Intervju_med_Lisa_Andersson_76_aar by Oxelösunds bibliotek

Intervju med Lisa Andersson 76 år 1976

Fru Lisa Andersson som kom till Oxelösund 1903, 4 år gammal, berättar om sin barndom och uppväxttid. Fru Andersson var gift med Harry Andersson verkstadsarbetare på Hults Verkstad där han arbetade som smed. Det började i slutet av 1800-talet. kaffekokerskan på en av Stockholms restauranger Hamburger Börs står och gläntar på dörren till Matsalen. Klockan är 12 på natten, ljuset har dämpats ner och musiken spelar Dance Makaver. Hon står och lyssnar, det är inga smekande melodier just men de tjusar henne ändå liksom livet för henne inte haft så många smekande tongångar men det har ändå haft en tjusning. Men nu är hon trött, bara trött. Det kan väl inte dröja så länge nu, undrar om det blir en pojke eller flicka. Tänk om jag kunde få ha mitt barn själv, men det går ju inte. Hon är ju inte gift och fadern, ja han försvann när han fick höra hur det var. Ensam är hon och ensam får hon taga ansvaret. Ja hur ska det bli. Hon får lov att arbeta och lämna bort barnet. Måtte det få bra. Nej, nu är det bäst att göra färdigt i köket nu går det väl inte så många kaffe till ikväll och det skall bli skönt att komma upp på rummet och få lägga sig och vila sina trötta fötter och ben. Nu var det över, en flicka blev det. Svarthårig och söt tyckte modern. Sonja Elisabeth ska hon heta. En lycka var det trots att hon var ensam om ansvaret. Första dagarna sen hon kom från BB fick hon vara hos en god vän. Så var det att läsa annonserna om det var någon som ville taga han om hennes flicka. Nog fanns det de som ville det. Modern försökte på flera olika ställen, men en gång när hon kom och såg till sin flicka hade hon sur mjölk i flaska. Då flyttade hon henne till ett annat ställe men alltid var det viktigast med pengarna de fick för vården. Vården skulle vara med minsta besvär. Så gick de närmare 4 år. Hon fick flytta flickan från hem till hem. Så kom hon till ett nytt hem igen. Nu verkade det bra när modern kom och såg

till henne men hon kunde inte förstå att flickan magrade och var förtvivlad när hon gick ifrån henne. Senare fick hon reda på att det mesta hon och det andra fosterbarnet, en pojke, fick att äta var en mugg med vatten och bröd i bitar att sätta ned i vattnet så de mjuknade. Så av tänderna som flickan fick var redan vid 3 års ålder bara svarta rötter kvar. En dag bad modern sin gode vän gå och se till flickan. Hon tog henne med sig därifrån när on gick. Flickan var vanvårdad, kläderna var det lus i och även håret. Så var det att försöka få ett nytt hem åt henne. Det är i början på 1900-talet. Ett äldre par står och ser ut genom fönstret på gatan i det lilla samhället. De ser att par små tvillingflickor som leker därute. –”Hör du Eriksson, säger kvinnan, det vore allt roligt att ha en liten flicka”. – Ja visst vore det så, svarar mannen, men vi är ju gamla förstår, 53 år. Men nog vore det roligt.” –” Vår fosterson är ju vuxen nu, säger kvinnan, och kanske vi kunde hjälpa någon tös att få ett hem.” Ja vet du mor jag ringer till pastorn Hedberg i Stockholm, han brukar ju hjälpa hemlösa barn att få ett hem.” Dagen därpå ringer han till pastor Hedberg och just Då är lilla Sonja där med moster Hulda så när han frågade om det fanns någon flicka på 3-4 år som de kunde få taga hand om svarade pastor Hedberg att jag har en liten flicka här nu så det går bra att prata med henne i telefon. De kom överens att flickan skulle komma snarast. Så gick det till när lilla Sonja Elisabet fick ett hem. En kväll i juni 1903 står en ogift mor på en av Stockholms kajer med sin lilla flicka och tar farväl och säger: ”Nu min flicka ska du få åka till landet och få en ny mamma.” Det var inte lätt att säga ”en ny mamma”, hon hade velat ha sin flicka själv. Men det fanns ju ingen möjlighet till det. ”När du kommer fram ska du tala om vad du heter och vara snäll och lydig”. Så fick hon då följa sin flicka ombord på en av kanalbåtarna. Hon talade om vart och vem flickan skulle till. Så blev det en sista kram och adjö med dig min lilla flicka. Tänk om hon gjort dumt som släppte iväg henne så långt bort, tänk om de inte blev snälla mot henne som på det förra stället. Men pastor Hedberg, fattigprästen kallad, brukade skaffa bra hem åt barn han

tog hand om, så det var nog bra att Hulda hennes goda vän tog flickan med sig till pastor Hedberg som kunde skaffa ett hem med detsamma. Ja så gick modern och ängslades, men den lilla Sonja hon tog allt med ro. Hon var van att flytta från hem till hem. Den snälla städerskan på båten tog hand om henne. Hon fick sova i hennes hytt. Så var det snart morgon och båten lade till vid ångbåtsbryggan. Nu var hon framme men ingen var och mötte eller frågade efter någon liten Sonja. Kaptenen tänkte, vad ska man nu ta sig till med ungen. Men så fick han se gamla Silver-Jon komma med sin kärra. -” Hör an här Jon, den här flickan ska till handlar Eriksson. Skulle Jon villa ta henne i kärran och köra dit?”. –” Jo det går väl bra, svarade Jon. Så kom den lilla Sonja åkande i en tvåhjulig kärra med sin docka på armen och en spånkorg bredvid sig med sina ägodelar i. När Jon körde in på gården då såg hon sig omkring med stora ögon. Tänk att det fanns så mycket fint och vackert. Nykrattat var gruset på gården, blommor och gröna gräsmattor i trädgården. Att jag ska få bo här, tänkte hon. För en liten flicka från Stockholm som kanske aldrig sett en gräsmatt var det sagolikt. Det blev nästan en överraskning när hon kom. genom ett missförstånd var hon inte väntad då. När hon tidigt på morgonen steg in neg och sade jag heter Sonja Elisabet Söderlund blev fosterfadern överraskad och gick ned till grannen och bad att flickan fick vara där tills fostermodern kom hem. Men lilla Sonja trodde ju att den tanten var hennes nya mamma. Det trodde hon sedan i flera dagar. Men så småningom blev hon bekant med mamma Mina, som hon fick heta. Den biologiska mamman var Lisa-mamma. Fosterfadern blev så småningom pappa Johan. Det var underbart att ha en pappa som brydde sig om sin flicka. Det var snälla fosterföräldrar den flickan fick, som gav kärlek och omtanke. Fosterföräldrarna funderade på flickans namn, hon hette Sonja Elisabet och var van att kallas Sonja. Men en familj som bodde i gården bredvid hade en hund som hette Sonja. Det gick ju inte att kalla flickan för Sonja, då skulle väl andra barn ta det som ett öknamn och retas med henne för det. Nej, vi kallar henne Elisabet det är ju ett vackert namn och bibliskt också. Ja, Elisabet blev det, sedan blev det bland barnen så småningom Lisa. Första dagarna i Oxelösund

blev det svårt för Lisa. De andra barnen på gården gick barfota men Lisa tyckte det var vasst i gruset och sade på sin Stockholmsdialekt: ”de e vasst”. Sen varje morgon hon kom ut ropade barnen ”de e vasst”. Pappa Johan tyckte sund om sin flicka och lade ut säckar att gå på fram till sandhögen där hon lekte. Så småningom blev hon också van att gå barfota och hade inga problem med att det var vasst. Det fanns så mycket att titta på, det fanns hönsgård och kattor, 3 stycken Putte svart Sara och Strutt gråspräckliga. Sara sprang ofta bort och då fick man gå till skogen att leta efter henne. Hon låg ofta och sov där. En dag hittade de henne inte och hon kom aldrig hem. Då sa pappa Johan att henne har räven tagit. Det var bekymmer med hönsen också. Kycklingarna hade vuxit under sommaren så de kunde inte komma igenom nätmaskorna i hönsgården men grannens katt ville ändå försöka få en kycklingstek. De egna kattorna rörde aldrig höns eller kycklingar men grannens katt Pysen stack in tassen genom nätet när kycklingarna kom nära och lyckades riva vingen av en kyckling och riva upp krävan på en annan. Mamma Mina tog hand om dem, förband såret efter vingen och sydda ihop krävan och den kycklingen blev lilla Lisas älskling. De blev så tama båda två och fick bo i en låda i köket till såren läkts. Men sedan behövde man bara ropa ute i hönsgården så kom de springande. Ibland på kvällarna lekte pappa Johan och lade ut en filt på golvet och sig själv på rygg. Så fick Lisa sitta på magen och han var båt. Båten rullade från sida till sida så flickan kunde knappt hålla sig kvar. Med det måste hon ju, båten gick till Stockholm och där skulle flickan gå till ”roslagsMamma” och slå henne för att hon inte varit snäll. Det var där hon varit innan hon kom till Oxelösund. Så var de då framme i Stockholm och pappa Johans kängor stod under soffan och de blev ”roslagsmamma”. Å, vad skönt det kändes när hon fick slå dem. Men det var ju inte någon vacker känsla, hämndkänslan. När Lisa varit i sitt nya hem någon dag talade fosterföräldrarna om att hon fått en fosterbror också. De hade en fosterson förut som nu var vuxen och var borta och gjorde sin militärtjänst. Han var rekryt sa de. Rekryt, tänkte Lisa, det är väl något fint och det fick hon ju se när han kom hem och hälsade på. Han hade permission sa mamma och pappa. Han hade så fina kläder på sig, vackert blå med gula band på byxorna och blanka knappar i rocken. Lisa kallade honom för farbror Ernst. Det gjorde hon tills hon var vuxen.

Han var snäll också. När han slutade med det militära kom han ofta hem med något gott eller en leksak åt Lisa. Längre fram fick han fästmö också. Å, va vacker hon var och en gång såg Lisa att de pussade varandra. Hon var också så snäll mot Lisa. När det sedan blev bröllop var det inte hon som var bruden. Det tyckte Lisa var tråkigt men det är en senare historia. Så gick sommaren. Mamma Mina följde med till sjön när barnen gick till aludden och badade. Lisa fick plaska i en grund vik. Men en gång skulle hon försöka simma, hon tyckte det såg lätt ut, bara lägga sig på magen. Men usch hon sjönk som en sten. Som väl var, var mamma Mina med. Sen Lisa blev större gick hon och plockade korkar, det var det gott om på Djurgården där gubbarna låg och drack pilsner. Sedan sydde mamma Mina simdynor av säckväv och kork. Det blev bra att lära sig simma på. Nåja, förstås sommaren med sina fröjder gick och första vintern var inte utan sitt behag heller. Till första julen fick Lisa en stakkälke i julklapp och bland många andra en docka som hon kallade Hulda och den har sin egen historia som kommer senare. O denna stakkälke. När mamma Mina la en sjal på den och Lisa fick sätta sig och hålla i stakarna fram och pappa Johan drog så fick hon följa med till affären. Då var det högtid. Så gick vintern med höga snödriver, snögubbar och snölyktor. En sjal som knöts i kors över bröstet och knut i ryggen när man skulle gå ut. När det var för kallt fick inte Lisa följa med mamma Mina och köpa mjölk utan fick sitta på bordet vid fönstret. Då såg Lisa vägen hon gick. Hon fick stränga order att sitta stilla. Så om en stund fick hon se mamma Mina komma tillbaka, då var hon lycklig. Vinter tog slut så småningom, snögubbar och snölyktor smälte. Gröna grässtrån kom upp intill grunden på grannen hus. De där gröna stråna tyckte Lisa var så obeskrivligt vackra. En tidig vårmorgon, det var inga barn ute ännu, gick Lisa och plockade de där stråna till en bukett. Då kom där en farbror som de kallade ” målar-Olle”. Han frågade: ” vad gör du?” -” Plockar gräs, svarade Lisa. Får jag det av dig sa han då Lisa räckte honom grässtråna. Tänk att en stor farbror också tyckte om gräs, det var underligt. Så fick hon också en femöring av honom. Tänk.

Så var det historien om julklappsdockan Hulda. Det var ett par tvillingflickor som Lisa lekte med ibland. En dag var mamma Mina i tvättstugan. Lisa tog sin docka Hulda och gick ut på gården. Då kom tvillingflickorna. De sade när de fick se dockan: ”Du törs inte slå dockans huvud i sten”. - ” Joodå, sa Lisa och visade sig duktig och knackade lite försiktigt dockans huvud i stenen. – ” Ja så där lite, sa då flickorna, ”du törs i alla fall inte slå hårt”.- ” Joodå, sa Lisa och slog till så hårt att dockans huvud gick i småbitar. Flickorna försvann och där stod Lisa och grät. Kvickt plockade hon ihop bitarna av dockhuvudet och sprang in och stoppade både dockan och porslinsbitarna långt in under en byrå. Sedan sprang hon ner till tvättstugan och ropade förtvivlat: ”förlåt snälla mamma, förlåt”. Mamma Mina undrade vad det var hon skulle förlåta. Ja då kröp ju historien om dockan fram. Mamma Mina förlät och lagade sedan dockhuvudet så dockan var både rutig och randig i ansiktet men det blev i alla fall den käraste dockan. Den dagen började med förtvivlan men slutade lyckligt tack vare en förståenden mamma Mina. Det fanns ett kärr på andra sidan gatan. Det var underbart att gå och plaska och leka där men det fanns ett minus. Det var förbjudet att vara där. Mamma Mina tyckte det var för smutsigt vatten och så gick man våt om fötterna och kunde bli förkyld. Men förbudet glömdes gång på gång. Då sa Mamma Mina att nästa gång du går till kärret blir det smisk. Men den varningen glömdes också. En dag voro Maja, Lekkaraten och Lisa vid kärret. så kom det en flicka som var så fattig så hon och syskonen fick kläder av konsul Tham. Den dagen hade hon fin hatt på sig. Om det var avundsjuka eller vad det var, men de sa till Cecilia som flickan hette, ”du törs inte doppa hatten i kärret”. Joodå, det gjorde hon. Men då skulle Maja och Lisa vara lika duktiga och började med att tvätta hattarna fortsatte med att tvätta näsdukarna och gick där och plaskade med fötterna som också skulle tvättas. Då hördes plötsligt ett rop. Elisabet! Då mindes Lisa mamma Minas förbud och även straffet. Hur skulle det nu gå. –” Jag har sagt du skulle få smisk om du gick till kärret och det blir smisk. Kom med nu ska vi gå ut i trädgården och hämta ris”. Med tunga steg följde Lisa med. Sen gick de in. Lisa fick knäppa ner byxorna och lägga sig på sofflocket och mamma Mina slog. Men inte hårdare än att när Lisa såg att mamma grät så

gjorde det ondare i sinnet än stryk. Det var enda gången Lisa blev agad. Det blev i alla fall en skön försoningsstund efteråt och det känns gott efter 70 år. Efter kärrsommaren blev det höst med goda astrakanäpplen, krusbär och vinbär och saftkokning och en egen saftflaska. Sedan blev det julafton igen. Nya julklappar. Å vilka fina saker. En ängel som var så vacker med glittrande vingar. Och den fick hänga i en gummisnodd i lampan i salen, finrummet där man fick vara bara på högtidsdagar som födelsedagar och julafton. Där fanns mjuka paket också. Vita fingervantar, en mössa med band som hängde bak. Och så under över alla under en muff. Vitt fårskinn och ljusblått foder. Sen på juldagsmorgonen ringde väckaruret som inte ringde utan spelade ``Marciljäsen´´. Visst var Lisa sömnig men vilken högtid det var när man gick till julottan klockan 6 på morgonen. Och den julmorgonen klädd i ny mössa och fingervantar och muff. Men då kunde hon hålla bara den ena av föräldrarna i handen för hon måste ju ha den ena handen i muffen. Så blev det vår efter den vintern också. Pappa Johan och Lisa började på vårsöndagarna gå på vårpromenader. Då fick Lisa lära sig en hel del om växter och fåglar. De gick och lyssnade på fågelkvitter. ``Det där, sa pappa Johan, är en bofink. Du ska lära dig hur fåglarna låter. Så småningom lärde sig Lisa att känna igen många fåglar på låten. Det var lika med träd och växter. Där har du en oxel och där är ett lärkträd. Där under granen står en liten vacker blomma det är en pyrola. På det sättet lärde sig Lisa en hel del som varit roligt att kunna sen hon blev vuxen. Ibland gingo de till en gård där pappa Johan kände ägaren. De hade två döttrar som för Lisa voro tanter. Dem fick Lisa följa med ut i hagen och plocka smultron. Å så mycket det fanns och så goda. Hon kan än efter 70 år känna smaken och doften i minnet. Så blev det år 1906. På våren är det dags att skriva in sig i skolan och så börja i augusti. O vad det var spännande. Fröken Nyberg var snäll tyckte Lisa. När det var sångtimmar fingo de Ada Sandberg för fröken Nyberg kunde inte sjunga. Men å fröken Ada vad hon sjöng. Den timmen var den roligaste. Lisa fick sjunga på den första examen ``Katten sprang efter sin svans´´. När Lisa

kom kunde hon sjunga ``Arbetets söner´´, det tyckte fosterföräldrarna var förfärligt. Sedan lärde hon sig sjunga en hel del religiösa sånger och barnvisor. Som när mamma Mina tog Lisa i knät och de skulle kura skymning då sjöng de ``Liksom stjärnor de då skola lysa´´. Allt som kunde sjungas tyckte Lisa var underbart. Ja skolan var aldrig något problem för Lisa förutom att tredje året var hon mycket sjuk. Doktorn sa att hon var blodfattig och så hade hon mässling. Men det var ju sånt som gick över. Fostermoderns bror var kyrkoherde i Vallby. Lisa fick följa med mamma Mina och hälsa på där. Det var första gången Lisa som 5-åring var med dit. Moster och morbror, som Lisa kallade dem, hade en jungfru som hette Ester som lärde Lisa sjunga ``Mors lilla Olle´´. Så sjöng hon den och ``Bä bä vita lamm´´ på tåget när de åkte hem och Lisa fick 10 öre av en farbror. Det var en stor dag och till och med mamma Mina var stolt över sin flicka. Ja så gick åren och moster och morbror skulle flytta ifrån Vallby. Mamma Minas mamma bodde hos sin son kyrkoherden. När de skulle flytta skulle mormor, som Lisa sa, vara hos sin dotter mamma Mina under flyttningen. Lisa fick många förmaningar att vara artig och snäll mot mormor och inte säga du till henne. Så fick hon då följa med till stationen och möta mormor .Sen, något som aldrig hänt förr, man fick åka droska hem för mormor var 84 år och orkade inte gå. Men Lisa stirrade som förhäxad på mormors ena lillfinger som var av och alldeles blått så åkturen i droskan blev ej vad den kunnat bli. Sedan kammade Lisa mormor varje morgon därefter läste hon ett kapitel i bibeln, försökte vara så artig och hjälpsam hon kunde. Mormor var blind också. Så en morgon var mamma Mina så ledsen sa att nu behöver du aldrig kamma mormor mer, hon dog inatt. Sen la de mormor på ett sofflock ute i boden på gården. Lisa fick inte titta på mormor sen hon var död. Det var bättre minnas henne som hon var när hon levde, sa mamma Mina. Det var Lisas första möte med döden men det var inte det enda. En dag tog en av kattorna en fågel, men Lisa hann ta den ifrån katten innan den var död. Hon lade den i en kartong på bomull och trodde att den skulle klara sig. Men den dog. Lisa berättade för Maja hur det gått. Så kom de överens om att begrava fågeln. Lisa frågade pappa Johan om de fick gräva en grop under linden. Jo de fick.

De lade fågeln i en liten ask och grävde ner den, gjorde sen en kulle som de klädde med blommor och så sjöng de en psalm. Man skulle nu vara ledsen och gråta också på en begravning men det gick dåligt. Medan de höll på och pysslade med graven så hade sorgen liksom försvunnit så de spottade på fingrarna och strök under ögonen. Det skulle se ut som tårar. Barnasorg har nära till glädjen, men senare i livet kom det sorger som inte försvann så fort. Sådant är livet. Dockor lekte Lisa med tills hon blev så stor att hon skämdes så om det kom något främmande så gömde hon dockorna. Gamla dockan Hulda började bli så skamfilad och så ville Lisa ha en docka som var tung. Lisa hade lärt sig att man kunde be Gud om allting så hon bad om en tung docka. Tiden gick, hon bad varje kväll att få en tung docka på sin födelsedag . Så blev hon sjuk och låg och sov en dag. När hon vaknade låg en stor docka på armen. Å va glad hon blev. Hon ropade: ”mamma mamma är det min födelsedag idag”. – Neej, sa mamma, jag tyckte synd om dig för du var sjuk så du fick den några dagar före. Konstigt, då fick hon inte dockan av Gud utan av mamma Mina. Kajsa fick dockan heta och pappa Johan snickrade en säng och mamma sydde sängkläder till julklapp det året. En vår började pappa Johan bygga lekstuga åt Lisa. När den sedan var färdig blev det invigning. Då kom en av hyresgästerna, moster Lindholm. Man kallade äldre tanter för moster. Ja, då kom moster Lindholm och dansade i stugan. Å, vad det var roligt. Men det var ju synd att dansa. Att det kunde vara så soligt ändå. Så skulle då stugan möbleras, en sockerlåda blev soffa, en margarinlåda blev bord. En sockerlåda satte pappa Johan hyllor i så det blev ett skåp. Mamma Mina sydde gardiner, det var två fönster på stugan. Va fint det blev. Och så sattes det upp en flaggstång. På söndagsmornarna gick pappa Johan ut och hissade flaggan på stora flaggstången och då fick Lisa en flagga att hissa på lekstugestången. Vilka underbara dagar det var. Men så småningom blev det ju så vardagligt att vara i stugan så då tyckte man det var så roligt att göra lekstuga av stenar ute i någon backe. En dag när Lisa med någon lekkamrat gjorde en sådan lekstuga i en backe alldeles utanför häcken som fanns runt tomten fick

Lisa se Lisa-mamma komma på gatan. Å va glad hon blev. Det kittlade i magen av glädje. Hon rusade mot henne med öppen famn. Ett fint förkläde med brodyr fick Lisa av henne och en vacker spetskrage den gången. Men det där förklädet var så fint så att det fick man inte ha så många gånger. Mamma Mina var rädd att Lisa skulle bli högfärdig och fåfäng då. Lisa-mamma åkte då som kokerska på en av kanalbåtarna. En båt som hon var på hette Sigfrid och en annan Balder. Då kom hon och hälsade på när båten låg i Oxelösund. En av flickorna som bodde i gården var ett år äldre än Lisa och större och kraftigare också så Lisa fick överta en klänning som var för liten åt henne. Den var av något mjukt tyg och en söndag fick Lisa ta den på sig och så den vackra spetskragen hon fick utav Lisamamma. Lisa tyckte hon var så fin. Men så skulle flickan gå på dass och ville att Lisa skulle gå med, När hon sen var färdig och hade torkat sig smetade hon med pappret på Lisas fina klänning för hon var så arg att Lisa fick hennes klänning. Oj oj vilken gråt och tandagnisslan efter den historien. O:

Vi har nu hört fru Andersson berätta om sin mycket tidiga barndom här i Oxelösund och nu ber vi henne fortsätta berätta om hur det var i skolan här.

Ja, skolan började jag 1906. Jag började hos fröken Nyberg, Valborg Nyberg. Många tyckte hon var sträng men mig var hon väldigt snäll emot. Jag var väl lite klen kanske och så, så hon tyckte synd om mig. Jag minns att jag fick börja en timme senare än de andra för att jag blev dålig varenda morgon när vi hade börjat skolan så de fick följa mig hem. Men så fick jag börja en timme senare och då gick det bra. Och så kommer jag ihåg pastor Axelsson när jag gick i skolan. Jag tyckte så mycket om honom. Han skämtade jämt med mig och körde mig i mina flätor. Jag hade två långa flätor och då körde han mig i dem och så sa han: ” ska du följa med in på kontoret nu?” –”Jaa sa jag och följde med förstås. Och när vi kom in på hans kontor då sa han: ”ska du smaka den här nu då, och så tog han fram en rotting. -”Neej, sa jag, det vill jag inte. – ”Vill du smaka det här då, sa han och så tog han ner en chockladkaka som han hade på ett högt skåp och jag fick en bit av den och den ville jag gärna smaka förstås. Och jag kommer ihåg en gång, det var väl kanske när vi började andra året.

Vi hade i alla fall haft skollov på sommaren och då när vi kom till skolan, jag var så glad att jag fick börja skolan igen så när jag kom på skolgården så kom pastor Axelsson och någon av lärarna gående på skolgården och jag rusade fram och tog honom, jag räckte inte längre än upp till hans knän, det kommer jag ihåg, för att jag tog honom rätt om knäna. Och han frågade mig då, är du glad att börja skolan igen. Jaa, sa jag. Och sen var det sången i skolan. Fröken Nyberg kunde inte sjunga så att vi fick ha Ada Sandberg, Karlsson hette son sedan som gift, fick vi ha sångtimmar med. Och det var ju underbart, det var de underbaraste timmarna i hela skolan så var det när jag fick gå till Ada Karlsson och sjunga. Och så sjöng jag ju på examen. Första examen sjöng jag om den lilla katten, det kommer jag ihåg. Sen, ja jag har väl alltid tyckt det varit roligt att uppträda för folk tror jag, för det har följt mig åren igenom och det tycker jag än idag. Sen fick vi börja hos fru Sturm när vi kom upp i storskolan som vi sa och jag fick sjunga där också. Där hade jag en skolkamrat som hette Mery Lindmark Hennes pappa var lots och de bodde nere vid gamla Oxelösund. Och hon hade en väldigt vacker sångröst. Hon och jag skulle sjunga en sång tillsammans, växelvis skulle vi sjunga varsin vers. Jag kommer inte ihåg men jag tror att det var jag som började första versen ” gläd dig åt livet i dina unga år, plocka dess rosor snabbt de förgår”. Det var första versen och sen skulle Mery Lindmark sjunga och hon var så nervös så hon dallra på rösten så dant så hon kunde inte fortsätta. Och då fick jag sjunga hela den där sången då istället. Och jag tyckte så synd om Mery att inte hon kunde sjunga utan att hon skulle bli så nervös. Det var väl inget att bli nervös för tyckte jag. Jag har jämt varit sådär dumdristig så jag har inte haft vett och varit blyg heller. Och så fru Sturm. Hennes stora ämne i skolan det var matematik. Kunde man bara räkna då var man accepterad men jag har alltid haft svårt för den där räkningen den var ingenting för mig. Men jag kommer ihåg en skolkamrat jag hade, Blomkvist hette han i efternamn minns jag, och han var så duktig att räkna och det var gullgossen. Honom tyckte hon om. Och likaså Gottfrid Vidorf han var också duktig att räkna. Men sen hade vi ett språkgeni också, det var Elis Åström han var jätteduktig var det gällde svenska språkläran. De kunde han allting. Och jag

jag visste precis hur det skulle låta. Om jag skrev någonting och så, så visste jag precis, men jag visste inte varför det skulle vara så eller så för det kunde jag inte få in i skallen det där om prejudikat och sådant. Men jag visste ändå så jag hade inte så dåligt betyg ändå i skrivning och läsning. Och innanläsning det hade jag väldigt bra betyg i så jag fick ofta läsa högt för de andra. Ja så gick skolan och så kom man till sin sista examen och det var ju spännande förstås. Men innan dess förresten måste jag tala om. Jag hade fått ett sådant vackert frimärke, nej bokmärke och det hade jag i Nya Testamentet som vi läste på första timmen då vi hade kristendom. Och då satt vi och läste i Nya Testamentet och då knuffade jag på min bänkkamrat, det var Anna Karlsson hette hon, Mattis-Kalle kallade de hennes far för. Jag knuffade på henne och skulle visa henne det där bokmärket, men jag sa ingenting men jag var ju inte uppmärksam heller. Men fru Sturm fick väl se det där förstås att vi satt där och hade något för oss och inte lyssnade på henne ropa ut: ”Elisabet ska inte sitta och prata under lektionen”.-” Jag prata inte svarade jag, för det gjorde jag inte, jag prata inte men jag var ju inte uppmärksam heller. Men sedan gick vi ut i tamburen så kommer fru Sturm fram och ger mig en sjungande örfil och säger att det här ska du ha för att du ljög. – ”Jag har inte ljugit sa jag. - ”Jo, du sa att du inte prata. Nej det gjorde jag inte heller, sa jag. Och jag grina förstås och jag sprang hem på frukostrasten och sa åt mamma att jag går aldrig till skolan mer. Ja, jag var ju tvungen att gå tillbaka till skolan förstås. Men det var enda gången som jag fick en tillrättavisning så jag tyckte att det var någonting förfärligt. Och sedan när jag kom till skolan och innan vi fick gå in så gick jag upp på dass och satte mig och grina. Och så får jag höra att på dasset bredvid sitter det också någon och grinar. Då var det Anna Karlsson satt hon och grina också. Och när vi kommer in sedan så fick vi flytta ifrån varandra så jag fick flytta och sitta hos en pojke. Och det var också väldigt skamligt att få lov att sitta hos en pojke för det fick de som var bråkiga. Bråkiga pojkar fick sitta bredvid flickor och så jag fick sitta bredvid en pojke. Det där var väldigt svårt att komma över men hur det var så har det ju mildrats den där skammen också så småningom.

Men så kom vi till den sista examen och den var bara rolig för jag fick bara beröm och jag fick ett bra betyg. Fast jag hade ju inget bra i räkning, det hade jag inte. Men sen när jag hade slutat skolan, jag vet inte hur det kom till men jag började i alla fall hos Pastor Axelsson, som piga där. På sommaren när vi hade slutat skolan. O:

Får jag fråga om det var i samband med att du gick på konfirmationsundervisning?

Nej, den hade inte börjat då utan det var direkt ifrån skolan som jag fick börja hos Axelsson. Det jag bäst kommer ihåg utav den tiden så är det när jag fick rensa 4 sillar varenda kväll. För de åt sill och potatis till frukost varenda morgon så det var bara på lördagen man inte behövde rensa sill för de åt inte sill och potatis på söndagen. Ja, sill och potatis och gröt hade de till frukost varje dag och 4 sillar fick jag rensa en enda sedan den tiden så är det nästan det värsta jag vet att rensa sill.

Kommer du ihåg vad du hade betalt då?

Ja, 10 kronor i månaden hade jag. Ja så kommer jag ihåg deras barn. Karl-Olov var den äldsta pojken och han var väldigt stöddig mot mig och nedlåtande. När jag skulle bädda sängarna i kammarn där pojkarna låg så hade de kissat pottan breddfull och då kom han och sa till mig att pottan är full därinne. –” Ja, jag ser det, sa jag. ”Ja, bär ut den då, sa han. Och jag fick lov att sticka ner tummarna i pottkanter för att kunna bära ut den utan att spilla. Och så en annan sak som jag inte kan glömma som Grämer mig en idag. Jag lånade dem, min pappa hade låtit binda in små sagoböcker, de var klippta ur Allers sagor, och det hade han låtit binda in så jag hade två stycken små sagoböcker. Och de där fick prästens barn låna och läsa och jag fick dem aldrig tillbaka och det grämer mig än idag att jag inte har dom kvar. Men sedan så skulle jag lära mig till modist så jag fick börja, först började jag hos en Anna Sandberg i Nyköping som hade modeaffär så jag satt där en säsong. Men jag kunde inte låta bli att sjunga när jag satt och sydde så jag fick avsked på grått papper bara för det att

jag satt och sjöng. Men sedan kom jag till Lotta Brolin i Nyköping och gick där. Men dessförinnan, det höll jag på att glömma, då gick jag hos fröken Karlsson i Oxelösund som elev Alva Modin var modist där så hon har lärt mig en hel del. Att man ska ta långa stygn och dra hårt åt, sa hon, när man sydde i hattar. Och fröken Karlsson hon bjöd på kaffe på eftermiddagarna och en gång hade hon ugnspannkaka och den hade hon delat upp i bitar som vi skulle äta till kaffet. Och den var möglig det kommer jag ihåg, så den var så otäck men man tordes inte låta bli att äta i alla fall. Och sedan efter det kom jag int ill. Charlotta Brolin. Och där var väldigt roligt för de hade en väldigt snäll modist. En fröken Gerda Bard som lärde mig också hen hel del. Men sedan var det här under första världskriget så det var ju svårt med mat och allting och jag fick ju lov att ha matsäck med mig när jag skulle vara inne i stan hela dagen. Och det var svårt med bröd och allting att det räckte inte så jag fick sluta min utbildning till modist. Men det hjälpte mig i allfall så att jag sydde hattar till höger och vänster nere i Oxelösund sedan. Jag sydde bl a åt Ada Hjert och jag sydde åt min goda vän Astrid Fröjd och så åt mig själv sydde jag många hattar. Ja så blev man ju kär för första gången och han, den pojken jobbade på ritkontoret på Järnverket men sedan flyttade han till Stockholm och då var ju jag tvungen att följa med till Stockholm också så att så småningom så sökte jag plats där uppe och var hembiträde där. Jag hade två platser, först hos överste Bergenstråle och sedan hos en stationsskrivare eller vad han var jag kommer inte ihåg vad de hette. Men sedan åkte jag hem och då sa mamma och pappa att jag fick, jag hade pratat om att jag ville bli barnsköterska, och då sa de att jag fick lära till det. Och jag skickade in förfrågningar till barnsköterskeskolor i Stockholm och så småningom blev det bestämt att jag skulle åka till fröknarna Brolins barnsköterskeskola tror jag den hette, på Hornsgatan. Det var ju ett arbete som jag tyckte var jätte roligt, fast man fick betala för utbildningen och man fick arbeta så man var dödstrött. Man hade tre dagars dagarbete sen hade man nattskift och sen fick man bara sova till klockan fem den dan man gick av nattskiftet sen fick man tjänstgöra till klockan åtta igen, så det blev inte mycket vila efter nattskiften

inte. Och det var ju många människoöden man mötte där på det där sjukhemmet. De hade tre avdelningar en operativ och en medicinsk avdelning och så den här förlossningsavdelningen. Så jag gick där och blev utbildad barnsköterska. Och sedan började jag i privathem och vara barnsköterska och det var från 1919 till 1926, i sju år. Jag blev sjuk sedan så jag åkte hem till Oxelösund och gick hemma ett helt år. Sedan så småningom, min första kärlek det blev ju slut som det ofta blir när man är ung och oförståndig. Men sen träffade jag min Harry som jag gifte mig med här nere. Sol-Augusts Harry var det. Och vi levde lyckliga här i 15 år men sedan vart det dåligt med jobb i verkstan, Hults verkstad där han arbetade så då flyttade vi till Stockholm och han blev smed på L M Eriksson. Och där jobbade han sedan i 24½ år tills han gick bort. O:

Om vi går tillbaka lite igen, Lisa till den tid Då du hade slutat konfirmatonen åldern mellan 15-20 år då du var hemma i Oxelösund kommer du ihåg vad ni ungdomar hade för nöjen då?

Det fanns inte mycket nöjen, ja det fanns nog för det fanns ju dans. De dansade på föreningslokalen och det var bio på föreningslokalen och det var ju dans i Folkets park. Men det där var nöjen som var förbjudna för mig för mina fosterföräldrar var religiösa och jag fick inte gå på sådana nöjen.

Smög du aldrig dit ändå?

Joo det gjorde jag nog. Som på bio där smög jag in och farbror Jakobsson var ju vaktmästare där så han kom och mota ut mig. Det tyckte man ju var lite förargligt. Och sen här jag gick till Folkets park ibland och dansade också då gick jag först till att börja med vanliga vägen dit men så var det en tant som bodde där som var bekant med mina fosterföräldrar och gick och skvallrade på mig att hon såg att jag gick till parken. Sen började jag gå utefter skogen bakom egnahemsvillorna uppe i skogen gick vi. Och sen var det ofta nog som vi gick på berget Bakom det var staketet så lågt så där kunde Man klättra över utan att behöva betala inträde För jag hade ju inte så gott om pengar då.

Kommer du ihåg vilka som spelade musiken då?

Ja, jag skulle tro att Viljans orkester spelade där då. Ja det var mycket roligt man hade där men som jag sa förut så var mina fosterföräldrar religiösa så jag fick inte vara kvar. Om jag gick på en teater i parken så fick jag inte vara kvar till det blev slut för jag måste vara hemma på en bestämd tid och då var inte teatern slut utan jag gick innan.

Ett nöje som ungdomarna hade på den tiden var gökotta, var du med på någon sådan och hur gick det till i så fall.

Neej någon gökotta var jag aldrig med på bland de ungdomarna men söndagsskolan de hade och ungdomsföreningen i missionsföreningen de hade gökottor. Och det var ju det att man drack kaffe och sjöng sånger.

När du tänker tillbaka kan du då minnas något Oxelösunds original, för det är väl ändå så att även som barn så uppfattar man vissa personer som lite originella.

Ja Rör-Anders förstås. Han hälsade alltid så artigt när man mötte honom, svängde mössan i en stor sväng och bockade sig. Och sedan PerukKlas. Honom var jag bekant med långt sedan jag var gift för varje gång han var full så kom han och friade till mig sedan jag var vuxen. Ja det var ju många original.

(efter avbrott i inspelningen fortsätter bandet) då var det gångstigar på var sida om det där diket.

Det var föreningsgatan det.

Det var Föreningsgatan ja, innan den var i ordninggjord. Jag kommer särskilt ihåg en gång. Pappa och jag skulle gå på en föreläsning. Då fanns det en

föreläsningsförening här nere i Oxelösund, ABF var det väl som hade den. O:

Ja först var det Oxelösunds Föreläsningsförening.

Ja det kanske den hette först. Vi skulle i alla fall gå på en föreläsning och så hade jag en katt som nästan var som en hund så det var på kvällen vi gick och katten han följe efter oss och gick just i det där diket på Föreningsgatan så när vi kom ändå upp till Höjdgatan då fick jag vända om hem med katten.

Ja nu skall vi avsluta den här intervjun med att Lisa sjunger en sång som hon själv har diktat om Oxelösund.

Den gjorde jag till Oxelösund blev stad, som en hyllningsdikt och den stod i Sörmlands Nyheter dagen före nyårsafton 1949. Jag har bara kallat den Oxelösund.

Oxelösund du är hembygden kära vid Östersjöns stränder där vågorna slå minnen som med mig jag alltid skall bära så länge jag lever de leva också. Minnen av stränder med vågorna svala minnen av kajer där kranarna gå. Minnen av klippor så gråa och kala minnen så ljusa de är ju ändå. Oxelösund du är rytande stormar och du är sol över spegelblank hav Oxelösund du i minnet dig formar till platsen som mest här i livet gav mig. Oxelösund du är barndomens lek och du är ungdomens kärlek och kiv. Ja du är höstvind och vårvindarnas smek skogssus och havsbrus du är i mitt liv. Oxelösund jag hör bränningar fräsa när över Örsbaken månen styr ny. Jag genom vinden hör Järnverket väsa ser eldskenet kastas mot mörknande sky. Oxelösund du är badhusparken där ungdomen svärmar i vaknande vår , där ville jag vandra på välkända marken än när jag går mot höstliga år.

En vårmelodi. Jag har en melodi som jag sjunger i mitt öra den minner mig om redan svunna ungdomsår. Den melodin jag längtar att få höra åter sjunga i mitt öra när som dagar ljusna emot vår. Den minner mig om alars roströda hängen som skymtar genom diset när som sol´n går upp om vita snödroppar i svarta trädgårdssängen och om starens vissling i den stora gamla ekens topp. (saknas troligen en eller flera rader) Och se hur sol i vågor glittra ner vid strand lärkor hör jag drilla över äng med sippors fång är till den evigt unga vår en hyllningssång.