Intervju med Karin Linder 92 år och Edit Karlsson 72 år Den 13/2 1975 Intervju med fru Karin Linder, 92 år, maka tillframlidne poliskommissarie August Linder, och fru Edit Karlsson, 72 år, väl kända oxelösundsbor båda två.
K L:
Vi kom med båt ifrån Jönköping, kanalvägen och la till här vid bryggan. Det var mitt i natten i juli månad, ljust och fint var det. Och då var det här, Ceders hus, det är ju rivet nu, det var nytt då. Och då bodde vi övervåningen där. Och mitt emot var det grönt och vackert, det fanns inga hus då. Sen började de bygga Järnverkets bostäder och så utvecklade det sig flera och flera hus.
O:
Fru Linders make, kom han hit då som polisman?
K L:
1912. Han kom hit som vice länsman, kallades han då. Och då var det fjärdingsman Hedberg och polisman Liljeberg. Men de var gamla då och de slutade väl. Hedberg tjänstgjorde mest som fjärdingsman. Och så kom det hit en polisman, det minns kanske Odsvall, Wertz hette han.
O:
Ja det kommer jag mycket väl ihåg.
K L:
137 kilo vägde han och så vet jag inte hur många år han var här.
O:
Då mannen kom hit 1912 och strax efter, då var det ju en väldigt livligt tid eftersom byggandet av Järnverket började 1913.
K L:
Ja det var mycket löst folk. Och då hade de matservering åt de här arbetarna vid Järnverket. Och det var evigt klagomål på maten och det var aldrig annat än bråk.
O:
Har fru Linder några minnen utav mannens arbete på den tiden, det var väl rätt besvärligt?
K L:
Vad jag har de mesta minnena av, det var ju under första världskriget, för då tjänstgjorde jag som tolk för tyskarna. Och då fick jag ju vara i farten nästan varenda dag. För det var tjuvnadsbrott och det var smuggel, ja det var en väldigt orolig tid.
O:
Hur kom det sig att fru Linder kunde tala tyska?
K L:
Jo därför att jag har ju gått i läroverket och så har jag varit i tysk familj.
O:
Och det kom väl till pass då. Det var väl övervägande tyskar.
K L:
Ja visst, det var övervägande tyskar ja. Det låg 30 båtar på redan här ibland under första världskriget. Och det hade ju väldigt svårt i Tyskland under kriget
och det gjorde det att de stal var de kom fram. Det fanns inte en affär, inte en villa, för de hade ju sommarvillorna där nere vid Femöre, Strandvägen kallades det, och där gjorde de inte annat än inbrott och stal. Ja det var förfärligt oroligt. Bland annat så var de nere hos överlotsen i gamla Oxelösund, och han hade ett 30-tal höns. Och då ringde han en morgon till min man och säger att när han kom in där och skulle titta så låg tuppens huvud i mitten och runt om låg 30 nackade höns. Och det var på vintern, vårvintern. Och då var det för att min man att ge sig ut och följa, de hittade ju blodspår efter hönsen som de hade tagit i en säck. Och dem fick han följa ut på redden och där var ett 30-tal tyska fartyg som låg där. Och det var att följa blodspåren då till de kom fram, och där låg de. De stal vad de kom över. O:
Men man kan väl säga att det var inte av okynne.
K L:
Nej det var utav nöden. Och en söndag vet jag, de ringde ifrån Nyköping- Då hade det varit inbrott i affärerna, och då stal de tvål och den sålde de sedan när de kom till Tyskland, till sjukhusen och fick bra betalt. Men då åkte de ju in, en del fick de ju fatt i så då satt de inne på fängelset i Nyköping. Sen när de blev frigivna därifrån flera stycken så kom de upp till mig och tiggde mat och då fanns där, jag vet inte om han lever, hamnkapten Malmberg i Nyköping. Och så var där en, han var väl, hur ska jag säga, han spionerade väl egentligen väl på tyskarna, sjömännen då alla de här på båtarna. Och då ringde jag i alla fall till honom och sa hur det var, att de kom upp här och jag hade en, men den tordes jag inte släppa in för jag var ju ensam med barnen, så han fick sitta ute. Och så säger han till mig, vad fru Linder gör så ge dem ingenting utan bara kör iväg dem. Men det var inte gott för mig, för August var inte hemma, han var ju ständigt ute, det var ju aldrig annat än att de ringde efter honom för det var ju bara smuggel och inbrott.
O:
Det var mycket slagsmål på den här tiden kommer jag ihåg. För som liten grabb såg man det där när de gick till parken på sommarkvällarna och så vädrade man då att det skulle bli bråk. Och framför allt om flottan låg inne. Det var ju väldigt spännande för oss pojkar. Det kommer väl fru Linder ihåg.
K L:
Ja, det kommer jag väl ihåg, jag hade ju mina, Ingemar som nu är 59 år han var ju inte så liten då och han var ju där ute i parken ibland och tittade på, han var nyfiken.
O:
Var kom fru Linder ifrån?
K L:
Jönköping.
O:
Hur kändes det att komma till det här lilla Oxelösund?
K L:
Ja, jag får ju säga att jag har trivts här från första stund. Det var inga svårigheter tyckte jag.
O:
Man var nygift och glad och positiv.
K L:
Ja, jag hade ju varit guvernant i Östergötland och Skåne så jag kom ju inte hit direkt. Sen jag slutade skolan då jag var 18 år och sedan, ja jag hade ju varit borta så jag var ju inte så förfärligt bunden dit. Ja, jag hade ju min mor och syskon där i Jönköping, men jag trivdes här från första stund.
O:
Men så kom 20-talet och det var ju också besvärligt. Det var ju sådan depression och arbetslöshet, har fru Linder något minne av det? Ransoneringen förstås var besvärligt.
K L:
Jaa visst ransoneringen ja, då fick jag ….. de blev ju inlåsta där alla i den där, och de hade ju ingen mat och jag satt själv med i livsmedelsnämnden så jag hade väl lyckats att få ett och annat kort extra. Men kära nån det gick ju åt jag fick inget för dem. Och de kunde ju inte svälta, August var ju ansvarig för deras liv. Men hur det var så tiggde jag mig väl till lite ja ett och annat hårt brödpaket som var sönder, fick jag utav Strömkvist. Och sedan fick jag verkligen ett extra kort, vill jag minnas att det var på bröd så jag hade och ge dem. Men det var väldigt svårt.
O:
Det var hårda bud.
K L:
Ja det var det, det vill jag lova. Och så hade jag ju pojkarna små, så de åt ju inte så mycket. 1916 Ingemar, 1919 Bengt, 1920 Stig, på det viset gjorde det att det gick, och det räckte till. Men sedan längre fram så utverkade min man så att de betalade för något mål på Alstads pensionat, det vet Odsvall.
O:
Jaa då.
K L:
De köpte därifrån så att de fick då de som var inne, men då var de ju aldrig så många efter kriget. Och sedan började väl arbetslösheten att ge sig så småningom när de öppnade Järnverket. De fick ju lite bättre här då.
O:
Men det var väl en besvärlig tid att sitta i livsmedelsnämnden då?
K L:
Ja det var Sven Jansson, han kom ju tillbaks senare hit.
O:
Jo jag kommer ihåg honom, han kom ju tillbaka senare hit.
K L:
Och så Eklund, ja det var det. Barnavårdsnämnden satt jag också i och det var prosten Hogner som var ordförande där.
O:
Folk hade många barn då också.
K L:
Ja o ja. Jag hade ju barn som fick gå upp och äta varje dag där, ett mål. Det var Lenboms var fattiga och de hade många barn. Och de här Heed, de var många.
O:
Det var ju så väldigt små resurser kommunen hade också på den tiden, det fanns ju inte till någonting egentligen. Det kan idag synas väldigt hårt det här, men det var väl bara så att det fanns inte helt enkelt resurser.
K L:
Nej, jag fick inget betalt inte.
E K:
Tänk jag minns ett par som tog en mjölsäck här nere någonstans i en affär och sedan gick dom ända till Femörehuvud förstår ni, och där skulle de väl försöka bli av med den där säcken på någon båt. Tänk vad jag tyckte det var förskräckligt.
K L:
Ja det var besvärliga tider. Jag vet August och jag hade varit ute, gamla stationen vet ju Odsvall var den låg, då hade ha varit ute med posten, med ett brev vid 5-tiden på eftermiddagen och då följde jag med för att få en promenad. Och då kom en polis som hette Andersson, han kom och sa till August att jag har en man inne. Poliskontoret det var ju det där köket där, och han kom…… konstigt sa han, han hade en kälke med sig, den var tom och han frågade honom vad han drar den för och då hade han en stor malmkota som de hittade han hade lagt under sittplatserna där på station. Och det där var ju misstänkt. Och August han följde med honom in på kontoret och jag såg inte till och visste inte vart han gick ifrån det att jag skildes från honom klockan 5 hela dagen och hela natten och påföljande dag till klockan var ett. Det ringde från Nyköping, då var det min man. Då hade han tagit en spion. Och han hade, den här han sa att han studerade vid tekniska högskolan och skulle hit och ta prov på malmen. Och hans uppdragsgivare, det sa han, det var en herre. Och då fick August reda på att det skulle, att det var en här som var ute och han gick och fick fatt i honom på Hellbergs frisersalong där. Och han lät raka sig, August samtidigt. Och därifrån gick den här herrn till Stenbergs och vad var det han skulle bjuda ut där. Ja han frågade efter sidenvaror där. Och då gick August fram till honom och frågade, han var fransman så de kunde ju inte, förstod inte, men han visade upp sin polisbricka och sa, nu går ni med mig. Och han bodde på hotellet, och han fick med honom in på hotellet och där gick August in i telefonkiosken och ringde polisen i stan. Och han skulle öppna dörren med våld och bryta sig in. Då förstod August att det var sjukt och han tog honom med sig på tåget, det fanns ju inga bilar just då. Och de for in till Nyköping och in på polisstationen först med honom. Sedan så sa han att han finner sig inte i såntdär utan han skulle bo på Standard Hotell och det fick han. Och där låg den där polis Andersson och den där han kallade sig för Holm, tekniskt studerande vid högskolan som drog den där. Han fick bo på finkan i Nyköping och den andra bodde på Standard Hotell. Och Andersson, polismannen han var med inne och han fick också bo i samma rum. Han fick lov att ligga i samma rum som han. Och de visste inte vem den där var inte, men han var så fin så han använde aldrig en skjorta mer än en dag utan den fick Andersson. Och maten skulle hämtas ifrån Stora Hotellet och det gjorde de med. Och till honom kom landssekreteraren då, de kunde inte ta en vanlig, det var ju en sån hög man. Jaha, och han fick i alla fall, han var spion. Han var fransman och spion åt engelsmännen. Och han hann sänka en båt härifrån. Två båtar skulle gå, den ena gick med trälast men de sjönk inte, men den här malmbåten den hann de inte utan den blev torpederad. Så han fick, ja jag vet inte hur länge. Men det var lika fint där, han vart ju behandlad som ett högdjur, som han var med. Och när han skulle bli frigiven skulle han utvisas och då sade han att han ville ha min man som skulle följa med honom till Norge. Då var han kusin med kabinettskammarherre Gynter i Norge och då tyckte han när de kom upp till Fredriksstens fästning att visst skulle August följa med dit, men det gjorde ju inte han, han vände ju så fort han släppt honom på norskt område. Sedan ett par år efteråt ja det var 5-6 år efteråt så kom det ett brev ifrån
borgmästare Åman i Nyköping och han skriver att vi har fått ett brev här ifrån en fransman men det var adresserat till kommissarie Linder Nyköping och det var antagligen till min man, så vi fick det. Och samtidigt följde en bok som hette Spionen. Ja, jag tror att en utav pojkarna har den. Och det står så mycket om det här, han har skrivit om alltihop dethär, hur han blev behandlad och vem han träffade och allting, det var rätt intressant. O:
Vilket språk var den skriven på då?
K L:
Den var skriven på danska.
O:
Vilket år var det här? Var det under första världskriget eller hur?
K L:
Ja det var det, men vilket år kunde det vara. Jag måste tänka efter. Det där boken kom ju efteråt förstås, flera år efteråt. Och visst, han bjöd dit August till London, då bodde han i London ja, och till hans pub, den puben som han…… Han hette, ja det kommer jag inte ihåg.
O:
Det var en liten äventyrare då.
K L:
Nej det var det inte. Han bara telegraferade, varenda dag när som helst, massor med pengar från engelska, ifrån London fick han. Det var ingen fråga om det, det drällde på honom pengar. Nej han var kusin med kabinettskammarherre Gynter i Norge, han var högt studerande, så han hade naturligtvis bra betalt.
K L:
Ja det var väldigt. Då hade jag en flicka till pojkarna, för jag fick ju vara ifrån hela dagarna. Det kanske kunde vara 10-12 tyskar där inne i det där lilla köket. Det hade varit ett kök det där lilla rummet, det vet väl Odsvall.
O:
Ja då det kommer jag ihåg. Nu ska vi tala med Edit Karlsson lite, hon är 72 år. Du är född i Oxelösund väl?
E K:
Ja.
O:
Var någonstans?
E K:
Ja jag tror att det var Blombergs där i den där gården måste det ha varit.
O:
Och din pappa han kom ifrån Ålbäck.
E K:
Ja det gjorde han.
O:
Och vi oxelösundare vi känner honom som Ålbäcks-Klas. Och dig Edit Karlsson känner många oxelösundare, framför allt karlar tror jag. Därför att du har varit baderska på gamla badhuset i Oxelösund i många år. Hur många år var det?
E K:
Ja det var väl –38 jag kom dit och sedan var det väl –69 jag slutade.
O:
Men sedan flyttade ni till eskilstunavillorna.
E K:
Ja , däroppifrån ja, där bodde vi i många år. Och sedan bodde mamma bi Andersson, Ernst Andersson.
O:
Och så började du skolan här förstås. Det måste väl ha varit 1909 någon gång.
E K:
Ja, det tror jag att det var.
O:
Var det i B-salen, eller den där gamla……
E K:
Ja, det var gamla.
O:
Kommer du ihåg vilken lärare du hade?
E K:
Ja det var en som hette Bergström och en som hette Lindén tror jag och så var det en fröken en lång. Kommer du ihåg det?
O:
Stenström.
E K:
Ja Stenström det var den första.
O:
Ja Stenström hon var lång.
E K:
Ja inte så lång, det var en annan folkskollärarinna hon bodde uppe i skolan där uppe.
O:
Och så kom du upp i stora skolan, då gick du i S:t Botvidssalen eller hur? Hade du pastor Axelsson då?
E K:
Nej jag hade inte honom. Vi hade en manlig lärare då, det var lite ombyte ett tag på de där.
O:
Och så gick du och läste fram förstås.
E K:
Jojomensann.
O:
Vad hände sedan? Då fick du väl ge dig ut och tjäna.
E K:
Ja, sen kom jag till Fröbergs ett tag. Jag kom till Sturms först när de väntade på en äldre jungfru som det hette, så var jag där då. Sedan kom jag in till lasarettet och gick elev där ett år, för att det var inte godkänt då, kurser, så man visste inte om man kom någonstans. Och sedan var jag i Stockholm ett tag, ett år kanske, privatvård. Och sedan gifte jag mig 1925 och sedan var det slut-
O:
Och sedan har du blivit Oxelösund trogen. När började du i badhuset då?
E K:
Ja det var väl –38. Och det var en förfärlig tid. Det var värsta tiden då när alla människor kom, till Järnverket och så. Så då kan man säga att man fick öra skäl för sig.
O:
Har du några roliga minnen ifrån barndomen?
E K:
Ja, jag har väl så där som man har det, vet du.
O:
Ja, du bodde ju där nere i det s k Sibirien och där fanns det ju många ungar. Och alla hade lika dåligt, hamnarbetarna då på den tiden.
E K:
Ja så var det. Vi var ju, pappa var ju från virsan som vi sa, så det kom ju lite potatis och smör och ägg ibland och sådant där, så vi hade det väl inte bland de sämsta inte.
O:
Var det bara tre syskon ni var?
E K:
Ja. Märta kom ut i farten till Stockholm och sedan kom hon till Sundsvall däruppe till Sidsjön och där var hon i många år.
O:
Och din pappa han var hamnarbetare under alla år?
E K:
Ja, han kom väl då som de gjorde från landet, vet du, de hade ju sina bondgårdar som de sålde. Så det är väl hela Tunaberg som är här nu.
O:
Ja i det närmaste så.
O:
Ska vi höra om fru Linder har några mera minnen att berätta om.
K L:
Ja, jag vet bara det att det var väldigt fattigt och besvärligt för folket här. De var ju ute i skogarna och högg ved, och de var ute och sköt för att de skulle få lite mat och så där. Det var väldigt svårt. Och jag vet att min man fick så mycket anmälningar om det där men han höll på att själv åka fast många gånger för han, ja det kanske Odsvall vet han var bra godhjärtad, och såg över med mycket.
O:
Jo det där har jag minnen av själv, de där åren då hamnarbetarna fick gå arbetslösa långa tider. Det blev väl så enkelt, framför allt det där med att de ”baggböla”, som man sa. Stod ute på öarna osv. och det var ju inte tillåtet.
K L:
Ja det gjorde dom och gick väl inte en dag utan att de fick anmälningar om det där. Och likadant under krigstiden, det gick inte en dag utan att de fick anmälningar om allt vad tyskarna stal. Minns Odsvall att det var en fru Grundberg som hade kortvaruaffär här i Bodéns hus. Och bl a så hade hon mössor och sånt där. Och de hängde i, ja de hängde nära dörren i alla fall. Och där kom de in barhuvade och sedan när de gick ut så hade de mössa på sig. Ja hon blev av med så mycket så. Och det var så i varenda affär, det fanns inte en affär utan de stal i.
O:
Kommer fru Linder ihåg nöjena på den där tiden?
K L:
Ja det var Folkets Park och föreningslokalen. Ja det var föreläsningar i föreningslokalen.
E K:
Ja, det var det skollärare från Jönåker eller där bortåt Enstaberga kom och föreläste.
K L:
Ja det var ifrån andra orter de kom och föreläste. Och sedan var det då, som sagt Folkets Park.
O:
Och dit gick ni på teater och operetter ibland.
K L:
Ja sedan när de hade byggt Teaterhuset som vi sa där var ju bio då och så var det bio ibland i föreningslokalen.
E K:
Lindgren ja.
K L:
Ja Nisse Eriksson och Hellberg de hade ju frisersalong och Nisse Eriksson han skrev ju revyer och där var Nisse Ljunggren med också. Och de var trevliga, det var då nyårsrevyer som de hade där nere i teatersalongen. Men några operetter eller teater var det inte här.
O:
Folkets Park då förstås.
K L:
Ja det var i Folkets Park, det var det. I synnerhet en som var mycket engagerad här så var det Malmstens. Då hade de mycket folk där. Och så var det en och annan teater med.
O:
Men det var inte så mycket nöjen att välja på.
KL:
Nej, men det var ju inte så mycket folk heller. När jag kom hit så var det 2.300 eller 2.500.
EK:
Ja det var ju inte 3000 i alla fall.
KL:
O nej, det var inte över 2.500. Så då kände ju alla alla. Och då kunde det ju inte bli så mycket nöjen heller.
O:
Och det kyrkliga var heller inte så mycket, Det var S:t Botvidsalen.
KL:
Nej, då hade vi pastor Axelsson som var folkSkollärare också. Sedan kom ju Härberger och Det var ju en typ för sig. Och det var ju bara Där nere i S:t Botvidsalen. Så det blev ju mest när….. Jag kommer ihåg, jag ser när biskop Helander när han stod däruppe på berget och la grunden till kyrkan. Men vilket år var det.
O:
Ja det måste ha varit på 50-talet, Biskop Lund-
Ström kom ju efter Helander, han vart ju avsatt Helander. Jag skulle tro att det måste vara 1955. KL:
Är inte kyrkan äldre?
O:
Nej, kyrkan vart färdig 1957 invigdes den.
KL:
Detta var i alla fall Helander som stod där uppe på berget för då bodde vi där uppe i villan. Villan 13 så då kunde jag se precis över när han stod där uppe på berget och hade plakat i handen såg jag. Jag hade kikare och tittade.
O:
Ja det kan ha varit –54 eller –55.
KL:
Hur lång tid tog det att bygga den då?
O:
Ett par år eller så. Och han var ju biskop här i Strängnäs Helander och så blev han ju avsatt genom den där affären, så det var biskop Lundström som invigde kyrkan här sedan.
KL:
Jo det vet jag för då var jag med. Men grunden var lagd av Helander.
KL:
Ja, du vet väl om det var något missions… Du som är missionare, var det större församling då än nu?
EK:
Ja det var det nog.
O:
Missionarna har ju varit väldigt starka, de var De första som bildade en organisation i Oxelösund. Redan 1882 bildades den.
KL:
Det var Sjökvisten som började med den.
EK:
Det var han och Utterstedt, som byggde Missionskyrkan.
O:
Den var färdig –86 den. Och den användes då också som lokal för många andra organisationer. Bl a så fick hamnarbetarna vara där och hålla sina möte ibland.
KL:
I Missionshuset? Det har jag aldrig hört.
O:
Ja, det fanns ingen annan lokal. Det kan man läsa i gamla protokoll att de fick tillstånd. Bl a så
kom de överens om vilka kandidater de skulle rösta på till riksdagsmannaval, det var ju bara borgare då, det fanns inga arbetare med. Det kom de överens om i kyrkan hamnarbetare och missionsförbundet. Hur upplevde ni de kommunala gubbarna på den där tiden, det var Eklund då som bestämde i stan. EK:
Ja du det var en riktig herre.
KL:
Ja men Frelin också, skräddare Frelin.
EK:
Ja, men jag vet Eklund. Det var en fru som mannen dog och då gick hon in till honom på hörnet där, och jag vet inte vad hon skulle ha hjälp eller hur det var. Men han….ja hon grät. Han var inte trevlig.
KL:
Var inte Frelin kommunal nämndens ordförande ett tag också.
O:
Han var ganska många år.
KL:
Och då bodde vi i polishuset, hade nyss flyttat dit och det var snö, väldigt mycket snö. Det hade snöat på natten så på trappan utanför var det väldigt mycket snö och då tog jag en piassavakvast och sopade av det på morgonen. Och Frelin han kommer och skulle väl in något ärende till August och piassavakvasten var väldigt dålig, och då så säger jag: ”Ja här ser herr Frelin hur, vad man har att sopa med åt kommunen”. –”Ja, jag ska säga fru Linder att vi har så ont om pengar så, har ni inte råd med en piassavakvast”. – ”Ja, inte har vi mycket pengar, sa jag, men nog kan jag väl kosta på en piassavakvast åt kommunen”. Tänk då var det inte frågan om pengar inte.
O:
Ja, det var väl så på den tiden. Frelin han var ju sådan att han slösade inte själv med kommunens pengar.
KL:
Nej, men han gjorde ju heller ingenting, det var ju hon som fick dela ut.
O:
Ja hon kanske skötte om försörjningen så att säga. Hon hade väl ett bageri hon.
KL:
Ja, hon arbetade väl till sin död hon. Hade hon Inte arbetat, vad skulle de ha levat av för hans Skrädderi ska vi inte tala om.
O:
Det hann han ju inte med han var ju kommunalman.
KL:
Inte vet jag vad han hade betalt men det var väl inte så mycket.
O:
Nej det var väldigt dåligt.
EK:
Men prata kunde han när man var uppe och deklarera, Frelin han pratade någonting alldeles för gräsligt. Men han var ju trevlig så det gick ju an.
O:
Han skötte om deklarationer och sådant?
EK:
Ja jag gick dit upp sen jag vart ensam.
KL:
Min man deklarerade också åt folk, och för det så tog han 50 öre och de hamnarbetare och folk som hade dåligt gjorde han fritt åt. Aldrig tog han mer än en krona för en deklaration inte. Och inte hade han något betalt för att han blev överför myndare heller.
EK:
Jasså inte.
KL:
Nej därför att ni ska tänka att folk hade inte, Det var inga dödsbon här som hade pengar. Det skulle ju ha viss procent. Är det 2 % eller vad är det.
O:
Det är visst 3 tror jag nu.
KL:
Det var andra tider.
O:
Ja det var det.
EK:
Ja det blev det undan för undan.
KL:
Men det är ju skillnad på allt vad pengar var Värda nu och då för så många år sedan.
O:
Hur tycker ni det är i Oxelösund nu då?
KL:
Ja jag får säga att jag har aldrig längtat en dag härifrån.
EK:
Inte jag heller. Och de folk som jag har haft att göra med de har varit bra.
KL:
Men det är ju klart, att så mycket grönområde och så där som det fanns förr det saknar jag. Det finns ju snart sagt ingenting.
O:
Ja inte inom själva stadskärnan, men utanför. Ni har ju Femöre, vi har ju Jogersö och vi har ju Stjärnholm förstås. Men Brannänlandet är ju borta nu.
KL:
Ja men det ju skillnad, då kunde man ju gå ut. Jag vet när pojkarna var små då tog vi dem och gick ut till aludden och Svartudden och badade och hade kaffe med oss. Man behövde ju inte gå längre än till Frösängshage.
EK:
Javisst där gick man ju förr.
O:
Om inte annat så i gökotta. Gökotta i Frösängshage det har jag varit med om själv.
EK:
Nej det har jag aldrig varit med om.
O:
Det var ganska så vanligt förr.
KL:
Och Badhusparken och allt det där, man kom ju ut i naturen med det samma. Ja den finns ju kvar badhusparken men det är ju ingenting nu, mot vad det var förr. Jag minns när doktor Smedshammar kom hit, vilket år var det?
O:
Jag kommer faktiskt inte ihåg när han kom.
KL:
Jo jag minns när han kom för jag var hans andra patient och då bodde vi uppe i villan. Den ägde han Pettersson vid Hummelvik och de var ju omöj – liga. Han skulle reparera och vi hade inga fönster och vi hade inga golv utan fick gå i sågspån. Då hade han sådana som var pensionerade för att det skulle bli billigt. Så jag blev så nervös på det där så vi fick ta hit doktorn och han hade bara varit här några dagar. Och då säger han till mig, det var väl inte då utan det var väl lite senare: ” Kan fru Linder säga mig, jo den här Badhusparken, vad jag tycker den är vacker, där skulle jag vilja ha en villa,” sa han. Det var Ju inte bebyggt då.-” ja sa jag, jag undrar om de säljer den”. Men hur den än var så fick han en villa där innan han dog. Och nu är det ju fullt. Så jag menar att än det ena än det andra utav naturen den är ju förvanskad med det att de har byggt överallt. Men det är ju en fördel det med.
O:
Jo det är klart att på så lång tid måste det ha hänt en hel del.
KL:
Ja det är klart. Jag tycker att det är bra det här framåtskridandet som har skett här. Jag tycker det.
O:
Hur tycker ni kommunen sköter det här med de gamla då. Får ni den hjälp som ni tycker ni behöver.
EK:
Ja det får man väl säga, det kan man inte klaga på.
KL:
Ja det får man nog säga är bra.
EK:
Och hyggliga är de dom man träffar. Dom är ute och så där. Det är ingen som är högfärdig nu för tiden.
KL:
Men det vet du väl jämlikheten…
EK:
Ja den där jämlikheten den…
KL:
Men vad jag tycker så har det varit det att, nu har jag verkligen sett ett par polismän patrullera här, men att bara ständigt åka med den där bilen. Jag försäkrar jag såg inte en polis på ett år. Och vad såg de. Jag vet här i Stenbergs, i lilla huset där bor det en familj och han var väl aldrig nykter den karln och så hade de en hund och den band de utanför. Och den kunde de åka ifrån, ja kanske ett par dygn. Och han såg jag ju då, det var ju nedgång här trädgård eller grönt och där låg ju han, ja han kunde ju ligga där kanske en hel dag. Och polisbilen, inte såg de det när det var gröna buskar och allting för. De kunde inte se. Och likadant om de går, de låg ju däruppe och knarkade och ungdomar med sitt mellanöl och allting. Så nog är det väl bra nu om de har fått ett par polismän hit. Och så inte ha polis, de har ju inte den bevakad här på nätterna. Nu vet jag inte hur de har så det kan jag inte säga. Men den har ju varit tom. Och tänk, ja det begås väl inte mer brott här förstås än på andra håll.
KL:
Musikpaviljongerna här. Nej det tycker jag inte alls passar där, det säger jag min mening rakt ut
O:
Det här s k Järntorget, tycker inte Fru Linder om det? Vad är det som är fel där?
KL:
Ja vad ska jag säga nu, jag tycker inte det passar med ett sådant där stort torg inklämt mellan de där. Och så är det ju inget grönt. Det var väl trevligare med buskar och lite grönt och så. Ja jag säger att jag tycker inte om det. Men det är bara min åsikt, jag vet inte.
O:
Har inte fru Linder gått dit på torsdagskvällarna på sommaren. Då har de ju uppträdande, de sjunger och de spelar. Det är Frälsningsarmén och Musiksällskapet och det är sångkörer och det är mycket begivenheter.
KL:
Ja det tvivlar jag inte på, men jag vet inte. Det är för lite grönt, för lite natur. Den där stora välsignade plattan. Men det kanske kommer
dit sådana där lösa med blommor som de sätter dit. O:
Nej jag tror inte det. Men det kommer väl nya och kommer att förgylla upp det hela. Och så har vi ju Järnvägsparken om man vill ha mycket grönt så går man dit och sätter sig.
EK:
O ja järnvägsparken som är så vacker.
O:
Jo det är klart man kan ha synpunkter på det.
KL:
Ja där ser du nu fick jag inte medhåll där heller. Men Järnvägsparken tycker jag är fin.
O:
När det inte är gäster där.
KL:
Ja, vi satt väl där en dag, för jag kan ju inte gå ut utan att Ingrid är med, för benen. Och därför kan jag inte gå ut när jag vill, utan måste passa på den tiden när hon är här. Och så var vi där, det var i somras rätt tidigt på dagen vid ½ 10 tiden. Och där satt tre stycken på soffan bredvid, två var finnar och den tredje vet jag inte vad det var och han gick direkt och la sig på gräsmattan och sova, det som är runt dammen där. Och sedan skulle han gå och blöta fötterna, och drullade i förstås. Och de satt där och söp, sällan har jag suttit där utan att det varit någon som suttit där och pimplat. Och en kom och hade varit, han hade en sån här plastpåse och det vet ju inte jag vad det var i den men full var han och slog emot den där vid ena soffan och då såg man ju vad det var. Å vad han var arg. Jag tänkte han lägger sig väl och slickar upp det till sist. där gick hela litern. Nej, men det har nog blivit bättre. Och det tycker jag skulle vara bra om en polis kunde patrullera någon gång. För som det har varit så har de ju inte sett, de får ju inte åka där.
EK:
Nej, folk kan ju inte gå och sätta sig hur som helst, säger dom.
O:
Ja det är ett problem det där. Polisen gör ju Sina rundturer där men när han får gå så kommer Dom andra tillbaka igen, så det är ju svårt att Klara det där. Vi ska väl avsluta den här lilla pratstunden. Jag tackar er så mycket.
.