Intervju med Erik Augustsson 82 år och Fredrika Augustsson 81år Den 19/4 1973
Hamnarbetarnas fackförening firar 40-års jubileum, Erik står femte raden tredje från vänster, och Fredrika fjärde raden femte från vänster.
Intervju med f.d. hamnarbetare Erik Augustsson 82 år och hans hustru Fredrika 81 år. O:
Erik Augustsson, när och var är du född?
E A:
Vad stället vet jag inte men i Dunker är jag född. Farsan var stalldräng vid Dunkershall. Sen kom han till Johannesnäs i Dunker och sen därifrån till Stjärnholm och därifrån och hit.
O:
Hur gammal var du då du kom till Oxelösund?
E A:
4 eller 5 år. 5 var jag väl då vi kom till Stjärnholm.
O:
Så du bodde i Stjärnholm först?
E A:
Ja, 4 år var vi där, så jag gick i skolan i Stjärnholm. Men sen hade jag drängplats vid Ramdalen och så gick jag och läste därifrån till Axelsson här i Oxelösund.
O:
Så din pappa jobbade vid Stjärnholms gods?
E A:
Ja, han var stalldräng. Och sen kom han hit och vart sjåare.
O:
Och sedan gick du i skola i Oxelösund?
E A:
Nej, bara läste. Skolan hade jag gjort ifrån mig i Stjärnholm. Och sen fick jag drängplats när jag var på 13:de året vid Ramdalen och därifrån gick jag och läste.
O:
Så Ramdalen var ett litet jordbruk på den tiden.
E A:
Ja det var 7 tunnland.
O:
7 tunnland det var inte mycket det.
E A:
Joodå han hade drängpojkar och pigflickor med.
O.
På 7 tunnland?
E A:
Jaja men. Och jag fick bära mjölken därifrån och mäta ut i samhället. Det var där jag fick puckeln på ryggen, för jag fick bära vatten varenda morgon åt korna och hästen. Och de där remmajävlarna vägde 15 kilo styck bara dom.
O:
Och då var du 13 år.
E A:
Ja och 60 kronor om året hade jag i betalning, och inte ett öre fick jag ta för det tog morsan ut och skaffa kläder åt oss.
O:
Vad hette bonden då, kommer du ihåg det?
E A:
Eriksson.
O:
Hur länge var du kvar där sedan?
E A:
1½ år. Morsans syster Anna tjäna piga där också. Sen kom jag till Stenvik och var dräng där.
O:
Så det var också ett litet jordbruk?
E A:
Ja, och sen kom jag till Kölshalsen.
O:
Vilket år var du född?
E A:
-90.
O:
-90, så det här var alldeles i början på seklet då.
E A:
Ja det var i början.
O:
Och sedan var du kvar vid Stenvik ett tag?
E A:
Ja, jag var där 1 år och så ett ½ år vid Kölshalsen. Sen kom jag hit ner och det var 1906 i hamnen.
O:
Då var du bara 16 år.
E A:
Då var jag 16 år.
O:
Men du kunde väl inte hoppa in på det vanliga grovarbetet?
E A:
Joo då och jag kom i gäng också. Och på den tiden då skulle de ta dö på varenda nybörjare som kom. Men den här jäveln tog de inte dö på. Jag jobba i 51 år där.
O:
Men då måste du ha varit en ovanligt kraftig 16-åring.
E A:
Ja, jag har varit stark som själva f-n i hela mitt liv.
O:
Det är inte dåligt.
E A:
200 – 250 kg det var en nolla att lyfta.
O:
Nu ska vi ta och vända oss till Eriks fru Fredrika här, födelseåret det var?
F A:
-91.
O:
Och ni kom strax till Oxelösund eller hur?
F A:
Ja, jag var bara några månader när vi kom till Oxelösund.
O:
Föräldrarna var kom dom någonstans ifrån?
F A:
Ja, det kan jag knappt svara på. Mamma var ifrån udden där uppe också och Pappa han var ju Ölänning.
O:
Han var knekt sa du.
F A:
Ja han var knekt.
E A:
Knektsläkt. Men han vart ju hamnarbetare när han kom hit. Han var skomakare förut.
F A:
Ja det var han.
O:
Och så bosatte ni er i Eskilstunavillorna här.
F A:
Ja just det det var 1901 som vi bosatte oss där och sedan var vi där hela vårat liv ända till mor gick bort –54.
O:
Och pappa var hamnarbetare?
F A:
Ja det var han.
O:
Och sedan kom det massor utav barn, syskon.
F A:
Ja vi var 13 syskon.
O:
Hur många syskon var kvar hemma samtidigt på en gång? Ni bodde i rum och kök.
F A:
Ja, vi var hemma allihop så när som på oss då Anna Ida jag, vi blev ju gifta så småningom och kom bort annars var de mindre syskonen hemma allihopa. Och Carl och Edvard de var ju hemma hela tiden för de bodde ju hemma och hjälpte till med hushållet egentligen. Så då blev det Hilda och Nils och Otto, Erik och knut och så tre småflickor, hur många var det där?
O:
Det blev 8 – 9 stycken.
F A:
Hilda, Nils, Otto, Erik och Knut och så tre småflickor, 8 stycken mindre syskon var hemma.
E A:
Men du vart ju tjänsteflicka snart nog.
O:
Så det var nästan bara liggplatser i rummet hemma.
F A:
Jaa då. Vi var tre stycken som låg ihop och på golvet fick vi ligga. Men det gick bra det med.
O: F A:
Men ekonomin för pappa och mamma med så många barn hur gick det? Ja visst var det knalligt, mamma arbetade väldigt mycket. Och de fiska simpor och hon baka paltbröd och sålde, och vi hjälpte till allihop så gott vi kunde. Alla fick vi hjälpa till. Och det gick bra, vi varken frös eller svalt.
O:
Nej ni blev ju friska och pigga allihop.
F A:
Ja det vart vi och inte var vi sjuka heller det var vi inte utan vi var rätt så skapliga.
O:
Hur gamla blev föräldrarna?
F A:
Pappa blev 82 år och mor blev, på 91:a året dog hon.
O:
Och hade fått 13 barn.
F A:
Ja, det blir man inte sämre av att få många ungar.
O.
Nej det brukar vara så faktiskt.
F A:
Det var lite stökigt till att börja med men det går ju över.
O:
Och så började du i skolan här i Oxelösund?
F A:
Ja.
O:
Kommer du ihåg vad läraren eller lärarinnan hette?
F A:
Jag gick för fröken Sandberg först och sedan gick jag ett år för fru Sturm. I andra storskolan egentligen, kallades det då för det var liksom 4 klass. Och sedan gick jag för pastor Axelsson. Och det var pappa hela dan det, honom tyckte vi om.
O:
Det var kända namn från den tiden, Stenström, Sandberg och Axelsson.
F A:
Ja, och jag var fröken Sandbergs första klass och då kom överlotsen Ålström, eller vad han hette, och skulle höra på henne när hon hade klassen och prata med oss i skolan och förhörde oss. Då blev jag sjuk och fick kräkas, då fick hon gå ut med mig i sitt rum, och det blev hon så himla glad för det för då gick hennes värsta nervositet över. Sen när jag fick ligga där en liten stund så kom jag tillbaka in och sa att nu är jag bra. Tänk att det minns jag som det har hänt igår.
O:
Jo det är klart det var väl ett stort ögonblick när han hälsade på.
F A:
Och sedan hade jag sällskap med henne på bussen hem ibland och då sa hon: ”Jag måste tala om för Fredrika hur glad jag vart att du vart sjuk”, sa hon åt mig. För hon var så nervös när den där överlotsen skulle höra på henne första gången.
O:
Ja de hade ju någon slags provundervisning på den tiden. Ja, och sedan slutade du skolan, hur gammal var du då?
F A:
Jag slutade skolan 1904 så jag hade fyllt 13 år, eller jag fyllde 13 år på hösten. Då skulle Britta Färdig och jag försöka få gå och läsa på en gång, men det fick vi inte utan vi fick vänta till 1905 då vi fick gå och läsa så jag konfirmerades 1906.
O:
Vad hände sedan?
F A:
Ja sen kom jag och tjäna. Var tjänade jag först nu då? Jag tjäna vid Sunda ett år och vid Brannäs ett år och vid Oxelö ett år.
O:
Kallades man då för piga redan när man var 13 – 14 år.
F A:
Då kallades man för bonnpiga.
O:
Och vad fick man göra då?
F A:
Allting, precis allting. Laga mat och sy och mjölka korna och vara med på gärdena och vara med på tröskverket. Och bära mjölk till Oxelösund här till de här, vad hette hon nu, Emma Jacobsson och Augusta Sundström. Dom fick vi bära mjölk till. Och sedan när jag skulle gå hem och ta vatten i mjölkflaskorna ifrån Oxelö där, då bar det sig inte bättre än jag tog de där förbaskade 15-liters mjölkflaskorna smäck fulla med ok. Och liten och spinkig var jag som själva hundan, jag höll på att stupa i backen innan jag kom till Oxelö. Och då sa gumman när jag kom upp: - ”Du tog för mycket vatten i flicka, sa hon du kunde
ha tagit mindre. Men det fick gå det med. Och upp tidigt varenda morgon klockan 5 och ner och mjölka. O:
Och betalningen?
F A:
Då hade jag 200 på året. Det vart 15 kronor i månaden. Det var stora pengar det.
E A:
Å vad mycket pengar hon hade och jag stackars jävel hade bara 60 kronor om året.
F A:
Ja, jag hade 90 vid Sunda och 200 vid Brannäs.
E A:
Du har i alla fall haft mer än jag.
O:
Hur länge räckte det där jobbet som bonnpiga?
F A:
Det räckte till 1910 på hösten. Och sen skulle jag naturligtvis vara fästmö till han där. Och då var jag hemma i alla fall och hjälpt mamma vi vävde och vi stog i. Och så 1911 bar det sig inte bättre än att då fick vi log och gifta oss. Och sen har det fortsatt.
E A:
Det sa hon ifrån själv i parken en gång där uppe att det här var hennes grabb. Hon fria själv.
O:
Ja men det var väl rejäla tag.
E A:
Ja, jag förstog att det skulle peka åt helsike med det var bara att hålla med.
F A:
Och ändå är du så stor och grann.
O:
Bestämde hon så i fortsättningen sen också?
E A:
Ja, det var sagt det på en gång det.
O:
Och det har gått bra?
E A:
Ja, hittilldags har det gått bra. Jag vill inte bli å me så det är bra med det.
O:
Jaha Erik vi kanske ska säga så här att Erik Augustsson han har också ett smeknamn och det är ”Storen”. Det är en stor och ståtlig karl. Ska vi gå tillbaka då lite. Du började i hamnen sa du när du var bara 16 år. Och då öste du malm.
E A:
Då öste jag malm ja.
O:
Och det var tungt det och arbetstiden var lång?
E A:
Ja fy f-n. 9 timmar arbetade vi, 1 timma middag och ½timme hade vi kafferast.
O:
Men det här pratet om att hamnsjåarna tjäna så grova pengar är det riktigt?
E A:
Nej fy f-n det är ju precis bakvänt. Jag har aldrig tjänat några pengar. Ja på sista åren då tjäna jag ju rätt bra med pengar. Förut, 1930 35 öre i timman hade vi. 16 öre ton för malmen och då skulle vi bygga gratis och släpa trallor och räls och allting och inte hade ett dugg för. De´du.
O:
Men det var väl så att när de pratade om hamnarbetarnas inkomst då tog de ut bara ett visst jobb i hamnen och sa att ni tjäna så och så mycket i timman, och så trodde folk då att ni hade samma inkomst hela året eller hela månaden och det vart ju pengar.
F A:
Det kanske blev några timmar bara.
E A:
Ja om man lossa en 25 tonnare malm på 17 - 18 minuter det blev ju några kronor men det passa ju inte alltid och den andra tiden då. Den hade man ju inget för.
O:
Och så hade ni passtjänst så det var ju inte bara att arbeta alla dagar.
E A:
Tre gånger om dagen och inte ett öre för att gå fram och tillbaks den där långa vägen. Man skulle stå till tjänst alltjämt.
O:
Du arbetade väl inte i hamnen under storstrejken?
E A:
Nej, då var jag ute på skogsjobb, åt Bränslekommissionen på Ringsö. Och var det strejk när vi grävde diken vid Hattsätter? Det var –34 de, nej det var nödhjälpsarbete.
F A: O:
Och så kom första världskriget och de svåra åren var väl efter kriget 1918 – 20. Hur var det att vara hamnarbetare då, det var ju dåligt med mat?
E A:
Nu skrattar morsan. Det fattas aldrig för oss egentligen. Dåligt var det ju men vi hade ju i alla fall mat. Och hjälpte gubben och gumman med bröd också.
O:
Hur var det att vara husmor då när det var så dåligt betalt och dåligt med mat? Hur många barn hade ni då?
F A:
Då hade vi 4 stycken. Men det gick riktigt bra för minsta grabben hade jag en liter sötmjölk för om dagen extra änskönt att jag amma honom, så hade jag en liter sötmjölk för det var man berättigad till. Och så gick det väldigt bra att ta den där mjölklitern och koka lite välling eller gröt utav. Det gick väldigt bra. Och så hade vi korten brödkort och så. Så för oss gick det ganska bra.
O:
Så det var en extra ranson ammande mödrar hade då.
F A:
Ja just det, det var en extra ranson som dom fick som hade småbarn under 1 år. Dom fick en liter mjölk, och då var det sötmjölk.
O:
Men vad det gäller hushållskassan så fick man väl vara försiktig?
F A:
Ja bevare oss väl, det kanske inte räckte många gånger men då kanske man fick bli skyldig lite och så fick man betala det när man fick några ören igen. Och så finna råd på alla vis för att skarva med. Då satte jag igång att väva gardiner. Jag vävde alldeles förskräckligt mycket gardiner och sålde.
E A:
Vi hade vedspis också och det skaffa ja ved gratis i alla år hela vårat liv. Och det är inte mer än nu som vi har haft elektriskt.
F A:
Ja sedan 1960. Vi högg ved på Kungshamn också vi fick löfte på det och då var jag med och jobba efter mina krafter precis lika mycket som Storen. Så jag var med och högg och släpa ihop.
O:
Och så plockade ni bär på höstarna och dryga ut med.
F A:
1926 såldes det bär för 206:- i detta hus, det har jag papper på. Det var inte lite det och då kostade lingon 25 och 30 öre litern. För 206 kronor!
O:
Det vart många liter det.
E A:
Och vad hallon vi plocka.
F A:
Ja vi har kommit fram bra i alla fall, vi har varken fryst eller något.
E A:
Och var lingon vi sålde, och det skulle vara prima. Man satt och rensa på kvällarna. Det var 100-tals liter vi sålde.
O:
Det blir mellan 7 och 800 liter efter 25 och 30 öre litern. Det var duktigt gjort. När ni var nygifta, var bosatte ni er då?
F A:
Då bodde vi först nere vid Ålströms, där bodde vi ett år i ett rum. Och så kom vi till Fabians 1913 och där bodde vi till 1939 då kom vi ner till mjölkaffärsgården och bodde där från 1939 och till –60. Och så har vi bott här ifrån –60 och nu till –73.
O:
Ni har inte varit några hoppjärkor precis.
E A:
Nej inte på något område. Arbetsplatsen fick duga fast det var så jävla dåligt i 51 år.
O:
Ja, Erik sedan arbetade du på malmen i hela ditt liv hur många år blev det?
E A:
51 år.
O:
51 år, så du har fått både guld och briljantnål.
E A:
Ja jag har 2 nålar och så fick jag diplom, så jag är välförsedd.
O:
Kan du komma ihåg någon episod från förr jag tänker på strejkerna på trassel med fackföreningarna och sådant.
E A:
Ja var det strejk när vi åkte upp till Falun, Sjöberg och jag och Eke.
F A:
Ja jag minns inte om det var strejk då, det har jag inte reda på.
E A:
Vi skulle skaffa annat arbete i alla fall s vi fick något att leva på. Men det fick man ju göra för gäves åka den resan och hem.
O:
Så då var ni ute och sökte jobb.
E A:
Ja men det vart ju intet det var bara å åka tillbaks igen och rida ut den där jävla strejken. Det har ju gått ett par tre gånger.
O:
Blev det bättre sedan?
E A:
Ja bättre och bättre. Ja sista åren som jag säger då tjäna jag ju lite.
F A:
Jag har böcker kvar sedan Erik arbeta som det går an att titta på hur mycket vi hade.
O:
Inkomsten då?
E A:
Ja jag skrev ju allt vad man gjorde då. Annars hade jag aldrig fört några anteckningar med alla jobb så skrev jag. Och vad båtarna hette jag jobba på och så.
O:
Vi talade om att hamnarbetarna i Oxelösund de var pionjärer på många områden. Först bildade de ju fackförening och sedan var de med och bildade konsumtionsförening strax vid sekelskiftet. Men då var du så ung så du var väl knappas med om det.
E A:
Ja jag var i alla fall med och drog mitt strå till stacken jag med. Och den här parken byggde de ju också. Och det fria matlaget hade vi då och det börjas i Herrgårn där nere, där hade vi matservering. Så man har ju i alla fall varit med hela tiden.
O:
Hur var det att vara husmor under först världskriget?
F A:
Ja det gick ganska bra. Det var som jag sa förut vi hade en lite mjölk extra och så hade vi ju barnen små så vi hade ju brödkort för dem och sockerkort och så. För det var likadant för den som var nyfödd som för den som var gammal. Korten var samma värde på.
O:
Men jag kommer ihåg att jag var med och fick stå i kö där nere vid gamla elverket när man skulle få potatis, och det gick dåligt ibland. Ibland fick man stå där flera timmar och när man var på tur och kom fram då var potatisen slut.
E A:
Ja den där gamla brännvinspotatisen ifrån Skåne den fick vi äta när vi bodde i Herrgårn. Men jag tyckte det gick bra.
F A:
Ja det gick ganska bra för oss och det var tack vare att vi hade barna små.
O:
Men då måste väl husmor vara ganska uppfinningsrik om inte Erik skulle klaga när han kom hem och var hungrig när han stått och arbetat hårt.
F A:
Nog fick man vara försiktig alltid. Det sämsta var en gång när han var ute vid Ringsö och högg. Då hade jag kokat en gryta simpor, jag vet inte om jag fått dem av pappa och mamma kan jag tro, och så hade jag kokat en gryta potatis och vi skulle ha riktig fest barnunga och jag då. Då kommer han och Vicke hem ifrån Ringsö och vi fick rakt ingenting. Det var ju hungriga som vargar. Det kommer jag då så väl ihåg som det varit igår.
E A:
Ja men jag hade en ¼ gris med mig hem när jag sluta där också.
F A:
Ja du hade fläsk med dig hem och så hade du ett stycke korv också. Så vi fick lite extra i alla fall.
O:
Då kunde ni ha fest i stugan.
F A:
Ja för all del. Ja jag säger som jag alltid har sagt vi led ingen nöd.
E A:
Klaga på matstället har jag aldrig gjort. Det har varit utmärkt. Jag kan aldrig få så bra matställe som jag har haft.
O:
Nu för tiden talar ju husmödrarna om hur jobbigt de har det och hur svårt det är. Ni som växte upp här nere, jag är ju själv uppväxt i Snickargården bland hamnarbetare med många barn, talade ni kvinnor sins emellan om hur svårt ni hade det på den tiden?
F A:
Nej det minns jag rakt inte att vi gjorde.
E A:
Vi hade likadant allihop så det var ju inget att tala om.
F A:
Det gjorde vi just inte. Vi höll väl på med vårat så gott det gick.
O:
Det var ingen tid att springa runt och sitta och prata om sina besvär.
F A:
Nej, det var på någon högtidsdag som vi bjöd varandra på kaffe annars så var var och en där vi skulle.
O:
Och sämjan den var rätt god i alla fall, fast det var mycket ungar på gårdarna.
F A:
Ja för all del det var riktigt skapligt.
E A:
Ja i Eskilstunavillorna där var det gott om dem.
F A:
Ja där vid Fabians var det också gott om dem det var mycket barnungar där med.
O:
Nej det var väl så på den tiden, alla hade många barn och det var inte så mycket att anklaga varandra för.
E A:
Nej det var det inte och så gick det an att fostra ungarna också, det vart inte gangster många av dem.
F A:
Var det nu så att barnungarna kom ut och var lite osams, pojkarna när de var lite stora 10-11 år. Då fick de väl reda upp det själva. Det var inte lönt att de kom in och skvallra och det var ingen som gjorde heller.
O:
Det var ju så mycket ungar så det kunde man ju inte hålla på med.
F A:
Nej utan de fick klara sig var och en själv.
O:
Och så kom den moderna tiden med bilar. Kommer ni ihåg något från den tiden då bilarna kom till Oxelösund?
E A:
Ja, först var det väl det där busseländet i början, vad hette han Thor och kompisen till honom.
F A:
Hedin och Lindkvist.
O:
Gunnar Lindkvist.
E A:
Det var en liten före.
F A:
Det var Gunnar Lindkvist.
O:
Erik, du sa att det var manuellt arbete i hamnen. Det var det väl fram till 1922 då stora kranen kom på 10:an. Då vart det en massa hamnarbetare lediga, vart tog de vägen.
E A:
Ja, säg det. Det kom ut till socknarna och till verket, en del började där nere. Brorsan var ju hamnarbetare och han började ju vid verket.
O:
Har du något minne av att fackföreningen tog upp och diskuterade inkräktandet på ert arbete då kranen kom eller var det bara att acceptera?
E A:
Nej det var inget och det var bara att rätta sig efter det nya och så var det inte något mer. Och de gamla gubbarna som varit där i många år de blev ju kvar i alla fall. Nybörjarna de fick ju sluta. Vad var det för år som de reducera kåren?
F A:
Det vet inte jag, det har jag inte reda på.
E A:
Nej, jag kommer inte ihåg de här åren heller man då reducerade de ju kåren och de yngre fick gå. Till slut var de ju inte mer än, när jag slutade var de bara 32 stycken. Det var skillnad det när de var 700 stycken. Men då hade vi ju hela 10:ans kaj som vi handjobba på, både lossning uppifrån högspåret och utkörning på kajen.
O:
Och nu sitter ni här som pensionärer.
E A:
Ja, vi är det gamla strävsamma paret, vi lever ännu i alla fall.
O:
Och relativt nöjda är ni.
F A:
Jaa då vi har aldrig haft det så bra som nu, ekonomiskt åtminstone. Så vi är mer än belåtna med allt vad vi får.
E A:
Kärleken då hur är det med den då?
F A:
A den svalnar väl så småningom.
O:
Ni har ju varit gifta över 60 år nu.
F A:
Ja det är snart 62 år.
O:
Och barnen är utflugna och gifta och har det bra.
F A:
Jaa då de har det bra allihopa. Och vi har det bra vi också alldeles fasligt och vi har kunnat hjälpt dem lite också.
O:
När man talar med en del gamla så kan man märka en viss bitterhet över att de själva haft det så dåligt, jobbigt och ingen fritid och dåligt med pengar, därför att de tycker nutidens unga människor har det så fantastiskt bra med bilar, resor, utbildning och allt.
E A:
Vi grämer oss inte. Det är inget att grubbla på, inte grubblar jag på det att man har haft det så jävligt som jag har haft det, för det har man haft det i alla fall.
O:
När Fredrika skulle stå brud åt Erik då visste ni inte så mycket om egentligen. Tiderna var sådana då det var knappt om pengar och det gällde att arbeta och suga ifrån morgon till kväll.
E A:
Det var en nere och vigde oss där ner i enkelrummet hos Ålströms och så var det gjort.
F A:
Det var inte storslaget då inte. På den tiden fanns det 50-örestårtor. Det var en 50-örestårta ifrån svärfar och svärmor och en 50-örestårta ifrån mamma och pappa och det var våran fest som vi hade. Och vi hade det riktigt bra. Det var inte så storslaget men vi var nöjda ändå.
O:
Fredrika, ni var 13 syskon. Hur många av dem lever idag?
F A:
6, 7 är borta. Edvard, Kalle, Otto, Nils, Hilda, Anna, Ida, det vart 7 det som är borta. Ja det är Knut och Erik och så är vi 4 flickor, ja vi är 6 kvar. Och därutav är jag äldst nu. Jag blir snart 82 år.
E A:
Och jag är ensam i hela min släkt det finns ingen mer kvar. De är döda allihop. Och jag var äldst av dem. Och gubben hade blivit 80 år om han levat till 2 april och så dog han julafton. Jag är 83 om ett par månader.
O:
Ja du har mycket ogjort ännu, du skulle ju fira järnbröllop sa du.
F A:
Då får vi allt vänta lite då.
E A:
Ja det går väl jag ska ju inte göra något till jag kommer dit.
F A:
Nej han behöver inte göra ett endaste skvatt mer än sköta sig. Och han sköter sig så bra. SLUT!!