1
det JaG skulle VILJA
VETA
Slappna av lite nu. Livet är för kort. Det finns alltför många riktiga problem. Det är en discolåt som Aidan Moffat sjunger på och jag gillar den för att den är ganska bra. Intryck frambesvärjs av en ohjälpligt förlorad värld. Är det överhuvudtaget möjligt att – ens i efterhand – skilja på minnen av upplevelser och minnen av drömmar? / I sällskap med bästa vännen Bella, betydligt mer erfaren vad gällde kärlek och sex, tränade jag mig på att fortsätta leva utan Fadern. Vi gjorde det på autentiska platser i öde marker, allt var hårt, vasst, dammigt och stickigt, det fanns ingen budget för bekvämlighet. Men vi knullade. Och det var skönt. Man glömde. Här fanns en kusligt exakt seismograf, varje tänkbar känslas epicentrum, att vilja se men inte komma för nära, ett avstånd jag har försökt att hålla ända sedan dess
– men ständigt misslyckats med. / Vi var som besatta av tiden och de villkor som tiden underkastar oss, men hade samtidigt ett starkt behov av att förneka tiden helt. Som Proust beskriver är åldrandet en subjektiv process: jag kan bara uppfatta det hos dig, inte hos mig själv. Trots att tidens gång gjort stora delar av livet otillgängligt, försöker man oavbrutet vrida sig ur dess grepp. / Hela livet var bara en spaning efter den förlorade kärleken, som om de fyrtio åren mellan de båda tidslagren – pensionen och ungdomen – bara var en hägring, en overklig dröm. Men vad har förändrats på riktigt? Det är fortfarande samma ord, samma tunnelbanestationer.
Förklätt till sökandet efter det förlorade paradiset framstår plötsligt en meditation över: åldrandets villkor – samt omöjligheter. / Fördröjningen, att vara ur fas, är som en inre beståndsdel. På ytan finns förlösning, under den endast skuld, djupt demokratisk. Den fördelas lika, ingen skall komma undan, en människa bär med sig sina hemligheter, vart hon än går. Och känslorna hamnar under lupp: rädslan att dö ensam, rädslan att bli avslöjad, ger en alltmer påträngande förskyllan, bubblandes till ytan – hur ska man vara, hur ska man handla? Vad är det man gör när livet inte rinner iväg? – Det skulle jag vilja veta.
2
Ibland ÄR LIVET BRA TRIST
En hjärtsjuk surgubbe är trängd mellan att göra rätt och att göra motstånd. Vad är det som finns där bakom, där nere, i bråddjupen? Finns det i oss alla eller bara – i de onda? Och hur blir man ond? – Gör man gott? / Man ser med hela kroppen. Hjärnan, hjärtat, vaginan och snoppen. Det finns människor som försöker minnas och andra som helst vill glömma. Där vissa gärna slätar över det förflutna är andra besatta av att utreda. Här finns en skuldkultur som kräver bot och bättring-där en skamkultur som tiger egen ogärning. Ska man följa sina egna, vetenskapens, eller konstens estetiska normer? Allt samtidigt visar det sig och mycket riktigt går allt åt helvete.
I bild efter bild visas det: ekvationen går inte ihop. / Man skolas i akademiska normer för seendet, man protesterar mot de teorier man lärt sig. Paul Gauguin spelar den bästerländske Mannen och Konstnären som tar för sig: på duken och i bädden. Detta är jag – Gauguin – insidern som blev outsider och bröt med finansbranschen i avsky för materialismen. Nu letar jag efter mig själv och ett mer vitalt sätt att leva som jag kan visa upp för ett Europa i dödsryckningar. / Målet var hela tiden: att måla fram en utopi, en ny värld, av en utdöende kultur på en paradisö. Han var själv medveten om att det jordiska paradis han förebådade – var ren konstruktion.
Paradiset hade redan underkuvats, utan koloniseringen hade drömlivet inte varit möjligt. Det rena seendet var myten. Idyllen var en fantasiprodukt. / Den ena historien vävs så in i den andra, likt kinesiska askar, som för att beröva läsarna varje illusion om att träffa på ett korn av sanning. Ord står mot ord, den ena tolkningen mot den andra, det finns inget ideologiskt facit. Är detta verkliga byggen eller inre skuggor? Spåren tar slut och får mig att snöa in på existentiella frågor. Spår som inte hänger ihop har jag drömt om många gånger. I drömmen är jag spårvagnsförare, men plötsligt finns det inte några spår längre. / Det är en värld kring ett evigt kraftspel, en ebb, en flod, ett vågspel, en värld där allt fast förflyktigas: den hypermoderna kapitalismens värld.
På en soffa hånglar två sjuttonåringar, en manlig och en kvinnlig sådan, och när kläderna är av börjar hon avkräva honom löften och snoppen står där som ett frågetecken, mitt i bilden. Konsten är lång men livet kort, som bekant, och hon droppar namn som ett sprinklersystem. Någonstans där, bland kostbara konstföremål och överlastad heminredning, förflyktigas varje form av kärlek. Utom kärleken, kattkärleken, kapitalismens högsta manifestation av den, till den stora anhopningen – av saker. / Som tur är kan jag konstatera att retrovågen inte riktigt nått hit än. Här är bara gammalt och inte så mycket mer. Det vore kanske kul att göra något nytt, men jag pallar inte. Jag går och tar en öl istället, pratar med någon jag alltid pratar med om var man tog en öl igår,
och var man ska ta en öl imorrn. – Ibland är livet bra trist.
3
DETsku JAG GG skulle vilja SÃ…NG
VETA
Med ringlekens obeveklighet går refrängen genom världen hennes: att hålla någon kär, stiga honom när, inte kunna säga – hur vacker han är. / Det utspelar sig under trettiotalet, vilket sekel vet vi inte, men bortom speglarna och röken döljer sig väggarna och mörkret. Det handlar om pengar (eller snarare bristen på dem) och en egen plats i världen. Det behandlar plikten och lusten, den långa i sig utvidgande ljuskägla som utan att avse något alls, ertappar det stoft som rörs i rummet. Jag vill inte kännas vid något alternativt liv, inget kunde ha, inget tänk om – inget spill. Har jag gått miste om något är det mitt eget fel, inte någon annans. / Jag väljer att inte låta mig evakueras utan ger mig ut i staden istället, i min tyst glidande kanot, för att kunna lyssna bättre. För att mitt i katastrofen på nytt uppleva verkligheten.
Det är en berättelse om upplevelse: att helt plötsligt flyta fritt, ovan det en gång kartlagda, som en skugga. Som Daniel Doppsko i det surrealistiskt översvämmade Sålunda ger jag mig ut på vattnet i en byrålåda. / Man inser att man inte hör dit, är inte hemma där, med all sin humor och okunskap, ironi och vånda: outtröttliga vilja att få språket att bära, om inte entydigt så åtminstone hållbart. – Under några sekunder är vi gränsen. Gränsen är i sin tur rösten, rösten som är alla röster, rösten som är rösten. Och alla mumlare, eller medverkande, eller vad man nu vill kalla dem, är en del av helheten, med de öppna och de dolda citaten: ”Skuggsång”, det är den ornitologiska termen, för lågmält, icke revirhävdande, fågelkvitter.
/ Människolivet känns oavbrutet skört, outhärdligt vackert, här där jag sitter i skuggan, under trädet, och läser i Barbro Lindgrens ”Gröngölingen är på väg”. De här dikterna väcker hos en nästan övermäktig vanmak och sorg. Paradoxalt nog är det för att de är så vackra. Läser man samlingen i ett sträck bygger den upp en ganska ödslig och ensam värld. Här finns stenar, träd, himlar och hav, djur som ofta verkar lite skrämda, förutom en tillgiven hund och en väldigt glad häst. Deras hjärtan bankar, ögon är blanka, vingar slår. En fågel ryser till i ett barns hand och dör. Människorna behandlar inte djurena väl. / Visst finns det även dikter där en vuxen snusar på lakanen i barnsängen, men även den personen tycks nästan alltid bära känslan av att också det här livet är skört, också den här lilla kroppen –
finns bara ett litet tag, ett undantag. Jag kan inte tänka mig en bättre bok att läsa för ett barn som just har börjat tänka på döden, en 6-åring med huvudet fullt av bilder av döda katter och rynkiga farmorshänder. En bok som, utan anspråk på att lyssna ner mot de stora djupen, ändå gör det. Där allting kretsar kring barndomens begär efter något litet, mjukt, levande. – Hund? – Katt kanske? Om inte de mest prioriterade önskningarna uppfylls kanske det ändå kan bli – en liten hamster.
4
ett soundtrack till ett
SKANDINAVISKT
LIV
Hästen definierar hästboken. Skurborsten är ett klassresans måste. I Antarktis rister och spränger det, islandskap blir till ändlös sång. I Asien ringer väldiga klockor, stillhet samlever med rörelse. Det tar ungefär tre år innan ett träd dör efter en ringbarkning. / I Australien råder okontrollerat tonsvärmande, närmast hallucinatorisk gränslöshet. I Nordamerika vibrerar den slankt strömlinjeformade minimalismen, och minst civiliserat, men mest turbulent och levande, låter dess södra syster, som nästan brister: I en rasande sexig åttondelstakt, en plötslig statskupp på stranden, eller kanske – ett herrelöst karnevalståg? Eftersom det aldrig blev någonting av mig på en vettig nivå lever det kvar som något oförlöst. / Musiken är det universiella språket som tar oss direkt till djupet. – Musiken öppnar livet.
Det är en majestätisk spänning, mellan vad man ser och vad man hör, nästan som en kontrapunkt. Det skrämmande är hur det är så vidöppet och kan fara iväg i vilken riktning som helst – och kanske aldrig ta slut. Som motsatsen till våra liv, som vi stänger själv. Inbördeskriget mellan gott och ont, mjukt och hårt, kyla och värme, allt det – pågår därinne. / Musiken är svår att beskriva, men tycks bottna i en mysticistisk världsuppfattning. Som en medeltida vandrande agent framför folket sången, hållandes miraklens dimension levande. Här, i den nya symfonien, ställs man inför en verklighet utanför de vanliga villkoren. – Här finns ännu drömmar, hopp, ideologier. När den tvinnande tråden blir som tunnast får man aldrig känslan att den skulle kunna brista. – Tvärtom.
Det är då det handlar om det helt och hållet osårbara. Det som alltid kan – och kommer – bära. / Från det förlamande mörkret till det förvandlande ljuset fyller ljudeffekter luften med: Fågelkvitter, vattendropp, åsknedslag, dörrknarr, ugglerop, rovdjursryt. En bra bit från det radhustrygga som var fjolårets samlingsskiva: ”Ett soundtrack till ett skandinaviskt liv”. Om relationer – förstås: Svensk vuxenpop. Tillräckligt innehållslös för att laddas med sälj. / Tillbaka i det bara alltför värkliga är det mindre kända trots allt en förutsättning för det välkända – och tvärtom. Här strosar vi liksom igenom låtar som liv, makligt svängande på röstliga höfter, småpratiga men inte hjärtliga, i vad vi har att säga.
Det är inget nytt i detta. – Men det är trist. Och exakt såhär låter England, – inte Storbritannien, landsorten eller innerstan – utan förorten, den oändliga, vidsträckta, som på ett flygfoto, över London eller Birmingham, aldrig tycks ta slut. Ibland är livet precis som en Roy Andersson-film, en situation som annars gått obemärkt förbi, om inte konstnären varit där och konstnärifierat den. / Min farbror i sin tur, han tror på saknaden. Använder den – för att skapa vidunderliga stycken. Leker ännu, 76 år gammal, för att bli hel och sedd. Det är en ljuv och sorgsen lisa. En omfamning och tröstetrasa till barnet inom sig. Ibland är man trots allt … glad som en sommaräng. Man är rädd, känner sig dum och blir helt galet lycklig när man vågar galoppera. / Men det är lika svårt att vara en god människa – överallt.
Efter allt det hemska som hände blev han kvar, ensam, dold för alltid av sorg. Ålderdomen närmar sig så oss alla, med dödsångest som släp. Dagarna blir korta som tändsticksbloss. Man blandar sig en fantaviskygrogg. Livet är som mer tragisk, än magisk, realism. / Och där ligger framtiden, inpressad och vakuumpackad i rutmönster mellan pilar och rektanglar. Det känns kanske bättre än att ha den uppblött, okontrollerbart svällande. Men naturligtvis har inte framtiden något med framtiden att göra. Snart brakar den till och falluckorna öppnar sig. Som den euforiska känslan på en konsert, gemenskapen som uppstår när alla kollektivt älskar samma stycke musik. Sedan tar musikstycket slut, man går hem och allting blir som vanligt – igen.
5
det abstrakta SUBSTANTIVET
YOUTH
Konstnärerna lider av konstnärsbilden och blir oansvariga klichéer, försätter sig i ett tillstånd utan invändningar, lägger inte en enda kil, ett enda hinder, utan följer bara med dit vinden tar dem. Och skapar ett helt eget verklighetsregister. / En ung man semestrar så vid havet, får plötsligt impulsen att försvinna, hoppar av vägen, ändrar färden, bryter med kvinnan han inte älskar, lämnar sitt själlösa kontorsarbete, och ger sig ut på resor utan mål. Ute efter att hitta något, något som håller längtan vid liv – som att han vill säga allt, och faktiskt lyckas säga en hel del – talar han äntligen ur sitt skägg. / Blåsten kommer in genom fönstret och jag sväljer den.
Vi får inte bli naturens slavar, säger den katolske biskopen på radio, men jag tror att det är just det vi bör bli. En poesi sökes: som i naken enkelhet ligger öppen, med flämtande andetag och frilagda kanaler. Dit läsare kan välja till vilken punkt man vill fara och var man tror sig klara – att mötas. Beroende på vem man är, och var i livet man befinner sig, kan dikten svara – bara genom att finnas. Jag är här! Säger dikten. Jag är det flämtande andetaget inuti orden, jag är själva kommunikationen. / Till fågelskådandets tjusning och innersta väsen, hör att se skillnad i det lilla. Mellan arter som är på pricken lika – nästan, i varje fall. Ute i naturen kan en kanalje bedra vem som helst. Viktigast är dock att fåglarna själva ser vilka som är äkta vara och vilka som är kopia.
Själv tycker jag att det vore trevligt att samla in de lemmar en vinstbesatt, överporrig kultur kringkastat. – Kan vi inte träffas igen, någonstans, med våra kroppar och våra minnen? / Extas kommer av ek’stasis, rubbning ur stället, rubbning av självet. (Sexvalps läppdarr: ”Har du kondom, eller?”) Det är inte harmonin vi söker, det är extasen, sönderdelning och hopfogning som två inbördes avhängiga tankeoperationer: I sprickan uppstår meningen. Där har vi kärleksdiktningens filial erfarenheter – ser du mörkret som skiner på dig? Det handlar om både total närvaro och överväldigande balanslöshet. För mig var lusten den största klarhet. / Det är också en lycka, att dikter finns, som inte handlar om livets mening, utan lidandets. – För vad är egentligen skillnaden?
Den moderna massbilismen har skördat många offer, omskrivna människor och oskrivna djur. Oavsett vilket är de reducerade till ärenden för Vägverket. Det är livet som händer en, man händer inte livet. / Jag funderar ofta på hur mycket man kan ta bort utan att själva människan försvinner. Någonstans försöker jag möta det, ordens mjukhet och själens mörker. Där i mitten gapar avgrunden. Men vi har inget annat val än att leva tillsammans, vi sitter alla i samma båt. Vi kan antingen sjunka eller ro tillsammans mot land. Du tror du kuvar mig, liv? – Du har rätt. / Grammatikexemplet lär ut att det abstrakta substantivet ”youth” har obestämd form.
Flickorna sitter på kafé, träffar killar som de ligger med, går på fest. Får man en stund över pillar man på telefonen. Vore det inte på sin plats med en diskussion av samband, mellan tidsanda och socioekonomiska förhållanden, samt många unga människors narcissistiska självupptagenhet? Individens självförverkligande, människans egotrippande – det moderna livsprojektet. / Det handlar om vår tid och de hot som svävar över oss alla. Men utspelas i en framtid som jag hoppas av hela mitt hjärta aldrig skall behöva komma. Utanför skeppen i rymdens ofattbart stora är det bara mörkt, tyst och allt: står stilla.
6
Så kom en
MAN fylld av något
nytt
Ni som lever trygga i ombonade hem. Ni som vid hemkomsten på kvällen finner varm mat och vänliga ansikten. Begrunda att detta har hänt. / Det var Tyskland under Weimartiden. Eliten levde ett slutet liv, högt över vardagen. Misstron uppåt var grundmurad, ”ingenting gick att förändra ändå”. Så kom en man som tycktes fylld av något nytt. Klipp. / Vad som gav mardrömmar efter koncentrationslägret var den brutala likgiltigheten. Sorg i ren form, sorg av det slag som får barn att gråta. Den lyckliga människans indifferens inför andras olycka.
/ Tiden börjar som om, på ett inte alltid önskvärt sätt. Undantagstillståndet transformerar det invanda. En Hitlerstaty dyker upp i Auschwitz. På inskriften står det: ”Det här gjorde jag, vad gjorde ni?” / Innan någonting brinner måste det först koka och ångan pysa ut. Sedan går det fort. Elden slukar dyblöta löv, ruttnade plankor i murknade golv, nedhuggna syrenhäckar och vissnade, taggiga rosenbuskar. Sedan har allting brunnit. Då kan det växa nytt. / Hur vet man om något är rätt i en text? Man skriver ett stycke, läser, och så är det antingen rätt eller fel. I livet?
Man lever, känner efter, och sedan är det antingen för tidigt eller för sent. / Just när hon som enklast visar vem hon är framstår hon också som allra mest gåtfull. Jag är medial! Förklarar hon. Påtagligt eftertänksam. Jag tror att det finns mycket mer än det vi ser på ytan, ett slags mystik som det bara går att fånga glimtar av. Som konstnär har man tid att öppna sig för sådant. Att prata med djur, med träd och alla möjliga. Att vara öppen – således – och inte stängd. / Man skall vara en gnutta galen, alltid balansera lite på gränsen. Man skall gärna ha någon sinnessjuk i släkten: men inte alldeles för nära en själv.
Upprinnelsen kan vara en visuell upplevelse, konstnären ser något som andra kanske inte ser. Då är det hennes uppgift att visa det. Tanken är att betraktaren ska omfamnas av bilden, likt en widescreenrörelse. Men åskådaren måste också vilja se. / När allt har försvunnit är det bara kärnan kvar, det mest angelägna, det vill säga: det som smärtar. Minnet av någon som har dött kan vara så starkt att det fortsätter lysa genom decennierna. Ibland känns det heller inte riktigt som att det är du som har gått bort. Snarare är det vi andra, som blev kvar, som befinner oss närmast döden. /
Tungt, dystert, höstgrått men oändligt gripande; vi nordbor har ett starkt förhållande till ljuset. Det allra mest speciella är det kusligt vackra silvriga tio minuter innan allting tonar väck, som när en fjälltopp sticker upp ur ett molntäcke bara för att försvinna igen. Vi går där i dagen och på natten, med bara fötter längs verklighetens eld, lågor som sveper runt kroppen och omringar en. Som ett slags levande landskap av ljus och skugga – står vi där, mitt i livet, halvvägs till dödsriket.
7
ENDA SÄTTET JAG VET
ATT HANTERA
DET PÅ
Pjäsen ”Man ska vara två” bygger på intervjuer med ensamstående medelålders män. Ska man beskriva prosaåret kan man göra det som ett jagande efter jaget. Sigrud Combuchen skrev en bok om en författare som heter Sigrid Combuchen som skriver en bok, om en levande kvinna som värjer sig mot – att bli beskriven. Hela det sociala livet pågår vid en gräns, mellan det inre och det yttre, det privata och samhället. Varje generatoon måste definiera den på nytt. / Vi landar i Reykjavik efter att ha glidit igenom mörkret, det vill säga de täta lagren moln som ofta täcker ön. Island befinner sig på en hot spot i jordmanteln. Vulkanutbrotten ventilerar planetens innersta helvete. Här fanns en kyla och ett mörker, jag var tvungen att undersöka det.
/ I nybyggda bostadsområden, med glasade fronter, Facebookar vi om vår vardag och lägger upp sorgesidor på internet. Var går gränsen mellan det inre och det yttre nuförtiden? Hur påverkar oss plastikkirurgi – rent existentiellt? Inte ens kroppen, alltings början och slut, är längre fast och ödesbestämd. / Böckerna försöker förstå vad ett jag är. De prövar och omförhandlar var gränsen mellan det personliga och det samhäelliga går just idag. En ny grejeration håller på att säga: vi accepterar inte er gamla gräns för det privata, vi definierar ”jag” annorlunda. Det är en lång undersökning om hur ett jag skapas och skapar en bild av ett poröst jag. Ett samtidsjag som flera kan känna igen.
Ett jag utan tydlig kärna eller snäv privat sfär runt sig. / Man brukar rabbla: ”narcissism”, ”självbespegling”, ”exhibitionism”, när man ska förklara den starka utvidgningen av privatlivets gränser. Men jag tror också att det handlar om att spänna ut sitt lov, som en parabol, och säga: Här är jag. Finns ni andra där ute? – Hallå? / På det stora hela tror jag att hon hittat en ton. På det stora hela tror jag att hon lyssnat in ett språk. Trött på alla som kom med ord, ord men inget språk for hon till den snötäckta ön. Var det vilda inte har några ord och oskrivna sidor breder ut sig åt alla håll.
Det sjunger en sång:
Snö och som på skogsstig vit i rymd ett sus och här och för en timme sen ett helt liv och tassande en liten ljusbrun hund som stjärnor blänker täckta lyktor ljust snart ökar blott rymds stormvinds brus snö och som på skogsstig vit. ”Jägare jagar för naturupplevelsen.” – Jag hoppas att naturen tar dem. / Ingen bok är en ö som flyter frikopplad från samhällets gråare, mer mekaniska verklighet. Med den här julklappen får man inte bara en samling noveller utan även en hel värld. Här lever författarens gestalter sina lugna vardagsliv när något – ibland nästan omärkligt – inträffar.
Och historien bokstavligen passerar genom dessa kvinnors kroppar. / Det drabbar med ett slags chockverkan. Man ser storheten, men inte vad den är gjord av. Trots att materialet är detsamma är det som om lagarna, den kemi man är van vid, är satt ur spel. Vidden av hur de sviker sig själva, det är framförallt det som slår en. Kanske för att det är det mest tragiska. Kanske för att man vet att det är precis så det är. Jag läste boken för första gången i augusti för tjugo år sen och jag har inte slutat än. När hon inför förbryllat mumlande vetenskapsmän i Schweiz bryter samman av rörelse, vid tanken på den svenska naturen, bryter också någonting samman inom mig.
/ Jag säger inte att det jag beskriver är vardagen, men om man tar tendensen – under ytan på samtiden – är skillnaden mot verkligheten inte så stor. Man exploaterar alltid något när man skriver, om inte annat sig själv. – Förhoppningsvis kommer något nyttigt på köpet. Jag har sett det som katharsis, befrielse. Man kan skapa mening utifrån smärtan man känner. Det är enda sättet jag vet att hantera det på. Det är inte mitt mål att få människor att må dåligt. Det blir bara så. / Människans torftiga tyllmössa avläses, avkodandes det samhälle där hon har sin plats. Delen står i samklang med helheten. Och omvänt.
Det är inte långt kvar till den västerländska civilisatoonens fredagsmys. Solen går ned över människan och tingen som befolkar de interiörer som skyddar henne mot världen. Sedan går solen inte upp igen. / Hon hade en nästan brutal rättframhet, en humor som lugnt kan kallas svart. – Och så blicken. Som om hon hela tiden höll koll på något mörkt i välsopade hörn. Det som talar för att hon ändå var själv är hur i princip allt gick fel. Ingen kommer att förbarma sig över hennes minne, skriver hennes svärfader – i ett öppet brev.
8
MED DAGG OCH GRY
OCH NY
MILDHET I DAGEN
”Pappa, jag vill vara här hela tiden och leta efter insikter. Käre son, jag tycker det låter toppen. Men ordet du söker är insekter.” En tid var det enkelt, det högsta man hade, men man tappar så mycket då man blir äldre och det är skönt att se med annans blick i några sekunder. Det sker allt mera sällan, men prima kan vardagen visst ändå vara: okonstlad, utan kostnad. Hör bara fåglarna sjunga: det här är jag, det här vill jag! En blåmes, en gråmes, en trut. En snut. / Med dagg och gry och ny mildhet i dagen kommer allting ut. Tranorna bromstrumpetar över vidderna där dödsföraktet spirar! Vi är här! Detta har hänt. Vi är här igen! Små blå vårsippor böjs så med vind i slänt – innan snön knappt smält. Så småningom, vet de, upprepas allt igen, livet och döden
och det föds fler skott ur marken – pionjärer, hela konkarongen – samtidigt som vattnet växer och blir större. (Man dör av ett skott, man blir till ett skott, man skjuter upp igen.) Igentorkade bäckar fylls, rör sig och lever: forsen forsar åter. Fram vill det, vattnet, vidare. Och uttrarna gör sig gällande, uttrande hörs de: Var börjar det? Och var slutar det? Har vi levt våra viktigaste minnen? / En trött kontorsmullvad kommer ur sin glasfasad och lever upp i sol. Sätter sig på betongen, med kaffe och hemlagad låda. Tar en paus där ankorna plaskar i konstgjord damm. I boken om åldrande som han läser står det om att gå hem från festen, om att snart dö och inte längre kunna finna elden, som man alltid sökte, aldrig skydde.
Men det finns fler sidor av mynten – ingenting dör och allting återvänder – och man lever. – Kanske. / Salta sandstormar seglar så genom stan efter vintern, nya planer ryker, världen och galenskapen föds igen. Här lever man, lever tills man dör gör man, död av att leva blir man, den som lever får se – den som dör får det inte. Det är som bäst i skiftena, i det otydliga när allt blir tydligt, då man tänker så mycket att man inte hinner tänka, innan det händande blir det hända – det som hänt – och rutin. Stunden innan man glömmer minns man igen, förväntan fyller upp en – och förvåningen. Har man lovat någonting måste man hålla lovet, för det är ljust och ljusare, och det är allt som räknas. Det gäller att känna efter, att ha ögonen med sig.
Just precis här, då man lever, innan allt är över. I detta nu, just innan sedan och strax.
9
DET JAG dรถdskallar
& VETA silkesmaskar skulle vilja
Hemma i småstaden går tiden i snigelfart. I storstaden är den ett skenande snabbtåg. Alla jagar lycka, pengar och prylar. I brist på det första nöjer man sig med de sistnämnda. Hejdå bildning, eftertanke, värden. Hej shoppinggallerior, sms-lån, drömmen om en ny stadsjeep. I storstaden finns ett överflöd av allt som saknas på landsbygden. Här förverkligas ytliga förhoppningar medan skenet från reklamskyltar blänker i den regnvåta asfalten. Ändå känner man sig spyfärdig över kommersialismens version av paradiset. / Jag ville undersöka hur livet ser ut för dem som festar, tjänar snabba pengar och kanske inte läser så många böcker. Där det glesnar på landsbygden och tätnar i städer. Vi möter en ung kille som får jobb på en avsides belägen myndighet. Han går omkring i byarna som ett ufo, lyssnar på rock i lurarna och är helt lost. /
Det är ömsinta kopior av ett gulnat original, ett ohippt och garanterat oironiskt Svärje, långt ifrån Stureplan. I en passage berättar han om hur han plötsligt blev rädd för sig själv i badrumsspegeln: ”Herregud, det där är ju en ond människa.” Den bästa scenen är när lyteskomikern tvingas att ta av sig lösnäsan, ticsen och den fåniga dialekten. Allteftersom man långsamt dödar publikskratten blottas personen under attiraljen och en obekvämlighet (inte nödvändigtvis hans egen). En hålögd man i medelåldern som entonigt, gång på gång, ställer frågan ”Duger jag?”. Och aldrig får något svar. / Det handlar om åttiotalisternas ungdom, en verklighet som luktar död och förvirring, men som oavbrutet ska estetiseras, förtrollas och bli visuell – hela världen som ett praktfullt fragmenterat flimmer, en musikvideosekvens.
Tonåringen skrivs så som en förvandling, mot död och uppståndelse, på en och samma gång. – Inte konstigt att de är vilse. Vissa hävdar att en hel generation fick sin barndom förstörd av Staffan Westerbergs barnprogram. – En lättknäckt generation, kan man tycka. Den kanske ändå aldrig var något att ha. / När smultronschersminbuskar har några år på nacken behöver man föryngra. Jag utgår ifrån att ni har gamla rotäckta syrenhäckar och i så fall tycker jag att ni ska låta dem vara. John Lennon brukade stämma ner d-strängen på sin gitarr, bara en aning falskt. Så att hans moster Mimi skulle höra vilket instrument som var hans på de skramliga skivorna. Och ett Sverige har gått förlorat, fluortanter samt studiecirklar. Reklamare talar ut i pressen om en vidrig tid, ett ”Sovjet” utan varumärken. Jag vet inte, det låter i alla fall bättre – än det här ©.
/ Är döden en metafor för ljuset? – Sanningen finns i det partikulära, inte det generella. Här finns en kvalitet, uppenbarligen, hur skulle du beskriva den? – Närheten till rösten som talar. I den kommer allt ut, rakt av. Men egentligen minns jag ingenting, att skriva är att dra ut någonting ur skuggorna. Snarare än ett sätt att minnas, ett sätt att tänka på, ett sätt att komma bakom: alla föreställningar jag har. Min bok utspelar sig i mitt inre, inget av det som har hänt – finns längre. Allt är borta, som vi en dag alla, skall vara borta. / Det är lite som att läsa Proust, man bläddrar och väntar på ett guldkorn, så plötsligt blänker det till – är värt all möda. Jag tycker om att skriva, särskilt utan att veta vart det ska bära.
Är egentligen bättre på det än på att leva. Med litteraturen kan man skapa mening. I skrivandet finns en livsintensitet. Det är paradoxalt, för när man skriver lever man inte. – Då vänder man sig bort från livet. Och när man lever, vad gör man då? – Det undrar jag fortfarande. / Hans uppfinningsrikedom när det gäller att finna stoff för sina dikter är enastående. Ur själva sakligheten och tingförtjusningen växer en stilla lovsång till verklighetens alla manifestationer, även de ringaste. Ett tonfall av lycklig tacksamhet, att forma någonting av det annars svårkategoriserade, alla meningar som flyter omkring – allt som kan bli ditt! / Det finns ett bråddjup, en filosofisk fråga, en avtäckt ondska, i människans förhållande till djur. För farmor var döden romantisk,
hon brukade leka med dödskallar. Mormor odlade å sin sida silkesmaskar, själva sinnebilden för utveckling och liv. I en värld där män och fäder dragit ut i krig och dött, eller berusat sig med sprit och kvinnor, eller försvunnit och begått självmord. En värld som på en gång är både faktisk och imaginär. / Det är skildringen av den lilla händelsen, som det centrala i ett liv. Ett liv som ständigt blir till och sedan omskapas i minnet. Det är vilt existentiell västern, ett svart hål i ett tomt kosmos: när äger man en mening? Man äger bara en helhet (som inte finns). / – Är du kär då? Pirrar det i magen? Frågar jag henne. – Det är mer som en sur klump ångest därnere, som bubblar upp och får en att vilja hänga sig.
Mitt enda mål är att hålla mig flytande från dag till dag. Här finns ingen vänskap, ingen kärlek eller närhet och ingen väg ut. Världen är trött på mig och jag på den. Årstiderna växlar, var sak har sin tid. Det är i alla fall över snart. – Får jag till svar. / Vi är bilder gjorda av en skapare som inte har givit oss medvetenhet om att vi har betydelsen hos bilder. Vårt medvetande om denna betydelse är den på linneduk målade krigarens om den på duken skildrade striden. Men det är också i denna roll, som omedvetna bilder slungade ut i rymden, som vår igenkänning sker. Livet är en färd genom en passage – romanens, gevärspipans – två ofattbara tomheter. Så sett är tiden egentligen rum: allt annat evighet. / Ärenden fixas och tiden går, det blir nog inte mer av dagen.
John Lennon och hans Moster Mimi har hunnit vara döda längre än vad hela karriären varade. Ibsens rollfigurer går fram till fönstret när de längtar bort. Huset är fängelset, friheten finns där ute. Den innebär dock risker. När rollfigurerna väl lämnar huset slutar det ofta med att de dör.
10
En bild
av en PIPA
En entusiastiskt guidad promenad visar sig mer intressant än vad vi någonsin kunnat ana. En lycklig häst springer glatt trots att den bara har tre ben, av ekollon, höstlöv och kantarell. En tjej sitter på tågstation hel natt ensam, i väntan på anslutningståg till en konsert. De påminner mig om mig själv. Den jag var. Och aldrig blir igen. / Något handlade om ungdomen, men något handlade kanske också: om att hålla borta vuxendomen. På nätterna exploderar Afrika i mitt huvud. Reseskildringen tycks uppstigen ur en mardröm. Från världens utarmade periferi till ”civilisationens” centrum. På 70-talet var Stockholms innerstad glesbygd, det var bara pensionärer som bodde där. Vi kanske inte vet om vi är inne i ett nytt skede förrän långt efter? /
Hjälten skäms över sitt ursprung och hanterar skammen genom förnekande och förhärligande. Världen och jaget kläds av sina illusioner. Om man inte orkar promenera stannar upplevelsen på turistens nivå. – Det är säkrare. Den magiska världen är en våldsam värld, man vet aldrig var den tar sin ände. Feel-bad går uppenbarligen hem. Olycka säljer. / ”Att resa med rabatt” heter min bok, om att bli pensionär. René Magritte kallade sin målning av en pipa för ”Är detta en pipa?”, och svaret är självklart: Nej, det är ingen pipa. Det är en målning av en pipa. En gång läste jag för snuskets skull, nu är det skulden jag frossar i. Du är en puritan, säger de, av den värsta sorten. Du gör allt du vill, men har så dåligt samvete att du inte kan njuta av det.
Författarens sanning är sann i hennes skrivande: inte nödvändigtvis i realiteten. All fiktion är självbiografi, all självbiografi fiktion. Hårddraget. Vi längtar innerligt efter ett liv utan skuld, ansvar och pinsamheter. Jag påminner om att ett sådant liv – inte är möjligt. (Jösses! Hur långt är ett snöre?) / Det är en märklig känsla att flytta tillbaka till ett land man känner, men som har förändrats. Det låter förfärligt med 3 000 sidor, men livet är mycket rikare än vad man tror. Somliga människor ingår oupplösliga förbund med fiktionen. – Själv arbetar jag helst från sängen. En del av ansvaret för förväxlingen av livet och skriften får författaren ta. Den andra delen är läsarens, och den tredje delen av ansvaret är skrivandets egen.
Den springande punkten är alltid hur bra materialet använts, inte om det är hemgjort eller ej. Författaren står sig själv närmast i författandet och läsarna tenderar att glömma det. Det är sällan en berättelse till någon, det kommer i första hand ur: en människa. / Jag kommer hem till min fru och vet inte om det som händer samma kväll hänt en helt annan gång. Någon sover i dalen där det nästan alltid brinner någonstans. En sprucken, torkad färgkoka ligger mitt på golvet, bland svarta penselstråk som sprakande oväder. Attackerna från verkligheten riskerar att sätta eld på det konstnärliga rummet och driva konstnären på flykt ur verken. Men det som gjort henne till den hon är är just att hon aldrig frestats att vända bort blicken. Hellre tar hon ett steg närmare elden, än att fegt undvika att bränna sig. /
Allt: jord, bly, härd, eld, material och motiv pekar tillbaka mot katastrofen, mot krig som förintande. Det är fullkomligt bevingande men samtidigt kvävande. Gång på gång måste man backa undan för att överhuvudtaget kunna se. Det är en rörelse utan slut, ett seende som aldrig finner vila, aldrig någonsin fullbordas. Så borde man kanske även se historien: som något mångdimensionellt, fortfarande öppet? Lågande, blodrött sken i bildens förgrund. Ännu en eld, ännu en brand – mot glömskans is.
11
monumentets
SKUGGA
Ibland undrar man vad man såg i älsklingsboken. Det är som att stöta ihop med en gammal flamma och bli glad att man sluppit undan. När jag som vuxen läste om den, var jag lite orolig – tänk om jag växt ur den? Som tur var upptäckte jag att jag kunde fängslas än. Därinne, bland bekanta gator och gränder, mötte jag någon annan – som varit jag själv. / Det är en vemodig sorgesång över Le temps perdu, det liv och den ungdom – som flytt. Det handlar om förr i tiden, när vi var mycket lyckliga och mycket fattiga. För mig är det Boken, jag har läst den över 50 gånger. Jag reciterar den numer högt för min fru när vi beger oss till Staden. / En instrumentell syn på konsten motsvarar en syn på människan, värd något endast i den mån hon är nyttig för samhällsbygget.
Men sann skönhet finns i det faktum att en sak endast betyder sig själv, endast betecknar sig själv, innehåller sig själv, är hel, helt – förverkligad – i sig själv. / Landskapet betraktas inte som idé: som spektrum och särdrag. De arkitektoniska monumenten representerar vad staden vill vara; materialiserade historieskrivningar för de framtida generationerna. De historiska lämningarna, spåren och ruinerna – blottlägger vad staden faktiskt är. De motsägelsefulla, absurda platserna uppstår i monumentens skugga. Trots det knappa utrymmet upplevs förloppet varken magiskt eller konstruerat. Det upplevs nödvändigt. / Tiotals miljoner människor har levt och dött under denna tid. De har hoppat hage, druckit öl, tappat framtänder, köpt skor, mördat, konspirerat, frusit, ätit linsgryta, fisit och älskat.
Var börjar man, vems historia ska man berätta? Det finns ingen ambition att berätta det som inte har berättats. Allt är förvrängt eller strävar tillbaka mot en nollpunkt som inte längre finns. Olika lager är i rörelse. Ljus och ljud. Som att allt svajar och splittras i ett obeständigt nu. / Samtidshistorien, i alla fall den officiella, dokumenteras ju så gott som dygnet runt. Men ljudet är för klart, för tunt, för tomt. Som en dagisversion av en vuxen. Som dagens politiska debatt. Historien direktsänds 24 timmar om dygnet. Murar rivs, byggstenar förvandlas – från souvenirer till auktionsobjekt – länder ”enas” och splittras igen. Vi har sett det på tv, hört det i radio.
Men det är som att lyssna på någon spela gitarr gjord av sockervadd. Som en root beer-float utan sugrör – omöjlig att ta till sig alls. Samtidshistorikern! Skildra den historia som inte direktsänds istället. / Tricket är att berätta tätt, tätt inpå, huvudpersonens upplevelse av världen. Och hon är i litteraturen. Den är alltid närvarande, den fyller dagen. Språk, periferi, lycka och ensamhet. Tid och omöjligheten att hålla kvar tid. Hur allting bara – rinner iväg. Något utövar en attraktion, något man kanske inte begriper. Så försöker man känna, scanna av det poetiska fältet, där är något som hugger, man vet sällan exakt vad det är.
Mycket av arbetet går ut på att hitta den orgelpunkten. / Vad hände den natten? Den sista natten? Gasugnen. Hennes huvud, på en liten duk i den. Tyg under dörren, för att gasen inte skulle läcka ut ur rummet. Två små barn inlåsta på ovanvåningen, med brödet och mjölken. Hennes man, som just lämnat henne, som knep igen efter självmordet och inte talat sedan dess. Vi får inte veta vad som hände. Det vi ser är hans ångest. Faktumet att han missade tillfället. Vad jag inte visste är hur mycket som hör ihop med ett särskilt ögonblick. Som om det faktiskt fanns en annan möjlighet, som om livet hade kunnat ta – en annan väg.
/ Det är ett grundskott mot föreställningen om kärleken. En hunger efter den andra, det andra, som inte går att stilla. Vardagstristessen, den slöa lunken: äta, jobba, sova. Och så ett skott: rakt mitt i den. Han riktar sig, ofta med hjärtskärande saknad, direkt till ”du” eller ”dig”. Det är det mörkaste han någonsin skrivit, nästan outhärdligt att läsa. Det känns lite som att titta in i solen medan den dör.
12
Här harJAG vi just DET SKAPAT skulle vilja
VETA LIV
I sökandet efter det absoluta blir människan människa. I gränssituationerna möter vi det oändliga. Inpå huden upplever vi tillvarons begränsningar, konfrontation med sådant vi inte fullt ut kan bemästra. Vi förstår då också vad det innebär: att samexistera. / Det är ett slags personlig frälsning från synd, lycka över det lilla barnet, förundran över vad kroppen klarar, en stark och överrumplande känsla av kärlek – beskyddarinstinkt. En stunds kontakt med det oändliga, själva existensens grundval, samtidigt som man gränsar till det gudomliga: någonting större än sig själv. I förlossningssalen pågår så drama på liv och död, genom smärta – mot liv. Är det sant att jag håller mitt barn på min arm och känner igen mig själv i dess blick? Det är storvulet och högstämt, på gränsen till patetiskt, om inte över gränsen, för längesen.
/ I grunden är vi varelser som föds, varelser som kommer dö. Varelser som reproducerar sig genom sexuella förhållanden. Våra liv är ändliga och beroende av varandra. Vi är sårbara och svaga, befinner oss på långa dagars färd mot död. Men här har vi just skapat liv.
13
DET JAG VAD skulle vilja HÄNDE
VETA SEN?
Systrarnas mamma dör och blir till en ängel uppe i himlen. Systrarna vill träffa sin mamma igen och börjar fundera på hur man tar sig dit. – Fåglar har vingar! Vi kanske kan låna vingar av dem? Det blir en både otäck och glädjefylld resa, genom stora skogen, fram till lyckliga slutet. – Barn är små poeter! Utbrister regissören. / Min förebild är den senromantiska symfonin, med dess jättelika orkesterapparat och tro på att spränga gränserna, bortom det klanglikt möjliga. Det ska inte finnas ett enda litet akustiskt hörn som är omöjligt att instrumentera. Urladdningarna kommer, men då som en yra – att fortfarande vara sig själv! – mitt i all komplexitet. Kanske är det en symfoni om möjligheten till samexistens mellan dessa olikartade sätt – att färdas på?
Till och med min Pappa som hatar allt jag gör gillade det här. / Det roliga med poesi var hur allt kunde ställas på huvudet lite hur som helst. Åh fan, tänkte man, kan det göras sådär? Vilka märkliga världar och rum som öppnades bara man läste några koncentrerade rader där alla ord satt som de ska. Ofta hände ingenting. Men så kom ett sound. Jag läste dem jag gillade högt, och försökte förstå hur dikter kommer till och växer fram. Vissa mästerstycken skrev jag av för hand. / Jag blev förvånad över hur lätt det var att hitta människor. Alla hade en moster eller vän. Denna form av nedbrytning kan drabba vem som helst. Förr talade patienter om sin barndom eller sina föräldrar.
Idag talar man hos psykologen: om sitt jobb. Det är så samhället ser ut idag. Din identitet ligger i arbetet. När du kommer till en middag eller fest är den första frågan alltid: Vad jobbar du med? / Dunklet mellan träden bokstaveras lyckliga år, livets vår. Hon har en plan, och den stavas bok. Jag skall fånga upp min släkt och mina vänner från havets botten, och sedan slunga dit dem igen och dränka dem! Små sting bli till spjut, vassa ögonkast till röda runda maneter som stinga, en tunga utsträckt bakom ryggar får huggorms styrka. Folk föds, parar sig, dör och har däremellan: sjusärdeles ångest. Det mänskliga känslolivet ska utredas och härledas, allt skall med.
Ibland blir man utled på kärlekens ivrigaste pippifåglar, frömjölets hemligaste trånad, blommans puttenuttigaste dröm. När hon tillför en ansenlig klaustrofobi gör det underverk. / Vad handlar dikten om? Ni känner igen frågan från svenskundervisningen. Den aktualiserar skolproblematiken, det vill säga tristessen. Vad handlar ett träd om? Dikter handlar i första hand inte om något, de finns. Som träd, liv, jordgubbsklubbor. Ta dig istället tiden, låt dig öppna dikten, dikten öppna dig. Det handlar ju om att våga, orka stanna, hålla kvar. Det går utmärkt att tycka om även det man inte förstår. Som med livet. – Ibland. / Historien lämnar oss inte ifred.
Märkligt nog är effekten av alla böcker och dokumentärer att verkligheten bakom snarast försvinner. Men plötsligt tränger något igenom – och får liv. Effekten av det skrivna skall bli större än vad texten uttryckligen säger. Ingenting är fiktivt, men där finns ett gestaltande. Den där känslan ... / Den glödande lavans kontakt med urvarat. Sportlovshelgen, i slutet av 90-talet, då jag fick låna den röda sportbilen av Fadern. För att ta mig till den flotta skidorten Aspen, där det fanns en flicka från Florida i slutet av vägen. Allt var rörelse: ögonblick, möjlighet, spänning. – Vad hände sen?
14
DET JAG VEM BEHÖVER
skulle vilja SVENSKA
VETA KRUSBÄR?
Polisen gjorde en razzia i Hallonbergen, när vi kom hem var lägenheten upp och nedvänd. Nymfparakiten Totte satt på en gardinstång och darrade. Jag lade in mig på Maria ungdom för avgiftning, sedan flyttade jag ut till Rådmansö och gick gymnasiet i Norrtälje. Jag försökte ta hand om en fågelmamma och hennes unge, men de dog. Jag rannsakade mig själv, vad hade jag gjort sedan jag var tretton år gammal? Hur mycket hade jag skadat andra? Hur skulle jag kunna ändra på detta? / Jag tog min tillflykt till en annan tid, till hjortrontuvor, älgar, björnar och fjällängar. Till Esso motorby i Härnösand där allt fanns för motoristen: motell, bar, bensinmack och servicestation. I de stramt dekorerade rummen sov man gott till ljudet av E4:ans brus och jag ville aldrig mera vakna (men det gjorde jag).
/ Drömmarna gick så tidigt i kras, jag fann det väldigt svårt att hantera. Alla kommer till en punkt i livet då man tvingas acceptera vilka tillgångar man har och vad man kan, eller inte kan, göra. Det är som att ljus får en att känna sig trygg, konstigare än så är det inte och vem behöver svenska krusbär, vem längtar efter vecka fyrtiotre (vem gör egentligen det?) / På så vis flyter den, inte fullt så unge mannen som ett skräp i tidens flöde. I tyst vila, alldeles viss om att det, snart är för sent att alls skjuta upp saker. Men innan dess, såhär i regniga och ledsamma augusti, med kall blåst över sjön, kan man saklöst skjuta upp både det ena och det andra. Man vet att tingen väntar i sitt för evigt pågående förfall.
15
DET JAG
VINvilja skulle
TER VETA
Vissa detaljer öppnar en lucka rakt ner i mitt tonåriga småstadsjag. I landstingssoffan sitter personalen och röker. Det är tydligen vinter. Det är alltid vinter. Det har alltid varit vinter. Här. / Det är vintern. Mellan grundskola och gymnasie, mellan barn och tonår. Mellan djupaste samförstånd och mest gränslösa avgrund. En stor karta ritades just. Resultatet var beklämmande. Som när berömda politiker berättar om favoritböcker, resmål, filmer. Det bodde en känsla av äventyr här. Men nu är den borta. Jag är livrädd inför tanken på att leva kvar. / I den miljö vi betraktar som tryggast frodas det värsta.
I övergångstiden, mellan lek och tonårsfylla, var det någonting som brast. Så fort Pappa kom in och såg Mamma förstod man att någonting var brustet mellan dem. Hur smärtsamt är det inte att inse att man alltid kommer att vara två personer, trots att man så innerligt önskar att vara en? / En väns dotter vill ingenting längre, hon säger att hon inte passar in i det här livet. ”Jag har aldrig varit glad. Folk sade att det skulle bli bättre men det har bara blivit värre.” Ingen lyckas säga någonting heller som tyder på att hon någonsin kommer att få anledning att bli glad igen. Alla vill bara att det ska bli som vanligt så fort som vanligt igen. – Men vad om man hatar vanligt? / Ömhet, övergivenhet och övergrepp ryms i samma slags stumma skälvande skälv.
Man delar upp pinaler och tänker på annat. Människor rör sig förbi långsamt, genom oceaner av tid. Tiden har gått. Någonting har gått förlorat med den. Vissa tror att den går fortare om de ser på klockan hela tiden. / Till slut står man där och krossar porslin. Lägger skrot i en begriplig hög. Och man skaffar sig ett hem, äntligen, det är bara det att det är ett fängelse. Det är en illusion. Allting. Problemet är: den är nog så verklig. / En lucka öppnar detaljer rakt ner i mitt småstadiga tonårsjag. Där röker personalen och sitter landstingssoffan.
Vinter tydligen är det? Vinter alltid – är det? Vinter alltid varit, har det? Här.