med barnmorskan Karin Lundqvist

38

Vid livets början och vid livets slut

Kjell Blückert i samtal med Fredrik Björnstipendiaten Karin Lundqvist som tidigare arbetat som barnmorska och även i äldreomsorgen

ag är på S:t Eriksgatan och går in på Thelins. Vi ser varandra direkt även om vi inte känner varandra och aldrig har träffats annat än per mejl. Här har man ju varit sen ungdomstiden, konstaterar

Karin Lundqvist, som jag ska träffa för ett samtal. Vi ses just efter att Folkhälsomyndighetens restriktioner hävts och konditoriet sjuder av liv. Spädbarnsföräldrar som träffas, glada pensionärer i samspråk, arbetande ungdomar och medelålders bakom skärmar och med lurar i öronen. Vi konstaterar båda hur uppsluppna vi känner oss i denna återvunna frihet.

Vi pratar otvunget om ditt och datt och sedan avbryter vi varandra och säger skrattande med en mun att vi ju faktiskt är här för att jobba.

Hur fick du nys om Fredrik Björns Donationsfond? blir öppningsfrågan. – Jag var på en konsert i Ersta kyrka och efteråt träffade jag en diakonissa och vi kom bland annat att prata om hur pensionärstillvaron begränsats av sämre materiella villkor, berättar Karin. Då visade hon mig en annons som hon hade sett i en av lokaltidningarna – »Kvinnor över 50 sökes« – och allt stämde precis på mig.

Karin berättar vidare om euforin då hon fick stipendiet första gången och om upptäckten att man kunde söka igen. Sedan har hon berättat för andra om denna möjlighet. – Bidraget från fonden har inneburit förhöjd livskvalitet på många sätt, säger Karin med glad stämma. Jag kände att jag var tvungen att gå till Björns trädgård för att uttrycka min tacksamhet till mannen bakom donationen. Och i år blev det ju en extra bonus när vi fick en djupare inblick i Fredrik Björns liv genom artikeln om hans liv som bifogades brevet med den glada nyheten från fonden.

JKarin Lundqvist har huvudsakligen arbetat som barnmorska på Södersjukhuset, främst inom förlossningsvården. Det som Karin återkommer till under vårt samtal är vilket fantastiskt ögonblick det är att hålla ett nyfött barn i sina händer – och att det ögonblicket aldrig blir rutin eller slentrian utan alltid är en lika stark upplevelse av livets outgrundliga mysterium. – Innan barnet är fött är barnmorskan och personalen behövd, efterfrågad, efterlängtad, uppskattad, men när barnet väl trätt in i världen är det helt i fokus och det känns ibland som om föräldrarna glömmer bort oss – och så ska det vara, säger Karin eftertänksamt.

Karin Lundqvist.

stiftelsen fredrik björns donationsfond

Karin började på SÖS 1973. Redan under sin utbildning hade hon kommit i kontakt med fotografen Lennart Nilsson, då främst känd som porträttfotograf, men för eftervärlden främst ihågkommen som medicinsk fotograf och inte minst för sin internationella succé med boken Ett barn blir till. Nilsson hade sitt kontor på SÖS och Karin och hennes kolleger fick samarbeta med honom i hans utvecklingsarbete. – Det var hur spännande som helst. Tänk att vi bland så mycket annat blev de första att se befruktningsögonblicket på film!

Vi berör flyktigt den så kallade barnmorskekrisen och Karin konstaterar att diskussionen i media och i branschen blivit så ensidigt koncentrerad på de ekonomiska frågorna och organisation, saker som är viktiga och nödvändiga men inte tillräckliga för att beskriva den förändrade situationen för förlossningsvården och »krisen«. Den krisen handlar också om ökade och förändrade förväntningar på vården, menar hon, och vi kanske måste fråga oss vad vi har råd med och vad som är väsentligt. – Det ökade inslaget av operativa ingrepp och tekniska apparater är på både gott och ont. Vi får inte glömma bort att maskiner inte klarar av allt; vi måste också lära oss att tolka. Dessutom får inte kunskapen om hur vi använder våra öron för att lyssna, våra händer för att känna, försvinna.

Karin berättar apropå hantverksskickligheten om sin mormorsmor som också var barnmorska, examinerad i Stockholm 1884 och verksam på den småländska landsbygden. Hon sörjer mycket att gammelmormors barnmorskeväska och privata arkiv förstördes i en brand, men har släktforskat via nätet och på Riksarkivet och på så sätt fått sig en bild av hur yrkeslivet tedde sig. – Ja, barnmorskeriet finns i generna, skrattar Karin, och berättar att mamma var Sophiasyster och ett syskonbarn blivit barnmorska i Ystad.

En sak som Karin funderat mycket över är det som hon menar är en ökad brist på tillit hos dem som ska föda, vilket är märkligt eftersom föräldrautbildningar blivit längre och bättre. – Men bristen på tillit handlar kanske både om de krav som vi över huvud taget är vana vid att ställa i ett välfärdssamhälle och om en viss ensamhet i vårdsituationen, säger Karin undrande.

När jag hör Karin reflektera över bristen på tillit associerar jag till det nya fenomenet doula. En doula, förklarar Karin, är en icke-medicinsk person som stödjer kvinnan före, under och efter förlossningen. – Det kan handla om att ge sällskap, trygghet och att vara en förmedlande länk mellan föderskan och personalen. Det senare är inte minst viktigt om kvinnan inte har kunskaper i svenska och om hur vården i Sverige fungerar.

Vi konstaterar att en doula nog kan behövas i

Karin Lundqvist med kollega framför ett av Lennarts Nilssons foton.

stiftelsen fredrik björns donationsfond 39

många situationer i livet, inte minst vid livets slut. Och på sätt glider samtalet över till äldrevården.

Karin Lundqvist har huvudsakligen arbetat som barnmorska, men när hennes mor blev gammal och flyttade in på ett äldreboende, började hon att deltidsarbeta inom äldreomsorgen för att lära känna miljön inifrån och se om hon kunde vara med och förändra. Det blev en lärorik och mycket omvälvande upplevelse, konstaterar hon.

Karin fick situationen i blixtbelysning vid ett tillfälle, när hon såg ett dagrum med en tv som stod på och sex boende som satt i rullstolar och sov. Hon frågade sig vad det är som fattas. Ödmjuk och medveten om att det handlar om resurser och prioriteringar menar hon ändå att mycket kan göras inom nuvarande ekonomiska ramar. – I grund och botten är det värdegrunden som det handlar om, säger Karin, att vi praktiserar filosofin om alla människors värdighet och lika värde oberoende av social eller mental status, och att alla därmed har rätt att få sina grundläggande behov tillfredsställda. – Det går heller inte att komma förbi utbildningsfrågan. Alla kan hjälpa till med det grundläggande arbetet och ungdomar som vikarier är bra, men det behövs utbildning och förmedlad erfarenhet även av saker och ting som kan verka hur enkla som helst – exempelvis konsten att mata.

Vi konstaterar att vården är en profession där både teoretiska kunskaper och lärlingserfarenheter behöver förmedlas för att vården ska bli optimal. – Men, säger Karin med emfas, det behövs passion. Man måste nog mer än i många andra yrken älska att arbeta med människor och försöka lista ut de grundläggande behoven hos en medmänniska, som kanske tappat förmågan att själv kommunicera sina önskemål.

Avslutningsvis konstaterar hon att resursfördelningen mellan vården vid livets början och vid livets slut nog ändå är alltför sned. Att ha möjlighet att leka, sjunga, gymnastisera, lära sig saker, vara utomhus även som gammal är kanske inte att begära för mycket.

Ångrar du ditt yrkesval? Jag hör hur dum frågan låter efter detta samtal. Ni kan ju gissa vad Karin svarade.

40 stiftelsen fredrik björns donationsfond