Intervju med Axel Andersson 88 år Den 4/7 – 1972 Intervju med hamnarbetare Axel Andersson en av de få kvarvarande hamnarbetarna från den gamla tiden. Vi skall be honom berätta hur det var då. O:
Du Axel är ju inte född här i Oxelösund men du kom hit ganska tidigt. Vilket år kom du till Oxelösund?
AA:
1911 kom jag hit.
O:
Och då kom du ifrån?
AA:
Ifrån Åtvidaberg.
O:
Var det något speciellt som gjorde att du just åkte till Oxelösund?
AA:
Jag blev arbetslös där nere. Vi blev uppsagd därnere ifrån arbetet så jag var tvungen att ge mig ut och söka arbete.
O:
Du hade storstrejksåren strax före, 1909.
AA:
Ja, det hade jag.
O:
Och då var det dåligt om jobb.
AA:
Ja, mycket.
O:
Hade du hört talas om Oxelösund.
AA:
Nej inte något, men jag hade en svåger här och jag tänkte som så, Lind, Severin Lind jag tänkte att han möjligtvis kan ordna så jag kan få något arbete här. Och det gick och jag fick arbete här.
O:
Kan du erinra dig om hur många som är kvar av den gamla stammen hamnarbetare. Kan du räkna upp några?
AA:
Vi är åtta stycken som är kvar, annars är de borta allihop.
O:
Och vilka är det.
AA:
Ja, det är Edvin Johansson, Wiberg, Magnus Andersson, Malm, Likke, Erik Augustsson, Sundell och jag.
O:
Och dom är något yngre än dig allihop.
AA:
Alla är yngre.
O:
Hur gammal är du Axel?
AA:
Jag fyllde 88 igår……. Igår fyllde jag!
O:
Jaså då får jag gratulera så här dagen efter. Kan du minnas någonting om hur det såg ut när du kom till Oxelösund?
AA:
Ja det var ett litet samhälle, det var det. Jag kom hit på sista tåget, och det var inte mycket inte. Men det har utvecklat sig undan för undan och fort har det gått här i Oxelösund. Det är ju mycket storslaget och fint här kan man säga.
O:
Så du visste inte att du hade jobb när du kom till Oxelösund utan du var tvungen att söka?
AA:
Jag visste inte det. Jag tänkte jag kanske kan få arbete.
O:
Och så gick du ner till hamnen?
AA:
Ja, det gjorde jag. Jag satt några dagar hemma hos Lind, min svåger och sen ordnade han så jag fick arbete nere i hamnen. Och då var jag glad när han kom hem och sa att du skall ut och arbeta i morgon. Jag var glad när han sa det för jag hade gått två månader nere i Åtvidaberg och inte haft något arbete. Och det var dåligt med pengar.
O:
Och då fick du ge dig på malmösning nästan med detsamma?
AA:
Ja, det var en båt som lasta säd eller spannmål eller vad jag ska säga och jag fick börja på och lämpa där, några stycken och jag. Vi fick börja lämpa undan där för de störta ju säckar undan för undan och det skulle undan åt sidan. Och sen vart det malm och så där.
O:
Det var ett tungt jobb?
AA:
Mycket. Mycket tungt var det.
O:
Men du var ung och stark.
AA:
Ja och frisk kan jag väl säga så det gick.
O:
Men det sved väl i ryggslutet ibland?
AA:
Ja, det var hårt det var det, men jag var glad att jag fick arbete.
O:
Malmösningen den gick till så att ni öste ur vagnarna i…… och då var ni tre gubbar, ett gäng?
AA:
Ja, det var vi och vi gick ihop sedan ifrån nyår till nyår och sen bytte vi om vi inte gillade varandra så bytte vi kompisar. Men när man blev skriven i ett gäng
så fick man gå hela året. Sen till nyåret så fick man byta igen till andra kompisar. O:
Det var bra dagranson. Jag vill minnas att det kunde röra sig om 75-80, 90 ton malm ni skulle ösa per dag.
AA:
Ja, det var det så det var inte så lite.
O:
Och så talade man om vänster eller högerösare. Vad var du?
AA:
Jag var mittenösare.
O:
Det innebar att du skulle kunna ösa åt både höger och vänster?
AA:
Ja det gjorde det.
O:
I och för sig var det väl bra för kroppen.
AA:
Ja det var det nog. Det blev nog lite ensidigt att stå och ösa på ett ställe. Jag fick ju ösa både till höger och till vänster.
O:
Kommer du ihåg vad ni hade betalt?
AA:
Vi hade mellan 6 och 7 kronor om dagen, när vi höll på med malmen. På kolbåtarna var det lite mindre. Dit fick de gå över dom som varit på malmen och inte orkade med där med malmöset. De fick gå över till kolbåtarna, det var lite lindrigare där. Det var mest äldre personer och de som var utslitna kan man väl säga.
O:
På den här tiden var det arbete varje dag då?
AA:
Så gott som för jämman var det. Det var sällan någon fridag.
O:
Men årsförtjänsten blev inte stor för det.
AA:
Nej det blev inte mycket bättre.
O:
Så för dom som hade stora familjer blev det rätt så knepigt.
AA:
Ja, det blev det. Jag har visst en lapp här….
O:
Ja, vi talade om inkomsten och nu tar Andersson fram en anteckning här men den inkomsten ligger senare. De börjar 1929 och då var det också dåliga tider efterkrigstid och förkänning av 30-talsdepressionen.
O:
De här anteckningarna visar att Anderssons årsinkomst var: 1929 2.157:1931 2.117:1932 1.452:1933 1.226:1934 1.700:1935 1.840:1936 2.588:1937 3.200:1938 2.400:1939 2.009:1940 2.600:1941 2.900:1944 2.400:Under de senare av dessa år var väl arbetet mycket sporadiskt. Ni fick gå mycket och passa som det hette och inte fick något jobb. Det var därför som årsinkomsten blev så låg.
AA:
Vi hade inte ett öre för att vi fick gå. Vi fick gå ner på morgonen och sedan frukost och middag och vi hade inte något för det. Fanns det inget arbete så var det bara att gå hem och vänta tills nästa dag.
O:
Ni stod helt till disposition hela dagarna för företaget utan ersättning.
AA:
Ingen ersättning hade vi. Vi fick gå ner och passa bara.
O:
Ni kunde få gå ner både en och två gånger om dagen och inte få något arbete. Om vi går tillbaka till de första åren du arbetade i hamnen. Var det några konflikter, arbetsmässigt då.
AA:
Ja, mycket. Det var konflikter, en ……-strejken och jag kommer inte ihåg. De strejkade uppe i Kiruna och då skulle vi sympatistrejka här nere. Så vi strejkade ju rätt så mycket. Jag kommer inte ihåg så mycket. Jo …….strejken och sen Kiruna det kommer jag ihåg men det var nog flera strejker men det kommer jag inte ihåg.
O:
Rent fackligt, var det mycket uppgörelser med bolaget om betalning och sådant eller hur långa avtal hade ni?
AA:
Det längsta var under krigsåren. Det var 5-årigt. Det var svårt då under krigsåren. Vi kunde ju inte ändra på priserna men då gjorde vi på det viset, allting steg undan för undan och då var vi tvungna att göra någonting på arbetsplatsen. Så det var tvunget att bli underhandlingar då så vi fick lite mera fast vi hade avtal i 5 år.
O:
Det brukar sägas nu att våran generations ungdomar inte har något intresse för fackföreningar och politiska organisationer. Hur var det på den tiden?
AA:
Ja, lokalen var så gott som full med folk där uppe när det var möte. Och sen satt en vid dörren och antecknade undan för undan om man gick på mötena. Och hur många gånger man varit på mötena under årets lopp lästes upp på nyåret det andra året. Så et kontrollerades. Så det var inte som nu, det var kontroll, där satt de bara och skrev upp undan för undan.
O:
Och var de inte där så fick de sig en pådyvling sedan då?
AA:
Ja, det fick de. Så det var noga med att man fick lov att gå på mötena.
O:
Och politiskt, kommer du ihåg hur det var där?
AA:
Det var ju en del mycket radikala och så där. Den där Danielsson han var duktig han. Den respekterade de. Han hade ju en annan åsikt, han var ju socialdemokrat.
O:
Dom hade jämt göra med LS-arna på den tiden?
AA:
Ja, det hade dom, det var jämt att göra med LS-arna.
O:
Kommunister i den bemärkelsen som vi har idag det fanns väl inga?
AA:
Nej, det fanns inga, det var LS-are. Och LS-arna de tillhörde LS och de tillhörde fackföreningen. De var LS-are och tillhörde den föreningen och sen tillhörde de hamnarbetarfackföreningen. Och de var ju lite, kan man säga, lite bråkiga utav sig.
O:
Men många utav dem visade sig ju vara väldigt duktiga karlar sedan.
AA:
Ja, det var de ju.
O:
Och ibland så demonstrerade ni?
AA:
Ja det gjorde vi också.
O:
Både på 1 maj och emellanåt.
AA:
Jaa då. Om man inte gick ut i demonstrationståget 1 maj och så där så fick man anmärkning när man kom ner till arbetet dagen efter och de ville ha reda på vad man gjorde och hur det kom till att man inte var med och så där. Så då fick man skällning för det var noga på en tiden.
O:
Men det var inte några trakasserier?
AA:
Nej, det var det inte, men man fick anmärkning. Det var inte värt att stå på trottoaren inte som nu inte. Det var lite strängt se.
O:
Man skulle vara solidariska. Ja, sen kommer vi fram till krisåren, då var det inte så lätt heller att vara hamnarbetare och ha sånt styvt arbete som var frågan om då, med alla dessa knappa ransoner osv.
Å.
Det var svårt med maten det var det. Man behövde ha ordentligt med mat om man skulle stå i det där tunga arbetet. Det behövde men ha och det var dåligt som du vet på den tiden.
O:
På 20-talet kom väl den första brokranen nere på 10-an och då försvann många utav de gamla hamnarbetarna.
AA:
Ja, bolaget de ville skicka iväg med så det skulle bli en liten kår och dom som skulle gå de var flera. Men då, Axel Berg och Berglund det var väl de som var i toppen då, då sa de ifrån att det gick inte för sig. För då bestämde di där uppe på mötena, dom där som har fått sluta, att det kunde di inte gå med på utan de var tvungna att ordna så att vi som vart kvar vart flera där. Annars hade de bestämt de andra. Men bolaget ville skicka iväg många många.
O:
Jag har läst någonstans att i början på 1900-talet när det var mest arbete i hamnen så kunde det vara ända upp till 800 och flera när det var extraarbete.
AA:
Ja, det kunde det vara.
O:
Men så kom den där stora traversen på 10-an. 1921 tror jag det var, och då försvann nästan halva hamnarbetarkåren.
AA:
Ja, de fick sluta. Och det var ju för väl att järnverket var där för en stor del gick ju ner dit och arbetade. Och det var ju bra att de kunde få sin inkomst där.
O:
Så de som var äldst i tjänst de fick stanna i första hand.
AA:
Jag tror de gick ner till 1914. De som hade börjat 1914 de fick vara kvar och de andra fick gå. Jag tror det var så. Jag började ju 1911 så jag var ju säker på att jag fick stanna.
O:
Och sedan kom det ytterligare en svår tid på 30-talet när nästan allting stod stilla. Det kan man ju se på din årsinkomst också.
AA:
Ja då var det dåligt med arbete och de fick gå ut i nödhjälpsarbete osv. undan för undan.
O:
Ni hamnarbetare var ni ute på något annat arbete utanför hamnen?
AA:
Ja, jag var ute 1944. Det var ute på Malmvallen där ute och sedan t.ex. vid Thamens. De byggde vägen ner vid Thamens där. 1944 har jag för mig att det var. Sen när det var slut där så fick de gå till Malmvallen och ha jobb där några månader. Men sen skulle de ha ut sedan, de räknade på att de skulle bli elektriskt med tiden emellan Nyköping och Oxelösund, så fick de gå ut sedan några stycken, jag vet inte hur många lag det var som fick gå ut och det var väl en 7 8 stycken som fick gå ut och hugga famnved sedan på ömse sidor om järnvägen upp till Nyköping. Jag gick ner till sjön då, det gjorde jag jag gick inte ut, jag hade inte varit ute förut när de hade i skogen och så där. Så jag gick ner där. Så Likke här borta han gick ut i stället för mig. Det var –44 har jag för mig.
O:
Sedan fick hamnen ett uppsving under själva kriget genom att det var så stor malmexport då till Tyskland. Då jobbade ni. Och sedan fortsatte du och jobba fram till?
AA:
Till 1951, Då hade jag arbetat i hamnen i 41 år. 1911 började jag. Ja, det var ett fritt arbete och så där det var ju tungt men eljest var det inte så dumt. Det var ju
bättre än på järnverket, det var det. Där hade de ju skiftarbete så de fick gå både nätter och dar och så där. Och vi gick ut, nattgänget för oss varade till klockan 12 sen gick man ju hem. På järnverket gick de ju hela nätterna från 10 och till morgonen. O:
Ja, det sas ju det att det var ett fritt arbete, det berodde väl på att många gånger mycket arbete det var nästan som ett beting. Ni hade eran portion.
AA:
Ja det var det, vi hade ett visst köra, vissa sätt och så där vidare.
O:
Sen gällde det att inte heller göra det alltför fort med tanke på kommande ackordsuppgörelser eller hur. För det hände väl ibland som du sa att de parade ihop sig de som var kraftiga och kunde driva upp ackordet.
AA:
Ja det gjorde det.
O:
Ja, Axel när du nu ser tillbaka har du något du skulle vilja säga. Om du skulle få börja om vad skulle du då vilja ägna dig åt?
AA:
Ja, jag vet inte. Det är väl bra som det har varit. Jag vet inte, jag har ingenting att tillägga.
O:
Men det var väl så för dig som för många andra pojkar när ni kom ut i förvärvsarbete, det var inte så mycket att välja på annat än kroppsarbete. Ingen utbildning eller så så man kunde inte välja utan fick ta vad som bjöds.
AA:
Ja, jag har gått ifrån ungdomens dagar uppåt undan för undan med bara hårt arbete det har jag gjort, så jag är inte van vid något annat. Man passar ju inte att gå in på en fabrik eller verkstad och ställa sig när man inte kan ett yrke. Det går inte man får inte så man kan existera.
O:
Känner du någon bitterhet nu när du ser nutidens ungdom hur bra de har med skolor och utbildning. De får relativt lätta jobb och hygglig betalning.
AA:
Det har utvecklat sig bra tycker jag. De som arbetar nu de har det bra, det kan man gott säga att de har. Om man räknar från långt tillbaka och sen oppåt vad det har gått bra undan för undan. Vi hade ju ingen semester, och sen när vi fick semester då fick vi betala lite och bolaget betalade lite. Bolaget, Grängesbergsbolaget drog av vissa procent för oss så vi skulle få lite semesterpengar. Det var ett tag men det varade visst inte så länge.
O:
Men ibland var det väl en stund över, trots allt hårt arbete och slit och dålig betalning. På fritiden vad gjorde ni då? Kan du komma ihåg det?
AA:
Ja det var inte något. Vi hade inte några anordningar i hemmet eller så utan det var att sitta. Vi var tillsammans med andra familjer, satt och drack kaffe och pratade lite.
O:
Gick till Folkets Park gjorde du ibland?
AA:
Ja mycket. Det gjorde jag, på teater och mycket annat.
O:
Var den färdigbyggd när du kom till Oxelösund?
AA:
Ja det var den. Vi gick dit mycket till parken.
O:
Ja det var väl en trevlig plats.
AA:
Ja visst. Det var teater mitt i veckan med ibland så vi gick dit.
O:
Och det var fullt tillräckligt att gå ibland till teatern.
AA:
Ja det var det.
O:
Då fanns det ingen TV att titta på varje kväll?
AA:
Nej det fanns inte. Ja, det är väl inte mera att säga. Jag har sagt så mycket jag kan dra mig till minnes.
O:
Det talas mycket om sprit- och öldrickande bland dagens ungdom, men det förekom väl även på din tid därför att det var väl en form av avkoppling och att försöka komma bort från hårt arbete.
AA:
Min fru hon gick in i logen i Överum rätt ung. Hon hatade spriten och jag tyckte inte heller att det var något att ha. Jag har inte varit något för sprit. Under hela tiden som hon levde så tog jag aldrig en droppe, jag var nykterist och jag använder ingenting nu heller.
O:
Men hur tyckte du att de andra skötte sig. Det var väl sjöslag ibland?
AA:
Ja de söp rätt så mycket det gjorde de.
O:
Även på arbetsplatserna?
AA:
Ja det gjorde de och en del fick sluta för att de söp. Det gick inte att lita på dom. Var de uppsatta för ett arbete och inte kom så fick de så småningom sluta.
O:
På vintern då hade ni någonting. Det fanns något som hette Föreläsningsföreningen eller hur?
AA:
Ja det hade vi.
O:
Jag är så gammal så jag kommer ihåg det själv hur man gick på deras föreläsningar. Det var väl en del av det lilla kulturliv som var på den tiden.
Å.
Ja det var det.
O:
Men det fanns intresse för det i alla fall?
AA:
Ja det kan man säga. Jag gick mycket på föreläsningar.
O:
Ett bibliotek hade ni.
AA:
Ja det hade vi.
O:
Men det gällde ju för att sköta er. Det fick inte bli något nattsudd och så om ni skulle kunna klara det hårda arbetet.
AA:
Nej man var tvungen att sköta sig ordentligt och lägga sig skapligt om kvällarna för att klara det tunga arbetet som man skulle utföra på dagen.
O:
Och då var det 48 timmarsvecka.
Å.
Ja det var väl 10 timmar när jag kom först. Det har jag glömt bort när 8 timmarstiden trädde i kraft.
O:
Det är klart att sedan fick ni jobba övertid ibland så det kunde bli både 8 och 10 timmar.
AA:
Ja det var det ju.
O:
Axel nu sitter du som pensionär i den så kallade ”Herrgården”. Det finns gamla pensionärer som rent allmänt brukar säga att det är deras generation som har grundlagt välfärdssverige och många tycker att de inte har fått ut sin del av välfärden som pensionär. Vad tycker du?
AA:
Jag klagar inte. Jag är belåten absolut. Man kan inte begära mera, det har gått bra för mig tycker jag, hela livet.
O:
Du tycker i stort att pensionärerna har fått sin del av kakan?
AA:
Ja det kan man gott säga. De har det bra som också såväl som arbetarna. Så jag klagar inte utan är fullständigt belåten.
O:
Tycker du att det gäller Oxelösund också?
AA:
Vi är nog med våran tid här nere, det är vi det kan man gott säga.
O:
Tycker du att det är riktigt med den öppna åldringsvården när åldringarna ska få hjälp i hemmet så länge som möjligt?
AA:
Jag är för den linje, det gillar jag. Vi har ju till exempel…. Jag får ju maten klockan 11 eller så från Konsum och sedan så kommer hon och städar, så vi har det ju bra.
O:
Du har hemsamarit då?
AA:
Ja det har jag.
O:
Ja du ser ju pigg ut Axel så du klarar dig i många år ännu utan att flytta ut till Björntorp.
AA:
Jag hoppas att jag skall kunna hänga med ett tag till fast jag börjar bli lite till åren.
O:
Just den här formen av åldringsvård gör ju att när man flyttar till ålderdomshemmet så är man väldigt dålig. Så det är inte roligt för en relativt frisk pensionär att flytta dit inte.
AA:
Nej, jag är för det att så länge man kan klara sig i hemmet så är det bäst att vara där, tycker jag.
O:
Och här har du nära att gå ner till city och se en och annan oxelösundare och få en pratstund. Men det börjar bli glest med de gamla oxelösundarna.
AA:
Ja, det träffar man inte många om dagarna inte. Det är Erik Augustsson som brukar gå här dagligen. Eljest är det inte många.
O:
Ja, Axel det var en trevlig pratstund du ska ha tack för den.