Gustav Eriksson i Dalarna - en vintersaga by Statens fastighetsverk

Gustav Eriksson i Dalarna â&#x20AC;&#x201C; en vintersaga

Gustav Eriksson, eller Gustav Vasa, är kanske Sveriges mest kände kung. En av de utan tvekan mest omskrivna händelserna i svensk historia är hans flykt till Dalarna vintern 1520/1521. Där samlade han folket till uppror mot landets nykrönte unionskung, Kristian II av Danmark. Vad som egentligen hände i Dalarna och hur allt gick till kan ingen säga säkert idag. Gustav Eriksson själv berättade det han ville ha sagt i en krönika, skriven av biskop Peder Svart. Men de flesta berättelserna om Gustavs tid i Dalarna började skrivas ned hundra år efter hans död och den ena historien överträffar den andra. Fast ibland finns nog ett uns av sanning i botten. Här, i ”Gustav Eriksson i Dalarna – en vintersaga”, blandas traditioner med krönika och fakta. Vintersagan utgår från fyra Vasaminnen som Statens fastighetsverk förvaltar: Kungsladan i Rankhyttan, Ornäsloftet, Isala kungslada och Vasamonumentet i Utmeland. Byggnaderna är en del av vår historia och vårt gemensamt ägda kulturarv.

Kungsladan i Rankhyttan en vinterdag i februari 2009 – 488 år och två månader efter Gustav Erikssons besök. Enligt traditionen tröskade Gustav här, liksom på flera andra platser.

Gustav Eriksson – en man av frälset Gustav Eriksson föddes förmodligen på Rydboholms gård i Uppland den 12 maj 1496. Fadern hette Erik Johansson och modern Cecilia Månsdotter. Rydboholm är idag ett privatägt slott men var då faderns huvudgård. Makarna ägde mycket mark och tillhörde frälset, de som senare kallades adeln. Frälset var ”frälsta” från att betala skatt – i gengäld skulle de ställa upp med rustade krigare när kungen så befallde. Danska kungar och svenska sturar Gustav Eriksson föddes i en turbulent tid. Sedan 1397 bildade Sverige, Danmark och Norge en union som skulle skapa ett starkt Norden med en gemensam kung. Danmarks makt var stark och unionen styrdes tidvis av danska kungar. I Sverige fanns starka viljor att avskaffa unionen. Motståndet leddes av sturarna som fått sitt namn av släkterna Sture. Danska kungar förde krig mot svenska sturar, som när de segrade satt som Sveriges riksföreståndare. Först Sten Sture den äldre, sedan Svante Nilsson Sture och till sist hans son, Sten Sture den yngre. Gustav Eriksson var fostrad till stureanhängare. Fadern Erik var aktiv som riksråd – Sten Sture d ä var hans morbror. Riksföreståndare Sten Sture d y var gift med Gustavs moster och 1514 var Gustav vid hans hov. Året innan hade Kristian II blivit kung i Danmark och ville nu även regera i Sverige. Kristian II försökte inta Sverige flera gånger. År 1518 förlorade han slaget vid Brännkyrka och parterna enades om vapenvila. Förhandlingar skulle ske vid ett möte där Kristian för sin säkerhet krävde gisslan – en var Gustav Eriksson.

Målningen av Kung Gustav utfördes i original av Jakob Binck 1542. Gustav Eriksson blev kung i Sverige 1523 och regerade fram till 1560, då han avled på slottet Tre Kronor i Stockholm.

Fången på Kalø Svek, intriger och våld ingick i dåtidens maktspel och Kristian infann sig aldrig på mötet. Gisslan, som försäkrats fri lejd, fördes med våld ombord på kungens skepp som återvände till Danmark. Gustav Eriksson hölls fången på Kalø slott men lyckades fly. I september 1519 kom han till Lübeck. Där nåddes han våren 1520 av nyheten att Kristian besegrat Sten Sture den yngre som sårats till döds. Gustav avseglade till Sverige och landsteg vid Kalmar den 31 maj. Han började söka anhängare till kamp mot Kristian II, men utan framgång. Stockholms blodbad Den 4 november 1520 kunde Kristian II bestiga tronen och krönas till kung över Sverige. Till kröningsfesten bjöd han in högt uppsatta personer, flertalet gamla stureanhängare. Kungen lovade dem amnesti, de skulle inte oroa sig för sin säkerhet. Släkt och nära vänner till Gustav Eriksson reste dit, liksom hans föräldrar och två systrar. Gustav själv tackade nej till inbjudan för han litade inte på danskarna. Efter fyra dagars festande låstes gästerna in och dömdes, de flesta till döden. Gustavs mor och systrar fördes som fångar till Danmark där modern och en syster senare avled. Fadern var en av de omkring åttio som avrättades på Stortorget – händelsen har gått till historien som Stockholms blodbad. Kvarlevorna efter den besegrade Sten Sture den yngre grävdes upp och brändes på bål. Att tillhöra sturarna var förenat med livsfara och Gustav Eriksson måste fly för sitt liv.

Vad hände egentligen i Dalarna, dit Gustav flydde för sitt liv? De faktiska uppgifterna är få, traditionerna desto fler, och om Rankhyttan berättade folket i dalabygden ungefär så här:

I dalkarlarnas land – Rankhyttan och Ornäs Vart skulle Gustav Eriksson fly och dessutom hitta andra upprorsmän som kunde hjälpa honom störta Kristian II? Svaret var kanske givet – till Dalarna – för ”Dansken, juten, tysken och djävulen, alla rädes Dalasocken.” Så sammanfattades dalkarlarnas egenskaper av biskop Hemming Gadh, Gustav Erikssons historielärare och sturarnas vapendragare. Ett självständigt folk Folket i Dalarna hade sedan länge visat kraft och stor självständighet. År 1464 besegrade de Kristian I:s beridna yrkesarmé i Haraker utanför Västerås. De gav sitt stöd åt sturarna i slaget vid Rotebro 1497 och slöt upp i striden mot Kristian II 1520. Yngre stureanhängare, som Gustav Eriksson, förlitade sig på stöd från Dalarna men någon total uppslutning var inte att räkna med. Flera bergsmän och bönder från Dalarna hade nämligen varit med och hyllat Kristian II vid kröningen. Anders Pedersson i Rankhyttan Kanske hade Gustav en viss Anders Pedersson i Rankhyttan i åtanke, då han ”vid Sankte Katarine tid”, den 25 november 1520, lämnade faderns gård Rävsnäs utanför Mariefred. De hade lärt känna varandra då de studerade i Uppsala. Anders Pedersson i Rankhyttan var storbonde och i gårdens hytta hade hans släkt Rank smält kopparmalm från Falu Gruva i flera generationer. Koppar var en betydande exportvara som gav rikedom och Anders Pedersson var en betydande man i Dalarna. Gustav Eriksson packade släden och begav sig norrut. Vintervägen låg öppen, skulle den bära eller brista?

Trösklogen i Rankhyttan har restaurerats flera gånger, senast i slutet av 1990-talet. Då lades bland annat nytt tak enligt gammal teknik. Invändigt bär logen otaliga inskriptioner.

”Vid Sancti Andreae tid (30 november) eller något härefter kom han upp i Bergslagen, gav sig där först till Anders Pedersson i Rankhyttan, dock höll sig undan klädd i bondkläder. Men en piga lät förnämnda Anders Pedersson förstå, att hon blivit varse på honom en gullstickad skjortkrage, utav vilket Anders förmärkte vem han var”... Texten är från biskop Peder Svarts krönika som skrevs innan Gustav dog 1560. Säkert var kungen själv med och formulerade sin historia. Enligt krönikan gav Anders i Rankhyttan ”de bästa råd han tänka kunde” till Gustav, men Anders var rädd att själv råka illa ut och bad Gustav fortsätta till Ornäs. Trösklogen i Rankhyttan Trots sin förklädnad i bondkläder lyckades inte Gustav smälta in i miljön – guldet i skjortan var kanske inte enda orsaken! År 1667 skrevs en lokal tradition ned som berättade att kung Gustav tröskat i ladan i Rankhyttan. Helt obekant med tröskning var han nog inte, fostrad till storgodsägare som han var. Åtminstone hade han sett andra tröska. Om nu Gustav tröskade i Rankhyttans loge vet vi inte men klart är att logen fanns då han var där. Logens timmer har daterats genom årsringarna – träden fälldes vintern 1493/1494. Logen är indelad i två rum. Det större är ladan där säden förvarades i kärvar, det mindre är logen där tröskningen skedde. Man använde slaga och slog på axen så agnarna skildes från sädeskornen. Rankhyttans loge är idag den största tröskloge från medeltiden som bevarats i Sverige. Utan traditionen om Gustav hade den nog varit borta för länge sedan.

Närmast syns ladan där sädeskärvarna förvarades. Bakom den meterhöga timrade väggen, logbalken, tröskade man. Byggnaden började underhållas 1668, på order av Karl XI.

Bergsfrälsets gårdar Anders Pedersson i Rankhyttan tillhörde bergsfrälset. De ägnade sig åt ädelt bergsbruk och behövde därför inte betala skatt på sitt jordbruk. Bergsfrälset fanns bara där de ädla metallerna silver och koppar bröts. Bönder som framställde järn kallades bergsmän. Metallerna från Bergslagen och Dalarna var landets viktigaste exportvaror men de senaste årens krig hade blockerat handeln. Den starka danska örlogsflottan låste de svenska hamnarna. Men när Kristian II blev kung i Sverige 1520 öppnades handelsvägarna igen. Stig Hansson i Ornäs Inte långt från Rankhyttan låg bergsfrälsegården Ornäs. Ornäs omnämns redan 1368 men den stora frälsegården skapades i slutet av 1400-talet, genom köp och sammanslagning av sju gårdar. Mannen bakom köpet var den förmögne Stig Hansson. Han var ingift i en bergsmanssläkt, hade brytningsrätt i Falu Gruva, drev kopparhandel i stor skala, ägde flera gårdar i Dalarna samt stenhus i Stockholm. År 1504 blev han också häradshövding i Dalarna. Stig Hansson hade stöttat sturarna men bytte sida när Kristian II blev kung 1520. Barbro Stigsdotter och Aren Pedersson Gustav Eriksson begav sig enligt Peder Svarts krönika till Ornäs: ”Tänkte så Gustav bege sig till Aren Pedersson på Ornäs”... Aren stöter man även på under namnet Arent Persson. Han var gift med Barbro Stigsdotter, Stig Hanssons dotter. Aren tillhörde frälsesläkten Örnflycht och var född i närheten av Gustav Erikssons barndomshem Rydboholm. Båda var födda på 1490-talet och kanske till och med bekanta?

Ornäsloftet med utsikt över Ösjön, en del av Runn. Sjön förband bygderna; Ornäs med Rankhyttan. Ornäsloftets trappa leder till Kungsrummet och den säng Gustav ska ha sovit i.

Enligt krönikan litade Gustav på Aren ”och avslöjade sig för honom. Men Aren gav honom goda ord, lovade honom där bliva utan all fara.” För att fråga andra om råd begav sig Aren med släde till Måns Nilsson i Aspeboda. Måns tyckte inte att Aren skulle bry sig utan låta Gustav åka vidare. Då vände han och åkte till svågern Bengt Brunsson. Släden passerade Ornäs och Barbro förstod vart maken var på väg: ...”hon då så dygdelig, att hon gav Gustav förvarning, fick honom häst, åketyg och dräng och skyndade honom till herr Jon i Svärdsjö, den ock med honom i Uppsala studerat hade.” Vän eller fiende? Bengt Brunsson hade varit Sten Sture den yngres fogde i Dalarna men när Kristian II blev kung bytte han sida, precis som sin svärfar Stig Hansson. Vem som var vän eller fiende i december 1520 var nog inte så lätt att säga. Man kunde snabbt vända kappan efter vinden. Peder Svart skrev vidare: ”Kommo så tillsammans Bengt och Aren dragandes till Ornäs med 20 karlar, aktandes där taga honom (Gustav) vid halsen.” Men de kom för sent för Barbro hade hunnit ingripa. Gustav Eriksson hade många omtalade egenskaper, en var hans mycket goda minne. Men frågan är om det var Aren som svek Gustav i Ornäs. När Gustav Eriksson väl kom till makten belönade han nämligen Aren med förläningar, markegendomar, och 1534 blev Aren häradshövding i Bro i Uppland. Arens svärfar Stig Hansson däremot, lät Gustav avrätta 1522. Stig Hansson bör ha bott på Ornäs, kanske tillsammans med dotterns familj, och husbondens röst var stark.

Enligt de folktraditioner som började skrivas ned på 1660-talet flydde Gustav Eriksson från Ornäs genom loftets dass. Sannolikt eller inte? Tja, nöden har som bekant ingen lag...

En senmedeltida loftbyggnad När Gustav gästade Ornäs hade gården en ny loftbyggnad. Den hade byggts av timmer som fällts vintern 1503/1504. Nedervåningen var förråd och övervåningen, loftet, gäststuga. Huset saknade eldstäder och därmed den eld som kunde hålla onda makter borta. Alla öppningar försågs därför med magiska tecken. Dörrarnas järnbeslag fick geometriska mönster, på väggarna höggs solkors och loftets små fönster var korsformade. Medeltida skyddsmagi och byggnadsteknik kan än idag ses i Ornäsloftet, även kallad Ornässtugan. Museum och brännvinskällare År 1692 föddes Jacob Brandberg på Ornäs och vid mitten av 1700-talet renoverade han loftet. Han bytte tak, klädde väggarna med spån, målade allt rött, byggde spiraltrappan upp till svalgången som reparerades och tog upp större fönster. Till sist inredde han loftet med utställningsföremål och Sveriges första landsbygdsmuseum kunde öppna. År 1825 flyttades de flesta av gårdens byggnader en bit upp på udden, där de än idag bildar Stora Ornäs. Men loftet och ett bostadshus som Brandberg byggt lämnades kvar. År 1828 föddes torparsonen Carl Gustaf Calleberg som under sin uppväxt närde en dröm, att en dag äga Stora Ornäs. Han åkte till Uppsala, jobbade sig upp till krögare och köpte bland annat värdshuset Flustret. På 1880-talet stod han som ägare till Stora Ornäs där Ornäsloftet ingick. Krögare Calleberg fick en affärsidé som låg helt rätt i tiden. Han köpte brännvin på fat som han förvarade i källaren under Ornäsloftet. Brännvinet buteljerades sedan som ”Ornäsbrännvin” och serverades på hans krogar i Uppsala.

Källaren som sticker fram under Ornäsloftet har två välvda rum, i det ena fanns gårdens brunn. Källaren och Ornäsloftet är med sin datering i sen medeltid unika i sitt slag i Sverige.

Till Svärdsjö och Isala Gustav Eriksson fick bråttom att lämna Ornäs med släde och dräng. Lite underligt ändå att uppbådet med 20 karlar inte hann i fatt dem. Vintervägen gick över sjön Runn, det visste alla, och tog Gustav och drängen en annan väg borde spåren efter släden ha synts. Men Aren kanske aldrig återvände med 20 illasinnade män från Kristians fogde Brunsson? Gustav kryddade säkert sin historia i Peder Svarts krönika för att framstå som den oövervinnerlige kung han blivit. Pölsepinnarna på Åkersgården Men vad gjorde Gustav efter besöket i Ornäs? Om själva färden till Svärdsjö står inget att läsa i krönikan. Inte heller vad Gustav gjorde, förutom att vila, veckan han var hos kyrkoherden herr Jon i Svärdsjö. Folket i bygderna visste dock besked då traditionerna om Gustav skrevs ned, nära 150 år senare. Och med tiden fylldes ”luckorna” på. När Gustav åkt över Runns is tog han sig iland vid Skutudden och for till Korsnäshyttorna. Där frågade han om vägen till herr Jon. På vägen till Svärdsjö stannade han på den nu rivna Åkersgården i Bengtsheden, där han fick husrum. Tack vare sin förklädnad kände ingen igen Gustav. Bondhustrun bad honom om en tjänst, ”Vägkarl, gör mig några korvstickor, medan du intet annat har att göra”. Gustav svarade, ”Intet kan jag göra edra pölsepinnar.” Gustavs förklädnad fungerade bra, så länge ingen bad den ädle upplänningen om något – som han dessutom var tvungen att svara på!

I Peder Svarts krönika står just inget om tiden mellan Ornäs och Rättvik men traditionerna berättar desto mer. Den blödande hästen är dock en vandringslegend från romartiden.

Det avsides Isala Gustav hade förstått var han bäst kunde få reda på vem som var vän eller fiende. Hos herr Jon i Svärdsjö gav han sig genast i lag med drängarna och tröskade med dem i ladan, för att ”utröna herr Jons sinnelag”. Så berättar i alla fall traditionen. Det stod klart att Jon inte var danskvän och Jon ordnade så att Gustav fick komma till en mer avsides plats – Isala. ”Kung Josta har tröskat här” Isala kungslada är en tröskloge och dateringar visar att det äldsta timret fälldes 1483/1484. Byggnaden har renoverats flera gånger, till exempel har murkna stockar och tak bytts ut. År 1757 kunde man ännu se en inskription på en stock som nu är borta. Där stod ”Kung Josta har tröskat här”. Nästan exakt hundra år tidigare hade traditionen om trösklogen i Isala skrivits ned. Där berättas att Gustav kom till Sven Nilsson i Isala och när kung Kristians parti frågade efter honom så drev Sven honom till arbete, han fick tröska i en lada. Sven hanterade honom som en dräng och hans hustru slog honom i ryggen med kakspaden. Kristians knektar anade inget oråd – bönder kunde ju inte hunsa en rikeman. ”Sven i Iselie” Vad som är dikt eller sanning i traditioner går inte alltid att säga men Sven i Isala har faktiskt funnits. Det slumpar sig nämligen så att ingen mindre än kung Gustav nämnde honom i ett brev 1524. Några år senare skrev han dessutom ett brev enkom till ”Sven i Iselie”. Sven kan följas fram till 1557, då han arbetade som timmerman vid Falu Gruva.

Isala kungslada och det monument Gustav III beställde. Det stod klart 1795, tre år efter kungens död. Minnesstenen av mörkbrun porfyr levererades av Elfdalens porfyrverk.

I nationens intresse På 1600-talet blev Sverige en stormakt i Europa. Landet rustade, inte enbart arméer, utan även storslagna fasader med slott och herresäten och man skapade en ärofylld historia. På 1660-talet bekostade staten praktverket ”Suecia Antiqua et Hodierna” och inrättade Antikvitetskollegium. Professor Johannes Loccenius medverkade i båda ”verken” och skrev 1662 ”Sveriges äldre historia”. Där använde han sig av muntliga källor och Gustav Erikssons hjältemodiga dalaäventyr blev känt. När så Antikvitetskollegium 1666 började dokumentera vad som fanns av fornt i bygderna kom ytterligare traditioner i Dalarna fram om Gustav. De ledde till att trösklogarna i Isala och Rankhyttan 1668 utsågs till nationalmonument. Ornäsloftet hade då redan den statusen. Gustav III:s monument Intresset för Gustavs tid i Dalarna väcktes redan av hans söner, därefter tog ättlingarna vid. Gustavs barnbarns barn, blivande Karl X Gustav, besökte Ornäs 1632. År 1684 åkte dennes son Karl XI till Isala och gav tio riksdaler till logens underhåll. År 1787 beställde Gustav III en ärftlig belöningsmedalj till Sven i Isalas ättlingar. Den graverades av Johan Carl Hedlinger och slogs på Kungliga Myntet. Vid logen placerade han ett monument: ”Gustaf Ericsson, förfölgd af rikets fiender, af försynen utsedde till Fädernelandets räddning. Hans ättling i siätte led, Gustav III, lät resa minnesmärket”. Vid samma tid, 1786, satte ”teaterkungen” Gustav III upp skådespelet ”Gustaf Wasa”. Det var första gången i historien som namnet Gustav Wasa användes.

Åtskilliga har besökt nationalmonumenten – en ”AFM” var i Isala kungslada 1868. Ornäsloftets äldsta ”klåtter” är från 1597; på fotot intill syns S.N. på den senmedeltida dörren.

Mora och Utmeland Gustav var ”förfölgd av rikets fiender”. Traditionerna talar om danska knektar men några danska soldater befann sig aldrig i Dalarna. Efter Isala for Gustav till Rättvik där han framträdde öppet för första gången. Han talade till bönderna och bad dem överväga danskens tyranni. Rättviks karlar sade att de gärna gjorde danskarna motstånd men ville först rådfråga de andra socknarna. Då drog Gustav till Mora och talade med dem. Allt enligt Peder Svarts krönika. ”och slogo honom där ihjäl” Efter talet i Rättvik sattes klappjakten på Gustav igång. Henrik van Melen, fogde över Västerås slottslän och Dalarna, fick reda på Gustavs agerande och befallde sina förtrogna i Dalarna att gripa eller lönnmörda Gustav. De var dock inga danskar, utan svenska män som Stig Hansson och Bengt Brunsson, kända från Ornäsdramat. Samtidigt sände van Melen upp sin underfogde, Nils Västgöte. Men det fanns en dansk i Dalarna, Rasmus Jute, och ”Han gav sig till Gustav och räckte honom händerna. Och när de förnummit hade på vad värv Nils Västgöte var dit upp kommen, drogo de till honom där han låg hemma hos Jon Koffre, länsmannen i Mora, och slogo honom där ihjäl.” Tomtgården i Utmeland Krönikan berättar att Rasmus Jute hjälpte Gustav att slå ihjäl kung Kristians fogde! Förmodligen var det därför Gustav hölls gömd i en källare på Tomtgården i Utmeland, strax utanför Mora. I alla fall om man får tro traditionen som skrevs ned 1707. Stugan som källaren hörde till var dock borta 1780.

Vasamonumentet i Utmeland byggdes över källaren där Gustav enligt traditionen hölls gömd efter mordet. Höckerts målning visar hur Tomt-Margit hjälper Gustav att gömma sig.

Gustavs tal i Mora Krönikan berättar att efter mordet på Nils Västgöte, vid julhelgen, talade Gustav med allmogen i Dalarna och frågade dem vad de tyckte om danskarna. Ville de ”vara män för sig” kunde Gustav bli deras hövitsman. Men det svar Gustav fick var inte ”behagligt”; karlarna i Mora höll fast vid kung Kristian. ”Drogo så Gustav ifrån Mora och in i Västerdalarna.” Kung Kristians eriksgata Nyheterna om vad som skedde i Dalarna nådde Kristian II vid juletid då han var i Vadstena. Kungen hade sedan början av december varit ute på sin eriksgata, för att enligt gammal sedvänja bekräftas som kung av lagmännen i landskapen. Eriksgatan blev blodig. I Norrköping, Linköping, Vadstena och Jönköping lät kungen avrätta de som tidigare stött Sten Sture. I Jönköping fick Kristian veta att krigskassan nästan var tom. Han avbröt då eriksgatan och åkte till Köpenhamn. Kristian gjorde sorti genom att avrätta munkarna vid Nydala kloster – i munkarnas minnesbok kallas han ”Tyrann”. Ångerköpta dalkarlar Nyheten om Kristians avrättningar nådde också bönderna i Mora och enligt krönikan brast de i gråt. De sände iväg några ”skidkarlar” som natt och dag drog genom skogen tills de fann Gustav, ”överst uppe i Lima”. I mitten av januari 1521 var Gustav åter i Mora där han valdes till hövitsman i Öster- och Västerdalarna. Dalkarlarna hade nu nåtts av ännu en besk nyhet. Kristian hade befallt sina fogdar runt om i landet att avväpna alla bönder och kräva dem på en ny extra skatt – allt för akuta kungliga behov.

Gustav Eriksson lämnade Mora men han åkte aldrig skidor, sådana var främmande för honom. År 1593 berättade en kyrkoherde i ett brev att Gustav gick på skarbågar, snöskor.

Uppror och seger Gustav fick 16 unga karlar som livgarde och den 13 februari hade en styrka på 400 man slutit upp. Upproret mot Kristian började men ännu i april hade det inte nått söder om Dalälven. Kristian sände trupper för att krossa upproret men de gick till reträtt sedan de mött dalkarlarna vid Brunnbäcks färja. Gustav själv var inte med, han deltog aldrig i strider. Gustav Eriksson gick från seger till seger; valdes till riksföreståndare i augusti 1521 och kung 1523. Han utövade sedan sitt eget regemente och kuvade motstånd med avrättningar. I Dalarna vid Tuna ting 1528 halshöggs flera dalkarlar, vid Kopparberget 1533 likaså. Anders Pedersson i Rankhyttan och Måns Nilsson i Aspeboda greps och avrättades 1534. Monumentens tidevarv I slutet av 1800-talet blommade nationalromantiken i Sverige. Gustavs äventyr i Dalarna sveptes med i den romantiska synen på historien. För att hylla ”fosterlandets fader” restes monument på varje plats som kunde knytas till Gustav. Vasamonumentet i Utmeland invigdes under högtidliga former den 29 september 1860, på 300-årsdagen av Gustavs död. Byggnaden ritades av arkitekt Fredrik Wilhelm Scholander vid Konstakademien. På en fris runtom avbildas 24 sköldar med Sveriges landskapsvapen. Inne i monumentet finns tolv sköldar med namnen på dem som enligt traditionen hjälpte Gustav. Där hänger även tre stora målningar, utförda av Karl XV, Edward Bergh och Johan Fredrik Höckert. Det mesta kända Vasamonumentet är Vasaloppet, fast det åks fel väg. Karlarna som skidade ikapp Gustav åkte från Mora till Sälen. Ernst Alm från Norsjö i Västerbotten var den förste Vasaloppsvinnaren. Året var 1922, segertiden 7.32.49.

Längst uppe spirar vasen, den vapenbild Gustav Erikssons släkt använde. Ingen kan idag säkert säga vad vasen föreställer men den är i alla fall orsaken till namnet Vasa.

Vasaminnen i Dalarna Kartan visar alla Vasaminnen i Dalarna. Statens

de en man hur stor skogen var. Han svarade

fastighetsverk förvaltar: 1. Kungsladan i Rank-

7 eller 12 mil vilket avskräckte danskarna som

hyttan 2. Ornäsloftet/Ornässtugan 3. Isala

vände. Skogen var dock bara en liten dunge.

kungslada och 4. Vasamonumentet i Utmeland.

14. Närbo låga vid Marnäs. Minnessten över Gustav Vasa. Han ska ha färdats från Isala till

5. Brunnbäcks färja. Minnessten där Gustav

Marnäs i ett halmlass som genomstacks med

Vasas män under befäl av Peder Svensson, Wib-

spjut av danska knektar. Gustav sårades och

berbo, besegrade Kristians soldater 1521.

vårdades vid Närbo låga, en omkullfallen tall.

6. Linden i Månsbo. En stor lind vid Storforsen i

15. Kungshögen. Minnessten över Gustav Vasa.

Avesta. Gustav Vasa ska ha bundit sin häst i en

Gömstället vid Närbo låga var inte säkert så

silvermärla i trädet.

Gustav fördes istället hit – långt in i skogen.

7. Kungskällan i Olshyttan. En källa där Gustav

16. Svenskskär i sjön Ljugaren. Flyttblock med

Vasa ska ha druckit vatten.

minnestavla. En tradition säger att färden med

8. Lodstöparbo. Minnessten över Barbro Stigs-

halmlasset gick över Ljugaren och att Gustav

dotter som antogs vara född här. Förmodligen

gömde sig här tills han slutat blöda.

föddes hon på Jönshyttan som ägdes av hen-

17. Rättviks kyrka. Monument över Gustav Vasa

nes far. Jönshyttan ödelades på 1600-talet.

som ska ha talat till folket på kyrkvallen.

9. Torsångs hembygdsgård. Minnessten över

18. Sjurberg. En hitflyttad bod som Gustav ska

Gustav Vasa som höll på att drunkna då han

ha övernattat i. Boden är dock från 1600-talet.

gick över isen. Han fick torka sina kläder i en

19. Mora. Gustav Vasa som staty, gjord av An-

stuga på färjkarlens gård i Torsång.

ders Zorn som föddes i Utmeland 1860. Här vid

10. Fläskkällaren i Olsbacka, Aspeboda. Min-

kyrkan och Klockgropen talade Gustav till fol-

nessten över Måns Nilsson på dennes gårds-

ket och begav sig sedan in i Västerdalarna.

plats. Han avrättades 1534 för uppror mot kung

20. Kättbo. Minnessten vid Kättbo kapell, rest

Gustav. ”Fläskkällaren” ska Måns ha bränt ut i

över Engelbrekt och Lars från Kättbo. De ska ha

berget med 150 fläsksvålar som bränsle!

varit de män som skidade i kapp Gustav och

11. Morbygden. Loftbyggnad hitflyttad från

följde honom tillbaka till Mora.

Svärdsjö. Gustav ska ha övernattat i prästgår-

21. Konungskällaren. Källargrop vid Risbergs

den, som loftet tillhörde, i december 1520. Lof-

fäbodar där Gustav ska ha gömt sig.

tet är dock inte äldre än från 1600-talet.

22. Vasastenen i Sälen. Ett monument på en

12. Skutudden vid Korsnäshyttorna. Ett kluvet

kulle där Gustav Vasa enligt sägnen blickade

flyttblock vid sjön Runns norra strand. Gustav

ut över Dalälven och bygden innan han skulle

ska ha klivit i land här då han färdades över

bege sig över gränsen till Norge.

isen på väg från Ornäs till Svärdsjö.

23. Olnispagården i Sälen. Gustav ska ha sovit

13. Tolv- eller sjumilaskogen. Minnessten över

här när skidlöparna hann i kapp honom och fick

Gustav Vasa, rest i Prostparken i Svärdsjö.

honom att återvända till Mora. Men huset är förmodligen yngre än 1500-talet.

Danska knektar letade efter Gustav och fråga-

22 23

Älvdalen

Sälen

Evertsberg

Oxberg

Vasamonumentet i Utmeland

Lima

60,9941 N / 14,5495 E

Malung

Teckenförklaring:

Gustav Vasas färdväg i Dalarna, enligt Peder Svarts krönika

Vasaloppsspåret, 90 km. Vandringsled sommartid och naturreservat.

19 4

Mora

Avstånd, cirka: Rankhyttan–Ornäs, 20 km Ornäs–Isala, 45 km Isala–Utmeland, 110 km GPS-koordinater : enligt SWEREF 99/ WGS 84

16 18

Rättvik

15 14 13 3

Leksand

Isala kungslada 60,7704 N / 15,9437 E

Falun

11 Borlänge 10 Ornäsloftet/Ornässtugan 2 60,5070 N / 15,5530 E 9 Da l äl

12 1

Kungsladan i Rankhyttan 60,4761 N / 15,7199 E

ven

8 Hedemora

Avesta

Lättläst om Gustav Eriksson i Dalarna Gustav Eriksson föddes 1496 och dog 1560. Han var kung i Sverige från 1523 fram till sin död. Nuförtiden kallas han oftast Gustav Vasa – efternamnet Vasa var Gustavs släkts namn. Gustav och hans släkt var mycket rik och mäktig. De var med och påverkade hur Sverige skulle styras. Vissa år styrde danska kungar i Sverige och det var Gustav och många andra emot. År 1520 blev danske Kristian II kung i Sverige. Han lät döda många av sina motståndare, till exempel Gustavs pappa. Gustav blev rädd att också han skulle dödas och flydde till Dalarna där han hoppades få hjälp. Gustav ville avsätta Kristian och själv bli kung. Gustav kom till Dalarna i december 1520. Han fick hjälp av vänner på flera ställen, som i Rankhyttan, Ornäs, Isala och Utmeland. Där finns idag hus som Gustav ska ha varit i och gömt sig för fiender som ville fånga honom. I broschyren finns tecknade serier om Gustav. De berättar om vad han kan ha varit med om och grundar sig på berättelser från 1660-talet. Allt vad som hände Gustav i Dalarna vet vi inte, men vi vet att han fick dalkarlarna på sin sida. Och att han avsatte Kristian och själv blev kung. Åk gärna till Rankhyttan, Ornäs, Isala och Utmeland och titta in i husen som Gustav ska ha varit i. I broschyren kan du se fina bilder från alla platserna.

Statens fastighetsverk 08-6967000 www.sf v.se

Text & layout: Hugin & Munin Kulturinformation. Foton: Åke E:son Lindman. Foto Kung Gustav: Uppsala universitet konstsamlingen. Illustrationer: Ulf Ragnarsson. Tryck: Intellecta Infolog, 2009

Tradition i utveckling. Vi har många kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer i vårt land. De är en del av vår gemensamma historia och framtid. Statens fastighetsverk vill göra svenska folket stolt över statens egendomar, våra nationalbyggnader och fria marker; slott och kungsgårdar, teatrar, museer, ambassader och en sjundedel av Sveriges mark. Vi äger allt detta tillsammans och SFV:s uppgift är att förvalta det på bästa sätt. Vi ska också se till att bevara byggnadernas själ och karaktär, men samtidigt anpassa dem efter dagens behov och användning till nytta och glädje för både hyresgäst och allmänhet. Lika viktigt som att förmedla historien bakom dagens byggnader är att skapa ny byggnadshistoria för morgondagen. På uppdrag av Sveriges regering driver vi därför även nya byggprojekt som på olika sätt representerar vårt land. SFV förvaltar också statens skog och mark. Det gör vi på ett långsiktigt hållbart sätt, så att biologisk mångfald bevaras och renbetesland kan brukas även i framtiden.