Intervju med Magda Berg 75 år Maj 1972
Magda Berg med maken Albin, svärdottern Gunhild och sonen Evald.
Jag är nu i gamla Oxelösund hos änkefru Magda Berg och skulle vilja göra en liten intervju med henne. Hon är nämligen född på Ålö här utanför gamla Oxelösund, och hon ska nu berätta om sin ungdom på Ålö och hur hon kom i kontakt med sin blivande man Albin Berg, som vi också känner som en gammal oxelösundare. O:
Ska vi försöka nu fru Berg med att börja med när och fru Berg är född och föräldrarna.
Fru B:
Ja, jag föddes ju på Ålö och föräldrarna dom var ju här ifrån trakten också. Min mor hon var ju från Stenvik utanför Oxelösund och min far han var ju torparson tror jag att han var från Arnö. Jag vill minnas det. Och sedan kom dom ju till Oxelösund, gifte sig där, och sen så flytta de ut till Ålö 1894 eller dom gjorde de då dom gamla. Men jag kom inte dit förrän –97 då föddes jag, och sedan växte jag ju upp där då och hade det härligt förstås för det har man ju i skärgården. Tämligen tomt, aldrig några motorbåtar som puttra utan det var segelbåtar och roddbåtar. Och när dom skulle fiska så var det ju…… om det var vackert väder då kunde dom ju ro och var det vind så satte dom opp segel och min far han fiska ju ända ut åt Hävringe men det var ju bara roddbåt och segelbåt och skulle dom in till Nyköping med sina fångster, för Oxelösund var ju ingenting på den tiden, så då var det ro eller segla in till Nyköping därifrån det var ju en bra bit. Men sen undan för undan kom ju maskinerna till och han skaffa sej en motorbåt
och då blev det ju högtid riktigt när man skulle komma lite fortare och komma längre ut och fiska också. Så han fiska ju mycket och så hade han dom som skötte åker och djuren åt sej. Och sedan så skulle man börja skolan och då var det ju te ro de också, varje dag fram och tillbaka. Ishinder var det ibland och då fick man bo i land. Alltid var det nån barmhärtig själ som tog hand om en då så man fick bo i land. O:
Jag skulle vilje fråga om fru Berg kan minnas någonting ifrån den tidigaste skolåldern.
Fru B:
Ja, den tidigaste skolåldern då hade vi ju den möjligheten att ta närmsta vägen, man ville ju naturligtvis ta närmsta vägen när man skulle ro över och då vart det ju Stjärnvik som det hette på den tiden. Det är borta nu, där har vi järnverket istället. Och det var ju närmsta vägen då, och sen över skogen där. Men hade sina stigar man kände igen och kunde gå där. Var det svårt väder å fick dom ju komma och hämta. Sen hade vi ju ( någon kom in och bandspelaren stängdes av en stund) nu finns, och där gick jag första året, men sen fick vi ju den andra skolan där…… ja som ännu finns kvar och då fortsatte jag ju där ett år till och sen var det in i, där jämte kyrksalen. Vi gick för pastor Axelsson och konfirmerades där också.
O:
Några speciella minnen från skoltiden, hurdant det var i skolan med läromedel, lärare, aga, osv. Mycket hemläxor, kristendom, psalmer?
Fru B:
Jo, det där var ju saker förstås som……… men det las nog inte om med det förrän nu på senare år, de det är nog många som kommer ihåg det, hurdant det var då, för att kristendomen det var ju biblisk historia och katekesen och psalmer nästan varje dag, om inte varje så varannan dag skulle man kunna läsa opp en psalm. Och sen blev det ju naturligtvis inte mindre med såna saker när man kom till och fick en präst som lärare. Vi hade ju pastor Axelson som vi gick och läste och konfirmerades för, och det var ju en genompräktig präst, och där hade jag mycket gott utav honom för all del för han ägna sej ju rätt mycket åt skärgården så där och tyckte att så man fick……..
O:
Och respekt hade han.
Fru B:
Jajamensann, långa ben hade han och han tog salen i ett par steg när det var någon som bråka. Då darra dom nog för han var hårdhänt. Jag råka aldrig illa ut för honom så jag hade ju gott utav honom bara. Där fick man ju, många gånger så när man satt ensam, man fick ju sitta i korridoren och äta där. Det var många gånger som han tyckte att: ”kom med mej opp och ät du”, sa han, ”det är ju trevligare än att sitta här”. Det var ju gemytligt och trevligt.
O:
Och sen när fru Berg kom hem till Ålö från skolan då fick väl den här Magda hjälpa till hemma och vad kunde det bli för sysslor. Kan fru Berg komma ihåg någonting om hur föräldrarna arbeta med fiske och jordbruk osv.
Fru B:
Jag var aldrig med nånting under skoltiden, för när jag kom hem då ansåg mina föräldrar att då skulle jag först och främst ha ett rejält mål mat, för det var ju bara smörgåsar man hade att leva på förut på dagen och sen skulle man sköta
läxan och så fick man leka för övrigt. Så jag var aldrig med varken det ena eller det andra så länge jag gick i skolan. Bortskämd kanske som minsta barnet. O:
Det var flera syskon?
Fru B:
Ja, jag hade ju två äldre. Dom var ju naturligtvis med i arbete.
O:
Men när konfirmationen var avklarad då?
Fru B:
Då fick man börja på och hjälpa till förstås. Då skulle all mjölk, den skulle levereras till gamla Oxelösund och det blev mitt göra att åka över. Ja, åka fick man ju inte göra, man fick ro förstås. Det var ju te ro två gånger om dan då med mjölken. Men på vintern, då smöra vi så då behövde vi inte transportera mjölken över utan då blev det ju lite lindrigare på så sätt.
O:
Så det blev ibland en törn vid smörkärnan då?
Fru B:
De blev det ju, en gång i veckan smöra man bara det gjorde vi, det var inte så stora….. vi hade ju våra djur så så att vi hade alltid mjölken mest på sommarn när det var mycket sommargäster och mycket folk ute i skärgårn som ville ha mjölk, så vi hade inte så mycket mjölk på vintern på så sett.
O:
Och där var en slags självhushåll, så mamman hon baka, hon skrädda, hon vävde och så.
Fru B:
De gjorde man ju det fick man ju lära sej såna saker. Mamma var ju lite smått sömmerska om jag säger så som flicka så det satt ju i så hon skötte om det ja. Och så hade dom som sagt var tjänare som fick hjälpa till, både pojkar och flickor. Och sen var man ju rätt ung när man gifte sej och flytta därifrån. Men jag var inte därifrån mer än två år, så var jag där igen. Då var det mina föräldrar som tog det lite lugnt och bodde i ett utav husen därute. I samma hus som jag var född, där flytta dom över och sen hade min man och jag lantbruket i stället. Men han fiska ingenting just, han var mera för jordbruket, intresserad av det.
O:
Så festmannen han var inte tjänstefolk på gården inte.
Fru B:
Nej, den träffa jag i Oxelösund, han arbeta vid hamnen.
O:
Blev det några nöjen på den här tiden, när fru Berg var flicka här ute på Ålö och åkte iland och dansa någon gång kanske?
Fru B:
Det gjorde man, men på sommarn hade man logen där ute och dansa på och det mycket folk ifrån föreningar och så där som kom ifrån Nyköping i synnerhet på somrarna. Och då fick dom koka kaffe i köket och så hade dom fest på logen på kvällen och dansa och hade det väldigt trevligt. Det var så populärt så. Och då fick man ju alltid vara med naturligtvis.
O:
Och så småningom så gifte ni er då, och maken det var Albin Berg.
Fru B:
Och då bodde vi ju som sagt var 2 år i Oxelösund och sen flytta vi ut för han ville ju inte vara kvar vid hamnen och arbeta utan han ville ha sitt eget att pyssla med. Han var ju född i Tunaberg, så har var ju landspojke. Han längta tillbaka till landet också och ville syssla med det. Det var ju 1920 som vi tog det, och sen var vi kvar där till 1942 när vi tog hand om bygdegården som börja då. Då tyckte han att han var färdig för att vilja vila sej lite mera för det var väldigt arbetsamt där ute.
O:
Och då bodde föräldrarna kvar där ute?
Fru B:
Min far han var död då, men mor bodde ju kvar där på vintern men sen bodde hon här i gamla Oxelösund. Hon skaffa sej en liten lägenhet och bodde här. Och så flytta hon ut till sin stuga på våren bara, några år så länge hon orka.
O:
Hon blev mycket gammal?
Fru B:
Hon var nära 93 år. Och då sluta hon ju sina dagar här hos oss.
O:
Och så bosatte ni er på Ålö, och så kom barnen. Är dom födda där ute?
Fru B:
Det är dom. Den äldsta föddes i Oxelösund innan vi flytta ut till Ålö, men sen föddes dom där ute då. Och det var ju 3 stycken det också, liksom vi var 3 syskon.
O: Fru B:
Och sen hade ni djur och lite åkerbruk där ute och lite husbehovsfiske? Ja, lite fjällfiske som det heter gäddor och abborrar och sånd där saker det fiska vi ju, det var ju på hemmaplan. Men såsom fiske menar jag att min man aldrig fiska med skötar, strömming, och låg ute så, utan det var ju bara fjällfiske som han höll på med. Och då var ju Oxelösund förstås avyttringsplatsen för den fisken. Då var det ju så pass stort så då gick det åt mycket fisk där. Mycket mer än va d han hade.
O:
Jag har hört talas om att Berg födde upp stutar, är det riktigt?
Fru B:
Neej, det gjorde han aldrig. Det köpte han ifrån Småland. De kom ju försäljare, ifrån Nyköping var det väl egentligen. Dom köpte opp där nere i Småland och sålde här på en plats som hette Kreaturstorget. Dom hande ett särskilt där nere vid glödlampsfabriken och där köpte han unga stutar som det då hette, som inte var inkörda. Och det var ett karusell och cirkusliv riktigt det när dom skulle köras in. Det fick dom göra då på vintern ute på stora gärdena, för dm ville ju inte lyda tömmar och så utan det var någon som fick gå och hålla i dom. Det var ju så fullkomligt vilda som man nu för tiden kan få se vilda hästar på TV.
O:
Men det blev ändå ganska strävsamma arbetsdagar?
Fru B:
Jaa, för honom var det väldigt arbetsamt. Jag var ju på den tiden, då hade vi ju lite pojkar och, ja, det var mest pojkar. Det hände ibland att vi hade flickor också till hjälp men då har man ju… och så där sa allt igenom så hade man sysselsättning inne, så jag var just inte med nånting ute i lantbruket utan det var han och pojkarna som skötte det. Både lagårn och jordbruket. Så för honom var
det mycket strävsamt, mycket arbetsamt, men för min del får jag ju inte säja att jag arbetade ut mej, som dom sa förr att dom fick göra på landet. O:
Ålö på den här tiden det var ju verkligen idyll.
Fru B:
Ja, det var det, det kan man säja att det var. Det var ju nånting så härligt, då var det ju skogsavverkning på vintern och dom skötte skogarna, för att inte tala om oxelösundarna som då hade järnspislar och åkte ut och samlade på ris och torra träd och sånt där. Det var ju nånting som vi nu satte värde på efteråt när vi tänker på det, när vi ser skogen nu hur den ser ut, för nu är det sorgligt att se den.
O:
Så att nöden på den tiden innebar en viss miljövård dom åkte ut och rensa gamla torra träd och grenar.
Fru B:
Ja, det gjorde dom. Nu var det ju så egentligen i kontraktet ifrån Nyköpings stad, för det löd ju under Nyköpings stad det där, att man skulle se till att inga kom och tog ner nån skog på markerna där ute, men det var ju mycket som var värdefullt att de tog hand om för att det som var på gården, som arrendera gården han kunde ju knappast hinna med och sköta det på vintern för då skulle han göra det på vintern då, såga ner och hugga. Det skulle vara timmer, och det skulle vara famnved och det skulle vara grenar och det skulle sedan transporteras till olika platser vart det skulle. Men var då oxelösundarna tog hand om det var ju sånt som, ja lite granar och ståndtorrt som det hette sånt som hade stått och torkat. Så det var ju mycket värdefullt att de tog reda på det. Stans satte ju inte värde på det så som de skulle ha gjort, för nu kan dom åka ut och få se hur det ser ut när inte oxelösundarna vill ha ved längre.
O:
Men sen kom dom väl ut och fiska ibland också? Kanske ibland lite för nära?
Fru B:
Jaa, det kan ju hända att dom gjorde, men sa dom bara till. Det vet jag min man sa att säjer ni bara till så jag vet var ni lägger rev och var ni sätter så jag inte sätter på, sätter ihop det när jag kommer med mina nät, för då trasslar dom ihop sina nät. Så det vet jag ju många gånger han sa det åt dom och det var ju mest kamrater som han hade arbetat tillsammans med förut i Oxelösund, och dom kom ut och ville lägga lite rev och det gjorde ju ingenting. Bara dom sa var dom la det för att det var ju mycket bra om dom de gjorde. Men sen bildades ju den här skärgårdsfiskareföreningen och det var nånting som inte oxelösundarna tyckte om för då kände dom som om nånting att de fick inte vara med. Då skulle det vara skärgårdsborna bara som skulle fiska. Så då blev det inte på samma sätt. Det blev som en mur emellan skärgårdsborna och oxelösundsborna på det viset. Det var tämligen obehagligt många gånger.
O:
Har fru Berg några minnen utav när järnverket kom igång det var ju så att fru Berg måste ha varit in emot 20 år innan själva järnbruket kom igång där nere. Kan ni komma ihåg nånting hur ni upplevde det plötsligt att det kom en industri.
Fru B:
Ja, det tyckte vi var väldigt roligt, för vi hade ju bara mörka skogen rätt över då. Det var ju det där stället då som hette Stjärnvik och där kunde man ju se något litet lyse nån gång ifrån deras stuga förstås där de bodde men för övrigt så var
det ju alldeles mörkt. Och sen kom ju som sagt var järnverket och det kom ljusbelysning där och det blev omväxling och det kom båtar. Vi för vår del tyckte om det, fast nu kanske det är lite för mycket av det. O:
Och tiden gick, och sen beslöt ni er för att flytta till gamla Oxelösund.
Fru B:
Ja, det var väldigt svårt att få folk, få pojkar att flytta ut så där, för då var det mest landspojkar som skulle komma ut och hjälpa till med lantbruket så dom kom då och tog tjänst för ett år eller så där så länge dom trivdes. Men det var lite svårt med att få tjänstefolk så min man han lessna på det där. Han sa att det är så tråkigt att man fick ta hjälp genom barnavårdsnämnden, såna som behövde komma hemifrån sina hem, och det där blev lite tråkigt många gånger. Vi får räkna med att då hade vi våra barn små, om inte små precis men unga och då skulle dom växa opp tillsammans kanske med dom som hade varit med om tråkigheter. Så det blev inte…….. familjelivet blev inte som det skulle, tyckte vi, utan vi ledsna nog på det där och tyckte det var bättre om vi kom iland och familjen fick vara mera för sej.
O:
Och så flytta ni till gamla Oxelösund, och då var fru Berg i 50-årsåldern eller?
Fru B:
Ja, jag var mellan 40 och 50. 45 år tror jag.
O:
Och så blev det bygdegården.
1968 Fr. v. Magda Berg med maken Albin Berg, svärdottern Gunhild och sonen Evald Berg.
Fru B:
Sen blev det bygdegården, ja. Men det hade vi ju inte så länge, vi hade det i 6 år. Men min make han ville ju han något för han hade ju inte tillräckligt med arbete däruppe. Det var ju bara hålla snyggt på tomten och så för hans del. Så han hade ju lite arbete här och lite där och så tyckte han att det var så mycket trafik här
och det fanns inte nån bensinmack. Så han börja på och ordna för att vi skulle få igång en bensinmack här nere. Och det dröjde inte förrän det blev så mycket så han inte kunde klara opp det ensam och likaså i bygdegården kunde inte jag vara ensam, då skulle jag ha hjälp där. Då kom vi överens om att vi slutar med bygdegården och så har vi bensinmacken och hjälps åt med den. Och det var verkligt roligt det måste jag säja. Det bara öka undan för undan. Så hade vi ju segelbåtarna då som kom. Han hjälpte ju kryssarklubben med deras bojar. Det hade ju bara honom att vända sej till så snart de kom i land här då med både råd och dåd allt vad de hade på hjärtat. Så det var en verkligt rolig tid, mycket. O:
Men när ni börja med bygdegården, det var väl en rätt arbetsam tid. Det var mycket fester och kvällsarbete.
Fru B:
Ja, det var mycket fester, själva serveringen var rolig men festerna var tråkiga för då skulle man ha det om nätterna och så skulle man vara klar på morron att ta emot andra gäster och då skulle det vara rent och snyggt. Så det var inte så roligt. Det är klart att det var roligt när det pågick men jag menar det var för arbetsamt.
O:
Ja det var en ganska trevlig tid på sommarn när det var dans på banan där uppe.
Fru B:
Neej, vi hade inte nån bana. Det las verkligen opp ute på själva plan där en liten bana men den togs bort sedan för det var bara för tillfället, så det här är en annan bana som nu finns. Och sen när min man vart 70 år då ville han sluta, då tyckte han att han ville slå sej till ro och det gjorde han förutom alla möjliga som kom här och ville ut till släkt och bekanta som hade sommarstugor. Och han hade sin lilla snurra och den skjutsa han än den ena och än den andra ut med. Så det hade han en verkligen trevlig tid på så sett.
O:
Ja mannen Albin Berg han var ju känd tidigare innan han flytta till Ålö som intresserad av fackförening och politik. Och när ni kom till gamla Oxelösund och bygdegården så blev ju makarna Berg ett kan man väl säga med bygdegården och gamla Oxelösund. Det är ju många oxelösundare som minns er, och sätter er i samband med bygdegården.
Fru B:
Ja det är det naturligtvis. Vi var där i 6 år och det börja ju då när vi kom och då blev det naturligtvis populärt på trakten med en bygdegård. Dom kunde gå ner och dricka lite kaffe och det var ju en härlig utsikt och en vacker väg ner. Nu har det ju tyvärr blivit annorlunda med de här upplagen som är så det är inte alls på samma sätt. Det är inte den där för tjusande promenadvägen inte. Men det är ju så med tiderna det ska vara så. Min man han yttra ju alltid de där ordena så att: vi kan inte ändra utvecklingen den ska fram och det gör att folka har arbete, så han såg ju aldrig illa på utvecklingen på så sett. Men att bussarna sluta gå hit ner det tyckte vi aldrig om. Men nu har vi ju fått lite revansch där på att vi får bilar som går några gånger i veckan för lite billigare pris för dom gamla som inte orkar gå och inte kan cykla.
O:
Det talas ju så mycket nu för tiden om att folk hade bättre förr. När vi talar om förr och nu, kan fru Berg erinra sig om någon skillnad här?
Fru B:
Jaa, vad det beträffas att det var mera gemytligt och så det får man ju säja. Min make han höll ju alltid på det där att man ska kunna gå in och hälsa på sina grannar utan att vara bjuden högtidligt till dom. Dom säjer här nu sen han gick bort att det är ingen som kommer in och sitter och pratar med oss såsom dom gjorde förr. Och det var väl det att han var från landet och han var van vid det. Det är ju fullkomligt borta det. Det gjorde nog stadsbor kanske möjligen också, eller mindre samhällen åtminstone, att dom gick in och satt och prata lite med varann. Och det hade han den åsikten så han gjorde mycket det. Då var det ju mest kvinnliga men det spelar ingen roll, han sa jag kan prata med dom lika bra. Och då var det skärgårn och det var ju grannarna som dom prata om lite så där. Så sa han adjö och så gick han. Och så kom han hem och tala om det med en hälsning ifrån dom, och nu hade han varit inne och pratat med den och den. Det är nånting som är synd att det inte görs det på sånahär mindre ställen, mindre platser om jag säjer, att ha lite mera kontakt med varandra. Men det är ju fullkomligt borta. Men ändå så får man ju säja, dom säjer att en människa när hon bor på landet att, dom kan ju ligga och dö säjer man. Men det gör man inte på landet så som man gör i en stad. För på landet där har dom uppsikt över varann, och dom ser efter om det ryker ur skorsten. Då lever dom och då har dom varit uppe och eldat och gjort i ordning. I en stad där är det ingen som tittar varken om man öppnar fönstret eller om det ryker ner ur skorsten eller hur det gör. Så vi får nog säja att det är mera kontakt på landet trots att dom inte går in kanske till varann så har dom mera uppsikt över varann ändå.
O:
Dom förändringar som sker nu är det bara till det bättre?
Fru B:
Både ock, jag vill inte ge nån syn på de direkt utan jag säjer nog att det är både ock. Många klagar ju på dom yngre, och det finns ju mycket som kanske brister där, men vi kanske inte får säja att det är dom yngres fel att de bristerna är utan jag tror nog att bristen är nog ifrån hemmet ifrån första början för att föräldrarna arbetar båda så barna får aldrig det hemlivet. Så jag tror nog att vi har oss själva att skylla. Att vi vill ha det bättre och bättre, det är därför både mannen och hustrun ska arbeta för att dom ska kunna skaffa sej allt vad dom ser. Dom behöver inte de förr utan de ägna sej mer åt barna. På det viset får man ju säja att det var mycket bättre förr. Annars tycker ju folk naturligtvis att det är mycket mycket bättre nu och det är det att dom har mera, trots att dom säjer att dom inte har gott om pengar men dom har mycket bättre om pengar för förr så skulle dom inte ha kunnat skaffa sej motorbåtar och sommarstugor. Det var bara förmögna storstadsbor som kunde vara ute i sommarstugor, ha egna sommarstugor och hyra och så där. Så det är som sagt var både till och från.
O:
När det gäller slutligen gamla Oxelösund här, har fru Berg minnesbild utav att det var annorlunda när ni börja komma hit till gamla eller, i stort sett är väl bebyggelsen kvar.
Fru B:
Bebyggelsen är väl ungefär. Det är klart lite har kommit till och något lite har kommit bort och ändrats har det ju gjort. Men det har ju moderniserats lite fast det ser man ju inte utanpå, det är inomhus. Bryggorna har blivit längre, för att sommarstugebyggarna skall få plats med båtarna. Förut så var det ju bara att var och en tänkte på sej att han skulle ha en liten plats för båtarna men nu ser vi ju att det är stora långa bryggor så på det viset har det ändrat sej. Men det är ju bara
trevligt att se. Och på hösten då försvinner den ena båten före och den andra efter, så står bryggorna där tomma och så på våren då kommer dom igen en och två och så där undan för undan, fina och blanka så då är det roligt. Då är det liv och rörelse igen. O:
Ja, då ska vi avsluta den här trevliga pratstunden med fru Magda Berg. Det blir ett bra tillskott när vi ska skriva Oxelösunds historia. Jag tackar så mycket för det.