Idrottslivet_i_Oxeloesund_sedan_seklets_boerjan by Oxelösunds bibliotek

Idrottsliv 1

Idrottslivet i Oxelösund sedan seklets början. Idrotten har inte alltid varit lika populär som den är idag år 2003. Förr ansåg många att bollspel och springande på diverse löparbanor bara tröttade ut kroppen och inte var till någon större nytta. Både inom religiösa och ideella organisationer såg man på idrotten med viss misstänksamhet, delvis därför att man ansåg att idrottsmännen strävade mer efter en sund kropp än en sund själ. Inom nykterhetsrörelsen erkände man, dock med viss tvekan, att idrotten kunde bidra till ett nyktert levnadssätt men man ansåg att den tog för mycket tid från organisationsarbetet för att man riktigt skulle gilla den. Även inom arbetarrörelsen hade man sin filosofi. Där betraktade många idrotten som ett led i arbetsgivarnas strävan efter att leda bort arbetarungdomens intresse från fackföreningsrörelsen och socialismen. En del arbetsgivare, framför allt bönder påstod att idrottsmännen arbetade sämre på grund av att idrottandet tog all deras kraft och energi i anspråk.

Den första idrottsföreningen När den första idrottsföreningen bildades i Oxelösund och vilket namn den egentligen hade är lite oklart. Det första kända protokollet är dock från den 18 mars år 1905 och är från det möte då idrottsföreningen Thor bildades. Man beslöt på detta möte att tränande och tävlande idrottsmän tillhörande Thor skulle vara klädda i vit skjorta, ljusblå byxor, korta strumpor och en så kallad sportmössa. Det bestämdes att årsavgiften skulle vara 60 kronor och att den skulle betalas med 15 kronor per kvartal. Efter bara något år lär denna idrottsförening ha bytt namn till IF Kamraterna, som enligt uppgift fortsatte i Thors fotspår med fotboll, terränglöpning och allmän idrott som huvudsakliga tävlingsgrenar. Den första tävlingen anordnades våren 1905 då samtliga föreningar i Nyköping bjöds in till terränglöpning. Det var nitton deltagare anmälda, varav 7 st. från Oxelösund och 12 st. från Nyköping som startade. Banan var på 6 km och bestod mest av bergsterräng. Start och målgång var förlagda till tennisbanan nedanför konsul Thams villa. Södermanlands Nyheter skrev att ”Någon löpning kunde det inte bli frågan om, utan det blev mera en klättring upp och nedför, ibland nästan tvärbranta berg”. Enligt samma källa var Oxelösundspojkarna riktigt i sitt esse i dessa berg och tog hem de första priserna. De tre förstapristagarna var Oxelösundspojkarna Bror Carlén, Gusten Carlén och Arvid Karlsson.

Dalgångens idrottsplan Den första kända idrottsföreningen i Oxelösund hade namnet Idrottsföreningen Thor, som troligen existerade mellan åren 1905-1907. Därefter bildades IF Kamraterna som var verksam mellan åren 1907 – 1925. År 1922 bildades Oxelösunds Sportklubb (OSK), och i juli 1950 bildades IFK Oxelösund som senare slogs samman med OSK år 1984. Den nybildade klubben fick då namnet Oxelösunds Idrottsklubb (OIK). På IF Thors tid var det mest löpning och fotboll som gällde. Det var först på IFK: s dagar som bandyn upptogs på programmet. Till en början hölls tävlingarna på Femöresundsslätten, men senare överlät TGOJ fotbollsplanen vid Dalgången åt IFK. På den tiden var det endast ett tjugotal aktiva, idrottsintresset var inte så stort. I en intervju med Gusten Carlén så minns han att man anordnade en del stora tävlingar 1909. Man ordnade i samarbete med skyttegillet en basar vid idrottsplatsen i samband med idrottstävlingar. Så gott som hela den dåvarande kustflottan var på besök i Oxelösund och flera av flottans män var med och tävlade. Gusten Carlén själv var med i 400, 1 500, 10 000 meter, höjd- och stavhopp. Det var flera idrottsmän som representerade klubben i olika nationella tävlingar. Några av dessa var Arvid och Arthur Karlsson, Gustav Pettersson, Lindmark, Bröderna Carlén samt på senare tid Olle André m fl.

Idrottsbröderna Bror och Gusten Carlén med prissamlingen. Bror föddes den 1 oktober 1888 och dog i september 1973. Gusten föddes den 29 december 1890 och dog den 8 januari 1975. Gusten var uttagen att representera Sverige i de Olympiska spelen i Stockholm 1912. Han fick dock en glasskärva i foten och kunde inte göra sitt allra bästa på tävlingarna.

Den yngre brodern Carlén, Algot med sin prissamling. Algot föddes 1901. Fotot är troligen från 1935.

Sommarfest på Dalgångens idrottsplats omkring 1910-20. Festen är troligtvis anordnad av IFK.

IFK: s fotbollslag år 1910. Fotbollsplanen var belägen i Dalgången just där motorvägen går fram under gångbron vid Bergvägen - Dalgången. Stående från vänster: Bror Carlén, Einar Sjöqvist, Sven Sundström, H. Dunkey,

Artur Karlsson, Axel Olsson, Gusten Carlén, Zacke Helander, Arvid Karlsson, Ernst Lööf, ordförande Oscar Helander. Sittande: Fridolf Licke.

I förgrunden ses Dalgångens fotbollsplan. Husen ligger vid Hamnvägen som senare blev Björntorpsvägen. Huset längst till vänster byggdes 1924 och hette då Anneberg, men kallades senare för Gula Villan när föreningen Arbetskraft hyrde den. Det vita huset i mitten av bilden byggdes 1923 och hette Erikslund. År 1971 revs huset för att ge plats åt cykelbron som går över motorvägen. Huset längst till höger byggdes 1927 och kallades för Villa Wicksten. Numera hyrs huset av Länkarna (2003).

Fotbollsmatch mot Vagnhärad år 1935 på idrottsplanen där motorvägen nu går fram under gångbron vid Bergvägen - Dalgången.

Flygblad infรถr Malmvallens รถppnande

Malmvallen, frĂĽn bĂśrjan till slut 9

År 1943 stod idrottsplatsen Malmvallen färdig och invigdes under högtidliga former den 4 juli. Kostnaderna för anläggningen uppgick till omkring 80 000 kr och finansierades av kommunen, järnvägsbolaget och med anslag av s.k. tipsmedel. Man löste namnfrågan genom en pristävling, och efter mycket om och men enades juryn om att kalla den för Malmvallen

Invigningen Defilering med idrottsdeltagare. Fanbärare är Arne ”Målarn” Andersson, känd bandyspelare och friidrottsutövare.

Gymnastikgruppen som visade upp sina färdigheter kom från Eskilstuna.

Under den senare delen av 1944 sysselsattes 25 man som var arbetslösa med att iordningställa Malmvallen för lek och träning, troligtvis B- planen.

Malmvallen betydde oerhört mycket för Oxelösunds och OSK: s idrottsliv; speciellt för den fria idrotten. Man fick någonstans där man under likvärdiga förhållanden kunde ta upp kampen med distriktets bättre lottade idrottsutövare, ett centrum för idrotten i samhället - en symbol för idrotten att samlas omkring. Idrottsplatsen låg verkligen vackert placerad i Svartuddsskogen, väl skyddad för de besvärliga Oxelösundsvindarna bakom bergknallarna och i skogen. Den kunde med sin tidigt snöfria sandplan, sin fina gräsplan och sina alltid välskötta löparbanor erbjuda de bästa förutsättningarna i de flesta idrotter. För publiken fanns bra, naturliga läktare.

År 1943-44 Under denna vinter använde man Malmvalens gräsplan för bandyspel, och i premiärmatchen mot Södertälje SK segrade man med 10-3.

År 1945-46 Denna vinter togs Malmvallens sandplan i bruk för bandyspel. Första matchen spelade OSK mot Djurgården på nyårsdagen. Kylan infann sig i sista stund och bandysektionen fick tillbringa nyårsnatten på idrottsplatsen för att klara matchen. Efter en intressant och fartfylld match slutade den oavgjort med 3-3.

Sista bandymatchen som spelades på Malmvallen. Man flyttade sedan bandyverksamheten till Femöreplan.

År 1957 drabbades Oxelösunds idrott hårt genom att Malmvallen försvann vid järnverkets expansion. Det fick bli provisoriska lösningar som idrottsplatser i grannorterna, Femöreslätten och liknande. IFK kamraterna beslöt att föreningen hädanefter skulle spela samtliga hemmamatcher på Enstaberga idrottsplats.

Vaktkuren vid Järnverket. Här låg Malmvallens entré fram till år 1957 då den fick ge plats åt stålverket som började byggas. Bilden är tagen i april 1959.

Entrén vid Malmvallen uppfördes 1943.

Malmvallens Idrottsplats september 1957. Den låg där huvudentrén till stålverket finns idag. Som syns i bildens bakkant har arbetena med det nya stålverket börjat.

De idrottsintresserade i Oxelösund ansåg att det var en tragedi att Malmvallen försvann. Man hade blivit lovad en ny idrottsplats, men man såg ändå mörkt på möjligheterna till skapandet av en ny idrottsanläggning.

Rekordlista i friidrott Seniorer 100 m 200 m 400 m 800 m 1.000 m 1.500 m 3.000 m 5.000 m 110 m häck 400 m häck Längd Höjd Tresteg Stav Kula Diskus Spjut Slägga Vikt 5-kamp 10-kamp

Per Ole Johansson……..……………. Börje Andersson……………………… Börje Andersson……………………… Lars-Owe Holm……………………….. Lars-Owe Holm……………………….. Lars-Owe Holm……………………….. 1956 Lars-Owe Holm……………………….. 1956 Lennart Andersson…………………… 1945 Bengt-Åke Johansson……………….. 1955 Bengt-Åke Johansson……………….. 1955 Anders Wallster……………………….. 1949 Östen Forsberg………………………… 1953 Sten Jakobsson………………………… 1950 Harry Berg………………………………. 1930 Carl T: son Ström……………………... 1944 Carl T: son Ström……………………… 1944 Kauko Tanttari…………………………. 1959 Gunnar Åvik…………………………….. 1961 Gunnar Åvik…………………………….. 1961 Carl-Ove Björklund…………………… 1947 Bror Levander………………………….. 1945

11,1 23,3 50,8 1.57,2 2.35,2 3.55,2

Valdemarsvik Oxelösund Kristianstad Norrköping Oxelösund Stockholm

8.37,8

Linköping

15.35,4

Eskilstuna

17,3

Oxelösund

58,6

Nyköping

6,79

Valdemarsvik

1,80

Eskilstuna

12,86

Oxelösund

3,25

Oxelösund

13,49

Nyköping

38,48

Strängnäs

61,30

Flen

49,72

Oxelösund

15,48

Oxelösund

2 571 p

Oxelösund

4 801 p

Oxelösund

1952 1946 1944 1956 1956

4 x 100 m

Olle Pettersson, Per Hedström, B-Å. Johansson, P-O. Johansson 1954

46,6

Oxelösund

Olle Pettersson, Sten Jakobsson, Per Hedström, Per-Ole Johansson 1953

1.35,0

Oxelösund

Sv. Stafett 1000 m

Birger Eriksson, Gunnar Monier, Bengt Sundström, Börje Andersson 1946

2.03,0

Oslo

4 x 400 m

Birger Eriksson, Gunnar Monier, Bengt Sundström, Börje Andersson 1946

3.27,4

Södertälje

Börje Andersson, Cronje Nylund, Gunnar Monier, Eivind Joelsson 1948

8.17,0

Nyköping

17.18,0

Oxelösund

4 x 200 m

4 x 800 m

4 x 1500 m

Eivind Joelsson, Cronje Nylund, Hans Westlund, Lennart. Andersson 1945

Ramdalens idrottsplats Efter Malmvallens försvinnande var många oroliga över var man i Oxelösund skulle kunna finna en plats lämpad för en ny idrottsplats, skyddad från de envisa havsvindarna och ändå inpå knutarna.

I bakgrunden anläggs Ramdalens idrottsplats den 1/10 1958. I förgrunden syns Dahlgångens koloniområde som delvis försvann då motorvägen byggdes.

Valet av Ramdalspasset fick många att opponera sig av olika skäl, men efter närmare studier av projekteringen avklingade de kritiska rösterna. Man fann ganska snart att goda förutsättningar fanns för en bra anläggning. Det man hade att anmärka på var att vindarna tillsammans med de kalla dimmorna från de närbelägna sankmarkerna skulle göra sommarkvällarna dimmiga och ogästvänliga. Tillkomsten av den nya idrottsplatsen blev både lång och stormig.

Här pågår arbetet med fotbollsplanen och löparbanan. Kortet är taget i juli 1959.

Konstnären Rune Edström framför sitt verk vid den första entrén vid Ramdalens idrottsplats den 28 juni 1962.

Den andra och lite större entrén vid parkeringen, stod färdig 30 augusti, 1969.

Ramdalen som idrottsplatsen döptes till var naturligtvis tekniskt överlägsen Malmvallen. Förutom en gräsplan med sexspårad löparbana runt om som mäter

400 meter så finns där en sandplan och en separat ishockeyrink. Invigningen den 27 augustin 1961 gick i friidrottens tecken. Med stöd från Oxelösunds stad och Oxelösunds Järnverk arrangerades internationella idrottstävlingar av en storleksordning som man aldrig upplevt i dessa trakter, med en publiksiffra på drygt 4000 personer som samlats för att ta del av det stora evenemang som följde efter välkomsthälsningar och högtidstal. Till de mer intressanta namnen hörde bl.a. löparna Gordon Pirie från Middlesborough och Dan Waern, släggkastarna Birger Asplund och den österrikiske stormästaren Heinrich Thun. Stig Pettersson vann höjdhopp på 2,10 meter, och på 1500 meter vann Dan Waern klart över Gordon Pirie. Bruksdisponent Carl Sebart var prisutdelare vid invigningen. Bara större stjärnor var med i tävlingarna. Överst på prispallen stod Tommy Holmestrand från IFK Lidingö som vann 800 meter på 1.55,9. Tvåa var Trevor Schofield från Middlesbrough på 1.56,3. Längst till höger står Gunnar Karlsson.

Fotbollsträning på Ramdalens nya Idrottsplats. På bilden ses några entusiaster som tränar fotboll på en ännu så länge långt ifrån färdig träningsplan.

År 1970 invigdes den konstfrusna isbanan. Denna bana var den 16: e eller enligt vissa källor den 17: e i ordningen i landet. Man anlade även en hockeyrink i anslutning till isbanan. De styrande i Oxelösund såg också till att få fram en maskinpark som kunde hålla banorna i spelbart skick. Man köpte in en ismaskin för omkring 100 000 kronor. 16

Vid invigningsmatchen på Ramdalens nya anläggning den 8/11 1970 mötte OSK Västanfors. OSK fick en ordentlig bandylektion av motståndarlaget med slutsiffrorna 1-12 efter 0-8 i halvtid. Anläggningskostnaderna för såväl bandy- som hockeybanorna rör sig om 1,4 miljoner kronor. Av beloppet har staden satsat i runda tal hälften.

Bandymatch på Ramdalen mellan Oxelösunds SK och Åtvidaberg. På bilden ses Bertil Haglund, Leif Westlin och Lasse Eriksson.

Från IFK och OSK till OIK OSK, Oxelösunds sportklubb

Den 6 mars 1922 ses som OSK: s startdatum. Bandyn var den sport som låg oxelösundsborna varmast om hjärtat. Än idag har bandyn ett ganska djupt rotat intresse i oxelösundsborna trots att OSK: s bandylag varit ganska ojämnt under åren. Från början fanns förutom bandyn även friidrotten på programmet, men man gjorde även ett försök med sparkstötting men det blev troligen inte så populärt för det finns endast uppgifter om en tävling.  Friidrotten var den idrott som kunde konkurrera mot de lättsammare lagidrotterna. Man satte redan första året upp ett vandringspris till klubbmatcherna som togs av Erik Thorell första gången. Man kunde inte locka några större skaror till dessa idrotter de första åren på grund av att man saknade en idrottsplats. Trots detta arrangerade man många gånger tävlingar som terränglöpning och ställde upp i andra klubbars tävlingar där man fick många fina framgångar. 1943 när Malmvallen kom till ökade intresset för friidrotten explosionsartat speciellt hos ungdomarna. Friidrottarna kunde nu träna mer effektivt vilket också märktes på resultaten. 1963 lades friidrotten på is på grund av ledarbrist och man återupptog den inte förrän 1969, men då endast för ungdomar. Efter 1970 försvann intresset för idrotten och sektionen lades ned på grund av för få deltagare.  Fotbollen startade sporadiskt 1922 men togs först år 1928 på allvar.  

1959 blev ett framgångsrikt år med serieseger och uppflyttning ur den förargliga ”gärdsgårdsserien”. En milstolpe i klubbens historia blev när man anställde Harry Karlsson som ny tränare.  Damsektionen bildades som en stödförening 1944. Till en början bestod verksamheten av en grupp som utövade gymnastik och hade handarbetskvällar då man gjorde vinster till tombolor och lotterier. Genom åren har även andra idrottsgrenar förekommit så som handboll och friidrott.  Orienteringssektionen startade 1943 och fick ett imponerande stort intresse.  Simsektionen fick inte någon framträdande roll på föreningens program, men 1927 hamnade den vid några tillfällen i rampljuset då man tog tre individuella guld samt lagguld. Så småningom försvann verksamheten som sektion.  Skidsektionens verksamhet var ganska blygsam i början. Skidtävlingar och skidåkning förekom mycket sparsamt och sektionen fick inte någon riktig fart, mest beroende på de dåliga vintrarna. 1942 anordnade man Oxelösundspropagandan på skidor i olika klasser samt även Riksmarschen och prov för skidlöparmärket. Någon gång i slutet på 1940-talet blev medlemsantalet så lågt att man fick lägga ned verksamheten.  1963 hade tyngdlyftningssektionen många framtidshopp i klubben. I december 1964 flyttade man in i den nya träningslokalen i gamla brandstationen, där man även fick många nya redskap som gjorde att man kunde träna effektivare. 1971 begärde tyngdlyftarna utträde ur OSK för att starta en egen klubb.  Handbollssektionen kom till 1962 och 1972 gick man ur OSK för att bilda Handbollsklubben.  Skridskosektionen startade 1958. År 1962 blev Christina Carlsson uttagen till VM i Japan där hon tog en sjunde placering på 3000 meter. Einari Toupakka gjorde även han ett antal uppmärksammade lopp detta år, bland annat ett där han slog regerande svenske rekordhållaren Hans Wilhelmsson. År 1963 kvalificerade sig Christina även till OS i Innsbruck som reserv på 500, 1000, 1500 och 3000 meter. Hon medverkade även i landslaget i en landskamp mot Norge där hon segrade på sin specialsträcka, 3000 meter. Sektionen tynade bort och försvann helt 1967 på grund av att många av idrottsutövarna flyttade från orten.  Ungdomssektionen startade i mars 1956 och upplöstes 1970 för att uppgå i respektive sektion i OSK.

AIF  En av lokalkonkurrenterna till OSK var AIF. Klubben startade 1929 och var i huvudsak inriktad på fotboll och nådde under flera år en framskjuten plats i seriesystemet. Kriget och inkallelserna tog dock i början av 1940-talet död på klubben. Det överskott man hade i kassan beslöt man att avsätta till en fond, avsedd att finansiera en medalj som skulle utdelas för Oxelösunds bästa idrottsprestationer varje år. IFK Oxelösund  Som tidigare nämnts så bildades IFK Oxelösund den 8 juli 1950 och det var med anledning av att AB Centrifugalrörs korpfotbollslag hade många unga förmågor som ville utveckla sig. Det var vid denna tid man fick veta av IFK:s centralstyrelse att det funnits en förening med samma namn i kommunen år 1907 – 1925.  Den 15 augusti 1950 blev IFK medlemmar i Riksidrottsföreningen.  Vid starten av IFK: s bildande var man ett 30-tal medlemmar och fotbollsversamheten var en av grundstenarna i klubben. Den 21 oktober samma år beslöt man på klubbens andra möte att även varpa och ishockey skulle finnas på programmet. Bandy var också uppe till diskussion men man beslutade att ta upp frågan igen om inte ishockeyn kom igång. 18

 Varpasektionen startade 1950 och begärde utträde ur föreningen 1962 för att bilda en specialförening.  1970 invigdes den konstfrusna isbanan på Ramdalen. För att fira bjöd man in Tre Kronors veteranlag den 5 december. Matchen slutade med en förlust för IFK: s hockeylag med 5-1. 1981 betecknas som juniorishockeyns bästa säsong, då man fick tre stycken andraplaceringar och en sjätteplats i seriespel. 1982 lades seniorishockeyn ned för att satsa mer på ungdomarna, men i samband med sammanslagningen med OSK så försvann hockeyn helt och hållet.  1957 hade klubben fem sektioner; varpa-, dam-, bordtennis-, fotboll och ishockey samt att ungdomsverksamheten sattes igång.  Den 27 april 1954 bildades Damsektionen som hade handarbete på programmet. Handarbetena skänktes till föreningen i form av vinster på lotterier och tombolor. 1961 kom även motionsgymnastik med på programmet. Sektionen lades ned 1975 på grund av allt för lågt antal medlemmar.  Hösten 1958 var det debut för Bowlingen, men redan våren 1964 beslöt man att låta bowlingen vila på grund av spelarbrist. 1967 återupptogs sporten, intresset var då tillräckligt stort och man kunde starta med både ett A-lag och ett reservlag. 1981 beslutades om en nedläggning av seniorsidan till förmån för ungdomsverksamheten.  1960 startade ungdomssektionen. Den fanns med hela tiden men startade först på allvar detta år. Fotboll och hockey var de ledande grenarna men även bordtennis och handboll fanns från början med bland ungdomarna.  Åren 1957-1966 fanns även bordtennis med på programmet, där flera damoch herrlag seriespelade varje säsong med bra insatser. Sektionen slogs ihop med OSK:s bordtennisklubb och bildade OBTK, Oxelösunds Bordtennisklubb.  Motionssektionen var klubbens yngsta sektion och tillkom 1976. Där sysslade man i huvudsak med motionsdans samt kurser och lektioner i gammaldans. Sektionen lades ned i samband med sammanslagningen med OSK 1984.  1966 var första gången som man tog upp frågan om en sammanslagning med OSK, men inget beslut togs i frågan. Efter olika förslag på namn vid sammanslagningen av OSK och IFK så enades man om OIK (Oxelösunds Idrottsklubb). I samband med OIK - starten våren 1984 uppfördes genom kommunens försorg en kansli- och klubblokalsbyggnad på Ramdalens idrottsplats. OIK hade vid denna tid 23 lag i fotboll, 11 i bandy och uppemot 300 medlemmar i gång i gymnastik, bowling och motionssektionen. Omsättningen låg någonstans runt 3 miljoner kronor på ett år. Verksamheten finansierades bland annat med hjälp av bidrag från kommunen för ungdomsverksamheten, reklamintäkter från företag samt bingo.

Fotboll Idrottsföreningen Thor som troligtvis bildades 1905 existerade endast i några få år och lär ha ändrat sitt namn år 1907 till IF Kamraterna, som enligt uppgift fortsatte i Thors fotspår med fotboll, terränglöpning och allmän idrott som huvudsakliga tävlingsgrenar. Från 1910 började fotbollen bli mer populär. Man spelade i allmänhet mot något av Nyköpingslagen.

Sittande på golvet från vänster:

Arvid Karlsson Fridolf Licke Mellersta raden från vänster:

Anders Palmkvist Gusten Carlén Johan Ljungdahl Ernst Lööf Stående från vänster:

Anders Karlsson Bror Carlén Einar Sjöqvist Erbert Andersson Ernst Öhman IF Thors fotbollslag omkring 1905-1907. Under OSK: s första stapplande år, 1922-27, så bedrevs fotbollen mer sporadiskt och i seriesammanhang skördade man inga lagrar. Man föreslog till och med på ett möte, att fotbollsskorna skulle repareras och säljas, vilket dock inte beslutades. Man återupptog fotbollen på allvar 1928 och anmälde då ett lag att delta i seriespel där man nådde ganska goda resultat. Därefter följde ur resultatsynpunkt några relativt goda år och 1930 vann man serien. Man klättrade då upp i en högre serie men den blev dock för svår och laget rasade åter ned i en lägre division. Året därpå blev det samma sak igen. År 1933-37 låg laget i ”gärdsgårdsserien” med undantag av några tappra försök i en högre serie där man även dessa gånger fick tungt motstånd som man inte rådde på. Det blev en downperiod och laget hade svårt att hålla sig kvar. Lokalkonkurrenten AIF visade dock att Oxelösundsfotbollen inte alls var att betrakta som död utan tog hem första platsen i tabellen. Även 1938-39 hade OSK svårt med konkurrenten AIF som vann sin serie och lät OSK stå tillbaka. Men glädjen var kortvarig för AIF. På hösten 1940 hade man fått nog av både lagbekymmer och ledarbrist och lade ned sin verksamhet och kom aldrig igen. Därefter fick OSK en del nya lovande spelare till sitt lag och laget fick åter en uppgång. År 1943 var ett händelserikt år med Malmvallens invigning. Premiärmatchen i fotboll på den nya arenan spelades mot Vrena. Matchen slutade med 9-1. Åren som följde blev inte riktigt vad man önskat sig. Men det ljusnade emellertid även denna gång och när vårsäsongen 1947 inleddes hade laget repat sig och kämpade med Nyköpings SK om seriesegern. Laget fick en andraplacering och både NSK och OSK gick upp i Södermanlandsserien.

Fotbollsmatch på Malmvallen.

Spelaren i mitten med mörk tröja är Lars-Gustav ”Luttan” Larsson.

Det första internationella mötet i klubbens fotbollshistoria skedde på Malmvallen mot Holte BK från Danmark år 1949. OSK besegrade danskarna med 6-0. År 1950 tillkom IFK med ett fotbollslag och OSK fick åter en lokal konkurrent att tampas mot. 1953 spelades många vänskapsmatcher, en turnering startades också mellan Harg, Nyköpings FF, OSK och IFK. I den serien besegrades OSK för första gången av IFK. Ett dråpslag kom för båda klubbarna när Järnverket byggdes ut och Malmvallen försvann. Detta innebar att alla matcher fick spelas på Folkungavallen i Nyköping vilket gjorde att man inte fick några inkomster på sina hemmamatcher. Så kom då invigningen av Ramdalens Idrottsplats 1961 och det blev ett lyft för OSK: s A-lag som fick en topplacering i serien. Under åren som följde efter invigningen av Ramdalens IP fick OSK: s A-lag bra placeringar men de var inte tillräckliga för uppflyttning. Sedan följde några år av sjukdomar, skador och generationsväxlingar som försatte laget i en svacka. Först 1968 lyckades A-laget att ta sig upp igen genom att vinna serien och avancera till division III Nordöstra Götaland. Fotbollsmatch på Ramdalens IP mellan Oxelösunds Sportklubb och City Eskilstuna. Matchen slutade 0-1. På bilden ses OSK: s målvakt Bengt ”Jasjin” Berglund göra en räddning.

Trots träningsmatcher mot betydligt snabbare och tuffare lag och en enorm kämparanda och glöd så lyckades inte laget utan man fick nöja sig med en sista plats i serien vilket ledde till en degradering tillbaka ned till division IV. Säsongen därefter 21

fick A-laget stora svårigheter att hålla sig kvar i division IV men klarade sig med nöd och näppe. År 1971 blev den sämsta säsongen på länge, vilket ledde till en degradering till division V där laget fick stanna ett bra tag.

Fotbollsmatch på Ramdalens IP mellan OSK och Valla. Fotot taget på 1960-talet.

År 1976 debuterade Lars Göran Qvist som ny tränare i IFK och förde laget spikrakt uppåt. Året därpå debuterade laget i division IV och ”Lillänglarna”, som laget döptes till, slutade på en andraplats efter Södertälje FF. 1980 avancerade laget till division III Östra Svealand. ”Lillänglarna” hängde med upp till fjärde omgången i Svenska Cupen där det blev en knapp förlust mot det rutinerade division II laget Grimsås IF. IFK: s seniorlag tog 1981 en fjärde placering i division III och blev därmed det bästa Södermanlandlaget i serien. Under det sista året som IFK existerade åkte laget ned till division IV.

Bandy Från år 1910 började bandy bli populärt. Det fanns av någon anledning inte lika stort intresse för fotbollen som för bandyn. Bandyn har en lång historia, redan 1905 spelade dåvarande IF Thor mot ett Nyköpingslag. IFK hade redan år 1916 även ett dambandylag.

Dambandymatch vid Badhusviken år 1918. Till höger syns Varmbadhuset.

Stående från vänster: Gusten Carlén, Eva Wilhelmsson, Anni Talén, Ninni Jette, Märta Ljungdahl, Lidde Hedberg Sittande från vänster: Helga Skog, Lisa Hedberg, Olga Carlén, Ester Ljungdahl, Maud Österberg, Maria Ljungdahl. Dambandylag från 1918. Troligen uppställda på Badhusviken. En mera sammanhängande epok började 1922 då Oxelösunds Sportklubb bildades. OSK: s första match spelades på Oxelöviken den 10 december 1922 mot Nyköpings AIK, då det blev vinst för OSK med 3-1. Det var mest spel i division II och III med växlande framgångar. Svårigheterna att ordna bandyplan har varit många. Vid högvatten som bredde ut sig kring ån som sträckte sig från Torps gård – över den plats Ramdalens IP ligger idag ut till Oxelöviken – blev gärdet mellan Oxelö - och Frösängsgårdarna utmärkt bandybana. En gammal smedja fick vara omklädningsrum med öppen eld som värmekälla. Vid svårare blidväder så var det sjöis som gällde.

Bandyträning vid Oxelöviken.

Juniorlaget 1934 på Marsviken

Stående från vänster: Lars Eriksson, Ingvar Parling, Bengt ”Becka” Arousell, Bertil ”Peppris” Haglund, Inge Regemar, Svante Holm, Nils-Olov ”Fido” Andersson, Håkan Lindström, Tränare Albert ”Abbe” Gustavsson Knästående från vänster: Lagledare Sven–Olof ”Klarinetten” Jerräng, Roland ”Råttan” Pettersson, Erik Andersson, Gunnar ”AT” Bengtsson, Leif Westlin, Sune Hult, Zigurds Treijs

OSK:s bandylag, årgång 1960 – 1961. Kortet är från 1961 då OSK mötte IFK Stockholm på Stjärnholmsviken i säsongens sista match, då OSK vann med 5 – 1.

Många bandyintresserade såg matchen mellan OSK och Calmia vid Ämtnäsviken. Matchen slutade 3-2 till Calmia. Åtskilliga matcher har spelats vid Svartudden – nuvarande SSAB –, Oxelöviken, Marsviken, Stjärnholmsviken och även Mosstorpsviken vid Ämtnäs.

Skolbandytunering vintern 1951 – 1952 på Malmvallen. Rävarna slog Isbjörnarna med 24-0. Håkan Lindström som skjuter, gjorde 23 mål. Målvakten heter Hartvig Pettersson.

Efter det att Malmvallen kommit till spolades grusplanen från vintern 1945-1946 för bandyspel. Det blev även här sjöis som gällde när blidvädret slog till. Man spolade även Femöreplan vid kanalen många vintrar då järnverket tog Malmvallen för industrins utbyggnad 1957-1958.

Bandymatch på Femöreplan. OSK:s tredje mål är ett faktum. Mitt bakom målvakten Danielssons högra ben syns målgöraren Leif Sjögren, medan vänsteryttern Nils-Olov ”Fido” Andersson är påpassligt framme.

Klubbmedlemmar lade ner åtskilliga timmar på spolning av planerna, ofta natten före matchdagen, först med slang och sedan finspolning från vattentank som drogs på kälke. Ett tvärsgående rör bakpå tanken några meter brett med borrade hål, fördelade vattnet ganska jämnt. För finishen på ytan användes säckar som hängde på släp. Vid kraftiga snöfall fick man den närvarande publiken att hjälpa till med skottningen så att matchen slapp att ställas in. Gusten Carlén berättade i en intervju att det var svårt att ordna bandymatcher i Oxelösund, Det var ett ständigt flyttande fram och tillbaka mellan de platser som kunde bjuda på de bästa ismöjligheterna. Det var omväxlande Oxelöviken, Femöresund, Svartudden och Badhusviken som erbjöd de bästa möjligheterna. ”Bandykommittén” har genom årens lopp fått veta att den levat. Det hände till och med att man på söndagsmorgonen inte viste var dagens match skulle spelas”. Sedan år 1970 har vi kunna glädjas åt den konstfrusna isbanan på Ramdalens IP som vid invigningen var den sextonde eller enligt vissa källor den sjuttonde i landet.

Ramdalens Bad och Sportanläggning Redan i september 1960 väcktes tanken på att bygga en simhall i Oxelösund då stadsfullmäktige tillsatte en utredningskommitté. Men inte förrän i november 1964 lämnade denna kommitté in sitt betänkande varvid fullmäktige även tillsatte en byggnadskommitté och beslutade att utlysa en arkitekttävling. I augusti 1965 blev tävlingen klar och i mars 1966 fastställde stadsfullmäktige slutgiltigt byggnadsprogram och gav anslag till projektering.

Bilden tagen den 7/6 1971.

I februari 1968 redovisade byggnadskommittén sin projektering och fick av stadsfullmäktige i uppdrag att bygga skolor, sporthall, bowlinghall, och simhall inom ramen för ett belopp av 25 000 000 kronor. I september 1968 antogs generalentreprenör och i mars 1969 fick byggnadskommittén i uppdrag att utföra en konstfrusen isbana. Idrottsanläggningen med sporthall, bowlinghall och simhall togs i bruk med invigningen den 17 september 1971. Invigning av skolor och fritidsanläggning den 17-19 september 1971. Idrottsmän defilerar i sporthallen.

Sporthallen byggdes främst för att fylla skolans behov. Den har en golvyta på 800.m2 som har linjerats upp för samtliga bollsporter inomhus, samt en ridåvägg för att dela av lokalen i två lika stora delar. Hallen används även till andra aktiviteter på fritiden, såsom träning, cupper och olika tävlingsevenemang i alla inomhussporter. Kostnaden för sporthallen blev 3 miljoner kronor. 27

Bowlinghallen är utrustad med klimatanläggning och har åtta banor, alla med automatiska kägelresare samt speciella varmluftsfläktar som spelarna kan torka händerna på. Kostnaden för bowlinghallen uppgick till 1,3 miljoner kronor. Idag år 2003 är banorna utrustade med ett datoriserat system.

Själva simhallen har två bassänger, den största är 25 x 14,5 meter med ett vattendjup på mellan 1,2 och 3,5 meter. Vid den stora bassängen, som har sju banor, finns två svikter och ett hopptorn samt plats för 250 åskådare. Sittplatserna närmast bassängen är försedda med en speciell uppvärmningsanordning.

I simhallen finns dessutom ett motionsdäck som är utrustat med diverse styrketräningsredskap för hela kroppen. Den mindre bassängen som är avsedd för simundervisning är 6 x 12 meter och är försedd med en uppvärmningsanordning som gör den lämplig för t ex handikappbad.

För de allra minsta besökarna finns den vackert mosaikbelagda plaskdammen.

Där finns även tillgång till romerskt bad och karbad. Det finns bastu och dusch kombinerat med en omklädningsavdelning med olika former av hytter, vilhytter, sitthytter samt låsbara förvaringsskåp för kläder. Cafeteria och kiosk finns i anslutning till bowlinghallen. I källarplanet finns omklädningsrum för utomhusbruk.

Kostnaden för simhallen uppgick till 4 miljoner kronor.

Frösängsskolans sporthall I oktober 1961 invigdes den nya Frösängsskolan. Året därpå invigdes sporthallen. Detta ansågs vara en stor händelse eftersom man tidigare hade saknat en ordentlig gymnastiksal.

Frösängsskolan i juli 1961. Skolan togs i bruk i oktober samma år. Idrottshallen till höger är under byggnation.

Sporthallen vid den nybyggda högstadieskolan i Frösäng togs i bruk den 15 januari 1962. Invigningen ägde dock inte rum förrän den 25 mars samma år. Invigningen av sporthallen blev en strålande idrottsfest. Elitgymnasterna William Thoresson, Evert Lindgren och Gunnar Sund visade upp prestationer i världsklass. För att inte tala om uppvisningsmatchen i tennis mellan Sven Davidsson och Uffe Schmidt, den kan man säga var en godbit för finsmakare.

Invigningen av Frösängsskolans sporthall den 25 mars 1962. De två männen med blommor är tennisspelarna Sven Davidsson och Ulf Schmidt. Bakom Sven står Lennart Bergelin, även han tennisspelare. Längst till vänster i bild ses Olle Berg.

Anläggningen blev 37 x 35 meter och innehöll en gymnastiksal på 36 x 18 meter, en läktare med plats för ca 500 åskådare varav hälften sittplatser, samt dessutom omklädningsrum, bastu, tvätt- och duschrum. Där fanns också en praktisk vikväggskonstruktion så att man kunde dela av hallen i två delar.

Bordtennisturnering i sporthallen vid Frösängsskolan, nuvarande Breviksskolan.

På grönområdet framför skolan anlade man även en grusad bollplan som var 60 x 100 meter inramad av en löparbana som var skifferstybbsbelagd samt andra arrangemang för fri idrott. I anslutning till idrottsplatsen uppförde man även en paviljong med toaletter och omklädningsrum. Det blev ytterligare två planer för bollspel i samma område. Vintertid anordnade man en bandyplan på idrottsplatsen. Det mesta är sig likt även i dag, år 2003. Sporthallen är i stort sett sig lik, den grusade bollplanen finns kvar men inte några löparbanor och man arrangerar inte längre några bandymatcher på vintern. Däremot finns den lilla paviljongen kvar, men den används idag till materialförråd.

Paviljongen vid Breviksskolans idrottsplats.

Skidor Det var mycket sparsamt med skidtävlingar och skidåkning inom den skidsektion som IFK startade och det blev heller inte någon riktig fart, mest beroende på de dåliga vintrarna. År 1942 anordnades propagandatävlingar på skidor i olika klasser samt Riksmarschen och prov för skidlöparmärket. På grund av dålig snötillgång vintrarna 1943 och 1944 så blev det endast en tävling. Bättre med snö blev det 1945 och märkesåkningen blev intensiv det året. Propagandatävlingarna återupptogs 1946, men det dåliga vädret ledde till att deltagandet inte blev särskilt stort. Klubbens ende framgångsrike medlem hette Nils Norin som vann den distriktstävling han deltog i det året. Trettio deltagare medverkade i Propagandatävlingarna år 1947. De bristande snötillgångarna detta år bidrog till det låga deltagarintresset. Nils Norin var med i DM i backe och kombinerad löpning där han blev etta respektive trea. Han kom även trea i en tävling med tuff konkurrens. Ganska snart blev medlemsantalet i skidsektionen så lågt att verksamheten måste läggas ned.

Hoppbacken vid Ramdalen.

Utsikt mot Frösäng och Oxelö gård från Skidbacken.

I en tidningsartikel från 1931 gick att läsa följande…

slarvig överlag och nedslagen osäkra.

Äldre klassen, längsta stående: 1) Manne Berglund 15,9 meter, Oxelösunds En eloge bör man i främsta 2) Arne Persson 15,7 m., 3) Sture Pousette 12,2 skidbacke har hand kanske skänka de meter. 13 – 14-åringar, som med invigts. oförskräckt mod seglade ut i rymden, till synes inte det På morgonen var anordnad minsta ”skakis”, och bland märkesåkning över en Lyckade och trevliga vilka för ett lovande sträcka på 3 mil, dels för tävlingar i går inför backhopparämne, som guldmärket av högre valör talrik publik lystrade till namnet och dels för bronsmärket. Charles Sporre, uppmättes Det förra erövrades av Goda anordningar, en vackra 11 meter. Knut Frisk med tiden timslång utmärkt Manne Berglund vann 2,36,35 tim. och det senare middagsunderhållning, säkert i äldre klassen med av Sven Flodman och Tore omkring 500 personers längsta hopp på 15,9 m. Edlund med respektive publik (därav dock blott Tvåa blev Sture Pousette, 2,54,05 och 3,03,37 tim. 225 betalande), fin som visade ledig och En kvinnlig deltagare, stämning, en del goda vacker stil, för övrigt enligt Signe Andersson, körde språng, fin propaganda för vår mening den bästa 2 mil på tiden 2,36,55 och skidsporten och ett härligt (stilen) av samtliga. klarade därmed vinterväder… Resultaten här nedan. bronsmärket. se där facit av Oxelösunds Backåkning klass II: 1) Vidare stakade sig Skidklubbs till i går Manne Berglund 114,3 (utom tävlan) tre arrangerade backtävlingar poäng, 2) Sture Pousette småflickor på omkring 14 på skidor, de första sedan 106,5 poäng. år fram över en sträcka på ombyggnaden av den Ungdomsklass (16 – 18 år): 1 mil. Först i mål och ståtliga skidbacken nere Arne Persson 111,6 poäng. suverän segrare blev Gun vid koloniområdet. Ungdom (13 – 14 år), Fourén, som tillryggalade Man fick se en del bra längsta stående: 1) Charles 1-milen på den språng, även om Sporre 11 meter, 2) Rune utomordentligt vackra hopplängderna denna gång Eriksson 9,5 m, 3) Kjell tiden 1,06 tim. Hatten av i viss mån blevo lidande på Eriksson 9 m, 4) Arne för den prestationen! För grund av den vita massans Karlsson 8,5 m, 5) Evan de andra , Vivi Jonsson och tungåkta beskaffenhet. Ahlin 7 m. Mary Fourén, noterades Skidföringen var nog lite samma tid, nämligen 1,24.

Om vädret tillåter, komma ytterligare ett par backtävlingar att anordnas. I den sista tävlas om ett uppsatt Vandringspris,

som skall erövras tre gånger utan ordningsföljd. I priset har E. Berglund en inteckning.

Osse.

Isbergsbacken Skidliften i Isbergsbacken blev klar och togs i bruk på julafton 1969. Under jul och nyår provades den flitigt av en mängd ungdomar och även en del äldre. Invigningen blev dock först den 11/1 1970 då fritidsstyrelsens ordförande Olle Jännebring invigningstalade och överlämnade liften till Skid- och Friluftsfrämjandets ordförande Lars Gullberg. Här åker några ungdomar upp med liften i isbergsbacken.

Skid- och Friluftsfrämjandet höll ruljansen i backen igång och inledde måndagen efter invigningen med att påbörja de första alpina skidkurserna för vuxna och barn. Man hade sju fina instruktörer, bl a två österrikare som tog hand om det hundratalet deltagare som anmält sig till kurserna. De sju skidlärarna svarade för ett uppvisningsprogram i backen i samband med invigningen. Omkring 450 personer fanns på plats dagen till ära och bjöds på varm saft och bullar.

Isbergsbacken drevs av Friluftsfrämjandet under några år på 1970-talet och början av 1980-talet.

Backen hade en fallhöjd på 28 meter. Den nya liften kostade ca 20 000 kronor, och tog ca 700 personer i timmen. Trycket var hårt i backen framför allt på lördagar och söndagar då köerna blev långa. Om besöksfrekvensen skulle ha fortsatt att öka så hade man planer på att utöka med ytterligare en lift och även med en höjning av backen på ca sex meter. Skid- och Friluftsfrämjandets verksamhet byggde i stort sett på ideellt arbete. För att klara ruljansen i backen blev man tvungen att ta en avgift i liften, på lördagar och söndagar 2 kronor för barn och 3 kronor för vuxna samt under vardagar 1 krona. När utförsåkningen startade i Isbergsbacken för säsongen 1972 anmälde sig cirka 80 personer till kurser. Man skaffade även detta år en snökanon på grund av den dåliga snötillgången och många gånger var det tack vare den som man kunde hålla backen öppen. Backsektionen ansvarade för Isbergsbacken och skidskolorna. Trots det ekonomiska läget i kommunen 1981 så var ekonomin i Skid- och Friluftsfrämjandets avdelning god och man höjde utförsåkningsbacken och gjorde ännu en nedfart. Enligt tidningsartiklar från 1981 så var både snökanoner och liften fortfarande i bruk detta år. Föreningen slogs senare ihop med Nyköping och bildade NOAK – Nyköpings och Oxelösunds Alpina Klubb – och flyttade hela verksamheten till Ryssbergsbacken, dit även snökanonerna och liften flyttades så småningom.

Från OTI 1961 – OSF 1972 – till SLK 1984. Den 24 mars 1961 samlades ett gäng skidintresserade Oxelösundsbor, som tidigare hade tävlat för olika klubbar i Södermanland, och bildade en förening som hade namnet OTI (Oxelösunds Triangelidrottsförening). Man beslutade att enbart gå in för tävlingsåkning på skidor. År 1966 arrangerade man för första gången något som kom att bli en föregångare till Oxelöloppet. Det var ett rent terränglopp med start och mål vid Frösängsskolan, och man kallade detta lopp för Oxelömilen. Skidåkningen var ändå det som dominerade under hela OTI:s verksamhet. Många kommer kanske ihåg Bruno Åvik som tävlade för OTI innan han flyttade till Dalarna och Sälens IF för att senare bli landslagsman. Elva år senare beslutade man sig för att byta namn på föreningen. Den 18 augusti 1972 bildades Oxelösunds Skidförening, OSF, som i första hand skulle syssla med skidåkning. 1978 fick klubben möjlighet att med kommunala bidrag köpa in en snöskoter. Ansvariga i OSF såg till att perfekta skidspår skulle finnas på olika ställen i kommunen vid god snötillgång. 34

Den 6 augusti 1983 arrangerades för första gången en Triathlontävling i Sverige och OSF var arrangör och initiativtagare. 1984 kom så det år då man tyckte att namnet Oxelösunds Skidförening inte riktigt speglade den verksamhet som klubben drev. Vid ett styrelsemöte den 13 november 1984 beslutade man att klubbens nya namn från och med verksamhetsåret 1985 skulle vara Skid- och Löparklubben Oxelösund, förkortat SLK, vilken i första hand skulle inrikta sig på skidor, löpning och triathlon.

Tidningsartikel ur tidningen Folket den 17/7 1969

Finskt skidess förstärker OTI Oxelösunds Triangelförening som med framgång driver skidsporten i Oxelösund har i dagarna fått en fin förstärkning. Det är den framstående finske skidlöparen Antti Hietikko som nu införlivats med OTI-gardet. Hietikko har bland annat tampats med vår svenske skidkung Sixten Jernberg, inte utan framgång. Tyvärr har vi svenskar fått göra alldeles för liten bekantskap med det finska skidesset. Han tävlade nämligen för Arbetarnas Idrottsförbund i Finland (TOL) och på den tiden fick inte löpare från den idrottsorganisationen representera Finland i internationella sammanhang. Antti Hietikko är född i Gamla Karleby och är nu 36 år. Inom TOL har han varit finsk mästare åtta gånger och har dessutom tävlat i landskamper mot Ryssland sju gånger med bästa placeringar tvåa, trea och fyra. Som junior vann han Gamla Karlebyspelen. 1957 kom han nia i stora klassen och 1959 kom han sjua. Då kom Jernberg på sjätte och Hakkolinen på femte plats. Ett av de stora minnena som Hietikko har är när han före Olympiaden i Finland fick föra facklan genom Gamla Karleby. Av andra idrotter som Hietikko utövat kan nämnas fotboll där han spelade vänsterback i Gamla Karleby samt löpning 1000 och 1500 meter.

Antti Hietikko kom från Göteborg till Oxelösund i förra veckan och är anställd som murare vid Oxelösunds Järnverk. Vid vår intervju med Antti Hietikko i hans bostad vid Björntorpsvägen 53 omtalade han också att han 1966 och 1967 var tränare för det polska landslaget i Zakopane. Oxelösunds TI är således att gratulera till denna fina förstärkning som verkligen har möjligheter att ge en kraftig törn framåt för skidsporten i hamnstaden.

Jogersö motionscentrum - idag kallad Havets Källa 1972 färdigställdes motionsanläggningen med bastu samt elljusspår vid ”vita villan” som i dag 2003 disponeras av OK Måsen. Från den 22 januari fram till den 31 maj samma år hade omkring 2000 personer utnyttjat bastumöjligheterna i den nya anläggningen. Motionsspåren utökades till 6 stycken inklusive elljusspåret, varav fyra av dem permanentmärktes. Sörmlandsleden höll på att färdigställas och antalet besök på motionsanläggningen ökade till cirka 10 000 besökare i bastun och cirka 75 000 utnyttjade motionsslingan under det första året. År 1974 anordnades något som kallades för ”gå – lunka – löp” på slingan, och ”gymnastik för semesterfirare” på Jogersö. Vid invigningen av Jogersö motionscentrum den 25 maj 1975 deltog närmare tusen personer, alla kom inte bara för att lyssna utan drygt sexhundra personer deltog i Jogersöloppet och tipspromenaden.

Motionscentret innehöll motionsanläggning med servering, campinganläggning med 90-talet platser och servicebyggnad, två volleybollplaner och två planer för badminton, friluftsbad och parkering samt motionsspår mm. Senare har även en minigolfbana tillkommit.

Jogersöbadet i mitten på 1970-talet.

Minigolfbanan tillkom på Jogersö under 1980-talet.

Från början var avsikten med anläggningen främst att nå den då ganska stora grupp människor som ansåg sig ha dålig kondition eller av andra orsaker inte motionerade. Dessa motionärer kunde få sin hälsostatus fastställd genom tester. Man hade två sjuksköterskor stationerade där på tisdagarna och på torsdagarna kom läkare dit för att bedöma materialet och vilka åtgärder som kanske behövde vidtagas. Den som var intresserad kunde även få råd av en sjukgymnast och kostråd. År 1977 ordnade Skid- och Friluftsfrämjandets avdelning jouröppet två kvällar i veckan på motionsanläggningen. 1981 gjorde det ekonomiska läget i kommunen att bidragen minskade och till följd av detta blev man tvungen att sluta med jouröppettiderna. Skötseln finansierades av Skid- och Friluftsfrämjandet, Landstinget och kommunen tillsammans. Totalkostnaden för anläggningarna – det gäller även sanitetsbyggnad vid campingplatsen, vatten och avlopp, parkering mm – uppgick till 1 475 000 kronor. Stadsbidrag utgick med 380 000 kronor. Landstinget svarade för investeringskostnaderna till friskvårdsdelen och kommunen för övriga delen.

Driftskostnaderna beräknades för landstingets del till 125 000 kronor och för Oxelösunds kommuns del till 200 000 kronor per år. Friskvårdscentralen lades ned 1984. Enligt en tidningsartikel ur Södermanlands Nyheter från den 22/8 samma år framgår att Landstinget ansåg att projektet hade gett för dålig utdelning för att drivas vidare. Anläggningen har arrenderats och drivits av olika personer under 1990-talet fram till i dag år 2003. Sedan några år tillbaka heter motionsanläggningen Havets Källa och har drivits av Susanne Borg och campingen har drivits av Mats Kullman. Till årsskiftet år 2004 vill kommunen att motionsanläggning och camping skall drivas tillsammans. Anbudsförfrågan lades ut under våren 2003 av kommunen och avtal har i november samma år tecknats med Susanne Borg tillsammans med en ny samarbetspartner Torbjörn Dahlström som åtar sig driften av motionsanläggning och camping under nio månader varje år. Under december till februari kommer dock anläggningarna att vara stängda. På Jogersö bedrivs många idrottsaktiviteter och evenemang. På vintern drar man upp skidspår på motionsslingan om snö finns att tillgå. Till sommaren finns Friskis och Svettis med gympa på gärdet för dem som vill medverka. Man har även start och målgång i Triathlon belägen på Jogersö.

Friskis och Svettis har lett gymnastikpass på badets stora gräsplan under några månader varje sommar. Utegymnastiken startade omkring år 1987.

Starten har gått i Triathlon på Jogersö i den första grenen– simning–år 1984.

Målgång efter första momentet i simning år 1984.

Målgång i Triathlon på Jogersö 1984. Kranskullan Ingela Brostedt har just hängt kransen på vinnaren.

Källförteckning  Boken om Oxelösund  Bildarkivet  Pärm Z5a  Pärm Z5b  Pärm Z5c  Oxelösunds Sportklubb 40 år  IFK Oxelösund 30 år  Oxelösundsarkivet Tidningsurklipp år 1961 --- - --1962 --- - --1969 --- - --1970 --- - --1971 --- - --1972 --- - --1975 --- - --1979 --- - --1981

Sammanställningen är gjord av Agneta Kämpe, Oseum. Oxelösund i december 2003.