Intervju med K. B. Göransson 81 år Den 21/9 1972 Intervju med f.d. överlärare Carl Göransson Oxelösund.
K.B. Göransson
O:
Jag ber nu dig Carl att berätta lite om var du är född och m din uppväxttid.
C G:
Jag är född i Tierp, det ligger i norra Uppland, 1891 den 16 augusti. Vi hade ett ställe där som hette Svanby, ett poetiskt namn förresten. Sen växte jag upp där, min far gick bort när jag var 9 år, och min äldsta bror övertog gården och jag arbetade hemma då tills jag var 16 –17 år, då jag åkte fast för en benskada så jag fick sluta. Sedan arbetade jag någon tid på snickeri, en 3-4 år. Då var jag färdig för att excera så då blev det slut med den saken. Sen när jag hade gjort det då sökte jag in på Lunds privata, och tack vare att jag redan hade läst lite så fick jag komma in i andra klass där och till 1918 så var jag färdig student och gick då latinlinjen och greklinjen och läste hebreiska också för blivande teologiska studier i Uppsala. Då var det under värsta krigsåren, 1918 kriget slutade ju då, men dyrtid var det och vi kunde inte hålla på att bara studera på skulder längre utan det var en förståndig prost som rådde mig till att bli lärare, söka in på seminarium och sen kunde jag fortsätta om jag ville. Det gjorde jag och hamnade uppe i Luleå seminarium på ett år och var färdig lärare 1922 på våren. På hösten fick jag då plats i Oxelösund efter att ha sökt åtskilliga platser. Då var jag vakansvikarie, men valdes till ordinarie till jul 1922. Jag hare alltså kommit till Oxelösund och blivit ordinarie där från nyåret 1923. Då var Oxelösund inte så stort, vi var 3000 innevånare ungefär, men barnantalet var stort och vi fick stora klasser. Jag fick en 3:dje klass med 42 pojkar, det var skillnad på pojkar och flickor då, och den som hade parallellklass med flickor då det var Stina
Horsynski och hon hade 51 flickor i sin klass. Men sedan efter 4:de klass så fick några stycken komma in på läroverket här i Nyköping och jag gick ut med en klass på 38 pojkar efter 6:e klass. Då var det frivillig 7:de och ungefär halva klassen, ett 20-tal pojkar fortsatte då i 7:de och då läste de också tyska det året och det var rätt skojigt. Det var ovanligt hyggliga pojkar som nu är bortåt 60 år allihopa. På den tiden skulle man också ha slöjd. Lärarna fick ha slöjd med pojkar och den slöjden fick läggas utanför schemat, alltså på eftermiddagar och kvällar, så det hände ibland att man fick hålla på slöjda till närmare klockan 8 på kvällen. Och då fick man ta pojkar som bodde i närheten, annars var det ju barn ändå utifrån skärgården som satt och rodde till land. Och på vintern när det varken bar eller brast så kunde de komma ändå. Dom gick så länge isen bar och sedan tog dom båt. O:
Du talade om att det fanns ett frivilligt 7:de år, med det fanns också en aftonskola. Hur fungerade den?
C G:
Ja, det var den s.k. fortsättningsskolan. Det skulle vara 2-årig fortsättningsskola och den var olika tider. Ibland var det på kvällarna, man började 6 och 8 på kvällarna. En tid så var det på sommaren under sommarferierna i stället. Den kursen var 6 veckor eller vad det var. Jag minns inte hur många timmar det var, men det var lite olika hur det passade. Somliga år ville de ha den på sommaren och somliga år tog de den hellre på kvällen. Och på kvällen var det rätt roligt, för då var det många pojkar som arbetade på järnverket som lådspikare och så kom direkt ifrån jobbet klockan 6 och sedan jobbade vi till 8.
O:
Det var väl en undervisningsform som inte gav så mycket, det var väl mera ett tvång på kvällarna i skolan?
C G:
Ja, det var olika. De hade någonting som hette bokföring och det intresserade dem väldigt mycket. Det var bara att fylla i en massa blanketter och sådant och det tyckte det var skojigt. Sedan direkt undervisning var det inte så mycket de där veckorna för det var till att pigga upp dem med. Var dom snälla och bra och jobbade bra så var vi ute och sparka boll och sprang i skogen och så.
O:
Och skomakeri hade du, eller inte du men det fanns lärare för det.
C G:
Jaa då, vi hade en skomakarmästare som hade skomakeri och det var också rätt intressant för där fick de lära sig att halvsula sina skor själva och så. Så det var bra.
C G:
Och så kan jag tala om att på sommaren –23 så anordnade hemslöjdsföreningen här i Nyköping en hemslöjdskurs, träslöjd i Oxelösund, och då hade jag den på sommaren. Den var ordnad så att läraren, eller den som åtog sig det där han fick hålla allt virke och allt som skulle gå åt och sedan fick han sälja det till grabbarna varefter dom skulle slöjda. Jag skulle ha 500:- kronor för den där kursen för sommaren. Nej 300:- kronor skulle jag få. Men när jag räknade ut så hade jobbat med det där så dåligt med affärerna så jag hade visst 150:- kvar när sluträkningen kom.
O:
Eftersom du kom till Oxelösund redan –22 och var sedan i ordinarie tjänst fram till 1957 vilket gör 35 år och därefter fortsatte du som extra vikarie, ytterligare ett 10-tal år. Om du erinrar dig, disciplinen hos barnen när du började –22 och när du slutade är den annorlunda. Agan var ju tillåten när du började men inte när du slutade. Kan du säga något om detta.
C G:
Agan var ju inte förbjuden då när jag började men jag kan inte erinra mig någon gång att det behövde användas för jag tror att barnen var lugnare och själv var man ju yngre och kunde göra det lite mera intressant också. Så det var aldrig någon svårighet med disciplinen på något sätt utan vi kom väldigt bra överens. Och så en sak var bra att man fick då börja med 3:dje klass och så fick man ha dom till de slutade. Första året slutade de i 6:e men sedan blev det ju 7:de, och då hade man dem hela tiden och man blev som kamratkrets istället för elever och lärare. Så det var aldrig några svårigheter på det sättet. Och sedan på 50-talet när jag slutade så kan jag inte heller erinra mig att det var några svårigheter med disciplinen trots att de visste att agan var förbjuden. Det enda minna jag har utav disciplin där så var det en årskurs som skulle ha fortsättningsskola på sommaren, det var efter sen jag blev överlärare. Den klassen ansågs för att vara lite bråkig så det var ingen utav lärarna som ville ha de den kursen på sommaren, utan då sa jag då tar jag den själv. Och så talade jag om för grabbarna det där första timman vi var tillsammans att ”nu ska vi ha det här på sommaren och vi skall göra det bästa möjliga. Ju bättre ni jobbar och ju trevligare vi har det dess då roligare blir det. Agan är visserligen förbjuden men uppför ni er som småpojkar så blir ni behandlade som småpojkar”. Och det gjorde att det blev inte några svårigheter den sommaren heller utan vi hade väldigt trevligt och bra. Sedan som vikarie så höll jag ju på ända till –69 till jul och då var det det att jag var mest intresserad utav särklass och jag vikarierade ju bara i särklasser hela tiden. Det tyckte jag var särskilt intressant för där kunde man verkligen göra någonting. De barnen behövde ha både en snäll gammal farbror att prata med på samma gång som dom skulle lära sig det mesta möjliga, och det gjorde dom.
O:
När du kom 1922 då var det väl tämligen påver utrustning i skolsalarna. Du hade svarta tavlan och ungarna hade väl griffeltavlor osv.
C G:
Ja, griffeltavlorna de var nog bortlagda redan då men det var dåligt med material annars. Det var enkla saker, som sagt vi hade ju en svart tavla så hade vi kartor, men dom var ganska nedslitna. Och klassrummet, jag hade då dessa 42 pojkar i det minsta klassrummet som fanns i skolan, det nuvarande lärarrummet förresten. Och att vi fick rum det var att det var dubbelbänkar och så hade man då bara två små gångar och så fick dom sitta mot väggen och så hade man dom ända uppe vid katedern på var sin sida om. Så det fyllde precis hela rummet med bänkar.
O:
Menar du verkligen lärarrummet i D-skolan? 42 stycken?
C G:
Jaja mensann det hade vi då.
O:
Det är ju ganska omöjligt att tänka sig.
C G:
Och då hade vi en kamrat som hette Jette, han läste längst upp på 4:de våningen, men han blev sjuk och fick svårt att gå i trapporna så då bytte jag med honom. Så i 9 år i sträck läste jag längst upp där i 4:de våningen. Så kom jag ner ett tag men flyttade upp igen, så min största tid hade jag dessa trappor att springa i. Ända tills jag blev överlärare för då var jag tvungen att sköta expeditionen där nere. Men man blev tränad, det var bra gymnastik. Jag vet, när terminen började då var det lagom att gå upp för trappan och klara sig när man kom upp, men bara efter en 8 – 14 dagar så sprang jag upp dessa 4 våningar upp, vartannat trappsteg ända upp och kunde ändå gå in och hålla den sedvanlig morgonbönen utan att precis flämta. Och då hade vi någonting som hette morgonbön det var psalmsång och så en vanlig morgonbön. Det var 10 minuter anslaget till det varje morgon. Det hette inte morgonsamling på den tiden inte.
O:
Talet om att det var så mycket biblisk historia och katekes på den tiden är det riktigt?
C G:
Ja, det hade nog slutat men kristendomsböckerna påminde mycket om den gamla katekesen. Och likaså biblisk historia var det vissa berättelser som skulle kunnas och läsas ganska samvetsgrant. Och så rätt mycket psalmverser var det på den tiden. Och det var nog rätt svårt för många för det var inte alls ovanligt att de svarade att ”jag kunde det i morse men nu har jag glömt det”.
O:
Eftersom du var på väg att bli präst, du studerade ju teologi de första åren efter studenten, hade du själv några speciella krav på ungarna när det gällde just den delen av undervisningen?
C G:
Nej, det hade jag inte, jag följde nog schemat eller föreskrifterna rätt så bra. Jag vet inte att jag hade större fordringar i kristendomen än i annat, utan tvärt om jag hade nog lärt en mera vidsynt åsikt även på sådan saker redan då, för jag hade ju varit ute så pass mycket så jag hade lärt mig att man kunde vara en bra människa ändå även om man inte kunde precis varenda katekestecken utantill.
O:
Hade du någon kontakt med föräldrarna på den tiden eller kom de bara när det skar sig på något sätt?
C G:
Kontakt kan man knappast tala om när allt gick sin gilla gång, men det fanns ju redan då barn som hade problem. Dom var blyga och dom var lite sjukliga och så och då kom gärna föräldrarna och talade om det och bad att man skulle ha lite överseenden med deras pojke om han var lite nervös eller så. Och det respekterade man och jag vet aldrig att det behövde bli något trassel varken med föräldrar eller med barn. Nu tror jag ju att, utan att själv tycka att jag var något mönster, jag tror att det berodde väldigt mycket på lärarna, för redan på den tiden fanns det lärare som hade rätt svåra förhållanden i klassen både med disciplinen och så. Men det berodde mera på lärarna än på eleverna. Jag tror att vad som nu är svårigheten det tror jag är att lärarna inte får ha sin klass, hela klassen hela dagarna utan det ska vara ett plotter med flera lärare, ämneslärare, det blir aldrig samma disciplin.
O:
20-talets besvärliga tid med arbetslöshet och så präglade väl även skolbarnen. Det var väl många som hade det dåligt ställt men så dåligt var det väl inte att de inte kunde gå till skolan med hänsyn till skor och kläder?
C G:
Det var många som det syntes på skor och kläder och allting sådant att de hade det fattigt och svårt hemma. Jag vet att det fanns pojkar, första åren i synnerhet, som kunde ha ända till tre ylletröjor på sig och ändå så stack armbågen fram genom allihopa. Det var inte lätt för föräldrarna på den tiden. Men man hade överseende med det där och kamraterna hade också väldigt bra överseende. Det var aldrig så att de ene framhöll att han var finare än den andra utan de var mera kamrater. Och just den första klassen i synnerhet var ju väldigt sammansvetsade. Då när dom slutade, när 7:de slutade då hade vi en första skolresa som sträckte sig längre än vanligt. Vi åkte med tåghemmet, Jämtlands tåghem, till Storlien och då fick också pojkar som hade slutat i 6:de komma med. Och den resan kostade då för 9 dagars tåghemsresa och biljett fram och tillbaks 42:50 per barn med mat och allt, och ändå var det inte så många som kunde följa med. Men tack vare att vi hade föräldrar som hjälpte till och vi hade försäljningar och vi hade ett kapell som spela i Folkets Park och tog betalt och de pengarna fick vi, så vi samlade ihop så mycket pengar så ingen behövde betala mer än 2:50:- och 3 :- för hela resan. Och ändå var det ett par barn som inte skulle få följa med, dels för klädseln och dels för pengarna. Då avstod de andra kamraterna och sa att ”visst ska han vara med, vi satsar”, dom satsade väl en 12-skilling var så fick han vara med. Och kläder det hjälptes vi åt att ordna så han fick det också. Så alla var med och var glada och nöjda.
O:
Jag kommer ihåg, eftersom jag gick i skolan själv då, att det fanns familjer med väldigt många barn och även om skolmaterial och böcker var billiga, man fick ju betala det själv på den tiden, så vet jag att det var besvärligt många gånger. Det fattades både det ena och det andra även om utrustningen var väldigt blygsam.
C G:
Ja, vid betalning utav läroböcker utav material i synnerhet, det var skrivböcker och pennor och radergummi och sådana saker det fick de ju betala, men vi använde ett system med lappar. Att de fick lämna in en lapp på 2 öre, 5 öre, 10 öre osv. och det lade man då i en låda. Och så någon gång i månaden så höll man räkenskap och såg hur mycket de var skyldiga. Men det hände aldrig att det där gick ihop för när läsåret var slut och man fick redovisa för det där så var man i regel själv skyldig sådär 15 – 20:kronor. Så många hade naturligtvis fått sin material utan att det märktes. Det hette att de betalade med den där lappen men den löstes ju sällan in, och inte höll man så styv på det heller för det gällde ju inga summor precis. Läroböckerna annars det fick man ju i skolan.
O:
Jag kommer ihåg, vi är 6 syskon och jag var den 5:te och sista som läste katekesen och den tror jag att flera utav mina syskon hade använt för det var många blad borta i den.
C G:
Ja, det var nog så att alla böckerna som kunde ärvas utav syskon det blev ju så, och det var också bra det att det blev ju sällan några nya upplagor utan gamla böcker kunde användas. Det enda som ändrade sig det var geografi. Jag minns
särskilt en gång när inspektören kom och jag skulle ge läxa i geografi så fick jag ha, jag tror det var 4 olika uppslag, att du ska läsa på den sidan, du ska ha på den sidan du får läsa där och du får läsa där, därför att klassen hade så många upplagor utav geografi. Men det var aldrig tal om att alla måste köpa eller vi måste skaffa nya böcker, man fick hanka sig fram och det gick bra. Och likaså räkneböcker, dom gick ju i arv ända till att de var utslitna. Jag nämnde just om ifrån ett fattigt hem. Jag hade två pojkar ifrån det hemmet, fast inte samma år naturligtvis, men de var ovanligt duktiga, i matematik särskilt, så till jul hade de räknat ut årskursen och varenda provräkning felfri till ju. Och det blev bra pojkar av dom eller bra karlar. O:
När vi är inne på det, det var väl väldigt få som gick ifrån den här folkskolan och in till Nyköping på den tiden?
C G:
Ja, det var inte så många. Jag hade som sagt ifrån den där stora klassen hade jag 4 som kom in. Och då skulle dom pröva in i läroverket på den tiden och det var ju inte så roligt precis. Men prövningen gick väl an, men sen samlades alla eller vi blev kallade till läroverket alla som hade avgående barn som det hette, som skulle in. Och då fick var och en prata för sina barn. Och det var ganska skojigt. Vi hade då ifrån olika skolor, ifrån Nyköpingsskolorna, de var ju flera, ifrån Bettna, ifrån Vrena och från alla möjliga håll kom dom och var och en prata för sina barn som fanns och det var det duktigaste som fanns. Och jag minns en lärarinna som sa att ”ja, jag kan inte lära det här barnet mer för hon kan allt, allt vad jag kan det kan hon den ungen, så den måste komma in i läroverket”. Jag kunde inte undvika att fråga efteråt att ”hur har du kunnat vara lärarinna i så många år eftersom du inte kan mer än en 10 års unge kan?” Men sedan blev det ju ett annat system att man slapp fara in och prata för dem.
O:
På den här tiden fanns det också ett skolråd det var inte skolstyrelse?
C G:
Nej, det var skolråd. Och på den tiden hade man en fast lön, men sedan hade man vedbidrag och så hade man hyresbidrag. Och ved hade man då till 6 meter ved per år till köksspisen och 1 meter till kakelugnsved som det hette. Och då hade vi i Oxelösund en affärsman som just sysslade med ved och virkesaffärer och han satt med i skolrådet och bestämde priset som vi skulle få i ersättning och då minns jag att han satt 1 meter furuved till 6:- och björkveden var visst till 8:-. Men sen skulle vi köpa veden och då måste vi köpa genom honom och då kostade den 16 eller 18:- metern. Och när jag då frågade honom ”hur kan ni då sätta vedpriset åt oss i ersättning så lite?” –Ja, köp en vagnslast, sa han, så får du det till det priset du också. Och hyran den hade jag då satt till 800:- för en folkskollärare, men ekonomin tillät inte att man fick hyra för det dör utan jag hyrde för 600:- så jag tjäna 200:- om året i bara hyresersättning.
O:
Din lön kommer du ihåg den?
C G:
Lönen ja, den var 280:- i månaden och så var det dessa bidrag per år. 800:- i hyresersättning och bortåt en 50:- kanske för ved.
O:
Och så skulle du betala dina studieskulder, du talade ju inledningsvis om att du hade lite dåligt i början.
C G:
Ja, efter nutidens förhållanden kanske det inte låter så mycket men att med den där lönen betala ca 12.000:- i studieskulder det var rätt så kännbart. Men tack var att man fick vara sparsam på många sätt och så fick slöjd och extraundervisning så mycket som möjligt, slöjden betalades då med 90 öre per timma, så det var inte så lätt att få ihop så mycket då heller. Sedan höjdes det till 1:20 för det ansågs vara grovarbetarlön och då skulle vi också få det för slöjden. Men första åren var det bara 90 öre.
O:
Och skolrådet det var väl inte så generöst när det gällde att få medel heller?
C G:
Nej minsann, det var rätt sparsamma och räknade mycket noga med all material till skolan. Som sagt barnen fick ju betala både förbrukningsmaterial men även läroböcker. Men då som sagt kunde dom alltid låna eller ärva utav andra. Och det hände ju också att barn fick ärva böcker från andra barn som hade slutat skolan eller slutat den klasen. Så nyanskaffningar var det inte så mycket. Jag kan också tala om att jag gick till skolstyrelsens ordförande förresten var det och tala om vedersättning. Jag tyckte det var väldigt svårt att få det där att räcka. – Jaa, sa han, är ni så dum och köper veden så kan ni gärna ha det, jag har varit oxelösundare i så många år men aldrig har jag köpt en pinne ved. –Hur har du fått den då? – Ja, det är en ”baggbölare” ute i skärgårn. Det var den som kanske känner som ordförande.
O:
Det här skolrådet det sorterade inte under kommun väl?
C G:
Ja, det var kyrkostämman som valde lärare- Jag blev vald vid kyrkostämma –22. Och dom som hörde under kyrkan och kyrkorådet förstås det var skolrådet, sorterade under kyrkan egentligen. Men jag tror, jag vet inte om de inte valdes av kyrkostämma dom också, skolrådet på den tiden.
O:
Och domkapitlen hade också mycket att säga till om skolan då.
C G:
Jaa, då. Både präster och kyrkoherden i synnerhet han var ju den som kom och inspekterade lite då och då.
O:
Var inte han självskriven ordförande på den tiden?
C G:
Det var han, han var självskriven ordförande och han var rätt så sträng när han kom och inspekterade. Första gången han kom till mig minns jag då tyckte han att det var rätt så bra, han sa ingenting, anmärkte ingenting. Men sen en gång efter kom han och då, jag vet inte vad jag hade för undervisning, men han satt och hörde på och när barnen hade gått ut så frågade han mig: -” såg inte magistern att det var en utav pojkarna där nere som vände på huvudet under timmen, sa han, Det skulle han inte få göra. Jag sa att för mig får han vända sig, bara han håller tyst.
O:
Ja, det är klart det är lite annorlunda nu.
C G:
Men som sagt, dom var roliga. Det var humor på barnen, det har det väl alltid varit, men särskilt på den tiden hade man mycket roligt. Jag minns en, dom skulle ju vägas och mätas av sjuksyster en gång på termin eller hur ofta det var
det vet jag inte. Då hade syster Kerstin sagt att nu kommer jag upp och ska väga och mäta dina pojkar. Och då sa jag åt dem: ”hör ni pojkar, nu får ni lov att tvätta fötterna för syster kommer och ska väga och mäta er och då ska ni inte vara lortiga om fötterna åtminstone. Ja, det gick mycket bra, men så hade syster förhinder, hon kom inte dagen efter. Och hon kom inte dagen efter heller. Tredje dagen kom en utan mina pojkar och sa: ”hur länge ska mån hålla på och tvätta fötterna egentligen?” O:
Innan vi hoppar fram till din tid som skolledare så började du också engagera dig lite kommunalt.
C G:
Ja, det hade jag börjat med redan på 30-talet. Jag tror det var 1930 förresten dom dåvarande pastor Härberger slutade som barnavårdsnämndens ordförande och jag blev valde efter honom. Och på den tiden hade vi ju inte bara Oxelösund utan vi hade Nikolai socken som då sträckte sig ända på andra sidan Nyköping för Harg och Bagartorp och Bränn-Ekeby och allt det där. Och det var, det mesta arbete som barnavårdsnämnden hade det var barn ute i socknen egentligen. Då fick man ju vara både ordförande och sekreterare och kassör också i en och samma person. Det var inte någon skillnad på det. Och inte hade man någon expedition utan allt det där det fick man ha i hemmet. Och sammanträden fick man då ha i någon skollokal och så innan man själv fick en expedition att ha dem i. Och ledamöterna i barnavårdsnämnden det var delvis ifrån Oxelösund men delvis också ifrån landsbygden, ända ifrån Hargsområdet och uppåt det området och Stjärnholmsområdet och Bränn-Ekebyområdet. Alla dom hade sina ledamöter i barnavårdsnämnden.
O:
Det var väl rätt så besvärligt många gånger med tanke på dom små medel ni hade när det gällde flickor som man säger ”råka illa ut” och de fick barn. Det var ju väldigt knapert det måste ha varit svårt många gånger att sitta i den position.
C G:
Ja, det var inte roligt. Då fick det anmälas till barnvårdsman och det hade vi en sådan i Oxelösund. Han fick då ta reda på pappan och så fick han försöka få honom att gå med på ett underhållsbidrag. Dom var ju på den tiden mycket blygsamma, jag tror det var 25 och 30 kronor i månaden på sin höjd dom kunde få i bidrag. Och någon ersättning annars under tiden det fick dom ju aldrig räkna med flickorna då, utan de fick klara sig bäst dom kunde. Men även de där små bidragen som papporna skulle ge dom var rätt svåra att få. Det dröjde rätt länge innan dom fick statligt bidrag som att man fick införsel och så vidare, det dröjde länge.
O:
Det här med moraliteten med de här flickorna tycker du att du kan komma ihåg att det var en annorlunda inställning till dem då än det är nu för tiden?
C G:
Ja det måste man ju säga att det var rätt tråkigt för flickor som på den tiden råka illa ut för dom ansågs ju, det var ju inte egentligen pojkarnas fel eller så utan den var flickorna som fick bära skammen och hundhuvet för alltihop, som fick bli den lidande parten. Att på den tiden kunna lämna bort sitt barn det var inte heller stora utsikter. Vi hade visserligen ett barnhem i Eskilstuna, men då fick modern förbinda sig att vara där nästan ett helt år och arbeta för att få sitt barn där. Det var mycket besvärligheter.
O:
Kom du att syssla med annat kommunalt då också än det här med barnavårdsnämnden?
C G:
Ja det var också i mitten på 30-talet, 33 eller 34 vad der var så hade länsstyrelsen ett ombud i byggnadsnämnden på den tiden och jag fick det där länsstyrelsens uppdrag att vara deras ombud i byggnadsnämnden. Men den sysslan den upphörde bara efter ett par år och då var jag ju med i byggnadsnämnden och då blev jag så vald i stället som ledamot och blev då sekreterare där och var det i alla år tills jag blev 60 år. Vid 60-årsstrecket då befriades jag eller gick ifrån både barnvård och byggnadsnämnd. Däremot i kyrkorådet blev jag också invald på 30-talet i det enskilda. Vi hade Nikolai enskilda kyrkoråd på den tiden och där blev jag invald redan då och blev jag –40, jag tror det var –40 som blev vald i samfällda kyrkorådet. Vi hade särskilt då för hela distriktet, hela Nikolai, Nyköping och Oxelösund eller S:t Nikolai som det hette och Nyköping. Och S:t Nikolai enskilda församling den var rätt intressant för vi hade aldrig någon utdebitering i den församlingen, några kostnader, tvärt om så ägde vi gamla sockenstugan i Nyköping., den som ligger vid kyrkan här i Nyköping. Den ägdes utav enskilda församlingen. Och när stiftet, Strängnäs stift köpte Stjärnholm till ungdomsgård eller till Stiftsgård då hade vi väl lite över 7.000:- i den där enskilda kyrkokassan och då beslöt vi på ett sammanträde att vi tar och ger den första grundplåten till Stjärnholm och det var 5.000:- kronor som vi satsade. Och det var lite otacksamt för oss därför att tidningen Nyheterna, vi hade Lindelöv som var redaktör, han skrev att det var Nyköping, det var Nikolai alltså Nyköping som hade satsat de där pengarna. Men när jag sa åt honom det så sa han: ”ja, ni får väl anmärka på det då.” Men det blev aldrig gjort. Jag vet inte om det någon gång stod att det var Nikolai enskilda som gav det första bidraget till Stiftsgården.
O:
Ja, vi hade ju före innan vi blev stad bara kyrksal den s.k. S:t Botvidsalen och sedan så småningom skulle vi då få kyrka. Men på den där tiden var det väl ganska lugnt på kyrkofronten. Vi hade ju under dom senare åren upplevt lite annorlunda klimat men då var det väl tämligen lugnt. Vi hade väl en komminister då?
C G:
Ja, det fanns en vice komminister kallades han för till och med under den första tiden i Oxelösund. Det var den rätt bekanta komminister Härberger som var vår ledare här i Oxelösund. Och så hade de en expedition också i Oxelösund som skötte bokföringen, kyrkliga bokföringen osv. Men lysningar det tror jag inte kungjordes i Oxelösund någon gång utan det var i Nyköping. Och då hade vi som sagt bara S:t Botvidsalen, det var ju en utbyggnad utav B-skolan där nu Domus ligger. Och den salen den var rätt trevlig på sitt sätt men predikstolen stod på…. Inte vid ändan utav där folk satt utan man satt tvärs över, och det var inte så trevligt. Jag fick ju redan då hjälpa till och tjänstgöra rätt ofta i den där kyrksalen och man hade folk alldeles inpå sig men det blev mera familjärt. Det var inte som om man skulle stå i en kyrka och predika utan man talade mera familjärt till varandra.
O:
Du hade s.k. venia då och har väl den kvar ännu.
C G:
Ja, jag har den fortfarande kvar, men jag vet inte om jag ska lämna igen den eller om de skall fordra tillbaka den. Jag har aldrig hört av det där.
O:
Du nämnde Axel Härberger, han blev ju ett känt namn i Oxelösund. Han blev ju sedermera kyrkoherde. Han var ju färgstark.
C G:
Ja, han var som sagt färgstark, men det går många kanske elaka rykten om honom som inte var så värst snälla mot honom. Men en sak var att han var mycket för ungdomen, som scoutledare. Han upplät då av sin lägenhet så upplät han ett rum särskilt för scouterna. Och där fick dom husera bäst dom ville. Där snickrades det och där jobbades det på alla möjliga sätt. Vid varje sammanträde som vi hade pojkarna samlade där så fick vi alltid kaffe utav honom. Och när bullarna var slut så fanns det ett café nere i samma hus och då var det bara att kila ner dit och köpa mer, och det bjöd han alltid på. När jag då kom som lärare då var han väldigt glad att han skulle få hjälp, men när jag gifte mig bara några månader efteråt då sa han: -” Ja, nu är du förlorad för mig också”. Men så gick det ju inte utan jag blev kassör och han blev ledare för hela scoutdistriktet Södermanlands Scoutdistrikt, och då var det helt naturligt att jag också blev kassör för hela distriktet. Men det gick bara några år så slapp jag ifrån det där men för Oxelösunds scouter var jag kassör i bra mycket över 20 år, och jobbade med det och det var bara roligt.
O:
Ja, sedan skulle vi stå på egna fötter när vi fick egen församling. Du kom väl också in i kyrkobyggnadskommittén för den nya kyrkan?
C G:
Ja vi blev ju stad 1950 och egen församling 1953 och då ingick det i villkoren då att vi skulle skaffa egen kyrka inom den närmaste tiden. Och då hade vi ju redan en liten fond som kyrkliga syföreningen här skaffat ihop så vi hade nära 100.000:- i eget kapital, och så fick vi ju donationer dels utav järnverket och gåvor ifrån enskilda också. Så att när vi skulle bygga kyrkan och begärde tillstånd till det så blev dom verkligen imponerade av det intresse som fanns för att få en egen kyrka. Och det hjälpte ju till att vi fick tillstånd att göra det. Och redan –54 eller –55 så utlystes det en arkitekttävling till kyrkbygget och det kom inte mindre än 87 tävlingsförslag. Då tillhörde vi ju forfarande församling, gemensamma så vi stod under Nyköpings kontroll egentligen och den kommitté eller jury som då utsågs för att välja mellan de tävlande så var det prosten i Nyköping och kyrkofullmäktiges ordförande i Nyköping och Nyköpings stadsarkitekt. Men när kyrkan ändå skulle stå i Oxelösund så ansågs det att en person skulle få komma ifrån Oxelösund och då blev jag utsedd utav dåvarande kyrkorådet som jag tillhörde att komma med i den där juryn. Det var en rätt svår uppgift att utav så många förslag få fram en, och det egendomliga var hur delade meningarna var i början, men när sista omröstningen var så var alla eniga om det förslag som det vi har, kyrkan.
O:
Vad hette professorn som var med? Hette han Asplund?
C G:
Nej han hette professor Sundin eller något sådant.
O:
Jaså, ja det var väl en från konsthögskolan.
C G:
Ja, det var det. Det väckte rätt mycket uppseende det där valet. Det var utställning i Nyköping på alla de tävlande och där sa de inte någonting om att det här var första pristagaren, men så skulle samma utställning komma att ske i Oxelösund i skolhuset där i D-skolan och jag hörde på förhand att det kommer inte att bli roligt sammanträde, så jag kallade på ordförande, den här professorn och bad honom komma ner och hjälpa mig. Och det var tur för att det var inte vackra ord som nämndes om det där förslaget. Största motståndet var att det skulle bli en betongkyrka. Det var en mycket framstående person som sa just det att, ”jaa, svinhus och kraftstationer och sådana saker kan man göra utav betong men aldrig i livet kommer en kyrka att få göras i betong.” Men kyrkofullmäktige i Oxelösund hade en helt annan uppfattning för dom var eniga om det här förslaget. Och det kom ju till utförande då och första sprängskottet gick 1955 på hösten.
O:
Jag hade tillfälle att lyssna till den här professorn när han presenterade den här pristävlingen i D-skolan och jag kan klart erinra mig när han hade det där resonemanget och han då svarade på alla kommentarer kring de olika tävlingsförslagen. Det var ingen som kunde klara sig för honom han hade ju så klara och rediga begrepp. Det var som du säger otroligt ånga synpunkter på de olika förslagen. Och jag tänkte att de som skall sitta i den där tävlingsjuryn hade inte lätt eftersom det var 87 förslag. Men idag är ju kyrkan accepterad.
C G:
Det är den, mycket. Och sedan när den då skulle byggas, det var SIAB som byggde den, då var jag med i byggnadskommittén, och genom att vår dåvarande nyblivna kyrkoherde var sjuklig och fick ligga på lasarettet långa tider så fick jag ju som vice ordförande bära största arbetsbördan där kanske, och var med som ordförande i arbetsutskottet också. Och då var det just konsten, hur skulle dom kunna gjuta dessa pelare, väggarna dom plockades ju dig efteråt, men pelarna ifrån grunden som skulle luta och gå ihop där uppe, 48 meter eller vad det är, att få det där att gå, det var olika förslag, men hur det var så byggdes det bara ställningar undan för undan ända upp så att de fick bärning. Ekonomin var ju också besvärlig, det kostade ju mycket.
O:
Ja det var ju naturligtvis ett komplicerat bygge det där.
C G:
Ja, det var det och det var ju kostnadsberäknat redan 1952 så att den beräkningen höll ju inte på långa vägar när den byggdes –55, -56 och var färdig –57. Så det hade ju överskridits de där kostnadsberäkningarna åtskilligt, inte fördubblats men närapå. Men samtidigt som kyrkan byggdes så hade ju Folkets Hus byggt och det blev färdigt –55 tror jag det var eller om det var –56, och då hade deras kostnadsberäkning överskridits med åtskilliga tusenlappar och det gjorde att både fullmäktige och alla förstod de besvärligheter som var att kyrkbygget också måste överskrida. Så de godkändes alla de där historierna.
O:
Om vi hoppar tillbaka lite igen, vilket år blev du överlärare?
C G:
1940 – 41 det läsåret.
O:
Hur gick det till när man valde överlärare då?
C G:
Ja det var ansökning som vanligt och sen gick ansökningshandlingen upp till skolöverstyrelsen och dom satte upp förslag och jag kom då på första förslag och tack vare det så blev jag vald utav skolrådet sedan till överlärare. Jag efterträdde Edman och då hade vi expedition där i D-skolan i skolbacken. Sedan blev expeditionen överflyttad till C-skolan, en trappa upp där.
O:
Blev du befriad från mycket undervisning då?
C G:
Ja, jag skulle undervisa 12 timmar i veckan. Men sedan under tiden när vi blev stad 1950 då blev jag ju befriad ifrån landsbygdsskolorna, jag miste både Arnö, Lövhagen och Bagartorp och Oppebyskolan försvann då och då omedelbart så ansåg de att jag hade mindre att göra som överlärare och då fick jag istället 16 timmar tjänstgöring i skolan. Så det var inte så mycket ledigt. Men överlärarsysslan blev ju också betydligt lättare med enbart Oxelösund och barnantalet var ju inte heller stort. Men man hade heller inte så stor hjälp. Jag hade ett skrivbiträde som fick disponera jag tror de va 150 timmar på året och det fick man ju lov att ta under sommaren när statistiken och statsbidragsansökningarna skulle vara klara, då fick jag anlita det biträdet. Annars fick man ju vara själv, och man fick också skriva protokollen själv på den tiden så det var rätt så jobbigt.
O:
Och sedan var du överlärare fram till 1957.
C G:
Till sista juni –57 ja, och dagen efter, den 1 juli –57, så fick alla överlärare titeln rektor så inspektörn sa just det att ”hade du haft en dag till så hade du varit rektor”. Nu får jag nöja mig med överlärare och det tycker jag är trevligare. Jag är nog f.n. kanske den sista f.d. överläraren för dom som var efter de blev ju rektorer, så det var vi som avgick just den dagen och eftersom jag har levat så länge så kanske jag är den enda kvarlevande överläraren.
O:
Ja det är möjligt det. Men så fortsatte du några år till som vikarie.
C G:
Ja, jag hade ju klass som överlärare ända till –54 eller –55 när jag visste att jag skulle avgå. Då tog jag ingen ny klass utan då tog jag en särklass istället. Och som vikarie sedan så fortsatte jag att ha särklasser och där tyckte ja att jag gjorde största nyttan och hade största intresset av det själv att hålla på med de där särmässiga barn.
O:
Du var ju med och var aktiv skolman och pedagog på den tiden då det var lite bistrare klimat både ekonomiskt och i andra avseenden. Du kunde också på 60talet uppleva skolan lite annorlunda då vi hade bättre resurser. Har du några allmänna synpunkter på detta och vad anser du om disciplinsvårigheter och lärarkår osv.? Är det en utveckling till det bättre?
C G:
Ja naturligtvis är det till det bättre att undervisningsmaterial utav alla slag är bättre, men jag undrar om inte just den där andan i skolan var något helt annat. Man hörde sällan eller aldrig några klagomål på lärare och disciplin och allting det gick som smort. Och jag tror att dels är det att de numera är ämneslärare än klasslärare, det är en sak. Och sen är det en annan sak med att läroplanerna har
ändrats så de hinner inte få en läroplan riktigt prövad förrän det är dags att byta om. Men det felet har det ju varit nästan i alla skolförhållanden i alla år. Det är väl liksom modesaker som har kommit och varit väldigt dina då och skulle var tipp topp. Ja och så efter en 3 –4 kanske 5 år då var det omodernt då skulle det komma något nytt. Och den som kunde komma med något nytt den ansågs ju då vara en väldigt stor pedagog, men det är inte säkert att det var så bra alla gånger. Och de material som vi hade dom utnyttjade vi på alla sätt. Nu tror jag dom har mycket material som vore väldigt bra men de har inte tillfälle att utnyttja dem. Vi hade på våran tid en apparat där man kunde visa ljusbilder, det var förresten det enda vi hade, men det utnyttjade vi också bra. Nu är det ju så mycket, dom har ju både TV och allt möjligt står där, men inte tror jag att resultatet utav denna material blir nog inte alltid vad den borde vara eller kan vara, kunde bli. O:
Jag vet inte Calle, jag har ju också sysslat med lite på skolan, den administrativa delen och vi har ju också under 6 –7 år arbetat i lag och jag tror jag har den uppfattningen att trots all modern utrustning i skolan så tror jag ändå att läraren kommer att bli det primära i undervisningen. Jag har en känsla av det.
C G:
Det är klart att det beror kolossalt mycket på och jag tror till och med att det går inte an att göra en bra lärare utan det måste vara medfött. Det måste vara vissa anlag, förutsättningar för att bli en god lärare. Han skall kunna dels ta människor och ta barnen och han skall kunna ha tålamod och överseende och förstå barn, att dom kanske inte alls är så busiga som de till synes kan vara utan det är deras utslag utav arbetslust och livslust som många gånger tyds till det sämre. Och genom en lärare som då kunde förstå dom ta dom på rätt sätt så skulle disciplinen inte vara så värst mycket svårare nu än vad den var förr. Just lärarpersonligheten, är det en god människa den blir accepterad utav både barn och vuxna om de märker att man vill deras bästa och förstår dom.
O:
Ja vi har ju tagit ett ganska stort kliv, jag tänker då på övergången från folkskola till den 9:åriga grundskolan. Det är klart den har ju varit föremål för mycket kritik och det är ju uppenbart att man inte genomför en så stor reform utan att den är vidhäftad med en massa barnsjukdomar, men det verkar ju i alla fall, om man få lite tid på sig, att det skall kunna bli bra.
C G:
Ja det är klart att blir säkerligen bra och när både föräldrar och barn lär sig att inte det bara är det viktigaste att få de finaste formerna, att dom väljer det som ska låtsas vara bättre och finare i skolan, utan tar istället vad dom känner att dom behärskar och kommer att trivas med. Och sedan är det, för närvarande åtminstone, svårigheten för ungdomar att, trots att de kanske har gått en linje där de har fått lära sig en hel del bra saker, men när de kommer ut i det praktiska livet så har dom ingen användning för det. Det är brist på arbete. Och detta att det är bundna utav sin linje redan ifrån tidiga år i skolan och skall fullfölja den och sedan inte har någon glädje utav det.
O:
Det är ju så att, tidigare i varje fall och även idag, så är det naturligtvis en väldig tilltro en kanske övervärdering av den teoretiska utbildningen. Har du under din tid märkt någon attitydförändring från föräldrarnas sida, att det även duger med t.ex. en yrkesutbildning eller är det fortfarande så att föräldrarna vill att ungarna skall gå den teoretiska linjen. Är det någon skillnad?
C G:
Ja, jag tror förr det var när inte föräldrarna kanske kunde ha önskat att få in sina barn i läroverk och så men det fick mera begåvningar för det var så få som kunde komma ifrån folkskola in i läroverk så att det var verkligen de som kunde uppfylla de kraven. Sen var det naturligtvis många som var lika duktiga men utav ekonomiska skäl och så kom det aldrig på fråga, utan det ansågs vara helt naturligt att våra barn dom får gå en praktisk väg. Och det visade sig ju också att dom kom i regel på platser som de klara av i livet. Och de som gick igenom läroverket och gick den teoretiska vägen dom hade ju då också möjligheter att på den vägen komma fram, kanske inte så långt som deras föräldrar hade tänkt sig men ändå behövde de inte bli arbetslösa eller lida brist på jobb. Och att numera tror jag att valet i synnerhet i början nu när högstadiet kom då tror jag att man märkte att alla försökte komma den teoretiska vägen så mycket som möjligt. Men det där bestämmer sig ju själv därför att dom ser ju mer och mer att dom som har gått den vägen än dom som har gått den praktiska vägen, dom får förr arbete och försörjningsmöjligheter. Jag tror det är så.
O:
Ska du säga någonting om Oxelösund, du har ju bott här från 1922 till 1972 det blir jämt 50 år och nu har du flyttat. Vill du avslutningsvis säga någonting om Oxelösund som du skulle vilja vara annorlunda.
C G:
Ja det har ju skett en oerhörd utveckling under de här åren. Då var ju inte gatorna färdiga utan det var mera vägar, det har ju utvecklats. Sedan bebyggelsen har ju skett något alldeles enormt och jag tror att dom skulle ha fått lite mera lugn i den nya utvecklingen som kom för när Järnverket kom och byggdes och det blev denna oerhörda anropning på bostäder åt alla som då skulle komma. Hade den utvecklingen dragit ut på tiden istället så att dom hade haft tillfälle att mer genomskåda planerna för framtiden så är det nog ganska mycket utav den nya bebyggelsen som hade sett annorlunda ut, och blivit placerad kanske på helt annat håll. Nu blev det ett raseri, dom var tvungna att bygga och plats måste bli. Många saker revs som kunde ha varit kvar och omläggningen av det hela skedde med en väldig fart och det var ju nödvändigt, men jag tror att det gick lite för fort det hela. Det som nu sker, bebyggelsen utåt utanför kärnan, den skulle nog också sett annorlunda ut och kanske även några saker skulle ha placerats på ett helt annat ställe både affärer och lokaler utav annat slag om man hade anat utvecklingen. Nu var det ju tvunget att ske fort.
O:
Ja det var en väldig tidspress. Calle, har du ingen rolig skolhistoria att avrunda den här trevliga pratstunden med, det brukar ju alla skollärare ha.
C G:
Ja, jag talade väl om den där badhistorien när barnen skulle tvätta fötterna. En historia som inte rörde mig med det var en kollega. Det var under första åren när vi kom så var det ju nödhjälparbete som pågick. De höll på och byggde Nytorgsgatan och fortsättningen utav Föreningsgatan neråt och då hade de lagt en räls ifrån hamnen och över på Föreningsgatan och upp till D-skolan och så fortsatte neråt. Och då hade de en häst som drog den där trallan med sten och grus och grejer upp till skolan och sedan gick det utav farten ner till arbetsplatsen. Sen fick hästen gå ner dit och dra den där tomma kärran eller trallan upp till skolan, sen gick den ner till hamnen igen av egen drift. Och den
där trallan den hade en lång kedja som dom då häkta för så dom skulle kunna köra den. Och den där långa kedjan släpa och rassla när den gick åt båda hållen. Och jag hade en kamrat som skulle ha uppsatsämne åt sina pojkar och sa att ni får skriva om nödhjälpen och vad ni kan om den. Och en som kanske inte var så klyftig att skriva han skrev helt enkelt detta och lämnade in: - Nödhjälpen har en kedja. – Det var det enda han kunde åstadkomma. Men vi hade roligt på den tiden för då fanns ju inga staket och Hallgatan fanns inte utan skogen gick fram ända till skolgården och när dom skulle leka så var det fritt fram över berg och backar ända bortåt vattentornet, gamla vattentornet och däromkring. Och vid en skolhippa som vi hade sedan med klassen, det var väl en 10 år efteråt eller mer, så var en utav dom som gjorde teckningar om skolminnen och där tecknade han hur jag där uppe vid vattentornet står och blåser i en visselpipa för brinnande livet för att få ihop dom, och så sitter dom uppklättrande i träden där i tallarna och har roligt allihopa, innan dom kom ner sedan och vi samlade ihop dom och gick ner och fram till skolan. Och allra första minnet utav skolgården det var att dom hade sprängt bort ett berg som hade, som låg där och de där spränggroparna de hade de fyllt med grus ifrån lokstallarna, oljegrus. Och det var ju svart och ojligt och sotigt och det släpade ju ungarna med sig in och dom såg ju ut som sotare när dom trilla omkull och låg i det. Och den gamla skolvaktmästaren Jonsson, han måste ju ha gasmask han gick med en stor mask för näsa och mun när han gick och sopa korridoren där. Det stog som en sky, man såg inte till honom på hela tiden. Och det var trägolv i varenda sal, men just 1923 så lades det korkmatta i alla salarna, och det var kraftiga mattor som har hållit och jag tror de håller än idag en del utav dom mattorna i salarna, så det var grejer. Och så hade vi ju naturligtvis ingen telefon fanns på skolan utan det hände en olycka. Någon som bröt en arm eller ben eller vad det var, då skulle man springa och ringa och försöka få tag i läkare och bilar. Och då fick man springa till affärerna, och råkade dom vara middagsstängda så fick man springa till någon annan bod och ringa. Och det gjorde att jag fick telefon till skolan när jag blev överlärare i mitten av 40-talet, då först fick vi det. Och likaså hade vi bara utedass för hela skolan, det som sedan kallades för ”skandalhuset” på skolgården. Och även det fick jag rättat på 40-talet så jag fick in ett WC i skolan. Hela dessa 14 skolsalar, 16 skolsalar dom fick nöja sig med ett WC på den tiden, och det var på nedre botten. Och lärarrummet det utgjordes på den tiden i början av en som skulle bli korridor in i nästa skolavdelning. Och där var det en trädgårdsmöbel, en vanlig trädgårdssoffa och ett bord och två eller tre stolar. Det var allt i hela lärarrummet. För det där skolhuset, när det byggdes 1918 det var ju meningen att det skulle bli en väldig skolanläggning. Det var utefter torget, där skulle det bli skolkök och så slöjdsalar och i nedre källarvåningen där skulle det bli badinrättning med simbassäng var ritat. Och utefter Skeppargatan Höjdgatan som det hette där skulle alla specialsalar bli. Men skolan blev ju färdig 1918 under värsta kriget och pengarna tog slut och byggmästaren gjorde konkurs så det blev aldrig mer än det där stora huset. Men ritningarna finns kvar till en väldigt stilig anläggning. Gymnastikhus skulle det bli utefter torget också, gymnastik och skolkök och som sagt en badinrättning. Och så längst bort i hörnet skulle det bli vaktmästarebostad. Men i hörnet upp emot Skeppargatan där var det ett kärr, det kanske du minns själv, och det frös ju till på vintern och jag vet en vinter så gick
en utav grabbarna och trampade ner sig där genom isen och flög ner hel och hållen och fick springa hem och byta kläder. O:
Den anläggningen som inte kom till där, den kom till nu först och blev klar förra året Ramdalen, kan man säga.
C G:
Jag såg någon kostnadsberäkning att hela det där tillbygget till skolan med allt skulle visst gå på en jag tror inte det var mer än ett par, tre tusen. Och sedan när vi äntligen fick göra en toalettanläggning i skolan och spränga ner och göra det så gick det på det mångdubbla mot vad hela den där stora anläggningen skulle ha gjort.
O:
Ja, jag kommer ihåg, jag var ju med då i skolstyrelsen, och att man då sprängde ner den där under marknivån det berodde på att man så sent som 1952 fortfarande var inne på att det skulle ske en utbyggnad inom skolgården och att man skulle bygga över den där toalettanläggningen. Annars hade man lika gärna kunnat byggt den ovanför jord. Ja det är mycket att minnas där.
C G:
Ja minsann. Och vaktmästaren han bodde ju där. Han hade rum och kök på nedre botten och hans rum var ju 3½ meter högt till tak så han sa att det hade varit bättre att få lägga rummet på flaten istället. Det var Lövgren som bodde där.
O:
Men nu är det andra krav.
C G:
Jaja men.
O:
Jaa du Carl det var en väldigt trevlig pratstund det här. Den här intervjun kommer nu att finnas kvar på det här bandet. Avsikten i första hand är ju att den skall arkiveras i kommunens arkiv och där skall den kunna tas fram vid lämpliga tillfällen. Vi kommer också spela upp det här bandet nu när vi skall skriva Oxelösunds historia och när vi kommer in på skolan. Och då tänker vi plocka ur ett och annat som vi tycker är belysande när vi skriver den här skolperioden. Jag tackar dig för att du ville vara med på detta, det var trevligt. Tack så mycket. SLUT.