Oxelรถsund och badortsepoken
Badhusparken
Oxelösund och badortsepoken Mitten av 1800-talet betraktar vi som en betydelsefull vändpunkt i vårt lands historia. Den moderna teknikens segertåg som genomgripande omstöpte vårt samhälle och blev grundläggande för våra livsförhållanden än i dag. För folket på landsbygden var det nog tillkomsten av järnvägar som innebar de mest genomgripande förändringarna. Bygderna var inte längre isolerade. Självhushållningen fick så småningom ge vika. Man blev mer och mer beroende av varandra samtidigt som banden blev tätare och fastare mellan olika orter. Detta gällde även Nikolai socken. Området söder om Stjärnholm- Oxelösundshalvön- var ytterst svagt förbundet med socknens övriga delar. Den fåtaliga befolkningen hade oftare sjön som färdväg än landvägen. I Oxelösund fanns vid denna tid i stort sett endast några ganska små lotsstugor som var belägna vid ”Breviken”, ungefär där betongmagasinet vid hamnområdet står idag. Dessutom fanns även några fiskarstugor i backsluttningen vid den så kallade ”Villabacken”.
Det djupa vattnet utanför berghällarna gjorde emellertid att möjligheterna att anlägga en förstklassig hamn fanns, det hade naturkrafterna redan sett till. Likaså att havet här inte ofta bands av is, vilket var viktigare på segelskutornas tid än idag, då hamnen ofta och regelbundet besöks av tunga och starka malmångare eller skarpt skurna oljebåtar. Dessutom banar isbrytare väg om isen blir alltför svår. När frågan på 1860-talet uppstod om att sammanknyta redan anlagda järnvägar i Bergslagen och de urgamla vattenvägarna Mälaren med Östersjön och samtidigt nå de rika Sörmlandsbygderna och dess båda största städer, Eskilstuna och Nyköping, så stod det klart att banans ändpunkt skulle vara Oxelösund. Tiderna var tryckta i landet –det var depressionstider– så den gången blev det emellertid ingenting av. Frågan togs snart nog upp igen. År 1869 återupptog man den framlagda planen med anknytning till Köping – Arbogajärnvägen vid Valskog. De städer och landskommuner som kom att beröras av järnvägen började bearbetas för att teckna pengar till företaget, och inom kort var Oxelsund – Flen – Västmanlands järnvägsaktiebolag bildat. Engelska finansiärer stod för större delen av aktiekapitalet, vilka på den tiden hade stora intressen i Bergslagen.
Samtidigt som järnvägen blev färdigställd i sin helhet i januari år 1877, så hade hamnanläggningen i Oxelösund påbörjats. Det faktum att anläggandet av hamnen inte kunde hålla jämn takt med järnvägsarbetet, visade sig senare bli en svår ekonomisk stötesten för bolaget. Bolagets strävanden att tvinga malmströmmen från Bergslagen ner till Oxelösunds hamn kröntes så småningom med framgång. Inom kort var växeldragningen, malm ut och kol in i full gång. Idag är stål- och plåthanteringen dominerande i hamnen.
Konsul Percy Thams företag och verksamhet har haft stor betydelse för Oxelösunds utveckling. Han var under 1880-talet i ledning för Grängesbergsbolaget, och år 1895 startade han ett skeppningskontor i Oxelösund. Det var en blygsam start, ett litet kontorsrum och en anställd skrivare. Undan för undan utvidgades firman i rask takt allra hälst sedan han övertagit stuverirörelsen i hamnen. Med sina vida affärsförbindelser hade han möjlighet att i stor omfattning ordna returfrakter för malmdragarna, och genom detta fick hamnen en ökad betydelse för vårt lands sjöfartsnäring. Den enkla träkajen, där kaj nr: 3 nu har sin plats, blev givetvis snart nog för liten. Från 1870-talets enkla träpir till 2000talet har Oxelösunds hamn utvecklats till en storhamn. Lotsarna som tidigare innehaft stugorna nere vid hamnen fick maka på sig. In flyttade istället hamnrörelsens arbetare och förmän, anställda hos Klotens bolag.
Området där Oxelösund nu ligger, var i övrigt oländig skogsmark blandad med bergknallar och kärrmarker. Den första nya bebyggelsen bredde därför ut sig kring järnvägen och hamnen. Med hamnen kom också affärsmännen. Redan år 1877 öppnades den första skeppshandeln, förlagd till Brevikslund av en grosshandlare Blom från Norrköping. Strax därefter följde Strömqvists skeppshandel, först inrymd i det så kallade landstingsmanshuset vid Torggatan senare även på Hamngatan. Allt arbete vid hamnen skedde utan någon som helst maskinell utrustning till långt fram i tiden. En kår av hamnarbetare började uppstå, vilka man i stort sett rekryterade från den kringliggande landsbygden och socknarna upp efter järnvägslinjen. Därmed hade Oxelösund börjat spela en roll i ”flykten från landsbygden”. När arbetssökande strömmade till så blev bostadsfrågan högaktuell, vilket ledde till att man började bygga bostadshus av lite större foramt. Man lade inte ned någon större omsorg på husens planering eller lägenheternas utformande, det viktiga var att bostäder skapades. Husen var mera avsedda att rymma så många lägenheter som möjligt än att det skulle vara gott om utrymme åt den tidens ofta rätt stora familjer. På ett relativt tidigt stadium uppgjordes genom järnvägens försorg en plan för samhällets byggande i Oxelösund. Genom att bolaget samtidigt med förvärvet av marken för järnvägen och hamnen också köpte hela det område där samhället ligger idag, av ägaren till Stjärnholm, hertig dÒtrante, så kunde bolaget styra och ställa som de ville vid samhällets ordnande. Denna första ”stadsplan” kom till år 1897. Efter hand som byggnader restes, sprängde man för gator och vägar så att de åtminstone hjälpligt kunde trafikeras. En helt annan struktur hade uppstått. Av gamla protokoll och handlingar framgår att socknen styrdes av herremännen och något senare av lantbrukare och arrendatorer på de stora gårdarna. Genom att samhället i januari år 1900 blev municipalsamhälle så kom en del av frågorna att övergå på de municipala nämnderna och stämmorna och kostnaderna för den verksamhet som bedrevs i någon mån att uttagas som municipalskatt. Eftersom järnvägsbolaget svarade för samhällets gator, ledningar, stadsplan och dylikt, så var arbetsuppgifterna inte allt för betungande. Vid samhällsbildandet uppgick folkmängden i Nikolai socken till 3375, varav inom municipalsamhället Oxelösund folkmängden uppgick till 1200.
De båda orterna Oxelösund och Nyköping närmades varandra först efter det att man efter år 1860 åstadkommit en ordentlig landsvägsförbindelse. När sedan järnvägen kom till och restiden minskades avsevärt så började Nyköpingsborna att på allvar få upp ögonen för vad Oxelösundshalvön hade att bjuda på. Man byggde upp sommarvillor med en otrolig hastighet, framför allt i områdena kring badhotellet. Det var bara de högre samhällsskikten som hade råd att ligga vid badort. Många Oxelösundsbor hade ekonomiskt utbyte av de fina besökarna genom att vara dem behjälpliga på olika sätt. En del av Oxelösundsborna hade en ”sommarfamilj” inackorderad i ett eller ett par rum, andra hyrde ut hela sin bostad åt sommargäster och bodde själva i en nödtorftigt inredd vedbod. Även om de villor man byggde då under 1880 – 90-talet till större delen numera är ombyggda till mera stadigvarande användning, så finns det ännu kvar en del exponenter som var typiska för den tidens arkitektoniska ideal – tinnar och torn samt utsirningar och krusiduller.
Vy över ”Villabacken - Villastaden” från 1880-talet .
Avskrift från Södermanlands läns tidning
Bref från Oxelösund Den 28 juli 1885 Käre vän! I mitt förra bref hann jag icke beskriva för dig den förnämsta delen af nya Oxelösund: ”Villastaden” Och som du naturligtvis mest intresserar dig för denna del såväl till följd af din i allmänhet stora beundran för allt fint och förnämt (försök ej att förneka denna din svaghet!) som ock af det skäl, att du ju sjelf hyser planer på att här uppföra en villa, så anser jag det vara min skyldighet att söka gifva dig en skildring äfven af det vester om jernvägen liggande Oxelösunds samhälle. Men om jag lyckades endast högst medelmåttigt (för att icke säga skäligen underhaltigt, såsom jag tycker sjelf) skildra den anspråkslösare delen af detta hastigt tillväxande samhälle, huru skall jag då kunna gå i land med den ofantligt svårare uppgiften att giva en bild af detta Oxelösunds ”Westminster”. (Du erinrar dig väl från Palmblads geografi, som vi trumfade i oss under våra pojkår, att Westminster är = de högförnämas stadsdel i London).
Detta värf skulle naturligtvis bättre fyllas af någon medlem ur denna verld, då deremot jag, både genom min bostad, mina vanor och min anspråkslöshet är hänvisad till den icke förnäma delen af Oxelösund, den öster om jernvägen belägna, hvilken icke har att påvisa någon enda villa. För att du då icke må tro, att denna sistnämnda ”stadsdel” (jag anticiperar här lite i förhoppning att Oxelösund snart blir en stad) hyser endast tarfligt folk, vill jag nämna, att både börds- och börsaristokratien, den högre militären och embetsmannakåren haft och har representanter här äfven öster om jernvägen. Men nu torde det vara på tid att verkligen taga i tu med ”villastaden”. Villastaden ligger på en långsträckt bergshöjd, som går i riktning från nordvest till sydost och sänker sig ned mot havet. Här fanns för några få år sedan endast mossar och småväxt barrskog, blott här och der några större granar och tallar samt inåt landet en del löfträd. Mångenstädes lyste graniten ohöljd fram. –Klippor och höjder, skog och mossa finnas der ännu, men det oaktadt är bergshöjden så förändrad, att den som ej varit här sedan jernvägen började byggas, skulle tro sig vara utsatt för en synvilla, så många villor synas nu på höjden. Och ej nog med att många hus här blifvit byggda, äfven marken har fått ett helt annat utseende på den åt hafvet belägna delen af åsen. Villornas egare hafva planterat träd af många slag, anordnat gräsmattor buskager, blomsteranläggningar, ja trädgårdar. Genom bergsprängning, afschaktning och jordpåfyllning har markens utseende mångenstädes totalt omgestaltats, nakna klipphällar hafva täckts med jord, kärr hafva fylts och torrlagts. Som fyllnadsämnen till alla dessa förbättringar ej funnits här, ha tusentals lass jord och sand forslats hit från andra trakter. Genom mycket arbete och helt säkert med ganska stora kostnader för villornas egare har platsen nu blifvit förvandlad till en sund och behaglig vistelseort för många som här med ”Glunten” kunna sjunga: ”Hvad det är skönt ändå här i naturens rike, långt bort från stadens å, långt från dess gator grå!” Då jag nu går att omtala de särskilda villorna (att beskrifva dem kan jag ej åtaga mig, ty det blefve allt för mycket arbete i sommarvärmen och skulle taga allt för många postpappersark i anspråk), vill jag börja från hafssidan. Längst framskjuten ligger en villa, hvars grundstomme en gång i tiden kallades
Albano och låg i jernvägsparken vid Nyköping, der den var bestämd att utgöra ett trefligt tillhåll för törstande och hungrande individer i nämda stapelstad. Nu har Albano, som det fortfarande kallas, blifvit tillbygdt och förbättradt samt ter sig ganska pittoreskt. Det eges af baningeniören O. Larsson och bebos af kammarherren A. Sparre med familj. Öster om och nästan i jemnbredd med Albano ligger, i skuggan af ett par vackra ekar, en till det yttre vacker och, enligt hvad jag hört sägas, väl inredd villa, som eges och bebos af grosshandlaren Gustaf Johansson i Nyköping. Till denna villa höra rätt stora gräsplaner och en genom fyllning bildad präktig krocketplan. Ofvan härom ligger en större villa, som åt sjösidan ter sig synnerligen vackert med sina båda verandor, af hvilka den öfre i år tillbygts af nuvarande egaren, grosshandlaren E. A. Kjellgren i Nyköping, som med sin familj bebor villan. Från denna veranda är, föreställer jag mig, en charmant utsikt öfver hafvet. Sydost härifrån ligger tämligen kalt på klippan en villa, som tillhör byggmästaren Kajerdt i Eskilstuna och nu bebos af grosshandlaren Flodin från Örebro och hans måg doktor Boman jemte deras familjer. För denna villa, hvars närmaste omgifningar ej varit föremål för samma försköningsverksamhet som de flesta andra villor här, finnes en ersättning i en dertill hörande vacker dalgång, der trefliga sittplatser förekomma. Den mest framskjutna platsen åt vestra sidan på åsen intager en med smakfulla anläggningar omgifven och för öfrigt särdeles behagliga villa, som eges och bebos af häradshövding Fr. Aminoff i Nyköping. Denna villa är mer än de andra inbäddad bland träden samt ter sig mera idylliskt och täckt. Från denna villa ser man ej blott hafvet, utan äfven den vackra dalgången vester om den ås, hvarpå villorna ligga. Härifrån kommer man till en villa, gemenligen kallad ”tornvillan”, emedan å densamma finnes ett mindre, åt sidorna öppet torn, hvarifrån man lärer hafva en den härligaste utsikt öfver såväl Oxelösunds station och nästan hela det bebyggda området här som och långt utåt hafvet. Här är ej så mycket gjordt i försköningsväg och själfva huset ser ej riktigt vårdadt ut, hvilket väl beror på, att dess egare, jägmästaren Egerström, ej vistats der. Under denna sommar förhyres villan af Länstidningens redaktör, doktor K. G. Gustafsson, som bor här med sin familj. Hans helsotillstånd har nämligen på de senare åren varit, som jag hört, till följd af öfveransträngning, ganska klent och under sistlidna vår så oroande, att han af läkare blifvit tillrådd att alldeles afhålla sig från arbete under sommaren, hvilken han tillbringar här för att i lugn och ro söka återvinna helsan. Öster om sistnämda villor ligger en, som eges och bebos af handlanden Carl G. Hellström i Nyköping och hans familj. Kring denna villa ser man rätt stora och vackra gräsmattor samt blomster- och trädanläggningar. Härifrån torde väl knappast någon utsigt öfver hafvet finnas, men villans behagliga läge och dess vackra omgifningar lemna ersättning härför. Denna villa, som jag helst skulle vilja ega, om hon vore till salu och jag hade något att köpa för, är den af bryggaren G. A. Lindeberg, efter ritning af hans son Hugo uppförda villan, som ligger midt för stationshuset. Som denna villa är helt ny, har platsen deromkring ej ännu hunnit fullt ordnas, men otroligt mycket har dock redan gjorts här i fråga om planering och plantering, och att döma af den klokhet och smak, hvarpå man i de redan utförda arbetena här ser prof, kan man sluta till att villan, i och för sig prydlig, vacker och stilig, blir förtjusande, då omgifningarna blifvit till fullo ordnade. Vester om denna villa ligga de två, som uppbygts af grosshandlaren Thomée. Den större af dem, hvilken nu eges af bankbokhållaren C. Th. Hallgren i Nyköping, är en ståtlig reveterad byggnad med ett tornrum, från hvilket utsigten helt säkert är mycket
vacker. I denna villa bor nu apotekaren Elmström med familj. Rummen i öfre våningen ha varit och äro upptagna af mera tillfälliga gäster. Strax invid och ofvanom denna villa ligger på berget den s. k. ”norska stugan” hvars nedre våning bebos af enkefru Ringvald och hennes båda döttrar. I öfre våningen bor apotekaren Engelbrecht med familj. Denna villa eges af ingeniören Wettermark i Nyköping. Norr om Lindebergs tomt har doktor Ahlberger i år låtit uppföra en villa, som dock ännu står obebodd till följd af hans vistelse i Stockholm. Äfven här ha planeringar och anläggningar verkstälts, så att man redan nu här ser vackra gräsmattor och blomsterrabatter. En ordentlig körväg finnes till denna villas område. Sedan jag nu omnämt alla å denna skogsås liggande villor och då mitt papper är slut, får jag till nästa bref uppskjuta fortsättningen af min Oxelösundsbeskrifning, för så vidt du nämligen ej redan tröttnat på mitt skrifveri. Skulle du vilja se på festligheterna härstädes om söndag – kappsegling, kapprodd och folkfest – så är du hjärtligt välkommen till vännen Mårten
Avskrift från Södermanlands läns tidning Bref från Oxelösund. Den 18 Augusti 1885 Käre vän! När jag först satte mig ned för att skrifva till dig från och om Oxelösund, hade jag tänkt att beskrifningen deröfver skulle lätt låta sig sammanfattas i ett enda bref, men ämnet befans vara rikhaltigare än jag föreställt mig, och icke ens i två bref hann jag omtala allt hvad jag ville och borde säga dig. Det var min mening att låta det tredje brefvet följa omedelbart efter det andra, men mellankommande förhinder – till en del visserligen de obotfärdigas – hafva ända hittills fördröjt utförandet af denna min afsigt. Som nu endast en kort tid återstår för mig att vistas härute och då det vore orättvist att icke omnämna den vestligaste delen af detta samhälle, har jag i dag vaknat med den allvarliga föresatsen att öfvervinna min lätja och söka svarfva ihop ett bref, det må nu gå hur det vill. Så vidt jag ej missminner mig, omtalade jag i mitt förra bref, att vester om ”villastaden” ligger en vacker dalgång, skådeplatsen för de folkfester, som under senare åren här anordnats och hvilka kommit så i ropet, att folk i tusental från olika delar af länet och äfven från grannprovinserna samlats hit för att deltaga i dem. På andra sidan och något söder om denna dalgång eger grosshandlaren Blom i Norrköping (firma P. Jansson & C: i) ett område, hvarå han låtit uppföra handelslokal, bageri m.m. Här kan Oxelösunds såväl fasta som nomadiska befolkning få en del af sina lekamliga behof tillfredsstälda, ty i handelsboden, som prunkar med den ståtliga titeln ”skepps- och diversehandel” och hvaröfver svajar en stor flagga med samma inskrift, finnes verkligen ”diverse”, och omsättningen synes vara ganska liflig, i synnerhet vid vissa tillfällen, det vet jag af egen erfarenhet, emedan jag, på grund af tidigare kunders företrädesrätt att ”bli expedierade”, fått vänta stundom en halftimme på min brödranson, som jag sjelf ofta nödgas afhemta, då mitt ”städ” (som tillika tjänstgör som hushållerska),af sina pligter på andra håll hindras att på aftonen verkställa de nödiga inköpen för min frukost.
Jag är nämligen, som du vet, en praktisk karl, och derför äter jag frukost och qvällsvard hemma, men intager mina middagar hos fröken Ros på hotellet, der man äter ganska bra och till hyggligt pris, om och en i det välordnade hemmets komfort och snygghet van person ej alltid finner sig fullt belåten här. Norr om handelsboden ligger ”paviljongen”, en mindre byggnad med stor öppen veranda, äfven denna uppbyggd af och tillhörande herr Blom. Här serveras förfriskningar, såsom vin, kolsyrade vatten, tårtor m.fl. välsmakande anrättningar. På hr Bloms område ha i år uppförts några Katrineholmsvillor, hvilka äro af mycket lätt beskaffenhet och känsliga för temperaturvexlingar, men de se ganska trefliga ut. I två af dessa bor hr Blom med familj och de andra disponeras af kronofogden Grönlund med familj från östergötland. På vestra sidan om badhusparken vid den vik, i hvilken, såsom jag förut nämt, badhusen ligga, eger jernvägen ett stycke mark, äfven afsedd till byggnadstomter. Här hafva också två villor uppbygts, en nära näset, som förbinder Stjernholmslandet med Femöreön. Denna villa, uppförd i något slags rococcostil, eges och bebos af Nyköpings förnämsta jernkramhandlare Victor Jacobsson (firma Aug. Bäcklin & C:i). Sjelfva hufvudstommen till denna byggnad är flera år gammal, men för ett par år sedan gjordes en tillbyggnad och förändring, hvarigenom villan blef beqvämare och rymligare samt kanske prydligare. Här finnas blomster- och trädgårdsanläggningar, hvilka tyckas trifvas väl. Öster om denna tomt ligger en ännu oupptagen plats, som lämpar sig väl till villaanläggning. Den andra af de här befintliga villorna eges och bebos af lektor V. Rogstadius. Från denna villa, som är särdeles solidt uppförd och väl inredd med två glasinklädda verandor, har man en vacker utsigt till det midt emot liggande Femörelandet och ut åt hafvet. Här ha betydande sprängnings- och fyllnadsarbeten utförts samt anläggningar gjorts, men som villan endast är ett par år gammal, ha dessa anläggningar ej ännu nått någon större utveckling; marken lärer här hafva varit synnerligen svår och arbetsdryg. De här belägna villorna hafva den fördelen framför ”villastaden”, att de ligga mera för sig själfva och hafva närmare till badhusen, men de äro deremot mera aflägsna från stationen och hafva icke så vidsträckt utsigt öfver hafvet. Det beror på hvars och ens tycke och smak, hvilketdera han föredrager. Emellertid tror jag att de här boende ej vilja byta med någon i villastaden. Alla dessa på jernvägens mark uppförda byggnaderna, de må nu vara aldrig så solida och fast uppförda, äro icke fastigheter, utan betraktas såsom lösören, enär marken endast disponeras af byggnadernas egare på viss tid, 50 år i allmänhet. Jernvägsstyrelsen vill nämligen icke sälja marken, utan blott utarrendera den på lång tid. Den som vill bygga här måste derför ega tillgång på kapital, ty inteckning lärer väl svårligen kunna fås i dessa byggnader. Annat är förhållandet med en ofvanför lektor Rogstadii tomt belägen villa, som i år uppförts af grosshandlaren Axel Ljunquist. Denna villa, belägen i skogen och med präktig utsigt öfver hafvet, ligger på egen mark och grund, som af grefve dÓtrante på Stjernholm försålts till hr Ljungquist. På Ekudden å Femöreön har landssekreteraren Nordeman för flera år sedan uppfört en villa, som ligger mycket behagligt och från hvilken man har utsigt både åt jernvägshamnen och öppna hafvet. För familjer, som hafva hushåll härute, är det lite besvärligt att fylla lifsbehofven. Visserligen får man, som sagt, köpa åtskilligt i den vägen i handelsboden, en slagtare lär finnas härstädes (ehuru jag ej sett honom, har jag smakat hans kött), trädgårdsmästare från Stjernholm och Arnö komma hit ibland med grönsaker m.m.,
men man nödgas dock skaffa en stor del lifsmedel från Nyköping. Derför ser man också, synnerligast onsdagar och lördagar, jernvägsvagnarna fulla med korgar och andra mathemtare, och familjefäderna få ofta knoga med flaskor, korgar o.d. Skräddare och skomakare finnas här, och den senare måtte hafva mycket att göra, om han får hand om alla skodon, som här uppslitas, ty, såsom jag förut nämt, äro vägarna här synnerligen skonötande. Äfven modehandel finnes här i sommar. I allmänhet får man betala rätt bra för allting härute, i synnerhet det som egentligen hör till lifvets nödtorft. Folket häromkring måtte tro att de här kunna begära hvad som helst för sina varor. Så t.ex. har här begärts 1 krona kannan för hallon, under det de såldes i Nyköping för 50 öre, och en gumma skämdes ej att begära 60 öre kannan för blåbär, då man i staden köpte sådana för 20 öre. Höns och sjöfågel har här varit ganska god tillgång på, och de hafva sålts för jemförelsevis godt pris. Fisk synes det deremot, eget nog, vara ondt om. Att segelsporten här mycket öfvas vet du förut. I allmänhet han sägas, att seglare här icke äro öfverdådiga, men några olyckor hafva dock under sommaren här inträffat. Först seglade Länstidningens redaktör upp på den der stenkistan, der i fjor ett par personer omkommo. Han klef dock helt lugnt jemte sin son upp på sagda kista och inväntade här hjelp, som genast ankom. Kort derefter rodde en ung student omkull med en paddelbåt, likaledes utan att någon vidare skada inträffade. En tid derefter seglade ett par unge herrar omkull mellan Bjurshalsen och Femöreön, och som den ene ej kunde simma, hade detta kunnat aflöpa ganska illa. Nu kom emellertid snart hjelp, och skadan inskränkte sig till förlusten af en bössa, en kikare och några mindre dyrbara effekter. I fredags seglade två herrar och en dam ut med en större båt, hvars rorkult dock var skadad. Vid en vändning gick rorkulten alldeles sönder, och som det blåste hårdt, var faran ganska stor. Båten drefs mot ”Jungskär”, der de seglande lyckades komma upp på klippan, hvarifrån de genomblötta afhemtades af tillskyndande båtar. Deras egen båt, som af stormen slogs mot stranden, fördes af ett par sjömän ut ett stycke från klippan och sänktes. Den togs upp i måndags och fördes i land, men är så skadad, att den väl svårligen kan lagas. Under förhoppning att inga vidare sjöolyckor måtte här inträffa eller att alla måtte aflöpa så lyckligt som dessa, slutar jag nu mitt bref. Mårten
Badhotellet Oxelösund upptäcktes som rekreationsställe av borgarna i Nyköping via ångbåtar, landsvägen och järnvägen. Även poetiska skildringar i Nyköpingsposten och andra blad om hav, kust och friska vindar, bidrog till denna upptäckt.
Genom det stora anlagda Badhotellet med dess societetssalong och annexbyggnader kom förutom Nyköpingsborna även ytterligare en ström av främlingar till Oxelösund under sommartiden. Hotellet byggdes under år 1885 och var utrustat med fullständiga utskänkningsrättigheter. Det fördes ett glatt och kanske ibland ett alltför uppsluppet leverne på hotellet och i badhusparken, som också användes för servering under denna punschens gyllene tidsålder. Man anordnade baler och konserter, soaréer, lustresor med kappsegling och kapprodd samt folkfester med musik och dragkamp mm.(Se Tidningsannonser sid.14-16) Som service åt sommargästerna byggde järnvägsbolaget på en liten holme i Badhusviken år 1886 ett varmbadhus. . I varmbadhuset så fanns det förutom tång- och gyttjebad för hälsan, även medikamentösa bad där den badande själv fick bekosta den medicin som erfordrades. Det fanns också tillgång till läkare för dem som blivit ordinerade att ligga vid ”badort” av hälsoskäl. (Se broschyr sid. 13)
Kallbadhuset byggde man först år 1896. Det var byggt av pärlspont i både ytter och innerväggar, och taket var av svart målad plåt. Byggnaden var 21,8meter lång, 21,6meter bred och 7,5meter hög.
Det fanns två djupa bassänger och två grunda, en av var för damer och en av var för herrar.
Den djupa herrbassängen var 11,55 meter lång och 8,55 meter bred, och för damer 11,55 meter lång och 6,15 meter bred. Den grunda herrbassängen var 8,55 meter lång och 5,4 meter bred, och för damer 6,15 meter lång och 5,4 meter bred. Där fanns femton badhytter för herrar och sjutton för damer.
Badhuset inrymde även en kontorsbyggnad med klocktorn och fyra torn, ett i varje hörn på byggnaden. I kontorsbyggnaden hade man biljettförsäljning och avsedda platser för linne och tvål. I tornen fanns det ingen inredning utan innehöll endast trappor. De två torn som låg längst ut i havet försågs senare med trampoliner och användes som hopptorn.
Man använde även tornen när man mastade på båtar. Det sista hopptornet revs under den senare delen av 1950-talet.
Att ligga vid brunn som man sa på den tiden eller vid badorter var ju en livsbetingelse som endast var förunnat de ekonomiskt bäst lottade
Det var banmästare Adolf Murray som tog initiativet till badhotellets uppbyggnad, vilket bestod av en huvudbyggnad och två annexbyggnader innehållande 43 stycken gästrum, en välordnad restaurang, societetslokal och rymliga verandor. Man annonserade i lokaltidningen vid säsongsöppnandet av badhotellet, med turlistor för de ankommande och avgående tåg- och ångbåtarna, gästlistor samt olika evenemang som anordnades på orten.
Snart fick huvudstaden de förnöjelser kunde Enligt det både baroner,
societeten i upp ögonen för som detta erbjuda. gästboken kom grevar och
generaldirektörer och vanliga direktörer, grosshandlare, professorer, löjtnanter, änkenåder och ungmör, samt unga män och unga kvinnor.
Gästlista från år 1898
I annonser i lokaltidningen stod det att läsa….
SN den 19/6 år 1899 Badgästlivet i Oxelösund befinner sig i sin linda, hvilket är helt naturligt då man betänker den kalla väderlek, som varit rådande. Det har till och med gått så långt att några till Oxelösund tidigare anlända badgäster sett sig nödsakade att flytta in till Nyköping uti afvaktan på bättre tider i afseende på väderleken. Dessa kunna ju nu sägas ha kommit, och man får väl hoppas att de skola fortfara, då det helt säkert inom kort skall blifva lif och rörelse vid den trefna rekreationsortens.
Anmälda badgäster t. o. m. i lördags äro följande: Kapten och fru Silfverstolpe, Strömsholm, enkefru Wagner, Stockholm, fru A. Wedelis, Eskilstuna, Hr Maurz Meijer, Stockholm, majorskan M. Högfeldt, Stockholm, fröken Beata Högfeldt, Stockholm, köpman Nils Pettersson, Stockholm, fru Hulda Pettersson, Stockholm, köpman N. Ekman, Falköping, fröken Ebba Rålamb, Granhammar, fröken Ellen Colleen, Marieholm, Klefshatt, köpman Wilhelm Stenberg, Norrköping, fil. d:r K. G. Landgren, Nyköping, fru Elin Landgren, Nyköping, Fru Ketty Westerberg, Sköfde, fröken Märta Westerberg, Sköfde, fröken Sigrid Westerberg, Sköfde, Gösta Westerberg, Sköfde, fru E. Habnel, Stockholm.
SN 6/7 år 1899 Anmälda badgäster i Oxelösund från 28juni- 4 juli Herr E. Lilifsström, Stockholm, fr. Emma Lilifsström, Stockholm, kommunister C. E. Norelius, Svärta, ingeniör, Th. Norelius, Stockholm, fröken Emma Nilsson, Östergötland, stud. P. Richards, Stockholm, fröken Maria Kullberg, Nyköping, fröken Karin Kullberg, Nyköping, fröken Herta Ringvald, Nyköping, fröken Olga Ringvald, Nyköping, rådman E. A. Kjellgren med familj, Nyköping, kassör G. Norin med familj, Nyköping, fröken A. Schult, Mölnbo, köpman S. Nyholm med familj, Nyköping, herr G. A. Kvarnström, Eskilstuna, roteman E. Lind med familj, Stockholm, aktuarien L. Engelhart, Stockholm, fröken Hildegard Kindberg, Norrköping, konstnär E. Rosenberg, Stockholm. Badgäster ankomma oafbrutet och rum stå nu ej att erhålla hvarken å hotellen eller privat.
Det första järnvägshotellet byggdes på 1890-talet. När det nya järnvägshotellet blev färdigt år 1905 så ändrades nedre våningen i gamla hotellet till postexpedition, vilken senare fanns kvar till senare hälften av 1950-talet, då flyttning skedde till Sjöfartshotellets fastighet. Att Badhotellet inte serverade anläggare och annat enkelt folk var en självklarhet, men på Turist och Järnvägs hotellet, (senare kallat Hotell Kusten) som var utrustat med fullständiga rättigheter, var man inte fullt så nogräknad.
Hotellet öppnades år 1905 av Järnvägsbolaget och stängdes år 1934 på grund av bristande lönsamhet och trassel med utskänkningsrättigheterna. År 1937 öppnades det dock igen fast då i en något förminskad struktur, där endast vissa delar av byggnaden användes, resten utnyttjades som järnvägsstation.
Matsedel ur Turist- och Järnvägshotellets meny från omkring år 1910.
Kvitton på två middagar vid Turist och Järnvägshotellet från 8/10 1917
Den dag i augusti 1914 när första världskriget bröt ut var badhotellet fullbelagt till bristningsgränsen och det fanns inte ett rum att uppbringa ute i samhället. Endast några dagar senare hade de flesta sommargästerna redan gett sig i väg av rädsla för att fientliga krigsskepp plötsligt skulle uppenbara sig ute i viken. Det blev en dyster höst. Men när det så äntligen blev vår och sommar igen, så kom sommargästerna mycket tveksamt tillbaka. Det blev aldrig mer någon riktig badgästsommar. Snart tog dock det ljuva livet i Oxelösund slut. Några bidragande orsaker till detta var bland annat att hamnen blev ett allt mer störande inslag i idyllen, samt att Badhotellet inte tycks ha varit en särskilt god affär trots alla anordningar. Oxelösunds- Flens- Västmanlands Järnvägs- Änke- och Pupillkassa, som ägde hotellet arrenderade ut det till diverse intressenter som inte klarade ekonomin, varför man tröttnade och ville göra om hela komplexet till arbetarbostäder. Detta skred man dock aldrig till verket med. Sommarstugeägarna ville uppenbarligen inte ha proletariatet inpå knutarna, så därför bildade man ett konsortium för att förebygga en sådan eventualitet. Detta bolag gick dock inte heller med vinst. Efter sekelskiftet utgjorde de frälsta och nykteristerna majoriteten bland de kommunala beslutsfattarna. En av anledningarna till att bolaget inte gick bra var att dessa beslutsfattare drog in utskänkningsrättigheterna. De förnäma gästerna började även att klaga på det alltmer tilltagande bullret från hamnen. Efter en tynande tillvaro upphörde sedan verksamheten i slutet av 1910-talet.
I några annonser i SN har vi fått veta …..
SN den 24/4 år 1917
Till salu Tvenne Hotellbyggnader annex till badhotellet i Oxelösund, komma att försäljas för omedelbart bortförande. Byggnaderna, som äro uppförd av trä, innehålla det ena 16, det andra 23 rum och kunna få beses efter anmälan hos Hamnstyrman Nyberg i Oxelösund. Anbud å ifrågavarande byggnader, vart för sig eller båda tillsammans, mottagas till den 10 inst. Maj, av OxelösundFlen- Västmanlands järnväg, Eskilstuna, varest även närmare upplysningar kunna erhållas. Blivande köpare bör vara beredd att före husens rivande erlägga likvid.
Till de intresserade sändes även ut en skriftlig byggnadsbeskrivning av de salubjudna hotellbyggnaderna.
BESKRIVNING Å de båda bostadshusen annex N:o.1 och 2 till Oxelösunds badrestaurang, som äro afsedda att försäljas för bortforsling.
Byggnaderna äro belägna i Oxelösund invid badrestaurangen c:a 700 meter från stationen och hafva använts som bostäder för resande badgäster. Annex N:o. 1, uppfört år 1891 i två våningar, är 17,8 meter långt och 10,8 meter brett. Ytter väggarnas totala höjd är 8,2 meter. Rumshöjden är 3,5 meter i bottenvåningen och 3,0 meter i öfre våningen. Huset innehåller i nedre våningen 6 rum, korridor och veranda samt i den öfre 11 rum, korridor och balkong , tvenne eldstadsmurar, 33 fönster och 22 dörrar.
Byggnadens båda ytter- och innerväggar äro af 6”timmer, golvbjälkarna af 5”x 9” plank, takstolar af 5”x 6” med yttertak af 1” brädor och papp, innertak i alla korridorer äro af 1” pärlbräder. Annex N:o.2, uppfört år 1896 äfenledes i två våningar, 17,8 meter långt och 10,7 meter brett. Ytterväggarnas totala höjd är 8,2 meter. Rumshöjden är 3,4 meter i bottenvåningen och 3,3 meter i öfre våningen. Båda våningarna innehålla vardera 12 rum, korridorer och två verandor. I huset finnas två eldstadsmurar, 30 stycken fönster och 30 stycken dörrar. Alla ytterväggar och en del innerväggar äro af 6” timmer, öfriga innerväggar af
3” plank, golvbjälkar af 3”x 9” plank, tak af papp och 1” bräder på 6”x 6” sparrar, innertak i alla korridorer äro af 1” pärlbräder.
Båda byggnaderna äro utvändigt beklädda med 1” spåntade bräder, kraftiga takoch mittelbandslister, dörr- och fönsterfoder samt hörnpilastrar. Alla rum äro tapetserade på papp. Golfven i första och andra våningen äro af 1½” golvplank samt å vinden af 1” bräder. Eskilstuna den 23 april 1917
Flera anbud inkom från olika intressenter. Det anbud som godtogs skrevs det om i SN några veckor senare. SN 14/5 år 1917
Badhotellbyggnaderna i Oxelösund ha av Oxelösund- Flen- Västmanlands järnvägs AB sålts till spannmålsfirman Vidén och Johansson, Tystberga. I mitten av Maj samma år stod det även att läsa i SN om den auktion som hölls på inventarierna från badhotellet. SN 16/5 år 1917
AUKTION. Genom offentlig auktion, som förrättas av undertecknad å Badhotellet i Oxelösund Fredagen den 18 Maj och om så erfordras, Lördagen den 19 Maj 1917 med början kl, 11 f, m, kommer att för O. F. W. J:s pensionskassas räkning försäljas diverse bättre möbler och andra inventarier till ett 60-tal gästrum, däribland: ett flertal järnsängar med utmärkta resårmadrasser, lavoarer, toalettbyråar, andra byråar och speglar, stoppade soffor, chäslonger, korgoch andra stolar, skriv-, fönster- och nattduksbord, rullgardiner, gardiner, mattor, 2st elektriska ljuskronor, 2st kaminer (Nävekvarn) m. m.
Även försäljas 8st badkar och diverse badlinne.
Kända vederhäftiga köpare erhålla 2 månaders betalningsanstånd. Äganderätten till inropad vara övergår ej på köparen, förrän full likvid därför erlagts.
OBS! Lämplit tillfälle till inköp för hotell- och pensionatsinnehavare.
Oxelösund den 12 Maj 1917 Aug. Linder. v. länsman Byggnaderna revs sedan i början av 1920-talet. Förutom planteringarna i badhusparken så var det endast det ganska så skröpliga kallbadhuset som stod kvar fram till år 1946. Därmed var en epok till enda. En epok som var fylld av olika evenemang för att roa och underhålla de ståndsmässiga sommargästerna. Det påbörjade världskriget och den växande hamnen med det allt mer tilltagande bullret var också bidragande orsaker till att sommargästerna minskade drastiskt. En ny epok hade däremot vuxit sig allt starkare i Oxelösund med järnvägens utbyggnad, hamnens växande och järnverkets uppbyggnad. Detta skapade nya arbetstillfällen som ledde till nyinflyttningar och att staden växte sig allt större med åren.
Källförteckning Boken om Oxelösund Erik Nyhlén år 1977 Nikolai socken Ivar Schnell år 1944 Tidningsartiklar
Oxelösundstidningen februari år 1961 SN (Södermanlands Nyheter) år 1885-1919 SLT (Södermanlands Läns Tidning) år 1885-1919 Broschyr från Badhotellet Oxelösundsarkivet
Sammanställningen är gjord av Agneta Kämpe, Oseum Oxelösund i Februari 2003