Kidnappningen

Kidnappningen

Ett okänt nummer skimrade till på mobilskärmen. Alla dessa desperata försäljare som störde mina arbetsdagar och nödsakade mig att sätta mobilen i vibrationsläge! Ja, ja, kanske bäst att svara ändå. ”Hej, jag heter XXX och ringer från Socialförvaltningen i Mönsterås och jag vill bara tala om för dig att vi idag har hämtat er dotter på Mölstadskolan och att hon just nu sitter i en bil på väg till Kalmar. Ni är inte längre vårdnadshavare för Nina, utan vi har tillsatt en tillfälligt förordnad vårdnadshavare som heter ZZZ.” En iskyla spred sig genom kroppen och för första gången i mitt liv fick jag uppleva hur det kändes när benen bokstavligen vek sig. ”Eh…vad sa du?”

Kvinnan med den neutrala rösten som ”bara ville tala om något för mig” drog samma historia en gång till, ordagrant. Tydligen läste hon högt från ett papper och jag insåg direkt att jag hade med en ”jag gör bara mitt jobb-människa” att göra. Utsikterna för att få svar på mina frågor var därmed i det närmaste obefintliga, men jag gjorde i alla fall ett försök. ”Men varför sitter hon i en bil till Kalmar? Har hon skadat sig på något sätt?” ”Ni kommer att få veta varför senare, men inte nu.” ”Men herregud, ni kan ju inte ta vårt barn utan att ens tala om varför?” ”Jo, vi har befogenheter och nu är det så. Vi hör av oss senare.”

Jag satte mig ner på kontorsstolen. Vad i helvete var detta?! Jag ringde min fru som inte heller visste någonting, men hon avbröt genast sin arbetsdag för att åka hem till Mönsterås. Någon hade gjort ett försök att nå henne på mobilen. Ett försök.

Känslan av vanmakt gjorde mig först förvirrad, men efter ett tag hamnade jag i ett tillstånd av fokuserat lugn. I den meningen har jag haft tur. Jag bli sällan hysterisk utan brukar kunna agera lugnt och beslutsamt i krissituationer.

Kanske hade det gått en dryg halvtimma när mobilen ringde igen. Det var Nina. Hur var det möjligt? Hon hade inte sin vanliga röst utan pratade med svag, nästan viskande, stämma.

”Pappa, jag är i Kalmar. De tvingade in mig i en bil och sökte igenom mina kläder.

Snälla kom och hämta mig. Jag lyckades gömma min mobil och sa att jag behövde gå på toaletten.” ”Bra gjort, men har de sagt varför du är där? Givetvis ska jag hämta dig om du vet i vilket hus du är.” ”Jag vet inte var jag är. Bara att det är i Kalmar. Det är poliser här, men det är ingen polisstation. De ska prata med mig när jag är färdig på toa.”

Vi kunde inte prata någon längre stund men jag förstod att Nina var där emot sin vilja och ville därifrån. Samtidigt kunde jag inte låta bli att vara stolt över att hon, trots chock och rädsla, samlat sig så pass att hon lyckade lura socialen/polisen och ringa mig. Uppenbart ville de ju förhindra henne att kontakta omvärlden, i synnerhet oss föräldrar.

Kidnappningen inträffade den 8 december 2014 när Nina var 11 år. Mörkret sänkte sig snabbt över Mönsterås redan på eftermiddagen. Väntan var i det närmaste outhärdlig.

Jag vågade inte ringa Ninas mobiltelefon eftersom hon riskerade att bli avslöjad och få den beslagtagen.

Efter ett par timmar ringde Socialförvaltningen. Bilen med Nina var på väg till Mönsterås igen och hon skulle släppas av vid sitt hem. Så skedde också. 40 minuter senare stannade en bil vid gatan, bildörren öppnades och Nina klev ut. Hon var ivrig att gå mot oss föräldrar, men en blond, leende kvinna från Socialförvaltningen höll hennes hand och drog ner hastigheten. Kvinnan var ung, så ung att hon torde ha varit tämligen nyutexaminerad. En kidnappare höll min dotters hand och hennes ansiktsuttryck signalerade att det här var ju som vilken återlämning som helst efter en mysig lekstund hos en kompis. Till slut släppte hon vår dotter och Nina fick känna tryggheten hos oss igen. När lättnaden över att ha fått hem henne infunnit sig, så släppte jag fram alla andra känslor. Det var då jag exploderade.

Jag tror aldrig jag har skällt ut någon som jag gjorde då, utan att för den skull gå över gränsen till det åtalbara. Kvinnans blick flackade nervöst mellan mig och Nina. Jo jag förstod mycket väl vad hon menade. Det betraktades som olämpligt att skälla ut henne inför min dotter. Precis som om hon hade mandat att avgöra vad som var passande eller inte. Precis som om hon hade befogenheter att tala om för mig som förälder hur jag skulle agera efter att hon och den myndighet hon representerade hade tagit mitt barn. Det föll sig helt naturligt, ja det var den mest självklara sak i världen, att stå upp för min dotter och oss föräldrar. Det var i själva verket bra att Nina fick höra min avhyvling så att hon förstod att socialen betett sig klandervärt och att det inte var något normalt som vi skulle finna oss i, att hon hade en pappa som var beredd att ta striden.

Att kvinnan från Socialförvaltningen var ganska ung var inget jag kunde ta hänsyn till just där och då. Så som Socialförvaltningen arbetar så torde det ingå i utbildningen att hantera arga och förtvivlade föräldrar. Förhoppningsvis bytte hon yrke. Hon var bara

en anonym soldat i armén. Generalerna satt skyddade på sina julpyntade kontor ute på Allégatan.

Det här var Ninas första möte med ”samhället” utanför skolans värld. En kidnappning. Ett kränkande förhör. Tagen ifrån sina föräldrar utan förklaring. Det som hände denna dag skulle komma att sätta djupa spår i oss alla, inte minst hos Nina. Den otrygghet som kidnappningen förorsakade, den känsla av svek från vuxenvärlden som hon fick där har hon aldrig blivit kvitt, och som förälder kan man tyvärr inte förmedla en annan bild eftersom hon har rätt.

Vi hade ännu inte fått någon som helst förklaring från Socialförvaltningen. Det var som en roman av Kafka. Men Nina berättade vad hon varit med om och sakta började en skrämmande bild att framträda.

Hon hade suttit på en helt vanlig lektion när rektorn kom och knackade på och bad Nina komma ut. Rektorn förde sedan Nina till en helt främmande kvinna som sa att hon skulle följa med i en bil till Kalmar.

Nina blev skrämd och tänkte för ett ögonblick att hon skulle springa ifrån dem bort till farmor som bor bara 200 meter från skolan, men hon var van att lyda lärare och vågade inte riktigt. Hennes klassföreståndare skulle i stället följa med för att ”ge trygghet”.

Senare fick jag veta att Socialförvaltningen hade haft mycket täta kontakter med skolan för att kunna genomföra hämtningen. Planeringen var som hämtad från en kriminalroman eller en militär operation. Jag har i efterhand läst alla handlingar och de diskuterar in i minsta detalj hur man ska undvika att vi föräldrar får veta något, att hämtningen måste ske när vi är på våra arbeten eftersom vi annars bor för nära skolan och kan tänkas hinna agera om Nina fick för sig att springa hem.

Egentligen skulle kidnappningen ha skett på fredagen veckan innan, men eftersom Nina var sjuk den dagen hade de fått skjuta operationen på framtiden till måndagen.

Rektorn beklagade senare det som hade hänt till mig, men sa att de inte hade något val när socialtjänsten tryckte på. Skolan hade inte gjort någon orosanmälan och rektorn var mycket förvånad.

När de kom fram till Kalmar så hade de sökt igenom Ninas kläder för att försäkra sig om att hon inte hade någon mobiltelefon. Tydligen var det en klåpare som gjorde jobbet, för Nina lyckades gömma mobilen i sina vinterstövlar. Sedan bad hon om att få gå på toaletten och det var då hon i smyg ringde till mig.

Därefter hade hon blivit förd till ett rum där en polis hade utsatt henne för ett riktigt förhör enligt konstens alla regler. Förhörsledaren hade lirkat och på olika sätt försökt ta reda på hur det var hemma hos oss. Nina sa senare att de hade pressat henne och märkt ord. Tydligen hade man använt sig av en kognitiv förhörsmetod, vilket är det värsta man kan utsätta ett barn för i sådana sammanhang. Hon tvingades också genomlida förhöret med en kamera framför sig. Uppenbarligen handlade det inte bara om dokumentation utan det satt folk i ett annat rum och såg utfrågningen på en skärm.

Förhörsledaren hade inlett förhöret med orden ”Här ljuger vi inte!” Nina tyckte att det kändes otäckt och hotfullt, vilket jag har full förståelse för då det finns en tydlig markering av överläge och makt i det uttrycket, ja underförstått ett hot om att något otäckt kan hända om man ljuger. Jag ska här återge några få bisarra utdrag från förhöret bara för att belysa den manipulativa och skamlösa tonen.

Förhörsledare: Varför går du så ofta till din farmor?

Nina: Hon är snäll.

Förhörsledare: Jaså, så det finns andra som inte är snälla?

Nina: Nej, det var inte så jag menade. Jag tycker bara hon är rolig att leka med. …

Förhörsledare: Hur ser ett bråk ut hemma hos er?

Nina: Det börjar nästan alltid med att jag blir irriterad för något. Mina föräldrar säger då till mig och sedan blir jag mer irriterad och sedan hysterisk.

Hur som helst verkade inte förhörsledaren helt nöjd med hennes berättelse eftersom det av svaren inte framkom något kriminellt beteende hos hennes föräldrar.

Förhörsledaren gick vidare och frågade vad vi som föräldrar gör när hon får dessa utbrott. Nina hade då svarat att vi pratar med henne eller ibland håller i armarna eftersom hon annars slår oss i huvudet, kastar saker och välter teven. Det var också det BUP hade sagt till oss att vi måste göra i det läget eftersom hon då var farlig för sig själv och oss föräldrar. Tre teveapparater tror jag förstördes innan vi kom på att man kan fästa den med silvertejp. Under åren har vi också hamnat i direkt livsfarliga situationer, vilket jag återkommer till i senare kapitel.

Förhörsledaren hade också frågat om någon annan känner till hennes utbrott hemma. Nina hade då svarat. ”Ja, farmor. De brukar ringa till henne och så kommer hon och försöker lugna ner mig.” Då hade förhörsledaren frågat vad farmor gör för att lugna ner, varvid Nina svarade att ”hon försöker lugna ner mig genom att tala snällt.”

Förhörsledaren hade sedan lämnat rummet, bara för att återkomma och ställa om samma fråga. Nina förstod inte varför hon ställde samma fråga igen. ”Jag hade ju redan svarat”. Som vuxen var det emellertid inte svårt att förstå. Det är välkänt att upprepade frågor kan göra att barnet känner sig pressat att ändra sitt svar för att ge det svar som förväntas. Det Nina utsattes för var alltså en avancerad form av manipulation. Än mer manipulativt och därtill elakt var det när förhörsledaren bad Nina beskriva de känslor hon upplevde när hon fick ett gosedjur i julklapp. När Nina var färdig så hade förhörsledaren sagt: ”Just så detaljerat ska du svara på mina frågor”. ”Ska du”. Hon spelade på Ninas känslor och lockade henne att berätta om glädjen inför ett paket, bara för att sedan försöka locka fram något annat. Häxprocessernas förhörsledare på 1600talet kunde inte ha gjort det bättre.

Efter förhöret hade Nina fått en sista förnedrande och för henne obegriplig fråga – "vill du stanna här hos oss eller åka hem till dina föräldrar. Om du är rädd och osäker kan

du säga det." Nina förstod inte hur man överhuvudtaget kan ställa en sådan fråga, men svarade…”åka hem till mamma och pappa förstås…”.

Kidnappningen skakade om vår värld. Nina ville först inte gå till skolan igen. Hennes arbetsplats hade plötsligt blivit något otryggt och farligt där vad som helst kunde hända. Jag fick lova henne att hålla skolan under uppsikt under de veckor som återstod till jullovet. Jag sjukskrev mig och schemalade bevakning av skolan, delvis med hjälp av min mor. Vi gjorde upp detaljerade planer för hur vi skulle agera om de försökte ta henne igen. Jag gav också Nina ett löfte att aldrig låta någon på socialkontoret röra henne igen. Det blev många promenader runt skolan och oändligt trista och kalla timmar i bilen på parkeringen.

Att det hade varit en traumatisk upplevelse för Nina visade sig när vi skulle åka till Kalmar för att julhandla. När hon blev påmind om den vägsträcka hon tvingats åka ett par veckor tidigare mådde hon dåligt. Oturligt nog råkade radion dessutom spela en låt som hon hade hört i socialtjänstens bil, varvid Nina bad mig att genast stänga av radion. Julhandlingen som var tänkt att skingra tankarna och vara något roligt blev i stället en trist påminnelse om det vi blivit utsatta för.

Socialförvaltningen vägrade berätta varför de tagit henne till förhör, men den 11 december kom ett brev från Åklagarmyndigheten om att vi hade varit misstänkta för grov fridskränkning (vilket nästan alltid syftar på misshandel), men att ärendet nu var nedlagt.

Men tro inte att Socialförvaltningen hade gett upp. De skulle fortsätta att förpesta våra liv länge till. Även om vi inte var misstänkta för brott längre i juridisk mening så skulle det göras en utredning. Och att hamna i en utredning hos Socialförvaltningen är en avancerad form av tortyr. Varje blick, varje kroppsrörelse, varje ord tolkas utifrån olika mer eller mindre flummiga psykologiska teorier. Som människa sitter man fast i ett skruvstäd fullt medveten om att minsta lilla protest eller motstånd kommer att vändas emot en och tolkas som bristande vilja till samarbete.

Jag bestämde mig för att kolla upp utredaren. Hon visade sig vara en kvinna som förespråkade fri sex, åkte på kollektiva knullmöten och tyckte att föräldrar var inskränkta som hämmade barnens sexualitet. Galenskapen hade bara börjat.

Ett par dagar efter att jag gjort denna upptäckt tog hon bort sin sexblogg. Likväl så fanns ju inte en chans att vi skulle låta denna gränslösa kvinna få träffa vår dotter ensam. Hon borde inte träffa barn överhuvudtaget. Hon blev inte heller särskilt långvarig på sin tjänst.

Utredningen skall återges i kommande kapitel, men redan här bör nämnas att Socialförvaltningen är genomsyrad av en filosofi att det är staten eller samhället som ytterst sett äger barnen. Vi föräldrar betraktas som tillfälliga vårdnadshavare på nåder.

Många är de häxprocesser som drabbat oskyldiga föräldrar, samtidigt som en del monster har gått fria.

Det senaste jag fick mig berättat från en helt säker källa var om en utredare som hade visat en docka framför barnet, samtidigt som han med en vass penna börjat hugga mot dockan. Sedan hade han frågat det vettskrämda barnet - "är detta något du upplevt i hemmet?"

I vårt fall hade kidnappningen kunnat undvikas om Socialförvaltningen i Mönsterås hade bemödat sig om att göra en professionell förundersökning. Vi hade tidigare samma år redan tagit kontakt med BUP då vi var oroliga för vår dotters utåtagerande aggressivitet vid utbrott. Hon stod i kö för utredning. Socialförvaltningen hade inte ens ansträngt sig för att inhämta den informationen utan agerade enbart utifrån det grannskvaller som låg bakom anmälan mot oss. Nina hade fått viss akut hjälp i väntan på utredningen (köerna var nästan två år på den tiden) när socialen slog till och bröt en möjlig positiv utveckling genom att totalt okänsligt skadeskjuta en redan utsatt familj. Den inkompetensen skulle bli mycket kostsam för alla. Vi förlorade mycket tid och livet blev på en sekund en mardröm signerad Socialförvaltningen i Mönsterås.

I resten av boken ges en bakgrund till allt och vad som sedan har hänt under årens lopp.