Anne Youngson
VI MÖTS PÅ MUSEET Översättning: Camilla Jacobsson
ANNE YOUNGSON, VI MÖTS PÅ MUSEET
Originalets titel: Meet me at the museum Copyright © Anne Youngson 2018 Translation copyright © 2018 by Sekwa förlag
Citatet från Seamus Heaneys dikt ”Tollundmannen” på sida 7 är hämtat ur På väg (Natur & Kultur, 1994), översatt av Roy Isaksson.
Citatet från P.V. Globs Mossarnas folk (Natur & Kultur, 1966) på sida 9 är översatt av Seve Unger.
ÖVERSÄTTNING: Camilla Jacobsson FORMGIVNING OMSLAG: Fredrika Siwe OMSLAGsbild: Gammelt postkort af Silkeborg Hovedgård (i dag Museum Silkeborg) © Silkeborg Arkiv FÖRFATTARPORTRÄTT: © Colin Hawkins TYPOGRAFI OCH FORM: Ateljén Arne Öström TYPSNITT: Arno Pro TRYCK: Nørhaven, Danmark 2018 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87917-56-1
Etta, ett imprint under Sekwa förlag AB Tyska brinken 19 111 27 Stockholm www.sekwa.se
Till Frank, Cormac och Holly, mina kära unga människor
En dag kommer jag att resa till Aarhus för att se hans torvbruna huvud, hans ögons milda ärtskidor, hans toppiga skinnmössa. ur Tollundmannen av Seamus Heaney i översättning av Roy Isaksson
Ett utdrag ur förordet till Mossarnas folk av P.V. Glob: Professor Glob skriver ett svar till en grupp skolflickor som har kontaktat honom angående nyligen gjorda arkeologiska upptäckter. Hans bok Mossarnas folk är tillägnad dessa skolflickor som en gång skrev till honom. Kära unga flickor, Hemkommen från schejkdömenas öknar och oaser finner jag ert förtjusta brev på mitt bord. Ni har givit mig lust att berätta för er och många andra som intresserar sig för våra förfäder litet mera om dessa märkliga fynd i danska torvmossar. Därför har jag skrivit det långa brevet på de följande sidorna till er, till min dotter Elsebeth som är i samma ålder som ni, och till alla likasinnade som gärna vill veta mera om forntiden än vad man kan finna i korta beskrivningar och vetenskapliga avhandlingar om detta ämne. Min tid är emellertid alltid knapp, och därför har det dröjt länge, innan brevet blev färdigt. Men här är det. Ni har nu alla blivit äldre och förstår kanske därför numera bättre vad jag har att förtälja om dessa tvåtusenåriga mossmänniskor. Eder tillgivne P.V. Glob 13/8 1964 ‹9›
Bury St Edmunds 22 november Kära professor Glob Vi har aldrig träffats, men ni tillägnade mig en gång en bok: mig, tretton av mina klasskamrater och er dotter. Detta var för mer än femtio år sedan, när jag var ung. Och nu är jag inte det längre. Det här med att inte längre vara ung är något som upptar mycket av mina tankar nuförtiden och jag skriver till er för att se om ni kan hjälpa mig att reda ut några av de funderingar jag har. Eller så hoppas jag kanske att skrivandet i sig ska reda ut dem, eftersom jag knappast förväntar mig att ni ska svara. För vad vet jag, ni kanske rentav är död. En av dessa funderingar handlar om planer som aldrig förverkligats. Ni vet vad jag menar – om ni fortfarande är i livet måste ni vara en mycket gammal man vid det här laget och tanken måste ha slagit er att saker som ni trodde skulle hända, när ni var ung, aldrig gjorde det. Ni kan till exempel ha lovat er själv att ni skulle försöka er på en sport eller en hobby, något konstnärligt eller ett hantverk. Och nu inser ni att ni inte längre har de fysiska förutsättningarna eller uthålligheten som krävs för att börja ägna sig åt det. Det går att hitta anledningar till varför det aldrig blev av men inga av dem duger. Inga av dem är avgörande. Ni kan inte säga: jag tänkte börja med oljemålning men det gick inte för det visade sig att jag var allergisk mot en kemikalie i färgen. Det är bara det att livet ‹ 11 ›
ANNE YOUNGSON
rullar på dag efter dag och det där ögonblicket man väntar på aldrig inträffar. För egen del hade jag lovat mig själv att jag skulle resa till Danmark och besöka Tollundmannen. Och det har jag inte gjort. Utifrån boken ni tillägnade mig vet jag att det bara är hans huvud som bevarats, inte hans vackra händer och fötter. Men det är tillräckligt med hans ansikte. Hans ansikte, så som det ser ut på omslaget till er bok, sitter uppnålat på min vägg och jag ser det varje dag. Varje dag påminns jag om hans rofylldhet, hans värdighet, den visdom och tålmodighet han utstrålar. Hans ansikte påminner mig om min mormor, som jag tyckte mycket om. Jag bor fortfarande i East Anglia, och hur långt är det till Silkeborgs museum? Knappt hundra mil fågelvägen? Lika långt som till Edinburgh och tillbaka. Jag har rest till Edinburgh och tillbaka. Men det var inte det här jag skulle komma till, även om det är förbryllande. Vad är det för fel på mig? Varför har jag inte gjort mig det lilla omaket när Tollundmannens ansikte upptar så mycket av mina tankar? Det blåser kallt i East Anglia, och jag har stickat mig en väpnarluva för att hålla värmen om halsen och öronen och huvudet när jag rastar hunden. När jag passerar spegeln i hallen på väg ut genom dörren ser jag mig själv i profil och slås av hur lik min mormor jag har blivit. Och i och med denna likhet har mitt ansikte förvandlats till Tollundmannens ansikte. Samma urholkade kinder, samma hökliknande näsa. Som att jag har konserverats i två tusen år och fortsätter att ‹ 12 ›
V I M ÖTS På M U S E ET
göra det. Finns det en möjlighet, tror ni, att jag, genom något slags invecklat nät av trådar, är besläktad med Tollundmannen? Jag försöker inte på något sätt göra mig märkvärdig, ser ni. Det måste finnas andra som tillhör hans släkt, tusentals andra. Jag ser andra människor i min ålder, som åker buss eller rastar sina hundar eller väntar på att deras barnbarn ska välja en glass i glasskiosken, vars ansikten har samma konturer, samma förening av fridfullhet, mänsklighet och smärta. Det finns dock betydligt fler som inte har något av detta. Vars ansikten är sorglösa eller konturlösa eller bistra eller enfaldiga. Ärligt talat så vill jag vara märkvärdig. Jag vill att det band som skapades mellan er och mig år 1964 och som sträcker sig tillbaka till mannen som begravdes i mossen för två tusen år sedan ska vara betydelsefullt. Nu är jag alldeles för osammanhängande. Ni behöver verkligen inte svara mig om ni tycker att det är slöseri med er tid. Med vänlig hälsning, T. Hopgood (mrs)
‹ 13 ›
Silkeborgs museum Danmark 10 december Kära mrs Hopgood Jag hänvisar till det brev ni skickade till professor Glob. Professor Glob dog år 1985. Om han fortfarande levde skulle han vid det här laget vara 104 år gammal, vilket inte är omöjligt men osannolikt. Som jag förstår det ställer ni två frågor i ert brev: 1. Finns det någon anledning till att ni inte borde besöka museet? 2. Finns det någon möjlighet att ni är avlägset besläktad med Tollundmannen? Som svar på er första fråga skulle jag uppmuntra er att göra er omaket, vilket inte behöver bli så stort, att göra ett besök hos oss. Det går reguljärflyg från Stansted, eller, om ni så föredrar, från Heathrow och Gatwick, till århus flygplats, vilket är det enklaste alternativet för att ta sig till Silkeborg. Museet är öppet varje dag mellan 10 och 17, förutom på vintern då det endast är öppet på helgerna från 12 till 16. Här kan ni se såväl Ellingkvinnan som Tollundmannen och en utställning som visar alla aspekter av livet under järnåldern – till exempel vad människorna trodde på, hur de levde och hur de utvann och ‹ 14 ›
V I M ÖTS På M U S E ET
bearbetade den mineral som har gett namn åt den tidsperioden. Jag måste också korrigera något ni sade i ert brev. Även om det endast är Tollundmannens huvud som finns bevarat har resten av kroppen återskapats, vilket innebär att den gestalt ni kommer att se om ni besöker oss här ser ut exakt som den som återfanns i mossen, inklusive händer och fötter. Som svar på er andra fråga kan jag berätta att vårt Naturhistoriska museums Center för Geogenetik just nu försöker få fram dna ur Tollundmannens vävnader, vilket skulle hjälpa oss att förstå hans genetiska koppling till nutidens danska befolkning. Som ni säkert har läst i professor Globs bok uppvisar pekfingret på Tollundmannens högra hand ett slingmönster av typen ulnar, något som är förekommande hos 68 procent av den danska befolkningen, och därmed ger oss förhoppningar om att studien kommer att hitta dessa kopplingar. I och med vikingarna, som kom senare till Danmark men troligen korsbefruktades med dåtidens befolkning, finns det med största sannolikhet en genetisk gemenskap med den brittiska befolkningen. Som jag ser det finns det alltså en god chans att ni och Tollundmannen är besläktade, om än avlägset. Jag hoppas denna information är till någon hjälp för er, och ser fram emot att träffa er om ni besöker oss här. Vänligen, museiintendenten
‹ 15 ›
Bury St Edmunds 6 januari Kära herr museiintendent Det var storsint av er att svara på mitt brev till professor Glob, och försöka svara på det ni uppfattade som mina frågor. Men de var inga frågor. Att jag inte har besökt museet handlar inte om att själva resan är ett problem. Jag har passerat 60-strecket men är trots det i tämligen god form. Jag skulle kunna resa i morgon dag om så var. De tillfällen i mitt liv då jag inte hade kunnat göra det är lätträknade. Bortsett från barnafödslar och benbrott har det alltid varit fysiskt möjligt för mig att gå ombord på ett flygplan, eller för den delen en färja, till Danmark. Med tanke på detta tvingas jag reflektera över vad den verkliga anledningen är, eftersom ert svar på en outtalad fråga har fått mig att vilja vara ärlig mot mig själv. Jag vill uppmärksamma er på att jag skriver för att få klarhet i mina egna tankar. Inget av det här är något ni behöver bekymra er om. Jag förväntar mig inte att ni ska svara. Min bästa vän i skolan kallades Bella. Det var inte det namn hon döpts till och är inte det namn som står i professor Globs tillägnan; det är ett smeknamn som hon fick tack vare sin fallenhet för att uttala italienska ord. Hon var värdelös på språk, när det gällde att lära sig dem i kommunikationssyfte, men kunde få dem att låta så vackert. Hennes favoritord var ‹ 16 ›
V I M ÖTS På M U S E ET
bellissima. Hon hade en förmåga att fylla varje stavelse med en betydelse som skiftade allt efter kontexten, så att ordet, när hon uttalade det, tycktes betyda mer än det i själva verket gjorde. Faktum är att allt hon sade hade en djupare innebörd, en större laddning, än när någon annan använde samma ord. Vi blev vänner från första stund, vilket var vår första dag i skolan. Hon var mer färgstark än jag: äventyrlig och levde i nuet. Hon gav mig energi och självförtroende och jag älskade henne för det. Det jag tror att hon älskade hos mig var min stabilitet. Jag fanns alltid där, erbjöd alltid en hand att hålla i. Vi var vänner hela livet. Hela hennes liv, för jag lever ju fortfarande, som ni vet, och det gör inte hon. Och så länge vi båda levde pratade vi om den dag då vi skulle besöka Tollundmannen. Ni förstår, vi tänkte hela tiden att vi skulle göra det, men inte riktigt än. Till en början ville vi inte slösa bort det här speciella tillfället innan vi hade hunnit njuta av att se fram emot det. Kanske var vi också lite rädda att det inte skulle motsvara våra förväntningar. Vi hoppades att det skulle vara betydelsefullt på något vis – på vilket vis hade vi inte kunnat säga – och risken fanns att det inte skulle vara det. Våra skolkamrater åkte, hals över huvud, så snart Mossarnas folk gavs ut i översättning, om de ens väntade så länge. När de kom hem igen hade de en ännu starkare äganderättskänsla för Tollundmannen och professor Glob, och allt som var danskt, än förut. Bella och jag tyckte att de var ytliga och ovärdiga och att den upplevelse de fått med sig var futtig jämfört med det vi skulle få uppleva. En dag. ‹ 17 ›
ANNE YOUNGSON
Och sedan, innan det rätta tillfället infann sig, gjorde vi båda misstaget att gifta oss för unga. Jag gifte mig med fadern till barnet jag väntade och sögs sedan, nästan bokstavligen, ner och in i livet som lantbrukarhustru. Jag har haft gott om tillfällen att tänka på de århundraden Tollundmannen tillbringade i torven, medan jag studerat olikfärgade lager av dy längs uppgrävda jordvallar och funderat på vilka av dessa jag skulle välja som madrass och täcke för en så lång sömn. Jag har levt som begravd. Bellas misstag var av ett helt annat slag. Hon gifte sig med en italienare. Ibland tänker jag att hon aldrig skulle ha gift sig med honom om vi inte hade gett henne det där smeknamnet. Han var en intelligent och manipulativ man. Varje gång jag hade umgåtts med honom en stund kändes det som om jag hade ätit bakelser och åkt skridskor på samma gång. Han tog Bella med storm. Han nötte ner henne och när hon var utsliten och förbrukad återvände han till Italien med deras barn, med hennes barn. Det låter väl inte omöjligt för en kvinna att få tillbaka en dotter som inte har försvunnit längre bort än till Milano, eller hur? Men det var det. Det var så många människor involverade och alla drog åt olika håll för att få sin vilja fram på ett eller annat sätt. Var och en av de här instanserna – katolska kyrkan, domstolen, socialtjänsten – var övertygade om att deras åsikt var den rätta. Själv har jag aldrig varit så säker på någonting. Efter ett årtionde vann den italienska sidan en gång för alla och Bella bosatte sig i Italien hon med, för att kunna vara nära sin dotter. ‹ 18 ›
V I M ÖTS På M U S E ET
Under de tio år som gick innan hon flyttade kunde en av oss ibland, i våra mörkaste stunder, föreslå att vi skulle åka till Danmark, varpå den andra motsatte sig det. Jag kunde säga: ”Om vi bara fick se Tollundmannens ansikte en enda gång kanske vi kunde låna lite av hans lugn.” Då kunde hon svara: ”Hela idén med Tollundmannen är långsiktigheten. århundraden som passerar. Jag kan inte tänka långsiktigt.” Eller så kunde hon säga: ”Jag står inte ut längre. Nu åker vi till Danmark. Det kanske får oss att känna hopp igen, som när vi var unga.” Och då kunde jag svara: ”Men vi är ju inte unga längre, och vi måste ta oss igenom det här innan vi börjar tillåta oss att drömma om bättre tider.” När allt det där var över blev jag kvar hemma, med boskapen och skörden och mina egna barn. Vi träffades förstås, åkte och hälsade på varandra, men allt det där som upptar en mitt i livet gjorde oss alldagliga. Vi tänkte på och oroade oss för och pratade om alla de där sakerna som verkar viktiga när tiden framför en och tiden bakom en är mer eller mindre i jämvikt: pengar, hälsa, utseende, ens partner, ens barn. Under den här tiden nämnde vi knappt Tollundmannen, även om jag tror att vi båda förstod att vi fortfarande räknade med att besöka honom, och att vi båda skulle veta när det rätta ögonblicket var inne. När Bella återvände från Italien blev hon sjuk. Hon åkte in ‹ 19 ›
ANNE YOUNGSON
och ut på sjukhus, genomgick den ena behandlingen efter den andra och pratade alltid, alltid om när hon skulle bli frisk. Den här gången gjorde vi faktiskt upp planer. Vi undersökte resvägar, räknade ut vad det skulle kosta och kom fram till en resplan. Det kändes som att vi höll på att sluta en cirkel, genom att vända oss till Tollundmannen, nu mot slutet av våra liv liksom vi gjort i början. Genom att sträcka ut en hand mot en hand som bevarats från dåtiden, i hopp om att bli en länk i en kedja som på något vis skulle bevara oss in i framtiden. Hon dog innan vi hann komma till er. Jag vet inte om jag kommer kunna göra resan utan henne. Det ingick aldrig i planen. Med vänlig hälsning, Tina Hopgood
Silkeborg 20 januari Kära mrs Hopgood Tack för ert brev, och givetvis inser jag att mina svar inte var de svar ni sökte. Mitt område är fakta. Jag samlar in och katalogiserar fakta och artefakter, vilka hjälper mig att fastställa fakta, rörande järnåldersmänniskans liv och omvärld. Det som ger mig störst tillfredsställelse i mitt arbete är att spekulera kring de fakta vi inte känner till, eftersom tiden har ‹ 20 ›
V I M ÖTS På M U S E ET
suddat ut alla spår av dem. Men det är inte mitt arbete i egentlig mening. Jag tror inte ni tar illa upp om jag uppmärksammar de delar av ert brev som inte helt stämmer överens med de fakta vi känner till. Till att börja med talar ni om att välja skikt i Suffolks jordlager (liknelsen ni använder för att beskriva detta är slående och något jag själv aldrig hade tänkt på) som en sista viloplats i likhet med Tollundmannens grav. Jag har forskat lite kring jordsammansättningen i er del av East Anglia och ser att den huvudsakligen består av kalkrik lera, som den senaste istiden lämnade efter sig, med inslag av lättare sandavlagringar som brukar förknippas med floddalar. Även om ni fortfarande har torvmossar i ert land tror jag inte att det finns några i närheten av era trakter. Tollundmannen hittades mellan två torvlager, och ni skulle nog få svårt att hitta en liknande sista vilobädd på er makes gård. Det fanns förstås järnåldersbosättningar i er del av England. Kanske skulle ni vilja besöka Warham Camp, ett välbevarat jordvärn, eller Grimes Graves. Jag vill inte göra er upprörd, då jag förstår att er väninnas död har tagit er hårt, men jag måste också rätta ett eventuellt antagande från er sida att Tollundmannen skulle ha ”valt” var hans kropp lämnades och, med tiden, hittades. Ett vanligt förfarande vid den här tiden, kring 600–300 f.Kr., var att kroppar kremerades. Detta gjordes under högtidliga former och vi kan anta att det ansågs hedra de döda och hjälpa dem att komma ‹ 21 ›
ANNE YOUNGSON
tryggt fram till nästa värld. När kroppen väl hade bränts plockades benen ur askan och placerades i urnor eller lindades in i tygstycken för att sedan begravas, ofta med ett litet metallföremål – en brosch eller någon liten utsmyckning – och det är dessa kvarlevor, funna i gravhögar, som gör att vi kan uttala oss så säkert om hur de döda behandlades. Tollundmannen dog inte av naturliga orsaker och blev, så vitt vi vet, inte kremerad. Han begravdes på en plats långt ifrån all bebyggelse mitt i ett område som nyligen hade brukats för att utvinna bränsle för uppvärmning, något som utan tvekan var värdefullt för människorna där han levde. Medeltemperaturen var 2–3 grader lägre än vad den är i dag, och även i dagens Danmark händer det ibland på vintern att nattemperaturen sjunker till under -10 grader. De måste även ha behövt bränsle för att tillaga en gröt på växtfrön; vi vet utifrån mosslikens maginnehåll och andra fynd att det var det man åt på den tiden. Människorna som levde på den tiden förundrades över mossmarkerna. De var mystiska platser, varken fast mark eller vatten utan något mittemellan, och Tollundmannen skulle knappast ha betraktat ett sådant område som en fridfull plats att sjunka ner på för sin sista vila. Allt det här låter säkerligen väldigt torrt och tråkigt, och jag önskar att jag hade förmågan att något snabbare, och mer elegant, komma till det jag egentligen vill säga. Jag tror att Tollundmannen offrades för att behaga den högre makt som försåg människorna med torv. Och nu vidare till frågan om ert så länge uppskjutna besök. ‹ 22 ›
V I M ÖTS På M U S E ET
Ni nämner make och barn. Om ni inte har lust att göra resan hit ensam, skulle ni inte kunna åka tillsammans med någon av dem? Jag har själv barn – min hustru finns tyvärr inte med mig längre – och de brukar göra mig sällskap när jag inte har lust att göra något ensam. Jag antar att de gör det för att göra mig glad. Om ni hittar en lösning och bestämmer er för att resa hit skulle jag gladeligen visa er runt på museet. Vänligen, Anders Larsen, museiintendent
Bury St Edmunds 9 februari Kära mr Larsen Det är så vänligt av er att fortsätta skriva till mig. Det är en av fördelarna med att bli äldre har jag märkt, att människor ofta är vänliga – de plockar upp saker jag tappar, till exempel, eller väntar tålmodigt på mig i kön när jag kämpar med att få av mig handskarna för att öppna plånboken för att betala det jag försöker köpa. Men ni kan inte se mig; ni är vänlig mot en okänd brevskrivare. Så tack för det. Ni har också berättat en del saker för mig som jag inte kände till, och jag skäms. Jag har bott hela mitt liv i det här landskapet och har aldrig förstått mig på dess natur, utöver sådana ytliga aspekter som hur ‹ 23 ›
ANNE YOUNGSON
lerigt eller dystert det är, hur bra hallonen växer och hur omöjligt det är att få rhododendron att växa. Jag har aldrig besökt några järnåldersbosättningar men det ska jag. Jag lovar. Jag har markerat ett datum i almanackan då jag kan undvaras och den dagen ska jag göra det, vad som än händer. Att veta så mycket som ni gör om de som levde långt före oss under ofattbart annorlunda förhållanden och som har lämnat så lite efter sig, men där det lilla är så betydelsefullt – att veta allt detta, får det dig inte att fundera över din egen obetydlighet? Här borde jag egentligen använda ett opersonligt pronomen som ”man” eller ”en”, eftersom den sista delen av meningen får det att låta som att jag tillskriver er som person denna obetydlighet. Er, Anders Larsen, museiintendent vid Silkeborgs museum, när det jag egentligen vill säga är att vem skulle inte fundera över hur futtigt ens eget liv är när man vet det ni (just ni) vet? Ni nämnde att Bellas död hade tagit mig hårt. Det är sant, det gjorde den. Jag saknar henne fortfarande och sörjer henne, men vet ni, hon är så fullständigt försvunnen – kremerad, liksom ni berättade för mig att de flesta på Tollundmannens tid blev – och spridd för vinden, utan att lämna ett spår efter sig. I motsats till Bella framstår mossarnas folk som nyligen döda, knappt döda alls utan vilande mitt framför ögonen på oss, som vittnesbörd över att de har funnits, har levat. Nu svävar jag bara ut och ska genast sluta skriva. Varma hälsningar, Tina Hopgood ‹ 24 ›
Silkeborg 21 februari Kära mrs Hopgood Känn inte att ni måste sluta skriva. Era brev får mig att tänka, och jag tycker om att tänka dessa tankar, så snälla sluta inte skriva. Jag har framför allt tänkt på vad det är som skapar historia, det slags historia som är mitt specialområde. Vad består? Vad är det som avgör vad som består? Min första tanke var våld. Tollundmannen och de andra mossliken gick en våldsam död till mötes. Utan våldet skulle deras kroppar ha bränts, liksom de flesta andra människors kroppar på den tiden. Tittar jag på de artefakter vi har från deras tidsperiod ser jag också hur många av dessa som har med dödande att göra. Kanske är det därför vi känner oss (jag känner precis så som ni förmodade) obetydliga. Eftersom vi inte lever i, eller förmodas dö under, våldsamma omständigheter. Detta måste vara positivt. Jag tar gärna obetydlighet i utbyte mot ett fridfullt liv. Min andra tanke är skönhet. En del av de föremål som överlevt är vardagliga och ordinära och har bevarats av en slump. Men de flesta är vackra. De placerades i gravar för att de var de bästa. Eller så sparades de på grund av sin religiösa betydelse och hade framställts med största noggrannhet och omsorg om sköna detaljer som en hyllning till gudarna. För de som tittar på och hanterar ett vackert föremål, långt ‹ 25 ›
ANNE YOUNGSON
efter att de som tillverkade det och ägde det är borta, har själva bevarandet en innebörd utöver dess skönhet, tror jag. Denna åsikt grundar jag inte enbart på vad jag känner, och ser att besökarna känner, när jag eller de tittar på en halsring eller en fruktbarhetsamulett. När min hustru dog efterlämnade hon ett armband vi hade köpt tillsammans på vår smekmånad i Venedig: en enkel armring i silver med ett sirligt mönster ingraverat på ytan – ett föremål man måste röra vid och känna på och studera noga för att uppskatta dess skönhet. Jag studerar det nu när hon är borta eftersom jag inte har någon plats dit jag kan gå och känna att jag är nära henne. Ingen grav, ingen urna, ingen plats där askan spreds. Så jag ser den här ringen som ett slags länk mellan oss även om vi är för evigt åtskilda. Det här nämner jag bara som ett stöd för min teori om skönhet. Jag kunde lika gärna ha valt en hårborste eller en handske eller en nyckelring, något hon hade rört vid tusentals gånger i sitt liv, som en amulett för att känna mig nära henne. Men armbandet är vackert, till skillnad från de här andra sakerna. Jag ber så mycket om ursäkt för att jag blandar in mitt privatliv i vår korrespondens. Vänligen, Anders Larsen
‹ 26 ›