Intervju med Axel Sundell 88 år Den 5/7 1972 Intervju med f.d. hamnarbetare Axel Sundell.
1965 Axel Sundell vid sin koloni i Dalgången
O:
Vi skall be Axel berätta lite om var han är född och hur han kom till Oxelösund och hans tid här. Axel du kom från Katrineholmstrakten?
A S:
Ja, det är jag. Ska jag börja från skolåldern och berätta?
O:
Ja, det tycker jag att du kan göra.
A S:
Skolan den var ju 6-årig då och långt att gå. Vi hade en ½ mil till skolan. Och på sommaren när jag sluta skolan då fick jag vända och gå till Eriksberg, fidekommisset där och jobba där i trädgårdarna till jag skulle börja skolan igen. Och lika långt hade jag dit. Arbetstiden var ifrån 6 till 8, så jag fick gå klockan 5 på morgonen och så kom jag hem vid niotaget.
O:
Hur gammal var du när du började med det?
A S:
12 år.
O:
Kommer du ihåg vad du hade betalt?
A S:
Ja, det gör jag. Dagpenningen var 50 öre, så det var inte så kartigt. Det var ju inte mycket för så lång tid. Arbetet var ju inte hårt, det fick vi ju, barnen vi fick rensa och plocka bär så det var ju inte så farligt men arbetstiden var ju för lång och man fick ju ingen vila.
O:
Dina föräldrar, vad var dom?
A S:
Min far var timmerman som det kallas på den tiden, byggnadsarbetare och arbetade på godset. Och han för sin del han hade 1 krona om dagen och långt till arbetet ibland. Det blev ju varierande. 1 krona om dagen och då skulle han hålla verktyg själv, så var det så att ett sågblad gick eller någonting så hade han inget för den dagen. Det var så då.
O:
Ni var många syskon?
A S:
7 syskon. Men vi fick ju ge oss ut så fort vi kunde hålla i ett verktyg. Jag själv fick ta tjänst när jag var 15 år. Då var jag hos en torpare och där var jag i 4 år. Och på den tiden fanns det inga maskiner eller något så jag fick börja göra karldagsverken när jag var 16 år. Jag kommer särskilt ihåg när vi skulle skära råg på hösten så var det liggsäd så dom tog varsin teg.
O:
Det var jobbigt det.
A S:
Det var jobbigt, jag minns att jag var så slut när kvällen kom så jag fick lov att sätta mig flera gånger när jag gick hem. Men envis som jag alltid har varit så jag blev jag inte sist ändå. Vi var med 12 liar och jag hade ett par efter mig ändå med tegen.
O:
Det var väl en slags tävlan på den tiden att gå med lien.
A S:
Ja det var hårt. Jag var ju så ung då och jag fick leja en utan statsdrängarna som de hette då, så han slipa och jag drog. Vi skulle dra slipsten då. Ja där gick jag till sista året före exercisen. Då ville ju inte bönderna ha en när man skulle ut och excera.
O:
När ni var fria på söndagar och så där vad gjorde ni då? Hade ni något tidsfördriv, dans eller så?
A S:
På lördagsnätterna och lördagskvällarna och även så på söndagskvällarna, några nöjen fanns ju egentligen inte på den tiden utan då var det att gå upp till något torpställe och sopa logkistan ren och sedan fick man tag på någon grabb som kunde spela enradigt dragspel. Det var ju nöje på den tiden.
O:
Det var inte här du träffade din hustru Hanna inte?
A S:
Nej, Vi träffades ju i Vrena. Det blev många år senare det.
O:
Ja, sen när du varit hos torparen då skulle du göra ”besväringen” som man sa på den tiden.
A S:
Jaa men jag fick flytta då ifrån det där stället där jag var i Stora Malm, och så tog jag en plats uppe i Floda socken hos en bonde där. Men där var det hårt där jag till och med vara med om en tjurfäktning.
O:
Det måste du berätta om det låter intressant.
A S:
Det var på hösten, vi skulle ner till Flodafors. Det var såndär premiäruppvisning på kreatur. Och vi var två när vi gick dit, så jag var med och höll i repet och han höll i stången. Och sedan, han var ju alkoholist så han kom i slang med de andra bönderna som satt och drack öl. Så han blev full. Han var full, jag ville ha honom med hem men det var ju inget att ha för han kunde ju inte göra något åt det där. Och då sa jag åt honom att jag tar tjuren och går med den. – Ja, kan du så, sa han. Ja jag hade ju lett ut honom så många gånger förut. Ja, sagt och gjort jag löste den och tog den och det gick bra över en slätt. Men när jag kom in i skogen, där tog han stången jag visste inget, det var ett ögonblicks verk. Och sedan slogs jag med den väl en trekvart. Men då låg det en liten stuga ovanför en backe så det var en fru där som springer ner till Flodafors och sa att det är en tjur som håller på och gör av med en karl där nere. Sen kommer de 6 stycken och skulle hjälpa mig. Lite halvluriga var de allihop förstås. Och då sa jag att nu får ni ta hand om honom för jag är slut. Men det gick inte. Jag fick ta ett rep och sätta om baklöven, dom gjorde det på den tiden, och när han vart som värst arg då var det bara att rycka till och lägga honom i och det gjorde jag några gånger innan vi kom hem. Ja, sen dagen efter på förmiddagen då, jag låg i en drängstuga där, då kommer bonden ner och skulle muta mig med en lite brännvin. Men den fick han ta upp igen. Ja, vi kunde ju inte ta ut den där något mer. Sen skulle han ner till slaktare Eriksson i Valla med den och då kom han till mig. Men då sa jag till honom att: - Det ska du inte försöka med för han är så arg på mig så. Ta den andra pojken. – Nej han törs inte, sa han. –Ja, jag ska bli med, sa jag, men då tar jag repet och håller mig bakom. Men det gick bra, vi kom fram med den. Så han hade inte mycket nytta utan att han fick första pris för tjuren. Så det har jag varit med om. Och sedan gjorde jag excisen.
O:
Var gjorde du den?
A S:
Malmköping.
O:
Kommer du ihåg hur lång tid det var?
A S:
Ja, vi hade 112 dygn första året och så två repeditionsövningar 50 dygn.
O:
Vad fick ni göra på den tiden i rekryten?
A S:
Det var excis och manöver och det ena med det andra. Sen när jag kom därifrån då fick jag jobb vid Eriksberg igen förstås. Jag jobbade i träkolshyttan där på vintern. Jag minns särskilt att jag gick och lasta tackjärn där och gick på nätterna. Det fick jag plocka två gånger. Vi lastade ur i burkar. Då fick jag först plocka järnet på vågen och ifrån vågen och i burken sen hissades det upp. De hade nämligen en linbana från Forssjöbruk och till Katrineholm. Och så fick jag ta från vågen och plocka det iden där järnbruken de hade, så hissade de upp den
och så kom det en ny burk. Jag fick plocka två gånger och det gick en 45 ton på ett sådant där skift, och det blev ju om man ska räkna, så fick jag plocka 90 ton. Och för det så hade jag hela 2 kronor. Det var andra tiden då än nu. Ja, där gjorde jag ju varjehanda, på sommaren gick jag på brädgårn och gjorde lite av varje. Sedan brann sågen, då var jag med en klampare och justerade virket och vi var i ändan på brädgården, och på 10 minuter så ramla taket ner. Och där fick vi jobba till klockan var över 12 på natten och hjälpa till att släcka och det var gratis det hade vi ju inte ett rött öre för, utan när de fick ordna upp det där då fick vi sparken 20 stycken. Det var tacken för hjälpen. O:
Och sedan fortsatte du att jobba.
A S:
Sedan arbetade jag hos en skogsvaktare där ett par år i skogen men det var lite knepigt där. Jag vill ha lite ersättning, för de som bodde på bruket dom hade fria bostäder och det ville jag ha lite ersättning för. Jag talade vid en ingenjör där. Neej, det kunde jag inte få. – Ja, då blir det ingen annan råd, då får jag sticka härifrån. Och det gjorde jag. Sen kom jag upp till, det var 1908, då var det stora avverkningar i Hälleforsnässkogarna. Då reste jag och en kamrat upp där och låg där på vintern. Och det var bra, bra skog vi tjänade en femma om dagen där på timmersågning och det var ju stora pengar på den tiden. Men sen var det att vi hade inget att bo i, det fick man skaffa själv och då flyttade vi in i en gammal rutten stuga. Det var så sur så, det låg en stor snödriva efter långväggen på mornarna när vinden låg på där och vatthinkarna var tjock is på, det fick vi ta yxorna och hugga hål på isen på morgonen. Ja, där låg vi 12 man i den där gamla stugan och vi stötta upp, vi gick åt skogen och högg stöttor och stötta opp taket så vi inte skulle bli igenrasade av det. Ja, det gick ändå, men på 6 månader hade jag inte kläderna av mig. När man skulle lägga sig fick man ta på sig så mycket man hade. Och bönderna var ogina. Vi ville köpa halm att ligga på. Nej, det fick vi inte. Men det var åtta rallare som kom ner och bodde i stugan och bland dom en som fråga när vi kom hem: - Fick ni inte köpa halm? Neej, sa vi. – Kom med grabbar vi ska köpa halm av den där torparen. Han följde med ner och vi snodde ihop vars ett fång och sen gick vi hem och det var ingen som tordes säga någonting.
O:
Rallarna dom var kända och respekterade.
A S:
Ja det var bra, jag hade stor nytta av den där. Han var så stor, så jag vet ingen här. Det var ju lite tråkigt med spriten, annars så var dom bra, men så fort dom fick löning så skulle dom till Eskilstuna. Sen kom dom inte hem kanske på 2 – 3 dagar och då hade dom pantsatt allt vad de hade. Men då sa jag till Sjöberg när han kom och ville låna lite pengar till mat och det fick han för de var så rejäla och betalade igen. Men då sa jag åt honom: ”Jamen Sjöberg kommer du hem nu, du har ju pjäxorna kvar?” – ”Vem i helvete tror du vill ha pråmar?” sa han. Han hade nämligen så stora pjäxor så det fanns inte att köpa i affärerna utan det fick han beställa.
O:
Det var glada pojkar.
A S:
Ja, det var det med de var bra på ett vis med spriten. Det är väl inte mycket att tala om men det var första gången jag var dränkt i sprit. Jag sa till kompisen, du
har ju varit med ett par dagar och nu får du göra hur du vill men nu åker jag hem om du inte följer med åt skogen. Och då var det en som hörde det och då hade han en liter konjak stod på bordet och då slog han i ett glas eller kopp eller vad det var. Nehej sa jag, nu ska vi börja arbeta. Men då fick jag halva konjakslitern över mig, och det gjorde ju ingenting för det var ju bra för hårväxten. Ja det var västa vintern som jag har haft. Oj, oj jag hade mycket värre en del år innan jag kom hit. Det var hårt att ösa malm, det var det, det var tungt, jag stog här och öste malm i 26 år innan första brokran blev och vändarn. O:
Vad gjorde du sedan när du lämnade Floda? Kom du till Vrena?
A S:
Ja, inte direkt. Vi var 4 stycken som kom på ett vägbygge ifrån Valla eller utanför där och till Lerbo kyrka. Sen när det blev slut så var det ju att ge sig ut och hopp efter nytt knog, och jag fick arbete men de andra tre fick inget. Hela sommaren därpå då jobbade jag på ett vägbygge uppe i Västra Vingåker och var med stenarbetarna och tog ut sten och pelare och sådant. Men sen på hösten, de var i augusti månad kommer han den här Kalle-Lasse hem till mig och frågade om jag vill bli med. Han hade funderat på om vi skulle åka till Holmnäs till sågverket där. Men hur vi åkte så kom vi ner till Vrena och där låg vi på en skulle över natten och sen gick vi ner till ångbåtsbryggan där och då var det en norrlänning som var pråmskeppare. Han hade en liten bogser som kallade för ”Munter” och då frågade han: - Är ni utan arbete? – Ja sa jag det är vi. – Då får ni hugga på här, jag ska gå upp till Björkvik,. Jag har en hel pråm här som vi ska lasta med tegel sen ska vi gå upp till Danbyholm. Ja, vi var tacksamma för att få något att göra för att tjäna några kronor. Men pråmen var ny och han hann inte ut mer än på kvällen, det höll på att bli mörkt så han hann väl sådär en 150 meter eller så 200 kanske. Och då hade han en dotter som bodde i en villa i backen där och hon var ute och grät och ville att han skulle vända om. Pråmen bara sjönk, den tog in vatten och teglet tog åt sig vatten så att det var inte mer än 2 dm till relingen. Men då fann han för gott att vända. Sen fick vi lasta om till en gammal pråm och så gick vi iväg mitt i natten upp till Danbyholm och det regna så det stod som spön i backen. Ja, det tura sej. På morron där oppe då kommer det en flottarbas där som skulle ha två man. Ja, det var vi två. Sen var vi med på flottningen där hela sommaren. Allt timmer flottades ju då ifrån Björkvik, ner till Vrena, till sågverket där. Och det fick vi tappa igenom under Skräddartorpsån och ner igenom ån i Vrena där och in i bassängen. Ja det är mycket jag kan inte komma ihåg allt.
O:
Stannade du i Vrena sedan?
A S:
I Vrena var jag i 2 år, sen kom jag hit ner.
O:
Vilket år var det?
A S:
Det var 1912. 1912 kom vi ner här i augusti månad och det var inte meningen att vi skulle stanna i hamn för vi fick rekommendationer till Oljebolaget. Det var en som hette Skog som var chef där då och han var släkt med en uppe i Vrena som hette Frick och det var den som rekommenderade oss dit. Så där var vi med på utlastningen, ja vi jobba inne i oljebolaget. Jag hade ju ett lätt jobb där. Jag stog och rulla upp fat i en limbänk. Det var träfat på den tiden, de limmas. Det var ett
lätt jobb. Och när vi skulle lassa där så fick vi rulla ut de där fatena och så hiva dom ombord, det var en kran som man fick stå och veva, det kanske du minns. På det viset lasta vi, det var ju mest skutor på den tiden och pråmar. Ja, sen när utlastningen var slut på hösten sen hade dom inget åt oss. Vi satt i en bod där nere några dagar och tänkte väl vi skulle få något som skulle passa oss, men det blev ingenting. Ja, då var de te opp te knuten som de kalla det där matrummet. Å, det var ont om arbete, jag kommer ihåg vi var väl 80 extra man stod där och passa jobbet där. Men som väl var så hade man några kronor så man kunde hålla sig kvar. Dom äldsta fick ju sticka iväg igen, dom kunde ju inte uppehålla sig. Men det gick bra, jag kom snart nog in. På försommaren året därpå så kom jag in i ordinarie kåren. Sen har det gått. Det var ju hårt, jag tänkte många gånger att lägga av men det var likadant på alla områden. Jag var oppe i Stockholm hos min äldsta bror där. Det var efter 1909 och då var det inte svårt att komma in vid spårvägen, men han avrådde mej. –”Vad du gör så försök inte, om jag hade en liten torpstuga på landet, sa han så skulle jag härifrån ögonblickligen.” Och så sa han: -” det är 14 dagar sen dom tog in 26 man. Kan du gissa hur många det är kvar?” ”Nej, det kan jag inte”. –” Jo, sa han ” dom är 6 man kvar. Du förstår vi har 70 kronor i månaden, och första halvåret så har vi inte en fritimme”, sa han. – ” När vi ska köra arbetartåg, sa han, när vi är på den turen då får vi ligga i ett lada ute i stan 2 timmar sen får vi börja köra ut arbetare till hamnarna bortikring”. Så jag slog det ur hågen, och det var bara å fortsätta och plita och ösa malm sen. Men nu har vi det bra, nu är det inget att klaga på. O:
Du sa att det var hårt arbete det där med malmösningen. Du började 1912.
A S:
Ja, jag började på hösten då, men då som extra, så vi extra fick ju mest gå på skutor och pråmar och bära. Allt bars ju då.
O:
Var det jobb varje dag då?
A S:
Nej, ånej, ånej det var det inte. Det fick man passa. De fick man gå och passa kanske två och tre till och med fyra gånger om dan. Och det var privat, det hade vi inget betalt för.
O:
Annars betalningen, när ni jobbade, den ansågs väl vara rätt skaplig jämfört med många andra.
A S:
Jämfört med andra platser så tjänade vi ju 3:50 om dan och timpenningen, om jag inte minns fel, så var den 30 – 32 öre. Men timpenning förekom ju så lite för det var ju mest ackord. Men en 3:50 om dan i genomsnitt, ibland någon 50-öring mer och ibland mindre. Det där är sanning alltihop.
O:
Ja, det vet jag. Ja, sen kom kriget, hur var det med jobb då? Första världskriget.
A S:
När första världskriget kom, så kommer jag ihåg att jag var med och lasta på en båt som hette ”Hollandia”, en 8000-tonnare det var av de största fartyget som fanns då. Och det stanna av, vi lasta någon vagn för dan, och ville vi göra något så fick vi och ville vi gå hem så fick vi. Så den båten låg här över 14 dagar. Och sen vart det, ja det kan man knappast tala om, vi höll ju på att svälta ihjäl. Jag
var ju ungkarl då så jag levde på ägg och så den där lilla ranson. Potatis fanns inte att uppbringa. O:
Det måste ju ha varit svårt med tanke på det hårda kroppsarbetet. Ni behövde ju, som vi idag säger, kalorier och…..
A S:
Ja, hör du, de var ju inte beredda på det där. Andra världskriget det var ju en leksak emot det första. Allt skulle sparas. Jag kommer, …. Ja, det där det är väl inte värt att skriva om……
O:
Jo, prata du.
A S:
Jag kommer ihåg att Centralföreningen hade ett magasin. Ja, jag var ditskickad jag också en gång och skulle arbeta där och där hade dom djurkroppar opphängda, massor. Men det fick inte lämnas ut utan det hängde där. Det hängde där till kriget blev slut då körde dom opp det till avstjälpningsplatsen där de stjälpte av allt avfall, där grävdes det ner. Det där det vet du ingenting om, jo det kanske farsgubben tala om.
O:
Ja, det är nog möjligt, men det var ju så med andra livsmedel också. Det skulle sparas.
A S:
Ja, det fanns ju inte något, det fanns ingenting och allt skulle över till Tyskland då. Och det som inte myndigheterna gick med på det smuggla dom. Jag minns särskilt, jag hade en genväg när jag gick till hamnen, och så kommer det en tysk jänta, dom jobba ju på båtar då, och det var en middag där. Hon hade igenknutit kalsongerna, hade band nere vid knäna, men hon hade för mycket skinkor i byxorna så det brast. Jag ser henne framför mig än idag. Jag gick fram till henne, hon kunde tala svenska rätt så bra förstod jag. Jag sa till henne: -” Det där var tokigt fröken”. –” Ja, låss inget”, sa hon. –” Nej, det där har jag inte med att göra, sa jag försök knyt till det, med det blir värre att komma ombord.” Det var en tullare som varsna det och då bad hon: -” Ni får vad ni vill bara jag får ha det här.” Men hon fick lämna det ifrån sig.
O:
Så det gick för dem att köpa sådant uppe i samhället då?
A S:
Oj, oj oj jaa då.
O:
Men det gick inte för oxelösundarna?
A S:
Nej det gick inte. Du vet han Strömkvist oj vad han handla med dem. Men det hade han inte mycket nytta av. Jag hörde dom sa att han hade ett par tunnor stog fulla med tyska mark när kriget blev slut. Det hade han ju inget för.
O:
Dom var värdelösa då ja.
A S:
Ja, dom var värdelösa. En hundramarksedel det lägsta var 2 öre, till sist blev det ju inget värde alls. De handla ju mycket som jag skulle kunna tala om men det är svårt att komma ihåg.
O:
Var det mycket bråk och trassel på arbetsplatsen med avlöningar och semester och arbetstider och så eller hur var det?
A S:
Ja, det är klart att som man hade det då,, det var ju mycket strejkar som du vet. Jag tror det var två om inte tre strejkar. Och det var vi ju berättigade till, det var ju inte tu tal om det när dom nästan försökte svälta ihjäl oss. Det var inte då som nu med Grängesbergsbolaget. Då prutades det på tiondelsören när man skulle göra upp ett avtal. Nu går det ju, ja bråk blir det ju alltid det är ju alldeles klart.
O:
Hade ni 8 timmars arbetsdag då?
A S:
Neej. När jag började här så hade vi 12 timmars arbetsdag.
O:
Så det kom senare 8 timmarsdagen.
A S:
Ja jag kan inte minnas vilket år det var.
O:
Någon semester då?
A S:
Ja, semester det ska vi inte tala om. Det hade vi 3 dagar och det spara dom in så man fick ta semester i samband med en helg så att man fick helgdagarna med då. Vi kunde ju inte resa bort någonstans, ja min fru hade sitt hem oppe i Värmland och då passa vi på då och åka när de där 3 dagarna kom så man kunde få ett par tre dagar där oppe. Och då hade vi ju bevars fribiljett på bolagets järnväg.
O:
Blev det bättre sedan med malmösningen? Du talade om att brokranen på 10:an kom 1921 men det fortsatte väl några år till sedan med handösningen.
A S:
Ja, det gjorde det, men mesta malmlastningen gick ju med brokran. Men det hände ju att vi lasta för hand också där uppe på de mindre kajerna och malmlossning ifrån vagn och till upplag och det hade vi ju många år efter. Vi fick kärra upp malmen på upplag och det var inte så lindrigt, det var lindrigare att lasta på en båt än att skyffla malmen i kärror och kärra ut. Det skulle tas ur en 25- och 30-tonsvagnar på den tiden, och det skulle kärras ut på upplag. Hade man då otur och fick kanske ett par 30-tonnare då fick man slita hårt, det vart i alla fall över 100 ton att ösa i kärror och kärra ut på dan på 3 man. Så det var ju omänskligt egentligen.
O:
När den här stora brokran kom då var det många hamnarbetare som fick sluta?
A S:
Neej, neej det var det inte. Det var, jag minns inte året, men det var väl efter första världskriget. Nej det var på 30-talet som alla som kom hit 1911 dom fick sluta. Så jag var ju i skarven där. Det fanns inte arbete och då på 30-talet då var det dåligt här så de uppmanade hamnarbetarna att försöka få annat jobb. Så vi var 3 stycken här som tog kontrakt med Backa-Hosjö, så vi låt oppe vid Yngaren och påta timmer åt dom hela sommaren.
O:
Kommer du ihåg vilket år det var?
A S:
Neej, det var på 30-talet när det var så dåligt här. De skickade ju ut här, en del gick ju på skogen och högg. Ja, jag kom ut jag också fast jag försökte ju hålla mig kvar, jag tänkte blir det något så blir det annars så….. Men sen kom dom hem till mig så jag kom först med en ingenjör, men det var bara en dag. Vi var och, jag var som pinnpojke åt honom där borta i Hultbergs trädgård. Vi pejla djupet där, då var vi nere 19 meter. Den första skyskrapan som står där, inte första, andra. Och då sa han: -” nej det får vi sluta med det här, det går inte att bygga här för de kan inte få något utfall här heller. Nu är det ju byggt i hela området. Ja, sen vart jag skickad till den här grunden som Karl-Erik Göransson har den gården, det var så brått med den då. Det var jag och så två till. Sen en dag så kommer bangårdsförman och skulle ha en man. Ja det var ingen som ville gå men då sa en av de andra att då får du Sundell gå för du kom sist. Och då sa Rosell: -” Kom du, du förlorar inte på det. Hårt blir det men jag ska hjälpa dig”. Vi fyllde den där Floragatan där, vi la opp grus. Där kommer det en bil var 10onde minut och där skulle jag planera ut de dör 10 minuterna så jag var ju genomblöt hela dagen. Men jag tjäna i alla fall dubbelt så mycket som de andra gjorde på dagen. Ja, sen kommer byggmästare Magnusson och skulle ha en hjälpreda åt trädgårdsmästaren, järnvägens trädgårdsmästare och så fick jag gå där hela sommaren. Men där hade jag fint jag hade bra där. Det var ett trevlig jobb ett jobb för jag egentligen har haft håg för, fast jag tjäna ju inte så mycket, jag hade 1:41 i timman. Men dom var ju hyggliga, vad hette han den där statistikförman vi hade ja det var detsamma.
O:
Grundström?
A S:
Nej det var en före honom
O:
Kjellman?
A S:
Nej det var en emellan där, han kom ifrån Norrköping och hit. Han vart inte så gammal han var 54 år när han dog. Slut på intervjun.