med högkvarter i Köping är om något ett väl inarbetat varumärke, ingen i vårt land har väl kunnat undgå att känna igen det karakteristiska rutmönstret som vi möter i tidningar, tidskrifter och TVreklam. Ägare till bolaget är Jan Ryde, sängmakare i femte generation, och företaget påbörjade sin verksamhet redan 1852.

Här betonar man hantverksskicklighet och kvalitetstänkande - "Hästens sängar bäddas upp för hand med bomull, äkta tagel, lin och ren ny ull i olika lager" läser vi i en säljbroschyr. Hästens sängar är Svanenmärkta "för dig som vill vara säker på att välja en säng som tillhör de bästa ur miljösynpunkt". Man tror på sina produkter. 25 års skriftlig garanti mot brott på fjädrar och träram följer med alla Hästens sängar.

Koncernens omsättning under 2004 uppgick till 423 miljoner kronor. Om man jämför med räkenskapsåret 1990 så har omsättningen utvecklats från 23 miljoner kronor till 423 miljoner och antalet årsanställda ökat från 34 till 186 personer.

En tredje storhet på sängmarknaden är förstås Dux och Duxianakedjan som vi berättat om tidigare i boken.

Som helhet är sängsektorn stark på den svenska marknaden. Ett skäl till detta är givetvis att sängen är en viktig möbel som vi gärna satsar lite extra på. Ett annat är att sängtillverkarna tidigare än andra byggde starka varumärken och profilerade sig inför köparna genom intensiv annonse263

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND EXPORTENS ÅRTIONDE, OPTIMISM, MEN...

Säga vad man vill om Offecct men här är man inte rädd för att ta ut svängarna. "Vår idé är att skapa kreativa möbler för mötesplatser som i sin tur förmedlar en bas och atmosfär för kreativitet" heter det i en av företagets programförklaringar. Se bara vilka spännande formationer av delar som består av bänk, fåtölj, hörndel och soffa. Systemet heter Orbit och formgivare är Eero Koivisto.

264

ring. Därtill kommer förstås också det faktum att sängmarknaden nästan helt är en sektor för "local business" eftersom fraktkostnaderna gynnar lokal tillverkning och minskar konkurrensen från omvärlden.

OFFECCT HAR EN INTRESSANT AFFÄRSIDÉ

När vi nu är inne på företag som utan att vara jättestora ändå profilerat sig under slutet av 90-talet och början av 2000-talet så är det på sin plats att nämna ännu ett exempel: Offecct i Tibro, som startades 1990 av Kurt Tingdal, VD, och Anders Englund, designchef, har en intressant affärsidé som man odlat med stor framgång. Det handlar om att "genom väl formgivna möbler skapa miljöer som har en positiv och kreativ påverkan på människor, i mötet, i hemmet och på arbetsplatsen". Denna filosofi formuleras i orden "Creative Meeting Places" (cmp) och tanken är att den ska genomsyra allt från produktutveckling till färdiga produktkoncept.

Tillsammans med begåvade unga formgivare som Jonas Osslund och

DEL4:1:1990-2005 1900-1945 DEL

Mårtén Cyrén börjar man utveckla rader av nya produkter för mötesmiljöer. 1994 lanseras ett nytt sortiment, formgivet av Chiqui Matson och Jan Hellzén, nämligen serien Cumulus som inrymmer en helt ny typ av kombinerbara sittmöbler både för hemmiljö och för hotell- och mötesplatser. En egen tygkollektion ingår och hela konceptet får stor medial uppmärksamhet. Än så länge är Offecct ett litet företag med sju anställda men nu börjar det röra på sig. 1996 bildar man produktionsbolaget Interstop och styrkan ökar till 19 personer. Samtidigt bygger man upp en sittmöbelkollektion som kompletteras med ett stort sortiment av lampor, mattor, förvaringsmöbler etc. Formgivaren Louise Campbell börjar samarbeta med företaget.

1998 gör man sensation i Köpenhamn i samband med möbelmässan.

Nu genomför man ett stort och välbesökt evenemang i en hangar på Kastrups flygfält. Ett par hundra gäster möter upp. Här finns pressfolk, arkitekter, återförsäljare och inköpare. Cmp-filosofin lanseras i stort format med bildspel, presentationer av de nya formgivarna Claesson, Koivisto, Rune samt Olle Anderson, Kasper Salto, Rud Thygesen och industridesignföretaget Zenith Design Group.

Det blir en succé och massor med publicitet som bär fram budskapet att Offecct nu går ifrån att vara ett traditionellt företag till att utveckla design med det direkta målet att öka kreativiteten i organisationer och att stödja köpande företags image. Det går hem. Samtidigt får man chansen att informera om att man har för avsikt att utveckla en internationell kollektion samt bygga upp ett internationellt nätverk av återförsäljare. År 2000 förstärks designteamet ytterligare. Nu inleds samarbete med Jean-Marie Massaud, Alfredo Häberli samt Karim Rashid. Resultatet blir en kollektion av soffor, fåtöljer och andra sittmöbler, som visas i Stockholm, på möbelmässan i Köln och i New York på Totem Design. Ytterligare en gäng formgivare kommer med i bilden – Anki Gneib, Marre Moerel, Monica Förster, Thomas Eriksson, Thomas Sandell, Khodi Feiz, Teppo Asikainen, Tony Almén och Peter Gest.

Det här med fokus på receptioner, entréer, intima mötesplatser för mindre grupper ligger helt rätt i tiden.

Offecct-ledningen är inte ensam om att ha upptäckt detta men företagets konsekventa sätt att profilera sig gör att man uppmärksammas som ledande specialister på just det här området. Den medvetna satsningen på unga formgivare har naturligtvis bidragit till framgången. Efter flera år av satsningar på mässor i Tokyo, New York, London, Milano, Köln, Stockholm, Helsingfors, Oslo och Köpenhamn finns Offecct representerat i 26 länder.

265

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND EXPORTENS ÅRTIONDE, OPTIMISM, MEN...

–Exportandelen växer hela tiden och år 2004 står exporten för ca 30 procent av vår omsättning, som uppgår till 50 miljoner kronor, konstaterar Kurt Tingdal.

–Vi har under årens lopp hunnit med många intressanta inredningsprojekt, tillägger han.

–Våra produkter finns t ex på SAS Radison Hotel, lyxkryssare från RCCL, ambassader runt om i världen, Daimler Chryslers huvudkontor i Tyskland, Renault i Paris, Volvos återförsäljare world wide , Coca Cola, Postens huvudkontor i Sverige, Telia Sonera, SEBanken och en rad universitet och högskolor.

Tilläggas kan att de båda dynamiska ägarna under åren fått pris för gott entreprenörskap och tilldelats utmärkelsen Årets Marknadsförare i västra Sverige.

HÖJDPUNKTER, HURRA!

”En synnerligen tillfredsställande utveckling i den svenska ekonomin är grunden för den kraftiga expansionen i möbelbranschen. Vi kan konstatera att de senaste tre åren 1997, 1998 och 1999 har produktionen av möbler i Sverige ökat med mer än tio procent per år. Det är minst lika väl beställt med försäljningen av möbler som ökat med mer än tolv procent per år. Möbelbranschen är inne i en högkonjunktur där en mängd faktorer samverkar och ger denna positiva utveckling.

Exporten har kommit upp på en hög nivå och har inte utvecklats lika starkt under 1999 som de tidigare åren. Orsaken är främst den stora inhemska efterfrågan.

Den svenska marknaden som ligger närmast visar sig vara tillräckligt attraktiv. Exportens andel av den totala produktionen har minskat till ca 60 procent men är i stort sett densamma som tidigare, d v s ca tio miljarder SEK.” Så muntert inleder Jon Klegard sin betraktelse över året som gått i styrelseberättelsen för 1999. En lägesbeskrivning som utstrålar optimism inför framtiden.

Under rubriken ”Ledande i nytänkande – bärvågen för SMI.s utvecklingsarbete” skriver Sven Willy Samuelsson, förbundets ordförande, följande: ”Det gångna verksamhetsåret har i förbundsstyrelsen präglats av en stark ambition att anpassa vårt förbund till de nya krav som hela tiden faller på all form av verksamhet och i en allt snabbare takt.

I möbelindustrins styrelse har det under året funnits mera tid till ”förnyelsefrågor” än tidigare och denna möjlighet har på ett mycket inspirerande sätt utnyttjats. Som grund för ett förändringsarbete genomfördes en Gallup-undersökning, som fastslog de frågor som förbundets medlemmar önskade att prioritera i det gemensamma arbetet på förbundsnivå.

266

DEL DEL4: 1:1990-2005 1900-1945

Under den kreativa processen i styrelsens utvecklingsdiskussioner formulerades vår ambition för det fortsatta arbetet i begreppet ”Ledande i nytänkande”.

Jajamän, även här möter vi en stimulerande framtidstro.

Vem kan ana att SMI två år senare ska hamna i en bitter och stundtals kaotisk strid om huruvida man ska kämpa vidare på egen hand eller gå samman med Trä- och Möbelindustriförbundet? Men så blir det.

Det skulle föra alldeles för långt att gå in på turerna i avvecklingsskedet. Vi nöjer oss med att konstatera att flera av de tunga företagen inom förbundet anser att man kommit till vägs ände. Det upplevs av många starka medlemmar som en tidsenlig rationalisering att minska antalet organisationer i Sverige. Ordförande Sven Willy Samuelsson och några till i styrelsen går på den linjen men Jon Klegard och andra väljer att försöka behålla SMI som en självständig organisation och gå en egen väg.

Men Jon Klegard, som långt tidigare aviserat att han ämnar gå i pension i samband med möbelmässan 2002 och som också gör det, får ett halvår efter sin avgång uppleva att SMI väljer att gå samman med TMF. Opinionen har svängt. Mindre än hundra företag är med i rullorna.

I december 2002 skriver Ragne Bogholt, styrelseordförande för SMI, en avsiktsförklaring inför samgåendet med TMF och beslut om att så ska ske fattas av en enhällig SMI-styrelse vid stämma i januari 2003.

I maj är samarbetsavtalet klart och samgåendet ett faktum. "En gemensam organisation inom TMF kommer att kraftfullt företräda branschen och vara en aktiv serviceorganisation för att stödja medlemsföretagen", heter det i ett brev från Ragne Bogholt med rubriken "Sista brefvet från SMI".

Från den 2 maj arbetar den nya organisationen inom TMF och i början av juni flyttar man till gemensamma lokaler i ett av Hötorgshusen på Sveavägen 13 i Stockholm.

"Sektionen leds av en styrelse med representanter från SMI:s styrelse och för att få en för branschen mer representativ styrelse kommer representanter från hem- och kontorsmöbelindustrin också att ingå i styrelsen", heter det bland annat i brevet.

-Det är fullt naturligt att diskussionen går hett när man kommer fram till att helt omorganisera verksamheten i ett förbund som funnits i snart 90 år, konstaterar Ragne Bogholt.

-Men allting har sin tid och verkligheten talade sitt tydliga språk.

Medlemsantalet sjönk med dramatisk hastighet, fördelarna med ett samgående blev efterhand allt tydligare. För att tala med en röst i näringspolitiska frågor och exponera branschen och dess produkter i olika kundled behövs en enda enkel, kostnadseffektiv och samtidigt kraftfull organisa267

EXPORTENS ÅRTIONDE, OPTIMISM, MEN...

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

tion. Den branschsektion som nu finns inom TMF med namnet Svensk Möbelindustri ska stödja de enskilda företagen i deras affärsutveckling och främja utvecklingen av starka varumärken för svensk möbelindustri.

-Den debatt som föregick samgåendet var nog onödigt uppskruvad i höga tonlägen, tillägger han. Förhandlingarna mellan våra båda organisationer gick väldigt smidigt och det avtal som nu gäller har godkänts enhälligt inom båda parternas styrelser, tillägger Ragne Bogholt.

Stafetten överlämnas formellt utan större ceremonier vid ett sammanträde i SAF-huset på Blasieholmen den 2 maj 2003 när de kvarvarande medlemmarna i gamla SMI ansluter sig till den nya organisationen under Svenskt Näringslivs paraply.

Ett stillsamt litet förbundsmöte på en restaurang i Gamla Stan blir gravöl med ett 20-tal deltagare. Där är delar av den sista SMI-styrelsen representerad av Ragne Bogholt, ordförande, Love Arbén, Kenneth Johansson, Swedese, Dag Klockby och Susanne Lorenz-Brynolfsson, Galleri Stolen, Claes Lybeck, Klaessons Möbler, Billy Larsson, Bord-Birger, Johan Lindau, Blå Station, Hans Rosander, Fogia, Bengt Sterner, Öhrlings PWC samt Sara Wadskog, Karl Andersson & Söner.

Från TMF medverkar Leif Forshall, Tord Granström och Jan Remröd, t f VD, samt Margareta Bisset, Anne-Sophie Ekelund, Yvonne Identeg och Bo Wadling.

Därutöver deltar den förre informationschefen för SMI, Bertil Arwidson och designjournalisten Enrico Badiali.

FRAMTIDEN – HUR SER DEN UT?

Härmed sätter vi punkt för vår berättelse om vad som hänt strax före och under SMI:s existens. Förbundets historia är dess medlemmars, också dess ledningars. Vi har pekat på formgivares, utställningars och mässors betydelse för branschens utveckling och på hur omvärldens skiftande förutsättningar spelat in på industrins förvandling under 1900-talet och in i början av 2000-talet.

Som Winston Churchill sade i ett berömt citat: ”This is not the end. It is not even the beginning of the end. But maybe it is the end of the beginning.”

Med dessa bevingade och förhoppningsfulla ord överlämnar vi beskrivningen av vad framtiden kan bära i sitt sköte för den svenska möbelindustrin till TMF och branschansvarige Börje Pihlqvist.

268

DEL DEL4: 1:1990-2005 1900-1945

269

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

Produktionen ökar liksom exporten i en tid av snabba förändringar Om framtiden vet vi bara en sak – nämligen att vi inte vet. Däremot vet vi att under 2004 kom möbelindustrin tillbaka på banan igen.

Vi hade en ökning med fem procent i svensk möbelindustriproduktion (från 20 till 21 miljarder sek), vår export ökade något mer än importen (sex procent jämfört med fem) Vi hade också en hög konsumtion av möbler i landet och så länge bostadsbyggandet ökar så lär denna trend hålla i sig. Men genom att studera backspegeln och utvecklingen i vår omvärld kan vi konstatera några viktiga saker: Möbelindustrin i Sverige idag är mer mångfacetterad i den meningen att många aktörer spelar självständiga roller som underleverantörer, materialutvecklare, produktutvecklare, designer, producenter etc. Några få stora lyckas hålla ihop dessa roller med stor framgång.

Distributionskanalerna genomgår också en förvandling. Detta gäller såväl de som efterfrågar produkter för hemmiljöer som de som efterfrågar möbler för offentliga miljöer. Flera av de stora aktörerna t ex sängfabrikerna och köksindustrin har ett starkt grepp om distributionskanalerna.

IT-utvecklingen genererar snabbare och säkrare lösningar men ger också nya aktörer möjligheter att ”gå vid sidan” av de konventionella kanalerna.

Vår omvärld förändras och detta mycket snabbt, avstånden från order till leverans går mycket snabbt vilket gör att vi hela tiden utsätts för konkurrens från bland annat låglöneländer.

NYA ATTITYDER OCH VÄRDERINGAR

Börje Pihlqvist TMF Svensk Möbelindustri

270

Våra värderingar och attityder till liv och leverne har förändrats vilket har förändrat möjligheterna för rekrytering av medarbetare men detta skapar också nya regler på marknaden där omsorg om miljö, etik och upplevelser alltmer tonar fram.

Kort sagt, spelplanen ser helt annorlunda ut idag än för 20 år sedan.

Min uppfattning är att vi har stora omstruktureringar inom möbelbranschen framför oss. Det kan innebära problem. Men vi har också stora möjligheter, förutsatt att vi kan hantera några fundamentala och viktiga utmaningar som jag nedan ska belysa lite närmare.

DEL 1: 1900-1945

Vi måste återta våra konkurrensfördelar på materialet och den teknik som gör materialet konkurrenskraftigt vid utveckling av nya produkter eller vidareförädling av befintliga produkter. Samtidigt måste vi arbeta på att bibehålla vår styrka, vår designmedvetenhet.

Detta var i begynnelsen enkelt med ett material – trä – men idag är det betydligt mer komplicerat med en mängd materialkombinationer. Vi är trots allt rika på viktiga råvaror – trä, metall, glas, plast och textilier.

TEKO-branschen har genomlidit sina svåra år men har kommit tillbaka med kraftfulla utvecklingsinsatser mot nya, högvärdiga material. Man har lyckats bibehålla en stark position som en levande bransch inte minst på exportsidan.

DIREKTKANALER MOT VÅRA KUNDER

Vi måste skaffa oss bra kanaler mot marknaden, helst ha direktkanaler mot våra kunder och kommunicera budskapen – vad är det för värden vi säljer? De stora klarar detta själva, oftast genom egenägda distributionskanaler, men de små och medelstora borde kanske sätta mer kraft på att utveckla sig på det här området, till exempel genom att ”släppa ifrån sig” något eller några led tidigare i värdekedjan utan att för den skull tappa kontrollen.

Vi måste hitta nya vägar ut från Sverige med våra produkter och tjänster.

Sverige är idag ett mångkulturellt land med personer, som bär med sig språk och speciella kunskaper, idealiska för bearbetning av de marknader som dessa personer har sitt ursprung i. Svensk eller skandinavisk design är ett mervärde som vi har möjlighet att utnyttja i dessa etableringar.

Förhoppningen är att dessa utmaningar antas av den yngre generationen, nya entreprenörer och duktiga branschmänniskor med rätta kunskaper och med affärsmannaskap. Vi har idag en kader av ungdomar som känner en stolthet att jobba i möbelbranschen, det gäller för industrin att ta tillvara denna för framtiden så viktiga resurs.

Framtiden ger oändligt stora möjligheter för alla dem som vågar och har modet att vilja förändra och vara lyhörda för marknadens signaler, Detta gäller oavsett om dessa signaler kommer från nära håll eller långa avstånd.

Börje Pihlqvist TMF Svensk Möbelindustri 271

NÄR SVERIGE BLIR ETT MÖBELLAND

AB Svensk Byggtjänst 113 87 Stockholm 08-457 10 00 www.byggtjanst.se © 2006 Svensk Byggtjänst och författaren Omslag och grafisk form: Jens Vagland Tryck:----------------------------------------ISBN 7333-105-8

272