Intervju med Bror Carlén 85 år Den 27/3 – 1973
Bror Carlén Intervju med f.d. kassören på stuverikontoret i Oxelösund Bror Carlén. En mycket välkänd oxelösundsbo, den äldsta av Carlénbröderna. Vi ska nu be honom berätta när han kom till Oxelösund och vad han gjorde här som pojke. O:
Bror, Du säger att du inte är född i Oxelösund
B C:
Nej, jag är född i Nyköping 1888, datum spelar väl ingen roll, och kom till Oxelösund –90 ungefär. Då vart min far stationskarlsförman här. Han var i Nyköping förut. Vi hade en finka där möbler och sådant var placerad i och dessutom hade far min en gris som var passagerare där och han hade blivit hungrig på resan ner så han gick och körde huvudet i en tunna som stod där med mat i, skulor var det väl kanske. Och när vi kom ner till Oxelösund var grisen död och det var ju en stor förlust för familjen för det var ju inte så gott ställt på den tiden.
O:
Var bosatte ni er i Oxelösund?
B C:
I gamla järnvägshusen som var här i närheten av hotellet. Landstingsmans kallades granntomten. Och för min del så började jag på järnvägsstationen här 1901 och var kvar där till 1908. Då flyttade jag över till speditionskontoret som elev till att börja med.
O:
Men innan dess hade du gått i skolan i Oxelösund, kommer du ihåg något från den tiden någon lärare eller så?
B C:
Ja den första det var fröken Stenström som var här i många år och sedan vart det en fru Sturm. Och sedan på slutet var det pastor
Axelsson. När han kom hit så var han både lärare och präst och han var ju kvar här långt efter sedan jag slutat skolan och var lärare. När jag slutade 1901 då kom jag till järnvägen med en gång så gott som. Så jag gick elev 7 – 8 månader innan jag vart avlönad. Och jag var ju vådlit ung när jag lärde mig telegrafera. Det gjorde jag nästan på en vecka, så jag kunde ta emot tågena på telegrafen. Tåg in och säga tåg ut och så, som var då på morse. Sånt där har dom ju slutat med nu, nu har de ju andra förbindelser. Och sedan fick jag springa ut och, kol vägdes direkt i vagnarna med en våg som var en 4-500 meter ifrån stationen, och där hade jag förtroendet att som ung grabb springa ut och kolla med importörernas ombud. Så vi var två stycken som satt och skrev av vikterna och efteråt så kollade vi de där. O:
Dina första år i Oxelösund omkring sekelskiftet, har du någon minnesbild av dem, hur det såg ut här då?
B C:
Ja, det var ju inte så mycket innevånare då. Torget där de nya varuhusen ligger, där var det ju ett kärr egentligen som så småningom fylldes upp med, till att börja med så körde de upp från skutor och sådant som hade barlast med sig när de kom hit och skulle lasta virke. Och det där fraktades ut och las på torget. Det förekom till och med flinta och sådant ibland de där lasterna som vi plockade upp och tog reda på när det var fina bitar. Och så småningom kom det dit den ena kåken efter den andra. Och torget, efter en del år så var det så man kunde spela fotboll där till och med, fast det var ju lite riskabelt för det var ju sten och grus, så man fick inte ramla omkull för ofta för då vart det ju blessyrer. Sen så småningom så ökades det ut, ja det vart ju långt efteråt så kom ju järnverket hit och då vart det ju genast lite mera nytt folk och så på alla vis här. En del ifrån hamnen gick över till järnverket och arbetade och en del andra kom hit istället.
O:
Och sedan fortsatte du vid hamnen?
B C:
Ja, 1908 kom jag till hamnen, det var året före storstrejken. Jag vart ju bekant med alla utav de gamla gubbarna där som fanns och kände dem ju mycket väl för jag vart så småningom kassör där och hade mycket med dem att göra, räknade ut avlöningar och sådant så att jag kände ju varenda en gubbe där.
O:
Så du har sett de flesta av vad vi brukar kalla ”gamla Oxelösundsoriginal” och kunde öknamn och kunde deras ekonomi framför allt.
B C:
Jo, det kunde jag. Och jag kände ju till, det fanns ju en del som gick på lätten här. Jag ska väl inte säga deras namn och så.
O:
Jo, det kan du göra det gör ingenting.
B C:
Ja, de är ju döda de flesta nu. Vi hade ju Rör-Anders och Vrena-Anders och Peruk-Klas eller Tjänste-Klas eller vad han kallas och sen John Nyholm och dom var ju lite besvärliga för dom ville inte jobba så länge när de hade fått ihop lite pengar så gick dom ju på lätten och drack öl för det mesta. Dom var rätt så besvärliga när de skulle ha förskott och dom var inte nyktra. Man ska ju inte hålla på och förtala folk så här men det var ju så och dom kände ju alla människor så det spelar väl ingen stor roll.
O:
Men även de som man kallade för ordinarie hamnarbetare dom hade ju besvärligt ibland med tanke på den ojämna arbetstillgången.
B C:
Ja, men från början så ansågs det ju vara ett riktigt herremannajobb att komma till Oxelösund och bli hamnarbetare för de ansågs ju ha vådligt bra. Det vet man om man var ute på landsbygden ibland så, jag hade morfar och mormor mellan Vrena och Bettna hade dom sitt ställe, och därifrån var det, om man kom ut och hälsade på bekanta så sa dom att: ”han är hamnarbetare han har det vådligt fint och så och bra betalt”. Att det sedan var, ja under gamla tider var det inte så farligt, det kom väl lite senare att det vart lite uppehåll och så. Men i hamnen hade vi ju en fast arbetarkår på ca 325-330 man som gick olika. En del jobbade i malmen och de som var lite äldre de jobbade med kollossningen och sådant och diverse andra jobb så dom gick ju en avdelning som gick i gäng och det var 3 man i varje gäng. Och dom lastade in ett visst antal malmvagnar per dag. Och dom andra gubbarna som lossade kol, det fanns ju inte gripar och sådant till att börja med, utan de lastades i skoporna samma skopor som användes för malmen förresten och som lossades med då i stället.
O:
När du började på stuveriet, vad hette chefen då?
B C:
Han hette Mattísen.
O:
Det låter inte svenskt.
B C:
Nej han kom uppifrån Kiruna. Han var lite sjuklig och så, så han hade sina besvärligheter så dom skicka ner honom söderut hit för att han skulle få lindrigare.
O:
På den tiden när stuverirörelsen började här, dom som arbetade där då det var dåtidens överklass i Oxelösund?
B C:
Hamnarbetarna ja.
O:
Ja och tjänstemännen.
B C:
Ja det vet jag inte det var inte något överklassigt alls.
O:
Nej, men det är klart att när det var några hundra jobbare och tjänstemännen på den tiden i alla fall ansågs väl stå rätt högt även om
man kanske inte alltid hade så hög befattning inom administrationen, det var ju så. B C:
Ja, det är klart man hade ju en massa förmåner naturligtvis det är klart. Vi hade väl inte så lång arbetstid, men vi arbetade ju lördagarna till klockan 2 eller vad det var, men annars så började vi klockan 9 och slutade klockan 5 så det var ju 8 timmar i alla fall.
O:
Och så småningom avancerade du?
B C:
Ja jag vart ju kassör rätt snart. Det var 1913. Jag hade hand om alla finanserna, jag hade med alla rederier att göra, alla uppgörelser med skeppare och så. Det kunde ju förekomma att vi hade ibland 25-30 fartyg i hamnen. Man hade rätt stora summor att röra sig med. Under första världskriget då kunde det komma upp en skeppare, tysk, och dom kunde får en 25-30.000:- i kontanter för att kunna handla in så mycket som möjligt här. Så när en båt gick t.ex. så måste man passa på och ta ut fraktförskott i konsumentet för att få tillgodogöra sig det vi hade lagt ut och det kunde ju bli stora summor uppåt 100. 000:- och mera emellanåt. Och så måste man se till att man fick in alltsammans innan båten gick, ifrån skeppshandlaren och lots och alla andra utgifter som förekom, läkare t.ex. Det var ju ett rätt så ansvarsfullt jobb som man hade då. Men man hade mycket dåligt betalt så man kunde ju inte leva något lyxliv utan det var vådligt besvärligt att få högre löner och så för det var vådligt sparsamt. Vi låg under Eskilstuna, så det var chefen i Eskilstuna som var chef för oss här längsta tiden. Sen på slutet så fick vi mera direkt med Stockholm att göra och då vart det ju bättra på alla vis. Vi kunde ju få ta ut ordentliga kontorsmaskiner och så det fick vi inte till att börja med utan vi fick sitta och veva med de där snurrorna som vi kallade dem, så det blev ju bättre undan för undan. Ja jag vet inte hur långt i tiden jag ska gå men jag var i alla fall med till 1953 då vart jag pensionerad.
O:
När du började då kom du lagom precis när storstrejken bröt ut 1908 eller 09.
B C:
Jag hade börjat jobba där före. Men under strejken så måste vi ut och jobba emellanåt så jag hade några gubbar utav de gamla som var med och hjälpte till också. Så vi var ute mangrant och lossade och lastade och så.
O:
Det var väl så att kranmaskinisterna de strejkade inte, det var bara hamnarbetarna eller hur?
B C:
Det var hamnarbetarna som strejkade ja. Man vart ju ute för en del äventyr förstås det var riskabelt. Jag höll på att bli avklippt av ett par järnvägsrälsar en gång. Jag lyckades i sista ögonblicket komma dän för det var en räls som kom och då lättas det på dom så då var det snett där så jag stog emot vagnskanten och den lättade och for emot det stället där jag stod, så jag hann vika undan kroppen så jag klarade mig då.
Och så lossade vi eldfast tegel t.ex. och det var det jäkligaste man kunde tänka sig för man hade med sig ett par vantar eller handskar på morgonen men dom räckte ju inte länge utan man blev blodig om händerna, men det gick inte att gå ifrån utan man fick hålla på i det längsta. O:
Hur länge varade strejken första gången 1909? Det var ganska länge eller hur?
B C:
Den varade rätt så länge. Men det var aldrig några misshälligheter mellan mig och någon av gubbarna utan dom förstod att man var tvungen annars hade man fått sluta om man hade nekat göra nytta. Och det hände ju, det var flera strejker förresten för ett slag så var de rätt så intresserade utav strejkande. En gång skulle de avsätta en förman och strejkade för att bli av med honom. Jag vill inte säga namnet men då vart det strejk och den höll väl på någon månad eller så sedan var det färdigt. Och så var det något annat, så det var lite olika. Och de förmän som vi hade där nere det var flera stycken, de hade varit ordförande och förtroendemän hos arbetarna och sedan vart de förmän och det vart ju lite krångel ibland.
O:
Det var väl ett vanligt arbetsgivarknep att göra med oppositionella sätta dem i ansvarsställning.
B C:
Ja visst det var ju för att bli av med dem för att de kanske var lite för aggressiva men de kanske inte alls var särskilt märkvärdiga som arbetsledare sedan.
O:
Ja, Bror om du var känd bland hamnarbetarna eftersom du var så många år på speditionskontoret och hade ett arbete där du kom i så nära kontakt med dem så tror jag att du i alla fall för oxelösundsborna som inte var med i början på seklet, så är du väl mest känd som en av Carlénsbröderna, idrottsmännen. Ska vi prata lite om det nu. Och då vill jag först fråga om du kan minnas när idrottsintresset först väcktes hos dig. Jag tänker på din far, som jag kommer ihåg utövade han väl inte någon idrott eller hur var det med det?
O:
B C:
Nej han var egentligen inte intresserad alls men han hade ju inget emot att vi pojkar höll på och sportade. Jag kan säga att jag började väl 1906 och då började vi med fotboll här och vi hade ett lag då. Det var ju grabbar bara. Sen spela vi bandy, och då hade vi inte råd att köpa klubbor utan vi gjorde ofta egna klubbor utav krökta grenar och så. Och vi hade ju våra bataljer rätt snart mot Nyköping och dem kunde vi i allmänhet besegra så att för min del var jag kapten i bandylaget sen jag var lite grabb och en 20 år. Och vi vart bättre undan för undan och man brukar sköta det mesta och lägga ut utav sina knappa inkomster för att hjälpa grabbarna med klubbor och med resor och så där. Jag gick int kollosalt hårt för det fastän jag hade rätt så jobbigt på kontoret också så
jag har svårt många gånger att kunna vara med så mycket som jag hade velat. O:
Men vad var det som stimulera er Carlénsbröder till friidrotten, var det något speciellt, för i Oxelösund fanns väl knappast någon som var något föredöme.
B C:
Nej det fanns ju inte något alls. Jag tror faktiskt att jag hade hand om det mesta då och försökte att få med grabbar och så. T.ex. vi tog ju lagmästerskapet i terräng här i Sörmland flera gånger och då var det min bror Gusten och jag och så en som hette Arvid Karlsson och hans bror. Och sedan kom de undan för undan. När vi spelade bandy och jag såg att det var någon grabb som verkade stark och uthållig, den sa jag åt att nu ska du springa terräng med. Och det hände t.ex. med några stycken bl.a. en som hette Olov André. Han vart nästan stjärna med en gång inom terränglöpningen så första gången han var med då vart han 3:e man på distriktsmästerskapen. Det var så sent som 1919. Och för min del var jag mästare. Och så tog vi lagmästerskapet med mycket låg poäng. Min yngsta bror var med, han var 13:e man och min andra bror var förstås också med. Vi två bröder jag och Gusten vi var med i lagmästerskapet och så var det André och en som hette Gustav Pettersson. Och vi var ju med lite överallt. Det var terränglöpningar i Eskilstuna t.ex. Vi började väl där 1906, -07,-08 eller så- Och att vi kom igång med terränglöpning det berodde väl på at vi var inbjudna till Nyköping till terränglöpningen där. Jag och en som hette Einar Andersson deltog härifrån, och det vart ju en stor missräkning för mig för när vi startade så sa dom att det inte var någon som sprang 2 minuter före mig, för på den tiden startade vi en och en. –”Den där han tog första pris förra söndagen, sa dom, ”så tar du upp honom så blir du etta”. Och jag sprang upp honom rätt snart och jag var ju bara grabben då och han var väl några år äldre. Och vi följdes åt, det var första gången jag sprang så där långt. –”Har vi långt kvar?” fråga jag, för det var 8 km vi skulle springa. –”Vi är halvvägs”, sa han och så satte han igång och spurta som sjutton, men jag tog upp honom i alla fall så jag fick bättre tid än honom rätt så mycket, nära 2 minuter. Och så var det prisutdelning och jag gick upp där, det var ute på Hållet i Nyköping det där. Jag gick och skulle klä av mig och då sa jag åt de andra grabbarna som var med, för det var en som kom och gratulera mig en som hette Rizell. –”Fan, du har klått oss allihopa,” sa han. Jag sa åt grabbarna: gå ner och hämta det där priset om jag inte hinner ner. Och de kom så molokna när jag kom, för det hade gått fort med prisutdelningen och allting, -” Du fick inget pris”, sa dom. – ” Det var tusan” sa jag, vad fick han då. – ” Jo han var först man, sa dom , den här Karlsson som jag sprungit om. Och så gick vi neråt stan, och då träffade vi den som hade skött priserna och allt det där och jag frågade honom: vad var jag? –” 13:de man”, sa han. – ”Vad var han”? – Han var etta. ” Hur kan du förklara det, jag startade ju 2 min efter honom och var lika med honom i mål”. Ja, priserna var ju utlämnade, och på den tiden var det inte så gott om möjligheter utan det var bara det. – ” Ja, ni vart 5:e man”, sa han. Så han satte upp mig till 5:e man istället för 13:e. Det var den första tävlingen.
Och intresset fanns ju kvar så att jag fortsatte och jag var med både och spelade fotboll och bandy och vi åkte cykel, hade gångtävling och simtävlingar. Allting var man med på. O:
Var du före med din träning på något sätt eller hade du speciella förutsättningar som löpare eftersom du låg så uppe i täten på tävlingarna.
B C:
Ja det var bara det att man tränade ju rätt mycket. Men jag var med och sprang två mil en gång i Nyköping alldeles otränad och det gick det också. Man tävlade ju mest på vårarna bara sedan på somrarna då spelade man ju fotboll och andra saker så då tränade man inte löpning egentligen utan det mesta var terränglöpningar på vårarna och dom gick man ju in för rätt bra.
B C:
Och det började ju när man slutade med bandysäsongen då började ju terränglöpningarna och sen vart det ju fotboll.
O:
Deltog du eller någon av dina bröder i tävlingar utanför länet också ?
B C:
Ja för min del var jag i Stockholm och sprang en gång. Annars var det bara här i Sörmland, i Eskilstuna var vi ofta och i Nyköping. Men min bror han var ju med mera intensivt än jag för jag var ju några år äldre och så. Men under tiden jag höll på med idrotten så var jag skytt också. Jag var med i Oxelösunds skyttegille här från början 1905 när de startade det och var till och med kassör där i många år. Så jag hade det också till rätt så mycket hobby. Jag var t.ex. kassör i Södra Södermanlands skyttekrets i 40 år så jag la ju ner mycket arbete där på organisationen. Tränade gjorde jag lite men jag var med mycket i organisationsarbetet.
O:
Så det här med skyttet det var inget senare påkommet som många tror.
B C:
Nej det var jag med i från början. Jag var med i skyttet i närmare 70 år, och jag är med fortfarande men jag har inte skjutit på många år därför att det är svårt att komma överens med mål och sikte och korn.
O:
Dina bröder Algot och Gusten de blev ju idrottsmän på många områden. Det talas mycket om Gustens deltagande i olympiaden kommer du ihåg något av det? 1912.
B C:
Jaadå, jag var uppsatt jag också. Jag har papper på ifrån Hjärtberg att jag skulle ha vart med. Jag ska visa sedan. Men sen träffade jag min blivande hustru 1910 och det gjorde det att jag hade inte lust att offra sommaren på idrotten då.
O:
Du var kär med andra ord.
B C:
Ja. Men det hör till saken att vi var i Finland, inbjudna min bror och jag 1911, året före olympiaden. Och då gjorde vi oss rätt så bra. Det var en
mycket intressant resa vi hade dit. Ja, jag kan inte gå in på detaljer för det är lite oförberett det hela, vad jag har pratat här nu. O:
Kommer du ihåg några av de finska namnen från den tiden ?
B C:
Ja. Konnomainen var med. Han var ju med sedan på olympiaden och gjorde sig mycket bra.
O:
Ja just, han var väl maratonlöpare också var han inte det?
B C:
Ja det var det sista han gjorde. Och där uppe i Stockholm var man ju ofta, under träningen, var man uppe och hälsade på de där. Min bror låg ju där uppe före men han hade oturen att på träningen sprang han och skar sönder foten på något glas som låg i terrängen så han hade svårt med träningen så han ställde upp nästan otränad då när själva tävlingen gick.
O:
Och så hade du Algot det var yngsta brodern.
B C:
Ja han var junior. Han var ju med i en del av tävlingarna innan jag hade slutat men sedan jag hade slutat så var han med och gjorde sig rätt så bra. Han hade ju blivit äldre också. Men han dog ju, han var det första utav oss som slutade. Han hade fått någon historia i huvudet. Han hade fått något klubbslag, troddes det, när han spela bandy som hade urartat så det hade blivit någon svulst så han dog utav det där, helt hastigt.
O:
Du hade en bror till, vad kom det sig att han gick en annan väg, kommer du ihåg det?
B C:
Jo han var religiöst intresserad. Han var anställd på stuverikontoret som ung och var med där och blev speditör så småningom. Men så fick han det här religiösa intresset så han slutade på kontoret och gick i någon skola och blev predikant. Och han är pensionerad nu och bor i Katrineholm. Han fyllde 74 år för lite sedan så jag var där och hälsade på honom.
O:
Kom han tidigt ut från Oxelösund också ?
B C:
Ja han kom rätt tidigt, jag tror inte han var mer än 18-20 år då. Sedan har han varit på olika ställen och varit pastor.
O:
Och du själv är över 80 år idag.
B C:
Ja, jag är på 85:e.
O:
Ja det är bra. Du sa i början att minnet hade sviktat men det kan man inte märka när du berättar.
B C:
Ja men det har ju varit många dramatiska saker som man inte får prata om här.
O:
Ja det förstår man att du måste har upplevat under så lång tid.
B C:
Ett minne ifrån hamnen det var det att det kom våran högste chef Johnsson, kom ner och kom till mig och fråga: ”Ni har en hamnarbetare som heter så och så hurdan är han?” – ”Ja, sa jag, det är väl den präktigaste människa man kan tänka sig.” ” Det var bra det, sa han, då ska hans bror få platsen.”
O:
I början eller en bit in på seklet så hade vi några personer här som nästan har blivit legendartade. Kommer du t.ex. ihåg postmästare Tilly och Oskar Kollén och några stycken till. Kommer du ihåg någon av de gubbarna?
B C:
Jaa då mycket bra. Jag var ju tillsammans med Tilly mycket och han var ju ett original kan man säga för han hade sina historier så man behövde ju aldrig säga någonting egentligen utan han prata i ett. Och en gång var vi tillsammans hos en skeppare som hette, nu står det stilla i skallen, men i alla fall han prata så dant och Tilly prata, vi var inbjudna på grogg där Tilly och jag och en som hette Danielsson skeppshandlare och så Helander Oskar. Och det var första gången jag hörde Tilly få lov att sluta, för de prata båda två samtidigt och skulle överrösta varandra, men Tilly fick ge sig för den här kapten Taube. Så när vi skulle gå då fråga Taube: ”ska ni ha varsin flaska med er? ” Han hade Genever och han skulle ha 5:- styck för dem och det var ju billigt, men då sa vi att sådana där köper vi för 75 öre styck annars.
O:
Har du ingen bra historia om Tilly, någon rolig?
B C:
Ja, jag kom till posten en gång, lite sent en lördagseftermiddag och då var Tilly som tjänstgjorde och då sa han: ”Kommer den där jäveln också”, för att han såg att jag hade lite att bära. ” Det är då faen att man inte kan få vara i fred någon gång utan att dom ska komma så här”. Då sa jag: vad säger du vad är det fråga om? – ”Jag har inte sagt någonting”, sa han. – ” Jamen du….. – ”Nej, jag har inte sagt någonting”, det neka han för. Och det där hände väl flera gånger med andra också att han gjorde liknande. Han kunde skälla ner en dam som kom och skulle lämna något. - ”Kommer den där jävla kärringen nu igen”, och så. Så han var ju lite konstig på sitt sätt.
O:
Spela du aldrig priffe med honom eller vira?
B C:
Vira var det väl, med det ledsnade jag snart på för det vart för mycket grogg och så där.
O:
Då var väl Oskar Collén med också?
B C:
Nej, han var för gammal. Men till Collén var jag en gång med en grabb som hade brutit armen och han bara linda om och spjälade. Jag sa åt honom att det syns ju att den är av så den sitter ju snett här. Nej, det blir
bra menade han på. Då for jag direkt in till Bergenhem med grabben och vi tog loss det. Och han börja på och svära förstås och skälla om Collén. Och han sa att det var en jäkla tur att ni kom hit med grabben för det skulle ha sett ut det. O:
Ja det är kända namn, du tala också om Danielsson, skeppshandlaren och Ljungkvist och så hade vi den där seglaren Vickberg.
B C:
Vickberg hette han. Han hade segling som hobby och honom var jag med till Trosa flera gånger som grabb när jag var på järnvägsstationen. Vi seglade till Trosa en gång varje år. Han var ju lite utav ett original han Vickberg också för han hade en sjukdom som följde honom hela hans liv så han måste sköta sig rätt på alla vis. Och det var ju många roliga episoder när vi seglade till Trosa och under vägen ner och så. Vi låg över i trosa och så åkte vi tillbaka dagen därpå. En gång då var vi några stycken och på återvägen från Trosa så hamnade vi i Sävsundet och gick iland där för det var en utflykt dit. Och så vart det vindstilla så vi fick ro från Sävsundet och kom hem på kvällen. Och det hände ju en del lustiga saker för det var en som var lite alkohologbetonad som var med och den han var ju vådligt oduglig så han kunde inte, orkade inte ro eller något. Så vi var tre, Kalle Vickberg och en som hette Hallbäck som var stins här, och jag som fick turas om att ro. Två måste ro för det var en rätt stor segelbåt. Det var en ruskig tur i alla fall för det är ju rätt så långt till Sävsundet. Som tur var så var det ju vindstilla och det var ingen sjö.
O:
När du ser tillbaka, tycker du att umgängesformerna var mera riktiga då än de är i dag?
B C:
Ja det var ju lite omärkligare för det var ju alltid några som ville ligga på toppen som till ex. tjänstemännen på de stora kontoren. Men det är så länge sedan som 1908-10 och fram till 1915-20 sedan har det ju förändrat sig kolossalt. Det har blivit mera samlevnad, kan man säga, mellan olika människor.
O:
Du har inte bara varit idrottsman och kännare av speditions- och hamnrörelsen och känd oxelösundare utan du har också varit kommunalpolitiker, när kom du in på det?
B C:
Ja jag minns inte precis åren men jag kom rätt snart med i högerföreningen här som det kallades då. Och där vart jag kassör. Förresten hade de valt mig till det, det var sammanträde på hotellet men jag var inte närvarande, jag hade glömt bort det och då ringde en maskinmästare Sundkvist hem och sa att du har blivit vald till sekreterare och kassör. -” Det var då f-n sa jag, ni kan väl inte välja mig när jag inte är med.”
O:
Vilket år var det?
B C:
Det vet jag inte, det var väl 1914 eller 15. – Ja men kom ner då, sa han. Och så måste jag skubba ner och jag lyckades bli var med det ena men kassör det måste jag vara så det var jag då ändå till föreningen så gott som upphörde utav sig självt. Och sen bildades den ju på nytt. Men då under tiden var jag faktiskt med i både municipal- och kommunalfullmäktige och då var man ju inte så gammal. Och jag var med, jag avsa mig municipal, kommunal avsa jag mig och var kvar i municipal och där skulle det, det var när Oxelösund var municipalsamhälle, då skulle det väljas en ny ordförande i byggnadsstyrelsen och jag hade en på förslag som var chef på ritkontoret vid Järnverket. Honom föreslog jag men så var det en som hette Severin Lind han föreslog en som också var anställd på järnverket som ingenjör men han var lantmätare och jag tyckte ju att det var lämpligare med en som var på ritkontoret, som var chef där, och han var ju sakkunnig på alla vis så jag förespråkade ju honom. Men lantmätaren blev vald till byggnadsstyrelsen i alla fall. Då vart jag så förbannad så jag gick ur. Sen har jag inte varit med i någon fullmäktig, utan sedan har jag varit revisor. Jag har varit revisor i nära 50 år. Där har man ju inte haft så mycket att säga till om heller förstås.
O:
Nej, men där var du så länge med så det har också sammanfallit med den tiden jag varit kommunalman och vi har också träffats på många trevliga avslutningar då. När slutade du som revisor, det är inte så länge sedan?
B C:
Nej det är några år sedan. Ja jag var i kyrkan, det vart ändrat, det är ett par år sedan.
O:
Som revisor bara då ?
B C:
Ja, Kyrkans män som haft med finanser och räkningar och sådant att göra varav den här prästen som tog slut här.
O:
Sollersten?
B C:
Ja, jag vill inte nämna namn. SLUT !!