Primitiva dramer del 5

Primitiva dramer del 5 Saturnus (41 sidor, dramat om familjen Cenci i Rom 1600)

En statshemlighet

(38 sidor, dramat om mannen med j채rnmasken)

Lucifer, Prometheus och oskulden (50 sidor, sagan om Lord Byron, Shelley och Keats)

Kung M책ne

(55 sidor, Ludwig II av Bayern och hans Wagner)

Magnus Aurelio (25)

Saturnus familjetragedi i fem akter av Christian Lanciai (1989)

Personerna : Greve Francesco Cenci, rik vällusting Kardinal Camillo, diplomat Andrea, ogenomtränglig tjänare hos greven Beatrice, grevens blonda och oemotståndliga dotter Monsignore Orsino Guerra, vacker präst En gammal hederlig adelsman Gäster på greve Cencis bankett Lucretia, grevens andra och tämligen feta hustru Bernardo, grevens yngsta son med knappt fjun på hakan Don Orsinos tjänare Giacomo, grevens andre son, själv fader Cosetta, Giacomos hustru Marzio, lantarbetare Olimpio, stilig före detta kastellan på Petrella Savella, påvlig legat Tjänare på slottet Petrella Påven Clemens VIII Domare i den påvliga domstolen Åklagare i densamma Präster, notarier och publik i densamma Vakter i påvens fängelse Handlingen utspelar sig i Rom samt i slottet Petrella söder därom under åren 1598-99.

------------

Copyright  Christian Lanciai 1989

1

Saturnus Familjedrama i fem akter.

Akt I Scen 1. I familjepalatset.

Francesco Jag är led vid hela världen. Mänskligheten äcklar mig med all sin menlöshet, enfaldighet och ignorans, och om jag kunde rensa bort allt slödder från vår värld, det är sju åttondelar eller kanske nio tiondelar av all världens folkmängd, så skulle jag ej tveka en minut. Men jag har bara makt till eget liv och egen död, och jag kan bara plåga mina egna, vilket jag förvisso också gör. Jag kan ju icke tåla dem emedan de är mänskor och mig underlägsna.

Här kommer nu en av de ormarna direkt från bottnen av all världens kobragropar: kardinal Camillo från den heligaste fadern, kyrkans kejsare och Lucifer i centrum av all världens mänskohelvete. Vad vill du, fräcke skojare?

Camillo Hans helighet förlåter dig ditt oerhörda brott om du betalar honom femtio tusen.

Francesco Bara femtio tusen? Det var billigt. Han är tydligen nu redan van vid mina underfundiga affärer. Men det hedrar honom endast att han tar emot och blundar. Han är därmed lika mänsklig som de elva påvar som jag mutat före honom. Ingen människa kan motstå korruption i längden, och det gäller endast desto mer ju mera helig mänskan är som frestas. Påvarna tar priset. Han skall få vad han begär. Min komplimang till pappa Clemens för hans tolerans och sunda bondförnuft. Jag ber dig hälsa honom och väl minnas mig i sina böner så att jag med säkerhet får hela himmelens förlåtelse.

Camillo O greve Cenci, er ohyggliga cynism kan icke lura mig. Ni hädar utan att ta Gud i munnen, ni befläckar kyrkan utan att ni någonsin beträder den, ni kan ej nalkas något heligt i ert tal förutan att vartenda ord ni säger blir förtäckta knivhugg mot er moder kyrkans hjärta. Ändå har jag aldrig kunnat ge upp hoppet om er själ. En dag skall ni få ångra er och återvända till er Guds välsignelse så att i sanning era synder blir förlåtna och ni upphör att upprepa dem på nytt i ständigt värre överdrifter.

Francesco Herre Gud, din åsna! Vem tror du jag är? En vanlig mes och blåögd infantil idealist som tror på kyrkans söndagsskolesagor? Jag är realist, och det är du också, och vi vet båda, att den man som syndar aldrig kan upphöra därmed eftersom det enda saliga i livet just är synden. Har man upptäckt denna livets högsta sanning kan man aldrig överge den. Var ej så naiv, min kardinal, att du kan tro att jag har någon själ. Jag lever ej för något utom för mitt eget kött och dess begär, och det är nog det enda säkra här i livet för min egen del.

Camillo Fördömde man, ta er i akt!

Francesco För vad? För dig och påven i hans ruttna Vatikan? Ni är betalda. Jag har ingenting att frukta av all världens enda saliggörande institution. Vad har jag kvar att frukta? Döden? Den blir min som alla andras. Det är inget märkvärdigt med det. Min egen fru och mina barn? Dem har jag under all kontroll. Jag fruktar inte den som fruktar mig, och alla fruktar mig som känner mig. Och skulle jag då kanske frukta Gud? Jag bjuder honom att försöka komma åt mig om han kan. Så länge jag förblir vid liv har han misslyckats och för mig bevisat att han icke existerar, och när jag är död så kan det kvitta.

Camillo Är ni ej olycklig i ert köttsliga osunda livs totala ensamhet?

Francesco Vad bryr jag mig om lycka? Det är blott fåfänga narrars dröm. Olycklig eller lycklig spelar ingen roll för mig om blott mitt kötts aptit är stillad. Och så länge den fortfarande kan stillas är jag nöjd och lever vidare. Jag känner ingen ensamhet så länge jag har kvar mitt eget sällskap som nog är det enda vettiga i världen.

Camillo Eländige egoist! Jag borde självsvåldigt förbjuda påven att ta vidare emot de mutor ni betalar för att få behålla era laster!

2

Francesco Det gör ni inte eftersom ni är förnuftig och vill hålla fast vid era egna laster liksom påven vill behålla sina. Därför tar han girigt mina pengar och betalar er därav för att ni även visligen skall tiga. Ingen vuxen man är utan laster som han endast lever för att odla, och det vet ni lika väl som påven.

Camillo Jag skall dock aldrig uppge hoppet om er själ. Jag skall fortsätta bedja för er med en ängels tålamod, och en dag skall ni ångra er. Det vet jag, ty jag vet att människan är god från början.

Francesco Det kan ni inbilla era nunnor när ni lägger ägg med dem.

Camillo Jag undanber mig skändligheter.

Francesco Jag är bara realistisk, ärlig och förtrolig.

Camillo Jag skall alltid vägra tro att ni är ond. Jag kan ej ta er onda djuriskhet på allvar. Endast därför kan jag umgås med er och fortsätta bedja för er frälsning.

Francesco Gör så, käre vän, och kanske ni får någon lön därför i himmelen när ni är död och rutten. Jag är alltför mycket realist för att bekymra mig om löner som ej är i reda pengar.

Camillo Åter hädar ni förtäckt.

Francesco Er enfald provocerar fram min muntra elakhet som icke skadar er och inte når er heligaste kyrka. Jag har bara roligt på er helighets bekostnad.

Andrea (inträder) Herre, en kurir från Salamanca ber om företräde.

Francesco Det är nyheter om mina oförbätterliga och ohängda söner. Om jag någonsin bad Gud om något, kardinal Camillo, var det att han skulle skicka mina söner in i paradiset så att jag slapp punga ut med pengar för dem. Får de parasiterna fortsätta leva, käre vän, så måste det med tiden leda till en kamp på liv och död emellan mig och dem.

Camillo Ni är ändå välsignad med de präktigaste söner som förtjänar någon uppmuntran och hjälp från sin stormrike fader.

Francesco De har aldrig gett mig något. Varför skulle jag då ge något åt dem?

Camillo Saturnus i mytologin förtärde sina barn på det att de ej skulle störta honom.

Därigenom just så blev han störtad.

Francesco Förr skall jag själv slakta, tillreda och äta upp vartenda barn min förra fru behagade att ge mig. Min nya fru är klokare och har ej gett mig något barn, och därför har hon överlevt. – Släpp in budbäraren, Andrea.

Camillo Jag ber att få rekommendera mig.

Francesco Vi ses då senare, herr kardinal, när nya offer för min vällust fiskats upp ur Tibern och er påvlige husbonde önskar lindra sina sorger för min skull med mera pengar.

Camillo En dag har ni tagit livet av er siste blonde yngling, greve, så att ni själv skall utgjuta tårar över skändad oskulds lik.

Francesco Ha-ha! Skall vi slå vad?

Camillo Är pengar allt ni tänker på förutom magens och könsdelarnas aptit?

Francesco Det enda, jag försäkrar er, herr kardinal. Det är för mig den enda sanna guden, och han är ej mindre dödlig än jag själv.

Camillo Ni skall få skåda helvetet.

Francesco Jag gör det varje dag, ty det är hela mänsklighetens.

Camillo Ni är oförbätterlig.

Francesco Det har ni sagt förut, det vet vi båda redan, så det är väl lika bra att acceptera det? Farväl, herr kardinal. Be påven fortsätta med fisket längs med Tibern.

Camillo Jag är tacksam emot Gud att jag ej kan ta er på allvar. (går) Francesco Där gick den prästutklädde narren, en idiot av en hel värld av sådana, som tror att det kan finnas någon godhet och som tror sig leva för dess existens. Men vi som lever livet vet att livets enda högsta goda är dess deflorering, och dess enda glädje är den sanna skadeglädjen, och att livets enda påtagliga frälsning är den ofrånkomliga och ohejdbara döden. Hur den kommer, var och när är lika fullständigt ointressant som all spekulation i livet efter detta, som blott är en dröm som ingen än har sett gå i uppfyllelse.

3

Scen 2. I palatsets trädgård.

Beatrice Jag ber er, monsignore, tala ej till mig om kärlek.

Orsino Guerra Det är bara två år sedan ni förklarade för mig att ni höll mig minst lika kär som jag höll er, och under dessa två år har ej någonting förändrats. Jag är mera kär i er idag än vad jag var för två år sedan innan jag var präst.

Beatrice Det var tillåtet för er då att vara kär och lägga fram er ungdoms kärlek som naturen krävde. Men nu är ni präst och får ej mer ta ordet i er mun.

Orsino Jag är blott monsignore och kan när som helst befrias från all plikt mot kyrkan. Jag kan gå till påven när som helst och på en dag få tillstånd till ett äktenskap med er. Fastän jag än så länge är en präst kan jag i ärlighetens namn ej hålla inne med hur ni förföljer mig i mina tankar vart jag går och vad jag gör och var jag är, och så har det nu varit i två år.

Beatrice Min vän, om ni kan bli befriad från er kallelse så har jag icke samma möjlighet.

Ett öde hänger över vår familj som binder mig i plikter mot min lille bror Bernardo mest men även mot min styvmor och min äldre broder Giacomo. Jag kan ej lämna huset eller min familj förrän Bernardo blivit man och fri ifrån sin fader. Jag är trogen er i vänskap, men de högre känslor som jag en gång kan ha hyst mot er har av mitt öde vänts till bitterhet och plåga som jag ej kan slippa utom genom år av kamp och tålamod; och era frestelser av mig med föga grannlaga påminnelser om våra ungdomslekar blott förhöjer smärtan, bitterheten och melankolin. Jag kan blott älska er som helig syster, och den kärleken har ni för hela livet. Kräv ej något mera som jag ej kan ge.

Orsino Jag vill blott hjälpa, tjäna och behaga er. Det minsta jag kan göra är att lägga fram för påven ert ohyggliga familjemissförhållande. Ni måste skriftligt klargöra naturen av det gräsliga förtryck ni lider med er mor och era syskon under er besynnerlige far i form av en offentlig petition, så att vår kyrkas överhuvud kan slå näven i sitt bord, bannlysa mördaren Francesco Cenci, skaffa era äldre bröder deras arv och få ett slut på denna outhärdliga situation, så att ni kan bli lycklig som en kvinna och ej längre lida som martyr för en bestialisk faders onaturligheter.

Beatrice Något säger mig att något ont just håller på att hända, om det icke ren har hänt. Vår far är onaturligt glad. Han har fått någon nyhet denna dag från Salamanca just om mina äldre bröder, och han är så nöjd med denna nyhet att han denna afton utlyst en bankett. Vår hela släkt skall vara där och alla Roms mest lysande representanter för den högsta adeln, och jag fruktar något infernaliskt påhitt från min fader. Han är ju i stånd till vad som helst och älskar att chockera genom väl magstarka överraskningar. Jag ber er att infinna er i afton vid banketten, och då skall ni få min petition. Måhända kan ni sedan styrka den med eget vittnesmål om min fars föreställning denna afton. Jag har aldrig förr sett honom vid så skrämmande hög skadeglädje.

Orsino Jag skall tjäna er i kväll som vittne och som frälsare av er familj igenom klerikal diplomati, om Gud så vill. Er petition skall överlämnas under striktaste grannlagenhetens former.

Beatrice Det är allt jag vågar önska av er, monsignore. Välkommen i kväll.

Orsino Jag tackar er, min enda kärlek i mitt liv.

Beatrice Jag ber er: inga komplimanger. (går) Orsino Jag säger endast sanningen: jag kan ej älska någon annan någonsin än henne.

Därför måste hon bli min, om jag så måste för den sakens skull begrava petitionen så att påven aldrig får ta del av den. Ty om han tvingas ingripa på nytt i denna trassliga familjs privata angelägenheter kan ju Beatrice som sin äldre syster åläggas att gifta sig med någon ynklig avlägsen kusin till henne. Lägg därtill att påven aldrig skulle ge mig fri för att få gifta mig med henne. Han kan endast ge mig fri om jag har lägrat och befruktat henne, så att det ej mer kan döljas. Endast så kan Beatrice någonsin bli min, och det är enda utvägen för mig att någonsin få utlopp för mitt kärlekshelvete. Hon måste stanna hemma hos sin 4

far tills hon en dag bragt till förtvivlan av sin fars omänskliga förtryck till slut ger efter för min envishet. Och petitionen kan bli ytterligare en trumf på handen för mig, så att jag med den som medel kan invagga henne till allt vad en kvinna någonsin begär: det självbedrägeri som är den vaga känslan av inbillad trygghet.

Få se vad gamle greven ämnar ställa till för scen i kväll. Förmodligen så blir det blott en harmlös komedi, ett vämjeligt satyrspel med den gamle greven själv som ende skådespelare, en fjant, som bara lyser med maskerad tandlöshet.

Scen 3. Banketten.

Francesco Välkomna, mina vänner alla, släktingar och barn och kyrkofurstar, ädlingar och kardinaler, som behagar hedra vår så anspråkslösa fest med sin högst värdiga närvaro! Jag har alltför länge levat som en eremit, och i mitt avståndstagande från festlighetsgemenskap med societeten har min isolering givit upphov till gemena rykten om mig, att jag skulle vara en förlorad misantrop och annat sådant. När ni nu får dela med mig mina rikedomar genom denna fest i form av mat och läckerheter, viner och delikatessers överflöd, och när ni snart får veta vad jag har att fira denna dag, så ber jag er att anse mig som lika mycket endast kött och blod och mänsklighet som ni. Jag har ett ömt och känsligt hjärta under alla mina lager av syndfulla laster, och jag ber er ta emot mitt hjärta och för en gångs skull fromt bortse från mitt rykte som en hopplöst lastbar ateist, ett rykte som är ensidigt som all okunnighet. Ni ser mig här som en sann fader som vill enbart ömma för sitt släkte, sina vänner, sina barn, sin hustru och för alla kyrkans vänner.

Camillo Ädle greve, jag var säker på att ni en dag trots alla era synder skulle ångra er och bli en vettig, god, human och vanlig vänlig människa. Mitt långa tålamod blir äntligen idag belönat med infrielsen av alla mina innerligaste och ängsligaste böner. Kära gäster, ni ser alla nu med egna ögon att Francesco Cenci även är en god man innerst inne, som jag alltid hävdade. Med dessa glada skålar gott Falernervin, som ni nu bjuder alla era vänner på, skall alla ofördelaktiga rykten om er glömmas, drunkna och försvinna ifrån Rom för evigt. en gammal adelsman Vi är nyfikna och spända på vad som har hänt er som med ens har öppnat era dystra dörrars lås för en så glad och generös bankett.

Francesco Jag skall berätta för er det sällsamma som har hänt som stämt mig så högtidlig och behagligt generös till sinnes. Mina båda äldsta söner reste nyligen till Spanien för att där utbilda sig i Salamanca, och jag höjde då som deras fader upp till Gud den innerligaste och mest uppbyggliga tänkbara bön för deras välgång, framtid och välsignelse. Och plötsligt har min faderliga bön besannats och infriats, och jag känner då den högsta glädje, som mig tvingar att basuna ut den för all världen genom att ge en offentlig festbankett för hela Roms högst uppsatta societet.

Beatrice (till Lucretia) Jag har ej sett min far så galen förr. Jag fruktar för det värsta.

Lucretia Var ej rädd, mitt barn. Din far är för uppriktig för att kunna mena något illa.

Han är bara glad.

Beatrice Bara glad? Just det är det som är det värsta och som gör mig rädd.

Francesco Här är brevet som jag fått idag från Salamanca. I min innerliga tacksamhet och glädje vänder jag mig nu till dig, min älsklingsdotter Beatrice, och ber dig uppläsa brevet här för hela denna ärbara församling.

Beatrice Far, jag ber dig tala öppet och förklara vad som hänt.

Francesco Min vän, du ädle kardinal Camillo, du har förebrått mig denna dag för gudlöshet och ateism. Hör nu hur innerligt jag tackar Gud, din Fader, för den nåderika gåva han har givit mig! Jag tackar dig av allt mitt hjärta, Herre Gud, för att du så tillmötesgående har uppfyllt min mest angelägna önskan angående mina söner Rocco och Cristoforo!

Beatrice (har öppnat brevet) De är döda! (kastar det ifrån sig med fasa på bordet.)

5

Francesco Ja, stendöda är de, omkomna på grund av slarv, de hopplösa odågorna, de alldeles omöjliga olydiga rebellerna, som bara krävde pengar av mig och ej gav mig något utom hat, bekymmer och elände och otacksamhet tillbaka! De är döda, och jag jublar högt av glädje! Jag skall aldrig mer få se dem! Jag skall aldrig mer behöva ge dem pengar! Gud har dödat dem, befriat mig ifrån dem; ja, han har befriat världen från två parasiter, från två utslag, från två vedervärdiga och värdelösa kräk; och Gud själv gläds med mig däröver, som jag ber er alla göra här med mig!

Lucretia (dånar) Det kan icke vara sant! Du ljuger för att ställa till skandal, Francesco Cenci! Det kan inte finnas en så onaturlig fader!

Beatrice Mor, han ljuger ej, dess värre.

Francesco Jag tar Herren Gud själv till mitt vittne! Rocco bad på knä i katedralen i en helig mässa när ett skepp av katedralen störtade i spillror. Han blev krossad medan alla andra klarade sig fullkomligt oskadda! Var det då ej Gud själv kanske som bestod en sådan kraftgärning? Vad säger du, min helige herr kardinal? Läs brevet själv som redogör för olyckshändelsens detaljer! Uslingen Cristoforo blev huggen med en dolk till döds av svartsjuk äkta man av misstag, medan den bedragne mannens hustru låg med den som mannen trodde sig ha mördat! Gud behagar skämta! Gud har humor! Ha-ha-ha! Och båda dog i samma timme slagna av Gud själv som endast älskar mig, emedan han så nådigt bönhör mina böner! Ha-ha-ha!

Camillo Jag ber er alla ursäkta vår gamle värd. Han är ej frisk.

Beatrice Han har ej någonsin mått bättre.

Lucretia Han är galen av sin sorg! (svimmar definitivt.) den gamle adelsmannen För min del tackar jag och går. Jag har fått nog av detta dårhus, och jag måste ärligen beklaga denna drabbade familj som lider av ett sådant perverterat faderskap. (kastar servetten på bordet och går. Många gäster följer hans exempel.)

Francesco Nej, stanna, kära vänner, skratta och ha roligt här med mig! Ni skulle skratta själva och hängiva er åt tygellösa orgier om ni var i mina skor! Ni skulle aldrig sörja själva om ni lade era barn i graven! Liksom jag så skulle ni blott gotta er åt att få slippa nämna dem i era testamenten! Skillnaden är blott att jag är öppen i min skadeglädje medan ni är allesammans oförbätterliga hycklare!

Camillo Jag tror fortfarande ni driver med oss, greve Cenci.

Francesco (fyller på vin åt sig så att det rinner över) Jag har bara roligt, och jag tycker synd om alla som ej kan förstå och dela denna faderskapets enda sanna glädje: att ha överlevat sina barn. Om det här vällustiga rött fradgande och läckra vinet vore mina söners blod i stället skulle jag med endast ännu större välbehag uttömma bägaren – så här! (tömmer den bräddfyllda bägaren i en enda klunk) Ah! Härligt! Ej kyrkans heligaste altarvin kan smaka härligare än en bräddfylld bägare med mina söners blod, och inget sakrament i världen kunde vara heligare än en sådan gudadryck av äkta vara! Jesu eget blod ens kunde icke smaka bättre eller vara härligare! Härmed fyller jag på nytt pokalen med det färska blodet av min egen säd – och ber att alla måtte smaka därav som ett nytt förbund och testamente heligare än all kristendomen! Bär omkring pokalen, tjänare!

Camillo Francesco, gå i säng. Ni bör ej dricka mer idag. Jag ber er alla, stackars gäster, glömma denna pinsamhet och lämna detta stackars sorgehus!

Francesco (härmar) ....och lämna detta stackars sorgehus! Han fattar inte, den beskedlige prelaten, att det här är blott ett glädjehus och professionellt som sådant! Jag har hororna i full beredskap! Jag har kanske druckit nog, men det har inte ni! Jag ber er dricka, mina kära gäster! Skåla med mig för mina två usla söners död! Sjung gärna fyllevisor till! Det hör till stämningen! Jag ber er: drick er bara fulla! Greven bjuder! Drick, för fan! (går omkring och kastar ut vin på sina gäster direkt ur flaskan.)

Gästerna (om varandra) Han är inte klok! O fasa! Hu! Ur vägen! Usch! Släpp ut mig! Hit går jag då aldrig mer! En sådan cirkus! Detta är då höjden! Vilken ofattbar skandal! (de snubblar på varandra, trängs, får sina dyra toaletter i oordning, kläderna i trasor och nedstänkta,

6

alltmedan greven springer omkring och har roligt på deras bekostnad och stänker ner dem med rödvin.)

Francesco Ha roligt nu, fördömda gäster! Därför har ni kommit hit! Och våga inte göra annat än att skratta när jag så befaller, ty om någon vågar trotsa mitt behag är greve Cencis hämnd och vedergällning den mest fruktansvärda, säkra och definitiva här i världen! Jag är inte den som skonar någon! (sprutar vin på dem.)

Beatrice Jag ber er, kära gäster, glöm ej denna scen! Ni ser vår far nu i hans rätta ässe, och han har nu bara tre barn kvar, som han har trakasserat och misshandlat redan alltsedan de föddes. Tänk på oss, min blide lillebror och Giacomo, som ännu lever kvar tillsammans med vår styvmor under denna dagliga och nattliga tortyr och plåga genom denne liderlige far som aldrig lämnar någon människa i fred. Vi måste tåla denna djuriska förnedring varje ögonblick av våra liv så länge detta infernaliska vidunder ännu lever, ty han vägrar ge en enda av oss fri.

Francesco (vilar sig, överraskad av dotterns utspel) Jag hoppas mina kära gäster är förståndiga tillräckligt att först tänka väl på sina egna barn och döttrars liv förrän de tar den här besatta slinkan och hysterikan på allvar. För de vet väl att det brukar flyta sällsamt mördade ungdomar upp ur Tibern?

Beatrice Vågar ingen av er svara honom? Ni har sett den galne mannen rasa i sin vilda skadeglädjes helt förryckta orgier. Skall ni låta honom hålla på tills han har tagit livet av oss alla, som Saturnus glupskt uppslukade sin avkomma blott för att denna icke skulle trotsa honom?

Orsino Din far är galen av senilitet. Bry dig ej om hans nyckers galna skämt. Och om han hotar, så betänk, att han är blott som apan i sin bur, så svag i sinnet som han är av ren åderförkalkning.

Beatrice Vill då ingen av er göra något för att rädda oss?

Francesco Gå till ditt rum, din slyna! Du får aldrig vara uppe mer så här sent!

Beatrice Jag besvär er, kära gäster, att ta mig på allvar! Så här är faderskapet jämt fast ännu värre!

Far, gå själv och blygs och göm dig för de båda präktiga och underbara söners hämnd som en dag måste drabba dig för att de dött en onaturlig död blott för att du bad Gud därom!

Francesco Hör hur hon rasar, den besatta skökodottern! Kära gäster, jag beklagar att hon så förstört vår högtidliga festbanketts uppsluppna stämning, glädje, frid och ordning. Hon är ej vid sina sinnen, och jag ber er överse med hennes oroväckande och överspända tillstånd för er tjänares och hedervärde värds skull, som beklagar hennes brist på takt och hela festens urspårning igenom henne.

Camillo Herr greve, vi tror ej på er längre, och ni är er dotter skyldig en offentlig ursäkt. Denna tillställnings makabra föreställning kommer att med sannolikhet diskuteras inför påven. (går som den siste.)

Francesco Ja, gå du och bola med din påve och ha roligt med hans helighet med passande historier om oss såsom ackompagnemang till ert analsex! Svärta ner oss bara! Vi kan ändå aldrig bli så svarta, ruttna och totalfördärvade som hela din fördömda kyrka alltid varit ända sen den etablerade sin första lögn om kroppsuppståndelsen ifrån de döda! – Han har gått och hör mig inte mer.

Nu är vi två allena, dotter. Vad du har ställt till det! Det skall du få fan för! Du har varit illojal!

Beatrice Jag rår ej för att du förlorade behärskningen.

Francesco Det rår du visst för, du och ingen annan! Plocka upp din avdånade mamma nu och gå till sängs med henne.

Beatrice Och du själv?

Francesco Jag stannar här och dricker.

Beatrice Du har druckit nog.

Francesco Det vet jag. Därför skall jag dricka mera, tills jag somnar.

7

Beatrice (samlar upp Lucretia) Hjälp mig här, Andrea. (bär ut henne med Andrea.)

Francesco (ensam) Två av mina barn är döda, men tre har jag kvar, som lika säkert kommer att så länge de får leva önska livet ur mig för att själva komma över mina pengar. Men jag har dem i mitt våld, och om de vågar göra något fult försök och attentat mot mig så får de acceptera konsekvenserna. (dricker) Om än jag dör skall aldrig någon av dem ärva mig. Jag låter hellre mig bli plundrad av en sniken påve än att otacksamma barn ska få ta någon skärv ifrån mig utan att de har förtjänat det.

Akt II Scen 1.

Lucretia Gråt ej, min lille gosse! Det var bara mig han slog, som kan stå ut med värre sorger! Sannerligen, om han hade dödat mig, så hade det jämfört med vad han tidigare gjort mot mig blott varit en välgärning, och skandalen som han förolämpade oss alla med igår var blott en bagatell. Gråt ej, min gosse. Lämna tårarna åt mig, som gråter över er som över mina egna barn.

Bernardo O mamma, ingen kunde vara mer en riktig mamma för oss alla tre än du, som ensam kan försvara oss och delta med oss i vårt lidande här hos vår skräckinjagande och grymme far! Att han är min och Beatrices far är mer än nog med skäl för att jag skulle gråta hela livet!

Lucretia Ack, min gosse, barnen rår ej för sin fader. Det är inte deras fel att de blir födda och att de får sådan fader!

Beatrice (inkommer) Har han kommit här förbi? Nej, här är han inte. (hör steg i trappan) Där är han i trappan! Jag kan höra hans oblidkeliga hårda steg. Han kommer hit! Nu står han där vid dörren och har handen redan på dörrvredet!

(Dörren öppnas och Orsinos tjänare inkommer.) Å! Det är Orsinos tjänare!

Tjänaren Ursäkta mig! Jag har ett bud från monsignore Guerra, som jag tjänar. (lämnar fram ett brev.)

Beatrice Det är min petition till påven, som jag får oöppnad oläst här tillbaka. Varför?

Tjänaren Nådig frun, min herre ber att få beklaga djupt att han ej funnit nåd och företräde hos den helige i Vatikanen, men han hälsar att han har det bästa hopp och ber att snart få träffa er igen.

Lucretia Vid aftonbönen går det bra.

Tjänaren Han ber er alla vara vid det bästa mod. (bugar sig och går.)

Lucretia Där svek vårt sista hopp. Vi har ej en som bryr sig om oss utanför vårt fängelse. De pratar om oss blott som skvallerkallprat och tvår sina händer och ber oss att vara vid gott mod när hustyrannen håller oss på sträckbänk. Men, min dotter, något är på tok med dig. Mår du alldeles bra? Jag känner ej igen din kalla stela blick. Har du då sett ett spöke?

Beatrice Nej, allenast vad som är långt värre.

Lucretia Vad kan det då vara?

Beatrice Far har inte talat med mig än idag, men han har sett på mig med sådan blick, att om jag fick se Satans ögon vore ej den blicken så förlamande och skrämmande som fars. Men det var inte allt. Han log samtidigt mot mig, och det leendet förstenade mig genast till en osmältbar staty av is. Jag fryser ännu ända in i hjärtat.

Lucretia Du tror då att han planerar något nytt som värre är än allt vi redan genomgått? Kan någon ondska vara värre än den skadeglädje som med jubel uttryckte inför vårt Roms församlade societet: "Gud har bönhört mig och befriat mig från mina båda äldsta söner med att döda dem!" Du endast vågade utmana honom och anklaga honom, du har alltid varit den som ensam vågat tala mot din far, men nu är du förändrad som om du var djupt chockerad. Vad har hänt? Vad fruktar du?

8

Beatrice Allenast det som värre är än döden. Han har trampat på mig, förolämpat mig och misshandlat oss alla så bestialiskt att vi ej kan tala om det utomhus och under solen, men jag har ej någonsin förr tvivlat eller sviktat i min starka tro på någon lösning. Men nu står jag svarslös och kan icke tala, ty så lamslagen av fasa är jag blott för att han varit tyst och sänt en blick och visat mig ett leende. – Men jag får inte glömma er. Er säkerhet är viktigare än min egen.

Lucretia Beatrice, var vid gott mod. Det är bara eftersmaken efter gårdagens ohyggliga bankett som illa stämt din fantasi. Om han ej sade något menade han icke heller något.

Och hela staden vet nu vilken opålitlig man han är, och monsignore Guerra tänker på oss. Än är icke alla dörrar utåt stängda. Tänk blott på din äldre syster, som vår gode påve tvingade din far att gifta bort, så att hon slapp det gruvliga förtryck som vi ej slipper ännu.

Du kan ännu komma ut som hon och bli en lycklig moder åt en annan släkt än denna, medan jag, tyvärr, får läggas barnlös i min grav och utan eget namn försvinna.

Beatrice Moder, tala inte så. Jag överger dig aldrig förrän vi är fria alla fyra, jag och du och Giacomo och lille bror Bernardo. Denna prövning är oss given för att vi skall härda ut, besegra den och överleva den. Så länge tyranniet håller oss i träldom skall vi härda ut med det tillsammans.

Bernardo Inte ens om påven gav mig fri från pappas överhöghet och jag släpptes ut som en fri man i världen skulle jag avlägsna mig från dig ett enda steg, min fostermoder, min och Beatrices mamma, som oss gavs av henne som sin efterträderska då hon ej längre orkade med greve Cencis terrorism. Hon dog som en martyr för pappas översitteri och hänsynslöshet, och hon gav dig i arv åt oss i stället. Aldrig överger vi dig, den enda moder som vi har.

Lucretia (omfamnar innerligt dem båda) O kära, kära barn! Förlåt mig att jag gråter, men jag gråter inte alltid blott av smärta. Någon gång kan även kärleken bli mera stor och stark av ljuvhet och av ömhet än en livstids bitterhets djupfrysta is, som därvid måste smälta ner av vanlig mänsklig värme.

Francesco (kastar plötsligt upp dörren och inträder burdust) Jaså, här är du, min dotter! Här är du då blöt minsann hos kon och kalven, som ej kan försvara sig av menlöshet och enfald!

Här kan du fortsätta tala mot din fader inför de mest maktlösa emot hans suveränitet! Jag gissar ni är rädda för mig! Och det har ni skäl att vara, särskilt Beatrice, efter vad hon sade vid banketten inför alla gäster! Aldrig blir hon bjuden mer på en bankett! Ej hos mig och ej hos någon! Hon är ju en ren skandal!

Lucretia Aldrig har vi tänkt de tankar ens som du allena kan uppfinna.

Francesco Tala för dig själv, ditt luder! Jag vet nog vad mina egna ungar går för, ty de har ju ingen annans blod i sina kroppar än mitt eget och den varelses som nu är död vars enda livs funktion var snusk och djurisk dräktighet! Du visste kanske inte, kvinna, kopuleringsinstrument och mansfördärvare, att Beatrice noga hade förberett sitt tal till gästerna och noga planlagt det gemena sabotaget! Ni var kanske alla tre ej med om saken!

Lucretia Ingen av oss anade det minsta innan du lovprisade den död som plötsligt drabbat dina söner. Och vad Beatrice sade sedan var improviserat, eller hur, min flicka?

Beatrice Kunde jag väl säga annat än vad stundens allvar krävde?

Francesco (i det att han slår henne) Tig! Bernardo Pappa! Slå ej Beatrice!

Lucretia Denna örfil var för stark, Francesco.

Beatrice Du har slagit mig för sista gången.

Francesco Ha! Ska vi slå vad? Nej, kära barn och bolerska, ni har nu själva förolämpat mig för sista gången! Aldrig mer skall någon romare få höra er utsprida ont förtal om mig, och aldrig mer skall ni få skåda dagsljus eller frihet! Vi skall flytta till Petrella och det genast! Packa era saker! Där kan ni få klaga sedan inför tysta murar, inför svarta ruttna vattnet i Petrellas vallgrav, inför vildmarken och evigheten! Där skall ingen bry sig om vad ni än säger! Där skall vi få vara äntligen i fred tillsammans med varandra, hos varandra, oskiljaktiga för evigt, som den outsägligt lyckliga familj vi är, som ingenting kan 9

splittra, hur ni än försöker! Säg, låter det ej bra? Se'n har ni det väl förspänt hela livet, och ni slipper någonsin undvara paradisets underbara isolering! Ingen skall få veta vad som händer där inom Petrellas tysta tjocka tigande solida murar. De skall bli er grav. Där skall ni finna frid och ro för evigt och jag själv med er.

Beatrice Min mor och bror, kom med. Vi har ej någonting att göra. Vi kan bara vägra vistas mer i samma rum som honom.

Francesco Börja packa, om ni vill ha något med er som är ert!

(Beatrice, Lucretia och Bernardo drar sig ut.)

Jag skämtar bara med dem, men de tar mig alltid på så blodigt allvar. Endast därför är det roligt att så skämta med dem. Ja, vi skall nu flytta till mitt slott Petrella ute i naturens vildmark, och där skall jag få vara helt i fred med min familj. Ty jag har planer. Käringen Lucretia kan jag inte älska längre, men min dotter Beatrice blir mer attraktiv för varje dag.

Re'n talar hela Rom om henne, alla prisar hennes skönhet och behag, som hennes oskuld blott förhöjer och gör mer oemotståndligt, och den narren monsignore Guerra är alldeles fånig i sin idioti och galen av sin kåthet. Den prelaten skulle kunna sälja påven paketerad i en tunna för att få bli av med all sin helighet och titel bara för att få försäkra sig om ensamrätten till min dotters jungfrudom. Men ingen man skall ha den. Jag skall sätta den i jungfrubur där oppe i Petrella, och där skall jag hårt bevaka den som abboten den enda nunnan i sitt kloster. Ve den man som rör vid Beatrice! Om så alla män i världen samlades för att belägra mig för hennes skull så skulle jag ta livet av dem alla i försvaret av min sista dotters heder, oskuld, skönhet och jungfrulighet. Ty ingen man kan älska någon kvinna med en sådan glöd som fadern ger sin sista dotter i form av beskydd som högre är än någon manlig kärlek.

Scen 2.

Camillo Den enda klara lagförordning som kan hjälpa dig är gammal och förlegad, och med den kan du framtvinga mat och kläder av din far men inget mera.

Giacomo Inget mera? Då står lagen som allt annat korkat och förlegat dumt på faderns sida, såsom allt i världen är regerat av allsmäktigt faderskap, som Vatikanens helige herr fader själv, och för de stackars barnen finns ej något hopp, ty hela världens partiskhet står samlad ensidigt på faderns sida. Gud själv är ju Fader, och ve varje barn som sticker upp mot faderskapet! Gud den gode fadern själv lät ju korsfästa sin enfödde son!

Camillo Din harm är logisk, Giacomo, om dock det knappast hjälper med de värsta hädelser.

Giacomo Men medge själv att det är hårt. Jag har en hustru av den högsta börd och vackra barn med henne, och i ett svagt ögonblick så lånade jag till min fader av varmt hjärta hennes hemgift när han var i svårigheter. Dumt nog gjordes lånet icke skriftligt och helt utan vittnen, och jag kan ej få igen det. Likväl klagar ej min hustru eller mina späda barn fast vi är bragta nu till tiggarstaven. Är ej sådant fall upprörande tillräckligt för att värma och beveka till och med en helig påves faderliga hjärta?

Camillo Jag har nog försökt, min vän, i synnerhet nu efter den bedrövliga banketten som din fader gav som omtalas i hela Rom som en katastrofal skandal. Jag bad vår kyrkas överhuvud enträget att göra något för att sätta stopp för greve Cencis skändliga förbrytelser mot sina barn, men påven lät sig icke övertygas. Jag skall återge precis vad påven sade: "Barns olydighet framprovocerar överdrifter och förtvivlan hos en desillusionerad fader, och av tanklöshet är barnen inte själv medvetna om de pilar som de stinger sina fäders hjärtan med. Jag tycker synd om greve Cenci, han är gammal redan och har tvingats till vad han med säkerhet själv icke vill, och en dag skall nog barnen knäcka honom. Det blir deras sak. Själv måste jag slå vakt om striktaste neutralitet i evighetskonflikten mellan ålderdom och ungdom, mellan grå erfarenhet och röd passion, 10

ty jag som alla kyrkans fäders fader, måste vara helig och ej delta i så låga förehavanden som familjära futtigheter." Och han rynkade på näsan som ett tecken till att jag ej hade något mer att säga. (Monsignore Orsino Guerra inträder.)

Ni, Orsino Guerra, var själv där och hörde vad han sade.

Orsino Hörde vad?

Giacomo Ack, kardinal, upprepa ej de skoningslösa orden! Då finns inget hopp mer för min syster och min minsta broder, som försmäktar inlåsta i den omänsklige tyrannens grymhets faderskap som är befästad enligt lag!

Camillo Det enda ni kan göra är att skriva ned en petition. En sådan skall ej påven underlåta att åtminstone behandla.

Giacomo Just en sådan petition har skrivits. Ni har givit den åt påven, monsignore. Och vad sade påven?

Orsino Det är sant att jag framlade Beatrice Cencis petition för påven under egna innerliga rekommendationer, men hans helighet behagade ej öppna dess sigill ens.

Giacomo Men hur är det möjligt?

Orsino Frände Giacomo, jag fruktar att han tagit illa vid sig av de hemska rykten som går runt om greven Cenci och som passionerat överdrives av det sensationshängivna folket. Påvens vrede har vänts avigt från Francesco Cenci själv till alla de som uppförstorar grevens laster och som frossar i dess mest anstötliga detaljer.

Giacomo Det är mycket enklare än så. Det är all maktens vän och onda genius Guldet som har viskande beordrat tystnad framför allt i påvens öra.

Camillo Mina herrar, jag ber er ursäkta mig. (drar sig tillbaka.)

Giacomo Se! Själve kardinalen ryggar fegt tillbaka inför ordet Guld, som mer är värt än alla civilisationens tre och flera gudar någonsin har varit. Gud är blott allsmäktig när han uppträder i form av Guld, som alla mänskor tillbett uteslutande och inget annat.

Orsino Dina hädelser är ej alldeles orättvisa. Allt som nämnes Fader här i världen är oantastligt som vår lag, men den som missbrukar sitt faderskap är just för faderskapets helighets skull desto mer förkastlig.

Giacomo Äntligen en präst som vågar säga sanningen! Vårt nästa steg är att ta lagen i vår hand och göra någonting åt saken.

Orsino Och den som tager lagen i sin egen hand kan bara göra det med våld.

Giacomo Du visar oss en farlig väg.

Orsino Det är den enda rätta. Lagen skyddar annars tyranniet tills de sista barnen slukats av Saturnus.

Giacomo Du rekommenderar alltså – mord?

Orsino Du sade ordet själv.

Giacomo Jag ryser inför att jag faktiskt sade det. Jag ber er, monsignore, låt mig få gå bort ett slag och vara ensam med helt nya aldrig tidigare tänkta tankar. (går) Orsino Det krävs mod, min vän, för att man verkligen skall kunna tänka genom dödens mänskliga problematik. Tänk väl och modigt innan, så att handlingen omsider ej blir lidande av tvekan. – Han är borta. Jag har avlat i hans hjärta fröt till lösningen av allas vårt bekymmer – fadern som ej låter sina barn få leva. Det är faderns eller barnens liv – mot barnens liv är fadern deras enda hot, och därför utgör barnen nu ett hot mot fadern.

Kampen börjar, och när den har börjat måste den bli skoningslöst på liv och död, ty ingen kan gå mer ett steg tillbaka när inbördeskriget väl har börjat, den mest bittra av konflikter, den familjeupplösningsprocess som är långt värre än vendettan, ty det finns ej de naturliga föräldrar som vill acceptera att de barn de fött en dag skall gå ifrån dem, växa från dem och befria sig ifrån föräldraskapets trånga puppa. Ty det är allt vad föräldraskapet är – en ram som måste sprängas, till föräldraskapets undergång och tragedi.

Och endast så kan jag få Beatrice, ty Francesco Cenci giver aldrig henne åt mig. Må jag då stå utanför och låta barnen ta sin faders liv, ty i en kamp på liv och död inom familjen måste alltid tragiska föräldraskapet bli förloraren. Må jag förlåta barnen deras nödtvunget 11

men smidigt genomförda värv, och må jag ensam känna deras hemlighet och djupt begrava den i hjärtats avgrund – om jag blott får Beatrice.

Akt III Scen 1. I borgen Petrella.

Bernardo Mor, säg mig, måste vi förbli i denna dystra borg? Kan vi ej fara hem till Rom var jag åtminstone fann lekkamrater och fick träffa jämnåriga vänner?

Lucretia Gossen min, vi måste stanna här så länge far din vill det.

Bernardo Varför?

Lucretia Det vet blott din fader. Han har sagt till mig att han vill skydda Beatrice mot fördärvliga och oförsynta friare, och det kan ligga något däri, när din syster är så vacker som hon är, men jag tror ej att det är hela sanningen.

Bernardo Jag vantrivs här, och det gör också Beatrice.

Lucretia Det gör också jag.

Bernardo Om vi förblir här länge till så blir vi alla sjuka.

Lucretia Jag tror nog att du har rätt. Men säg det till din fader. Jag kan inget göra för vår egen del. Din syster, jag och du är alla tre din faders fångar maktlösa mot hela världen och i synnerhet mot honom. (Beatrice inkommer.)

Bernardo Jag kan ej förstå min fars besynnerliga infall. Han är inte riktigt logisk och ej heller konsekvent.

Beatrice Min bror, vi kan blott stanna här och i vårt stilla sinne tyst förundras över sådan faders oförklarliga och underliga nycker. Vi har ingen nyckel ut från denna borg då pappa har den ensam, och han ämnar inte släppa någon ut så länge vi är här med honom.

Bernardo Det betyder att vi aldrig kommer ut.

Beatrice Det kan det mycket väl betyda. Men vi har fortfarande vår broder Giacomo där utanför och monsignore Guerra och vår fars vän kardinal Camillo, som nog alla tre vill hjälpa oss och som nog ej kan glömma oss. Det enda vi kan göra är att hoppas innerligt på dem.

Lucretia Min pojke, vi ska nog ej nödgas stanna här tills alla tre blir sjuka.

Beatrice Sjuk om någon är och blir allenast här vår fader.

(Francesco inkommer lika burdust som vanligt.)

Lucretia Min make, ni skrämmer oss.

Francesco Och får jag inte göra det då? Kanske det i själva verket är min avsikt? Ni är väl ej rädda för mig?

Beatrice Ingenting kan skrämma greve Cencis barn.

Francesco Så talar Beatrice Cenci, dotter till Francesco Cenci. Men det var då värst vad ni ser glåmiga och intensivt surmulna ut. Har jag dykt upp i ett olämpligt ögonblick?

Beatrice Du kan ej dyka upp i något lämpligt ögonblick.

Francesco Kan jag ej det? Det var då också en sann komplimang. Det gläder mig, min dotter, att du är din faders dotter.

Beatrice Är jag det?

Francesco Vems dotter skulle du väl annars vara?

Beatrice Är det då så lätt att vara bortom alla tvivel säker på vem fadern är till nyfött barn? Allenast modern föder det, och man kan aldrig ha bevis på faderns äkthet, om det inte är påtagligt likt den antaglige fadern.

Francesco Dotter, du insinuerar.

Beatrice Nej, jag bara önskar att jag hade vilken man som helst till äkta fader utom den som ger sig ut för att ha varit det.

Francesco Född trotsig, envis i sin olydnad som synden och som död för länge sedan re'n förklarad arvlös.

Lucretia Om vem talar du, min make?

Francesco Om den slynan där, naturligtvis! (pekar på henne.)

12

Lucretia Jag ber er två att inte gräla. Det är svårt nog ändå att här leva isolerad instängd och begraven levande i tungt och dystert fängelse.

Francesco Om du ej känner dig till freds så kan du gå.

Lucretia Vart då, om jag får fråga?

Francesco Rakt ner i din grav, naturligtvis!

Lucretia (brister ut i gråt) Omänsklige och onaturlige tyrann! Du har skärt sönder förr mitt hjärta obarmhärtigt i sårbara ymnigt blödande små strimlor, och du tycks då aldrig tröttna på att fortsätta att skära ner dem ytterligare!

Francesco Min nådiga, jag sade ju, att om du ej är nöjd så kan du gå.

Lucretia Kom med, Bernardo! Vi stannar ej i samma rum som sådan grobian. Kom med oss, Beatrice. Vi bör aldrig visa oss ens för varandra i den mannens sällskap.

Francesco Beatrice stannar här. (tystnad) Beatrice Gå, Lucretia och Bernardo. Jag ska nog ta hand om honom.

(Lucretia och Bernardo går.)

Jag är inte rädd för honom. Jag har klarat honom förr.

Francesco Vet du, min dotter, varför du är här?

Beatrice För att det är din vilja.

Francesco För att hela Rom begapar dig och tittar efter dig och åtrår dig som en kloak av brunstbesatta svin och råttor!

Beatrice Säg vad du nu vill ha sagt och låt mig sedan gå.

Francesco Man talar om dig överallt i hela Rom! Din blondhet gör var obehärskad mansgris vansinnig av outhärdliga begär!

Beatrice Vad rör det mig, och vad angår det dig?

Francesco Jag är din far!

Beatrice Det vet jag att du tror, och innerligt jag önskar att du icke var det, ty ditt blod har alltid vänt mig bort ifrån dig med förakt och äckel.

Francesco Din utmanande, högdragna stolthet har beständigt väckt min vrede.

Beatrice Det är inte mitt fel. Du ansvarar för din vrede.

Francesco Den högdragenheten är din moders, icke min!

Beatrice Hon varnade mig alltid för dig. Du var väl till slut den som blev hennes död?

Francesco Jag älskade din moder! Jag var icke den som ville att hon skulle dö.

Beatrice Och varför dog hon då?

Francesco Jag fruktar att hon hade sådan önskan själv, Beatrice emedan du ej någonsin gav henne någon ro. Du var på henne jämt. Hon ville inte föda flere barn, och ändå gav du henne flera extra missfall utom stackars lille bror Bernardo, som nog aldrig ville komma in i denna världen, och att han det gjorde har du minsann alltid gett den arme skäl till att beklaga.

Francesco Då erkänner du i alla fall att jag har några äkta barn.

Beatrice Jag säger inte mer än kanske. Jag vet blott att du misshandlade min mor och mina syskons mor till döds med din totala hänsynslöshet.

Francesco Rår jag för att jag blev skapad av naturen sådan? Jag blev danad med en sällsamt stark potens, så att jag kunde framgångsrikt våldtaga vem som helst och aldrig kunde motstå själv min egen böjelse. Jag medger att det blev ett antal människors fördärv, men jag blev nu en gång gjord sådan av naturen. Klaga på naturen och på Gud men ej på mig. De flesta män är sådana, och därför är du här i säkerhet i mitt beskydd.

Beatrice Bernardo klagade just på att han här saknar lekkamrater och att han försmäktar och blir sjuk precis som mor och mig. Jag ber dig att vi måtte återvända hem till Rom. Francesco Det är naturens mörka vildhet som belägger era hjärtan med sin hälsosamma tystnad. Den är bara frisk. I Rom är all luft skämd av stanker och av hundra tusen andra hemska mänskor. Här är luften frisk som våren i sin vildmarks rena tygellöshet.

13

Beatrice Vi är alla sjuka av den luft du andas i vår närhet då vi känner dina ögon som ett rovdjurs ont bevakande vår fångenskap och varje rörelse vi gör.

Francesco Jag bara skyddar er mot hela världens ondska.

Beatrice Hela världens ondska är allenast du. All världen är jämförd med dig allenast god. Det onda som man ser i världen finns allenast hos en själv.

Francesco Min dotter, sluta nu att vara oförskämd mot mig.

Beatrice Blott om du lämnar mig i fred.

Francesco Jag kan ej lämna dig i fred, ty du är min, min egen dotter.

Beatrice Påminn mig ej mer därom! Jag vill då bara vägra kännas vid en sådan möjlighet.

Francesco Om du förnekar mig som fader måste jag förneka dig som dotter.

Beatrice Gör det då! Du har gjort värre saker förr.

Francesco Besinna dig, min dotter. Om du tål att jag förnekar dig så måste du ta konsekvenserna därtill och tåla dem.

Beatrice Jag avstår gärna från ett vidrigt faderskap.

Francesco Så ske din vilja, obehagligt vackra flicka!

Beatrice Släpp mig!

Francesco Du är ej min dotter! Du har själv förnekat mig! Följaktligen får jag då göra med dig vad jag vill! Det kan då ej bli blodskam vad jag än behagar göra!

Beatrice Släpp min arm!

Francesco Jag släpper aldrig den som jag en gång fått tag på. Hela Rom är i furore över din oemotståndliga och underbara skönhet. Ingen kan motstå din jungfruliga fulländning och blondhets bländande behag! Ej ens en präst i Vatikanen kan bli annat än fullkomligt galen i dig! Men jag svor i Rom att ingen skulle ta din oskuld från dig, ingen man i hela Rom! Jag har beskyddat dig för alla, men din fräckhet gör att jag ej mera kan ansvara för mig själv.

Beatrice (rädd) Släpp mig! Jag är ju din dotter!

Francesco Jag kan inte längre tro på dig. Du har förnekat mig.

Beatrice Du får ej! Vad som helst men inte det!

Francesco (tvingar henne ner på sängen) Det är för sent. Jag kan ej längre hindra min natur, och ingen själ har någonsin förmått att bjuda greve Cenci motstånd. Jag kan ej besegras, ljuva flicka. Jag kan blott besegra. Var förnuftig blott och gör ej motstånd, så blir allting enklare och mindre smärtsamt. (Scenen läggs i mörker och man hör blott parets kamp och flämtningar, ej utan kvävda rop från Beatrice av skräck, förtvivlan och smärta.)

Scen 2. Ett annat rum.

Beatrice uppträder ensam i vitt nattlinne, barfota med utslaget hår och totalt förändrad.

Mörker runt omkring henne.

Beatrice Allt är natt i detta livet. Allt är svart som har med mänsklighetens liv att göra.

Död, fördömd, förbi, förbannad är all mänskligheten! Aldrig mer kan någon människa med rätt ha något mänskovärde. Mänskligheten måste utrotas som ogräs av naturen! Ty vad är väl människan om ej en sjuklig dödsdömd pestböld på naturen, som befläckar allt naturligt som den rör vid med sin egen ruttenhets fördömda pest? Jag vill ej leva mera, och om jag ändå är tvungen att förbli vid liv så kan jag leva endast för att döda. Kväv mig, mörker, om du kan, med våldtäktsmannens skadeglada överlägsenhet, men hämnden är mer ond än skadeglädjen och skall triumfera i än gräsligare mörker än den infernaliska våldtäktens blodskam. Intet ont och intet svart är så ont och så svart att det ej kan bli ondare och svartare. (böjer huvudet och vacklar) Lucretia (inträder) Beatrice! Vad gör du så halvklädd mitt i natten här på kalla golvet, och med nakna fötter dessutom!

14

Beatrice Jag ber er, vårdarinna, tala icke till mig, ty jag är ej vid full sinnesjämvikt.

Lucretia Men vad har då hänt?

Beatrice Ej någonting har hänt som kan förklaras, ty ord kan ej återge vad som har hänt.

Lucretia Går du i sömnen?

Beatrice Om jag ändå gjorde det! Om ändå allting var en dröm! Men blodet är ej varmt och klibbigt utom i den röda bittra verkligheten.

Lucretia Har du sovit dåligt? Du har tydligen haft mardrömmar igen.

Beatrice Nej, bara en, men den mardrömmen var den värsta, ty den var dessvärre verkligheten.

Lucretia Du har sett ett spöke. Endast så kan din spöklika uppenbarelse förklaras.

Beatrice Jag är själv ett spöke som du ser. Min vårdarinna, spärra in mig på min cell, ty detta sinnessjukhus måste ju ha rum för sådana som jag, ty om jag inte spärras in så fruktar jag att jag kan göra någon illa, som exempelvis min fader.

Lucretia Har han gjort dig något illa?

Beatrice Nej, han har ej gjort mig något illa. Han har bara släpat mig för trapporna i håret, kedjat fast mig vid tortyrredskap och tvingat mig att äta mina äldre bröders eget stekta kött, serverat som delikatess av honom. Han har inte gjort mig illa alls. Han har blott gjort sin plikt som mänska och besudlat hela mänskoskläktet, så som alla mänskor gör och särskilt männen.

Lucretia Du är inte frisk, min flicka. Du är ej i form. Du verkar alldeles ur gängorna.

Beatrice Och är det då så konstigt, med en sådan fader, som man aldrig slipper?

Lucretia Tag dig samman, flicka. Sätt dig ner och lugna dig. Din vän Orsino har just kommit hit vid denna sena timme med en hälsning. Greven vet ej om att han är här.

Beatrice En vän! För honom till mig genast!

Lucretia Ja, så gärna. (reser sig och öppnar en dörr) Kom in, Orsino! Hon är här och önskar träffa er. Hon verkar något brydd av någon syn hon haft.

Beatrice (för sig själv) En hämnare som på beställning!

Orsino (oroad) Hon ser vild ut. Har hon haft ett anfall?

Lucretia Jag vet inte själv vad det är med den ljuva flickan, men hon har alldeles tydligt blivit störd.

Orsino Beatrice, det är jag.

Beatrice Välkommen, vän. För en gångs skull välkomnar jag dig varmt, ty du har nu en avsevärd funktion att fylla. Något är på tok, och du kan hjälpa mig att rätta till det.

Orsino Vad har hänt? Du är dig föga lik.

Beatrice Jag är ett lik. Det är vad som har hänt. Min själ är död, och denna kropp är blott ett naket spöke. Se ej på mig som om jag var galen. Jag vet alltför väl att jag är galen, men det kan vi inte göra något åt. Vi kan blott hämnas.

Orsino (till Lucretia) Här föreligger något djupt mysterium.

Lucretia Hon talade om att Francesco släpat henne upp och ner för trapporna i håret och torterat henne och gjort henne till en kannibal, men samtidigt förnekade hon att han därmed skadat henne.

Orsino Synnerligen märkligt! Fadern har dock tydligt varit framme och haft för sig nya underliga nycker. Är det därför du är som du är, min Beatrice?

Beatrice (arg) Jag är icke din! Jag blir det aldrig! (uppgivet) Ty jag är ej längre ens min egen. (ivrig) Men du vill väl ha min faders guld? Du vill ju ha min hemgift? Gå till påven och anklaga mina dagars upphov för de svåraste och gräsligaste brott du känner till, (modfälld) och ändå skall du icke ljuga utan endast underdriva och förringa min herr faders sorgliga förbrytelser. (ivrig) Ge honom vad han tål, bestraffa honom med de värsta lagarnas omänskligaste straff, rådbråka, stegla, krossa alla benen i hans kropp, häng honom upp i håret eller blott i ena armen eller i hans händer bundna bakom ryggan, (uppgivet) men ej någon sådan vanlig straffdom skulle vara nog. Med sådana avrättningar så skulle han blott komma undan sin rättvisa dom.

15

Orsino Jag börjar frukta, ana och med bävan i mitt innersta få något hum om vad som kan ha hänt.

Beatrice (reser sig) Fördömd är hela mänskligheten för min faders skull! Oskärad är all kristenheten för min faders skull! Förbannad är all påvekyrkan för min faders skull! Men mest fördömd är jag, som måste leva med min faders djupaste vanära stämplad, brännmärkt och inympad på min redan hopplöst döende dödsdömda av all mänsklighetens ruttenhet anfrätta kropp.

Lucretia I himlars alla gudar! Vad är det hon säger!

Orsino Jag tror saken knappast kan bli mera klar. Ett namn har fläckats så totalt att hela Vatikanen måste därav skaka i sina grundvalar. Här får påven något nu att bita i som icke är aptitligt och det allra minst för honom, som har fått så mycket guld av greve Cenci, som därför har fått förtidsförlåtelse för även alla framtidsbrott, bland vilka detta dock ej någon kunde fantisera om. – Hur mår du, kära flicka?

Beatrice Rör mig icke! Jag är icke någons kära flicka! Jag är död! Låt mig få sova blott i fred för evigt, ty jag kan ju ändå aldrig mera i mitt lekamliga liv, hur kort det än må bli, få sova eller mer få någon frid. (går åt sidan, som i sömnen.)

Lucretia Vad skall vi ta oss till!

Orsino Ett brott som detta saliggör all världens andra brott, och vi är heliga allenast om vi hämnas.

Lucretia Skall vi då ta livet av herr greven?

Beatrice Kan du leva och se honom leva vid din sida? Kan du gå i säng med honom medan han är än vid liv? Kan du se honom i hans ögon mer förrän de brustit? Då är du så korrumperad, lastbar och förbannad som han själv.

Orsino Vi har ej något val. Men svårigheten är, att medan ingen kan bestraffa honom för vad han i egenskap av fader gjort, så kan vi alla tre bli straffade med döden för att vi begått förmätenheten att bestraffa honom. Viktigast av allt på denna hemska farliga och svåra väg är nu försiktigheten.

Lucretia Hur kan vi små stackars dödliga ta livet av en djävul och vampyr?

Orsino Jag känner två pålitliga och oförvägna mördare. De kunde lätt nog arrangera någon olyckshändelse på vägen för herr greven, när han rider till och från Petrella, utan att det skulle väcka någons misstanke och undran.

Lucretia Kan det arrangeras så behändigt? För mig låter nästan det som alltför enkelt.

Beatrice Vatikanens tjänare är skorpioner som ej hugger utom för att döda och det effektivt och spårlöst och omedelbart.

Orsino Tyvärr har nöden ingen lag. Förgiftning biter ej på Cenci, men ett våldsbrott i naturen kanske gör det. Hör! Jag hör en mans steg i tamburen!

Lucretia Det är greven! Och han kommer hit!

Beatrice Vår monsignore får bemöta honom, så att han kan mäta liket för dess grav.

Kom, moder, låt oss icke mera andas samma luft som vår fördärvare. (Beatrice och Lucretia går.)

Orsino Och jag då? Hur skall jag förklara för den hemske greven att jag råkar vara här? Jag kan ej gömma mig nu längre. Nu är han vid dörren! Må det bli duell i värsta fall. (sätter handen på sin värja. Giacomo inträder.) Giacomo!

Giacomo Orsino! Vad gör du väl här, och hur har du väl lyckats ta dig in?

Orsino Jag tog mig över murarna....

Giacomo Det gjorde även jag. Säg, lever någon kvar här än av greve Cencis offer?

Orsino De är alla tre levande döda, och vi måste hämnas dem förrän de alla tre är lik.

Giacomo Jag kunde endast ta mig in emedan pappa ej är här. Han red till skogs i månens sken, men han kan när som helst uppträda här igen.

Orsino Du har riskerat då ditt liv för att besöka din familj.

Giacomo När jag fick höra att de enleverats hit så fick jag nog. Nu återstår blott striden man mot man på liv och död. Han är ej mer min fader, och om vi ej dödar honom tar han livet av oss alla tre, de få av hans talrika barn som lyckats överleva.

16

Orsino En av dem är nästan borta.

Giacomo Vem? Orsino Din syster.

Giacomo Vad har hänt?

Orsino Han gjorde mer än blott tog hennes liv. Han förde henne hit för att ej någon som var kär i henne skulle få ta hennes jungfrudom. Nu kan ej någon mer ta hennes jungfrudom.

Giacomo Min vän, min far har lurat dig.

Orsino Det verkar så.

Giacomo Och du vill hämnas?

Orsino Ja, och det utomordentligt.

Giacomo Vi har båda tydligen nu all rätt och anledning att tillsammans slita faderskapet fromt ihjäl i alla hans beståndsdelar och sprida ut hans samtliga inälvor över hela landskapet.

Orsino Vi är förenade som bröder i ett oupplösligt syfte och missionsförbund, som är det enda vi får leva för tills Beatrices far är död och osalig för evigt utan grav.

Giacomo Min syster! Världens renaste och heligaste helgedom förvandlad till den hemskaste vanära mänskligheten känner! Jag var alltid orolig för dig just eftersom du var den skönaste av alla och det i förening med en blidhet och en klokhet utan like! Nu förtrampad av en sodomit igenom det mest fruktansvärda brott som kan begås, så att tre barn är tvungna att ta livet av sin egen fader! O Gud, hur kan du låta detta ske!

Beatrice (inkommer) Min broder, vet du ej att Gud är död? Han dog när han lät sin enfödde son bli offrad på ett kors. Så kan Gud icke göra utan att förgås själv genom en total moralbankrutt. All världens påvar och all kyrkan vilar på en lögn om jungfrufödsel, tre gudomligheter i en enda, köttets dödlighets uppståndelse och annat sådant nonsens, men det dravlet kan vi skrota nu, ty verkligheten är betydligt värre. Kniven som ni sätter i min faders strupe, käre broder och min gode präst, skall innebära slutet för all etablerad kristendoms fåfänga falskhet, som i vår tid riktats mest av pappas guld, som han smort påvens röv med så att pappa skulle få fortsätta odla sina vanor varav jag nu är den senaste. Vad sägs om det?

Giacomo Jag ryser! Syster, din ohyggliga gestalt och anblick fyller mig med fasa!

Beatrice Blott emedan jag tyvärr är sann i min osaliga och grälla uppenbarelse, som med sitt väsen blott predikar och framtvingar hämnd till självförsvar! Det gäller vårt liv, Giacomo, ditt eget, mitt och lille bror Bernardos, eller vår berömde faders. Offrar vi ej honom offrar han oss alla och det gärna och med glädje.

Orsino Giacomo, vi måste lämna denna borg förrän han kommer hem och ser oss här.

I Rom kan vi planera så att mordet sedan lätt kan ske perfekt och grevens lik försvinna spårlöst ut ur sinnevärlden.

Giacomo Jag tror att du har rätt, Orsino. Här kan vi ej stanna.

Beatrice Skynda er iväg då! Lämna kvinnorna att bli förtrampade så länge! Det har kvinnorna stått ut med sedan Evas dagar. Det är inget nytt för oss. Vi överlever bättre ändå än de stackars männen, som kan tåla allt förutom att bli utan sitt beroende av kvinnan. Planlägg mordet väl så att det sedan inte kan misslyckas. Lev blott för att döda, och ni har min fullaste välsignelse, som mera verksam är än Guds. Ty här i Rom finns aldrig någon annan gud än den sadistiske Saturnus, som gav alla fäder alltför mycket makt, så att de alla blivit som Saturnus: mördare och skändare av sina egna barn, blott för att dessa ej skall efterträda dem i all den saturnaliska omänsklighetens absoluta makt.

Begiv er nu, och återkom med döden åt vår fader.

(Giacomo och Orsino beger sig hastigt iväg.)

Så är jag nu ensam blott med döden, som dock i jämförelse med mänsklighetens sällskap vida är att föredra.

17

Scen 3. Rom. Giacomos fattiga bostad.

Giacomo Det är midnatt, och jag väntar på Orsino, medan hustrun min och barnen vrider sig i omedveten oro och mardrömmar, som i plågsam feberyrsel, opiumrus och sjuklig koma. Jag har skrämt dem hela dagen med min vilda blick, som ej kan dölja själens gräsliga förväntningar, ty just i denna stormnatt skall min fader mördas, och min egen hjärna styr det hemska dådet. (Åska och stormvindar utanför.) Där! Allt universum reser sig i fasa mot vad som utspelar sig i min familj! Skall längre fram om tjugo år på samma sätt min egen son få våndas över hur han blivit tvungen att ta livet av sin gamle genomruttne fader? En familjs bedrövligaste lyten, laster och sjukdomar lär i allmänhet gå säkrare i arv än alla den familjens goda egenskaper, ty vi kan ej älska. Vi kan endast våldta, skada och fördärva livet för varandra eftersom vi är en rik familj. Men hör! Jag hör Orsino komma.

Orsino (inträder våt och medtagen) Han kom undan.

Giacomo Kom han undan!

Orsino Han är hemma i Petrella. Han passerade vårt försåt alldeles för tidigt innan vi var klara och beredda. Djävulen kan rida fort och fortare än vi kan reagera.

Giacomo Vad du här förtäljer är ju rena katastrofen. Själva stormen skrattar åt vår otur och oskicklighet. Och jag som nästan redan ångrade att jag själv gjort mig till hans bane!

Hädanefter ångras ingenting hur bestialiskt vi än måste gå till väga för att krossa faderskapets fanskap.

Orsino Hör nu på. Jag har funderat hela vägen rasande av vild besvikelse för attentatets fiasko. Beatrices bleka sargade ohyggligt kränkta själ har sporrat min fanatiska förtvivlan och utlöst min fantasis mest lössläppta resurser. Kommer du ihåg två män som hette Marzio och Olimpio?

Giacomo Olimpio var den förra kastellanen i Petrella som min far avskedade för att han inte tyckte om honom direkt. I själva verket nekade Olimpio, som såg rätt bra ut, att tillbringa natten i gemensam säng med greven. Kastad ut i mörkret utan inkomst kom han snart på obestånd, och något av hans barn dog visst av svält. Är han vår man?

Orsino Du finner ej en mot vår fiende mer hatisk man i hela Latium.

Giacomo Men vem är Marzio?

Orsino En vild buse som har förfördelats av tyrannen lika hänsynslöst. Om han är handlingen och kraften som här krävs så är Olimpio den kalla hjärnan och förståndet.

Giacomo Paret torde bli oemotståndligt.

Orsino Jag har icke varit lat när attentatet gick åt pipan. Jag har redan talat med Olimpio och Marzio, och de borde nu som bäst befinna sig i hemlighet hos Beatrice och Lucretia för att diskutera strategin. Jag fruktar blott att den kallhamrade Olimpio skall kräva alltför hög betalning.

Giacomo Cencis guld kan fylla alla hål.

Orsino Förutom Beatrices oskuld.

Giacomo Därför endast är det rätt av mig att mörda mina levnadsdagars upphov.

Orsino Därför endast är det rätt av mig som präst att delta i en barnaskaras mord på egen fader.

Giacomo Låt oss skaka hand på det.

(En kvinna i vitt med svullna ögon uppenbarar sig plötsligt bakom dem.)

Orsino (skrämd) Hu! Giacomo Cosetta! Vad du skrämde oss!

Cosetta Jag kunde inte sova, och jag hörde röster. Natten är förtätad av de rysligaste drömmar, och här sitter ni som en av dem och smider outsägligt mörka planer för att verkliggöra vad som måste kallas tidens gräsligaste mardröm. Är det inte nog, min Giacomo, att dina barn och din fru svälter? Måste du därtill beröva oss vår framtid och försörjare?

Giacomo Cosetta, du har drömt.

Cosetta Jag vet, men drömmen hotar att bli verklighet.

18

Giacomo (till Orsino) Det är min hustru.

Orsino Jag förstår. Jag trodde först det var en annan Beatrice.

Cosetta Och vad gör den prästen här med svärd och våt av svett som efter nattligt krigsarbete? Han för ingen nattvard eller frälsning med sig. Hungrig är hans uppsyn som om han blott sökte efter kvinnor.

Giacomo Hustru, gå till sängs. Jag kommer genast efter. Vi är färdiga.

Orsino (reser sig) Jag ger mig av.

Cosetta Jag hoppas att ni inte visar er på nytt här för min make. Jag vill ej förlora honom. Våra barn har inte råd med det. De skulle dö.

Orsino Ursäkta mig. (bugar sig och går.)

Giacomo Kom nu, min kära. Låt oss sova hur svårt det än är. (ledsagar henne ut med ömhet.)

Scen 4. Petrella.

Beatrice Ingen såg er säkert komma in?

Marzio Vi känner sedan gammalt klättringsvägen över muren, som Orsino, prästen, och er broder Giacomo ju även har begagnat.

Beatrice Får min fader se er här är hela min familj förlorad och ni med.

Marzio Han har ej sett oss, och vi är sen gammalt vana vid att aldrig låta honom se oss.

Olimpio Vi är kanske de två enda som han fruktar. Därför får han aldrig veta var han har oss, på det att hans fruktan för oss alltid må förbli konstant. Vi lever blott för att underminera den omänsklige Francesco Cencis existens – tills hans liv en dag bryter samman. Nu står genom er förmedling just den dagen för vår dörr, och vi skall gärna öppna den och genomföra den nödtvungna och kirurgiska operationen.

Beatrice Allt beror av allas sekretess. Ej någon människa får nånsin veta sanningen förutom de ansvariga – jag själv, min äldre broder och ni två. Om ni avslöjar något för en utomstående så måste vi ta livet även av er båda, och det vill vi gärna slippa.

Marzio Vi har ingenting att vinna på att skvallra. Vi kan blott förlora på att inte tiga, eller hur, Olimpio?

Olimpio Naturligtvis. Ni får ej underskatta oss, min ljuva fröken. Om vi icke kunde tiga vore vi ej sannfärdiga mördare.

Beatrice Då återstår det bara att bestämma tid och pris.

Marzio Om vi bestämmer priset först, så kan vi sedan lättare fördjupa oss i brottets praktiska detaljer.

Beatrice Nämn ert pris.

Marzio Jag nöjer mig med underhåll för mig och min familj för resten av mitt liv. Det har jag ärligen förtjänat redan tidigare genom mina mellanhavanden med greven, men han har ej hittills gett mig något.

Beatrice Det är ett förnöjsamt, blygsamt och välkommet pris. Det får ni utan vidare, och jag skall ge er mer därtill. Och ni, Olimpio? Vill ni ha samma pris?

Olimpio De lidanden jag utstått genom greven är betydligt svårare än Marzios. Jag måste därför höja priset. Jag anhåller om det samma privilegium som Marzio samt en extra förmån därutöver, som jag ber om att få framställa i enrum.

Beatrice Marzio, vad säger ni? Har ni måhända något att invända?

Marzio Nej. Beatrice Då är vi klara. Gå.

Marzio Jag ber att få rekommendera mig så länge.

Beatrice Olimpio får berätta för er sedan hur det stora mordet skall begås och när.

Marzio Då tackar jag och går så länge. (går. När han öppnar dörren står Lucretia där som vakt. Till Lucretia:) Är kusten klar?

19

Lucretia Ni kan gå hem. Herr greven sover ruset av sig och kan bara utnyttja sitt liv till snarkningar just nu. Men gå försiktigt. (Dörren stängs.)

Beatrice Nå, ert pris?

Olimpio Min fru, jag har en egen hustru och en god familj, men hon är sliten och fungerar blott som rivjärn, och jag kan ej längre älska henne.

Beatrice Vad har det med vår affär att göra?

Olimpio Hela Latium talar varmt och öppet om er skönhet. Ingen man kan se er utan att bli kär i er, och jag har älskat er alltsedan ni blev mogen såsom jungfru. Vad er far har gjort har bara höjt er mognad och förgyllt er höga panna med än ståtligare majestät. Jag älskar er och ber som extra förmån om att få ge er min kärlek.

Beatrice Unge man, det är ej lämpligt eller klokt att blanda kärlek med affärer, och i synnerhet ej när affären gäller mord.

Olimpio Då blir det inget mord.

Beatrice Vad skall jag kalla detta? Utpressningsförsök? Min ära som betalning för vad som är livsnödvändigt för att min familj skall kunna överleva?

Olimpio Utpressning, men med det heligaste medel, då min kärlek är uppriktig. Och er ära, det försäkrar jag er, är långt heligare nu än innan den berövades er av er fader.

Beatrice Tala inte om det, fastän ni förstår att tala vackert om vad som är mig det fulaste av allt.

Olimpio Och denna yttersta makabra fulhet har blott lyckats fullända, förhöja och accentuera er personlighets oemotståndliga månfagerhets behag och skönhet.

Beatrice Ni förstår åtminstone att lägga orden så att jag ej ens kan känna mig förnärmad. Sådant är en balsam för mig efter min herr faders grovare hantering. Och har jag väl något val? Ni vägrar ju naturligtvis att samarbeta om jag icke giver mig åt er?

Olimpio Det är tyvärr, om ni ursäktar, mitt alternativ.

Beatrice Då älskar ni mig verkligen.

Olimpio Kan ni betvivla det?

Beatrice (sträcker ut armarna mot honom) Kom då, min älskare, och tag mig, ty det spelar ändå ingen roll mer vad som händer med min kropp. Er kärlek kanske kan få mina sår att ärras som min fader gav mig, och ni är dock ung och grann och inte alls motbjudande. Jag hoppas er gemål förlåter er att ni tar er en sådan frihet med en dam av börd.

Olimpio Hon är blott glad om hon får vara själv i fred för mig. Jag älskar er, ni höga gudomliga unga läckra kvinna!

Beatrice Ta det vackert. Men jag har ej någonting emot att kanske lämna er ett barn till minne av mig.

Olimpio Sådant barn skall vara högt välsignat i så fall och älskat, dyrkat av mig som ej något av de tidigare barn jag avlat.

Beatrice Kom allenast väl ihåg, att detta är en bindande affär och transaktion. När jag ger mig åt er så måste mordet genomföras.

Olimpio Och med vällust.

Beatrice Om ni bara håller den överenskommelsen så är jag er.

Olimpio I tio månader har jag gått suktande och längtat efter denna stund, som jag ej trodde någonsin att kunde bli reell. Men för att mina högsta drömmar nu har blivit verklighet, så lovar jag er att ni aldrig skall behöva ångra eller glömma all den kärlek som jag ämnar ge er.

(De skrider utan dröjsmål till verket i sängen. Allt ljus slocknar.)

Scen 5.

Francesco Varför kommer inte Beatrice! Jag har ju befallt henne att komma! Och hon vet hur jag kan straffa om man inte lyder mig! Har hon då ännu kvar en egen vilja? Har jag icke brutit den för gott med våld? Har jag ej kuvat henne kanske nu en gång för alltid?

20

Ändå vågar slampan trotsa mig och reta mig och fräckt utmana mig, som om hon ansåg mig fortfarande som icke hennes fader! Varje kvinna är en huggorm vars gifttänder måste ryckas ut bestämt med våld, men hon, min egen dotter, har fler gifttänder i käken än en krokodil, och jag blir aldrig färdig med ett sådant gifttandsgarnityr, som måste vara eget för familjen Cenci. (Lucretia kommer.) Kommer inte Beatrice?

Lucretia Min make, ta dig samman! Du är gammal och kan ej må bra av att så ränna över alla skaklar! Din omåttlighet kan ge dig hjärtslag! Fruktar du ej Gud och en ohygglig snabb och våldsam död, som sänder dig direkt till helvetet?

Francesco Ha-ha! Den käringen behagar skämta! Du, din gamla skata, är ett offer för katolska kyrkans underfundiga amsagor, såsom alla fromma heliga beskedliga och svaga katoliker är! Vet du då inte, att ett enda ord av helighet uttalat på ens dödsbädd före döden skickar en direkt till himmelen vad brott man än har gjort? Det kan varenda präst försäkra! Icke spelar det den minsta roll hur ont man lever då allt hänger på ens levnads sista tanke, och den sista goda tanken, som blir mitt livs första goda ord och tanke, sparar jag tills jag ser döden, så att jag blir sänd till paradiset med all kyrkans goda minne och välsignelse, ty så är standardproceduren; och allenast för att håna allting heligt, kristet, kyrkligt och odrägligt fromt skall jag utnyttja denna praxis och med mitt livs enda fromma ord dö med ett hånskratt inför Gud och hela mänskligheten! Men du kommer utan Beatrice! Hämta henne!

Lucretia Skona henne, om du är det minsta mänsklig! Skona henne, om du är det minsta djurisk! Ty vad djur som helst behandlar sina barn långt bättre än vad du har gjort.

Du kan fortfarande gottgöra allt. Giv henne bort i äktenskap åt någon adelsman, som påven tidigare bett dig göra, och som du ju gjorde med den ängelns äldre syster.

Francesco Ha! Du skojar friskt idag, ditt gamla luder! Hennes syster gav jag bort i äktenskap allenast för att påven tvingade mig därtill! Aldrig ger jag bort min sista dotter ens om påven tvingar mig! Om påven tvingar mig har jag allenast att avslöja alla hans olagligheter och moraliska klavertramp. Jag vet mer om honom och hans laster än vad han vet själv. Jag har en lista på de pojkar som han mycket väl vet om att hans trotjänare och kardinaler, ärkebiskopar och monsignorer missbrukat och knullat nästan intill döden, så att de frivilligt nu gör altartjänst för hela livet som episkopala stjärtgossar, med den påvliga välsignelsen, som vänligt ler och fromt förlåter kardinalerna att de gör altarpojkarna till obotliga bögar. Jag har alla påvens mest skabrösa oegentligheter väl dokumenterade i oförgängliga bevis!

Lucretia (chockerad) Min man! Du vet ej vad du säger!

Francesco Och du gör dig bara löjlig med din menlöshets naivitet, ditt stackars dumma och utslitna luder. Jag har påven i min makt. Jag vet exempelvis allting om den familj Lanciai som åtta påvar nu metodiskt ruinerat tills det namnet knappast längre vågar existera utom i den enda vettiga italienska republiken längst i norr, Venedig, var man svarar på vår påves löjliga exkommunikationer med att lugnt bannlysa påven eftersom det tydligt fattas för hans helighet en fredag. Gå och hämta Beatrice! Annars hämtar jag väl henne själv!

Lucretia Hon vägrar komma till dig mer. När någon nämner dig för henne blir hon helt frånvarande och säger som i trance: "Min fader måste dö! Må han bekänna sina synder förrn det är för sent, ty han är redan döende fast han ej vet det själv." Profetiskt siar hon om gräslig olycka som väntar dig, och hon är kusligt skrämmande i sin blott alltför övertygande totala säkerhet därom.

Francesco Hon är blott galen liksom jag av övermod och ätten Cencis övergödda stolthet. Om hon dumt förbannar mig kan jag med samma rätt förbanna henne lika effektivt. Märk väl! Jag önskade Cristoforo och Rocco döda, jag förbannade dem hjärtligt och uppriktigt, och de dog i nästan samma ögonblick, ty om det finns en Gud så lyssnar han och lyder han blott mig. Min dotters liv är mer i mina händer än vad mitt liv är i hennes. Hämta henne fort! Jag våldtar henne annars! (vill gå ut förbi Lucretia. Hon stoppar honom.)

21

Lucretia Vänta! Hon har inte spått din död. Jag bara narrades. Jag ville inte reta dig, jag ville bara varna dig.

Francesco Du hädar lika friskt som jag då, gamla slampa! Men nu är jag trött på dig. Ur vägen! Jag vill ha min Beatrice!

Lucretia Hör på mig ett litet tag!

Francesco Din toka! Det är just det jag ej gitter göra! Du är hopplös som en gammal hora som är för utsliten för att mera kunna få orgasm! Men du försöker ändå fastän du själv vet, att kärleken ej längre tillfredsställer dig! (Andrea inkommer.)

Vad vill du, löjliga apparition och ärkefån? Kan du ej se att dina kläder är för små för dig!

Andrea Jag medger att de sitter trångt, men ni vill ej bekosta några bättre, och min lön är ej tillräcklig för att skaffa mig ordentligt tyg till en lakejkostym.

Francesco Sy dina kläder själv, din idiot! Vad spelar tyget väl för roll så länge blott du ej är naken? Storleken är ensam det väsentliga! Man kan ej gå omkring i alltför trånga kläder!

Man ser bara löjlig ut!

Andrea Jag kommer ifrån fröken.

Francesco Dit är jag på väg, om hon ej kommer själv.

Andrea Hon undrar vad ni önskar henne.

Francesco Kan hon inte gissa det? Jag vill ha henne hos mig! Hon är ju min dotter, om du inte visste det! Är det så konstigt att en far vill umgås med sin egen dotter?

Andrea Hon vill inte kränkas av er mera.

Francesco Kränkas? Hon vet ingenting om livet! Hela livet är en kränkning som består blott av gudlösa kränkningar, som man själv utsätts för och ingen annan, ty man känner endast kränkningar som drabbar en personligen och inte alla dem som drabbar andra, men alla kränks och drabbas lika fullt och lika mycket! Hennes "kränkning" är blott en svag kittling och en försmak av vad livet har att ge. Man måste börja någon gång.

Lucretia Jag orkar inte stanna här och höra på er längre. Jag går ut och talar till vår Beatrice. (går) Francesco Gör så, gamla nucka! Nå, var var vi, fånige bastard? Knäpp pungen eller gylfen då åtminstone! Ni lär ej imponera på en dam i ert befängda tillstånd.

Andrea Herre, vad ni gjort mot Beatrice kommer att bli ert fördärv och undergång.

Francesco En olyckskorp försöker narren också vara! Vem har bett dig snattra som en anka? Du har inte ens en fjäder på dig. Du är naken som en nyfödd gris!

Andrea Det finns vittnen till ert leverne och ert förtryck här i Petrella. Saken glunkas redan runt i landet, och snart lär väl påven själv fördöma er och straffa er med fullständigt avhändande av all er egendom.

Francesco Ha-ha! Det var det roligaste! (skrattar rått och våldsamt) Andrea Vad är det som är så roligt?

Francesco Vet du icke att jag är en far? En Fader råder över hela världen, och en Helig Fader råder över hela Rom. All lag beskyddar faderskapet, och den lagen är den högsta lagen. Ingen människa har någon talan emot den och allra minst ett sådant kryp som du, som mot ett faderskap som jag är som en kackerlacka, som man trampar ut på golvet till en äcklig våt och slibbig fläck. (Lucretia kommer.) Nu kommer tydligen varenda kackerlacka. Ja, vad vill du, vedervärdiga matrona?

Lucretia Beatrice låter hälsa att hon ej mår bra och därför ej kan vara faderskapet väl till lags.

Francesco Vad mår hon inte bra för? Är hon kanske dräktig och tål inte fisk?

Lucretia Hur kan du tänka och hur kan du alls uttrycka så ofattbart hemska tankar?

Francesco Flickan är med barn! Det måste vara så! Hon blygs så sött och skäms så nätt för vad hon gjort och för sitt tillstånd! Hon försöker sitta inne med sin blodskam! Vilken fjolla! Må det barnet bli en son, och må han avla många ättlingar åt släkten Cencis fasansfulla släkte av vampyrer och vidunder! Där har ni all mänsklighetens framtid – Cenci visar vägen! Lev för barnen, ty de är all mänsklighetens framtid! Jungfrun blev visst 22

havande helt plötsligt! Må den sonen bli gudomlig för att hon var jungfru, men må även hela världen veta att det barnets fader även är dess morfar! Nu förstår jag varför aldrig kyrkan vågat nämna vilken fader det egentligen i verkligheten var som lät en jungfru som Maria just ge liv åt så gudomligt barn! På den skandalen har en värld byggt upp sin kyrka och sin civilisation! All världen vilar på en lögn och på en ful skabrösitet! Allenast hånet håller i all evighet! Nu hämtar någon av er Beatrice. Annars går jag bort och dödar henne.

Andrea Jag skall tala med den arma. (går) Francesco Knäpp din gylf först! Eller pung eller vad det nu är. Jag blir omsider törstig av det här oändliga tröttsamma väntandet på horan som uppträder som i jungfrubur.

Lucretia (tar en karaff och ett glas från bordet) Här har du litet vin.

Francesco Det kan behövas. (dricker) Den som inte ständigt är berusad är ej värdig detta livet. Nyktert är allt tråkigt här i livet medan allt som icke nyktert är är livets enda glädje.

Drick med mig, min fru!

Lucretia Jag är ej törstig.

Francesco Då förbrukar jag själv flaskan. (tömmer den.) Nu måste Beatrice komma.

Annars blir jag arg och börjar riva ner mitt eget slott med bara händerna!

Lucretia Ge dig till tåls, min vän. Din dotter kommer snart.

Francesco Så säker plötsligt och så lugn?

Lucretia Du blir snart ännu lugnare.

Francesco Det här förstår jag inte. Nyss var du så upprörd.

Lucretia Hör! Nu kommer Beatrice. (Beatrice kommer med Andrea.)

Han är drucken.

Beatrice Ja, jag kommer därför nu.

Francesco Vad är det här för maskopier?

Beatrice Far, din timme är snart slagen. Ta det lugnt.

Francesco Hon talar ju som självaste papessan, niohundratalets påve, som med ens blev havande och födde barn förutan att en kotte anat att hon var en kvinna. Det var påven vars namn var Johanna. Det är en sann historia eftersom allenast Vatikanen vågar säga den är falsk. Men det vet hela världen att det bara är all Vatikanen och dess kyrka som är falsk och rutten inifrån början.

Beatrice Sluta dilla, far. Du har ej många timmar kvar.

Francesco Vad är det med er? Varför är ni plötsligt så förvandlade till kalla stränga fysionomier som inkvisitorer?

Beatrice Du har tömt en flaska vin.

Francesco Det var den andra denna dag. Än sen då?

Beatrice Vinet i den var förgiftat.

Francesco Dotter, vad är detta för ett dåligt skämt?

Beatrice Det är ej något skämt. Du blir snart tung av opiesömn och somnar som ett barn, och när du sover är det för att aldrig vakna mer.

Francesco Ni menar allvar! Är du med om detta, hustru?

Lucretia Jag står utanför men ser och hör.

Francesco Med andra ord: du ger ditt bifall genom tystnad? Du då, fånige lakej, erbarmlige Andrea, vars fläsk hänger utanför hans byxor, är du med om detta?

Andrea Jag vet ingenting men följer Beatrices önskningar, befallningar och bud.

Francesco Då är det ditt pedanteri som mördar mig! Men du, min Beatrice? Varför detta hat? Har jag ej älskat dig?

Beatrice Och det, min fader, kan du med att fråga, du som önskat mig med barn med dig!

Andrea (avsides) Nu går jag, för jag vill ej mer ha något med den här familjens egendomliga förbindelser att kunna vittna om. (går) Francesco Har du stått utanför och lyssnat?

Beatrice Hela tiden, tills du drack upp flaskan.

Francesco Du är infernalisk i din metodik.

23

Beatrice Du hinner ännu be om ursäkt, men du dör ändå.

Francesco Jag be om ursäkt för att jag gav dig ditt liv och all min kärlek?

Beatrice Livet var ej något liv, och kärleken var värre än ett vilddjurs.

Francesco (plötsligt sentimental och trött, faller ner på knä i sitt berusade tillstånd.)

Fagra dotter, du var vacker. Jag var svag. Jag föll. Jag medger det. Jag ville icke det från början. Allt jag ville var att skydda dig, ty många män var ute efter dig och särskilt präster. Men du var för vacker. Din jungfrulighet och oskuld var för övermäktig och oemotståndlig. Jag kunde ej behärska mig. Förlåt min svaghet. Jag är blott en gammal man, en gammal usel man, en gammal usel narr, en alkoholiserad gammal fan, en ful satyr, som leker ung fastän han är för gammal. Tillgiv mig min hemska svaghet, men förstå, att du var vacker. Dina gyllne änglalockar, ditt gudomliga utslagna långa hår, din stolta ljusa uppenbarelse, din charm och din utstrålning, jag var bara en svag gammal och förbrukad gubbe. Vad förmådde jag mot dig? Du var för ung och vacker, och jag var för svag och gammal, och olyckligtvis så hade jag dig i mitt våld.... (somnar plötsligt och faller till golvet, var han genast ljudligt snarkar.)

Beatrice (ropar) Olimpio! Marzio! (dessa inkommer.) Nu får ni ta över.

Marzio Är han redan död?

Beatrice Han sover. Lägg honom på sängen. Det är rätta platsen. Må hans blodskams säng bli platsen för hans död och för hans grav. Se till att få det gjort förrän han vaknar och kan slå tillbaka. (Männen lyfter upp Francesco på sängen.)

Marzio Men hur skall vi göra det?

Beatrice Det får ni helt bestämma själva. Därför har ni fått betalt.

Marzio Jag klarar inte detta. Se så gammal och så grå han är! Han liknar alltför starkt min egen far. Antag att han nu vaknar medan vi bär hand på honom?

Olimpio Är du feg?

Marzio Vad tror du? Har du ingen mänsklig känsla själv för ålderdomens värdighet?

Olimpio Den mannen hade ingen värdighet. Hör bara hur vulgärt han snarkar.

Marzio Mörda honom själv då, du som är så modig.

Olimpio Hur ska det gå till?

Marzio Där ser du själv!

Beatrice Vad har ni fått betalt för? För att blott stå där och spela komedi som druckna narrar, som ej kan bestämma sig, som bara diskuterar dumheter och nonsens och ej får sin tumme ut ur baken?

Marzio Frun, ursäkta oss, men modet sviker oss. Han är en gammal man, och han kan faktiskt vakna.

Beatrice Pröva får ni se. (går fram till Francesco på sängen och slår till honom på kinden.)

Francesco (i sömnen) O Gud! Hör faderns eviga förbannelse av hela mänskosläktet! Dra åt helvete, du gråtmilda madonna med din oäkting till son! Ni har befläckat hela mänskosläktet med ert taskspel och ert dåliga bedrägeri! Ert falskpel var blott självbefläckelse och våldspornografi! Umf! Glumf! (mumlar otydligt och börjar åter snarka ljudligt.)

Beatrice Han hädar till och med i sömnen. Vem är rädd för sådan pajas? Inte jag. Om ni, som fått betalt och dock är män, ej vågar röra vid det ruttna vraket har jag själv en dolk att släppa ut hans ande med ur anfrätt fläsk, och då får knappast ni två överleva honom särskilt länge!

Olimpio Marzio, var nu ej en sådan kruka. Mänskans största svaghet är vidskepelsen, och den är du ett offer för. Kom med nu! Håll nu honom fast, så prövar jag att strypa honom.

Marzio (fattar ett grepp om den sovande) Gubben rör på sig! Han vaknar!

Francesco (sömnigt) Alla stadens horor klättrar på mig! Vad är det nu frågan om? Jag orkar inte pippa nu! Hum, mummel. (mumlar igen och börjar snarka.)

Olimpio Vi får nog ta till mer drastiska metoder. Han får ingen ro i kroppen om vi inte disponerar med den som med en vampyr.

24

Marzio Du skälver och är rädd och lika blek som jag.

Olimpio Ett liv är inte lätt att döda när man aldrig gjort det förut! Men det måste göras!

Beatrice! Har du hammare och spik?

Lucretia Jag vet var sådant finns och hämtar det.

Olimpio Den längsta spik du hittar! Gärna flera! (Lucretia går.)

Marzio Ska du indriva spikar i hans hjärta? Riktiga vampyrer kräver pålar.

Olimpio Var ej dum nu. Det är nog om vi slår sönder skallen hans.

Lucretia (återkommer med verktygen) Jag hoppas att ni vet nu vad ni gör.

Marzio Det är det vi inte har en aning om.

Olimpio Håll käften nu, din klåpare. Jag är ganska säker på min sak, och detta är det enda säkra sättet. Gubben är för seg och vaknar alltför lätt. Hjälp till nu, Marzio! Kläm in spiken i hans öga, så slår jag sen till med hammaren!

Marzio Du får det då att låta lätt. (tvekar) Olimpio Ge över spiken då, din ofärdige lurk! (Olimpio tar spiken, trycker in den i Francescos öga, varpå gubben vaknar med ett vrål, men Olimpio hinner driva in spiken med hammaren med flera slag.)

Francesco (vrålar) Herre djävlar! Fan i helvete! (Han kämpar hårt av ren animalisk instinkt.)

Olimpio Ge mig flera spikar! (Marzio ger en ny, och Olimpio driver in den i grevens hals.)

Nu tror jag att han sagt sitt sista ord.

Beatrice Det blev ej ångerfullt precis.

Lucretia Men, pojkar, se så ni har sölat ner! Han sprutar blod i hela sängen!

Marzio Är det då så konstigt?

Olimpio Nu blir nästa steg att dölja brottet.

Marzio Hur ska det gå till?

Lucretia Var det då nödvändigt att släppa ut allt gubbens arga blod! Nu kommer det att skrika ut ert brott och skvallra inför hela världen!

Olimpio Bli nu ej hysterisk, frun. Vi måste få det att se ut som en naturlig olyckshändelse.

Beatrice Jag har då engagerat världens klumpigaste klåpare.

Olimpio Misströsta inte, Beatrice. Vi ska nog få ordning än på detta sällsamma problem. Gå bort och öppna fönstret till balkongen, Marzio! (Marzio gör så.)

Där bär vi ut kroppen, och så tippar vi den ned i buskarna. Så småningom blir liket upptäckt, och då börjar alla högt beklaga den bedrövansvärda olyckshändelsen. Han skulle gå på toaletten, men i ruset gick han fel och ut på sin balkong, var han föll över räcket. Det kan hända vem som helst. Jag har hört talas om långt värre släktmord där familjen lätt kom från långt gräsligare blodspår med ursäkten olyckshändelse. Nu bär vi över det här sållet, den här sprutande fontänen, denna läckande tomatsåsbalja, Marzio, ut i friska luften på balkongen, och så tippar vi hans excellens ut i naturen. Marzio! Hugg i och håll! Sådärja! (under stånk och stön lyckas de bära ut den blodsprutande kroppen till fönstret och balkongen, var de lyckas få kroppen över balkongräcket.)

Det var det det! Nu kan vi gå hem och sova!

Lucretia Men så här ser ut!

Marzio Det får ni putsa själva, flickor. Vi har fått betalt för mordet, och det har vi utfört. Resten får ni sköta själva. (skyndar sig ut därifrån.)

Beatrice Olimpio, din lön har endast börjat utbetalas.

Olimpio Lita på mig alltid. Men jag måste hem nu. Annars börjar hustrun min att undra, och vi får ej väcka någon oro eller undran. Eller hur? (går hastigt.)

Lucretia Nå, min dotter, nu så är det gjort.

Beatrice Ja. Festen är nu över, gästerna har gått, och endast kvinnorna finns kvar som måste städa, diska och arbeta tills allt blir normalt igen. Men, mor, vår disk blir svår, ty gästerna var ej rumsrena.

Lucretia Aldrig får vi ut det blodet från den sängen.

25

Beatrice Men vi måste dock försöka. Lakanen kan tvättas, golvet kan vi skura. Och vi måste göra detta nu.

Lucretia Jag säger det då: aldrig mer en karl i detta huset som är så rädd för att döda att han måste sprida blodet överallt! Det blodet blir min död och fruktar jag att blir inseglet på min mans familjs förbannelse för evigt.

Beatrice Allt beror på påven.

Lucretia Blandar du in påven?

Beatrice Han var mutad av min far. Om han nu låter pappa vara död är all förbannelse i världen maktlös över oss. Men om han börjar rota i problemet blir hans påvestol precis så fläckad och kontaminerad som han fäster avseende vid brottet. Därför, kära fostermor, så tror jag vi kan vara lugna. Vi är fria nu, och Giacomo och lille bror Bernardo slipper lida mer!

Lucretia Din skadeglädje är rätt skrämmande lik pappas.

Beatrice Har jag då inte rätt att vara triumferande av skadeglädje? Fader Vår, Gud Fader själv är död, och jag är den som själv har dödat honom! (plötsligt ringer en skarp klocka.)

Det är någon tråkig gäst vid porten.

Lucretia Nu? Så här dags? Det kan inte vara något roligt.

Beatrice Nej, det är ju vad jag sade. Det är störningar i vår triumf och inget vidare.

Andrea (inkommer) Hans excellens den påvlige legaten herr Savella önskar träffa greve Cenci.

(Han ignorerar fullständigt blodet och scenens och damernas oordning.)

Beatrice Greven sover och kan icke ta emot.

Andrea Legaten insisterar.

Beatrice Det var värre. Har han sagt sitt ärende?

Andrea Han har en arrestering med sig utförd på Francesco Cenci för förskingring, mord och sodomi.

Lucretia För sent! (svimmar) Beatrice Andrea, när du går och släpper in den påvlige legaten, så ta de här två lakanen med dig på vägen. Som du ser så är de litet blodiga och borde tvättas.

Andrea Har ni slaktat något djur i sängen?

Beatrice Så dum fråga kan ej bli bevärdigad med något svar. Säg tvätterskorna att jag haft en svår menstruation. Och visa sedan in legaten hit.

Andrea Som ni befaller, frun. (går) Beatrice Lucretia! Vakna! (väcker henne) Vi får inte slockna nu när livet börjar! Hjälp mig genast rulla ut den mattan här så att den påvlige legaten ej ser något blod!

Lucretia Min flicka! Om vi icke straffat hustyrannen själv så hade Gud själv gjort det för oss! Hade det ej varit enklare att föredraga?

Beatrice Moder, om vi inte står för vad vi gjort kan vi ta livet av oss genast. Även om man nu uppdagar mordet så är det Olimpio och Marzio som har utfört det och ingen annan, och de är på fri fot och kan icke sättas fast så lätt, och aldrig skulle någon av dem skvallra! Sansa dig nu, moder, och se till att hålla hysterin på avstånd när legaten kommer.

Såja! Nu syns icke något blod mer. Nu kan själva påven komma.

Andrea (inkommer med legaten) Hans excellens den påvlige legaten herr Savella.

Beatrice Excellens, ni kommer alltför sent för att förtjäna någon välkomsthälsning.

Savella Jag beklagar djupt mitt olämpliga intrång och är djupt medveten om den gränslösa förlägenhet jag därigenom mot min egen vilja måste vålla er, men jag har inget val, ty påven själv har sänt mig.

Beatrice Greven sover redan och blir rasande om någon väcker honom nu.

Savella Vi måste ändå väcka honom. Han är kallad till förhör i Rom och det omedelbart.

Beatrice Jag varnar er. Ej någon eskorterar er till grevens sovrum.

Savella Då har jag ej något val. Jag måste gå dit ensam.

26

Beatrice Var då beredd på att han kan hudflänga er direkt.

Savella Jag tackar för er varning och skall ha min hand på värjans fäste. (går. Andrea följer honom.)

Beatrice Nu, Lucretia, gäller det att börja spela övertygande teater. Pappas lik kan icke döljas för en envis präst som kommer hit å pliktens vägnar, och då måste vi agera som vi skulle ha agerat om han verkligen chockartat dött igenom dråplig olyckshändelse. Är du beredd?

Lucretia Jag skall försöka.

Savella (bakom scenen) Han är inte i sitt rum! Hans säng är tom!

Andrea (bakom scenen) Då har han gått på toaletten.

Beatrice Nu går de ut på balkongen. Tur att Marzio bräckte några ruttna delar av balkongens räcke! Fast han är en tölp är han ej dum i praktisk uppfinningsförmåga.

Savella (bakom scenen) Han är ej på toaletten. Fönstret här är öppet.

Andrea Står han då ute på balkongen?

Savella Nej. Balkongen är alldeles tom. Men se! Här har en bit av balustraden kraschat! Räcket har gett efter! (ropar) Greve Cenci!

Andrea Har han ramlat ner så har han slått ihjäl sig, för det är en god bit ner till marken.

Savella Hämta facklor! Skicka tjänare att lysa upp terrängen! Jag begynner frukta en förarglig olyckshändelse. Om greven nu är död blir påven arg för att han ej får mera pengar och för det att Gud själv hunnit före.

Andrea Här har vi en fackla.

Savella Se! Vad hänger där i buskarna? Ett lik!

Andrea O fasa!

Savella Tjänare! Ta ner det liket ifrån trädet! Det är greven, eller var, ty detta är en trasa av en människa och icke någon som har ramlat ner vid full vigör.

Beatrice Nu börjar det.

Lucretia Hur skall vi klara oss?

Beatrice Mor, lita blott på mig. Savella är en mänska blott som måste vara fullt medveten om hur vi har lidit.

Savella (återkommer med Andrea) En förfärlig olyckshändelse har skett! Herr greven har påträffats död rakt under sin balkong! Har han då gått i sömnen? Vet ni om han kunde göra det?

Lucretia O fasa! Död! Min make! Är det möjligt? Det får inte vara sant! Min älskade Francesco! Död!

Beatrice Det får ej vara sant! En sådan olycka! Det är för gräsligt! Ve och jämmer! Vi är faderlösa!

Savella Spara era tårar till begravningen. De rimmar illa med det hat som alla vet att särskilt hans familj starkt odlade mot honom med all rätt.

Beatrice Ursäkta oss, men detta kommer som en chock.

Savella Ja, det förstår jag att det gör. Den greven skröt ju med att kunna överleva alla sina barn. Man kommer in med liket strax.

(Några tjänare bär in liket insvept i ett rent lakan.)

Här har vi offret för ett nattligt toalettbesök. Låt mig få se hans nuna.

(Man viker upp en bit av lakanet varvid ett fullständigt sönderslaget ansikte blottas.)

Mina damer, detta är i sanning en märkvärdig olyckshändelse. Han föll från sin balkong och fastnade i fallet i ett trädsnår. I det fallet har hans huvud massakrerats.

Vet ni något som ni ej har talat om?

Beatrice Vi står förstummade inför ett ofattbart mysterium.

Savella Se noga på den skadan här. Ett öga här är borta, och omkring det såret är hans hela skalle krossad, som om minst en järngren funnit vägen in i grevens hjärna. Och se här på halsen. Den är lika våldsamt genomborrad. Vad är det för träd ni har i trädgården? Kan plommongrenar så brutalt fördärva kotor och skelett?

27

Lucretia Ursäkta mig, det här är mer än vad jag tål. Jag måste ut och kräkas. (skyndar ut.)

Savella (till Beatrice) Vad säger ni, min fröken?

Beatrice Vad förväntar ni er av mig?

Savella Antingen bekännelse, förklaring eller mordanklagelse.

Beatrice Mot vem?

Savella Mot vem som helst. All mänskligheten hade skäl att hata honom. Allt är möjligt utom självmord, ty så drastiska och stygga skador kan man icke frivilligt ta på sig själv. Har ni ej något spår av misstanke mot någon? Har ej någon här i huset märkt att något försiggått som icke varit reguljärt? Ni, tjänare, har ingen anat något? (Alla tjänare skakar på huvudet.) Ni, Andrea? Har ni ej sett något misstänkt?

Andrea Blott två lakan som var blodiga.

Savella Aha! Ett spår! Var är de lakanen?

Andrea Jag lämnade dem för att tvättas.

Savella Vad var det för lakan?

Andrea Beatrice Cenci gav mig dem. Hon sade att hon haft menstruationsbesvär av större mått än vanligt.

Beatrice Det är riktigt.

Savella (suckar) Det är sent, och jag är bara präst. Neapel får utreda saken närmare med sina myndigheter. Jag är trött och ber om ursäkt för att jag har stört och råkat trampa in i sådan tragedi. Och jag försäkrar att det inte var min mening. Jag kom hit helt nöjd med att få delge greve Cenci äntlig arrestering och rättmätigt straff för talrika överbevisade och oerhörda brott men drar mig åter hem med det uppgivna konstaterandet att han har sluppit undan. Och jag kan blott hoppas att ej någon människa kan straffas för att ha begått ett brott som måste anses för det minsta av vad greve Cenci gjorde sig förtjänt av.

Buona notte, stackars vänner. (Han går. Alla blir stående tysta och fundersamma kvar. Till slut vänder Beatrice tjänarna ryggen och går ut åt motsatt håll. Därefter först börjar tjänarna ivrigt diskutera med varandra.)

En tjänare (pekar på liket) Se, han ler.

Andrea Ja, han hånar oss fortfarande och mera nu än förr. Nu är han ett odödligt hån mot hela livet och mot hela mänskligheten. Nu kan tragedin begynna medan blott Saturnus skrattar. (går. Även tjänarna går.)

Akt IV Scen 1. Påvens palats i Rom. Camillo Ursäkta, ers helighet, att vi är tvungna att störa er....

Clemens Ja, det är alldeles oförskämt av er, Camillo! Har jag inte rätt att få sova på nätterna?

Camillo Jo, men just nu är det morgon, och om jag ej griper er nu får jag aldrig mer tag på er, så strängt upptagen som ni är på dagarna....

Clemens Har jag då ej rätt att få sova ut som jag själv vill fast det blivit morgon?

Camillo Ers Helighet, jag hade aldrig haft mod att försöka att störa er om det ej var så att klockan var elva när ni ännu sov.

Clemens Min sömn är den mest viktiga i hela världen! Betänk att jag vilar mitt huvud var natt mot en krona av törnen som är alla världens bekymmer, som jag ensam är direkt ansvarig för inför Gud! Camillo Jag har ödmjukast bett er om ursäkt, ers helighet. Men nu är klockan strax tolv, fem minuter är allt vad som fattas, och vi har ej ens lyckats komma till saken ännu.

Clemens Ja, men kom då till saken! Det är väl naturligtvis åter en av dina trivialiteter.

Camillo Det gäller det sorgliga mordet på greven Francesco av Cenci.

Clemens Han fick blott en bråkdel av vad han förtjänade! Kan du ej låta den skurken få vila i fred i sin grav?

Camillo Det har gjorts undersökningar....

28

Clemens Ja, jag har hört alla snaskiga grova detaljer för länge se'n redan. Han ramlade ut för balkongen när han skulle gå på klosetten på natten i fyllan och villan, och han slog ihjäl sig så han blev totalt oigenkännlig.

Camillo Tillåt mig fortsätta, helige fader. Det visade sig vara mer komplicerat än vad någon alls kunde ana.

Clemens Slog någon ihjäl honom hade han orsak därtill, och den mördarens synder må vara förlåtna i så fall.

Camillo Tyvärr var det inte så enkelt.

Clemens Nå, fram då med alla pedantiska utredningars resultat! Denna dag blev ej skapad blott för att den nidingen Cenci, fastän han är död, skulle helt få förstöra den för mig! Jag har ju framför mig min frukost och min promenad och min siesta och alla de dagliga hopplöst erbarmliga och ofrånkomliga gudstjänsterna! Tror du då jag har tid för vulgärt skvallernonsens och skabrösiteter? – Säg, ligger det någonting i att hans dotter var anstifterskan av komplotten?

Camillo Ers helighet, vad som har framkommit är såpass allvarligt att jag är tvungen att framlägga saken detalj för detalj. För det första: de skador som greven påvisade härrörde icke från fallet till marken. Han fastnade i några grenar som tämligen mjukt tog emot honom. Huvud och hals var totalt genomborrade av, vad man tror, långa järnspikar.

Clemens Då var det någon som slog greve Cenci för pannan. (försöker vara rolig.)

Camillo Han var redan fullständigt livlös när han föll från skyn, och för att kunna komma i det trädets grönska som mottog hans kropp så kan han ej ha fallit. Han måste ha kastats med kraft från balkongen.

Clemens Det var alltså någon i slottet som gjorde sig av med den knölen. Vem kan det ha varit? Där fanns väl ett tjugotal varelser som hade mer än fullgoda motiv?

Camillo Hela slottspersonalen blev häktad. Det enda som framkom som misstänkt vid alla förhören var att Beatrice, hans dotter, gett över två blodiga lakan till tvättning. Hon påstod att hon hade haft en svår menstruation.

Clemens Sådant händer de ädlaste fruntimmer.

Camillo Men dessa lakan var alldeles nerblodade. Om en kvinna kan blöda så mycket vid en enda menstruation kan hon ej överleva den menstruationen. Dessutom är menstruationsblod ej så klart och rött som de här båda lakanen var i sin genomdränkthet.

Clemens Detta börjar nu bli intressant.

Camillo Någon måste ha mördat herr greven, och ingen av tjänarna hade en aning om saken. De var allesammans fullkomligt stockdumma och okunniga frågetecken.

Clemens Då återstår barnen. Den uslingen hade tre barn.

Camillo De har icke förhörts eller häktats. I stället har man forskat runt dem. Det visade sig att den ädla och dygdiga dottern, den av alla prisade skönheten, oskuldens vackraste inkarnation Beatrice, att hon hade skänkt den förutvarande intendenten Olimpio en guldstickad mantel som tillhört den mördade fadern.

Clemens En muta eller en belöning? Det spelar dock i och för sig ingen roll och är inget bevis, men vad tror du?

Camillo Det är uteslutet att något av barnen kan ha begått mordet. Bernardo är alldeles för minderårig och grön, och hans äldre bror Giacomo var inte där. Endast män kan ha krossat den mördades skalle så ytterst brutalt. Beatrice kan inte ha deltagit. Men, som ni sade, ers helighet, kan hon ha mutat, planerat, belönat och tackat.

Clemens Det låter alltmer som en väl regisserad teaterpjäs.

Camillo När myndigheterna skulle förhöra Olimpio närmare kom de för sent. När de äntligen kom hem till honom så hade han lönnmördats.

Clemens Det är normalt. Färdigt använda lönnmördare brukar lönnmördas.

Camillo Han hade dock varit mycket i sällskap på senare tid med en viss signor Marzio, som liksom Olimpio plötsligt haft en hel förmögenhet att disponera. Man lyckades infånga Marzio, och han har bekänt.

Clemens Den idioten! Vad har han bekänt?

29

Camillo Alltför mycket.

Clemens Berätta!

Camillo Att han begått mordet tillsammans med stackars Olimpio och det medan hustrun och dottern till offret sett på. Beatrice betalade arbetet som kommenderades, organiserades och först blev uttänkt av Giacomo, den äldste levande sonen, här hemma i Rom. Men allt detta är bara menlösa detaljer i jämförelse med det värsta.

Clemens Som är?

Camillo Vi har hittat ett brev i Petrella, som skrivits av den som anställde de båda lönnmördarna och som själv sände dem till Beatrice med brevet.

Clemens Är det någon intrigant älskare till Beatrice? Det brukar det vara.

Camillo Här är det otroliga brevet. (överräcker en lapp till påven, som vecklar upp den och läser:) Clemens "Till min egen fru Beatrice.

På det att min lön som min kropp så outhärdligt åstundar snart må bli min skickar jag här på din brors rekommendation de som gärna skall utföra vad som i skrift ej kan uttryckas av din mest trofaste vän monsignore Orsino Guerra."

Jag säger då det!

Camillo Men det är ej det värsta.

Clemens Är det ej det värsta att en monsignore och präst här har deltagit överlagt i ett besinningslöst mord på en adelsman?

Camillo Den som lät mörda Olimpio var icke en Cenci. Det var vår kollega och broder Orsino som lät mannen mördas för att Beatrice var havande.

Clemens Havande?

Camillo Ja, Beatrice är havande, ej genom vår stackars broder Orsino men genom sin älskare, sitt livs befriare och högt uppskattade gunstling Olimpio. Orsino gick med i komplotten för att kunna få Beatrice, men denne Olimpio, som redan var gift, gick emellan, hann före och blev därför mördad av upprörd Orsino, vår värde prelat, monsignore och blivande biskop och kardinal Guerra.

Clemens Nu inser jag allvaret. Kyrkan och min egen påvestol är involverad och komprometterad. Vi måste med andra ord åta oss fallet och handla därmed rigoröst.

Camillo Och vad har vi att göra?

Clemens Blott en enda sak. Arrestera dem alla, det hela insyltade gänget, Bernardo, Lucretia, Giacomo och Beatrice och även förstås Don Orsino.

Camillo Det sista är det enda som vi ej mäktar.

Clemens Hur så?

Camillo Han har lyckats fly utomlands och gått i tjänst hos hans majestät kungen av Frankrike i franska kronans armé.

Clemens Där förlorade kyrkan sin grannaste präst.

Camillo Vi bör dock vara tacksamma för att han kunde försvinna.

Clemens Hur så?

Camillo Därmed slipper vi dra en prelat inför rätta. Den komprometteringen av Vatikanen och av hela hierarkin kommer vi lyckligt undan.

Clemens Min vän, du har rätt. Desto hårdare kan vi då klämma åt dem som förledde Orsino till synd. Det får vi ej försumma att göra. Det är dags nu att statuera ett häftigt exempel! Man får ej förföra den heliga kyrkans ofelbara och oantastliga präster! Åtminstone då inte ostraffat! Sätt i gång rättvisans kvarnar, Camillo, och låt arrestera varenda familjemedlem och medbrottsling. Sätt tumskruvar på dem och låt dem torteras tills allt är bekänt! Vi har världsordningens fadersauktoritet att försvara mot självsvåldiga och olydiga barn, som tycks tro att man ostraffat får gå och avrätta patriarkatet och utmana pontifikatet!

30

Scen 2. Den påvliga domstolen.

Domaren

För in den förste anklagade! (Marzio föres in.)

Läs upp anklagelseakten! Är du Marzio, medborgare i Petrella, tidigare i tjänst hos greve Francesco

Åklagaren Cenci?

Marzio Vem är jag väl annars? Åklagaren Svara på frågan! Ja eller nej!

Marzio I så fall är jag väl det som finns kvar av honom, så som ni har torterat mig och nästan slitit ut inälvorna på mig. Åklagaren Sätt dig ner, din hund! Du har bara fått vad du har förtjänat, så som du massakrerade greve Francesco Cenci, en högättad adelsman!

Domaren Herr åklagare, ni glömmer er. Läs bara upp anklagelseakten. Åklagaren Hrm! (blänger ilsket åt Marzio som om han ännu hade mycket kvar att ösa ur sig, läser så innantill:) Medborgare Marzio av Petrella anklagas härmed för överlagt mord på greve Francesco Cenci aftonen den nionde september 1598, vilket han själv har bekänt att han begick tillsammans med en viss Olimpio, tidigare intendent i Petrella, sedermera lönnmördad. Vidare har han öppet bekänt att mordet begicks på befallning av Giacomo och Beatrice Cenci, son och dotter till sagde greve Cenci. För mordet mottogs ett belopp av ett tusen piastrar kontant samt löfte om vidare belöningar i framtiden i form av räntor. I hans bekännelser ingår att hans sedermera lönnmördade medbrottsling Don Olimpio mottog en liknande belöning plus en guldstickad mantel värd en förmögenhet som tidigare tillhört greven. Denna mantel tillhör nu Don Marzio, som köpt den av honom.

Dessa två tusen piastrar, denna guldstickade mantel samt den diamantring, som tillhört greve Francesco Cenci och som hans dotter skänkte Don Olimpio som tack för väl begånget mord, hemfaller åt Vatikanens ombesörjande såsom blodsgåvor som enbart för förbannelse med sig om de ej används till förmån för de fattiga. Har den anklagade något att säga?

Marzio Vad jag har sagt hittills tvingade man ur mig med tortyr. Mera säger jag inte.

Domaren För in nästa anklagade. (Giacomo föres in.)

Läs upp anklagelseakten. Åklagaren Är du Giacomo Cenci, son till greve Francesco Cenci?

Giacomo Ja. Åklagaren (läser) Härmed anklagas Giacomo Cenci, son till greve Francesco Cenci, för anstiftan till mord på sin egen fader enligt Don Marzios avslöjanden.

Giacomo (upprörd till Marzio) Har du förrått oss, din skurk?

Marzio (med en urskuldande gest) Under tortyr berättar man vad som helst.

Giacomo Din skurk!

Marzio Det är ingenting mot vad er monsignore Orsino Guerra är, som lämnat oss alla i sticket.

Domaren Till ordningen! Åklagaren Don Giacomo Cenci, sitt ner. (Giacomo försöker lugna sig.)

Domaren För in nästa anklagade. (Bernardo föres in.)

Läs upp anklagelseakten. Åklagaren Är du Bernardo Cenci, yngste son till greve Francesco Cenci?

Bernardo Ja. Åklagaren (läser) Bernardo Cenci, son till Francesco Cenci, anklagas härmed för delaktighet i mordet på sin fader.

Giacomo (rusar upp) Han är oskyldig! Åklagaren Sitt ner!

31

Giacomo Han är oskyldig! Han är ju bara barnet! Han visste ingenting! Ni anklagar honom bara för att ingen skall få ärva greven, så att Vatikanen kan sluka hela huset Cenci med hull och hår! Åklagaren Sitt ner, fadermördare! Don Bernardo Cencis skuld eller oskuld skall opartiskt prövas såsom alla de andras.

Domaren För in nästa anklagade. (Lucretia föres in.)

Läs upp anklagelseakten. Åklagaren Är ni Lucretia Cenci, änka efter greve Francesco Cenci?

Lucretia Ack ja, ve mig! Åklagaren Lucretia Cenci, änka efter greve Francesco Cenci, är härmed anklagad för delaktighet i mordet på greve Francesco Cenci, då hon enligt Don Marzios bekännelser var närvarande vid mordets begående.

Lucretia Ack, vi visste inte vad vi gjorde! Vi var desperata efter åratal av misshandel från grevens sida! Han torterade oss dag och natt! Han lämnade aldrig någon kvinna i fred och inte ens sin egen dotter! Åklagaren (till domaren) Enligt fru Lucretia Cencis bekännelser i fängelset var det hon som fick greven att dricka av det förgiftade vinet.

Lucretia Ack, vi visste inte vad vi gjorde! Vi var drivna av förtvivlan!

Domaren Grevinnan Lucretia Cenci, var så god och sitt.

För in nästa anklagade. (Beatrice föres in, avtärd och blek men stoltare än någonsin.)

Läs upp anklagelseakten. Åklagaren Är ni Beatrice Cenci, dotter till greve Francesco Cenci?

Beatrice Det vet ingen att jag är. Det visste inte ens min fader själv. Gud give att jag icke är det. Åklagaren Svara ja eller nej! Är ni Beatrice Cenci?

Beatrice Ja. Åklagaren (läser) Ni är anklagad för anstiftan till mord på er egen köttsliga fader tillsammans med er egen broder, enligt Don Marzios frivilliga bekännelser. Sitt ner!

Beatrice Marzio, har du bekänt under tortyr?

Marzio Vem bekänner inte vad som helst under tortyr?

Beatrice Förbannade inkvisitorer, det vet hela Italien, som Marzio själv här bekänner, att under tortyr bekänner man vilka lögner som helst! Hundratals häxor bränns varje vecka på bål i hela Europa bara för att de under tortyr bekänt att de gjort hor med djävulen! Vilken vettig människan kan tro att någon kan göra hor med djävulen? Allt som vittnen bekänner under tortyr är värdelöst! Åklagaren Fröken Beatrice, bad jag er inte sitta ner, kanske?

Marzio (reser sig) Hon har rätt! Allt vad jag bekänt under tortyr var bara lögner för att slippa tortyren! Ingen mänska bekänner under tortyr utom lögner av enbart mänskliga skäl!

Domaren (till Marzio) Tar ni tillbaka ert vittnesmål?

Marzio Jag tar tillbaka vartenda ord! Allt vad jag har sagt har jag ljugit!

Domaren Då kan ni utsättas för tortyr på nytt.

Marzio Då bekänner jag samma lögner igen, som jag sedan tar tillbaka igen i rätten.

Camillo (reser sig) Barn, som er faders vän måste jag tillråda er att inte försöka slingra er.

Er sak är hopplös vad denne stackars Marzio än säger och inte säger och vad han än tar tillbaka. Hela världen vet att ni mördade er pappa utan att era egna händer kom vid honom. Stå för sanningen, ert brott, och ni kan kanske benådas. Det är er enda chans.

Giacomo Det tjänar ingenting till, Beatrice. De vet allt, de har oss fast, och de låter oss inte slippa undan. De ger sig inte förrän de avhänt oss hela vår familjeförmögenhet. Det är bara därför påven har gått med på vår arrestering. Som adelsmän borde vi egentligen ha varit lika immuna som vår fader alltid var vad han än gjorde.

Camillo Greve Cenci kastades tre gånger i fängelse av påven.

32

Giacomo För att han skulle betala. Nu har ni chansen att få allt vad vi äger, och därför skickar ni oss gärna till stupstocken.

Beatrice Kardinal Camillo, om ni är vår ende försvarare är det er plikt att försvara oss.

Anklagelserna mot oss är beroende av en eländig mans bekännelser under tortyr. Hur var det, kardinal, egentligen? Hur dog er systerson? Om ni blev själv torterad och man bad er äntligen bekänna att ni själv förgiftat honom, ert livs ögonsten, vad skulle ni då svara?

Under pinovåld kan vem som helst fås till vad vansinne som helst. Tänk efter, och ni skall ej neka till att ni under tortyr på samma sätt bekänt er skyldig till förgiftning av er egen systerson, fastän det skulle ruinera hela er karriär i Vatikanen.

Camillo Flicka, hur kan du försvara fadermord? Hur kan du neka till att han är död med spikar genom hals och skalle? Att hans mord betalats med så underbar frikostighet mot enkla mänskor? Att hans mördare Olimpio som tack och lön för mödan blev din älskare, som du fött barn med? Det finns ögonvittnen till din hemliga förlossning i ett heligt kloster skyddat av din faders pengar och att du själv sade till Olimpio: "Tack och lov! Ett nyfött barns utseende kan icke ljuga: du är fadern!"

Beatrice Här står vi anklagade, en hel familj med blott en ensam tjänare som vågade förbli lojal och ta parti för de förtryckta mot förtryckaren och våldtäktsmannen, som fick härja fritt så länge som han levde utan att en enda ingrep som var medveten om detta landets värsta brottslings alla brott! Den allra närmast informerade om alla pappas laster var den heligaste fadern själv, hans helighet i Vatikanen, alla maffiors gudfar. Påven lade ej två strån kors för att ge något av min faders många offer någon ringaste rättvisa, men när någon vågar hämnas och försvara sig mot vällustmonstret så skall genast alla tänkbara misstänkta halshuggas, och till och med ett barn! (pekar på Bernardo.)

Domaren Min fröken Beatrice, inga domar har ännu avkunnats.

Beatrice Inte! Spela ej teater, mäster domare, med sådant cyniskt hån! Vi alla dömdes redan när den värde påven själv såg till att vi blev ställda inför rätta. Vi har ingen chans mot påvestatens etablerade oeftergivliga fördomar. Det vet kardinal Camillo, ty han hade aldrig annars vågat ställa upp till vårt försvar.

Camillo Bekänn, min flicka, och vi skall försöka överklaga och få nåd. Det är det enda som kan hjälpa oss.

Beatrice Jag har ej talat färdigt ännu, kardinal Camillo. Det fanns en lojal och solidarisk tjänare till oss förutom Marzio här. Han var min faders före detta intendent som avskedats och ruinerats, men han finns ej här bland oss anklagade fastän han var den ende som var modig nog att själv slå spiken in i våldtäktsmannens öga, vilket blev den skurkens död.

Och varför finns han inte här? Emedan han är död. Han röjdes effektivt ur vägen, han mördades på öppen gata här i Rom, och liket lämnades på gatan att förblöda. Alla vet att den som lät ta livet av Olimpio var en förlupen präst som ej blott gjorde sig till mördare men även till förrädare, då han strax innan han begav sig utomlands såg till att Giacomo, min bror, blev gripen efter en angivelse av sagde präst. Jag kan berätta mera om den prästen. Han var ute efter mig och hade själv helst varit i min faders ställe när den vidrige och liderlige gubben våldtog mig. Min fader hann dock före, men det var den prästens fel, ty det var för att skydda mig mot prästen som vår fader isolerade oss inne i Petrella. Jag var skyddad där mot alla utom en: min fader var för svag för att förmå beskydda mig mot sin okontrollerade personliga natur. Jag kan berätta mera om den prästen. Giacomo, min broder, kan avslöja att den prästen var den förste som kom på idén att pappa kunde mördas. Inte sant, min broder, att du aldrig kommit på den tanken själv förrän vår vän Orsino, monsignore Guerra, kläckte den och klädde den i ord?

Giacomo Min syster, det är sant, och det vet Gud. Beatrice Den prästen står likväl ej här bland oss anklagade. Han har fått lämna landet utan att man ens försökt att hindra honom däri. Om ni, herrar präster genom påvens heliga auktoritet, anklagar oss för dråpet på Francesco Cenci, svarar vi, att ni är mera skyldiga än vi, och med er hela Vatikanen! Åklagaren Oförskämt! Jag har då aldrig hört på maken!

33

(tumult i salen, stor upprördhet i synnerhet bland alla präster,) Camillo (överröstar alla) Fadermörderskan har talat!

Domaren Ordning! Tyst i rätten! Annars utryms hela salen! Rätten ajourneras lika fullt ändå! Härmed förklaras denna dags förhandlingar avslutade! (slår klubban i bordet och lämnar raskt salen.)

Giacomo Är vi nu fria kanske?

Beatrice Knappast. Vi är fast från början. (till Camillo) Skulle inte ni försvara oss? Ålåg det inte enligt rättslig praxis er att sköta vårt försvar?

Camillo Kom inte här och säg att jag ej har försökt! Det är ni själva som har fullkomligt förstört er egen sak! Åklagaren (till Camillo) Vad händer nu?

Camillo Förmodligen får påven byta domare. Han måste ha en domare som inte tvekar med att döma dem.

Marzio (förtvivlad) Jag ensam är den skyldige! Ack, hör på mig! Syskonen Cenci är fullkomligt fria ifrån skuld! Jag ensam är ansvarig! Det var bara jag och Ser Olimpio som ensamma tog livet av tyrannen! (alla struntar i honom.) Åklagaren Du, din skälm, blir sannolikt den ende som blir skonad. Gå din väg nu, ingen hör på någon längre, och din offervilja demonstrerar du för sent, ty prästerna är arga nu. (går. Rätten upplöses.)

Akt V Scen 1. I fängelset.

(Beatrice sover. Bernardo sitter bredvid.)

Bernardo Hur ljuvlig är ej sömnen när den så kan göra en betagande gudomlig skönhet ännu mera ljuv och mild och skön med himmelskt leende behag! Hon måste drömma om oframställbara paradis och deras fröjder, när hon så kan le i sömnen så att solen själv blir bortskymd av så änglalik och överjordisk sällhets underbara glans! Ej kan jag störa så bedårande och rena oskuldsdrömmar. När hon sover har hon kvar sin barndom och sin oskuld och kan aldrig få dem kränkta, ty i drömmen lyser hennes bättre jag, som ingenting kan släcka där på samma sätt som det berövats henne i den krassa verkligheten. Men jag måste väcka henne milt, ty annars väcker andra henne omilt. Vakna, kära stora syster!

Beatrice (vaknar) Vad? Vem väcker mig så bryskt och mitt i natten?

Bernardo Det är icke natt, men vi är kvar i mörkret.

Beatrice Jag förstår. Det är blott genom drömmar man ibland kan slippa detta tröstlöshetens fängelse. Men jag behövde sova. Jag har hängt i håret i två timmar utan att det gav de infernaliska inkvisitorerna den ringaste information som de ej redan fått, och efter sådant huvudbry så var vad sömn som helst på vilken plats som helst ett paradis. Jag drömde att jag verkligen blev lovad segerfärd till paradiset. Ändå är ju vi i paradiset redan nu.

Bernardo Vad menar du, min syster?

Beatrice Jämfört med vårt liv med pappas ständiga förtryck omkring oss är då till och med ett fängelse i Vatikanens källare ett paradis.

Bernardo Min syster, din dröm var förtjänlig. En sådan syn behövde vi, och jag kan tro att den var sann. En segerfärd till paradiset är vad vi behöver och förtjänar.

Beatrice Du vet mer än jag om verkligheten. Varför var den drömmen på sin plats?

Har något hänt då när jag låg och sov?

Bernardo Vår kardinal Camillo var här nyss. Han nändes inte väcka dig, ty han blev gripen av ditt oskuldsfulla leende i sömnen. Men han sade mycket som ej bådar gott för oss.

Beatrice Som vad?

Bernardo De har torterat Marzio ihjäl. Han kan ej längre hjälpa oss med sina motsägelsefulla vittnesmål.

34

Beatrice Då dog han som martyr. Har de torterat Giacomo och mor Lucretia även?

Bernardo Ja, och de har båda två bekänt.

Beatrice Bekänt? Vad har de då bekänt?

Bernardo Vår styvmor sade allt om oss och om hur du beställde mordet och fungerade som mördarnas pådrivare. Och Giacomo har tagit på sig all sin skuld. Du är den enda nu som yrkar på din oskuld och som ej har knäckts av Vatikanens bödlar. Du allenast kan fortfarande försvara dig och har man ej förmått besegra.

Beatrice Fega är de, både mor Lucretia och Giacomo! Det trodde jag ej om dem! De har då förverkat all sin ära och sitt goda namn och har ej ens falsk stolthet kvar. Var de då tarvliga pultroner, som så lät sig våldtas på sin oantastliga själs adelskap? (Åklagaren kommer med Lucretia, Giacomo och kardinal Camillo.)

Där är ni, usla Vatikanlakejer, råttor till inkvisitorer som ej vågar visa sig i dagsljus, stinkande slamkrypare, som prostituerat själ och ära och identitet till påvekyrkans enda saliggörande bordell! Jag hörde att ni tagit livet av vår ende hederlige advokat, den stackars Marzio.

Camillo Min flicka, dina hädelser förgås i dessa källarvalv som drunkningsoffers rop i vattnet. Inte ens de här solida murarna kan höra vad du säger. Vatikanens biktstol har ej någonting att höra eller att förlåta. Den kan endast giva nåd. Bekänn, och vi skall överklaga och utverka nåd.

Lucretia Det är vår enda räddning, flickan min! Jag har berättat allt, och om du inte ångrar dig så blir vi alla slitna sönder lem för lem!

Beatrice Min broder, har då även du gett efter för de svinen?

Giacomo Jag har tagit på mig skulden och mitt ansvar. Gör du sammanledes. Då kan kanske vi få nåd. Det kan vi aldrig annars.

Beatrice Bror, du är en kvinna och en billig sådan. Är då jag den enda mannen i familjen utom lille bror Bernardo, (omfamnar honom,) som allena utom jag ej haft med våld frambragta lögner att bekänna? Då är även jag och min Bernardo ensamma i släkten utan skuld och utan dåligt samvete.

Camillo Min flicka, du är dum i din absurda envishet. Du vinner inget på det. Står du på dig och försvarar fadermordet blir ni alla dömda till den grymmaste tänkbara död.

Beatrice Bernardo även?

Camillo Ja. Din envishet kan allra minst beskydda honom.

Beatrice Men den räddar dock vår ära och vårt namn och vår integritet! Och den skall leva vidare i evighet på folklegendens vingar tills en dag vi blir offentligt återupprättade med rättvisans fulla kraft bestyrkt av seklers tålamod, och den rättvisans kraft skall då slå kupan av på Peterskyrkan! Ve katolska kyrkan och världskristenheten då! Och påven skall då själv ej längre kunna mer försvara kyrkans århundraden och årtusenden av ouppklarade och dolda brott med att, som hittills, gömma sig med dem i Vatikanen, utan han skall dras i bojor tvärs igenom Europa och bli till ett åtlöje för hela världen!

Camillo (till åklagaren) Vi har inget här att göra. Hon är hopplös. Det är bara att avkunna domen. (till Beatrice) Slyna, du är hemfallen åt helvetet för evigt för att du i egensinne så försvarar mordet på din ädle fader, och du drar då hela din familj ner i fördärvet! Att du inte skäms!

Lucretia Min dotter, tänk på oss! Du kanske än kan rädda oss om du ger efter och bekänner! Kardinalen här har ensam makt att få oss räddade!

Giacomo Min syster, tänk på lille bror Bernardo. Endast du kan rädda honom.

Beatrice Lille bror! Det skulle vara blott för dig då som jag kompromissar med de äckligaste gamar världen känner, nämligen vår påves hav av svarta rockor! Kardinal Camillo, jag bekänner, om det räddar lille bror Bernardo, ty jag tror ej att ni önskar rädda oss tre andra. Mig och Giacomo åtminstone offrar ni med glädje vad vi än bekänner, ångrar eller ber om. Men ni vet att lille bror Bernardo är fullkomligt utan skuld. Det är er plikt att rädda honom.

35

Camillo Jag skall göra vad jag kan. Ni tar då på er er beskärda del av ansvaret av mordet på er fader?

Beatrice För Bernardos skull, ty annars skulle ni ej rädda honom.

Camillo (till hela familjen, med utbredda välsignande händer) Kära barn, då finns det hopp om att ni kan undfå paradisets salighet trots allt. (till åklagaren) Kom, monsignore, låt oss gå. Vi har fått höra allt vi önskade. (de går) Beatrice Den stinkande förbannade fullständigt korrumperade och genomruttne hycklaren till eunuck!

Lucretia Min dotter, häda inte så. Han är vår vän, och han kan ännu rädda oss. Han är ju kardinal. Och han har lovat att få oss benådade så fort vi alla tre bekänt.

Beatrice Benådade! Tror du, mor, att en påve som regerar med inkvisitionen som sitt redskap kan benåda en familj som hör till världens rikaste? Han fäller oss och låter oss få brinna blott för att få kamma hem vårt guld! Om lille bror Bernardo (omfamnar honom) blir benådad blir det säkert inte utan att han ändå samtidigt blir helt ruinerad.

Lucretia Hoppet är en dygd, min dotter, och den finns så länge livet lever. Låt oss ej ge upp den medan vi ännu får leva. Vi har rätt att hoppas lika länge som vi än får leva.

Beatrice Mor, du gaggar som den godtroget naiva italienska envisheten själv. Min broder Giacomo vet bättre. Tyst, säg inget, Giacomo, ty det är bättre. Allt vad vi kan hoppas på fortfarande är att få vara till vår sista stund tillsammans. Eller hur?

Giacomo Om världen sviker oss så skall vi därför ej uppge varandra. Aldrig sviker vi oss själva för att påven sviker oss. Vi lever och vi dör tillsammans.

Lucretia Ske Guds vilja!

Beatrice Nej, mor, det är just vad felet är med oss. Det är ju ej Guds vilja mer som sker.

Det är i stället påvens, för att den är styrd av ekonomiska intressen. Det är inte bäst som sker nu längre här i världen, utan vad som sker är sämst, just på den grund att det är penningen och mänskors girighet och icke Gud nu längre som styr denna världen. Och vi är den korrumperade kapitalismens första offer.

Scen 2. Påvens gemak.

Camillo Hela Rom pläderar för den unga jungfruns oskuld och befrielse.

Clemens Du hånar mig, min vän. Hon har ju fött ett barn. Hon har bekänt liksom sin broder. Jag befaller att de alla fyra genast binds vid svansarna på vilda hästar, var och en vid fyra hästar, och att de slits sönder enligt lagens praxis angående fyrdelning.

Camillo Det går inte an, ers helighet. Jag lovar er, att hela Rom som en man skulle revoltera. Alla ber för Beatrice och sympatiserar med familjen. Flickan blir ett helgon för allt folket om hon blir avrättad.

Clemens Hon kan ej försvaras! Hon tog livet av sin fader!

Camillo Hon blott handlade i självförsvar. Betänk! Francesco Cencis tog sin egen dotters oskuld, och han ruinerade sin egen son. Jag hörde själv hur han förbannade de båda söner som gick hädan tidigare. Hans groteska skadeglädje kände inga gränser, och han hade gärna själv personligen ställt upp som deras mördare. Den arma flickan hade inget annat val än att försvara sig och hämna sig med fadermord.

Clemens Det håller inte! Gav de kanske gubben möjlighet att själv försvara sig? Nej, barnen gav sin fader gift först för att tryggt oskadliggöra honom för att lättare så kunna döda honom! Om det ej så tydligt var ett så fullständigt överlagt metodiskt fadermord så hade jag måhända kunnat ge dem nåd. Om jag nu gav dem nåd så skulle det bli världens vildaste prejudikat: då skulle alla brott bli tillåtna! Ty detta brottet är det grovaste av alla.

Camillo Giv dem då betänketid åtminstone! Giv deras advokater en human chans att försvara dem! Det finns ej en jurist i detta Rom som ej förklarat sig att tala varmt för deras sak. Det skrivs nu redan överallt i Rom volymer av inlagor, petitioner och behjärtansvärda böneskrifter. Alla vill försvara dem, blott icke ni.

36

Clemens Så djupt har Rom då sjunkit i föraktlighet, att det ej blott finns romare som mördar sina fäder utan även advokater som försvarar överlagda fadermord!

Camillo Giv dem en chans! Giv dem en frist!

Clemens Hur länge vill du låta saken vänta?

Camillo Fem och tjugo dagar hinner alla advokater formulera sina angelägenheter på.

Clemens Nåväl. Du får då dina fem och tjugo dagar. På den tjugofemte dagen skall var petition och böneskrift ha kommit hit till mig, och jag skall nagelfara dem varenda en.

Men sedan skall jag döma rättvist.

Camillo Vare det som eders helighet har talat. (bugar sig och går.)

Clemens Det har gått för långt för att det skulle mera kunna gå tillbaka. Allt som återstår är blott att göra den familjens ändalykt formellt så mjuk som möjligt. Ingen skall få kunna säga att hans helighet den gode blide påvefadern inte önskade ge dem all nåd i hela världen eller att han ej tog hänsyn till allt vad som kunde tagas hänsyn till. De har förverkat sina liv. Min plikt är endast att se till att deras undergång och död blir acceptabel.

Scen 3. Fängelset.

Giacomo (går av och an) Hur kan de plåga oss så här? De mördar oss blott med sin tystnad!

Det har gått mer än tre veckor utan att man släpper av en centimeter av sträckbänkens remmar! Det är värre än att genast få sin dödsdom deklarerad!

Lucretia Lugna dig, min gosse! Varje dag av liv är mera värdefull för oss än en hel livstid för en vanlig mänska, ty vi lever under ständigt hot av döden, och det höjer livets mening.

Giacomo Styvmor, du blott gaggar som du har förstånd till. Jag är tjugofem år gammal, har familj och barn att leva för, som medan än vårt öde ej är avgjort lider samma outsägliga tortyr som jag, som en gorilla instängd i en alltför liten bur. En djurfamilj som fråntagits sin fader och försörjare kan dö för mindre!

Lucretia Ännu finns det hopp, och för var dag som går blir hoppet större för att vi kan bli benådade. Det säger kardinal Camillo själv.

Giacomo Den hycklande bastarden! Tror du han är omedveten om att han blott ständigt aggraverar vår tortyr?

Beatrice Vi måste bli benådade. Jag vet att hela Rom nu verkar för den saken. Man kan bara inte döda oss för det att vi försvarat våra liv mot en vansinnig fader som ej visste vad han gjorde. Gud själv måste verka för vår frihet, och vår påve till och med är underställd Guds högre ordning.

Bernardo Lugna ner dig, storebror. Vår syster har nog rätt. Det är ej möjligt att de bara mördar oss, ej efter så lång väntan och så många advokater.

Giacomo Tyst! Jag hör folk komma! Det är säkert kardinalen.

Beatrice Ja. Det är den tjugofemte dagen. Nu har påven tagit ställning till vårt fall och avgjort våra öden. Är han mänsklig måste vi bli tillerkända ansvarsfrihet.

Bernardo (förhoppningsfullt) Livet börjar nu, min syster!

Beatrice Hoppas du har rätt.

(Kardinal Camillo inkommer med vakter.)

Camillo Mina barn, jag har gjort allt vad jag har kunnat.

Beatrice Vad betyder det?

Camillo Er dödsdom är beslutad.

Giacomo Alla fyras?

Camillo Alla fyras.

Beatrice Det är inte sant!

Camillo Tyvärr, min dotter, det är sant.

Beatrice Det kan ej vara sant! Så kan man inte göra mot oss!

37

Camillo Nej, så kan man inte göra med er, men ändå så gör man så med er. Ej alla Roms jurister och mest framstående advokater kunde hjälpa er med sina tegelstenar av volymer av inlagor till ert kraftfulla försvar.

Beatrice Man kan ej handla så mot livet! Vi är ju bevisade oskyldiga! Det var ju Marzio och Olimpio som tog vår faders liv, det har bevisats, och ni präster har för länge sedan tagit livet av dem. Räcker inte det? Måste ni utplåna en hel oskyldig familj? Är ni så övermåttan giriga och fullständigt omänskliga? Är påven då så rädd för mig, att han ej vågar låta mig få leva? Nej, det kan ej vara sant. Det är en lek med våra liv blott. Man gör ett skådespel av oss. När vi står på schavotten inför bilan får vi veta att hans helighet benådat oss. Han kan ej samvetslöst ta våra liv och döda oss på allvar. Om han gör det är han värre än Saturnus.

Camillo Era domar lyder såsom följer. Beatrice och Lucretia och Bernardo skall bli halshuggna offentligt med mannajan. Giacomo skall dö som lagen föreskriver som en fadermördare: hans kött skall slitas sönder med glödande tänger, och därefter skall han rådbråkas ihjäl med slägga.

Giacomo Hans helighet behagar skämta med oss. Och det har vi väntat på i tjugofem förhoppningsfulla dagar?

Camillo Alla gjorde allt vad mänsklig kraft förmådde.

Giacomo Problemet är blott det att påven är omänsklig.

Camillo Alltför många fadermord har inträffat på sistone. Igår blev markisinnan Santa Croce mördad av sin egen son för att hon vägrade testamentera hela sin förmögenhet till honom. Denna sextioåriga berömda dam blev slaktad av sin egen son med kniv! Och han kom undan! Ingen vet vart han har flytt. Och lägg till det det hemska brodermordet som inträffade helt nyligen som redan blivit ryktbart som familjetragedin Massini. Påven anser sig nödtvungen till att sätta stopp för denna formliga epidemi av gräsliga familjemord.

Beatrice Då har han allt att vinna på det då han därmed konfiskerar deras pengar och förmögenheter. Endast fattiga kan han ha råd att låta leva.

Camillo Dotter, jag beklagar och förstår din bitterhet.

Beatrice Vi måste alltså skriva våra testamenten och ta på oss andra kläder, så att det må synas att vi gör vår bot när vi går till schavotten, eller hur?

Camillo Allt är väl förberett. En biktfar väntar, och ni får därefter delta i en helig gudstjänst.

Beatrice Allt för att befästa påvens allmakt över våra själar, över våra sinnen, över våra öden och för evigt över detta Rom. Camillo Min dotter, håna icke nu. Din faders liv var ett tillräckligt hån mot hela påvekyrkan. Gör avslutningen på hånet Cenci värdig för er egen del.

Beatrice Var lugn, min gode kardinal. Er påve skall ej nödgas skämmas över någon annan än sig själv.

Camillo Då lämnar jag er här i fred så länge för att återkomma som ledsagare av er till mässan. (går) Lucretia (hysterisk) Mänskligheten har fördömt oss!

Beatrice Mor, det är blott påvedömet som fördömt sig själv och därmed hela mänskligheten. den siste vakten (till Beatrice) Säg, min fröken, är det sant att ni ej äldre är än sexton år?

Beatrice Man frågar ej en dam om hennes ålder. Det är dumt att göra så, ty man kan bli besviken. Gå nu, vakt, och lämna oss i fred.

Giacomo Nu får Roms populas en sak att tala om igen som till allt annat romerskt evigt blott skall lända Rom och hela kyrkan till dess ständigt växande vanheder.

Beatrice Du skall se, min bror, att vi i sista ögonblicket blir benådade. De vågar ej ta livet av oss, ty det vore alltför skandalöst självdestruktivt. Och lille bror Bernardo vet ju alla att är alldeles oskyldig. Vi är fyra oskulder som intrigerade i självförsvar, och det vet hela världen, och det skall den alltid veta. Om nu påven dödar oss trots hela världens

38

opinion, så må han ensam själv för evigt stå för all skuld som vidlåder namnet Cenci, ty då är han ännu värre än vår fader.

Giacomo Även om ej dessa Vatikanens murar hör dig med sitt tigande ihjäl av allting mänskligt, må ditt ord ha laga kraft för evigt med gudomlig rätt.

Lucretia Amen.

Scen 4. Påvens gemak.

Clemens Nå, min kardinal. Berätta nu. Vad hände?

Camillo Allting gick som smort och enligt alla förberedelser, men det var ändå alltför starkt, för mycket och för outhärdligt. Den som borde ha fått se alltsammans där på nära håll var ni om någon.

Clemens Ni är upprörd. Säg mig nu hur allt gick till.

Camillo På morgonen var Beatrice helt hysterisk, och man kunde ej förmå den unga flickan till att klä sig. Det var ofattbart för henne att hon hade dömts till döden. Slutligen besinnade hon sig, tog på sig botedräkten och skrev ner sitt testamente. Jag fick läsa det.

Hon skänker bort all egendom och hela sin familjs förmögenhet till trettiotalet kloster, sjukhus, fängelser, barmhärtighetsinstitutioner och kongregationer med det förbehållet att ett kapital bestäms i förväg åt ett ej namngivet barn, som vid tjugo år skall tillerkännas detta kapital med räntor. En väninna uppgavs i det underliga testamentet som ansvarig för det barnet.

Clemens Sådant är normalt i adliga personers testamenten som har mindre äkta barn att sörja för. Nå, sedan?

Camillo De fick bikta sig och gå i mässan. Sedan fördes de ut ur sitt fängelse, och Giacomo var först att föras upp på kärran. Sedan kom Bernardo med bakbundna händer och med bindel över ögonen. Där möttes han av sin benådning, som ni äntligen utfärdat samma morgon.

Clemens Blev han glad?

Camillo Han var från början och förblev bedövad av sin sorg för sin familjs skull, och han slapp ju ej få se dem dö. Därefter fördes kvinnorna ur fängelset i sina enklaste botgörarkåpor. Kärran förde dem till piazzan, mycket folk var samlat överallt, och mor Lucretia grät förtvivlat hela vägen, medan Beatrices stolta lugn i stället bragte alla gatornas åskådare till tårar.

Oförmodat fördes först Bernardo till schavotten, var han genast svimmade. Han väcktes med kallt vatten och fick sitta ned mitt mot mannajan, så att gossen noga skulle se hur syster, bror och fostermor blev dödade.

Lucretia fördes upp med svårighet, ty hon var fet och rörde sig med stort besvär. Hon visste inte hur hon skulle göra, och det tog en evighet för bödeln att få henne rätt placerad under bilan. Kvinnan grät in i det sista.

Under tiden rycktes köttet fräsande med heta tänger ur den sammanbitne Giacomos prostrerade lekamen, och han bar tortyren med berömlig självbehärskning. Ej ett kvid av smärta hördes från hans läppar.

Innan någon av de tre dödsdömda ännu hade dött, så brakade en stor åskådarläktare ihop som det var mycket mänskor på, och flera omkom. Dessa var om möjligt ännu mer oskyldiga än syskonen och modern men dog lika fullt ändå och före de dödsdömda.

Clemens Sådant händer alltid, vid autodaféer, vid tuppfäktningar, vid alla folkets nöjen. Fortsätt.

Camillo Det blev Beatrices tur. Hon frågade om hennes moder verkligen var död. Det var hon ju, så det var bara att bestiga den nu blodiga schavotten. Utan svårighet så lade hon sig väl till rätta blottställd för mannajan och var färdig för att möta döden. Då avfyrades från fästningen Sant Angelo ett mullrande kanonskott.

Clemens På min önskan.

39

Camillo Sedan följde ett besvärligt grymt och pinsamt dröjsmål utan att den vackra Beatrice blev befriad från sin ställning inför döden.

Clemens Ja. Jag ville hinna be för henne och ge henne i rätt stund den absoluta påvliga absolutionen. Vakterna på fästningen var ombedda av mig att fyra av kanonen när hon lades ner inför mannajan. Efter skottet skulle bödeln vänta fem minuter medan jag i tystnad skulle hinna be för henne.

Camillo Det var grymt mot henne. De minuterna blev hennes livs ohyggligaste pina.

Men hon bar den väl och anbefallde oavbrutet sig i Jesu Kristi sällskap och i Jungfruns händer och i Guds personliga och eviga rättvisa. När så bilan äntligen blev släppt och hennes nacke bröts och huvudet blev avskilt, svimmade Bernardo nu för andra gången, och det tog en timme nästan innan man fick liv i honom åter. Giacomo blev krossad under tiden, mazzolato, rådbråkad ihjäl med släggan.

När Bernardo äntligen fått liv igen så hade han hög feber, och han fördes då tillbaka till sitt fängelse.

Bland folket svimmade det också många mest på grund av hettan. Det var hett som i augusti, och folkmassorna var så massiva, att varenda mänska trängdes för att komma fram och se något. Därigenom blev ett flertal trampade ihjäl av mest varandra men av hästar även, och ett väldigt antal ansattes av feberfrossa. Alltjämt dör det oavbrutet folk till följd av dagens känslomässigt oerhört påfrestande uppståndelse. Och inte en i Rom har icke prisat och sympatiserat med och älskat Beatrice. Hon är dyrkad som ett helgon fastän hon blev dömd som fadermörderska.

Clemens Hur går det med Bernardo?

Camillo Det bör ju ers helighet själv veta. Ni benådade ej honom helt. Han dömdes till tjänstgöring på galärerna och all sin egendoms förlust och måste nu betala fyra hundra tusen piastrar inom blott ett år. Men det är ingenting mot det att han blev tvungen att på nära håll själv se sin syster, broder och sin styvmor avrättas brutalt och blodigt alla tre, en upplevelse säkert värre än att själv få dö.

Clemens Det räcker, kardinal Camillo. Rättvisa har skipats. Ni kan gå.

Camillo Jag får väl gå då. (går) Clemens (efter ett tankfullt ögonblick, reser sig upp i sin fulla längd och bredd och verkar fylla hela scenen när han under utdelandet av den stora påvliga välsignelsen framsäger:) Beatrice, jag förlåter dig, och jag borttager härmed all din skuld och alla dina synder.

Beatrices röst (från luften) Hycklare!

(Påven ser sig förskräckt om och tittar överallt omkring sig, ser ingenting, rycker på axlarna och lämnar scenen, fortfarande då och då kastande en förskräckt blick bakom sig.)

Februari 1989.

40

Efterskrift.

Denna dokumentära tragedi har skrivits förut av ingen mindre än Percy B. Shelley år 1819. Denna svenska version följer Shelleys ända fram till den tredje akten, var författaren ger dramat sin alldeles egna grovt naturalistiska utformning utan några vidare poetiska omskrivningar eller undvikningar av den nakna sanningen. Shelley går aldrig så långt som till att nämna blodskammen med ett ord eller låta påven uppträda på scen. Här blir påvens roll ännu mera fruktansvärd än faderns, som framstår som en ängel i jämförelse med påven, kanske blott på grund av Francesco Cencis humor och påvens fullständiga saknad av sådan.

Det verkliga skeendet har även behandlats av Stendhal 1839 och Stefan Zweig 1926 efter offentliggörandet av tidigare okänt material i fallet av Corrado Ricci. Denna författare av år 1989 går längre än någon av sina företrädare i det att han tar upp gissningar och teorier i de tidigare versionerna som reella fakta för att öka dramatiken. I karakteriseringen av Beatrice har han använt sig av ett exempel ur verkliga livet, en 16årig flicka som kränktes av sin alkoholiserade styvfar, såsom modell med bedövande verkan. Emellertid är det Francesco, den uppsluppet hånande hädaren, som tar priset som dramats mest oförglömliga karaktär och som mycket väl kan vara ett porträtt av den verklige Francesco Cenci taget på pricken. Sådana italienare var inte ovanliga under renässansen. Den mest anmärkningsvärda birollen är dock tjänaren Andrea, ett mönster av korrekthet. Mordscenen snuddar i sin absurditet hela tiden vid det burleska, men det är högst väsentligt att allas ansikten förblir fullständigt gravallvarliga under hela det dödliga förloppet.

Dramat håller sig konsekvent på jamber tills påven gör entré i fjärde akten på tyngre daktyler. Domstolsscenen är på prosa tills Beatrice återinför jamberna som sedan håller skådespelet ut.

Sagittarius 22.4.1989

Förklaring.

Enda skälet till att jag har skrivit för teatern har varit kärlek till teatern. Min kärlek har då främst gällt den traditionella, eviga teaterkonsten med dess rötter i det gamla grekiska dramat, där ingenting var viktigare än Ordet och dess muntliga framställning. I Sverige har den klassiska diktionen på teatern i stort sett dött ut, och dess sista gedigna representant anses Tora Teje ha varit. Det är dock till denna tradition jag har velat anknyta, som jag anser vara teaterns grundläggande kraft, vari ligger hemligheten med dess eviga kontinuitet. Jag anser att språket har sin viktigaste överlevnadspotens inom teatern, som är mera levande och väsentlig som dess förvaltare och vidareutvecklare än någon akademisk institution, där folk mest bara mumlar.

Jag ber er därmed ha överseende med min mångordighet, men döm mig inte för hur mycket ord jag har lagt i de agerandes munnar utan för vad det är de egentligen säger.

C. L.

41

En statshemlighet franskt revolutionsdrama i fem akter av Christian Lanciai

Personerna : Biskopen av Vannes, jesuitpräst En fångvaktare i Bastiljen En fånge därstädes, kallad Philippe Bastiljens guvernör En kurir Konung Ludvig XIV av Frankrike Nicolas Fouquet, hans överintendent Colbert, finansminister Louise de la Vallière, konungens mätress d'Artagnan, kapten för konungens livvakt Två maskerade män i biskopens tjänst Bastiljens portvakt Änkedrottning Anna av Österrike, konungens moder Monsieur, konungens yngre bror Henriette, dennes maka Herr de Saint-Aignan Röster av klagande fångar i Bastiljen Handlingen äger rum i augusti 1661 på slottet Vaux och i Bastiljen i Paris.

Copyright  Christian Lanciai 1989

1

En statshemlighet Akt I Scen 1. Det inre av Bastiljen Prästen Är detta tornet Bertaudière?

Fångvaktaren Detsamma, excellens.

Prästen Det tysta tornet, där varenda fånge är en levande begravd och glömd statshemlighet?

Fångvaktaren Det får jag icke svara på, ers excellens, och ni själv vet det.

Prästen Det är bra. Lås upp.

(Fångvaktaren låser upp och öppnar dörren till cellen, som publiken nu först får inblick i: en cell med en ensam fånge, en ung vacker man, som ligger utsträckt på sin säng i sömn.)

Herr fångvaktare, ni kan gå nu. Det är icke tillbörligt att en annan hör en fånges bikt än prästen.

(Fångvaktaren går. Prästen lyssnar spänt efter hans försvinnande steg och slappnar icke av förrän han är borta.)

Då har jag nu klarat av det värsta. Resten är en barnlek.

(Han tänder ett ljus. Cellen blir till fullo upplyst och har en för Bastiljen ovanlig lyx att uppvisa: en skinnfåtölj, ett vackert bord och fångens fina kläder.)

Fången (vaknar av ljuset) Vad är det man vill mig nu?

Prästen Var inte orolig. Ursäkta att jag väckte er. Jag är er biktfar.

Fången Vilken biktfar?

Prästen Ni behövde en emedan ni var sjuk och kunde dö.

Fången Tack, jag är bättre nu och kommer ej att dö. Således har jag knappast användning för någon biktfar.

Prästen Inte ens för biskopen av Vannes?

Fången Ni är således den där jesuiten som skall veta mer om mig än vad jag själv vet?

Prästen Därför är jag här. Ej ens en överlägsen stormakt och allsmäktig mönsterstat som detta Frankrike kan dölja och begrava hemligheter utan att de blott blir desto mera uppenbara.

Fången Är då jag en fransk statshemlighet?

Prästen Ert öde är åtminstone förknippat med ert lands, som varje fånges är i detta fruktansvärda fängelse. Dock är ni ett utomordentligt särfall, och det tog mig många år att finna er, den plats var ni var levande begraven.

Fången Jag har varit levande begraven hela livet och har aldrig någonsin fått veta något om mig själv. Jag föddes tydligen blott för att vara fånge all min livstid.

Prästen Något vet ni väl. Ni har ju ändå levat i ett antal år.

Fången Beklagar, men jag måste göra er besviken. Jag vet intet om mig själv. Ett namn – Philippe – är allt jag vet. Jag växte upp allena i fullständig isolering och fick aldrig träffa någon människa. Så levde jag tills jag blev yngling. Sedan blev jag en dag förd till detta hus och utan att man lät mig veta varför. Här har jag alltsedan dess framlevat mina år i ännu mer fullständig isolering.

Prästen Då vill ni väl komma ut?

Fången För vad? Jag vet ju ingenting om världen. Den som ingenting har att förlora har ej heller någonting att vinna. Status quo är all min livs historia och skall aldrig bliva mer än så.

Prästen Så säger ni emedan ni ej något vet om vad ni har för möjligheter.

Fången Locka mig med något om ni kan.

Prästen Jag skall försöka med det allra enklaste förvissad om att genast få er frestad och på fall. Vad sägs exempelvis om frihet? Kan den inte locka er?

Fången Förklara först för mig vad frihet är.

2

Prästen Vad är väl frihet? Blommors doft, naturens ljus, den klara nattens stjärnor och tillåtelsen att röra sig varthelst man önskar.

Fången Jag förstår ej sådan frihet. Jag har här min egen frihet. Se! I denna vas har jag två rosor som blev plockade igår i guvernörens trädgård medan de ännu var outslagna. Här i detta fängelse har de för mig allenast spruckit ut och fyllt mitt rum med magnifik berusande och sällsam väldoft. Vad behöver jag för andra blommor och för annan väldoft, när jag har ett kungarike blott i denna enda vas? – Om jag har blommans väldoft i mitt rum, så har jag alltså all er frihet redan, eller hur?

Prästen Men luften! Friheten att andas! Dagens ljus! Den ljuva solens smekande och underbara generösa värme!

Fången Menar ni att jag ej känner till den? Har jag ej ett fönster här som får stå öppet? Kan jag icke sega mig upp till dess öppning, ställa mig på stolen, bada vällustigt mitt ansikte i ljuset och närhelst jag vill i dagens ljus berusa mig av solens vänligaste strålar och med deras hjälp beresa hela universum upplyft av det underbara ljusets gudomliga rus? Var dag som solen ej betäckts av moln besöker den mig här som min mest välkomnade och betrodda gäst, och jag får vara ensam i min moder solens sällskap. Jag är solens egen son, och ingen guvernör och trist fångvaktare behöver vara med och vakta mig när solen kommer hit på sin besökstid, och den varar i fem timmar. Som bevis därpå har jag dess ljusa ruta som hon släpper in, som växer fram till middag och som sedan avtar fram till klockan tre, när hon försvinner, lämnande mig ensam med min salighet av hennes minne. Är ej denna frihet nog gudomlig, klentrogne och misstrogne förförare?

Och stjärnors glans kan jag ock njuta av så mycket som jag vill. Om ni ej tänt den där fördömda lyktan när ni kommit hit så hade ni själv kunnat fröjda er åt stjärnan där rakt över norra tornet. Men ni stadsbor som är fria ser ej nånsin stjärnorna ordentligt. Även rörelsefrihet har jag så mycket som jag önskar. Jag har ju det vackraste av guvernörens trädgård inne här hos mig, och jag kan gå runt bordet och min vas så mycket som jag vill. Jag slipper regn och kyla, och om solen hettar under sommaren, så har jag det dock svalt här inne. Vad mer kan jag önska? Jag har skäl att misstro er för att ni blott vill ta ifrån mig all den underbara frihet som jag så gudomligt njuter av.

Prästen Min son, ni gör er illusioner om det helvete ni lever i och blott förskönar det emedan ni ej ser en utväg ur er fångenskap.

Fången Min far, jag är blott realistisk. Jag försöker göra blott det bästa av vad jag kan disponera, och det lilla jag har vunnit ämnar jag ej avstå frivilligt.

Prästen Ni vill således gärna vinna mera.

Fången Jag har lärt mig att jag aldrig ens kan hoppas på att vinna mera. Därför vill jag blott behålla vad jag har.

Prästen Jag säger er att ni har möjlighet att vinna mera.

Fången Och jag säger er att jag ej tror er. Jag tror ni är en bedragare som blott vill locka mig i döden eller i fördärv åtminstone. Av något outgrundligt skäl så tror ni att ni kan utnyttja mig för era syften. Om jag misstar mig så får ni övertyga mig om motsatsen med faktiska bevis.

Prästen Det skall jag göra.

Fången Hur? Prästen Det skall jag visa.

Fången Var så god. Jag väntar på er virtuositet som magiker med spänning.

Prästen Jag vet allt om er, men det är inte mycket.

Fången Ni har rätt. Själv vet jag ingenting om mig. Om ni vet mer så vet ni något mer än ingenting men inte mycket, ty jag har ju inte ens förr sett er i mitt liv. Jag vet ju ej ens vem ni är. Nåväl, herr biskop, ni är biskop och av Vannes, men denna titel säger mig just ingenting.

3

Prästen Dock har ni sett mig förut. Minns ni i Noisy-le-Sec, för femton år sen ungefär, en kavaljer som var i sällskap med en dam helt klädd i svart och siden och med röda band i håret?

Fången Ja, det minns jag, och nu ser jag att den kavaljeren, som var en abbé d'Herblay, är ni.

Prästen Det gläder mig att ni har så gott minne. Nu skall jag tala om för er en hemlighet i djupaste förtroende. Om det blev känt för denna statens konung att jag var hos er här nu så skulle jag i morgon utan rättegång bli halshuggen.

Fången Bevisa det.

Prästen Det ämnar jag bevisa för er.

Fången Om det vore sant så vore ni en idiot som vågar livet för att träffa en fullständigt anonym och hopplös livstidsfånge.

Prästen Vet ni varför ni är fånge?

Fången Jag har aldrig undrat ens däröver.

Prästen Har ni ingen aning?

Fången Jag är fånge och kan aldrig någonsin bli fri. Det har jag tvingats acceptera. Mer än så behöver jag ej veta.

Prästen Har ni aldrig spekulerat eller fantiserat ens?

Fången Jag har ej någonsin fått stimulans av någon eller uppmuntran till att försöka gissa ens bakgrunden till mitt omöjliga öde. Men jag minns er nu och mer än väl. Ni kom i sällskap med en dam en gång som kom två andra gånger till mig med den dam som....

Prästen ....varje månad kom till er för att besöka er? Är det ej riktigt?

Fången Ni minns lika bra som jag men vet allt som jag inte vet. Jag har blott bilder utan text, men ni har bildernas förklaring.

Prästen Har ni någon aning om vem damen som var som kom till er en gång i månaden?

Fången Jag vet blott att hon var en hovdam.

Prästen Ni har aldrig gissat hennes titel?

Fången Jag har bara anat att den ej var ringa. En gång kom hon med en medelålders man, en annan gång kom hon med er, och tvenne gånger med den dam i svart och siden och med röda band i håret som ni nämnde. Utom min förmyndare och guvernören här i fängelset, fångvaktaren och gamla Perronette är dessa fyra finare personer från mitt avlägsna förflutna alla mänskor som jag någonsin har träffat i mitt liv.

Prästen Men ni var ej i fängelse på den tiden när ni uppvaktades av damerna från hovet.

Fången Det var kanske ej ett fängelse, men jag var knappast mindre fånge där än här. Jag levde ensam i ett hus med trädgård omgiven av höga murar som jag aldrig fick se över eller komma utanför. Det vet ni ju. Ni var ju där.

Prästen Vad hände som berövade er huset med den vackra trädgården?

Fången En mycket kuriös och tragisk episod. I källaren i huset hade jag var dag lektion i fäktning.

Prästen Hade ni en lärare?

Fången Jag hade samma lärare i alla ämnen: min högt älskade förmyndare, som jag misstänkte var min far, eller åtminstone min gudfar. Han bemödade sig om att undervisa mig i allt och alla livets konster, och han var en mästare i fäktning. Säg mig genast: vem var denne min förmyndare?

Prästen En hederlig lojal och trogen adelsman som ingen kunde tvivla på. Han var ej släkt med er på något sätt.

Fången Han undervisade och uppfostrade mig som om jag var hans son. En dag när jag var trött och tog en lur i källaren strax efter fäktningen så väcktes jag av rop från min förmyndare. Han ropade till Perronette, min amma, och var helt förtvivlad.

4

Jag låg stilla och beslöt att lyssna. Han hade förlorat något brev som vinden tagit och fört ut från honom genom fönstret, och det hade blåst rakt ner i brunnen. Varken min förmyndare eller min amma kunde stiga ner i brunnen för att hämta det. Vad var det då med detta brev som kunde utlösa en sådan hysteri och oerhörd uppståndelse? Jag tyckte minst sagt att det verkade en smula fånigt, tills det framgick av de bådas upprörda konversation att brevet var från drottningen.

Prästen Jag börjar ana sammanhanget. Och vad hände?

Fången De beslöt att hämta någon karl som kunde rädda brevet åt dem. Medan de var borta tog jag mig av ren nyfikenhet själv ner i brunnen. Jag var femton år och lätt och smidig som en akrobat. Jag lyckades få brevet i min hand, och med det smög jag mig in i ett gömställe bland buskarna var jag tog del av brevets innehåll. Det var från drottningen helt visst, och det berörde mig och endast mig. Det sade inte mycket, men jag kunde endast dra den slutsatsen av brevet att jag var av börd och att av någon underlig anledning drottningen bekymrade sig för mig.

Prästen Och du kunde ej begripa varför?

Fången Brevet var alldeles vått och delvis illa skadat. Jag förstod ej allt och kunde inte läsa allt. Men Perronette och min förmyndare kom snart tillbaka med en karl som inte längre kunde se att det fanns något brev i brunnen. Min förmyndare och Perronette var alldeles förtvivlade. Men jag var våt och blev förkyld, på kvällen fick jag feber, och på natten började jag yra. Under huvudkudden fann min amma och min gode lärare det eftersökta brevet, och de insåg vad jag hade gjort. Jag kan blott gissa resten.

Prästen Du kom hit och fick ej träffa amman eller din förmyndare igen.

Fången Vad hände med dem?

Prästen De blev undanröjda medelst gift.

Fången (upprörd) Vad var då deras brott?

Prästen De visste alltför mycket, och de hade låtit dig få veta alltför mycket, ofrivilligt visserligen men ändå.

Fången Och ändå vet jag ingenting. Det enda brevet gav mig var outrannsakliga mysterier, en härva utan någon ända av en tråd att kunna börja dra i.

Prästen Det var tillräckligt att risken fanns att ni begynte ana.

Fången Ana vad? Har andra då begått så fasansfulla brott att det kan vara livsfarligt för en oskyldig att beröras av dess avlägsnaste konsekvenser?

Prästen (milt) Nej, min son, det är långt hemskare än så.

Fången Vad är det för en dyster hemlighet som du likt Hamlets far här kommer för att uppenbara för mig till min egen obotliga olycka?

Prästen Kan då din olycka bli värre? Är den ej så hemsk nu redan att den ringaste förändring måste innebära enbart lindring och befrielse?

Fången Jag saknar ett alternativ att jämföra vad du nu kallar min olycka med.

Jag känner varken lycka eller olycka och har ej någonsin känt någondera.

Prästen (tar fram en spegel ur sin mantel) Vet du vad det här är?

Fången Nej? Prästen Du har ej sett en sådan förut i ditt liv?

Fången Nej, aldrig.

Prästen Därför att man av försiktighet sett till att du ej någonsin skulle få se en spegel. Vad vet du om Frankrikes historia och kungahus?

Fången Min lärare berättade för mig om Frans den första, Henrik av Navarra och Louis den helige. Om den aktuella franska politiken vet jag ingenting.

Prästen Han följde sina instruktioner. Han fick icke undervisa dig i ämnen som du kunde draga nytta av politiskt.

Fången Är jag då politiskt intressant?

Prästen Min vän, varenda fånge i Bastiljen är politiskt ovärderlig. Men den största skatten i Bastiljen är du själv, och du har aldrig anat det.

5

Fången Jag väntar ständigt fåfängt på att ni skall komma med en trovärdig förklaring.

Prästen Jag ser inga böcker här. Har ni fått läsa något här?

Fången Nej, ingenting.

Prästen Och ni vet ingenting om Frankrikes historia efter Henrik av Navarra?

Fången Jo, jag vet vem som blev konung efter honom. Jag har sett Louis den trettonde avbildad på ett mynt en gång.

Prästen (med eftertanke) Det var den nuvarande kungens fader.

Fången Vem är då den nuvarande kungen?

Prästen Det är frågan.

Fången Kan det råda någon tvekan om vem som är landets konung?

Prästen Ingen tvekar om den saken – utom jag – och du inom ett ögonblick.

Fången Ni löser inga gåtor för mig. Ni blott gör dem värre. Har ni inget annat än blott ständigt värre mystifikationer att förpesta luften för mig här med? Jag som trodde att ni var en man man kunde tala med!

Prästen Ni skall få höra en historia som skall förklara allt, en verklighetens tragedi som saknar motstycke i ironi.

När drottningen den femte i september sextonhundratrettioåtta skulle till att föda barn så gick det inte som man hade väntat. Visserligen nedkom hon med en välsignad son, men det var icke allt. När hela hovet festade och firade en äntlig tronarvinges ankomst nedkom hon med ett barn till, en andra son, en tvilling....

Fången Fortsätt.

Prästen Detta barn en tronarvinges dubbelgångare och tvilling, en vars blotta existens var nog för att bereda Frankrike en ocean av kriser och en framtid av inbördeskrig, gavs över åt en barnmorska som hette Perronette....

Fången Fru Perronette!

Prästen Det smugglades och smusslades i natten ut ur slottet för att levande begravas bakom en oöverstiglig mur av anonymitet långt bortom alla städer i ett hus på landet, var ej någon någonsin fick ställa några frågor eller var det någonsin ens skulle viskas om att konungen av Frankrike hade en tvillingbror....

Fången Ni menar då att denna levande begravda tvillingbror är jag?

Prästen Här är beviset. Här är ett porträtt av konungen av Frankrike, och här har ni en spegel. (räcker fram porträttet och spegeln till Philippe.)

Fången (betraktar porträttet och spegelbilden länge) Man ser ingen skillnad.

Prästen Kan man kräva mer bevis?

Fången Jag är blott blekare emedan jag har suttit inne längre.

Prästen Det är logiskt och naturligt.

Fången (ser upp på prästen) Och min moder är då drottningen?

Prästen Ja. Fången Lever hon fortfarande?

Prästen Hon är en skugga av sitt forna jag, men hon är än vid liv.

Fången Min moder, som försköt sitt barn och dömde honom till att bli begraven levande på livstid!

Prästen Det var eder fader som bestämde det, ej eder moder.

Fången Min fader var då ansiktet på myntet, kung Louis den trettonde?

Prästen Ej någon annan.

Fången Och jag som trodde att min släkt blott var i onåd genom något brott! Jag är ej adlig som jag trodde utan kunglig! Och det stora brottet har begåtts mot mig och av min egen kungliga familj! Frankrikes kungahus är skyldigt medan jag allena är oskyldig!

Prästen Kungen börjar vakna i er. Ta det blott försiktigt. Jag var icke här om icke allting kunde rättas till.

Fången Hur då? Vad har ni för förslag och planer?

6

Prästen Jag är utan planer och förslag. Allenast ni kan komma med initiativ.

Fången Vad vill ni då att jag skall göra?

Prästen Jag vill ingenting. Det är er egen vilja blott som gäller.

Fången Ädle uppoffrande biskop, ni har kommit hit för att för mig avslöja att jag råkar vara kungens tvillingbror, och ni har övertygat mig om att det är så med konkretaste bevis, ty detta kungliga porträtt har aldrig målats efter mig, ty jag har aldrig blivit porträtterad. Aldrig i mitt liv har jag ens drömt om att jag var av kunglig börd. Ni kommer hit och visar hur min egen moder och familj har offrat och förskjutit mig. Ni omvandlar totalt min hela värld och verklighet och krossar all den trygghet här i fängelset som jag med möda vant mig vid i åtta år av fångenskap. Och sedan säger ni: "Jag ville ingenting med detta. Ni allenast äger nu att uttrycka er vilja." Tror ni det är lätt för mig? Jag vet ju inte ens om det ni givit mig är avgrund eller paradis, och jag var nöjd med vanlig skärseld. Nå, min präst, jag skall förkunna er min konungsliga vilja. Om min fader konungen och moder drottningen och tvillingbroder konungen begravt mig levande och lämnat mig att dö här i Bastiljen, så förklarar jag, att de ej kan ha gjort det utan vettig orsak. De har offrat mig för att bevara dynastin och Frankrikes konungahus och absoluta makt. Den konung är av Frankrike som äger kronan på sitt huvud och all makten i sin hand. Det är ej jag. Det är min någon timme äldre tvillingbroder. Därför må jag här förbli begravd för evigt med min börd och min identitet som Frankrikes mest okända statshemlighet, och denna min livslånga fångenskap blir endast desto bittrare för att ni kommit hit och talat om för mig vem jag har olyckan att råka vara.

Prästen Så kan endast kunglig härkomst tala. Låt mig svara. Jag har kommit hit ej för att göra er olycklig utan endast för att jag var kunnig om en sanning som var så sensationell och oerhörd att den ej kunde tiga. Jag har icke fått en timmes ro alltsedan jag blev informerad om den av en döende kollega. Dag och natt har jag torterats av mitt samvete som ständigt tvingat mig att fråga om och om mig själv: "Vad är att göra som är rätt i detta fall?" En sak var säker: hemligheten måste ut. Den kunde icke låsas in. Ett brott får aldrig lämnas ouppklarat. Och det enda rätta som jag kunde göra var att först berätta hemligheten för dess första offer och därmed ge er en chans.

All makt är endast kunskap. Denna kunskap ger er makt. Ni får själv avgöra om ni vill använda den eller ej. Jag är er tjänare. Om ni vill bruka denna kunskaps makt är jag ert villigaste och omedelbara verktyg. Om ni vägrar att ta något ansvar för er chans och faktiska identitet, så har ni sett mig här idag för sista gången.

Fången Bäst det hade varit om ni aldrig kommit hit.

Prästen Men ställ er själv en fråga, förrän ni av rädsla för det oerhörda säger nej.

Vem är Frankrikes konung? Är det mannen på porträttet eller mannen i er spegel?

Båda är av lika kunglig börd, och ingen av dem har mer rätt att vara konung än den andre. Ändå har blott en av dem fått vara konung hittills, medan tvillingbrodern satts på undantag. Jag måste fråga mig, och ni själv måste undra: Är det rättvist?

Svaret måste vara nej.

Fången Vad kan jag göra? Jag är fånge och helt utan mänskliga kontakter. Denna – "broder" – är fullkomligt etablerad.

Prästen Jag har grubblat längre över denna oförlikneliga situation än ni. Jag har i månader på heltid grubblat endast över detta, och jag har uppdagat underbara möjligheter. Fastän denne eder broder är, som ni själv säger, etablerad, har ni underbara trumfer på er hand. Ju mer man utrannsakar fallet, desto större blir ert plus och etablerade monarkens minus. Observera väl! Han har ej någonsin sett livet utom som en maktfullkomlig furste. Han vet ingenting om folket, deras lidanden och vad som döljer sig exempelvis här inne i Bastiljen. Han är fostrad till omänsklighet, han är en fullkomligt odräglig översittare, han struntar i vad han pålägger folket för orimliga och grymma skatter bara han får bygga sina slott åt sina älskarinnor och ha sina fester där, han lever blott för sina nöjen och sig själv, och han kan därigenom 7

mycket väl fördärva landets framtid. Ni är däremot hans motsats. Ni är väl bevandrad i Bastiljens yttersta elände, ni vet varför mänskliga och hederliga mänskor undanröjs av makten utan vidare, ni kan av er erfarenhet se skillnaden på ont och gott, på rätt och orätt, ni har därmed ovärderlig visdom på er sida som er fullkomligt bortskämde tvillingbroder saknar. I er hand kan därmed makten bättre brukas till uppbygglig framtid för ert land än i er broders blodiga och nonchalanta händer.

Fången Ni pådyvlar mig ett outsägligt ansvar.

Prästen Jag blott förelägger fakta. Tänk på allt ni kunde göra. Tänk på folket, vars förlossare ni kunde bli. Er bror kan aldrig annat bli än ständigt mer odräglig som tyrann, men med er visdom skulle ni som konung bli human och bli till en välsignelse för folket, landet och historien.

Fången Jag fruktar att vad ni förtäljer har sin riktighet. Jag skulle aldrig kunna låta någon dö och aldrig kunna genomföra tyranni.

Prästen Det är just vad er broder håller på att göra. Han är fastän bara tjugotre år gammal i full färd att göra sig fullständigt maktfullkomlig av ren blindhet för Frankrikes väl och framtid.

Fången Jag förstår er tankegång. Om konungen blir maktfullkomlig är nationen och dess folk förlorat.

Prästen Ja. Och ni är endaste alternativet.

Fången (tyst en stund, frågar sedan:) Åter ställer jag då er min fråga: vad kan vi väl göra? Ni är bara präst, och jag är bara fånge.

Prästen Jag var icke här om jag ej visste vad som kunde göras. Det är genomförbart att ni byter plats med konungen. Ni smugglas till hans tron, och han blir bortförd därifrån i hemlighet.

Fången Det är en kupp och landsförräderi.

Prästen Jag medger att en sådan kupp ej medger några misstag. Om ett sådant brott utförs perfekt så blir det aldrig något brott, ty ingen får i så fall veta om det.

Endast om min plan misslyckas är det verkligen ett brott.

Fången Och ni är säker på att företaget kan bli genomfört och det perfekt?

Prästen Jag funnes annars inte här hos er.

Fången Ge mig betänketid.

Prästen Hur länge?

Fången Tio dagar.

Prästen Jag skall återkomma då om tio dagar. När jag återkommer skall det bli för att ge eder fri. Om ni då ej vill bli Frankrikes konung skall ni ha er frihet att förbli här levande begravd i fängelset för resten av ert liv, dömd därtill av er egen samvetslösa moder.

Fången Låt det bli som ni har sagt. Jag har behov av dessa tio dagar. Nu är jag alldeles för omtumlad för att kunna tänka klart. Jag har ej någon alls distans till denna nya roll som ni vill att jag skall uppträda i. Jag har ej än så länge någonsin behövt att spela någon roll, och nu ger ni mig detta landets svåraste mest krävande rollkaraktär att spela utan någon förrepetition.

Prästen Ni skall få all repetition som krävs.

Fången Det skulle krävas minst ett år.

Prästen Ni är begåvad. Och er broder kunde spela rollen redan som ett minderårigt barn. Är ni väl sämre än er tvillingbroder?

Fången Nej! Prästen Så skall det låta. Vi skall ses igen om tio dagar, och då skall Frankrike vara ert, om ni behagar.

Därmed är vår biktstund över. Jag ger er full ansvarsfrihet för de samtliga dödssynder som av staten har begåtts mot er. (slår på celldörren som signal åt fångvaktaren. Denna öppnar densamma.)

Fångvaktaren Redan färdig?

8

Prästen Var det då en alltför kort bikt?

Fångvaktaren Nej, det var den längsta som jag väntat ut.

Prästen Kom väl ihåg, min gode man: jag har ej varit här. (ger honom en ansenlig summa.)

Fångvaktaren Naturligtvis. Ej någon människa har någonsin befunnit sig här i Bastiljen, utom de som dör här.

Fången Tack, min fader, för besöket. Jag skall tänka på den bot ni ålagt mig.

Prästen Det gäller ej att endast tänka på den. All vår syndabot är värdelös om vi ej genomför den i praktiken genom handling.

Fången Jag skall tänka på den.

Prästen Det är bra. Tänk först och handla sedan.

(Celldörren stängs, prästen går med ljuset.)

Fångvaktaren Aldrig trodde jag en fånge kunde vara skyldig här så att han måste bikta sig så länge. Jag var säker på att alla här var utan skuld.

Prästen Min vän, ibland så är det lika viktigt att det biktas synder som begåtts emot en och ej endast synder som begåtts mot andra av en själv.

Fångvaktaren Det var en ny synvinkel. Det har jag ej hört förut. Ni jesuiter kan då vända upp och ner på världen.

Prästen Bara när det verkligen behövs. (går med fångvaktaren.)

Akt II, Scen 1.

Middag hos guvernören i Bastiljen.

Guvernören Min själ om jag begriper varför ni är här!

Prästen Är gammal vänskap ej tillräckligt?

Guvernören Men det överdåd av stekta järpar, goda viner, kronärtskockor från Guipuzcoa och kräftor med den utsöktaste sås är nästan alltför praktfullt! Ni behagar fria till min gunst och skämma bort mig med att lämna era höga hästar och här i mitt tröstlösa kvarter nedsänka er till min nivå, som excellensen när han träffade sin klasskamrat i diket och där tillbringade eftermiddagen i sällskap med den tiggaren och flaskan. Ni vill något av mig. Säg mig då vad jag kan göra för er.

Prästen Litet mera vin, min guvernör?

Guvernören Så gärna! Er försynta anspråkslöshet har då alltid varit mig ett stort mysterium. Ni är så klok som kardinalen Richelieu och lika slug som skälmen Rabelais, men ändå har ni varken blivit kardinal, politiker, förmögen eller ens en diktare.

Prästen Att jag blev biskop var för mycket.

Guvernören Men ni kan fortfarande bli mera. Har ni ingen äregirighet?

Prästen Jag lever blott för alla andras bästa.

Guvernören Då är man en idiot om man ej vinner på det själv.

Prästen Jag vinner kanske på det någon gång i framtiden i himmelen.

Guvernören Så talar en skenhelig hycklare. Seså! Sånt där tror ingen på i Frankrike nu mera! Ni har hemliga motiv som ni ej vill avslöja för en gammal vän som jag. Ni har helt glömt vår tid tillsammans som soldater i en bättre kronas tjänst som tillät oss friheter, vilket denna tid ej längre gör.

Prästen Tvärtom. Den nya tiden är för odisciplinerad. Förr i tiden leddes Frankrike av god moral igenom kardinalen Richelieu. Med honom dog all god moral i Frankrike.

Guvernören Det ligger något i vad ni berättar, men ni säger inte allt. Skall jag ej stänga fönstret? Här är ganska dragigt.

Prästen Nej, för all del, låt det vara öppet. Här behöver vädras. Frisk luft har ni väl för litet av till vardags. Litet mera vin?

9

Guvernören Det vinet har ni lagrat väl i åratal. Det borde vara tjugo år minst, om mitt kännarsinne icke sviker mig.

Prästen Jag är en kräsen festdeltagare och bjuder blott på vin som godkänts av mig själv.

Guvernören Ni har då sannerligen vad som kallas på modern jargong livskvalitet.

Prästen Med åren lär man sig undvika tarvligheter såsom dålig smak.

Guvernören Präster som förstår sig väl på vin är absolut de enda präster som jag tolererar. Aldrig blev en svartrock insläppt här om han ej bjöd på middag med gott vin.

Prästen Väl kunnig därom har jag därför just bemödat mig om att på värdigt sätt bestå er denna blygsamma bankett.

Guvernören Han säger blygsamma bankett! Jag tackar! En festtaffel är det och ej något mindre! Men vad hörs det ifrån gården?

Prästen Det tycks vara någon ryttare.

Guvernören Så här sent? Inte nu igen! Vi har ju inte ätit färdigt!

Prästen Är det något tråkigt?

Guvernören Ja, det tråkigaste tänkbara. Det är depescher från ministern, brådskande befallningar, antagligen en avrättning igen som genast måste genomföras tyst och smidigt.

Kurir (inträder, gör honnör och bugar sig) Min herr guvernör, en brådskande depesch från ministeriet.

Guvernören Din slyngel, ser du inte att jag äter? Kunde du ej lämna bullan på kansliet?

Kurir Jag fick order om att skynda mig så att befallningen omedelbart blev verkställd här av er i kväll.

Guvernören Vad är det då? En avrättning igen och mitt i natten?

Kurir Nej, herr guvernör, det lär nog vara en benådning.

Guvernören En benådning? Det var ovanligt! Det är ju näst intill omöjligt! Det har inte hänt på år och dar! Vad säger ni om det, herr biskop?

Prästen Hellre det i alla fall än någons död.

Guvernören Jag säger för min del tvärtom. En dödsdom är behändigt att verkställa här i hemlighet inom Bastiljens murar, men en frigivning är något oerhört och alldeles förfärligt känsligt. Vanligen beror det på ett misstag, som därefter ångras, och då blir det fasliga komplikationer. Låt mig se. Vem är det som skall friges? (tar dokumentet) Prästen Jag tror knappast heller det kan vara en benådning. Det är för riskabelt.

Guvernören Ja, det är just det jag menar. Men här skriver vår minister faktiskt att jag måste frige någon sate.

Prästen Det kan jag ej tro.

Guvernören Läs själv! (överräcker dokumentet) Prästen (låtsas djupt imponerad) Jo, faktiskt! Det var märkligt!

Guvernören (vänder sig till kuriren) Men, min ordonnans, varför behagar vår minister frige folk så sent på kvällen? Det är brukligt att de dödas då, ej friges. Har han då fått för sig att folk ej blott bör bortföras när det är helt mörkt men att de även blott bör friges uti största hemlighet? (under tiden byter prästen omärkligt ut dokumenten.)

Kurir Det kan jag icke svara på.

Guvernören Men nog är det väl underligt?

Kurir Det kan jag inte svara på.

Guvernören Det är ju lika underligt att de benådas mitt i natten som att någon här i vår Bastilj alls kan benådas. Sådant är ju oerhört och synnerligen konstigt, eller hur, min biskop?

Prästen Jo, jag håller med er. Men hur konstigt det än är bör man ej trotsa ministeriet.

10

Guvernören Vem talar om att trotsa ministeriet? Inte jag!

Prästen Här står att fången skall bli frisläppt klockan åtta.

Guvernören Ja, det vet jag.

Prästen Frisläpp honom då.

Guvernören Det har jag icke sagt att jag ej ämnar göra.

Prästen Men vår klocka är nu redan tjugo över åtta.

Guvernören Kan man då ej någon stund få vara fri från stress och jäkt! Här kommer ni, min gamle krigskamrat, och unnar mig en lycklig stund med välförtjänta goda viner och allt annat möjligt gott, och så begynner även du, en helig biskop, att försöka stressa mig ihjäl och hänsynslöst!

Prästen Min vän, jag säger bara vad ni ej bör glömma bort att göra.

Guvernören (till kuriren) Säg till den där surmulne fångvaktaren att han tar ut den stackars Seldon och för honom hit så att jag får bereda honom på ett liv i frihet.

Prästen Seldon? Sade ni herr Seldon?

Guvernören Ja. Vem annars?

Prästen Men här står ju att den fånge som skall friges är Philippe.

Guvernören Philippe? Omöjligt! När jag läste dokumentet stod det Seldon. Låt mig se! (sliter åt sig dokumentet och läser) För sjutton tusen djävlars alla mostrar, här står faktiskt ingen annan än Philippe! Men hur kan det då vara möjligt att jag läste Seldon?

Prästen Det är enkelt. Ni såg fel.

Guvernören Men jag är säker på att jag just läste Seldon. Lika fullt står här Philippe.

Jag måste vara bra berusad. Har ni tillsatt något i ert vin?

Prästen Jag lägger aldrig något extra i de viner som jag dricker. Det fördärvar smaken. Det om något borde ni väl veta.

Guvernören Ja, jag tror er. Men jag tror ej på mig själv. Jag tror ej att jag kan ha läst så fel. Jag måste kontrollera detta med ministern.

Prästen Herr Lyonne gör blott vad kungen ger befallning om. Kan man betvivla konungens befallning?

Guvernören Men det här ser alltför konstigt ut! Philippe av alla mänskor! Skulle han då friges och så plötsligt, den som sades mig från ovan vara hela ställets farligaste fånge som mest noggrant skulle övervakas? Nej, det verkar inte klokt!

Prästen Måhända har vår konung funnit att han varit oskyldig från början.

Sådant händer ofta och ej sällan bland de ädlaste familjer.

Guvernören Jag kan inte tro att kungen skulle så med ens ha kunnat bli så mänsklig.

Prästen Kan ni då betvivla vad ni läser här med egna ögon?

Guvernören Det är ej omöjligt att förfalska dokument.

Prästen Och vem finns här som skulle ha förmått förfalska detta? Fick ej ordonnansen det direkt från ministeriet, och fick ni det ej av kurirens egna händer?

Kuriren Det är riktigt. Ingen har sett detta dokument förutom ni, jag själv och herr ministern.

Prästen Skulle då ministern ha begått ett misstag och ha kunnat skriva fel?

Guvernören Omöjligt.

Prästen Alltså bör ni ej ta risken att försumma att ge fången fri. Om ni behagar frige Seldon även och på samma gång så går det bra för min del, och han har själv säkert ingenting direkt emot det.

Guvernören Nej, en fånge fri är mer än nog. Två är för mycket, och det kan jag ej ta ansvar för. Kurir, se till att fängelsets fångvaktare för hit den farlige förrädaren Philippe. Det verkar faktiskt som om han var alldeles benådad. Och, herr biskop, även om ministern kanske här begått ett misstag är det säkrare för mig att jag till punkt och pricka gör som misstaget befaller än att jag själv tolkar detta dokument till något annat än vad det själv föreskriver. Någon annans huvud må då falla högre upp om detta är ett misstag – icke mitt.

11

Prästen Ni resonerar klokt.

Guvernören Man är blott klok så länge man bevarar eget skinn, ty det är all användning man kan ha för klokhet. – Nå, här kommer nu vår Karon med vår fånge.

(Dessa inträder. Prästen drar sig undan i mörkret.) Herr Philippe, man har gett order från Hans Högsta Majestät att ni skall friges. Om ni inte tror det själv så kan ni läsa dokumentet själv.

Fången Jag tiger och jag lyder.

Guvernören Ja, det har ni alltid gjort. Min farligaste fånge var min mönsterfånge. Jag skall sakna er i tornet. Men förrän ni lämnar denna boning måste ni på Bibeln svära att ej någonsin för någon uppenbara vad ni hört och sett i detta fängelse.

Fången Jag svär.

Guvernören Då är ni fri. Vart tänker ni ta vägen? (Fången ser villrådig ut. Prästen träder fram.)

Prästen Jag skall ta mig an den medellöse, som ej äger något och ej nånsin varit fri förut, på uppdrag av min egen orden.

Guvernören Som är?

Prästen Jesuiterna.

Guvernören Javisst. Då ber jag er att ta den gossen med er. Lycka till, och välkommen tillbaka, när ni har en ny supé att duka upp.

Prästen Det skall jag gärna göra. (till fången) Låt oss gå. (till guvernören) Tack för i afton, guvernör. (går med fången) Guvernören Det är jag själv som borde tacka, men för vad? Måhända för att det har hänt ett underverk här i Bastiljen, som ej någonsin förr sett ett underverk. En livstids och politisk fånge fri! Jag tror jag svimmar. Det är så märkvärdigt att det nog är bäst att jag ej nånsin ställer några frågor. (återvänder till sin supé med vinet och desserten.)

Scen 2. Prästen och fången ensamma i det fria.

Fången Min herre, säg mig vad jag är idag och vad ni fordrar att jag är i morgon.

Prästen Ni är son av kung Louis den trettonde och bror till kung Louis den fjortonde. Ni är en äkta son av drottningen och konungen er fader och är därigenom laglig och naturlig arvinge till rikets tron och krona. Ni har ock en yngre broder, den så kallade Monsieur, och om er moder hållit er hos sig och ej förskjutit er så hade den nuvarande kung Ludvig obestridligen bevarat sin rätt att få vara ensam laglig suverän. Men era kungliga föräldrar har i stället valt att utsätta sitt barn för förorättelse på livstid. Ni har blivit levande begravd, först i avlägsen isolering, och därefter i Bastiljen under åtta monotona år. Det är allenast den förföljelsen som enligt ödets och Guds lagar ger er rätt att frånta er herr broder hans befästa makt och ställning. Denna rätt blir yttermera understruken av det faktum att ni är på alla sätt identisk med er broder. Ni har samma röst och hårväxt, samma ansikte och längd, ni är varandra spegelbilder, blott er själ, erfarenhet och karaktär är olika. Dock finns det även vissa viktiga likheter mellan era öden fastän de är så totalt olika. Eder bror har levt i fångenskap i all sin levnad liksom ni. Hans fångenskap har endast framlevats i ljuset medan ni har framlevt ert livs fångenskap i mörker. Liksom ni har er bror trampats ned av maktmissbrukare och parasiter, och det har satt djupa spår i hans nervösa överkänslighet, och följden därav är att han har blivit en obotlig mänskohatare. Hans inställning till andra mänskor är ett hänsynslöst förakt, han tråkas ut av alla, han behandlar alla lika orättvist, han förfördelar och förtrycker alla, och han struntar i framtidens konsekvenser. Han är stolt och arg som det obotligt bortskämda fördärvade och fega barn han är, han är helt enkelt rent och slätt ett mönster av odräglighet, och såsom sådan kommer han att gå till Frankrikes historia

12

om han får fortsätta. Om man låter honom hållas är det risk för att han får regera hänsynslöst i femtio år och längre.

Ni är lugnare och klokare och kan ej brusa upp. Ni kan behärska er till följd av världens orättvisaste behandling, ni är ödmjuk av naturen och är därmed motsatsen till er brutale broder. Om ni vill så skall ni därför genom ödets sällsammaste lagar få uppstiga på er broders tron alltmedan han får inta er plats i Bastiljen och på livstid.

Och det bytet, er uppstigning som Frankrikes ädlaste regent i alla tider, kan lätt genomföras redan till i morgon.

Fången Kan det ske förutan att min broder dödas?

Prästen Eder fråga kräver min uppriktighet. Med er broders hetsiga disposition så är det föga troligt att han skulle överleva länge i Bastiljen.

Fången Vet han om att jag, hans dubbelgångare och tvillingbroder, existerar?

Prästen Nej. Fången Då är han icke skyldig till mitt öde.

Prästen Nej. Fången Vem är då skyldig?

Prästen Alla som vet om det och förtigit det, och det finns blott en enda kvar i livet.

Fången Vem? Prästen Er moder drottningen.

Fången Skall hon förstå att genomskåda att Philippe intagit Ludvigs plats?

Prästen Hon skall få aningar men aldrig kunna fatta det. En större fara döljs då i er broders makas eventuella reaktion, men den är lätt att undanröja.

Fången Hur? Prästen Ni skiljer er från henne. Alla vet att kungen leds vid henne och att han har fröken de la Vallière till älskarinna.

Fången Är han då så pliktförgäten?

Prästen Det är hans mest utmärkande drag. Han river ner allt vad hans föregångare byggt upp. All god moral i landet går förlorad i hans omoral, och den intakta ekonomiska struktur som kardinalen Richelieu gav landet slösar han lättsinnigt bort på flärd och nöjen och omänsklighet.

Fången Men kan han tystas utan att han dödas?

Prästen För vem skulle slyngeln skvallra? Ni har suttit i Bastiljen själv. Vem hörde på er klagan utom väggarna?

Fången Jag hade aldrig anledning att klaga.

Prästen Han skall ha det, och dess effektivare skall all hans raseri och klagan tystas ner av likgiltiga metertjocka murar. Där kan han få slösa bort sitt övermod och all sin vredes energi. Fångvaktaren skall endast reagera med att ta ifrån er broder kniven eftersom han skall uppfattas såsom tillfälligt förryckt.

Fången Ni har tänkt genom allting väl. Nå, vad har jag för vänner utom er?

Prästen Den generöse herr Fouquet, er intendent.

Fången Skall han få veta hemligheten?

Prästen Endast om det är nödvändigt.

Fången Och vad fiender har jag att vänta?

Prästen Endast en: den tråkige pedanten herr Colbert, finansministern, som ej någonting kan lura. Han är en fanatiker i tjänandet av alla kungens laster, då han får betalt för att finansiera dem.

Fången Kan han undvaras?

Prästen Ja, småningom bör han undvaras.

Fången Inga andra faror som jag har att vänta?

Prästen Möjligen herr d'Artagnan, den ende hederlige mannen vid ert hov, kaptenen för er livvakt musketörerna. Ni måste ta den risken att fullständigt lita på den mannen.

13

Fången Bör han upplysas om hemligheten?

Prästen Nej, det bör han aldrig.

Fången Då har jag en enda fråga kvar. Hur skall ert mästerliga kuppmirakel i praktiken genomföras?

Prästen Det är mycket lätt. I morgon ger vår vän Fouquet en fest på slottet Vaux.

Dit smugglar jag er in. Oanandes får kungen, som är bjuden, i sitt gästrum sova i en säng som man kan sänka ner i golvet. När han sover sjunker sängen ner i underjorden, och när han omsider vaknar blir det såsom fånge i Bastiljen. Under tiden intar ni hans tomma plats och iklär ni er hans mundering. Den är konung blott som går i kungens kläder.

Fången Då har ni minsann planerat allt. En enda sak tror jag att ni har glömt.

Prästen Vad då?

Fången Mitt eget samvete, som alltid ropande skall plåga mig, och ångern, som i ensamhet skall sönderslita mig för evigt.

Prästen Ni är då i sanning kungens motsats, ty han känner varken samvetet, dess röst och väsen eller någon ånger. Kan ni känna skrupler inför att åsidosätta en olidlig maktfullkomlig buse när det är det enda rätta för ert land?

Fången Har ni en broder?

Prästen Nej. Fången Har ni en människa i livet som ni älskar?

Prästen Möjligen så kunde det i så fall vara ni. Jag kan förstå vart ni vill komma.

Ni vill poängtera den mänskliga faktorn, den mest oberäkneliga och betydande av alla tänkbara detaljer. Nå, min vän, låt mig få svara er på detta utspel. Ni är icke tvungen att förgöra konungen er broder och ersätta honom. Jag skall erbjuda er ett alternativ.

Jag känner en avlägsen trakt av Frankrike som ingen annan känner. Där har jag en egendom var ni kan leva ostörd alldeles för resten av ert liv i oantastlig frihet med en underbar natur omkring er: berg och floder, skogar och orörda dalar, vilt och fiske utan gränser och en gränslös harmoni. Där når er inga krig och ingen politik, och om ni vill så reser vi tillsammans dit i morgon och ej alls till Vaux med dess påfrestande teaterföreställning. Det erbjuder jag er som alternativ, om ni ej äger mod att rädda landets framtid.

Fången Ni gör det ej lätt för mig. Jag måste få betänketid.

Prästen Ej tio dagar.

Fången Nej. Ett par minuters överläggning med min ensamhet är allt vad jag behöver.

Prästen Gå i frid och tänk.

Fången Jag kommer åter när jag har bestämt mig. (går avsides) Prästen Har jag då planerat allt blott för att denne borne konung av ren mänsklig obeslutsamhet ej kan bestämma sig? Skall allt då gå förlorat inklusive landets framtid, rikets ära, Frankrikes berömmelse? Han får ej tacka nej till detta paradis av underbar politisk konsekvens som jag med sådan möda konstruerat blott för honom.

Endast han kan rädda framtiden för Frankrike och för min kyrka och min orden.

Därför fick jag jesuiternas tacksamma bifall till min konstruktiva plan. Vad skall de säga om han avstår? Skall de acceptera att han föredrog att vara mänsklig?

(Fången kommer tillbaka.)

Ni ser obeslutsam ut fortfarande. Vad har ni kommit fram till?

Fången Jag har ytterligare en fråga, om ni blott en sista gång ursäktar min försiktighet. Säg, vad vill ni själv ha för ert besvär att göra mig till konung?

Prästen Ingenting.

Fången Ej någonting? Ni vill riskera liv och ära för att som belöning, om det lyckas, motta ingenting?

14

Prästen När ni är etablerad får ni sparka undan mig som en undgänglig krycka när den skadade har blivit frisk. Er hemlighet förblir lojal mot er hos mig om ni så tar mitt liv som enda tack.

Fången Min fader, om ni sålunda så villigt offrar er, hur kan jag underlåta att själv göra samma sak? Då är jag er. Må Frankrike bli mitt, om det så måste kosta mig och er långt mer än livet.

Prästen Jag försäkrar er att offret och försöket är det ädlaste som alls kan göras för vårt land.

Fången (ler) Då måste jag väl göra det, om så teaterföreställningen blir alldeles olidlig för mig, om vi visslas ut, och om det hela slutar som Frankrikes största fiasko.

Prästen Jag betraktar det som en nödvändig plikt för oss att satsa allt på att helt enkelt göra vad vi kan och allt vårt bästa.

Fången Ni är hederlig. Det vill jag också vara, både såsom konung och som människa. Jag tror ej att man måste vara omänsklig blott för att man har makt.

Prästen Låt oss bevisa er oemotståndliga och optimistiskt konstruktiva teori.

Fången Ja, min fader, låt oss våga det heroiska försöket! (de gå.)

Akt III, Scen 1.

Konungens överdådiga gästrum i slottet Vaux, det mest luxuösa rummet i slottet.

Konungen sitter på sängen utan rock, det är afton, och dem han kallar till sig sätter sig aldrig.

Ludvig En överdådig fest, herr Fouquet, en fullständigt överdådig fest!

Fouquet Jag tackar ers majestät å det innerligaste för hans själavärmande komplimanger, som kanske vittnar om hans förståelse för att allt vad jag ställt till med endast har varit till det höga majestätets ära.

Ludvig Jag visste icke, herr Fouquet, att ni var så rik.

Fouquet Rik? Jag? Ludvig Ja, just ni. Ty allt vad ni bjudit på under dessa dagar kan ej ha varit gratis. Vad kostade exempelvis de otroliga timslånga fyrverkerierna?

Fouquet Bara mina sista slantar, ers majestät.

Ludvig Och den underbara parkanläggningen? All lyx här i slottet, som överträffar min egen i Fontainebleau? Alla de rikt dekorerade fontänerna med Frankrikes vackraste trädgårdsskulpturer? Allt detta kan mäster Lenôtre ej ha åstadkommit gratis för er. Vad har alltsammans kostat?

Fouquet Bara alla mina självuppoffringar för att behaga er.

Ludvig Och ni har till och betalat den bedragaren herr de Molière för att uppvisa hans elaka pjäser! Hur mycket då?

Fouquet Herr de Molière är en anspråkslös artist, ers majestät.

Ludvig Ni bara slingrar er!

Fouquet Jag säger bara som det är när jag säger att jag uppoffrat min sista slant blott för att behaga er med den anspråkslösaste av fester under endast några få dagar, eders härligaste majestät.

Ludvig Herr Fouquet, ni är en lakej! Hämta genast hit herr Colbert!

Fouquet Så här sent på kvällen, ers majestät? Ni är min gäst och bjuden till min fest. Kan ej då de finansiella plikterna vänta tills festen är över?

Ludvig Hämta herr Colbert!

Fouquet Ja, ers majestät. (går ödmjuk men förolämpad.)

Ludvig Den förbannade lismaren! Tror han då att jag går på hans konster? Tror han att jag, världens störste konung, lugnt kan svälja hans fantastiska banketter, detta luxuösa slott med alla dess utomordentliga finesser, alla dessa överväldigande skådespel och vattenkonster och fyrverkerier? Tror han att jag tål hans skryt och kan 15

gå med på att behöva känna mig som liten inför hans storslagenhet och prålighet?

Han är en idiot i så fall. Herr Colbert!

Colbert (infinner sig) Ni kallade, ers majestät.

Ludvig Jag ber er ha den vänligheten att ta plats i någon stol och sitta ner.

Colbert Ers majestät, jag tackar för er generositet men föredrar att stå.

Ludvig Hur tusan har vår vän Fouquet fått pengar till att genomföra denna oförlikneliga lyx som aldrig skådats förr i världen?

Colbert Samma fråga har jag ställt mig, och (bläddrar i några papper) jag har bemödat mig om att sorgfälligt undersöka saken.

Ludvig Ni har då läst mina tankar. Och vad har ni funnit?

Colbert Hela festen, slottets skatter och utsmyckning, parkanläggningen med alla dess fontäner och intima paviljonger, skådespelen och fyrverkerierna har kostat tretton miljoner minst.

Ludvig Och varifrån har han fått tag på så oändligt mycket pengar? Hela Fontainebleau gick på blott tre miljoner som jag med den största möda endast lyckades få fram.

Colbert De tretton miljonerna har jag på samma sorgfälliga vis uppdagat spåret av. Ur detta dokument författat av framlidne kardinalen Mazarin framgår det tydligt att den rundhänte ministern vid en tidpunkt överlät åt herr Fouquet just ett belopp av tretton millioner, men det var för länge sedan, och om jag rätt känner herr Fouquet och hans spekulationer har han sedan dess fyrfaldigat beloppet. Allting har ni rätt att kräva åter då det endast var ett lån från kronan.

Ludvig Ni ger då mig allt vad jag begär, min häpnadsväckande finansminister!

Ni är orörlig och okänslig som berget, men inför mitt ord "Sesam!" så öppnar ni en Ali Babas grotta för mig. Herr Fouquet skall få betala! (Fröken de Vallière har inträtt.)

Men min fröken, vad har ni att göra här?

Vallière Jag hörde era sista ord. Jag ville endast önska er god natt. Nu ber jag er i stället skona herr Fouquet. Han har ej gjort er något ont, allenast innerligt försökt behaga er.

Ludvig Han har gjort konungen till ett åtlöje!

Vallière Utan avsikt i så fall. Han ville endast glädja er, och ni är gäst hos honom i hans hus. Ni får ej såra honom.

Ludvig Fastän han så dödligt sårat mig?

Vallière Hur då?

Ludvig Han har ju överträffat allt vad jag i hela min regeringstid försökt att sträva till! Det kan jag icke smälta!

Vallière Han har alltså konkurrerat ut er kungliga fåfänga.

Ludvig Står ni också på hans sida? Tar ni då parti för honom? Har han rätt att undansnilla tretton millioner ur min egen plånbok? Akta er, min fröken de la Vallière! Ni får ej gå emot mig!

Vallière Ingen går emot er.

Ludvig Alla går emot mig, utom herr Colbert! Han är den enda som står på min sida mot mitt rikes alla avskyvärda charlataner, som blott lever på att lura mig och vara min regerings parasiter! Det finns ej en fransman här i landet som är hederlig!

De skulle alla sänkas ned till samma stånd som bönderna!

Colbert Ers majestät, jag tror att ni har feber. Lugna er, och hetsa icke upp er.

Alla finansiella svårigheter och förskingringar skall jag med glädje rätta till.

Ludvig Jag är ej den som hetsar upp mig för att alla fransmän är så värdelösa, dumma, imbecilla och förbannat vedervärdiga!

Vallière (försöker smeka honom) Min käre konung, lugna er och fatta inga överilade beslut.

Ludvig Monsieur Colbert, för genast hit kaptenen för min livvakt, den där överlägsne snobben d'Artagnan! (Colbert går ut.)

16

Vallière Vad skall ni göra?

Ludvig Det skall du ej bry dig om! Sköt dina egna kvinnliga domäner och låt mig få sköta rikets!

Vallière Du får icke kränka herr Fouquet här i hans eget hus.

Ludvig Varenda hans staty skall bliva min! Varenda sprutande fontän skall jag avlägsna härifrån, och varje silver-, guld- och marmorföremål skall jag använda till att bygga ett palats långt skönare än detta fuskverk Vaux. Om detta Vaux, som herr Fouquet har byggt, är världens vackraste palats, skall det blott vara som en lerhög i jämförelse med det palats som jag skall bygga som skall bliva bäst och störst i hela världen! Är du med på det? Om inte kan du hälsa hem.

Vallière Jag ber er blott att skona herr Fouquet, ty han har redan ruinerat sig för er skull.

Ludvig Ha! Och det tror du att jag går på? Han är den störste skattesmitaren i Frankrike!

Vallière Nej, det är ni.

Ludvig Jag är ju landets konung! Han betalar icke skatt! Det är till honom man betalar skatt! Han är ju staten! Staten, det är jag!

Vallière Men alla skatter man betalar till er blir förskingrade av er.

Ludvig Det är min ensak. Det är kungens sak hur statens pengar används.

Vallière Ruinera icke herr Fouquet. Han har för er skull redan ruinerat sig. (d'Artagnan inträder.)

Ludvig Herr d'Artagnan! Ni måste genast arrestera herr Fouquet! d'Artagnan Ers majestät! Ni kan ej mena allvar!

Ludvig Tror ni kanske att jag skämtar? Tror ni ni kan driva med mig såsom alla andra? Då är ni en strunt som alla andra! d'Artagnan Men att arrestera herr Fouquet och här mitt i hans eget hem och när det är som fullast av hans gäster som han bjudit på en så storslagen fest och på befallning av hans mest tillbedda gäst....

Ludvig Herr d'Artagnan, är ni då feg? d'Artagnan Jag måste värna om min konung först av allt. Om han nu ber mig arrestera herr Fouquet bland alla gäster i sitt hem kan detta endast skada konungen, och det måhända för all framtid.

Ludvig Kapten d'Artagnan, ni trotsar konungen! d'Artagnan Om ni då menar allvar med er order ber jag om att få den skriftligt.

Ludvig Skriftligt? Vad är det för nonsens? Varför det? d'Artagnan För att ert sinnestillstånd brukar skifta. När er vrede lagt sig brukar ni ge kontraorder. För undvikandet av missförstånd vid eventuella sinnesstämningsskiftningar ber jag att få er order klart och tydligt formulerad skriftligen och undertecknad, så att jag har papper på att jag har lytt er egen order när ni senare anklagar mig för att ha överskridit gränserna för all anständighet. En icke skriftlig affekterad order från er kan jag annars icke ta på allvar.

Vallière Sansa dig, Louis! Han menar bara väl som herr Fouquet!

Ludvig Ni står då alla på den svindlaren Fouquets bestuckna sida! Har han då gett samtliga i min regering en miljon var, eftersom varenda kruka vill försvara honom och mot mig! Det är en sannskyldig komplott! Jag vägrar finna mig i detta!

Det är skandalöst! Det är alldeles oerhört oacceptabelt skandalöst! (slår rasande sönder ett dyrbart porslinsbord.) d'Artagnan (värdigt) Jag ber er för er egen skull, ers majestät, att sova lugnt på saken till i morgon.

Ludvig För att han då skall få utsätta mig för blott nya förödmjukelser förutan tal! Kan ni då inte fatta att det här är helt under min konungsliga värdighet!

Vallière Louis, du är för trött idag för att mer kunna tänka riktigt klart.

17

d'Artagnan Ni har anvisats Frankrikes bekvämaste och skönaste sängkammare.

Utnyttja den till balanserande välgörande pacificerande och välbehaglig sömn. Ni har ju feber.

Ludvig Jag är upprörd! Jag är rasande på herr Fouquet för att han vågar ha den fräckheten att vara bättre än jag själv! d'Artagnan Vi vet det nu. I morgon slipper ni mer vara här på Vaux. Då kan ni börja bygga era egna himlastormande palats för ännu dyrare förmögenheter än den ruinerade festprissen herr Fouquet.

Ludvig Var det ett raljeri, en elakhet, en gliring eller bara dräpande sarkasmer? d'Artagnan Det var bara sanningen. Sov sött, ers majestät. Kom med mig ut, fröken de la Vallière. Ni bör ej vistas ensam här med konungen när han som gäst riskerar herr Fouquets anseende. För ni vet väl, fröken de la Vallière, att konungen är gift?

Vallière (med låtsad förvåning) Det menar ni väl inte? d'Artagnan (i samma ton) Ni menar inte att ni aldrig har lagt märke till hans drottning? Det är den där andra trasan som han brukar trampa på.

Vallière Jag trodde jag var ensam om att få bli nerspydd av hans konungsliga värdighet. (de gå) Ludvig Förbannade spetsfundiga insekter! Och ett sådant folk av mähän, mjäkiga blasfemiska bastarder och helt värdelösa kräk skall jag då vara konung över!

Vilken ironi! Jag är den enda dugliga begåvningen i Frankrike! De andra är blott pajasar och narrar som blott gör sig till för mig! Som om det skulle stämma mig mer vänlig mot dem! Bah! (kastar sig utschasad på sängen utan att klä av sig. Han är helt slutkörd. Snart har han insomnat, varvid sängen sakta börjar sjunka ner i golvet. Han märker det inte, sängen försvinner helt i golvet, golvets luckor sluter sig över den, och prästen med Philippe träder försiktigt in.)

Prästen Nu övertar du rollen för att endast spela den långt bättre. Du har noga fått ge akt på allt vad kungen gjort och sagt i detta rum igenom titthålet i taket, du har fått studera hans intimaste åtbörder, gester, sätt och relationer. Det är bara att ta efter och att göra saken mycket bättre, vilket torde vara lätt.

Philippe Och ni, min fader?

Prästen Jag skall alltid stå er bi och finnas i er närhet för så länge som ni önskar det.

Philippe Ni är min enda vän i denna hemska stat.

Prästen Ni lär få flera med er vinnande disposition. De fiender er broder skaffat sig, och de är många, blir snart era bästa vänner. Bland de första skall ni säkert finna herr Fouquet och kapten d'Artagnan, som aldrig mer skall finna orsak till förakt för konungen.

Philippe Var finns ni när jag kommer att behöva er?

Prästen I rummet ovanför som hittills. Ta det lugnt i natt och sov av grundligt kungens dåliga humör till morgondagen. Då bör ni som en ny människa som inledande åtgärd först av allt förlåta herr Fouquet.

Philippe Det finns ej något att förlåta honom. Han har blott gjort allt för att behaga mig.

Prästen Och det skall d'Artagnan och herr Colbert få veta.

Philippe Kanske även fröken de la Vallière?

Prästen Hur god hon än må vara är hon kungens svaghet som en bättre kung bör avstå från.

Philippe Det skall jag göra. (En ny säng, identisk med den tidigare, kommer tom upp ur golvet.)

Prästen Nu god natt, min son. Jag måste ombestyra återförandet av en viss fånge till Bastiljen.

Philippe När är ni tillbaka?

Prästen Före gryningen.

18

Philippe God natt, min fader. Hoppas våra böner hjälper oss i natt och under morgondagen.

Prästen För all framtid. Det är viktigare dock att ni får sova. Lämna bönerna åt mig.

Philippe Ej denna natt, ej förrän jag har överlevat morgondagen, som jag endast kan se fram emot som mot mitt eget framträdande på schavotten och min hängning.

Prästen Ni har anvisats Frankrikes skönaste och mest bekväma gästsängkammare. Utnyttja natten i den samma till den sömn som ni så väl behöver inför framtiden och morgondagen.

Philippe Även om jag icke sover skall jag förbereda mig i tankens drömmar inför allt. Jag vandes i Bastiljen till att ständigt med min tankes frihet vila vaken.

Prästen Det skall ni ha nytta av. Farväl. (går) Philippe Farväl, min stackars broder. Måtte nu din vistelse i Frankrikes politiska avskrädeshål bli lika hälsosam som den trots allt har varit under alla dessa år för mig. (lägger sig vaken på sängen till hälften påklädd i exakt samma utstyrsel som kungen hade.)

Scen 2. Mörker.

Man ser konungens säng sjunka ner från taket. Konungen vrider sig i den i konvulsiviska drömmar. När sängen når golvet färdas den långsamt ut mot vänster.

Förrän den nått ut stannar den, och två maskerade män kommer in med en lykta, som uppvisar hemska källarvalv.

Ludvig Det är en dröm! Det är bara en dröm! Hur kunde jag väl annars se min egen spegelbild i taket med en min av gränslöst medlidande som jag aldrig kunnat känna? (blir skrämd av de båda männen, ryggar tillbaka) Vad är ni för ena? Är det något skämt som herr Fouquet behagar driva med mig? den ena Det är inte något skämt.

Ludvig Jag vägrar dock att ta det här upptåget på allvar! Om detta är en komedi så är den inte rolig! (tystnad) Varför svarar ni inte? den andre (en väldig muskulös jätte) Vi har ingenting att svara.

Ludvig Vad gör ni här då, fasansfulla nattfantomer? den andre Vi är här för att föra er hem.

Ludvig Varför fördes jag då därifrån? Och var tusan är jag nu? Det liknar ju ett avgrundsfängelse! den ene Det är blott en underjordisk gång. Kom med oss bara, så skall ni snart komma hem.

Ludvig Jag vägrar, förrän jag har fått full klarhet i det spratt som spelas mig! den andre Om ni ej följer med oss frivilligt så måste vi ta hand om er med våld.

Ludvig Försöker ni då skrämma mig, fördömda komedianter bakom fega masker, mig, kung Ludvig själv av Frankrike? den ene Jag varnar er. Ni har ej någon chans. Om ni gör motstånd måste vi bakbinda er, munkavla er och även ge er ögonbindel. den andre Ni blir lätt att bära som paket, om ni behagar bråka.

Ludvig (krymper, börjar fatta att det gäller allvar) Gör mig inte illa. Jag skall samarbeta, ty jag inser att jag ej har något val. den andre Så mycket bättre för er själv. (de gå ut, Ludvig mellan de båda andra.)

19

Scen 3. Bastiljen.

Guvernörens rum. Det bultar på hans dörr.

Guvernören Vad är nu detta? (öppnar) Biskopen av Vannes! Vad förskaffar mig en sådan ära?

Prästen Ett beklagligt misstag, käre vän. Ni hade rätt då senast jag var här.

Guvernören Vad var det för ett misstag?

Prästen Minns ni dokumentet och frigivningsordern?

Guvernören Ack, jag visste det! Vi skulle genast ha pedantiskt kontrollerat hela saken! Vad är det för misstag som nu har begåtts? Kan det justeras, eller är vi alla dömda till halshuggning för en blunder utan like? Ack, jag visste det! Ej någonsin skall man här i Bastiljen ta en frigivning på allvar!

Prästen Lyckligtvis så kan det rättas till. Vi upptäckte vårt fasliga misstag i sista ögonblicket, och vi kommer nu med fången åter för att återbörda honom till sin rätta plats. Jag har i stället med mig en frigivningsorder för en irländsk syndare som heter Seldon.

Guvernören Får jag se! (prästen visar frigivningsordern) Detta papper har jag sett förut!

Det är det papper som ni hämtade ut unge herr Philippe med! Har ni då Philippe, den oförbätterlige slyngeln, säkert med er? Vi skall icke dricka cognac eller sherry nu, ty vi har redan gjort ett misstag av livsfarligt slag för mycket! Båda måste vi ha sett i syne eller dubbelt då när båda läste fel och släppte ut Philippe i stället för den drummeln Seldon! Men det är byråkratins fel. Varför skall den över huvud taget få det för sig att ge någon fånge fri? Det är absurt! Det finns ej någonting så farligt som makthavande ministrar när de får idéer!

Prästen Ja, det var ett ödesdigert misstag att ta ut Philippe. Ni vet ju att han är som en kopia av hans majestät. Vet ni vad vår Philippe omedelbart missbrukade sin frihet till?

Guvernören Jag kan blott gissa. Nej, jag kan ej gissa.

Prästen Jo, han klädde sig i luxuösa kläder och försökte utge sig för att själv vara rikets konung! Och hans anspråk var ej små! Så fullständigt gick han upp i sin roll, att ingen mera kunde tala vett med honom. Han är allt ännu besatt av vildaste storhetsvansinne. Han är som en annan värre människa. Ni minns ju hur saktmodig, tystlåten och foglig fången alltid var?

Guvernören Ja, han var alltid ödmjukheten själv.

Prästen Det är nu slut med det. En enda dag i frihet gjorde honom helt förryckt.

Jag fruktar att han aldrig mer kan bli den som han en gång var.

Guvernören Det är just vad jag alltid har förfäktat: från Bastiljen bör man aldrig släppa ut en fånge! Hälsa myndigheterna det från Bastiljens guvernör! Här inne blir de fångarna så innerligt hemtama att de, om man släpper ut dem, alltid blir omgående förblindade av galenskap. För in min käre gosse till hans enda rätta hem igen, min käre biskop, och jag skall ta hand om honom som en egen kär förlorad son!

Prästen Jag skall se till att han blir införd. (går) Guvernören Vad beträffar Seldon skall jag ej ta några risker. Jag skall skriva till ansvarige ministern och be honom stadfästa frigivningsordern med tillbörlig vidimering och två vittnen. Det skall då ta månader, ministern skall uppskjuta pappersexercisen i all evighet, och så blir Seldon kvar här inne. Det är lugnast så. I min Bastilj är alla innerligt välkomna, men det blir för synd om varje stackare som man begår misstaget att utskriva härifrån!

(De båda maskerade männen kommer in med konungen. Prästen följer efter bakom dem.)

Där är du alltså, din förrymda drummel! Och du trodde att du kunde bli normal som andra människor där ute, va, din lymmel? Ja, där ser du, det är alldeles omöjligt för Bastiljens barn! Nu åker du in i din lya på momangen! Och om du ej sköter dig

20

som förr så blir det synd om dig! Jag tolererar inga later! Kom ihåg! Så! Bort med honom till la Bertaudière, cell nummer två.

Ludvig (för sig själv) Det här kan icke vara verklighet. Jag drömmer än, men drömmen är för påtagligt närvarande och intensiv för att jag skulle kunna bryta den. (förs bort) Guvernören Så var den saken smidigt expedierad. Det var tur att ni så snart kom åter med den föga flygfärdige fången. Välkommen igen med viner och med mat när ni behagar ha supé med mig igen. Men får jag be er om en sak?

Prästen Vad då?

Guvernören Jo, inga fler frigivningsorder, tack, om jag får be.

Prästen Det är ej jag som skriver ut dem. Det är byråkraterna på konungens befallning.

Guvernören I så fall så platsar ingen fånge bättre här i min Bastilj än kungen själv!

Det vore bäst för hela staten om den saten vore inlåst här! Farväl, min gode biskop!

Prästen Och på återseende, herr guvernör, tills det blir fler frigivningar.

Guvernören O fasa!

Prästen Men var lugn: Philippe blir aldrig mera fri.

Guvernören Då är jag lugn igen.

Prästen Det kan ni vara, hur Philippe än bär sig åt. (går med de två maskerade.)

Scen 4. Samma cell som i akt I scen 1.

Dörren öppnas, Ludvig knuffas in, han störtar ner på golvet, och dörren stängs och låses.

Ludvig

Är detta då en sluss till helvetet? Är jag då död? (reser sig på armbågarna, ser sig omkring) Men hur har jag då dött? Blev jag förgiftad av den svindlaren Fouquet, så att jag dog i sängen? Ja, så måste det nog vara. Ingen människa kan råka ut i verkligheten för vad jag har råkat ut för. (reser sig och inspekterar cellen) Men vad har jag då väl gjort för att förtjäna detta helvete? Det här är ju ett vacuum av olidlig ensamhet! (känner omkring sig, konstaterar att möblerna är verkliga, känner på murarna, blir allt mer frenetisk, tills det går upp för honom:) Fånge! Jag är fånge! (vänder sig förtvivlad rakt ut mot publiken) Jag är fånge på Bastiljen! Men hur kan det ha gått till? Det måste vara herr Fouquet som genomfört en sammansvärjning emot mig! Jag visste det! Hans fest var endast en kuliss för majestätsförräderi! O, vilken usling, vilken hycklare, och vilken infernalisk landsförrädare den lismande lakejen är! Och han har fått mig in hit i min egen bur, mitt säkraste politiska mentalsjukhus, min egen värsta fängelseavgrund, ur vilken ingen fånge någonsin blir frisläppt! Ve mig! (går till dörren och skakar galler) (skriker ut) Jag vill tala med herr kommendanten! Jag vill tala med herr kommendanten! (inget svar. Han tar en stol och börjar dundra med den mot dörren i fullt raseri. Stolen går sönder, och ingenting vidare händer. Han går till fönstret och börjar skrika och vråla ut genom det:) Kan ingen höra mig! Jag har förråtts! Jag är oskyldig! Jag har spärrats in av misstag! Hör mig ingen? Jag är konungen av Frankrike! Jag är Frankrikes konung av Guds nåde! (fullständig tystnad. Han börjar löpa amok, vräker bordet över ända, kastar det mot dörren, lyckas bryta sönder det, brukar dess ben till att bearbeta dörren med, oväsendet blir förfärligt, och småningom börjar det höras svar: avlägsna klagande instängda röster.)

Hör! Det är någon som svarar! (lyssnar) (modfälld) Det är andra levande begravda fångar. Det är bara mina instängda kolleger.

21

(går åter lös mot dörren med allt vad han kan få tag i, oväsendet blir åter alldeles förfärligt, han bullrar så mycket han kan med förtvivlans makt och upphör aldrig, – till slut kommer ett ljus utanför dörren och fångvaktarens ansikte visar sig.)

Fångvaktaren Är ni då alldeles galen? Ni väcker ju upp hela ungkarlshotellet!

Ludvig Är ni kommendanten?

Fångvaktaren Nej, det är jag inte. Jag är utan ansvar, och det är jag glad för.

Ludvig Jag måste få tala med herr kommendanten!

Fångvaktaren Det går icke för sig. Han sover.

Ludvig Så väck honom då!

Fångvaktaren Nej, det går icke för sig. Då skulle jag endast bli ett huvud kortare, och jag vill icke bli huvudlös ännu. Om ni vill behålla ert huvud, så råder jag er att gå genast i säng. Detta är ju för huvudlöst!

Ludvig Väck guvernören då och få den drummeln hit, så att jag kan få ett ord med den olyckan!

Fångvaktaren Herre, ni är i omedelbar fara att tappa ert huvud. Det är, tror jag, bäst att jag går förrän det faktiskt händer. Jag lämnar er ensam, ty det är det enda som botar patienter i denna den sista asylen i livet. (går) Ludvig (ursinnig) Förrädare! Kom genast tillbaka! Ohygglige skurk! Låt mig få tala med någon! Finns det ingen mänska som hör! Vet ni då ej vem jag är? röst 1 (långt borta på avstånd) Täpp till truten på dåren där borta! röst 2 Han är ny här. Han vet ännu inte hur man sover. röst 3 Han måste väl lära sig det då på det hårda sättet.

Ludvig (lyssnar, skriker sedan:) Jag är kungen av Frankrike! röst 1 (hånskrattar) Och jag är hans helighet påven! röst 2 Jag är kejsaren av Jugoslavien!

Röst 3 Jag är Kopernikus, som suttit här i två hundra år! (rösterna skrattar hjärtlöst.)

Ludvig Ni bara hånar mig! Jag är verkligen konungen! (rösterna hånskrattar ännu värre.)

(Han blir vansinnig, rusar till fönstret, skakar dess galler, vrålar, börjar slå sönder allt som finns i cellen, beter sig som en rabiessmittad varg i en bur, och ger sig inte förrän han är i fullkomligt upplösningstillstånd och segnar ner på golvet som en trasa av en människa. Allt i cellen är då alldeles sönderslaget, och själv är han ett besegrat djur med kläderna i trasor och med svetten drypande över hela kroppen. Ansiktet visar en fallen mänska som ingen någonsin skulle kunna tro att en gång var konung.)

Scen 5. Guvernörens rum.

Guvernören Det lär vara dåligt ställt med fången som blev förd tillbaka?

Fångvaktaren Han har slagit sönder hela cellen. Han är som ett hungrigt lejon, river sönder sina naglar mot de nakna väggarna, fradgar som en epileptiker runt munnen, skriker, vrålar som ett djur och kan ej genom något sätt förmås till självbesinning. Jag kan inte ens gå in och ta hans kniv ifrån honom. Hans ögon är fullständigt galna. Jag har aldrig sett ett hemskare exempel på så hopplöst djuriskt vanvett. Han är färdig. Någon annan får gå in och ta ifrån honom hans kniv. Jag vågar inte ens servera honom mat.

Guvernören (med ett glas) Herr biskopen beredde mig på något sådant, men jag trodde aldrig att det var så illa. Men han får själv stå för sina scener. Som man bäddar får man ligga. Om han river sönder sin madrass och hela sängen i dess olika beståndsdelar, så skall vi ej ge honom någon ny. Så som han bär sig åt så hänger han sig snart, och det är kanske bäst för alla. Kanske till och med det skulle passa biskopen. Det skulle då åtminstone väl passa mig. Här är ju trångt i slottet, många skickas hit, men här blir rummen lediga blott när patienter dör. Vi hoppas därför 22

ständigt på oförutsedda självmord. Om Philippe nu hänger sig när han är som olyckligast, så vore det en lycka både för oss alla och för honom själv. En mindre, skulle jag blott säga, och den cellen skulle genast användas igen.

(Viftar bort fångvaktaren, som går, och guvernören sätter sig vid sin frukost.)

Akt IV Scen 1 (som akt III scen 1.)

Morgon. Philippe ligger vaken i konungens säng alltjämt oavklädd.

Philippe (reser sig till hälften) Jag står nu ansikte mot ansikte med mitt okända nya öde.

Jag har störtat konungen och blivit konung i hans ställe. Jag har avlöst tyranniet och tyrannen med min egen absoluta makt, och ingenting var enklare, om man blott bortser från min första helt sömnlösa natt. Mitt samvete har hållt mig vaken, ty jag ligger här i kungens kläder, i hans säng med kungens näsduk framför mig på kudden, som han torkat av sin feberheta panna med förrän den febern övertogs av mig, och jag kan icke glömma att min broder var min konung.

(Biskopen av Vannes kommer försiktigt insmygande.).

Nå, herr biskop?

Prästen Allt är väl. Bastiljen har omslutit statens största hemlighet. Nu kan ni börja spela rollen.

Philippe Jag har legat vaken hela natten, och jag vet nu säkert att jag aldrig skall förmå mig till att spela någon annan roll än den jag är, mig själv.

Prästen Så spela då den rollen, men var då åtminstone en konung även.

Philippe Blott en enda sak kan alls rättfärdiga mitt spelande av kunglig roll. Min broders tyranni må avlösas av mildhet och barmhärtighet, och jag skall leva för att gottgöra all hans omänsklighet. Allenast om jag lyckas vara mänsklig såsom konung kan jag vara konung.

Prästen Om er broder haft den samma föresatsen hade han ej någonsin förlorat titeln.

Philippe Och jag hade aldrig blivit fånge. I omänskligheten ligger just den stora faran för Frankrikes framtid. Kungamakten har missbrukats och ställt statens roder därigenom skevt i riktning mot en fullständig urspårning. Det skall bli min enda uppgift att få skeppet rakt på kurs igen. Humanitet, barmhärtighet och mildhet skall bli min regerings valspråk.

Prästen Ni kan icke ändra kungens valspråk.

Philippe (ler) Nej, ej dess fasad men väl dess innehåll. Min broders etablerade fasad är ramen inom vilken jag skall ge mitt rike en ny själ.

(Det bultar diskret på dörren. Philippe rycker till.)

Prästen Det är förmodligen kaptenen för er livvakt. Var ej rädd.

Philippe Ni stannar väl hos mig?

Prästen (bugar sig) Om ni så kräver.

Philippe (högt) Stig in! (d'Artagnan uppträder.) d'Artagnan (bugar sig) Ers majestät, jag hoppas ni har sovit gott.

Philippe Jag har ej sovit alls. Jag har funderat hela natten. d'Artagnan (häpen, ser upp) Jag beklagar att ni ej har sovit gott, ers majestät. (betraktar Philippe noga. Ser nu först biskopen.) Ursäkta, jag var ej medveten om att ni ej var allena. (till biskopen, försiktigt,) Aramis! Vad gör du här?

Prästen Min vän, jag är din konungs biktfar. Visste du ej det? d'Artagnan När blev du det?

Philippe (inser att han måste ingripa) Herr d'Artagnan, jag ber er framföra ert ärende. d'Artagnan Ers majestät, på er uttryckliga begäran har jag häktat herr Fouquet i största hemlighet. Han är helt med på att han är er fånge i sitt eget hus och avvaktar med största lugn vad ni behagar ställa om med honom.

23

Philippe Kapten d'Artagnan, jag har tänkt över saken och har kommit fram till att jag icke var mig själv igår. Det är min vilja att min trogne tjänare Fouquet ej skall bli åtalad för sina skulder. d'Artagnan (menande och forskande) Har ni överlagt med biskopen om saken?

Philippe Nej, jag har personligen själv kommit fram till mitt beslut. d'Artagnan Ni måste då ha kämpat hela natten med er själv. (menande) Jag har ej någonsin sett er så blek förut.

Prästen Min käre d'Artagnan, du minns väl att vår konung hade feber när du senast såg honom igår? d'Artagnan Jag medger att han yrade.

Prästen Jag fruktar att hans feber ännu ej är över. Denna dag så måste han få ta det lugnt. Jag ber dig sprida detta ord omkring. d'Artagnan (bugar sig) Min vän, ers excellens herr biskopen av Vannes, hans feber verkar vara borta, och ni verkar vara den som har befriat honom från den. (bereder sig att gå) Philippe Kapten d'Artagnan, jag önskar träffa herr Fouquet. d'Artagnan Det skall jag framföra till honom. Han har haft en lika sömnlös natt som ni. (går) Philippe Tror du att han misstänkte något?

Prästen Nej. Han visste icke vad han hade att misstänka.

Philippe Men han observerade min blekhet.

Prästen Den kan vi ej sminka över.

Philippe Snart vet hela hovet att kung Ludvig, detta falska namn jag måste bära med en nedrig titel, på en natt förändrats till en blek figur. Och alla som får se mig skall bevaka denna märkliga sensationella blekhet och begynna diskutera den och skvallra om den.

Prästen Det är troligt. Den skall bli ett allmänt samtalsämne för ett par tre dagar.

Sedan skall er blekhet vara glömd. (det knackar mycket försiktigt) Philippe Stig in! (fröken de la Vallière visar sig) Vallière Louis! Jag trodde du var ensam.

Philippe Fröken de la Vallière!

Vallière Jag trodde jag var din Louise för dig.

Philippe (något tafatt) Det här är blott min biktfar, biskopen av Vannes. (presenterar honom ansträngt) Min fröken de la Vallière, jag har haft en besvärlig natt och kommit fram till att ni icke mer får komma in till mig intimt. Jag måste hädanefter respektera er som alla andra ärbara hovdamer.

Vallière Vad är detta för en helt ny melodi? Du respektera mig? Det har du aldrig kunnat göra någonsin med någon kvinna. Har du fått en knäpp?

Prästen Min fröken, kungens vilja måste respekteras.

Vallière (ser från den ena till den andra) Gör du alltså slut?

Philippe Jag måste göra slut. Jag är dock gift, jag måste tänka på mitt ansvar för moralen i vårt land, (kommer på en idé,) och som du hör så har jag vaknat upp som en ny mänska.

Vallière Ja, det har du verkligen. Du är ju blek som om du suttit inne hela livet.

Och vad du har blivit mager! Denna natt har du förlorat säkert tio kilo.

Philippe (lugnt) Det är ej så konstigt.

Vallière Den där prästen måste ha arbetat med dig hela natten och gett dig en bot av strapatserande dimensioner.

Philippe Ja, du anar icke vilken skärseld han har fört mig genom.

Vallière Det är nästan att jag inte längre känner dig igen.

Philippe Det måste vara så, Louise. Jag måste avstå från dig. Det är ofrånkomligt, och jag kan ej återvända till dig någonsin. Farväl, min kära.

24

Vallière Påstå bara inte att du älskar drottningen, för det vet hela världen att du aldrig gjort.

Philippe Du har så rätt. Jag ämnar skilja mig från henne. Gå nu ut.

Vallière (tror inte sina öron) Oh! (går. I dörren möts hon av herr Fouquet. Hon tar sig om kinden som om hon var omåttligt chockerad och försvinner ut. Herr Fouquet inträder extra förbryllad av fröken de la Vallières överraskande åtbörder.)

Philippe Välkommen, herr Fouquet.

Fouquet Ers majestät, (bugar sig till golvet,) jag är förkrossad. Varje öre skall betalas er tillbaka. Kardinalen Mazarin gav mig ett kvitto på att dessa tretton millioner var en gratifikation till mig, men detta kvitto är förlorat. För att sona detta slarv skall jag betala åter varje öre.

Philippe (går fram till honom, tar honom om axlarna och reser honom upp, säger lugnt:) Glöm det.

Fouquet (tror inte sina öron) Vad? Philippe Var ej förskräckt. Jag menar bara väl.

Fouquet Ers majestät, är ni då riktigt frisk? Ni är så blek som döden!

Philippe Skåda då er själv i spegeln. Ni kan inte ana hur oändligt komisk ni ser ut.

(Fouquet tittar sig förskräckt i spegeln.) Ni är ej bortskämd av välgärningar precis.

Fouquet Är jag fortfarande er överintendent trots allt?

Philippe Min vän, att herr Colbert blev avundsjuk på er för det att ni med så god smak och känsla för det sköna genomförde denna oförglömliga och underbara fest får ej gå er till sinnes. Jag var alltför påverkad av honom när jag rasade igår. Idag har jag distans till hela karusellen.

Fouquet Det är alltför bra för att alls kunna vara sant. Jag är då icke fånge mer?

Jag är då ej i onåd mer hos er?

Philippe Min käre stackars plågade nervöse herre, ej det minsta. Ni är säkrare i gunst hos mig än herr Colbert. Den fest ni givit mig har varit Frankrikes historias största högtidsdagar.

Fouquet Alltid har jag smickrat er och blivit utskälld av er blott som tack. Nu plötsligt är det ni som smickrar mig. Jag tror ej mina sinnen. (upptäcker biskopen) Ah! Ni har en präst hos er! Det var på tiden att ni fått en riktig biktfar! Då förstår jag saken bättre! (till prästen) Excellens, jag visste ej att konungen fått er som biktfar.

Philippe Jag har biktat mig i största hemlighet alltsedan länge. Det har varit som en välbehövlig terapi. Jag är oändligt tacksam biskopen för det. Han skall för alltid nu stå vid min sida.

Fouquet Jag förstår. (till prästen) Ers excellens, får jag i enrum ha ett ord med er?

Prästen Om konungen tillåter det.

Philippe Min biktfar måste jag tillåta vad som helst. Jag klarar mig nog ensam, om jag blott får ha en stund i fred ett ögonblick. Jag har ej sovit denna natt och lider än av någon feber. Jag ber er två att ta all den tid i anspråk ni behöver för varandra. Jag skall icke ta emot besök igen förrän min biktfar kommer åter in till mig. (torkar sig om pannan och visar de båda herrarna ut med en gest. Dessa går ut tillsammans.)

Puh! Mitt liv som fånge var ett paradis mot detta helvete av mänskors oro och nervositet till följd av deras ständiga livsfara genom konungsmaktens oavlåtligt överhängande Damoklessvärd! Puh! (lägger sig på sängen och andas ut.)

Scen 2. Prästen och herr Fouquet i kabinettet.

Fouquet Förklara er, herr biskop!

Prästen Vad skall jag förklara?

Fouquet Allt! Ty jag begriper ingenting! Ni är min gäst, men jag har aldrig sett er i hans majestäts närvaro förr. Med ens är ni hans egen biktfar, och han är en ny och 25

bättre mänska om än ganska tärd och blek och trött. Vad har ni gjort? Hur har ni lyckats genomföra underverket? Han var ju fullständigt religiöst likgiltig tills ni plötsligt denna morgon fanns vid ateistens sida. Här har inträffat en sensation bakom kulisserna.

Prästen Det kan man kanske säga.

Fouquet Härmed kräver jag av er en utförlig förklaring.

Prästen Men en biktfar får ej avslöja bikthemligheter, och han får det allra minst när hemligheterna är kungens.

Fouquet Jag är kungens bästa vän. Om han kan lita blint på er, så kan ni lita på att även jag är fullkomligt pålitlig.

Prästen Jag beklagar....

Fouquet Ut med språket, käre biskop. Ni var ingenting igår. Det visste alla. Nu är ni med ens hans majestäts allsmäktige rådgivare, som på en natt får honom att förändras från en översittarslyngel till en luttrad filosof. Ni måste avslöja för mig historien bakom denna majestätiska revolution. Vad har ni för hållhake på vår konung som på en natt kan uträtta slika under?

Prästen Jag har bara gjort min plikt.

Fouquet Så ni är anspråkslös och blygsam också! Hör nu på, min gode herr prelat.

När kardinalen Mazarin, hans majestäts premiärminister, dog, utbröt en kamp på liv och död emellan mig och herr Colbert om första platsen efter kungen. Jag förlorade, Colbert fick mig på fall, och jag blev arresterad här i mitt palats, mitt eget hem, för svindleri och ansåg mig förlorad och Colbert allsmäktig. Då uppdyker ni ur natten, jag får fullständig upprättelse, och såsom rikets andre man framstår i stället för Colbert och mig ni själv, en präst som Mazarin och därtill en föraktad jesuit. Ni har fullgjort ett mästerstycke i tyst kabinettsdiplomati, och jag högaktar er och gratulerar er till Frankrikes mest konstruktiva inre seger. Men hur tusan har ni burit er åt?

Prästen Min vän, jag ber om att få pröva er.

Fouquet Jag ber om att få prövas.

Prästen En principfråga: Vem ärver fadern om hans äldsta är två tvillingar?

Fouquet De ärver båda.

Prästen Och ej någon av dem ärver mera än den andra?

Fouquet Nej. Prästen Då kommer fråga nummer två. Om ena tvillingbrodern undanröjs och andre tvillingbrodern ärver ensam, kan han kallas då en usurpator?

Fouquet Ja, det är en fråga om usurpation i så fall.

Prästen Och ni håller fast vid denna åsikt även om de båda tvillingbröderna var söner till ett rikes konung?

Fouquet Ja. Vart vill ni komma? (Prästen betraktar honom lugnt.) Ni menar, att den bleke, milde, vänligt stämde nye konungen är konung Ludvigs egen tvillingbror? Är denna teori för långsökt?

Prästen Ni har träffat rätt.

Fouquet Men kan det vara möjligt? Jag hörde aldrig talas om att förre kungen skulle ha fött tvillingbröder.

Prästen Änkedrottningen kan ej förneka det. På kungens order undanröjdes andre tvillingbrodern, som har uppväxt i fullständig isolering och de sista åtta åren levande begravd i konungens Bastilj.

Fouquet Du milde himmel! Vilket brott! Vet kungen om det?

Prästen Nej. Kung Ludvig visste aldrig om det.

Fouquet Vet han om det nu?

Prästen Nej, han vet ej ens om det nu.

Fouquet Var är han då? Hur har han då det låtit kunna ske att tvillingbrodern uppträder som konung?

Prästen Han vet icke om det.

26

Fouquet Har han då rest bort i natt?

Prästen Ja, han har denna natt rest bort.

Fouquet Vart då?

Prästen Han har intagit rummet i Bastiljen som hans broder hållits i som fånge nu i åtta år.

Fouquet Har han då lämnat tronen frivilligt?

Prästen Nej. Bröderna blev bytta, den i all sin livstid orättvist behandlade frivilligt, och den övermodige tyrannen ofrivilligt.

Fouquet Men det är ju då en kupp!

Prästen Jag medger att det äger karaktären av en kupp, men det är då en rättvis kupp.

Fouquet Men detta har ägt rum i detta slott, i mitt privata hem! Hans majestät kung Ludvig har då bortförts mot hans vilja medan han var gäst hos mig! Det är en förolämpning mot min gästfrihet!

Prästen Besinna er, min arme man! Ni var ju störtad av gårdagens konung, medan dagens har benådat er! Den arge kungen från igår är icke den som skulle ge er nåd.

Fouquet Ni började er fasansfulla redogörelse med att först fråga om principer.

Här står vi nu inför en principsak. Jag är värd för detta slott som är mitt hem, och ni och konungen var mina gäster. Ni har använt er av denna gästvänskap till att här i mitt hem förråda och bortföra konungen och spärra honom in i självaste Bastiljen! Är det riktigt? Detta är en fråga om principer!

Prästen Men ni medgav nyss att tvillingbrodern hade lika rättighet till arvet som den förste tvillingbrodern.

Fouquet Ja, han hade lika rättighet, men icke rättighet att störta tvillingbrodern, eller hur?

Prästen Betänk, min vän, den konung som nu vilar i ert rum har gett er ansvarsfrihet, men den konung ni vill rädda från Bastiljen ämnar ge er livstids fängelse!

Fouquet Det rör mig ej! Jag är en ärans och en hederns man! Jag kan ej leva kunnig om att landets konung har förråtts här i mitt hem när han var gäst hos mig!

Prästen Vill ni då döma brodern till det fängelse för hela livet som han redan levat i i tjugotre ensamma år? Tror ni att Ludvig skulle sakna honom?

Fouquet Det är ej vår rätt att spekulera i vad kungen skulle finna vara bäst. Det är min plikt att rädda konungen! Det är allt vad jag vet. Jag ansvarar ej för följderna av denna kupp som ni har genomfört. Och som en man av heder ber jag er att ögonblickligen försvinna från mitt hus.

Prästen Herr Nicolas Fouquet, ni inser ej ert eget bästa.

Fouquet Jag inser min plikt, och det är nog! Försvinn! Försvinn ur landet förrän ni blir arresterad och avrättad för förräderi mot Frankrike och kronan!

Prästen Ni förråder framtiden och folket, och det gör ni av ren dumhet utan att förstå det. Detta är långt värre.

Fouquet Nog med era slingrande spetsfundigheter!

Prästen Jag beklagar er, min stackars herre, ty ni är en idiot.

Fouquet Vet hut! (drar värjan) Prästen Ni drar er värja mot en obeväpnad jesuit för att han gjort sin mänskligaste plikt i livet. Därmed, i omintetgörandet av min mission, så störtar ni ert land i oundviklig olycka, ty Ludvig leder det åt helvete.

Fouquet Ni har ej rätt att döma honom förrän han har gjort det.

Prästen Jag har icke dömt er vedersakare. Jag har försökt blott att förhindra att han gör det.

Fouquet Ändamålet helgar medlen. Därför har ni satt vår konung på Bastiljen.

27

Prästen Med all rätt, med förlov sagt. Min vän, en sista gång, jag beder er, försök att inse perspektivet! Detta historiska ögonblick sker nu och aldrig mera. Fuska inte bort det med en världshistorisk blunder.

Fouquet (korkad) Jag kan inte göra mer än ge er fyra timmar. Ni får detta försprång så att ni kan lämna landet.

Prästen Och vad gör ni själv, min stackars olycklige narr?

Fouquet Min plikt. Jag hämtar och befriar konung Ludvig ur Bastiljen.

Prästen Därmed hänger ni er i er egen snara.

Fouquet Det får konungen avgöra. Jag vet blott att ni är vansinnig och landets farligaste man. Ni måste genast ge er av, om ni ej vill att jag tillkallar mina vakter, som kan mörda er om ni gör motstånd. Dödad blir ni i så fall i alla fall.

Prästen Jag lyder icke order från en blind, förvirrad och beväpnad man, ty jag är sund och obeväpnad. Döda mig, om ni så vill, som ni vill döda konungen er gäst som vilar här i slottet.

Fouquet Ni vet ej vad ni talar om. Er kan man inte resonera med. (sticker värjan i skidan) Jag reser till Bastiljen. Om ni ej är borta när jag återvänder är ni död. (går uppretad) Prästen (efter honom) Jag beklagar er. (ensam) Allting är förlorat, och det enda som vi jesuiter mer kan göra är att sörjande gå under jorden. (går) Scen 3. Utanför Bastiljens port.

Fouquet Hallå! Öppna!

En vakt på muren Vad fan skulle jag göra det för?

Fouquet För att jag säger det!

Vakten Er plats är på mentalsjukhuset. Här har vi bara plats för politiska dårar.

Fouquet Vem inbillar ni er att ni är, så att ni kan tala till mig i den tonen? Vet ni inte vem jag är?

Vakten Jo, ni måste vara galen. Det räcker för mig. Ingen vettig mänska vill in här.

Fouquet Jag måste in här, och ni måste därför släppa in mig!

Vakten Vem fan tror ni själv att ni är? Påven eller kungen?

Fouquet Jag är Nicolas Fouquet, hans majestäts överintendent!

Vakten Och jag är Jean Dubonnet, hans majestäts portvakt på Bastiljen! Det väger väl lika jämnt ungefär?

Fouquet Idiot! Jag är här för att rädda konungens liv!

Vakten Det är jag också här för. Skulle jag släppa ut någon genom porten är kungens liv i fara. Därför släpper jag inte in någon heller, och allra minst en sådan hysterisk skränfock som ni. För ni vill väl bara komma in för att hämta ut någon, eller hur?

Fouquet Idiot! Jag är här för att hämta ut kungen!

Vakten Han finns inte här. Han finns på sitt slott. Det borde ni väl veta som hör till hans fångvaktare där. Om ni kommer hit för att hämta ut honom när det är ni och era kolleger som spärrat in honom i hans onaturliga hov så är ni allvarligt rubbad från förståndet.

Fouquet Idiot! Ser ni inte att jag menar allvar!

Vakten Jo, jag ser att ert tillstånd är allvarligt.

Fouquet Idiot!

Vakten Gå bara inte upp i rök, och implodera inte heller för den delen, och om ni ändå insisterar på att skaffa er ett anfall så råder jag er att dra er inomhus var ni slipper vittnen.

Fouquet Idiot!

28

Vakten Idioti är en sjukdom som består i att man tycker att alla är idioter utom en själv. (Guvernören kommer fram på muren.)

Guvernören Vad är det för ett väsen?

Fouquet Är det kommendanten?

Guvernören Är det ni som väcker upp halva staden så här tidigt med att komma hit och skrika? Förstår ni inte att somligt folk sover fortfarande? Jag satt just vid frukosten när man kom och störde mig för er skull. Vi i Bastiljen är också mänskor som irriteras av att bli störda. Gå hem med er och gräla på er fru i stället!

Fouquet Men jag måste få träffa kungen!

Vakten (till guvernören) Som jag sade, han har en skruv lös. (visar med fingret mot pannan.)

Guvernören Vad är det med er? Har ni fått hjärnskakning? Vad gjorde ni igår kväll?

Gå hem och sov ruset av er! Ni är ju inte nykter!

Fouquet Ursäkta mig, men mitt ärende är faktiskt angeläget, och jag besvär er att släppa in mig i konungens namn.

Guvernören Har ni något pass utfärdat av konungen?

Fouquet Räcker det inte med att jag är en av konungens båda händer?

Guvernören Vilken är den andra?

Fouquet Herr Colbert.

Guvernören Du milde! Är ni då herr Fouquet?

Fouquet Ja, hans majestäts överintendent, till er tjänst.

Guvernören Men varför sade ni inte det genast, monseigneur? (till vakten) Släpp in herr ministern genast! (till Fouquet) Vad kan jag göra för er?

Fouquet Ni kan släppa in mig till att börja med.

(Gallerporten öppnas med ett förfärligt oväsen av kedjor och mekanismers rassel.)

Guvernören (möter honom i den öppna porten) Men vad gäller saken?

Fouquet Den gäller en viss biskop av Vannes, som har varit här och fört en fånge med sig ut.

Guvernören O nej! Säg inte att det misstaget nu har blivit känt!

Fouquet Jag är här för att rätta till det. Ännu kan allting räddas. Men jag måste få träffa den fånge som biskopen förde med sig in.

Guvernören Ingen kan träffa honom.

Fouquet Varför inte det?

Guvernören Han är livsfarlig! Min fångvaktare vågar inte gå in med mat till honom!

Han har vrålat och rasat som ett rabiessmittat vilddjur hela natten! Den fången behöver en tvångströja i ett mentalsjukhus!

Fouquet (för sig själv) Är det så långt gånget? Kommer jag då för sent?

– Jag beklagar, men jag måste insistera på att få träffa honom.

Guvernören Jag ansvarar inte för ert liv i så fall, och skyll inte på mig om ni blir smittad. Och jag måste varna er. Går ni in till det avgrundsvilddjuret är risken att ni aldrig kommer ut igen. Han kommer att riva er i bitar.

Fouquet Jag måste ändå insistera.

Guvernören (till vakten) För herr ministern till den stackars Philippes cell, men stanna själv utanför. Låt herr ministern ensam få gå in till det fradgande missfostret.

Fouquet Heter han då Philippe?

Guvernören Ja, det har han hetat i hela sitt liv, men det namnet får aldrig komma utanför Bastiljen.

Fouquet Det är jag medveten om, och det kan jag lova er att det aldrig kommer att göra.

Guvernören Då får jag väl visa er Bastiljens svåraste hemlighet då, som numera är ett omänskligare monster än Minotaurus.

29

Scen 4. Konungens cell.

Ludvig (från cellen) Hör ni mig inte, era förbannade jävlar i helvetets yttersta vidrighet! Jag är hans majestät konung Ludvig XIV av Frankrike och kräver att ni släpper ut mig, så att jag kan få avrätta er allihop och det omgående! Annars skall jag kräva hela Frankrikes omedelbara avrättning! (Hans skrik ackompagneras av oväsen, skrammel och sönderslagning av föremål utan ände.)

Fouquet Är det "Philippe" som låter så där?

Guvernören Ack ja, och han har hållit på hela natten. Den stackaren som avrättar honom gör en god gärning. Är ni säker på att ni vill gå in dit? Jag ansvarar i så fall inte för ert liv.

Fouquet Ge mig nycklarna och låt mig gå in ensam, men sätt er i säkerhet först.

Guvernören Ni är en modig man. (ger sig skyndsamt iväg.)

Ludvig (som tidigare) Era förbannade jävlar som stängt in mig i detta fängelse, släpp ut mig så att jag får slita sönder er med mina egna händer lem för lem! Vänta bara tills jag får tag på den högförrädaren herr Fouquet! Får jag tag på honom levande skall jag slita ut hans inälvor inför hela Frankrikes församlade menighet! Släpp ut mig, era jävlar!

Fouquet (för sig själv) Ännu kan jag vända tillbaka. Den där kan ej någon igenkänna mera som Frankrikes konung, nej, inte ens mer som en människa. Men jag har kommit så här långt. Hur kan jag väl vända tillbaka? Jag har sprängt vart hinder på vägen och lyckats besegra all byråkrati. Guvernören har flytt och har övergett mig.

Nej, jag kan inte vända tillbaka. (inte utan en viss rädsla) Ers majestät, det är jag!

Ludvig Vem i helvete är jag? Vem vågar svara mig där utanför? Öppna dörren så att jag kan skalpera honom!

Fouquet Det är er tjänare Nicolas Fouquet!

Ludvig Död åt Fouquet! Låt mig bara få komma åt honom! Det är han som bär skulden till allt, historiens fräckaste svindlare och majestätsförrädare! (bearbetar dörren inifrån med sängben och andra lösryckta möbelbitar med ett förfärligt oväsen.)

Fouquet Milde himmel! Låt honom bara inte vara bortom allt hopp! (låser upp dörren. Den sparkas upp inifrån och visar Ludvig sönderriven, söndersliten, fradgande och med genomblodiga händer.)

Fouquet (med gråten i halsen) Ers majestät, ni har slitit sönder era naglar! (faller på knä.)

Ludvig Vad menar ni med detta tidernas största skurkstreck? Är ni alldeles fnoskig, karl? Släpper ni ut mig nu efter att först ha ämnat begrava mig levande?

Fouquet Ers majestät, jag är oskyldig och endast er lojalaste tjänare och faktiskt er enda. Den som förpassat er hit är hans excellens biskopen av Vannes....

Ludvig Jesuiten! Alltså en jesuitkonspiration!

Fouquet Ack nej, ack nej, han gjorde endast vad han ansåg vara rätt! Er tvillingbror har intagit er plats på tronen! Han var i denna cell före er, och ni får ej skaffa honom hit tillbaka!

Ludvig En tvillingbror? Vad är det för amsagor? Jag har ingen tvillingbror!

Fouquet Jo, det har ni visst, men han har varit en statshemlighet ända tills nu!

Ludvig En statshemlighet! En statshemlighet som sluppit ut ur Bastiljen! Här har min mor mycket att svara för! Vad i djävulens namn lät hon inte döda min tvillingbror så fort hon såg en sådan födas för?

Fouquet Betänk! Hon är er moder! Hon är bådas er moder!

Ludvig Men hon var även drottning! Det borde hon ha tänkt på! Staten kommer alltid först! Men det låter för absurt. Det kan inte vara sant. Här ligger något annat bakom. Har ni då sett usurpatorn?

Fouquet Ja, han är er egen spegelbild fast blekare.

30

Ludvig Min mor kan inte ha fött två förstfödda tvillingar och låtit båda leva.

Usurpatorn kan inte vara min bror. Han må vara dubbelgångare, men tvillingbror – aldrig! Men kom! Vi måste ut härifrån, innan den mardröm jag vaknat ur visar sig ha varit verklig. Jag höll på att bli ett djur av idel fasa utan gränser....

Fouquet Vad ni måste ha gått igenom!

Ludvig Men ni har gett mig hämnden i min hand! Jesuiterna har smitt sin sista komplott! Nu skall de utrotas! Och den där dubbelgångaren skall schavotteras!

Fouquet Ers majestät, det kan ni icke göra. Han är av lika kungligt blod som ni.

Ludvig Det skiter jag i! Han har låtit mig buras in i Bastiljen!

Fouquet Han har själv suttit här i åtta år, och ni lät det ske.

Ludvig Jag visste inte om det!

Fouquet Skall han straffas där för?

Ludvig Herr Fouquet, jag tror inte på er sanslösa historia förrän jag sett denna lurendrejare i verkligheten. Innan dess kan jag inte döma definitivt i saken. Låt oss gå.

Fouquet Herr guvernör, släpp ut oss!

Guvernören (låser upp från den yttre korridoren) Lever ni ännu, herr Fouquet?

Fouquet Allt är under kontroll. Faran är över.

Guvernören (öppnar dörren) Gudskelov att ni lever! Men hur har ni lyckats tämja banditen?

Fouquet Bry er inte om det. Vi måste omedelbart tillbaka till Vaux nu.

Guvernören Tar ni den livsfarlige fången med er?

Fouquet Min vän, jag har inget val. Men lita på att alla misstag skall rätta till sig.

Ni kommer inte att lida någon skada.

Guvernören Men jag måste ha någon form av papper från högre ort....

Ludvig (skriver i all hast ett papper) Här! (räcker det till guvernören) Fouquet (till Ludvig) Låt oss först bege oss till Louvren, så att ni kan göra toalett.

Ludvig Överenskommet. (skyndar ut med herr Fouquet.)

Guvernören (läser pappret med oändlig förvåning) "På order av kung Ludvig av Frankrike befrias härmed Bastiljens genom tiderna farligaste fånge." Undertecknat "Ludvig av Frankrike"!

Jag är död om detta är som jag tror en frigivning för mycket! (kollapsar) Akt V Scen 1. Slottet Vaux. Som akt IV scen 1 etc.

Philippe (orolig, färdigt påklädd, går fram och tillbaka,) Var dröjer biskopen? Han borde inte lämna mig så länge. Gud vet vad som försiggår där ute bland de ansvarslösa parasiterna i alla kabinett. (det knackar) Kom in! (d'Artagnan inträder) Herr d'Artagnan! d'Artagnan Jag har ett bud från biskopen av Vannes. Han måste plötsligt bryta upp och bad mig ge er detta brev med djupt beklagande av en oanad kris som kallar honom bort från er tills vidare. (överräcker artigt ett brev.)

Philippe (läser tyst och blir allvarlig) Herr d'Artagnan, den biskopen har endast gjort sin plikt, och jag skall sakna honom. Väntar någon på mig nu? d'Artagnan Med förlov sagt, ers majestät, så väntar hela hovet på att ni skall visa er och ta i tu med era plikter.

Philippe Kapten d'Artagnan, jag väntar här. Låt vem som helst få komma in, men stanna här hos mig och var min livvakt, om det skulle hända något överraskande. d'Artagnan Det skall bli mig en ära att själv få närvara vid ers majestäts audienser.

Philippe Hur tog herr Fouquet sin rättvisa återupprättelse? d'Artagnan Han fick med ens en faslig fart på sig efter ett samtal med vår excellens, er biktfar biskopen av Vannes. Efter det grälet eller utbytet av upprördheter var de 31

lika röda båda två, och båda reste bort men från varandra, herr Fouquet mot staden och herr biskopen mot landet. Allt jag fick av någon av dem var det lilla budskap som ni fick förseglat.

Philippe Kapten d'Artagnan, jag gissar att ni kommer att få se märkvärdigheter här i detta rum idag. Jag råkar vara insatt, nämligen, i den statshemlighet som herr Fouquet och biskopen har diskuterat, och jag tror att den statshemligheten kommer att brissera här i detta rum i sinom tid. Jag ber er därför än en gång att noga observera allt som kommer att tilldra sig här idag. d'Artagnan Det skall bli intressant.

Philippe Vem väntar först på mig? d'Artagnan Er moder.

Philippe (drar efter andan) Bra. Jag längtar efter att få träffa henne. (d'Artagnan öppnar dörrarna. Flera personer inträder, drottning Anna av Österrike förd av sin yngre son "Monsieur" samt efter dem dennes gemål förd av herr de Saint-Aignan.)

Anna av Österrike God morgon, min herr son.

Philippe (utan att se henne i ögonen) God morgon, moder.

Anna Herr Fouquet har sannerligen skrivit fransk historia genom dessa överdådiga oöverträffade tillställningar, som måste kostat honom svindlande förmögenheter, som han helt och hållet lär ha offrat själv och blott för att behaga oss.

Philippe (utan att se henne i ögonen) Madame, ni tar vartenda ord ur munnen på mig.

Anna Vad ni är behärskad denna dag, Louis! Har febern då fullständigt rensat er från all er orättvisa vrede och blott lämnat kvar en sådan blek försagdhet?

Philippe (ser henne i ögonen) Aldrig mer må konungen ge uttryck för en överilning eller oklokhet.

Anna Min son, jag känner ej igen dig.

Philippe Det, madame, bör ni måhända glädjas över.

Anna Glädjas? Varför?

Philippe Kanske att er son har blivit visare och vaknat som en ny och bättre mänska denna morgon?

Anna Om det ändå vore sant! Men faktiskt verkar det ju så. Din blekhet, endast, skrämmer mig.

Philippe Den avtar nog när jag har återhämtat mig från denna högst påfrestande och helt sömnlösa natt.

Monsieur Min broder, det har sagts att ni har funnit er en biktfar. Är det sant?

Philippe Tyvärr har biskopen av Vannes ånyo kallats bort. Hans tjänst hos mig var alltför kort, och det beklagar jag mer än han själv.

Monsieur Var han då inte nöjd med er?

Philippe Min bror behagar skämta. Biskopen har skrivit mig ett avskedsbrev som klart belyser hur oändligt smärtsamt det var honom att behöva lämna mig. Men ännu mera smärtsamt är det för mig själv, och det lär nog bli ännu mera smärtsamt förrän dagen är förbi.

Monsieur Min bror, ni talar gåtfullt som om här var en statshemlighet på gång.

Philippe Min bror, statshemlighet är rätta ordet, och den hemligheten får ej någon taga del av förrän jag är död.

Monsieur Det låter alldeles otroligt spännande.

Anna Vad har min son för hemligheter för sin moder?

Philippe Samma hemlighet som modern haft för båda sina söner.

Anna Jag förstår dig ej, min son.

Philippe Jag hoppas att min mor ej någonsin skall komma att förstå.

Anna Du skrämmer mig, min son. Vad är det som jag inte vet?

Philippe Allenast det som ni har vetat alltför länge.

32

Monsieur På min ära! Detta liknar verkligen ett av min konungslige broders nya obehagliga förunderliga upptåg! Han vill konkurrera ut Fouquet med egna scener och effekter! Väntar oss en överraskning, broder?

Philippe Det beror på herr Fouquet.

Monsieur Aha! Är denna sällsamma "statshemlighet" ett schackdrag mot vår värd som han nu äger att besvara?

Philippe Kanske det.

Herr Saint-Aignan, vill ni ha godheten att höra efter hur det är med drottningen? Jag önskar veta varför hon ej önskar delta denna morgon.

Saint-Aignan Ja, ers majestät. (går ut) Monsieur (till sin fru) Hon vet naturligtvis att fröken de la Vallière ägt tillträde till kungens sovrum denna natt.

Philippe Min broder, jag har bättre öron än ni tror. Ni har alldeles rätt i att Louise de la Vallière har varit här men icke i den avsikt som ni tror. Hon var här denna morgon för att höra mig avsluta min kontakt med henne. Om ni inte tror mig kan ni fråga henne själv.

Anna (ler) Min son!

Philippe Och om min drottning önskar skilja sig från mig så har hon rätt att kräva det.

Monsieur (till sin fru) Man kunde tro att kungen denna natt har blivit till en annan man.

Henriette Jag har ej någonsin förr sett honom så blek, behärskad och besinningsfull. All klokhet som man saknat förr hos honom har med ens helt tagit herraväldet över honom. Ändå är det han och ingen annan.

Anna Min svärdotter, er observation är riktig. Likväl måste jag nu återvända till den hemliga affär som nyss blev nämnd. Jag finner er fullständiga omsvängning från fullständig avoghet mot herr Fouquet till gränslös nåd mot honom aningen förbryllande, min son. Vi vet ju alla att han dock har ruinerat staten.

Philippe Ja, så hävdar herr Colbert, min moder. Är ni då av hans parti? Är icke kronan den som slösat mest av statens pengar?

Anna Men, min son, den kronan är ju vi, och du själv är ju staten.

Philippe Är vi det? Är icke staten snarare det folk som genom skatter utan tal försörjer oss och kronan, aristokratin och statens administration? Är staten ej det stora breda fattiga och nödlidande folk som mot sin vilja tvingas att betala våra höga nöjen? Är ej staten folket som betalar allt det som vi sanslöst slösar bort på bjäfs och prål och fester, som den här, som herr Fouquet har regisserat till ett pris som hade mättat samtliga Frankrikes svultna bönder?

(Alla har förfasat sig mer och mer medan han har talat.) d'Artagnan (för sig själv) Aldrig förr har jag hört sådant vett på så hög ort.

Anna Min son, ni går för långt. Ni är ju plötsligt radikal!

Monsieur (torkar sig om pannan) Min broder, är ni riktigt frisk?

Henriette (till sin man) Det fattas bara att han abdikerar.

Philippe Kung Louis den fjortonde är icke den som abdikerar. Men han har idag uppstigit från sitt läger som en ny och bättre man, som plötsligt upplyst är om landets svaga punkter och sjukdomar. Nej, hans majestät behöver icke abdikera, ty han vet hur rikets elände skall botas. Aristokratin skall abdikera och betala folket vad den skyldig är!

Monsieur Min bror, ni är från vettet! Ni predikar ju revolution!

Philippe (lugnt) Nej, sunt förnuft.

Monsieur (till sin fru) Det är den där jesuiten biskopen av Vannes som ingett honom sjuka griller. Låt oss hoppas att det bara är ett anfall.

Philippe Nej, min broder, det är ej ett anfall, det är politik. Det är slut nu med de rikas manipulationer med den franska statens medel. Herr Colbert och herr Fouquet 33

skall båda tvingas retirera och betala varje franc de svindlat staten, det vill säga folket, på. Det är nu slut på aristokratins totala självsvåld och de etablerades intriger.

Framtidens och min regerings ordspråk skall framledes vara: "Rättvisa åt folket".

Härmed dödförklarar jag all korruption, och jag skall själv personligen framledes granska Frankrikes finanser och se noga till att ej en franc blir offrad genom vettlöst slöseri på lyx och prakt som detta Vaux, som skapats för att blända mig men som allenast fått mig att bli nykter.

Monsieur (till sin fru) Konungen har blivit tråkig.

Henriette (till konungen) Jag beklagar er, min svåger, att ni vaknat på fel sida denna morgon. Hoppas dessa sjuka griller snart går över. Ni behöver, tror jag, sova mera.

Anna Henriette! Ni förolämpar statens majestät! Allenast han, om någon, vet vad som är bäst för staten.

Philippe Min moder, ni tycks känna väl er son trots allt.

Anna Jag kände aldrig honom förrän nu.

Philippe Likväl har ni en gång förskjutit honom. (buller utanför) Monsieur Vad är det för buller?

Anna Min son, vad menar ni?

Philippe Min moder, detta buller utanför kan varsla om den tragedi som troligen är svaret på er fråga, som i så fall snart blir alltför uppenbart.

Henriette (till sin man) Jag tror det är Fouquet som gormar.

Monsieur Fan ta herr Fouquet! Han ger oss bara ständiga problem med sin odrägliga inställsamhet. Hans festers lyx har ju fördärvat konungen för oss! (bullret kommer närmare) d'Artagnan Det är bortom allt tvivel herr Fouquet som verkar något exalterad.

(Fouquet stormar in med Ludvig, som råkar vara exakt likadant klädd som Philippe. Ludvig stannar upp mållös av förvåning, och lika stum av förvåning står Philippe som paralyserad.

Båda står som fixerade av varandras spegelbilder som plötsligt visar sig vara levande.

Drottning Anna skriker till och sätter handen för munnen, som om hon vägrade acceptera vad hon såg. Monsieur ser från den ena till den andra, klentroget och konfunderat.

Henriette sätter solfjädern för ansiktet som för att skydda sig mot en chock. Herr Fouquet fångar uppmärksamt och intresserat Philippe med blicken. Endast d'Artagnan bibehåller sinnesjämvikten.) d'Artagnan (för sig själv) Detta var då sannerligen en statshemlighet!

(Plötsligt inträder herr Saint-Aignan.)

Saint'Aignan Hennes majestät ber hälsa att hon är vid god vigör men måste vila, och hon ber sin make.... (förstummas av scenen och ser liksom Monsieur från den ena av tvillingbröderna till den andre) ....men vem är hennes make?

Ludvig (hämtar sig) Jag är hennes make! (till änkedrottningen) Moder, jag är er förstfödde son och konung. Känner ni ej mer igen mig?

Philippe (vänder sig till drottningen; mera ödmjukt:) Moder, se, jag är er son.

(Ludvig ryggar tillbaka.)

Anna Ve mig! (svimmar) Monsieur Detta är då alldeles förbålt!

Ludvig (hämtar sig, vänder sig till d'Artagnan) Min livvakt, ni kan rätt avgöra vem som är rätt konung här! Är jag det med min friska hy, som dagligen sett solsken, eller kan det vara denna blekfis?

Fouquet (för sig själv) Ingen har mer rätt att vara konung än den andre. Jesuiten hade rätt. Jag önskar vid min Gud att detta vore ogjort! d'Artagnan (efter en stunds tvekan, går fram till Philippe och lägger sin hand på dennes axel.) Monseigneur, ni är min fånge.

(Philippe blickar omkring sig, och Ludvig kan ej möta hans blick. Denne drar sig ut tillsammans med Monsieur och Henriette.)

34

Ludvig Detta är för mycket! (försvinner) Fouquet (till Philippe, bönfallande) Monseigneur, förlåt mig!

Philippe Herr Fouquet! (lugnt) Ni visste icke vad ni gjorde. Jag kan ej förlåta er, då all min makt har återtagits av min broder. Må han ge er sin belöning.

(Colbert inträder.)

Colbert (med ett papper till d'Artagnan) Jag beklagar, men det är på konungens befallning. (d'Artagnan läser det tyst.)

Philippe Vad befaller han? d'Artagnan (med svårligen återhållen vrede) Läs själv, min prins. (överräcker befallningen.)

Philippe (läser) "Herr d'Artagnan må genast föra fången till ön Sainte-Marguerite, var fångens ansikte må bli betäckt med järnmask, som han aldrig må avtaga om han vill behålla livet."

Sainte-Marguerite betyder livstids fängelse? d'Artagnan Precis.

Philippe I stället för Bastiljen får mitt ansikte ett fängelse av järn på livstid. Det är tydligen min broders vilja. (till drottningen, som vaknat) Moder, än en gång, den sista, ber jag er att se er son, som ni har redan en gång offrat för min broders stat och som nu offras, ej av er men väl av honom, andra gången, med ert goda minne.

Anna Vi är båda offer för den stat vi tjänar, son.

Philippe Den stat som offrar människor för att själv överleva kan ej överleva, och de bröder som ni fött som äger makten och som därför offrar mig, är inga människor.

Farväl, min moder.

Anna Ditt straff, ädle son, är ingenting mot mitt. En moders hjärta brister endast en gång, men en drottnings måste uthärda att brista dubbelt och tredubbelt. (svimmar igen) Philippe (till d'Artagnan) Gör er plikt, kapten, och låt oss gå. d'Artagnan (till Fouquet) Herr överintendent, jag hoppas att ni nu är nöjd med er livs fests förnäma höjdpunkt.

Fouquet Ack, jag ville blott behaga konungen! Vem kunde ana vad han hade i Bastiljen? d'Artagnan Allra minst han själv. Men nu är han medveten om den stats brott som han själv begår.

Fouquet (till Philippe) Min son, jag önskar att jag kunde gottgöra det här.

Philippe (stolt) Min broder lär belöna er. (går med d'Artagnan.)

Fouquet (förkrossad) Min Gud! Vad är då rätt i denna stat? Allt verkar vara fel förutom allt det som är maktlöst.

(Ludvig inkommer med Colbert och Monsieur samt Henriette.)

Fouquet (reser sig) Jag beklagar intermezzot, herre konung, men vem kunde ana att han skulle vara lika klädd som ni? Jag kan blott djupt beklaga allt det obehag som denna scen kan ha berett er.

Ludvig Herr Fouquet, med anledning av era svindlande affärer har vi efter en kort överläggning kommit fram till med finansminister herr Colbert att ni är härmed avskedad från alla era uppdrag, och ni skall bli åtalad för grov förskingring av de tretton millioner som ert slott och denna fest har kostat och som saknats sedan länge i den franska statens kassa.

Fouquet Men, ers majestät, ni ruinerar mig!

Ludvig Nej, ni har själv allenast ruinerat er.

Fouquet Men jag gav ju åtminstone tillbaka kungariket åt er!

Ludvig Det bad vi er aldrig om, och ni kan ej bevisa att jag någonsin löpt fara att förlora det. Colbert! Sätt fart på alla våra byggnadsplaner!

Fouquet Vad skall ni då göra med mitt vackra Vaux? Skall ni då konfiskera hela härligheten?

35

Ludvig Ja, exakt. Jag tackar er för ert berömliga initiativ. Ni har gett mig inspiration till att nu börja bygga världens vackraste och största kungliga palats, och det skall byggas ute i Versailles. Allt som finns här skall finnas ännu mera där. Och där skall aldrig festerna ta slut.

Fouquet Och jag?

Ludvig Min vän, jag har glömt bort er redan. Allt som ni har att se fram emot är livstids fängelse. (d'Artagnan inträder.)

Så bra att ni är kvar här än, herr d'Artagnan. Ni kan då släpa med er denne krake dessutom. d'Artagnan Ers majestät, jag har tyvärr ett sorgebud att komma med.

Ludvig Låt höra. d'Artagnan Er tvillingbroder, monseigneur Philippe, är död. Han tog i hemlighet ett gift som biskopen av Vannes barmhärtigt lämnat kvar åt honom efter sig, när han själv tvingats under jorden av att herr Fouquet förrått hans sak och gjort sig till hans fiende. Er tvillingbroders död var jesuitens sista välgärning mot monseigneur Philippe. Allt framgår här ur detta brev som biskopen själv gav åt mig att överlämna till Philippe. (visar ett brev för Ludvig.)

Ludvig (läser) "Min son, jag gav er friheten och ämnar icke acceptera att ni en gång till berövas den. Vår kupp har upptäckts av Fouquet, och om vi icke klarar krisen har ni här en giftampull som sista nödutväg med garanterad blixtsnabb verkan, om allt annat skulle svika.

Vår är evigheten om ej annat.

Biskopen av Vannes."

Min dubbelgångare, den bleke usurpatorn, är då alltså borta? d'Artagnan Ja. Han fick ej ens se solens sken här utanför.

Ludvig Och ni har inte bara hjälpt honom att löpa, låtit honom fly och smugglat honom bort till jesuiterna? d'Artagnan En undersökning skulle bara göra det omöjligt att undvika att skandalen blir offentlig, Sire.

Ludvig (resignerar men fattar sitt beslut) Han slapp då bli en man med järnmask, och han gjorde då det hela dessutom bekvämt för oss. Med andra ord, ej någonting har hänt. Det har ej förekommit någon tvillingbroder till mig och ej någon dubbelgångare. Den bleke usurpatorn offrade sig själv för statens väl. Må staten därför leva som om ingenting har hänt. Det är min order till er alla: det spektakel som ni här har sett har aldrig förekommit. Den som påstår annorlunda ljuger.

Fouquet (pekar mot drottningen) Gäller även det er moder?

Ludvig (kallt) Hon begrov själv hemligheten när den föddes.

Ingen dåre skall mer sätta tilltro till den, och den som försöker väcka liv i en legend skall kallas en fantastisk och romantisk narr.

Så länge franska kronan är ett med den franska staten skall den här statshemligheten vara obekant, och särskilt för de få som känner till den. Är det klart? (Alla står tysta.)

Nåväl, herr d'Artagnan, för ut den svindlaren Fouquet! (leende) Och när ni återkommer kan ni föra till mig fröken de la Vallière.

Och herr Colbert, låt oss nu se vad vi skall taga med oss härifrån Fouquets anläggningar och parker till Versailles. (d'Artagnan för ut Fouquet, och de återstående fördjupar sig ivrigt i planerna för det blivande Versailles. Alla struntar i den avsvimmade änkedrottningen, som om de glömt bort att hon fanns.)

Slut.

36

Författarens efterskrift.

Vi är medvetna om att förfärliga svårigheter väntar den som vill spela denna pjäs. Den huvudsakliga svårigheten är förstås de båda karaktärerna Philippe och Ludvig, som skall se nästan exakt likadana ut. Med filmkonst kan båda rollerna spelas av en och samma, och detta är väl den enklaste lösningen. På teater kan man eventuellt blanda rollerna med varandra, så att båda skådespelarna får spela båda rollerna delvis, för att konfundera publiken. Gör de det skickligt skall publiken icke se någon skillnad mellan dem i femte akten. Vidare bör Philippes blekhet inte överdrivas.

Göteborg, april 1989.

Efterskrift.

Detta bittra drama har icke ett enda lik att uppvisa och är kanske likväl mera fruktansvärt i sin ironi och cynism än något av författarens 27 tidigare. Temat hör till vad han med förkärlek intresserat sig för redan tidigare (i den tyska medeltidsromanen "Gudaskymning" och det judisk-tyska dramat "Dubbelgångaren"): två personer förenade i samma öde och ibland identiskt lika varandra till utseendet men till karaktären varandras motsatser. I "Dubbelgångaren" är det en dubbelgångare som lyckas förstöra "originalets" hela värld och liv för att själv gå under när han lyckats driva "originalet" i döden. Här är ännu en tredje variant som inte liknar något av de båda föregående fallen.

Båda är fångar, men den ene är omedveten om sin fångenskap medan den andre har lärt sig acceptera den som ett helvete han aldrig kan befrias ur. När rollerna blir ombytta visar det sig att den förste inte kan uthärda reell fångenskap medan den andre visar att han aldrig har förtjänat den. När rollerna byts en tredje gång tillbaka till utgångsläget uppstår tragedin.

Nyckelrollen är den stackars svindlaren herr Fouquet, och hans fall är en historisk tilldragelse som utgör inledningen till Frankrikes definitiva kurs mot revolutionen. Historien om statshemligheten, som har sitt ursprung hos Voltaire, som kan ha vetat alltför mycket om alltför mycket som andra inte hade en aning om, kan betraktas som en fabel om en fransk Hamlet. Hela berättelsen är Alexandre Dumas den äldres och står att finna i "Vicomte de Bragelonne" kapitel 75-89. Var han har fått denna fantastiska historia ifrån vet man inte, men han hade en speciell begåvning för ockulta insikter (se romanerna om Cagliostro samt exempelvis "Varulven" och "De korsikanska bröderna") som i vissa klarsynta ögonblick till och med överträffade Victor Hugos. Man kan givetvis förkasta hela legenden om "mannen med järnmasken" som obevislig, men förklaringen att alltsammans kom från fallet Matteoli, som bara fick bära sammetsmask, är otillfredsställande. Man kommer inte ifrån att berättelsen är fascinerande, kanske just emedan man varken kan bevisa dess sanning eller dess grundlöshet.

37

Detta drama kan ses som en dokumentär om det franska statsskickets omänsklighet anno 1661 när Ludvig XIV definitivt gjorde det sådant, och statens etablerade ofelbarhet är ett ständigt aktuellt debattämne, i synnerhet när en sådan alltid på nytt då och då försöker göra sig gällande (exempelvis idag i länder som Rumänien och Kina). Men främst är det väl en svensk tribut till det franska dramat och då framför allt till Voltaire och de båda största franska romantikerna – Alexandre Dumas d.ä. och Victor Hugo, som författaren alltid har älskat över allt annat i fransk litteratur.

Endast konungen och herr Fouquet bryter mot de annars konsekventa jamberna.

Konungens entré i tredje akten är helt på prosa, men jamberna vidtar på nytt så fort herr Fouquet avlägsnar sig. Scen 4 i samma akt börjar i stilenliga jamber men bryts ned av fångens mänskliga sammanbrott. I akt IV är herr Fouquets mission i Bastiljen (scen 3-4) helt på prosa.

Jesuitens gestalt kan ses som en motvikt till det tämligen avskräckande påveporträttet i det omedelbart föregående dramat "Saturnus". Även den katolska kyrkan har – som allting annat – minst två sidor.

Sagittarius den 5.6.1989

38

Prometheus, Lucifer och oskulden drama i fem akter av Christian Lanciai Personerna : En gammal dam (Claire Clairmont som mycket gammal) En ung journalist (André Maurois) Rektorn vid Oxford University College Hans kvinnliga sekreterare Percy Bysshe Shelley (1792-1822) Thomas Jefferson Hogg, hans studiekamrat Harriet Westbrook, Shelleys första fru Gamle Westbrook, hennes fader Lord George Gordon Byron (1788-1824) Rogers, bankir, skald och ungkarl Thomas Campbell, skald från Skottland Thomas Moore, glad skald från Irland Lady Melbourne och Lady Heathcote, panelhönor Lady Caroline Lamb, en av Lord Byrons älskarinnor i England Lord Grey och Lord Sheridan, högdjur i den engelska societeten Annabella Milbanke, sedermera Lady Byron William Godwin, fritänkare, far till Mary Wollstonecraft Shelley Lady Jersey och Lady Elphinstone, panelhönor Två panelhönor till Lady Augusta Leigh, Lord Byrons halvsyster Mary Wollstonecraft Shelley, Shelleys andra hustru Leigh Hunt, skribent och redaktör Mrs Marianne Hunt, hans hustru Lord Eldon, domare vid rättegången mot Shelley John Keats, diktare, före detta apotekare och läkare (1795-1820) Marianna Segati och Margherita Cogni, två av Byrons älskarinnor i Venedig George och Tom Keats, John Keats' bröder Fanny Brawne, John Keats' fästmö Grevinnan Teresa Guiccioli, lord Byrons sista och yngsta älskarinna Greve Guiccioli, en rik gammal man Greve Gamba, Teresa Guicciolis far En läkare Claire Clairmont (som mycket ung) Thomas Medwin, gammal klasskamrat med Shelley Kapten Trelawny, gammal irländare med vilt förflutet Kapten Edward Williams, Shelleys medseglare Jane Williams, hans antagna fru Kapten Roberts från Livornos hamn en tjänare hos bankir Rogers en tjänare hos lady Jersey en tjänare hos Margherita Cogni en tjänare hos greve Guiccioli en av lord Byrons tjänare en av greve Gambas tjänare andra tjänare hos Byrons och Gambas 1

Leigh Hunts sex barn Pisas polismästare elva poliser under hans befäl tjänarinna i Palazzo Lanfranchi italienska soldater Handlingen äger rum i England, Genève, Italien och Grekland.

Copyright  Christian Lanciai1989

Prometheus, Lucifer och oskulden – introduktion.

Detta drama kunde möjligen framföras på scen om man stryker prologen och epilogen, akt III scen 1 (i Genève) samt akt V scen 6. Man kunde till och med låta akt V scen 5 avsluta pjäsen. Eventuella film- eller radiobearbetningar behöver dock inte utelämna något.

Till det yttre handlar dramat om Byrons, Shelleys och Keats' liv. Tragedin Keats är dramats kärna fastän han bara förekommer i några scener i akt III och IV. Dramats mänskliga kärnpunkt är dock en person som aldrig förekommer på scenen: ett femårigt barn, Byrons dotter Allegra. Men egentligen handlar dramat mest och enbart om konstnärens förhållande till konsten, i det här fallet poesin.

Fastän dramat behandlar tre poeter är versifikation här tämligen sällsynt. Avsiktligt har författaren pressat ner så mycket som möjligt till ren prosa just för att få fram det mänskliga i de tre skaldernas beteenden, det är som om han i kontrast mot deras poetiska livsverk ville poängtera de mera prosaiska futiliteter som upptog större delen av deras liv; men att motstå poesin i skildringen av tre poeters liv har i längden blivit omöjligt. I akt II scen 2 frambryter det jamber genom lady Melbournes monolog, i akt IV ger författaren sina versmått fritt fram i scenerna 5-8, och först i den femte akten blir det prosaiskt mänskliga helt konsekvent för att desto skarpare kontrasteras av den höga avskedsstämningen i likbålsscenens högtidliga daktyler. Jamberna återkommer i scen 6, och både prologen och epilogen är helt jambiska.

Rent formellt håller sig spelet till noggrann verklighetsåtergivning, som om författaren ansträngt sig för att pressa ner tre extremt poetiska och högtflygande öden i sträng och nästan beskuren verklighetsbundenhet. Intervjun mellan den unge Andrè Maurois och den mycket gamla Claire Clairmont 1879 har författaren använt sig av som ram för det hela. Han låter den gamla damen återge spridda episoder ur skaldernas liv, och hennes minne är kristallklart tills hon kommer till den femte akten. Där har författaren tagit sig friheten att blanda ihop olika scener med varandra. Därför är inte tidpunkten för femte aktens scener exakt angiven – i motsats till alla tidigare scener.

Dramat utmynnar i en direkt lovsång till poesin och konsten över huvud taget och i en hög moralisk standard när det gäller att särskilja mellan god och dålig konst. Det visar sig att den unge fransmannen mest fiskat efter säljbara ekivoka anekdoter, och den gamla Claire Clairmonts dom över honom blir fruktansvärd: "Ni kommer aldrig att kunna skriva någon poesi!"

2

För dess intima umgänge med poesins och konstens innersta väsen, för dess inträngande analyser och åskådliggörande av de litterära storheterna Shelleys och Byrons karaktärer, och för belysningen av konstens omänskliga krav i återgivningen av Keats' öde måste dramat betecknas som ett av författarens mest personliga, samtidigt som de intima detaljerna, de lågmälda samtalen och de många scenerna med bara två personer i dialog nästan gör detta tidsmässigt och skeendemässigt så omfattande spel till ett utpräglat kammarspel – tills femte aktens andra scen inleder finalen med att helt förändra pjäsens karaktär.

Göteborg 1 juli 1989.

Prolog.

Florens år 1879.

En gammal excentrisk dam som tidvis hemfallit åt långvarig sinesrubbning sitter isolerad kringvärvd av ett stort och mystiskt förflutet när den unge journalisten besöker henne.

Den gamla damen Unge oförskämde man, vad vill ni mig?

Den unge mannen Jag ville endast ställa några frågor.

Damen Det vill alla nyfikna asgamar som ej respekterar en föråldrad dam, som överlevt sin tid, sig själv och sina ideal, hur gammal hon än är.

Mannen Just för era ideals skull vågar jag besöka er.

Damen Ni hånar mig med ert besök.

Mannen Tvärtom, jag vill blott hedra er, som jag vill hedra Byron och hans vänners minnen.

Damen De var bara oförskämda hjärtekrossare.

Mannen Det tyckte ni ej då.

Damen Nåväl, min unge man, om ni vet såpass mycket om mig vet ni allt. Och varför vill ni plåga mig med att då ställa ytterligare närgångna frågor?

Mannen För att jag vill veta sanningen.

Damen Den har berättats tusen gånger och finns nedskriven på pränt i alltför många böcker och brutala skändliga romaner.

Mannen Jag vill veta hela sanningen.

Damen Just den är vad all världen redan vet. Varenda läsare av romantik vet att jag utbjöd mig till den där Byron och bad honom enlevera mig, och hela världen vet att han tog mig på allvar och gav mig en dotter i Italien, och världslitteraturen skall förakta mig för evigt för den sakens skull.

Mannen Det är ej....

Damen (avbryter honom) Det är hela sanningen. Det finns ej läskiga detaljer för en kärleksdräglande fransos som ni att ytterligare få fram av den historien. Den var just så komprometterande för mig som hela världen redan vet, och jag blev sinnessjuk i tjugo år som enda resultat, ty flickan, som var Byrons och min dotter, dog. (sjunker tillfälligt in i sina minnen,) Det var i klostret utanför Ravenna vid Bagnacavallo, ett förskräckligt ställe. Min lord Byron gav henne det fängelset på livstid. Ett femårigt barn! Vad hade det gjort honom? Ej ens levat. Men en sådan dålig fader var han. Alla föll för honom fastän han blev envars undergång. Den sextonåriga grevinnan Guiccioli fråntogs äkta man, den rikaste patronen i Romagna, som blev dömd till landsflykt, hon fick missfall med lord Byron, hennes helt oskyldiga föräldrar tvingades i landsflykt upp till Schweiz för hans skull, och det blev ej ordning mer i hennes liv förrän han gav henne tillbaka till den stackars greven, hennes make, och han själv begav sig för att dö i Grekland. Och hon var blott en i raden av de många vilkas liv han fullständigt förstörde, då han var en sådan karaktärslös och 3

misslyckad mänska. Han dög endast till att dikta, och det kunde han allenast medan han var ung. När Shelley dog så var han redan mer än utbränd och mer slut än om han redan vore död.

Mannen Det är ej hela sanningen.

Damen Det är det visst!

Mannen Ni visste mer om Shelley än om Byron, ty ni levde mer med Shelley än med Byron.

Damen Shelley var en gentleman som aldrig kom mig nära, och han hjälpte mig mot Byron, som ej var en gentleman. Allenast Goethe var en värre hjärtekrossare än Byron.

Varje kvinna som de rörde fick sitt liv förstört igenom dem.

Mannen Jag ville gärna veta mer om Shelley, som dog okänd. Byron hade alla nog av medan han behärskade det Europa som han skrämde.

Damen Ingen kände Shelley. Ni, en sådan sentida och ynklig reportageskribent och veckotidningskåseriposör och simpel publikfriare och kärleksdräglande fransos dessutom, skulle aldrig kunna sätta er in i den ogripbare Shelleys mystiska personlighet.

Mannen Men ni förmådde det.

Damen Nej, ingen kom så långt, ty Shelley flög för högt för oss inskränkta dödliga.

Mannen Förklara honom närmare för mig.

Damen Är ni då inte enbart road av lord Byrons eskapader och hans offers läskiga upplevelser av honom?

Mannen Jag vill gärna närmare förstå den ogripbare Shelley.

Damen Honom kan man ej förstå om man ej sätter sig ordentligt in i outhärdligheten med den hemska tragedin John Keats.

Mannen Jag önskar veta allt av er som världen inte vet.

Damen Jag vet ej allt, men jag kan ge er några närmare inblickar. Jag kan bara ge er spridda pusselbitar. Resten får ni forska fram på annat håll.

Mannen Jag är blott idel öra.

Damen Hör då noga på. Men märk väl: jag upplevde dem som mänskor endast, aldrig som poeter.

Mannen Mänskor är vi alla endast, vilka masker vi än bära.

Damen För de ordens skull skall jag ej dölja något för er om de stackars tre poeternas fåfänga karaktärer.

Akt I, Scen 1. Oxford University College, mars 1811.

Rektorn Har slynglarna infunnit sig? sekreteraren Ja, de väntar här utanför.

Rektorn Hur verkar de? Ångerfulla? Skuldmedvetna? sekreteraren Ingendera. Trotsiga och envisa.

Rektorn Jag får då boxas med dem i stället för att plåstra om dem, vilket jag hellre hade gjort, i synnerhet den ädlare av dem, den där vildhjärnan Shelley, som lär ha varit sin skolas tacksammaste ämne för mobbning. sekreteraren Ingen av dem förtjänar någon skonsamhet för vad de gjort.

Rektorn Nej, jag vet. Släpp in dem.

(Den kvinnliga sekreteraren går ut och släpper på vägen in två unga studenter, Shelley och Hogg.)

Kom in, mina gossar. Sätt er ned.

(Studenterna sätter sig ned, tjurnackade och surmulna.)

Jag har här en pamflett framför mig som har sålts offentligt här i Oxford. Den heter "Om ateismens nödvändighet". Vet någon av er någonting om dess tillkomst?

(Studenterna tiger.) Ni vet inte vem som har skrivit den? Ni har kanske inte ens läst den?

Shelley Jo, jag har läst den.

Rektorn Nå, vad tyckte du om den?

4

Shelley Den var mycket bra.

Hogg (efter tvekan) Jag instämmer. Jag har också läst den. Författaren har rätt.

Rektorn Det är ni två de enda som tycker, för det är ni själva som har skrivit den.

Shelley (försöker) Jag kunde inte se något författarnamn under titeln.

Rektorn Nej, naturligtvis kunde du inte det, för du har ju själv utgivit den anonymt.

Hogg Det finns ingenting som talar för att Shelley eller jag skulle ha skrivit den.

Rektorn Kom igen, pojkar, alla vet att det är ni. Var har ni fått sådana idéer från?

Räcker det inte med en revolution i Frankrike som fullständigt spårade ur? Vad nytta åstadkommer ni med att offentligt predika mot grundvalen i hela vårt rättssamhälle, vilken är Gud? Shelley Gud är en fix idé som alltid enbart utnyttjats som terrormedel i utövandet av maktmissbruk.

Rektorn Ja, så står det i pamfletten, men den tesen kan ingen rättssamhällets tjänare acceptera, som tjänar en kristen kärlekens Gud i uppbyggandet av kanske världens enda konsekventa rättssamhälle.

Shelley Vi vänder oss enbart mot maktmissbruk och religiösa lögner och missförstånd, som utgör all den intolerans som utmärker alla kristna kyrkor.

Rektorn Alltså är det ändå du som har skrivit den, Percy Shelley. Du sade uttryckligen vi.

Shelley Jag menade oss som studenter och läsare av denna pamflett.

Rektorn Försök inte, Shelley. Språket i pamfletten är ditt, idéerna är dina och den ohängde skurken William Godwins, denne moderne Sokrates och förförare av dagens ungdom, denne galning till enbart skadlig idealist som slår blå dunster i alla revolutionära sinnen och driver dem till vettlös fanatism utan sans och vett! Vi kan bevisa att det är du, Percy Bysshe Shelley, som låtit trycka, sprida och sälja denna utmanande pamflett tillsammans med din farlige vän Thomas Jefferson Hogg, och vad ni har gjort är någonting oerhört! Ni har fläckat er skola, ert samhälle, er framtid och ert anseende med vettlösa hädelser mot Gud! Ni har burit er åt som dessa förryckta franska vilddjur som halshuggit konungen och drottningen av Frankrike och låtit pöbeln kalasa på deras blod! Ni är inte bättre än hundar och parasiter, ty detta har ni gjort i intellektualismens, det fria ordets och kunskapens eget heliga namn! Ni använder er humanistiska bildning till att befläcka humanismens yttersta grund! Det är oförlåtligt och oförsvarligt!

Shelley Framtiden kommer att ge denne författare rätt, och det är bara hysteriska maktmissbrukare som vänder sig mot pamflettens argument med enbart subjektiva känsloutbrott utan att ens försöka förstå dess alltigenom sakliga och förnuftiga innehåll.

Rektorn I förnuftets gudinnas namn lät Robespierre halshugga hundratusentals oskyldiga fransmäns halsar. Vilken framtid talar du om? En framtid där sådana revolutioner får härja fritt i alla länder?

Shelley Jag talar om en upplyst framtid som kommer att ta avstånd från alla former av bigotteri, som kännetecknar all självkrönt mänsklig ofelbarhet som etablerat sig genom maktmissbruk och intolerans.

Rektorn Mina pojkar, ni är båda lysande och hängivna studenter, och jag vill ogärna förlora er. Men hela världen vänder sig mot varje försök till detronisering av Gud, då hela världen beror av Gud för dess blotta existens. (Shelley vill säga något.) Jag har läst din pamflett. Jag vet vad du vill säga. Du förnekar inte Guds existens utan endast hans personlighet. Jag vet. Det hjälper inte. Ni måste ta ansvar för publikationen, makulera den och själva ta avstånd från dess idéer. Annars tvingas vi relegera er båda för gott.

Shelley (efter en tystnad) Dum scripsisti scripsisti.

Rektorn Och du, Hogg?

Hogg Pamfletten är tryckt anonymt, ingen har då rätt att utpeka någon som dess författare, dess upplaga är oåterkallelig, och (ser på Shelley) vi håller båda med den anonyme författarens idéer och kan ej i ärlighetens namn ta avstånd från dem.

5

Rektorn Då är ni båda hopplöst förlorade. Inser ni inte att vi i universitetet inte kan ha studenter som vägrar ta ansvar för offentligt tryckta och distribuerade skrifter och som vägrar svara ärligt på enkelt ställda frågor? (tystnad) Ni blir skriftligt och offentligt relegerade. Vänta er aldrig mer att få studera vid något kristet universitet. Gå!

Shelley Jag har varit deist, men jag blir aldrig kristen.

Rektorn Det är nog! Gå!

(Pojkarna går. Sekreteraren öppnar dörren för dem. När de är borta:) Är det inte synd! Där går två av Englands briljantaste hjärnor förlorade i ren idealistisk dårskap. sekreteraren Ni gjorde ert bästa, rektorn.

Rektorn Och ändå har jag misslyckats. Sådana här ledsamma episoder får mig att ändå bekymrat ställa mig frågan: hur fullkomligt är egentligen vårt universella kunskapssystem, när vårt universitets två klaraste hjärnor måste hamna utanför det?

Scen 2. Edinburgh, 28 augusti 1811.

Harriet Westbrook Vi måste gifta oss lagligt, Percy.

Shelley Du vet vad jag anser om det.

Harriet Ja, men nu har det gått så långt att vi är ute på så djupt vatten att vi inte längre kan simma in till stranden! Du har ju rymt med mig!

Shelley På din uttryckliga begäran.

Harriet Jag hade inget val. Endast du kunde rädda mig. Du anar inte hur de plågade mig där hemma! Jag hade bara att välja mellan självmord utan dig eller självmord med dig.

Shelley Du uppoffrar din utbildning för min skull.

Harriet Utbildning! Den där avskyvärda gamla skolan! Att återvända till skolan hade varit värre än självmord! Efter det att jag första gången träffade dig kunde jag aldrig mera bli normal. Jag föll för dig så fort jag såg dig. Ingen är så klok som du.

Shelley Mitt barn, du får mig att känna mig som en förförare av ett minderårigt barn.

Du är ju bara sexton år. Hade det inte varit klokare om du givit dig till tåls i några år?

Harriet Du talar som en gammal farsgubbe fastän du själv bara är nitton!

Shelley Jag är född gammal. Jag är så gammal att jag föddes redan i framtiden.

Harriet Så talar en tidlös poet. Du ger mig inget val. Jag måste bli din.

Shelley Du tvingar mig att gifta mig med dig.

Harriet Jag beklagar att jag måste tvinga dig, men kärleken tvingar mig.

Shelley Men jag kan endast gå med på det här med laglig vigsel på ett villkor. Jag kan inte betrakta vårt äktenskap som bindande om det någonsin skulle leda till större plåga för oss båda än glädje. Hellre än att vi gör varandra olyckliga någon gång är det bättre att vi skiljs.

Harriet Är det ditt enda villkor?

Shelley Mitt absolut enda villkor.

Harriet Kärleken ställer aldrig några villkor.

Shelley Jag ägnar mig inte åt kärlek. Jag ägnar mig bara åt självuppoffring.

Harriet Då älskar du mig inte.

Shelley Det har jag aldrig sagt att jag gör. Men jag har offrat allt för dig.

Harriet Tag mig då och för mig då till altaret! Jag ställer inga villkor, för jag älskar dig, och därför accepterar jag av kärlek alla dina villkor.

Shelley Då kan jag gå under oket och acceptera den lagliga formalitetens outhärdliga bojor, medveten om att jag när som helst kan kasta av dem.

Harriet Bara du blir min!

Shelley Jag blev din i det ögonblick du först bestämde dig för att älska mig.

6

Harriet Shelley

Det var inte jag. Det var ödet.

Låt oss då anta ödets utmaning tillsammans. (de gå in till vigselförrättaren.)

Scen 3. September 1811. Bankiren Rogers' villa ovanför Green Park.

Rogers Vi väntar på en tredje gäst.

Campbell Vem då, om jag får fråga?

Rogers Jag är inte särskilt väl bekant med honom, men vår irländske vän här känner honom väl.

Thomas Moore Jag borde göra det. Jag utmanade honom på duell för två och ett halvt år sedan.

Rogers Tillåt mig fråga – har ni duellerat sedan dess?

Moore Nej, någonting kom emellan. Den sprätten for utomlands, och mitt utmaningsbrev kom att ligga oöppnat på hans skrivbord tills han kom hem nu i juli. Jag råkade träffa honom då och frågade honom varför han aldrig besvarat min utmaning. Han svarade att han ännu inte öppnat sin post. Två dagar senare kom mitt brev tillbaka till mig från honom med sigillet orört.

Campbell Han har alltså aldrig läst det?

Moore Nej, och tusan är jag heller längre så intresserad av att möta honom på slagfältet. Han är ju en modig och skicklig karl, som simmat över Hellesponten, och jag har ju en söt ung fru att leva för nu. Det hade jag inte då.

Rogers Det var därför vår irländske vän frågade mig om jag kunde stå för en försoningslunch i stor stil. Det hade jag naturligtvis ingenting emot, men ett känsligt sinne som vår vän Byrons får man handskas försiktigt med. Därför är ni så få gäster.

Campbell Är ni rädd för hans vredesutbrott?

Rogers Nej, men jag är rädd för att han inte skall våga sig in. Han har blivit så extremt folkskygg av sig efter sin moders död i förra månaden. Han går med ett ständigt åskmoln i ansiktet som regnar ofta.

Moore Det är meningen, Campbell, att vi skall få honom i gängorna igen. Det är kanske vår litterära uppgift här i världen.

Campbell Ett geni får man aldrig i gängorna, ty han är bara geni så länge han förblir ur gängorna.

Rogers Mina herrar, jag hör hans vagn stanna där utanför. Får jag be er visa mig den diskretionen att avlägsna er tills han är inne? Han haltar svårt och vill aldrig att någon skall lägga märke till det.

Campbell Hur länge skall vi hålla oss borta?

Rogers Tills han väl är inne. Sedan är han fast, och min goda mat kommer att väcka honom ur hans grav.

Campbell Låt oss gå, Tom Moore.

Moore (till Rogers) Vi kommer in igen så fort du lyckats få Hamlet satt vid bordet.

Rogers Tack för det, mina vänner. (de gå. Endast Rogers blir kvar. Lord Byron inkommer från andra hållet helt svartklädd och med sorgband men med vit krage.)

Det gläder mig att ni kunde komma, min vän.

Byron Tack. Det gläder inte mig.

Rogers Jag hoppas det skall glädja er mera snart.

Byron Egentligen kunde jag inte komma. Jag lyckades ta mig hit endast genom en kraftansträngning för att övervinna min egen vilja.

Får jag slå mig ned? Jag är mycket trött nu för tiden.

Rogers Var så god. Vi kan inleda middagen genast.

(Byron sätter sig. Genast inkommer Moore och Campbell.)

Moore Tjänare, Byron!

7

Campbell Nej, sitt kvar för all del!

Byron Var kommer ni ifrån?

Campbell Vi fängslades båda av vår vän Rogers ypperliga bibliotek. Allt han har att bjuda på är utsökt: kultur, mat, fester, prakt och smak. Inte sant, Thomas Moore?

Moore Därför är vi så glada åt att se dig här, Byron.

Campbell Du har fortfarande sorg efter din mor, ser jag.

Byron Ja, smärtan är outsäglig.

Moore Du ser närmast ut som om du själv kom direkt ur graven.

Byron Ja, jag har faktiskt varit där, Tom, och det utan vår berömda duell.

Moore (skrattar) Den kommer, George, den kommer!

Byron Den lär väl i så fall bli en muntration. Det är kanske just vad jag behöver.

Rogers Apropå det, mina vänner, får jag be er slå er till bords. Du sitter bra som du sitter, Byron. Får jag be er andra slå er ned här. (visar sina gäster plats) Moore Hur var det egentligen i Grekland, Byron? Såg du mycket slagsmål?

Byron Nej, jag såg bara mycket blod. På hederligt sätt, med knytnävarna, slåss man numera nästan bara i Irland.

Campbell Vi då?

Byron Ni, Thomas Campbell, slåss mer som grekerna då ni skottar har det gemensamt med Greklands och Albaniens krigare att ni utmanar era förtryckare med att visa benen.

(Campbell och Moore skrattar.)

Campbell Faktum är att vi rör oss mycket ledigare med kilt än vad både Europas herrar och damer gör i sina fotsida schabrak och åtstramade korsettkostymer.

Moore Du menar att alla mänskor borde gå omkring i kilt, så att man även allmänt fick se benen på damerna? (Moore och Campbell skrattar.)

Campbell Varför inte? Det är ingen dum idé!

Rogers Mina vänner, får jag bjuda er på litet soppa?

Moore Gärna det.

Campbell Gärna det.

Byron Tack, inte för mig.

Moore Varför inte det då, Byron? Vår bankir här åstadkommer Londons ätligaste soppor!

Byron Tack, jag äter aldrig soppa.

Rogers Vad får jag då bjuda på? Hur vore det med litet fisk?

Campbell Gärna det.

Moore Gärna det.

Byron Tack, inte för mig.

Campbell Din trumpne puritan, vet du då inte att mäster Rogers här tillreder världens läckraste fiskrätter?

Byron Tack, men jag äter aldrig fisk.

Rogers Då måste vi alltså bjuda vår hedersgäst på kött. Bär in lammsadeln, butler! en tjänare Ja, Sir. Moore Härligt!

Campbell Jag är utsvulten.

Byron Tack, men jag ber att få avstå.

Moore Men lammsadel, Byron! Det kan du väl inte motstå!

Campbell Tillredd i Rogers förstklassiga kök, det förnämsta i London!

Byron Tack, men jag äter aldrig kött.

Moore Jag vet vad vår Lord Byron då behöver. Ett glas vin!

Rogers Får det lov att vara ett glas vin, George?

Byron Nej tack.

Moore Men Byron! Du får själv välja vilken sort! Vår bankir har alla världens ypperligaste viner i sin källare! Det är bara att beställa!

8

Campbell Du kan inte tacka nej till ett glas vin, Byron!

Byron Tack, men jag dricker aldrig vin.

Rogers Min vän, du gör mig förtvivlad. Vad tusan lever du då på egentligen om du varken äter mat eller dricker vin?

Byron (rättframt) Torra skorpor och mineralvatten.

Rogers (brydd) Butler, gå och se om du kan trolla fram litet torra skorpor och mineralvatten åt vår hedersgäst.

Tjänaren Jag beklagar, Sir, men vi har varken det ena eller det andra i huset.

Rogers Då står vi inför en katastrof. För första gången har vi en gäst som vi inte kan förpläga så som han önskar. Jag beklagar verkligen detta, min vän Lord Byron. Finns det ingenting annat du kan nedlåta dig till att intaga?

Byron (tiger) Tjänaren Ursäkta mig, Sir, men när köksan är sjuk brukar hon mosa en potatis i litet ättika.

Rogers Vad sägs om det, Byron?

Byron Det låter som något nytt som tål att prövas.

Rogers Butler, servera lord Byron litet potatis med ättika.

Tjänaren Ja, Sir. (går) Moore Dina vanor, Byron, trotsar all beskrivning. Jag trodde att de mest inbitna kalvinisterna i Skottland åtminstone fortfarande drack whisky.

Byron (allvarligt) Min mor är död, Thomas.

Campbell Ja, om hon var kalvinist och ägde dina vanor, Byron, så dog hon väl av det eller blev åtminstone galen av det.

Rogers (alarmerad) Thomas Campbell!

Byron Det var inte det som gjorde henne sinnessjuk, Thomas Campbell. Den som drev henne galen var jag, hennes son.

Campbell Hur lyckades du med det, du som är så kärnsund?

Byron Jag är rädd, Thomas Campbell, att min kärnsundhet kan driva vilken kvinna som helst från vettet.

Moore Det måste vi pröva!

(Potatisen och ättikan bäres in åt Byron. De andra tittar förundrat på medan Byron mosar potatisen och sedan dränker den i ättika, varefter han faktiskt börjar äta.) Är livet verkligen så bittert för dig, George?

Byron Jag önskar det vore bittrare.

Moore Inte i vårt sällskap, George! Du skall få se efter två veckor här i London! Då skall inte ett spelhus, inte en hora och inte en pub mera gå säker för dig!

Byron Skall vi slå vad?

Moore Det får då bli ett vad i stället för en duell. Vad sägs om det?

Byron Vi kan ju alltid pröva. Vad vill du slå vad om?

Moore Jag slår vad om att du inom ett halvår har lockat bort en dam av börd från hennes äktenskap.

Byron Jag förför inte damer, Tom Moore. De förför mig.

Campbell Det är samma sak. Antingen finns avsikten hos mannen och handlingen hos kvinnan eller tvärtom. Om båda faktorerna finns hos bara den ena parten misslyckas han, och det blir olycklig kärlek.

Byron Låt oss se, Tom Moore. Jag antar ditt vad. För mig till vilka ställen du vill och presentera mig för vilka damer du vill, men om jag inte i mars nästa år har ett kärleksbrev i min hand från en gift dam av börd, så har du förlorat medan mitt rykte har segrat.

Moore (förtjust) Topp!

(Han höjer sitt glas. De fyra vännerna skålar, Rogers, Moore och Campbell i vin, Byron, alltjämt allvarsam som hittills, i vatten.)

9

Scen 4. Balen hos Lady Heathcote, 6 juli 1813.

Lady Melbourne Vad är det senaste i kriget mellan lord Byron och lady Caroline Lamb?

Lady Heathcote Alla försöker få dem att komma tillsammans bara för att få njuta av explosionen.

Melbourne Är all fred då otänkbar?

Heathcote Lord Byron förlåter aldrig, och lady Caroline lämnar honom aldrig i fred.

Melbourne Ack, dessa ungdomar! Är då alla bemödanden från den äkta mannens sida, vår stackars älskling William Lamb, att försöka åstadkomma en försoning alldeles gagnlösa?

Heathcote Lord Byron anser sig förolämpad av båda, av honom för att han ber lorden tala med hans hustru och av henne för att hon förföljer honom med sina häpnadsväckande brev.

Melbourne Men se, här kommer lady Caroline Lamb nu! Vilken enastående skön flicka hon ändå är! Hur kan väl lord Byron motstå henne?

Heathcote Det kunde han inte. Hon var hans älskarinna i tre månader. Problemet är att han fann en annan medan hon inte kunde släppa honom.

Melbourne Lady Caroline! Ni är vackrare än någonsin!

Caroline Tack! Det är då inte den där lord Byrons förtjänst!

Melbourne Men, min flicka, bör ni inte lämna honom i fred?

Caroline Aldrig, så länge jag inte får frid för honom!

Melbourne Men era märkliga brev till honom är omtalade i hela societeten!

Caroline Så bra! Då får han höra från flera håll än mitt vilken knöl han är!

Melbourne Men lady Caroline!

Caroline Skyll inte på mig om han en dag begår självmord! Det är vad han förtjänar!

Han är ju inte rumsren! Han förför ju vem som helst och till och med sin egen syster!

(Alla blir tysta. Lord Byron har kommit och står mitt i sällskapet.)

Heathcote (orolig, till en betjänt) Fort! En vals! (denne skyndar till kapellmästaren. En vals spelar upp.)

Kära lady Caroline, ni måste öppna balen!

Caroline Med vem skall jag då dansa? Jag ser då bara klumpfötter här!

Byron Ni kan dansa med varenda en av de närvarande herrarna, lady Caroline. Ni dansar bättre än alla andra, och det skall bli mig ett nöje att få studera er när ni byter kavaljer hela kvällen.

Caroline Tack för att jag slipper dansa med er.

Byron Lady Caroline, ni har trampat mig på tårna alldeles tillräckligt för resten av min livstid.

Lord Grey (till Sheridan) För bara ett år sen var de societetens vackraste och käraste par. Till och med hennes man uppmuntrade deras förbindelse.

Sheridan Varför spårade den ur?

Lord Grey Lord Byron fann en annan, och hon begick misstaget att vägra acceptera det.

Sedan dess har kriget ständigt trappats upp från hennes sida. Hon har till och med bränt hans dikter under formella hedniska riter och honom själv in effigie.

Sheridan Och hans motdrag?

Grey (med en suck) Han försöker bara glömma henne genom ständigt nya älskarinnor.

Sheridan Det kan ju inte vara bra för honom.

Grey Nej. Caroline (avbryter dansen) Ursäkta, jag mår inte bra. (går till buffén.)

Byron (råkar komma till samma ställe med en dam vid armen) Så synd att ni har lämnat dansgolvet.

Caroline Hur så?

10

Byron Ingen dansade som ni.

Caroline (griper en kniv) Varför har ni då en annan dam vid er arm?

Byron Gå på bara, kära vän, men vill ni ställa till med en romersk tragedi så vänd kniven mot ert eget hjärta och inte mot mitt. Mitt har ni redan lyckats skära i strimlor.

Caroline Byron! Ditt ord är min lag! (skär sig hänsynslöst utan att lyckas åstadkomma annat än skärsår, så att åtminstone blodet strittar.)

Heathcote Skandal! Skandal!

Sheridan Stoppa henne!

Lord Grey Ta kniven ifrån henne!

Byron (cyniskt) Det är bara ett av hennes nya trick. (vänder sig bort från scenen och går till synes likgiltig ut därifrån.)

Melbourne Drick litet vatten, kära lady Caroline!

Caroline (ursinnig och alldeles blodig) Varför får jag inte dö! (får ett glas vatten som hon ursinnigt slänger i golvet så att det splittras.)

(Stor uppståndelse. Alla flockas omkring lady Caroline.)

Lord Grey (till Sheridan) Jag kan se hennes make framför mig nu när han får veta om detta hennes offentliga självmordsförsök i morgon. Han kommer att säga: "Synd att hon inte lyckades!"

Sheridan Och lord Byron?

Grey Han kommer också att beklaga att hon inte lyckades. Denna skandal lär förena älskaren och den äkta mannen i förenad front mot den alltför älskande och alltför förförda kvinnan.

Sheridan Men Byron säger att han aldrig har förfört en kvinna.

Grey Han behöver inte göra det. Han får dem ändå.

Scen 5. Windsor, 24 mars 1814.

Harriet Kom ihåg, Percy, att det är du själv som vill det!

Shelley Vi är så illa tvungna, Harriet. Det är mot min vilja, men vi måste göra det.

Harriet Ja, inte förstår då jag varför vi måste gifta oss på nytt fast vi redan är gifta!

Och du som principiellt är emot alla lagliga äktenskap!

Shelley Vi har inget val, Harriet. Vi måste leva. Vi måste kunna ge mat åt våra barn.

Min far kan när som helst dra in mitt underhåll, som han gjort förut, och då står vi där. Jag är skyldig dig den enda trygghet jag kan ge, som är mitt eget adliga namn enligt engelsk lag och de privilegier som därtill hör.

Harriet Jag bryr mig inte om ditt namn. Allt jag vill ha är dig, men ända sedan vi började legalisera vårt förhållande har jag bara förlorat dig mer och mer, och det här kyrkliga bröllopet tycks bli kronan på verket.

Shelley Det är inte bara mitt fel. Du vet hur skändligt Hogg bar sig åt när han försökte förföra dig, sin bäste väns hustru, och du var bara smickrad av hans försök.

Harriet Han var bara snäll mot mig.

Shelley Han var bara snäll mot dig! Han krossade mitt hjärta! Och din fördömda syster sedan, som jag aldrig slipper! Kan du då aldrig klara dig utan henne?

Harriet Hon hindrar mig från att bli uttråkad.

Shelley Hon hindrar dig från att bli uttråkad med att bara tråka ut mig! Är jag då så tråkig att hennes professionella tramsighet förnöjer dig mera?

Harriet Du vet att din filosofi och höga lärdom är för svåra för mig.

Shelley För svåra för dig, din enkelspåriga gås! Du är bara för lat för att vilja läsa och studera! Det är allt!

Harriet Du vet att jag saknar den fallenheten och begåvningen. Vi kvinnor är till för att roa oss och föda barn och behaga våra män.

Shelley Ja, ni är bara till för att roa er med erbarmligt trams!

11

Harriet Lugna dig nu, pojken min! Ska vi gå in och gifta oss eller inte?

Shelley Vi är så illa tvungna. Om jag någonsin får en son måste jag kunna ge honom mitt namn och titel och det lagligt. Därför måste vi förnedra oss med att böja knä i den engelska kyrkan.

Harriet Vi har en dotter som du älskar. Kan du inte nöja dig med det? Måste du vara lika manschauvinistisk som alla andra odrägliga tyranner som bara plågar sina fruar med att tvinga dem till att föda en son åt dem?

Shelley Börja inte nu igen, Harriet. Låt oss gå in och få det undanstökat. Jag lovar dig att det är sista gången som du behöver gifta dig lagligt med mig. (de går in i kyrkan.)

Scen 6. London, juli 1814.

Harriet Här är jag, min make. Du har bett mig komma till London. Har någonting hänt?

Shelley Alltför mycket har hänt. Harriet, vi måste skiljas.

Harriet Skiljas? Jag förstår inte....

Shelley Jag skall fortsätta sörja för dig, men vi kan inte längre leva som makar.

Harriet Har du då blivit alldeles galen? Jag väntar ju ditt andra barn!

Shelley Jag vet, men jag har aldrig älskat dig. Jag gifte mig med dig bara för att hjälpa dig.

Harriet Min Gud! Han är galen!

Shelley Ja, Harriet, jag är galen, ty jag är förälskad. Jag kan inte hjälpa det. Jag ville det inte själv. Men jag är verkligt förälskad, och mina känslor är fullständigt besvarade.

Harriet Vem är hon?

Shelley Mary Wollstonecraft, dotter till min mästare William Godwin.

Harriet Herre du milde! Den äventyrerskan! Den libertinen! Dotter till den bedragaren, den falska profeten, den förföraren av ditt goda hjärta, den ateisten, den humbugen, den djävulen!

Shelley Harriet, bli inte upprörd.

Harriet Du driver mig galen! Skall du överge mig med dina två barn?

Shelley Jag har sagt att jag skall fortsätta försörja dig.

Harriet Du lockade mig bort från min familj och avbröt mig i min utbildning, och så går du sedan bara och lämnar mig – för en slinka!

Shelley Harriet, besinna dig. Det måste bli så. Vi har inte älskat varann så att det kan hålla. Vi har egentligen bara varit vänner. Låt oss förbli vänner men befria oss själva från alla falska bördor av lögn och förställning.

Harriet Lögn och förställning, din fördärvare! Vad kan det väl bli av mitt liv utan dig?

Du tog ju allt ifrån mig!

Shelley Inte en penny skall tas ifrån dig. Tvärtom skall ditt underhåll fortsätta för alltid, och du får behålla mina barn.

Harriet Du berövar dina barn deras fader och gör deras moder till änka!

Shelley Dramatisera inte nu, lilla Harriet. Det gör bara saken värre för dig själv. Mitt beslut är oåterkalleligt.

Harriet Skall du då förföra och enlevera den där – slampan?

Shelley Vi reser till Frankrike i morgon.

Harriet Måtte ni då aldrig komma levande tillbaka! (brister ut i gråt och störtar ut.)

Shelley (ensam) Där förlorade jag en fru – för att vinna en annan. Men det känns som att ha befriat mig själv från ett fängelse för att finna lyckan, paradiset, mig själv och en framtid.

Världen må förlåta mig, men själv gör jag det aldrig. Å andra sidan kommer många aldrig att förlåta mig, medan jag själv omöjligt kan känna någon ånger. Jag tycker synd om Harriet men älskar Mary – så enkelt är det. Och jag vet, att min kärlek för Mary är det enda riktigt gudomliga jag någonsin känt. Alltså, farväl, England, och välkommen, Frankrike!

12

Scen 7. Seaham, november 1814.

Annabella Lord Byron, det var länge sedan. (räcker fram handen) Byron (kysser den) Var det? Umgås vi icke dagligen i våra drömmar?

Annabella Det är inte det samma som att se varandra i verkligheten.

Byron Har jag inte dagligen skrivit brev till er?

Annabella Det är inte heller det samma som att se varandra i verkligheten.

Byron Dock är vi förlovade, och det kan ni ej förklara bort.

Annabella Ja, vi är trolovade, men det har vi varit nu i två månader. Därför är det märkvärdigt att ni väntat så länge med att komma hit och besöka mig.

Byron Ni vet, familjeangelägenheter.

Annabella Ja, lord Byron, jag vet, er syster.

Byron Se inte så menande på mig. Har jag ej skyldigheter mot min syster?

Annabella Jag vet allt om er syster, lord Byron. Det var icke er skyldighet att göra henne med barn.

Byron (slår ut med händerna) Det bara blev så.

Annabella Är det alltid så att det bara blir så när man gör en kvinna med barn?

Byron Jag försäkrar er att hon inte hade någonting emot det.

Annabella I så fall förstår jag varför ni väntade så länge med att komma hit. Hon måste naturligtvis ha haft en hel del emot att ni gifter er med mig.

Byron Jag försäkrar er, att det hade hon ingenting emot.

Annabella Är ni oärlig, eller är hon onaturlig?

Byron Jag försäkrar er att jag är ärlig och hon naturlig. Hon fick själv läsa det brev i vilket ni svarade ja på mitt frieri, och hon menade uppriktigt att det var det bästa och vackraste brev hon någonsin läst.

Annabella Glömde hon så fort sitt barn med er?

Byron Annabella, låt oss inte diskutera henne mera. Hon är min syster och har ingenting med mitt äktenskap att göra. Jag älskar er, åtminstone är det min avsikt att göra det, och Augusta vet att hon ingenting mer har att vänta sig av mig utom som sin broder.

Annabella Lord Byron, jag måste vara försiktig med er, ty jag är väl underrättad om ert rykte. Jag har inga illusioner om att ni alltid kommer att vara mig trogen. Just därför är det desto viktigare att jag alltid får veta var jag står. Jag vet att ni inte älskar mig. Jag kräver ingen kärlek av er, men om jag skall bli er hustru måste jag kräva fullständig uppriktighet.

Jag vet kanske mer om er än ni själv, och åtminstone vet jag mycket mer än vad ni har omtalat för mig. Exempelvis är jag väl informerad om att ert främsta intresse när ni sände mig ert andra frieri var om huruvida lady Frances Webster skulle besluta sig för att bedra sin man med er eller inte.

Byron Miss Millbanke, om ni visste det, hur kunde ni då uppmuntra mig?

Annabella Lord Byron, ni behöver en gemål, och jag var den enda som någonsin sade nej till er. En man som ingen kvinna förmår säga nej till behöver just en sådan kvinna som kan säga nej till honom vid behov. Jag är den enda kvinnan av det slaget i ert liv. Inte sant?

Byron Jag har aldrig kunnat glömma er efter ert avslag på mitt första frieri.

Annabella Det lär ha varit ert livs första nederlag.

Byron Uppriktigt sagt så väntade jag det inte.

Annabella Väntade ni ett annat svar på ert andra frieri?

Byron Jag visste inte vad jag hade att vänta. Men jag hade ingenting att förlora.

Annabella Utom alla era tillfälliga älskarinnor, som exempelvis er syster.

Byron De var alla förlorade från början.

Annabella Men inte jag?

Byron Nej, inte ni.

Annabella Lord Byron, vi blir ett omaka par, men olyckligtvis har jag en viss svaghet för att gärna vilja offra mig för er. Endast den svagheten hos mig gör vår förening möjlig. Jag vet inte vad den svagheten kommer av. Kanske det är moderskänslor, kanske det är 13

ömkan med er, kanske är det blott en nyck, men kärlek är det inte. Om ni kan hålla till godo med det, så tillhör jag er trots alla era laster.

Byron Annabella, aldrig har en kvinna fallit för mig i så nyktert tillstånd. Jag älskar er lika litet tillbaka. Kanske är det just därför bara som vi passar för varandra.

Annabella Det är en intressant teori, lord Byron.

Byron Ni är då alltjämt samma parallellogram-prinsessa.

Annabella Ja, lord Byron, och emedan jag är just så geometriskt klartänkt är det ni som har fallit för mig och inte tvärtom. Kom alltid ihåg det, lord Byron.

Byron Ja, min kära trolovade Parallellogram-Prinsessa. (kysser henne på pannan. De gå förtroligt därifrån, hon med sin arm i lord Byrons.)

Akt II Scen 1. Januari 1816.

Godwin Men Percy, du var som en son för mig. Hur kunde du då handla så emot mig?

Shelley Försök att förstå oss, svärfar....

Godwin Jag är inte din svärfar!

Shelley Jag är oåterkalleligt gift med Mary.

Godwin Du är oåterkalleligt gift med Harriet Westbrook, som du har barn med och som du har gift dig med lagligt två gånger! Sedan har du förfört min dotter efteråt och gjort henne till din frilla! Om du är naturligt gift med två kvinnor så är du inte moraliskt gift med någon av dem!

Shelley Jag har övergivit Harriet Westbrook för länge sedan. Jag lever bara för Mary.

Godwin Ja, du har förskjutit din lagliga gemål, och när det passar dig tänker du också förskjuta Mary! Låt henne bara få lika många barn som Harriet, så är hon färdig sedan!

Det är lika bra att du genast emigrerar till Turkiet var en sådan som du får lov att etablera sitt harem!

Shelley Jag ämnar vara gift med enbart Mary för resten av mitt liv, svärfar.

Godwin Ha! Du är bara 23 år! Vad vet man om framtiden vid 23 år? Du och Mary och Harriet lever bara för nuet och struntar i framtiden så länge ni bara får ha roligt i fred i nuet! Med ert lättfärdiga leverne skapar ni åt er en framtid av idel olyckor och helveten!

Shelley Du gör då inte vårt liv lättare för oss, svärfar, fastän vi skänkt dig en underbar dotterson.

Godwin Hela England betraktar dig med förakt och avsmak, Percy. Du har skämt ut dig. Och vad värre är: du har skämt ut mig, genom att utge dig som min förnämsta lärjunge och predika mina läror i mitt namn. Ditt eget namn må vara oantastligt som tvättäkta blåadligt, men ingenting kan tvätta mitt namn rent efter alla dina komprometterande skandaler. Med ditt namns oantastlighet har du fördärvat mitt namn för alla tider.

Shelley Du skall få se att det blir tvärtom i stället.

Godwin Så illa som du har börjat är det omöjligt.

Shelley Är det? Vi kan ju ändå pratas vid igen. För ett år sedan var det omöjligt.

Godwin Både dina och mina omständigheter är annorlunda idag mot vad de var för ett år sedan.

Shelley Ja, jag vet. Jag har blivit rik. Jag har ärvt min farfar. Jag har fått hans titel. Och du har blivit fattig. Är det bara därför du har nedlåtit dig till att träffa mig igen?

Godwin Nej, inte bara, Percy. Jag ville se min dotterson.

Shelley Du är då åtminstone mänsklig och naturlig.

Godwin I motsats till dig. Hur kunde du från Schweiz skriva till Harriet Westbrook och be henne komma och bo hos dig och Mary?

Shelley Jag ville vara liberal och visa tolerans.

Godwin Känner du kvinnorna så dåligt att du inte själv märker när du dödligt förolämpar dem?

14

Shelley Jag känner bara idealismen. Jag kan bara leva med en kvinna om hon själv är lika idealistisk som jag. Jag gav Harriet chansen. Om hon hade varit lika idealistisk som mig och Mary hade hon tackat ja och kommit, och både Mary och jag hade tagit emot henne med öppna armar för gott.

Godwin Din idealism är bara egoism. Du älskar bara dig själv. Du ursäktar egoismen med att kalla den idealism, och den idealism du kräver av dina kvinnor är att de skall älska dig mer än sig själva. Det kan Harriet aldrig göra, ty hon är bara kvinna. Mary är mer än bara en kvinna, så hon kan faktiskt tåla dig bättre än vanliga mänskor kan. Men det enda förnuftiga som du har att göra är ändå att lämna Mary och att fortsätta leva med Harriet. Det är hela vårt engelska samhälles enhälliga dom. Om du inte accepterar den blir du aldrig accepterad i ditt eget land, och då är det lika bra att du flyttar utomlands för gott. Jag säger dig detta i renaste ärlighet.

Shelley Jag förstår att du menar det, och jag förstår också att England menar det. Men jag kan inte lämna Mary. Harriet får komma till mig om hon vill, men jag lämnar aldrig Mary.

Godwin (räcker handen) Farväl då, min son, och lycka till.

Shelley (tar emot den) Tack, svärfar.

Godwin Tack för pengarna.

Shelley Du får mera av mig när du vill och så mycket du vill.

Godwin Jag kommer att sakna er.

Shelley Tror du det är obönhörligt att vi måste lämna England?

Godwin Ju längre ni stannar här, desto mera omöjlig kommer er ställning här att bli, och desto mera ofrånkomligt blir avskedet till slut.

Shelley Vi får se. Jag ämnar härda ut så länge som möjligt.

Godwin Du är i alla fall tapper. Jag önskar bara att din hälsa var lika obetvinglig som ditt mod.

Scen 2. 8 april 1816. Balen hos lady Jersey. en dam Det sägs att lord Byron är bjuden tillsammans med sin syster. en annan Hur vågar lady Jersey ha fräckheten att utmana hela societeten? dam 1 Hon vill visa sig tolerant. dam 2 Den som i dessa dagar bjuder lord Byron hem till sig bjuder hem helvetet.

Men den som bjuder honom tillsammans med hans syster kastar sig själv ner i helvetet. dam 1 Stackars lady Jersey! dam 2 Det är alldeles tydligt att hon inte vet vad hon gör.

Lady Melbourne Ni borde hellre tycka synd om lady Byron. Ni anar inte vad hon har fått gå igenom! dam 1 Är det sant att de är skilda?

Melbourne Hon övergav aldrig honom hur illa han än behandlade henne. När lord Byron haft sin syster, det vill säga sin älskarinna, boende hemma hos dem alltför länge blev lady Byron sjuk till slut och höll på att mista förståndet. Men lyckligtvis blev Byron tokig i stället och övergav henne, till all lycka för henne. dam 2 Och han lever nu med sin syster?

Melbourne Ja, men bara när det passar honom. dam 1 Och så bjuder lady Jersey honom hit!

Melbourne Hon är den enda i London som vågar bjuda hem honom. Men att hon vågade bjuda honom med hans syster övergår min fattningsförmåga. en tjänare (anmäler) Lord Byron och Lady Augusta Leigh.

(Lord Byron inträder med sin syster Augusta.) dam 2 Han har henne vid armen!

15

Melbourne (för sig själv) Här uppträder den totala lasten och det högsta övermodet, det totala brottet som i sin totala onaturlighet fullständigt struntar i sin egen skuld och visar sig offentligt naken: adlig blodskam arm i arm med sin våldtagna syster, som för länge sedan redan fött åt honom barn. Om man ej känner till det skulle man ta dem för vilket vanligt och oskyldigt par som helst. När lasten är total så bär den skamlöshetens fräckaste förklädnad: en oskyldig uppsyn. (lämnar rummet.)

Augusta (märker att gästerna börjar lämna rummet) De andra gästerna lämnar balen för vår skull.

Byron De är bara fega. Låt de rädda ge sig av, och låt de drägliga få stanna. Vi är här för att ha roligt och ej för att märka lågt folks förolämpningar mot oss. (allt fler lämnar rummet.) dam 1 (till dam 2) Kom, min bästa grevinna, låt oss gå. (de går) Byron Förbannade societet! Vad är ni för feg och usel samling? Har ni aldrig förr sett någon som har vågat stå för vad han är?

Augusta Gör icke saken värre, bäste bror.

Byron Jag gör ej saken värre. Det är alla de intoleranta fisförnäma snobbarna som gör skandal med att fräckt demonstrera mot att en klumpfotad gäst med dam har accepterat en formell inbjudan!

Lady Elphinstone Hur mår er kära hustru, min lord Byron?

Byron Lady Elphinstone, ni är den enda här i kväll som vågar tala till mig!

Augusta Annabella Byron mår förträffligt, lady Elphinstone. Jag ser väl efter henne som om hon var mig en syster.

Elphinstone Då är hon på bättringsvägen?

Byron Jag försäkrar er, mylady, att hon är långt friskare än jag.

Lady Jersey (kommer fram; bara hon och lady Elphinstone finns annars kvar i rummet) Lord Byron, jag beklagar mina gästers attityd mot er. Det var ej meningen, och aldrig hade jag en aning om att ni här skulle bli så utsatt för ett sådant obehag.

Byron Säg som det är, värdinna: om ni vetat om det hade ni ej bjudit mig och allra minst tillsammans med min syster.

Jersey Var ej orättvis mot mig. Jag trodde att societeten hade mera toleranta sidor.

Jag gav dem en chans att visa er sin aktning, men den föredrog att hålla sig begraven i sin fördoms inskränkthet.

Byron Er hållning hedrar er, min fru, hur mycket hela England här än skämmer ut sig.

Augusta Det är mitt fel. Jag är den som borde tackat nej.

Byron Jag tvingade dig ju att komma med. Du ville inte, och du blygdes i din räddhet, men vi gjorde rätt som kom hit båda. Nu har vi fått se vad hela England går för.

Det är bara fåfänga patrask och inskränkta självgoda ignoranter, hela den förbannade nationen!

Elphinstone Säg icke så, lord Byron!

Byron Men det är ju sant! Vad är vi diktare väl till för om ej för att säga det som ingen annan vågar säga: sanningen? Jag spottar på ert England, lady Elphinstone, ty det har här i afton spottat mig i ansiktet och på min syster, som är mig den käraste i hela världen och min enda vän. Jag kan stå ut med att man förolämpar mig för min vanskapta klumpfots skull, men jag kan aldrig tolerera att man förolämpar den jag älskar även om hon är min syster! (går bestämt med Augusta.)

Jersey Lord Byron!

Elphinstone Kalla icke dem tillbaka. De har gått. Det är nog bäst som sker. Skandalen är tillräcklig nog ändå. Ni slipper aldrig höra talas om er bjudning denna afton, lady Jersey.

Jersey Varför det?

Elphinstone För att ni därmed blev den sista här i England som bjöd hem lord Byron.

Jersey Är han då så faslig?

Elphinstone Han var ej så faslig om han inte var det öppet och på köpet skröt om saken.

Han är nog den ende i vår nya samhällsordning av förställning och falsk blygsamhet som 16

vägrar vara ödmjuk inför lögnen och ta på sig någon mask för ansiktet av sanningen. Han är sin egen sanning och är stolt däröver hur förfärlig än hans egen sanning är.

Jersey Jag har hört sägas att hans mor var sinnessjuk.

Elphinstone De flesta i hans släkt är mer än bara sinnessjuka.

Jersey Det är nog bäst för honom att han slipper England.

Elphinstone Och för England att det slipper honom.

Akt III Scen 1. En afton i Genève, sommaren 1816.

Byron Vi har aldrig talat om England, Percy.

Shelley Vi har väl båda haft all anledning att undvika det samtalsämnet.

Byron Saknar du det inte alls?

Shelley I vår ställning, George, med vår intellektuella kapacitet är väl vilket samtalsämne som helst högre stående än England.

Byron Talar du av förakt eller hat?

Shelley Mina känslor för England är obefintliga. Alltså är det bara förakt.

Byron För mig är det en blandning av hat, fruktan, vrede och vördnad.

Shelley Ändå har du mindre skäl att sakna det än jag. Du blev utkastad. Jag avstod från det frivilligt.

Byron Vad jag beundrar din nonchalanta oförskämdhet, Percy. Själv har jag inga anlag för en sådan överlägsenhet.

Shelley Du är mera romantisk och varm medan min distans kräver kyla.

Byron Din idealism är så hög och renodlad. Därför måste du vara så kritisk. Jag kan bara känna värme, aldrig kyla. När min värme är förbrukad förgås jag, men din nyktra kyla kan föra dig hur långt som helst. Det skulle inte förvåna mig om du blev en ny Shakespeare. Själv kan jag aldrig bli mer än en Christopher Marlowe.

Shelley Marlowe var den större begåvningen av dem.

Byron Men han förbrände sig själv snabbare.

Shelley Jag slår vad om att jag dör före dig, George.

Byron Percy! Så får du inte säga!

Shelley Men om det är sant? Skall vi slå vad, George?

Byron Vad får vinnaren?

Shelley Titeln av den störste engelske skalden efter Shakespeare.

Byron Jag kan aldrig leva upp till den.

Shelley Då måste du dö före mig.

Mary Era cynismer är utan gränser.

Shelley Det är inte cynism, Mary. Det är kallt kalkylerande.

Mary Ni spekulerar i er egen död som om ni vore herrar över den.

Shelley Men är inte det vad hela mänskligheten gör idag? Människan har ju till och med på senare tid börjat sätta sig över naturen. Se på den där doktor Darwin till exempel.

Han tror att han kan frambringa provrörsbarn och skapa liv av ingenting precis som Gud. Byron Det är sant. Sådana experiment har förekommit. Mänskligheten har slagit in på en farlig väg som ingenting annat är än etablerad hybris. Se bara på den där hyperfula nya modeflugan, som alla satsar allt på emedan det ger så oförskämda förtjänster, som kallas industrialism. Genom fabriker och maskiner har människan skapat ett helvete på jorden som är fulare och smaklösare än Dantes. Det är en kapitalistisk besatthet som alla inskränkta och smaklösa mänskor berusas av medan alla måttfulla och estetiska idealister riskerar att med tiden bli dess offer.

Shelley Ja, det är en optimistisk framtidstro utan grund som skenar i fullkomlig blindhet rakt ner i en avgrund som kanske större delen av mänskligheten skall bli uppslukad av, som genom ett världsomfattande krig.

17

Mary Men vi måste ju ha en framtid för våra barn. Hur kan man leva för en framtid om man inte är optimist?

Shelley Optimism i all ära, men idealismen är viktigare. Utan idealistisk grund och urskiljning och moralisk kritik skulle hela mänskligheten vara förlorad.

Byron Du vågar tala om moral, Percy, med dina båda hustrur!

Shelley Harriet var ett äktenskap som jag satsade på av idealistiska skäl. Jag trodde inte på kärleken för min egen del då ännu. Men så träffade jag Mary och blev kär i henne.

Det var mitt öde. Men jag skall aldrig sluta stödja Harriet.

Byron Och hur försvarar du moraliskt din konsekventa ateism?

Shelley Så nära har du kommit, George, så intensivt har vi umgåtts, och du känner mig fortfarande inte? Mary, jag är tydligen tvungen att försvara min moraliska ateism igen för den här ignorante engelsmannen lord Byron.

Byron Jag ställde dig bara en enkel fråga, Percy. Kan du inte besvara den enkelt? Det enda jag inte förstår är hur du kan kalla dig moralisk och samtidigt förneka den ursprungliga grunden för all moral.

Shelley Jag förnekar inte den ursprungliga grunden för all moral. Jag anklagar endast förvaltarna av denna moraliska urkraft för missbruk och urspårning. Gud är en evig idé som aldrig kan avlivas och som inget liv kan leva vidare utan, men märk väl: denna livets yttersta urkraft är bara en idé. Han är icke en personlig varelse som blir arg och straffar bovar och skapar helveten och kastar ner änglar däri och fjättrar en Prometheus. Gud är evinnerligen fullständigt overksam i praktiken men alltid levande endast som en outsinlig idékraft. Han är den eviga idealismen som ingenting någonsin kan krossa.

Byron Men tycker du inte att det kan vara ganska hälsosamt med en allsmäktig Gud som kan ingripa i historien ibland vid behov och exempelvis störta tyrannier i diket, som genom vår älskade franska revolution? Tror du inte att det kan behövas en personlig och allsmäktig Gud i framtiden, när din hatade industrialism och kapitalism skenar vettet av sig och mänskligheten kanske fördärvar hela jorden som på Noaks tid, och det kanske kan behövas litet civilisationstillintetgörelser? Jag anser absolut att det också behövs en arg Gud, som kan slå ifrån sig, och att mänskligheten inte heller kan klara sig utan en sådan.

Shelley Men då ger du redan Gud en roll att spela, och då berövar du honom redan hans ursprungliga identitet, och då får du redan hela gudsbegreppet att börja spåra ur.

Han är bara Gud så länge han är odefinierbar och uteslutande andlig. Man känner bara igen Gud i Bibeln så länge han leder Israels folk framåt i historien, så länge han har en konstruktiv idealistisk verkan. Efter Salomos fall är det omöjligt att längre känna igen Gud som Gud i Bibeln, när det bara går åt helvete för hela Israel. Likaledes känner vi bara igen något gudomligt hos de grekiska gudarna hos Homeros, ty hos Homeros är gudarna alltid konstruktiva, idealistiska och mänskliga, och framför allt Apollon. Hos de senare grekiska skalderna blir gudarna uteslutande destruktiva och självdestruktiva. Den konstruktiva idealismen är det enda vi alltid kan känna igen något gudomligt hos. Allt destruktivt och all egennyttig maktfullkomlighet måste bestämt förnekas som förenligt med Gud och det för evigt.

Byron Du vill då reformera samtliga världsreligioner och hela världen.

Shelley Gärna det, om det vore möjligt.

Byron Du är då i sanning en ny Prometheus. Vad tror du om mig då? Finns det något hopp för den fallne Lucifer?

Shelley Visserligen är du en ängel, men är du en fallen sådan, och är du en Lucifer?

Byron Jag tog tronen från Walter Scott bara för att stötas från dess höjd ner i bitter landsflykt utan ände. Är jag icke då en fallen Lucifer? I synnerhet när man tar i beaktande hur jag föll – min uppenbara blodskam, min egen syster, som jag gjorde med barn och vägrade avstå ifrån fastän jag sedan gifte mig lagligt?

Shelley Ditt äktenskap var ett dåligt skämt från din sida, och din syster var bara din halvsyster. Nåväl, du borde ha lämnat henne i fred och bara haft henne som god vän, och

18

du borde inte ha gift dig med en som du icke älskade, men gjort är gjort, och det sämsta du kan göra är att gräma dig däröver.

Byron Jag känner skuld och samvetskval som jag aldrig kan bli fri från.

Shelley Då gräver du din egen grav.

Byron Nu är vi där igen. Vid gravens rand. Min bäste vän sade, att han upplevde mitt bröllop som att han följde mig till graven. Han fick rätt. Det blev min grav.

Shelley Du bara frossar i din egen osalighet som genom en sorts osund masochistisk sadism.

Byron Har du någon bot för den åkomman?

Shelley Ladda ur dig. Skriv hemska tragedier. Använd din osalighet konstruktivt. Låt dina själsstormar flöda ut i kvalificerad poesi. I konsten kan allting användas konstruktivt.

Byron Jag har ett diaboliskt förslag. Vi har våra avigsidor båda två. Låt oss tävla om vem som kan producera den värsta skräckromantiken.

Shelley Den värsta tänkbara är redan producerad.

Byron Vem tänker du på då?

Shelley Matthew Lewis och hans mästerverk "Munken".

Byron Låt oss inbegripa honom i vår tävlan och försöka konkurrera ut honom.

Shelley Verkligheten kan inte utkonkurreras, och händelser som skandalerna med "Munken" har dokumenterats i verkligheten.

Byron Är du för feg för att våga tävla?

Shelley Jag har ingen chans att tävla med dig, George. Hela världen är din publik medan jag knappast har någon utom Mary här. De värsta skräcksagor som jag skulle kunna producera vore minnen från min barndom. Och du vet att jag bara uppskattar väl rimmad vers. Vem kan dikta skräcksagor med skönheten som medel?

Mary Får jag vara med och tävla?

Shelley Givetvis. Har du någon god idé, Mary?

Mary Allt vad ni har talat om, hela mänsklighetens urspårning och dödfödda vetenskapliga övermod, doktor Darwins avskyvärda experiment och den oöverträffbara verklighetens mänskliga verklighet.

Shelley Det låter bra, Mary. Du kan skriva bättre prosa än någon av oss. George och jag, vi duger bara till lättjefulla och skönmålande dikter.

Mary Jag kan aldrig överträffa er skönhet.

Shelley Då kan du överträffa oss när det gäller motsatsen.

Mary Kanske det. Era faktiska mänskliga samtal är ju ibland rent ut sagt för rysliga.

Scen 2. Swansea, oktober 1816.

Shelley Men hur kunde hon göra det? Jag förstår det bara inte.

Leigh Hunt Ta dig samman, min vän. Hon var bara inte frisk.

Shelley Hon var visst frisk! Hon var hur frisk som helst! Hon var bara litet nere. Det kan vem som helst bli. Men hur förtvivlad måste man inte vara för att kunna ta sitt eget liv! Jag fick ett brev av henne, som alarmerade mig, varför jag skyndade hit, men hennes rop på hjälp var bara en antydan av hennes yttersta förtvivlan. Det förstår jag nu.

Självmordsförtvivlan är en avgrund så djup att den aldrig kan låta sig förstås genom ord, och den sorg den lämnar efter sig hos de anhöriga är ett sår som gått så djupt att det aldrig kan läkas och dess smärta aldrig kan uttryckas. Stackars Mary! Hur skall jag kunna berätta för henne detta? Hon trodde så säkert på att jag skulle kunna trösta och hjälpa hennes syster!

Leigh Det är ingenting du kan göra, Percy. Ingen bär någon skuld till någons självmord utom självmördaren själv, och en sådan vet i allmänhet vad han gör. Han tar med sig en hemlighet i graven som ingen överlevande kan tyda, och därför gör de bäst i

19

att inte heller försöka tyda den eller grubbla över den. Glöm din stackars Fanny och låt henne vila i frid. Det är det enda vi kan göra för henne nu.

Shelley Men hur kan vi väl leva vidare när en av våra närmaste tagit livet av sig? Hur kan man göra det, Leigh, du som är en så skicklig tröstare? Säg mig det, om du kan! Men det kan du inte. Ty du vet lika väl som jag att självmord går i arv från de döda till de levande, den som begår självmord planterar därmed obönhörligt självmordstanken hos de överlevande, och förr eller senare, när omgivningen som minst anar det, begår någon av de överlevande, och vanligen den som man minst trodde det om, självmord igen, och så går denna själens yttersta sjukdom ständigt vidare utan att någonsin dö ut. Ingen sjukdom är långsammare eller säkrare, och ingen anar dess utbrott förrän den sjuke redan är död.

Om det finns en Gud som är allsmäktigheten själv och därmed även den yttersta ondskan, så är hans yppersta och mest djävulska vapen mot mänskligheten den gnagande självmordstanken, den andliga självdestruktiviteten, det oväntade och oåterkalleliga självmordet, som ständigt fler och fler dör av varje år. Ingen sjukdom är så hemsk, ty ingen smärta är så outhärdlig som den själens yttersta smärta är som är varje självmords preludium.

Leigh Sluta tänka på det nu, Percy. Livet går vidare, och du har många att leva för.

Din hustru finns kvar, dina barn finns kvar, och till och med din lagliga hustru finns kvar.

Shelley Inte för mig, Leigh. Hon har sjunkit för djupt. Hon har försökt trösta sig med en annan älskare, en överste som övergav henne, och efter det har hon blivit så gott som prostituerad. Allting rinner mig ur händerna och ut ur min kontroll. Jag kan inte trösta Harriet längre eller ge henne något. Jag känner och förstår henne inte längre.

Leigh Desto viktigare är det att du bekymrar dig om dina barn med henne. Om hon faller får icke de falla med henne.

Shelley Du har rätt, Leigh. Det är min plikt att leva för mina barn, men det är också min enda glädje. Ty jag vet nu att Fannys självmord rotat sig för gott i min själ, så att jag aldrig själv skall kunna bli kvitt ständigt återkommande självmordstankar.

Leigh Låt då dina barn bota dem.

Shelley Jag skall försöka, Leigh, jag skall försöka.

Scen 3. London, december 1816.

Shelley Jag har sökt henne nu i tre veckor. Har du inte heller funnit något spår efter henne?

Leigh Vi har gjort allt vad vi har kunnat, och du har gjort mest av allt. Kanske har hon försvunnit utomlands. Det vore kanske i så fall lyckligast för henne.

Shelley Blev hon förskjuten av sin far, eller övergav hon honom själv?

Leigh Det var ömsesidigt.

Shelley Stackars Harriet!

Leigh Glöm henne, Percy. Du har Mary och dina framtida barn med henne att leva för. Hon är ett bättre käril än stackars Harriet, som aldrig riktigt visste vad hon gjorde.

Shelley Du talar om henne som om hon vore död.

Leigh Det vore bäst för dig, Percy, om hon var det, ty hon var aldrig värd det ansvar du alltid tog för henne. Hon klängde sig fast vid dig och vägrade släppa dig bara för att ha dig som undanflykt från sin egen disharmoniska och flyktiga natur.

Shelley Du talar cyniskt om henne.

Leigh Förlåt mig, men jag kan inte stillatigande åse hur din hälsa går under genom sorger för slarviga fruntimmer som inte har något vett i skallen.

Shelley Tack för din omtanke, Leigh, men jag kommer aldrig att slippa min sorg över Fanny, och mitt ansvar för Harriet är totalt för evigt.

Leigh Du är för god för denna världen, Percy.

Shelley Lord Byron påstod motsatsen. Han kallade mig en människornas förförare.

20

Leigh Han talade därmed omedvetet endast om sig själv. Du gav honom mycket, men han berövade dig mycket.

Shelley Han lyckades aldrig smitta mig med sin pessimism.

Leigh Och han missbrukade din optimism. Han inspirerade inte dig till något, men ditt inflytande missbrukade han till kreationen av ett så djävulskt människomonster som Manfred.

Shelley Det är hans yppersta dikt.

Leigh Kanske, men den är inte god. Han struntar i sin hustru, sin syster och den numera gravida Claire Clairmont lika lätt som du tar ditt tunga ansvar för lättfärdiga stycken som Fanny och Harriet på allvar. Han lär ha många nya älskarinnor i Venedig nu, som han ständigt varvar med nya.

Shelley Men han har aldrig diktat bättre verser.

Leigh Påstår du, Percy Bysshe Shelley, att skapande konst är beroende av sexuell utlösning?

Shelley Nej, men den är beroende av kärlek.

Leigh Då är den inte beroende av dina skuldkänslor för Fanny och Harriet.

Shelley Min kärlek omfattar alla, Leigh, och särskilt de olyckligaste.

Leigh Däri skiljer sig din kärlek från lord Byrons, som bara älskar offervilligt kött.

Shelley Hans kvinnor har aldrig klagat på honom.

Leigh De har aldrig älskat honom heller. De har bara åtrått honom. Du är älskad, Percy, och icke av Harriet eller Fanny utan endast av Mary. Hon är ditt enda ansvar.

Shelley (ler sorgset) Hon har dessvärre inte monopol på mitt ansvar.

Godwin (inträder gravallvarlig) God afton, mina herrar.

Shelley (reser sig) Du har dåliga nyheter, min far. Det ser jag på dig.

Godwin De sämsta tänkbara.

Leigh Låt höra.

Godwin Bered er på en chock, mina vänner, och särskilt du, min son. Harriet har hittats.

Shelley Nå, äntligen!

Godwin Död, dränkt i Serpentinfloden i Hyde Park. (tystnad) Det var utan tvekan självmord. Hon var i sjunde månaden. (tystnad) Leigh (till Shelley) Ta dig samman, min vän.

Shelley (sätter sig paralyserad) Det – får inte vara sant.

Godwin Hon grävde sin egen grav, Shelley. Hon gjorde uppror mot föräldrahem och trygghet. Hon utnyttjade dig för sina egna syften. Du genomskådade henne aldrig. Hon var ingenting.

Shelley (reser sig) Säg ingenting ont om henne!

Godwin Jag säger sanningen. När du fann Mary hade Harriet kunnat återvända till sin far. Hennes hem stod öppet för henne, hon hade inte komprometterat sig, genom att du alltjämt höll henne om ryggen var hon fortfarande respektabel i egenskap av din enda lagvigda fru, ingen anklagade dig eller henne, men hon valde själv att rymma på nytt med en simpel överste, som övergav henne efter att ha gjort henne havande. Hon föredrog döden för egen hand framför vanäran, och det var kanske hennes livs enda kloka beslut.

Shelley Det var jag som förförde henne!

Godwin Anklaga inte dig själv. Nu kan du gifta dig med Mary.

Leigh Ni har förtjänat varandra vid det här laget och långt bättre än du någonsin förtjänade Harriet eller hon dig.

Godwin Rätt talat, Leigh Hunt.

Shelley Men vad blir det nu av Harriets och mina barn?

Godwin De är dina. Ingen kan ta dem ifrån dig. Du har bara att resa till Warwick och hämta dem hos prästen som de levt hos det sista året.

21

Shelley Det skall jag göra, och jag skall omedelbart gifta mig med Mary.

Leigh Äntligen säger du något förnuftigt.

Godwin Jag är med dig, Shelley, mer än någonsin förr. Jag hade svårt att svälja din enlevering av Mary, men i dina prövningar skall jag alltid stå dig bi, i synnerhet nu, när hela England troligen kommer att anklaga dig för Harriets trots allt naturliga död.

Scen 4. Chancery-målet, London, februari 1817.

Lord Eldon Vi har hört åklagarens argument och hans vittnen, familjen Westbrooks intensiva pläderingar för att beröva Percy B. Shelley rätten till vårdnaden om sina barn, och vi har även hört försvaret, som mera utgjorts av subjektiva känsloutgjutelser än av förnuftiga argument. Emellertid kan vi inte vara omänskliga. Ingen människa kan vara så omänsklig att han med våld kan skilja en fader från hans båda barn om denna fader visar att han älskar dem, vilket Percy B. Shelley förvisso har övertygat oss alla om att han gör.

Samtidigt finns det ovedersägliga bevis för faderns omoraliska beteende. Han har svikit sina båda barns moder för att rymma utomlands med en annan kvinna, varpå modern har sjunkit i olycka och slutligen begått självmord i öppen dager mitt i London inför hela Englands gapande förvåning. Detta är fakta som vi inte kan bortse från, och Harriet Westbrooks familjs starka understrykande av hur olämplig Percy B. Shelley är som fader under rådande omständigheter bestyrks tyvärr av dessa fakta.

Rätten har enats om en kompromiss. Vårdnaden om barnen tillerkänns, enligt faderns eget förslag, Doktor och Mrs Hume. Därmed frånkänns både fadern och familjen Westbrook vårdnaden om barnen medan båda parter får besöka barnen efter överenskommelse med makarna Hume.

Gamle Westbrook Huvudsaken är att hustrumördaren och ateisten ej får uppfostra dem.

Shelley (förtvivlad) Det är orättvist! Ni vet inte vad ni gör! Ni sliter mitt hjärta ut ur min kropp! Ni gör mina barn faderlösa!

Lord Eldon Ordning i rätten. Domen är avkunnad, vi har gjort den mild, vi har i viss mån efterkommit båda parternas önskemål, och båda parter bör vara tacksamma för det.

Förhandlingarna är avslutade. (slår klubban i bordet och bryter upp, och alla följer hans exempel.)

Shelley Att beröva en fader hans barn är långt grymmare än att beröva en make hans hustru.

Gamle Westbrook Du Antikrist! Om ändå mina barnbarn fått slippa se sin moders mördare någonsin mer!

Shelley Jag är oskyldig till vad ni anklagar mig för, Sir. Westbrook Vilken fräckhet! Ateisten förför min dotter och mördar henne och vågar därefter spela oskyldig inför mänskligheten! Jag skulle vilja vrida nacken av er, Sir! Shelley (till Leigh Hunt) Min vän, de har slitit lever och njurar och hjärta ur min kropp och säger att jag sluppit billigt undan. Hur kan jag mera leva i en värld av sådan mänsklig kortsynthet och grymhet?

Leigh Du bara måste, Percy, du bara måste. Det är just sådana som du som denna kortsynta och grymma mänsklighet behöver.

Shelley Jag har ingenting mer att ge en sådan mänsklighet, Leigh, ty med att ta ifrån mig mina barn har de tagit från mig allt.

Leigh Likväl har du kärlek kvar att ge. Du är ju numera gift med Mary Shelley, exempelvis.

Shelley Hela England fördömer mitt äktenskap tjugo dagar efter min första hustrus död.

Leigh Låt världen fördöma dig så mycket den vill, Percy, bara du fortsätter att älska den.

Shelley Jag vet nu vad kärleken är, Leigh.

Leigh Vad då?

Shelley Den är bara lidande.

22

Scen 5. London, april 1817.

Leigh Jag har en gäst hos mig här i kväll som jag länge velat presentera för dig, den lysande unge poeten som jag så ofta har talat om.

Shelley Är det den där apotekaren?

Leigh Han har gjort mer än både du och Byron: han har skaffat sig ett yrke. Men han har också offrat det för poesin. John Keats, möt min gode vän Percy B. Shelley.

(Shelley och Keats möts och skakar hand.)

Keats Så detta är vår nya tids världsreformator.

Shelley Jag har läst era dikter i Leigh Hunts litterära magasin. Jag beundrar er.

Keats Jag kan tyvärr inte säga det samma om er.

Shelley (ler) Är jag så dålig?

Keats Nej, ni är för bra. Ni överskrider litteraturens gränser. Ni använder poesin som instrument för era predikningar. Då föredrar jag lord Byron, som bara skriver romantisk poesi.

Shelley Jag föredrar en liten dikt av er framför allt vad lord Byron skrivit.

Leigh Skäm inte bort honom, Percy. Han är redan högmodig av alla sina kvällssupéer i höga litterära kretsar. Sedan han övergav medicinen har han nästan blivit odräglig.

Keats Är det så illa, mr Hunt?

Leigh (ler) Det kan bli det, om ni inte passar er, mr Keats. Lär er av unge Sir Percy här.

Han skriver som en gud men har aldrig haft några litterära framgångar, medan han däremot haft alla tänkbara mänskliga motgångar.

Keats Jag hörde om er frus tragiska bortgång, mr Shelley, och jag hyser deltagande med er.

Shelley Jag älskade henne inte medan jag däremot älskar min nuvarande fru Mary.

Keats Men ni älskade väl era barn?

Shelley Alltför mycket, mr Keats, alltför mycket. Därför togs de ifrån mig.

Keats Jag beklagar.

Shelley Men varför övergav ni egentligen läkaryrket? Det hade åtminstone besparat er alla försörjningsproblem.

Keats Varför blev Salomo en predikare? Varför lämnade Dante politiken? Varför lämnade Shakespeare scenen? Varför lyckades inte Napoleon? Därför att världen och mänskligheten är fåfänga. Jag slutade operera mitt i en operation, ty jag insåg att jag var lika värdelös som läkare åt mänskligheten som Augustus organiserade sitt romarrike förgäves. Det gick ju ändå under, och mina patienter måste ändå dö.

Shelley Rätt talat, poet. Men ni kan inte bara leva på att skriva.

Keats Jag medger att min ställning är betydligt vanskligare än er, herr baronet, som ärvt en outtömlig förmögenhet. Men jag kan inte göra annat än skriva. Så enkelt är det.

Shelley Jag avundas er, käre kollega.

Keats Avundas ni, som är rik, min fattigdom?

Shelley Jag avundas er den naturliga förmåga ni har att genomskåda hela universum och klart formulera er överlägsna vishet i formfulländad poesi. Mot en sådan förmåga är rikedom och fattigdom ovidkommande detaljer.

Keats Åja, ni är inte så dålig själv.

Shelley Lord Byron och jag slog vad förra sommaren om vem av oss som skulle bli en ny Shakespeare. Ingen av oss är en värdig arvtagare till honom, ty vi är båda för rika och dryga, men ni kommer att överträffa oss bägge.

Keats Den som lever får se.

Shelley Hur gammal är ni, mr Keats?

Keats Tjugoett.

Shelley Shakespeare och Marlowe var redan i full verksamhet vid den åldern. Skynda er medan ni ännu är ung.

23

Keats Ni talar som om ni själv var för gammal.

Shelley Jag är alltför gammal i själen, mr Keats, för att någonsin mer kunna skriva så ungdomlig poesi som ni och lord Byron.

Keats Ni är inte mycket äldre än jag.

Shelley Tre år.

Keats Då tror jag att vi båda ännu hinner skriva mycket.

Shelley Jag tror vi skulle kunna lära varandra mycket. Vad sägs om en tävling?

Keats Vad föreslår ni?

Shelley Jag föreslår att vi båda satsar på att skriva var sitt diktverk om, låt oss säga, 4000 versrader, inom sex månader. Sedan när de är färdiga kan vi jämföra oss med varandra.

Keats Det kallar jag en utmaning. Jag antar den gärna. Jag behöver en sporre som disciplinerar mig. Det är alldeles för lätt att leva vidlyftigt i London.

Shelley Då är vi överens?

Keats Ja. (de skakar hand.) Men en sak är jag inte överens med er om.

Shelley Vad då?

Keats Ni talar om lämpliga efterträdare till Marlowe och Shakespeare. Jag struntar i dem båda och är nöjd om jag i någon mån kan leva upp till Edmund Spensers nivå, den renaste diktare England har ägt.

Shelley Det kallar jag pretentioner.

Keats Ni borde snarare kalla det idealism, och det förvånar mig att ni inte erkänner det som idealism, då ni ju är idealist själv. (går) Leigh Nå, vad tycker du om honom?

Shelley Jag tycker mycket om honom. Jag vill aldrig släppa honom ur sikte. Jag tror han är själen i den engelska poesin idag. Och han har fullkomligt rätt beträffande Edmund Spenser. Det är Spenser som skapar den engelska poesin. Sedan kommer Marlowe och Shakespeare och skändar den med sina dramatiska excesser. Det har aldrig funnits en sådan renhet i engelsk poesi efter Spenser som den jag nu tror mig skåda i John Keats. Vi måste hålla honom om ryggen, Leigh. Inga vampyrer och parasiter får fördärva honom med sin ignorans.

Leigh Det blir inte lätt att hålla John Keats om ryggen då han går fullkomligt sin egen väg.

Shelley Det har han rätt att göra, men vi har rätt att hjälpa honom därmed efter vår förmåga.

Leigh Du är ädel, Percy.

Shelley Nej, jag försöker bara vara naturlig.

Leigh Det är alltför få människor som är naturliga i dessa dagar.

Shelley Desto viktigare är det då att vi, som genomskådar allt det onaturliga hos människan, åtminstone försöker vara naturliga själva. Denne John Keats är redan mer än som en broder för mig, och jag ämnar därför ta vara på honom.

Leigh Skyll dig själv. (går) Shelley Vad menar han?

Scen 6. London, våren 1818.

Leigh Shelley Leigh Shelley Leigh Shelley

Nå, Percy, vår vän Keats har tydligen vunnit er tävling.

Det erkänner jag gärna.

Du är nästan ensam i England om att erkänna honom.

Lockharts angrepp på Keats är inte bara oförskämt utan rentav omänskligt.

Han är tyvärr inte den ende. Har du läst recensionen i "Quarterly"?

Nej. Kan den vara värre än Lockharts slag under bältet?

24

Leigh Den är mycket värre. Enligt vårt mest aktade litterära magasin är John Keats' långa poem ren rappakalja skriven på cockneydialekt. Men det framgår tydligt ur artikeln att det mest irriterande med Keats är att han inte är av börd.

Shelley Menar du att de vågar angripa honom bara för att han inte är adlig?

Leigh Precis.

Shelley Det säger något om England och dess förbannade samhälle. Det är den gamla historien om igen. I skolan blev jag ständigt mobbad för att jag var minst och klenast. I den litterära världen blir nu Keats avrättad bara för att han inte har några anförvanter i en sådan ställning att de kan skydda och hjälpa honom. Vi lever i ett samhälle av etablerade översittare, som offrar alla ädlare förmågor för att få befästa sin borgerliga vulgaritet och smaklöshet, som förr eller senare kommer att urarta till rent etablerat barbari.

Leigh Du var inte helt okritisk mot Keats långa poem själv.

Shelley Nej, det medger jag. Jag ansåg det vara för långt och tröttsamt. Men det har sporadiska kvaliteter som hör till det finaste som skrivits på vårt engelska språk sedan Edmund Spensers dagar. På sitt sätt är Keats en revolutionär. I sin diktkonst stryker han ett streck över hela klassicismen och puritanismen, han nonchalerar fullständigt både Wordsworth och Pope och Milton och anknyter i stället direkt till Spenser och Shakespeare och fortsätter var de slutade. Han om någon kan genomföra en sann renässans i vår litteratur.

Leigh Det tycker inte de ledande litteraturkritikerna.

Shelley De begriper ingenting, de parasiterna! De förstår inte Keats' geni, och därför rackar de ner på honom. Han är en oskuld som vågar demonstrera sin fullständiga renhet. Det tål inte litteraturskändarna. Jag hoppas bara att Keats inte tar illa vid sig.

Scen 7. Venedig, våren 1818. en tjänare En dam söker er, frun.

Margherita Cogni Vem är hon? tjänaren Jag är rädd att hon är en dam av rang.

Cogni Då är det Marianna Segati. Nåväl, jag är beredd att möta henne. Släpp in henne. (tjänaren går och visar in Marianna Segati.)

Jag känner er. Ni är Marianna Segati.

Segati Och vem är ni? En tarvlig gatflicka som stulit min engelske lord ifrån mig!

Cogni Det är inte mitt fel att han föredragit mig framför er.

Segati Vänta bara, ert lättfärdiga stycke!

Cogni Min fru, ni tar fel om ni tar för givet att ni äger honom. Ni är icke hans hustru, och jag är icke hans hustru. Ni är hans älskarinna, och jag är hans älskarinna. Er man är bedragen, och min man är det också. Försök se realistiskt på saken.

Segati Han kommer att bedra er med andra, liksom han bedragit mig med er!

Cogni Det är hans sak i så fall. När han lämnar mig har jag bara att dra mig tillbaka.

Jag tror vi båda har tur som har äkta män som inte blir svartsjuka på oss.

Segati Förbannade tarvliga sköka! (går rasande och gråtande) Cogni Hon har förlorat och vet det. Hon kommer inte att besvära mig mera.

(Byron inträder.)

Byron Vem var det, min duva?

Cogni En väninna.

Byron Det lät som om ni grälade.

Cogni Vi avslutade bara en meningsskiljaktighet.

Byron Bra. Jag har fått brev från England. Det är den där högfärdige sprätten Shelley som skriver. Han berättar att mitt tidigare sällskap Claire Clairmont har fött mig en dotter, som han vill att jag skall komma till England och ta hand om. Som om jag inte hade nog av bastarder redan!

25

Cogni Vad har du i England att göra?

Byron Ingenting.

Cogni Om Shelley vill att du skall ta hand om din dotter får alltså signor Shelley först komma hit med din dotter.

Byron Appunto! Det är precis min egen tanke. Jag har ingen tanke på att själv göra något för att få flickan hit. Så skriver han också om en ny engelsk poet, vars senaste poem han översänder. Det är en tröttsam överspänd dikt som heter "Endymion" av en viss fattig läkare vid namn John Keats. Jag har aldrig läst något mera pretentiöst, högtravande och meningslöst. Jag har lust att returnera den grälla skrytvalsen.

Cogni Gör det då, caro, och låt signor Keats få veta att det finns ingen diktare i världen utom du.

Byron Nej, det kan jag inte göra. Shelley skall få veta min negativa uppfattning om den uppnosige mr Keats' intetsägande förmätenhet, men jag tar aldrig själv kontakt med en diktare som inte ens är adlig. Och visserligen är jag främst bland diktare, men jag blir inte längre bättre.

Cogni Jag föredrar dig som människa och älskare än som diktare.

Byron Tack. Det gör jag också. (de lägger sig tillsammans i divanen.)

Scen 8. London, våren 1818.

George Keats Min bror, jag har beslutat avveckla mina affärer och utvandra till Amerika.

John Keats Är det klokt?

George Jag hoppas det.

John Min bror, du har precis gift dig, och dina teaffärer har aldrig gått bättre, och så väljer du att rycka upp hela din existens med rötterna. Hur kan det vara klokt? Du är ju etablerad! Du har det ju bra! Vad är det för en dårskap som nu har flugit i dig?

George Det är klimatet, John.

John Vad menar du?

George Jag hoppas klimatet är bättre i Amerika. Här är det inte bra.

John Jag förstår fortfarande inte vad du menar.

George Tänk på vår lille bror Tom. John Menar du att....

George Ja. John George! Det får inte vara sant! Inte du också!

George Jag hoppas kunna komma undan. Men i London med dess unkna fuktiga råa klimat skulle jag aldrig klara det.

John Har läkarna konstaterat att du har lungtuberkler?

George Jag har de första symptomen. Tom trodde inte heller att han hade det förrän han blev sjuk på allvar. Jag tänker försöka fly från sjukdomen innan den bryter ut.

John Du lämnar mig i sticket. Först far, sedan mor, sedan blir Tom sjuk, och så överger du mig. Hur kan du?

George Jag måste tänka på min fru och våra eventuella barn. Jag vill åtminstone ge henne en bra start i Amerika. Men du klarar dig nog. Du är ju den enda av oss som är fullt frisk.

John Än så länge.

George Du har en vilja som icke är av denna världen. Jag tror att du klarar det så länge du själv vill.

John Kanske.

George Någonting trycker dig.

John Bara ett brustet hjärta.

George Har du blivit kär?

John Nej, det är värre än så.

26

George Berätta.

John Min stora dikt "Endymion" har offentligt avrättats i pressen. Ingen vill veta av den. Till och med lord Byron i Italien har uttalat sig nedlåtande om mig.

George Du med dina diktargriller. Du borde ha fortsatt som läkare. Vad kommer det dig vid? Det är ju bara papper!

John Jag lade ner hela mitt liv och hela min själ i den dikten.

George Prat. Du kommer över det, skall du se. Du kan lätt skriva nya dikter och glömma ett fiasko. Större diktare än du har misslyckats före dig med sina förstlingsverk.

John Du förstår inte. "Endymion" är bra. Jag vet det. Men min samtid har avrättat mig orättvist bara för att jag vågat prestera något vackert.

George Låt inte din diktarfåfänga gå för långt med dig.

John Det är inte fåfänga. Det är mitt mänskovärde, min uppriktighet och min skönhetssträvan som har trampats ner.

George (tar honom om armen) Du är bara känslig. Du har alltid varit känsligast av oss. Glöm "Endymion" och skriv något bättre.

John Det är lätt att säga. Det är som att säga till änkan: "Glöm din man och gift dig med en som är bättre." Men om änkan är hederlig glömmer hon aldrig sin man och gifter hon inte om sig. Jag är tyvärr hederlig.

George Du kommer nog över det, ska du se.

John I så fall får inte du se det, för du reser bort, och inte Tom heller, för han ska dö.

Far var 30 år när han dog, mor blev 36, och Tom blir kanske inte ens 20. Själv är jag redan avrättad vid 22 års ålder, i knoppen av mitt liv. Hur tror du att jag i min ensamhet kan komma över sådana fatala mörka skuggor?

George Du finner dig nog en god hustru, och så kommer du på bättre tankar.

John Du är uppmuntrande men föga övertygande.

George Vi måste leva, John, även om Gud själv är ute efter våra liv.

John Det tror jag mera på. I min diktning skall jag överleva Gud. George Nu är du fåfäng igen.

John Jag måste vara det, om jag skall överleva.

George Överlev, men utan övermod.

John Det är lätt att vara ödmjuk i medgången men omöjligt att vara ödmjuk i motgången.

George Du har många goda vänner.

John Vem då? Inte lord Byron. Den gamle stofilen Wordsworth, som inte längre tål höra någon annan än sig själv? Den dominerande allsmäktige Shelley, som ingen tål? Den kvävande protektionisten Leigh Hunt? Jag har inga vänner, George. Jag har bara mig själv.

George (klappar honom på axeln) Då har du hela världen.

John Det vet jag inte förrän jag är död.

George Vad menar du?

John Det spelar ingen roll. Farväl så länge, broder.

George Vi ses ännu innan jag reser. Farväl. (går) John Min obegåvade bror förstår inte vad det vill säga att utgjuta sin själ och hjärteblod inför mänskligheten bara för att nödgas uppleva hur mänskligheten bespottar ens innersta innerlighet. Jag kan stå ut med att förlora föräldrar och båda mina bröder, men jag kan ej överleva att man offentligt förtrampar min själ. Brist, o mitt hjärta, och blöd tills den mänskliga svinahjorden slafsat i sig allt mitt hjärteblod! Sedan kan den kräkas över mitt minne om den vill, men aldrig att jag behagar dem med att anpassa mig efter etablissemangets fadda smak; utan jag skall sjunga som ingen sjungit före mig, men endast så att jag icke ljuger för mig själv.

27

Akt IV Scen 1. Marlow, februari 1818.

Leigh Percy, du är överansträngd.

Shelley Det behöver du inte tala om för mig.

Leigh Du har tagit på dig för mycket.

Shelley Det behöver du heller inte upplysa mig om.

Leigh Du är sjuk.

Shelley Tack, jag vet.

Leigh Du kan bli sjukare.

Shelley Man har redan påvisat tänkbara förstadier till lungtuberkulos hos mig. Vad kan jag göra? Fortsätta arbeta, dikta och lida.

Leigh Du borde lämna England.

Shelley Tack, jag vet.

Leigh Du sliter ut dig till ingen nytta här. Ingen tackar dig för ditt filantropiska arbete bland de fattiga, och det engelska etablissemanget bara pinar dig med sina ständiga påminnelser om att de tagit dina barn ifrån dig.

Shelley Påminn mig inte därom.

Leigh Det är fel mot Mary att pina dig längre med att stanna kvar i England.

Shelley Ja, det är kanske det, men vad skall jag göra.

Leigh Res till Italien och Mary och Claire och lämna över Byrons flicka till sin rätta far, så blir du åtminstone en sorg fattigare.

Mary Dina familjeplikter är mot mig och våra barn, Percy. Lord Byron är skamlös som belastat dig med Claire och sin dotter. Du måste skaka dem av dig.

Shelley Jag tror inte Claire vill träffa Byron igen.

Mary Det är hennes sak i så fall, och hon måste inte göra det heller. Men hon måste få sitt barns far att ta hand om det.

Shelley Tror du han vill det?

Mary Det spelar ingen roll! Han måste!

Shelley Vad säger Claire om saken?

Leigh Jag skall hämta henne. (går) Mary Vi har fått nog av Claire och hennes unge. Vi har fått nog av alla lata trashankar som kommer hit och suger ut dig. Vi måste tänka på att överleva själva! Jag vill inte förlora dig bara för att andra utnyttjat ihjäl din godhet.

Shelley Den gudarna älskar dör ung.

Mary I så fall föredrar jag en som gudarna hatar.

Shelley Här är Leigh med Claire. Nå, Claire, har du något emot att vi flyttar till Italien?

Claire Måste vi göra det? Varför?

Shelley För att slippa våra engelska bekymmer, för att jag skall bli frisk, och för att din dotter skall få sin uppfostran av sin far.

Claire Jag vill aldrig se lord Byron mer.

Mary Det säger du bara innan du får se honom igen.

Claire Jag tror inte han bryr sig om sin dotter.

Mary Så klart att han inte gör så länge han inte ens påminns om henne! Men det är hans sak att ta hand om henne och inte vår! Hon är inte mitt och Percys barn! Hon är ditt och lord Byrons!

Claire Du har rätt.

Shelley Då får vi väl fara till Italien då. Mary får ju alltid sin vilja igenom.

Mary Och tur är det för min familj!

28

Scen 2. Vid Tom Keats sjukbädd.

John Keats Min bror, var inte orolig. Jag skall ta hand om dig och vårda dig ömt som min mor intill slutet.

Tom Keats Nej, min bror, du måste leva. Du måste dikta. Glöm de döda och de döende och lev för livet i dig själv och din framtid. Den enda frukten av din möda för mig blir min likkista.

John Ingenting är viktigare än du så länge du lever. Allt liv finns i döden, min bror, och det blir som mest värdefullt och levande när det lever som närmast döden. Därför är ingenting viktigare för mig nu än du.

Tom Jag har alltid sagt att du borde gifta dig. Alla kvinnor har alltid tyckt bra om dig. Du kommer lätt att finna dig en god hustru som tar bättre hand om dig än vad du någonsin kan ta hand om mig.

John Så länge du lever, Tom, finns det ingen kvinna för mig. Just emedan jag kommer att förlora dig snart är du all poesi för mig i hela världen just nu. Det finns ingen högre poesi och kärlek i världen än en älskad broder som snart skall dö.

Tom Du borde ha låtit mig stanna i Skottland och dö ensam, så hade du sluppit lidandet att se mig dö.

John Jag borde aldrig ha rest till Skottland. I stället för att fåfängt fotvandra i månader i det fria borde jag ha suttit här vid din sida, och då hade du kanske blivit räddad.

Tom Du är den enda läkare jag vet som tror på under när allting är förlorat.

John Just det är det viktigaste för varje läkare att göra, för annars skulle han inte stå ut med verkligheten.

Tom Även om jag dör så gör du min själ frisk.

John Det är det enda jag begär. Jag kan inte bota lungtuberkulos, men om jag i stället kan göra din själ frisk för evigt med mitt blotta sällskap betyder det mera för mig som läkare än om jag upptäckte lungtuberkulosens motgift.

Tom Du är alltför god och poetisk för att någonsin ha kunnat klara dig som läkare.

John Därför slutade jag i tid innan jag upphörde klara mig som läkare. Jag har åtminstone varken misslyckats som läkare eller som diktare.

Tom Ändå högg pressen halsen av dig.

John Nej, Tom. De skar bara av mig mina pulsådror. Men sådant kan botas.

Tom Jag är glad att du är optimist.

John Om jag inte vore det, Tom, vore jag varken läkare eller diktare. Ty all skönhet i världen är realistiskt sett bara förgänglig barnslig fåfänga som måste gå under. För att leva för sådana flyktiga drömmar måste man vara en ensidig optimist som utesluter all pessimistisk realism ur sitt liv.

Tom Tror du att du kan göra det i längden?

John Nej, det tror jag inte, men åtminstone så länge som möjligt. Men så har mänskligheten resonerat så länge som den existerat, och det är i alla fall flera tusen år.

Tom Må din skönhet och optimism leva i fem tusen år i människornas hjärtan, min bror.

John Inte bara min men även din, förutom Shakespeares, Miltons, Spensers, Shelleys och Byrons.

Tom Du kunde alltid välja åt dig ett gott sällskap.

John Det var inte jag som valde dem. Det var de som valde mig.

Tom Gott. Farväl, min bror. (insomnar) John (sitter tyst en stund, blir sedan orolig, undersöker brodern, tar pulsen, lyssnar på hjärtat, och brister ut i ömklig gråt när han inser att Tom har gått bort.)

29

Scen 3. Venedig, augusti 1818.

Byron Så trevligt att ni kunde komma! Får jag presentera La Fornarina, min senaste, egentligen Margherita Cogni.

Shelley (hälsar artigt) Angenämt att träffa er, Margherita Cogni.

Byron Hon talar inte engelska.

Mary (hälsar nedlåtande på Cogni) Har hon barn med er redan, lord Byron?

Byron Nej, jag har inte lyckats göra tigrinnan dräktig.

Mary Är hon då bara ett djur för er, lord Byron?

Byron Vad annars? Tror ni att jag rör mig med äkta hustrur? Sådant pjoller och trams har jag vuxit ifrån för länge sedan. Jag har trasat sönder alltför många ädla damers själar för att mera kunna umgås med dem själsligen. Det är tryggare att bara bruka dem som kött.

Shelley Är det därför du har fastnat i det betänkliga Don Juan-ämnet?

Byron Kanske det, min käre Shelley, kanske det.

Mary (till Shelley) Percy, jag står inte ut här längre. Jag kan inte tro att det där feta slappa gula kreaturet är en engelsk lord.

Shelley (till Mary) Han har onekligen förändrats till det sämre. (öppet) Jag beklagar, George, men vi måste gå, för Mary mår inte riktigt bra.

Byron Jag förstår att jag äcklar henne. Hon är ju en hederlig kvinna, och en sådan kan inte tolerera en förfallen Don Juan. Kom, Margherita. Låt oss lämna våra engelska gäster i fred. Vi har viktigare saker att göra än att ge dem avsmak.

Shelley Jag hälsar på dig senare ensam, George, när du är ledig.

Byron Det ser jag fram emot. Vi har mycket att tala om. Vi har ju inte setts sedan i Genève för två år sedan.

Mary Då var ni åtminstone frisk, lord Byron.

Byron Och vad är jag nu?

Mary Om ni inte vet om det själv, lord Byron, så kan åtminstone jag med säkerhet tala om för er att ni inte är frisk.

Byron När jag tänker på saken har det faktiskt gnagt mig någonting på ollonet den sista månaden. Jag kanske bör rådgöra med en läkare.

Mary (reser sig bestämt) Gör det, lord Byron, innan det är för sent.

Kom, Percy. (går) Shelley Jag tror kvinnorna här i Venedig har varit litet för lätta att fånga och litet för många för dig, George.

Byron Jag klagar inte.

Shelley Vi ses senare, George. (går) Byron De ska inte klaga. De har fört min dotter till sin fader fastän han inte frågade efter henne och fastän hennes mor vägrade träffa honom. Nu slipper jag aldrig den dottern, och det kan de vara glada för. Kom, Margherita. Tur att vi inte har barn. Får du det så slänger jag ut dig.

Cogni Det gör du ändå förr eller senare. (de gå ut.)

Scen 4. London, vintern 1818.

Keats Fanny, du anar inte hur högt jag älskar dig.

Fanny Brawne Du bara smickrar mig.

Keats Nej, jag menar det gränslösaste allvar. Jag dyrkar dig som ingen annan har dyrkat en dam förut.

Fanny Du överdriver och skenar iväg med dig själv bara för att behaga mig.

Keats Hur kan du tvivla på min passions yttersta intensitet?

Fanny Jag tvivlar inte på att du håller av mig, men du överdimensionerar dina känslor.

30

Keats Är icke det kärlek? Vad är kärlek om inte att förstora sin älskade till omåttligt mycket större dimensioner än en själv?

Fanny Jo, men du överanstränger dig med att så överdriva dina känslor. Jag ber dig bara att skona dig själv.

Keats Aldrig skall jag skona mig för dig.

Fanny Men om du aldrig skonar dig själv, hur kan du då i längden älska mig? Jag är rädd för att du kanske kommer att bränna ditt ljus i båda ändar, och det är inte hälsosamt.

Keats Det hälosammaste av allt i världen är kärleken. Om jag blott känner den så spelar det ingen roll om jag så blir dödssjuk.

Fanny Nej, säg inte så.

Keats Jag menar det.

Fanny Även om du menar det får du inte säga det. Jag vill ju behålla dig.

Keats Äntligen ett gensvar på min kärlek! Så vill du då bli min?

Fanny Kan jag väl vara någon annans, så som du ansätter mig?

Keats Då är du mitt livs enda totala dyrkan i all evighet.

Fanny Nu överdriver du igen.

Keats Nej, jag bara uttrycker min kärlek.

Fanny Kom ner på jorden. Böj dig ner, exempelvis, och knyt skorna.

Keats Vad gör det, om mina skosnören är upplösta? Vad gör det om hela världen är upplöst? Bara jag älskar dig, så kan hela världen och hela historien fara åt skogen med upplösta skosnören om den så vill.

Fanny Jag tror verkligen att du älskar mig, John, när du skämtar så.

Keats Det är meningen.

Fanny Jag får väl ta dig på orden då.

Keats Då är vi alltså förlovade?

Fanny Om du behagar kalla det så. (de kyssas.) Men din poesi är viktigare för mig än vad jag någonsin kan bli för dig.

Keats Min poesi är min kärlek, och all min kärlek är du. Min poesi är alltså du. Så låt mig få älska dig.

Fanny Ja, men håll ordning på versmåttens regler och rim! Utan rim och reson ingen kärlek!

Keats Som min härskarinna befaller. Din poet är slav för poesin och därför din ödmjukaste träl.

Fanny Säg inte så. Var bara mänsklig.

Keats Vad är mänskligare än kärleken? Och vad är jag om icke bara kärlek? Och vad är all min kärlek om icke allenast du?

Fanny Nu är vi där igen. Knyt dina skosnören.

Keats Aldrig så länge jag älskar dig.

Fanny Då föredrar du trams framför livets nödtorft.

Keats Livets nödtorft är bara trams. Men allt trams i världen är gudomligt om det bara är poetiskt.

Fanny Jag får väl ta dig för vad du är.

Keats Jag är rädd att jag inte kan vara något annat.

Fanny Då får jag väl knyta dina skosnören då.

Keats Bara om du insisterar.

Fanny Jag tycker om att få insistera på att få tjäna dig.

Keats Då har jag inte hjärta att säga nej.

Fanny Alltså, tillåt mig. (böjer sig ner och knyter hans skosnören.)

Keats (omfamnar henne) Nu är vi förenade för evigt.

Fanny Åtminstone för tillfället. (de kyssas.)

31

Scen 5. Rom, 7 juni 1819.

Mary Kom och lägg dig, Percy. Du har vakat i 60 timmar.

Shelley Jag vet.

Mary Det hjälper inte längre att du sitter kvar.

Shelley Jag vet.

Mary Vi måste leva vidare.

Shelley (vänder sig till henne) Tror du på det själv?

Mary Vad då ? Jag tror på ingenting mera.

Shelley På att vi måste leva vidare?

Mary Även om jag inte tror på det måste vi göra det.

Shelley Hur kan vi efter detta dråpslag?

Mary Percy, slaget har drabbat mig hårdare än dig. Jag var barnets moder.

Shelley Men han var min ende son!

Mary Jag vet.

Shelley Hur kan då vi leva vidare? Hur kan då världen leva vidare?

Mary Den stannar inte för vår skull.

Shelley Den borde göra det för Williams skull.

Mary Inga sorger kan stanna världen, inte ens våra.

Shelley Nej. De kan bara stanna våra egna hjärtan.

Mary Inte ens det kan de göra. De kan bara få oss att gråta och det oändligt. De kan bara ständigt öka vår smärta med att tvinga oss att leva vidare och tvinga våra hjärtan att fortsätta arbeta fastän vår lille son är borta! (bryter samman, gråter hjärtslitande.)

Shelley (reser sig och tröstar henne) Mary, jag trodde du var starkare än jag.

Mary Jag är bara en kvinna!

Shelley Men vilken kvinna! Utan dig skulle jag dö nu!

Mary (torkar ögonen) Tack det samma, Percy.

Shelley William är död, men vi älskar ännu varandra. Vi kan få en ny son. Det är aldrig för sent.

Mary Tror du på det?

Shelley Jag tror inte på någonting utom det.

Mary Då tror jag på dig, Percy.

Shelley Låt oss älska varandra och låta kärleken besegra sorgen. Ty vad är sorgen utom ett skriande rop efter kärlek? Sorgen är till för att dränkas av kärlekens tårar, ur vilket befruktande hav ett nytt ännu ädlare vackrare liv skall uppstiga, som Venus ur Kytheras böljor och Homeros eviga vågsvall.

Mary Min Percy, nu börjar du låta som vanligt igen. Jag tror att du har gripits av inspirationen.

Shelley Jag vet nu vad jag har att skriva. Du tröstlösa maktmissbrukshuvudruinstad, du eviga Rom, var Saturnus som slök sina barn är den evigt snålt härskande guden, jag skall skriva en tragedi om din makt, din förtappade påvestol och några av dess mest orättvist drabbade offer, och aldrig mer skall sedan Roms makt få härska med döden som medel förutan att sakna förbannande romare i en förkrossande majoritet. Jag skall skriva ett sorgespel över min bortgångne son som skall evigt befästa min eviga sorg här i Rom. Mary Vad blir ämnet?

Shelley Den vällustige greve Francesco Cenci, som våldtog sin dotter och därför berövades livet av henne och hustrun och sonen som hämnd, som dock påven allenast fick vinning av, ty han lät avrätta hela familjen så att deras egendom och rikedomar lätt därefter kunde indragas av påven.

Mary Det blir då en romersk rejäl tragedi såsom gravmonument över vår späde son.

Shelley Nej, ett vittnesmål om den demon här i Rom som tog livet av William.

Mary Du skriver då blott för att hämnas?

Shelley Nej, blott för att uttrycka sanningen.

32

Scen 6. London, hösten 1819.

Keats Jag är ledsen, Fanny, men vi måste skiljas.

Fanny Du är för odräglig. Varför vill du inte ha mig nu när du har vunnit mig?

Keats Jag måste vara sann emot mig själv. Jag måste därför prioritera konsten framför allting annat.

Fanny Du är bara egotrippad liksom alla män.

Keats Du har själv sagt ett antal gånger att det viktigaste med mig är min poesi. Den har min själ. Du har min kropp, men själen har en större makt med mig än kroppen.

Därför måste jag försaka dig allenast för att dikta.

Fanny Varför kan du inte dikta i min närhet? Är jag då så dåligt sällskap att du bara längtar bort från mig när du är hos mig, att du känner dig berövad all din frihet av mitt sällskap, att du inte kan stå ut med ett normalt och mänskligt liv? Du är nog sjuk, John Keats, om du är sådan. Säg blott som det är. Du älskar mig ej längre.

Keats Du gör bara mig bedrövad med så grova lögner. Jag skall älska dig allenast hela livet, och beviset skall du få i mina ljuvligaste mest hänryckta dikter.

Fanny Torka dig i stjärten med dem om det är den enda kärlek du kan ge.

Keats Nej, Fanny, så får du ej säga.

Fanny Dikta då, i ensamhet och sjukdom under fåfäng verklighetsflykt och självdyrkan, älska då dig själv allenast, ty det är vad all så kallad poesi går ut på: narcissism; bli en fullfjädrad egoist som den där Byron som du dyrkar, han, som bara offrar sina kvinnor för sig, liksom Goethe. Framlev dina dagar under ständigt upptrappad självömkan, ty det är så alla effeminerade och självupptagna män beständigt slutar: de uppsöker ensamheten blott för att få frossa i sin kärlek för sig själva, men de finner i det frosseriet endast lidande, självömkan, sorg och död. Gå under, stackars herr poet, och var gudomlig för dig själv så mycket du det vill, men kom ej mer sen hit tillbaka för att trösta dig med moderssubstitutet, som ej orkar med så blödiga bedrövliga självdyrkare och sentimentalister. Res då till Italien och Venedig, till din dyrkade lord Byron och hans kurtisaner! Han kan trösta dig. Han lär ju vara bisexuell.

Keats Nu är du orättvis.

Fanny Ja, sanningen är alltid orättvis i all sin hänsynslöshet, men den är ej desto mindre sann. Adjö!

Keats Min älskade....

Fanny Håll dig till dina dikter framledes, finn dig en lämpligare älskarinna i din poesi, men vänta dig ej av en kvinna någon skonsamhet om du skall vara sådan.

Keats Du är grym.

Fanny Nej, bara ärlig. Dra åt skogen, din misslyckade förljugna dilettant! Om du dock blivit färdig läkare åtminstone! (går och slänger igen dörren bakom sig.)

Keats Hon vet ej vad hon säger. Hon har ingen alls förståelse. Men jag skall älska henne ändå. Hon skall ångra sig och längta efter mig när hon får se vad dikter jag skall skriva blott till hennes ära. Hon är bara kvinna och kan ej förstå hur högt och evigt trogen endast mannen dock kan älska henne. Hon har förolämpat mig, men jag har bara älskat henne, och det skall jag alltid fortsätta att göra blint och evigt. Därigenom skall min poesi starkt triumfera över jordisk kärleks inskränkta värderingar, som uttryck för den enda rena sanna kärleken. (sätter sig vid ett vaxljus och börjar dikta på ett papper.)

33

Scen 7. Venedig, november 1819.

Teresa Guiccioli (17 år) Vem är det som söker mig? tjänaren Greven.

Teresa Greven? Vad vill han, den geten? tjänaren Han verkar uppriktigt sagt arg.

Teresa Kommer han för att gräla på mig efter att ha först låtit mig umgås med Byron ett halvår, så skall jag nog gräla på honom tillbaka! Släpp in den bedrövlige gubben!

(Tjänaren visar in greve Guiccioli, 60 år.)

Greven Min hustru! Jag har fått ett brev i min hand från er fader herr Gamba till er, där han giver er råd hur ni rätt skall umgås med er älskare, den där beryktade engelske horbocken kallad lord Byron.

Teresa Signor, har ni fått ett slikt brev i er hand har ni olagligt självsvåldigt kränkt er gemål med att uppsnappa det bakom ryggen på henne!

Greven Min hustru, ni bör icke tala om vad som här sker bakom ryggen! Jag vet nog att den där oduglingen varit er älskare nu i ett halvår.

Teresa Ni har tolererat det hittills i så fall, och varför då nu börja klaga?

Greven Jag blir till ett åtlöje! Jag känner horn växa upp ur mitt huvud! Jag tål ej att man talar om denna sak överallt bakom ryggen på mig! Ingen skall få ha så roligt på min bekostnad!

Teresa Det kostar er inget, signor. Ni är rikast i hela Romagna.

Greven Det kostar mitt rykte! Ni måste omedelbart sluta att umgås med den där förfärlige sprätten!

Teresa Jag föredrar då den förfärlige sprätten framför den bedrövlige gubben som inte kan älska!

Greven Min hustru! Ni kräver då skilsmässa? Tänk på vad det skulle bli för skandaler!

Det skulle fullständigt vanära er hela familj!

Teresa Om ni tvingar mig välja så väljer jag honom. Det är i Venedig helt brukligt att alla har älskare. Efter sex månader med världens allra berömdaste älskare släpper jag icke min lord utan vidare.

Greven Var då förnuftig, min flicka! Förvisso har alla som vill sina älskare, men du utmanar den oskrivna lagen med att gå för långt och baktala din make och leva helt öppet med världens fatalaste kvinnoförförare! Du måste välja! Om du väljer honom så ger jag dig skilsmässans eviga vanära! (Byron råkar komma.)

Byron (ser dem och tvekar) Jag ber om ursäkt. Jag visste ej att ni båda var här.

Greven Kom bara in, käre vän. Vi stod just här och pratade om dig. Kom in.

Byron (kan inte dra sig tillbaka) Hoppas verkligen att jag ej störde er i något viktigt.

Greven Tvärtom. Du behövs i debatten. Du förstår, jag kan ej få min hustru att fatta reson. Ert förhållande har exploderat i allmän skandal. Jag har bett henne skiljas från mig om hon önskar att fortsätta leva så öppet med er. Tänk er vilken skandal det då bleve för hennes familj! Käre Byron, tänk efter! Hon är ju blott sjutton år gammal!

Byron Teresa, är du icke nöjd med att ha mig som älskare?

Teresa Jo, men den där gamla gubben är avundsjuk på oss och vill inte låta oss träffas mer.

Byron Greve Guiccioli, med all min respekt för er grannlagenhet och er värdighet, men er grevinna behöver mig. Ni kan ej slå ner en kil mellan oss och förbjuda vår vänskap.

Greven Jag vill ej förstöra er vänskap. Jag vill endast att ni som vanliga människor uppträder anständigt och håller er inom rimliga ramar.

Teresa (kastar sig om lord Byron) Lord Byron! Jag kan icke klara mig utan er! Utan er skulle jag dö!

Byron Är det mitt fel, herr greve, att hon är så omedelbar och spontan även i det offentliga?

Greven Nej, det är bådas ert fel! Ni går båda för långt med varandra när ni öppet lever tillsammans så skamlöst och utan att tänka på andra.

34

Byron Nåväl. Jag skall resa tillbaka till England och lämna de oöverstigliga Alperna mellan oss.

Greven Min gode lord, det är ädelt av er.

Teresa Om du reser, lord Byron, så dör jag.

Byron Det är dock en mer lycklig lösning än vanära. Det är för dig blott, Teresa, som jag reser bort, för att du skall få leva i fred för mig. Lev med din ära och din rike man. Jag uppoffrar mig gärna för dig.

Greven Gode lord, ni är storslagen!

Byron Nej, jag är bara ömt sentimental.

Teresa Ni ser själv, signor Greve, vad det är för en sällsynt underbar man ni vill driva i landsflykt från vårt vackra hemland. Och denna poet har till vår nations ära författat odödliga episka dikter om våra mest älskade skalder Torquato och Dante! Hur kan ni förpassa en sådan man utomlands? Hela Italien skall aldrig förlåta er!

Greven Aldrig har jag förolämpat lord Byron som skald!

Teresa Men ni gör det ju nu! För er skull tvingas han resa utomlands!

Greven Nej, ej för min skull. För er skull allenast.

Teresa För min skull! Jag räddade livet på honom! För min skull allenast är han vid liv!

När jag träffade honom var han ett veneriskt sjukt matvrak som ej längre orkade ens lyfta pennan från bordet! Tack vare er hustru, signor, har lord Byron förblivit vid liv så att han kunnat skriva de eviga dikterna om våra eviga diktare. Är det ej sant, käre engelske lord?

Greven Kära hustru, jag måste ge vika för ditt argument. Konsten segrar som alltid.

Jag kör icke bort din förtappade älskare. Han är ju olyckligtvis en odödlig och världsberömd diktare. Håll honom hos dig så mycket du vill, men tro icke att han orkar med dig i längden. (går) Teresa Han gav oss fritt fram!

Byron Alltså får jag ej återse England.

Teresa Har du så stark hemlängtan?

Byron Blott efter min kära syster Augusta.

Teresa Som du låg i blodskam med?

Byron Hon är allenast min halvsyster.

Teresa Är det ej tillräckligt?

Byron Men jag är glad, min Teresa, att jag får behålla dig åtminstone litet till. Du är faktiskt den enda jag älskat som jag inte kunnat begå några grymheter mot.

Teresa Kan väl du vara grym?

Byron Jag förstörde mitt äktenskap blott genom grymhet, jag tog nästan livet av min stackars lagliga hustru, jag pinade henne och drev henne vansinnig, och lika grym har jag blivit mot alla som jag levat kvar med för länge. Du endast har ej ännu fått se den sidan av mig.

Teresa Jag tror icke den finns förrän jag själv får se den.

Byron Du får aldrig se den så länge jag älskar dig.

Teresa Älska mig då och för evigt.

Byron Jag kan ju försöka. (de kysser varandra.)

Scen 8. London, februari 1820.

Läkaren Hur känner ni er?

Keats Jag är ganska trött.

Läkaren Ja, ni verkar ganska överansträngd.

Keats Ändå har jag inte mer än bara skrivit.

Läkaren Men detta ert poetiska arbete kräver väl ganska mycket intellektuell energi?

Keats Jag kan sitta och fila på en dikt i veckor, och när den slutligen är färdig känns det som om jag borrat mig ensam igenom en bergskedja.

35

Läkaren Ja, ni tröttar ut er tankemässigt och nervöst. Det anser jag är roten till er sjukdom.

Keats Jag är alltså sjuk?

Läkaren Ja, tyvärr, och jag kan inte bota er. Jag kan blott ge er råd. Sluta med att dikta, och skaffa er en hustru som kan ta hand om er.

Keats Jag hade en hustru, men hon kände sig åsidosatt av min poesi.

Läkaren Därför har ni blivit sjuk.

Keats Men hur kan man bli sjuk av poesi?

Läkaren Man blir ej sjuk av poesi, det ädlaste och skönaste som människan kan skapa.

Men just för att poesin är mänskans högsta konst är den ock svårast och besvärligast att skapa. Ni är synnerligen högt begåvad som poet. För er är därför den poetiska ansträngningen än digrare än för normala skalder, som lord Byron, till exempel, som improviserar blott och sedan kallar det för poesi. Han får betalt för sina verser, så han slipper tänka på hur de ser ut. Men ni anstränger er till maximum blott för att åstadkomma ren fulländad skönhet, och en sådan själslig ansträngning är mer påfrestande för kroppen än den tyngsta idrott; ty det är de spröda nerverna som får ta bördan av de ständigt hårt arbetande och digert tunga tankarna. Det är min teori. De flesta som jag mött som fått er sjukdom har ansträngt sig liksom ni nervöst och själsligt framför allt.

Keats Ni menar alltså att jag har att välja mellan poesin och döden eller livet utan poesi?

Läkaren Det menar jag uppriktigt.

Keats Är då icke livet utan poesi en värre död än döden?

Läkaren Ni har alltså gjort ert val. Då ger jag er ett år att leva, om ni lämnar England för att värma er i sydligare länder.

Keats Är det verkligen så illa?

Läkaren Ja, och det blir aldrig bättre, endast sämre. Först i döden skall ni plötsligt känna er helt frisk.

Keats Vad är det för en sjukdom som jag har?

Läkaren Jag ser den som en följd av neurasteni. Ni plågar er ihjäl med era dikters födslovåndor, och den enda boten är att ständigt arbeta allt hårdare, ty ingenting är mera skadligt för er sinnesfrid än sysslolöshet.

Keats Det är sant.

Läkaren Således piskar ni er ständigt till än hårdare ansträngningar, och därmed blir ni kroniskt överansträngd. Kroppen tål ej nervernas påfrestningar, immunförsvaret bryter samman, och man dukar under för massiva infektioner. Ni har ärftliga symptom till lungtuberkulos. Den sjukdomen har därför först av alla tagit er kropp i besittning.

Keats Det är då vanlig lungtuberkulos?

Läkaren Vad annars? Det kan vilken klåpare som helst förstå. Jag har blott benat upp dess troligaste upphov, och jag tror att ni än kan bli frisk om ni blott upphör med att dikta.

Keats Mamma dog i lungtuberkulos, min yngste bror även, och min broder i Amerika har även sorgliga symptom. Så låt mig dö som hela min orättvist hemsökta familj, om endast jag får dikta tills jag dör.

Läkaren Då dör ni desto säkrare. Det kan jag lova er.

Keats Jag tackar er, min käre doktor, för er ärlighet. Ni har sagt allt och inte dolt det värsta, som en man bör vara uppriktig mot en man. Vi är egentligen kolleger dessutom. En orsak till att jag beslöt att ej bli läkare var det fördömda hyckleri som läkare begagnar för att få behålla sina patienter: de kan aldrig säga hela sanningen. Ni har dock sagt den, och jag tackar er för detta mod ni visat.

Läkaren Jag försökte rädda livet på er med att säga sanningen, men ni vill inte låta er bli räddad.

Keats Säg, vad är jag skyldig?

Läkaren Ingenting.

Keats Det kan ni inte mena.

Läkaren Jo. Ni skall ju dö. Jag har ju inte lyckats rädda er till livet.

Keats En kirurg tar alltid väl betalt om än patienten som han opererar dör.

36

Läkaren Jag har ej opererat er. Jag gav er en anvisning om hur ni själv kunde operera er och ingen annan, men ni vill ej göra den operationen. Därför kan jag inte ta betalt.

Keats Jag tackar er, min vän.

Läkaren Och jag beklagar er. (går) Keats Ett år att leva. Om jag värmer mig i sydligare länder. Det får då nog bli Italien.

Akt V Scen 1. Ravenna.

Shelley Nå, George, du ser ju frisk ut.

Byron Ja, jag kan faktiskt inte hjälpa det.

Shelley Menar du att det inte är ditt eget fel?

Byron Tyvärr är det nog inte det. Allt är den där flickan Teresa Guicciolis fel.

Shelley Menar du att du fortfarande lever med henne?

Byron Javisst. Har du inte följt med mina förehavanden?

Shelley Jag beklagar, men jag har haft så fullt upp med mina egna familjer på sistone och inte minst med din stackars avtackade Claire Clairmont. Det är ju därför jag är här.

Men om du fortfarande har kvar grevinnan Guiccioli betyder det ju att du sammanlevt längre med den flicksnärtan än med någon annan inklusive din hustru och syster!

Byron Jo, faktiskt.

Shelley Du slår alla rekord.

Byron Man kan faktiskt nästan kalla mig stadgad. Jag höll ju på att gå under bland alla de svampiga kurtisanerna i Venedig som slukade en med hull och hår....

Shelley Jo, du var faktiskt ganska svampig där.

Byron Teresa har ryckt bort mig därifrån, inrutat mig i ett mera rutinmässigt liv, hållt mig fast genom ständiga intriger med hennes man och till och med fått mig politiskt engagerad.

Shelley Du har bara haft framgångar på sistone. Castlereagh, Metternich, påven, alla diskuterar dig, spionerar på dig och ryser inför dig. Gratulerar för resten till ditt senaste poem "Kain" var du äntligen vågar sjunga ut ordentligt.

Byron Walter Scott tog Gud i försvar mot mig men accepterade min dedikation till honom.

Shelley I vilket förhållande står du egentligen till barden som du slog ut?

Byron Han är som en far för mig. Det märkliga är att han alltid stått sig väl med mig hur illa jag än har behandlat honom.

Shelley Jag misstänker att han enbart är dig tacksam för att ha tagit över ansvaret för engelsk verskonst från honom. Jag gissar att han själv ville gå över till prosa.

Byron Han har inte skrivit något på åratal.

Shelley Tror du inte det? De anonyma Waverley-romanerna då?

Byron Tror du det är han?

Shelley Vem annars?

Byron Det får vi kanske veta så småningom.

Shelley Det finns ingen annan som skriver så bra på engelska idag utom John Keats.

Byron John Keats? Den där skrytsamme bländade juvenilen?

Shelley Ja, jag vet att du skrivit en del beskt om honom i våra litterära magasin. Men han är på väg mot Italien nu för att bli frisk. Kritikerna gick så hårt åt hans magnifika "Endymion" att han fick lungtuberkulos, sägs det.

Byron Kan man få lungtuberkulos av det?

Shelley Lungtuberkulos kan man få om man är lika känslig som majoriteten av mänskligheten är okänslig. Blir man då dessutom utsatt för orättvis behandling publikt måste man bli extra sårbar. Keats har dessutom förlorat sin mor och en yngre bror i lungtuberkulos.

37

Byron För det behöver man inte skriva som om man tog för givet att hela världen var tvungen att läsa det och beundra det.

Shelley Liksom jag skriver Keats inte för publik utan för förståsigpåare.

Byron Nåväl, Percy, där fick du hem en fullträff. Du har aldrig kunnat tåla min omåttliga popularitet.

Shelley Jag har aldrig klagat.

Byron Utom på mina levnadsvanor.

Shelley Du tycks leva bättre nu.

Byron Och ändå vill du slita min lilla dotter ifrån mig?

Shelley Det är inte jag som gör det. Det är barnets moder.

Byron ...som anser att flickan tar skada av sin vidlyftige far. Är det då bättre för henne att uppfostras bland ateister?

Shelley Modern vill ha sin dotter. Du har redan varit för grym mot Claire för att kunna vägra henne få sin dotter.

Byron Min grymhet mot Claire har Claire själv frambesvurit hos mig. Hon har gjort sig föraktlig i mina ögon.

Shelley Gör inte alla kvinnor det som du lägger ifrån dig efter att ha utnyttjat dem?

Var det inte likadant med din hustru och alla dina venetianska mätresser? Ger du dem skulden för att du har förfört dem?

Byron Låt oss inte prata moral. Sådant vet du ingenting om, din lille ateist.

Shelley Jag vet vad som är rätt ur mänsklig synvinkel, och det är en högre moral än all kalvinism och puritanism i världen, med vilken du rättfärdigar att hålla din dotter inspärrad i kloster så att ingen av hennes föräldrar får se henne.

Byron Det var osäkert för Allegra att vara här. Jag var inne i en konspiration mot Kyrkostaten.

Shelley Jag vet. Och grevinnan Guiccioli är i Schweiz. Var det även osäkert för henne att vara hemma?

Byron Hennes familj dömdes till landsflykt.

Shelley Men är inte hennes man högt uppsatt i Romagna?

Byron Jo, men de är inte gifta längre.

Shelley Menar du att greven skilt sig från sin hustru?

Byron Ja. Hennes familj krävde det för min skull.

Shelley Så därför ryckte de bort sin dotter från både make och älskare. Jag förstår. Jag gratulerar dig, lord Byron, till ännu ett offer.

Byron Håna mig inte så där, Percy. Du ger mig bara samvetskval så att jag en dag slutar illa.

Shelley Ursäkta mig. Men du släpper väl din dotter? Du kan väl inte hålla henne kvar i hennes klosterfängelse när hennes mor vill ha henne?

Byron Nej, det kan jag i längden inte.

Shelley Du borde komma och besöka oss i Pisa. Jag har även bjudit John Keats dit.

Byron Honom vill jag helst inte träffa.

Shelley Nej, för du har gjort honom för mycket ont genom dina elaka kritiska utlåtanden.

Byron Du måste komma över din bitterhet, Percy. Alla kan inte bli så berömda som jag.

Shelley Din berömmelse har du Walter Scotts och Goethes höga beskydd att tacka för.

Vad jag skriver har ingen hjälpt fram utom jag själv.

Byron Du är avundsjuk.

Shelley Jag har tillräckligt med pengar utan berömmelse. Du skulle inte klara dig ekonomiskt utan din berömmelse.

Byron Det äger sin riktighet.

Shelley En annan som snart kommer till Pisa är Leigh Hunt, den frimodige buckanjären. Censuren i England har försökt tysta honom.

Byron Honom däremot skulle jag gärna samarbeta med.

38

Shelley Det gläder mig. Då skriver jag genast till honom att han skall komma genast.

Hej så länge. (bryter hastigt upp) Byron Vänta litet!

Shelley Vi ses senare. (försvinner) Byron Alltid skall han jäkta och stressa och piska på alla sina umgängesvänner!

Knappt är han här så väcker han upp en ur ens djupaste törnrosasömn och aktiverar en till tusen, och när man äntligen börjar hänga med är han redan försvunnen.... Percy! Kom tillbaka!

Shelley (återkommer) Var det något mera?

Byron När du ändå skriver så flitigt över hela världen och ber alla komma till Pisa, så kan du lika väl också skriva till grevinnan Guiccioli i Schweiz och be henne komma dit. Jag vill inte träffa henne i Schweiz. Där finns för mycket engelsmän. Låt henne komma till Pisa.

Shelley Nåväl, hon skall komma till Pisa.

Byron Men varför så bråttom, min vän? Vi har ju inte setts på flera år!

Shelley Jag måste besöka din dotter i klostret.

Byron Det kan du göra sedan. Jag behöver dig. Grevinnan Guiccioli vet att jag inte bör vara ensam.

Shelley (irriterat) Det är bara nyttigt att vara ensam med sina minnen av allt man borde gottgöra, grevinnan Guicciolis förlorade förmögenhet, till exempel. (går) Byron Han lämnar mig ensam med mina laster. Nåväl, ens laster är i alla fall bättre sällskap än minnena av ens synder. (dricker) Scen 2. Casa Magni, La Spezia.

Verandan vid havet.

Shelley Jag beklagar, Claire, men han förbjöd mig att ta ut barnet från klostret. Man kan bönfalla en far, men man kan inte befalla över honom. Om han väljer att trotsa barnets moder och förvägra henne hennes eget barn är det på hans eget ansvar.

Claire Men hon är bara fem år gammal, och jag vet att hon far illa i klostret! Jag har blivit varnad för att det klostret har Italiens sämsta premisser!

Shelley Du måste klaga hos lord Byron.

Claire Jag kan inte se honom mera. Han har behandlat mig så outsägligt grymt!

Shelley (för sig själv) Hur ofta har jag inte sent omsider fått höra detta från Byrons före detta damer!

Mary Hur går det med båten, Percy?

Shelley (gladare) Den borde vara klar när som helst.

Mary Jag tycker inte om det.

Shelley Williams och Trelawny är perfekta sjömän. I deras sällskap kan ingenting hända.

Mary Men du kan inte ens simma.

Shelley Ändå har jag aldrig drunknat, fastän jag seglat med lord Byron.

Mary En gång höll ni på att gå under i Genèvesjön.

Shelley (lugnt) Jag vet, men vi gjorde det inte.

Thomas Medwin Mary, du kan vara alldeles lugn för din make. Han är tryggheten själv. Han har ju ingen gud som kan döda honom.

Claire Om det är något jag inte kan med hos lord Byron så är det hans religiösa hyckleri.

Shelley Min klasskamrat anspelar på det gamla talesättet, Mary, att "den som gudarna älskar dör ung". Eftersom jag inte har någon gud kan jag heller inte dö ung.

Mary Man kan vara älskad av en gudom för det.

Medwin Även John Keats levde utan gud men dog ändå.

Shelley (upprörd) Keats? Är han död?

Medwin Ja, visste du inte det? Han dog för två månader sen.

Shelley Men han skulle ju komma hit! Till mig!

39

Medwin Han hann inte. Han var sjuk. Han orkade inte. Han kom till Rom bara för att dö. Han fick bara leva där i fyra månader och orkade knappast ens dikta längre den sista tiden. Men ni var väl inte särskilt goda vänner?

Shelley Han tyckte bättre om Byron, som hörde till hans fördomsfulla kritiker. Jag och Keats kom aldrig nära varandra. Jag uppskattade honom som poet, men han släppte mig aldrig inpå sig. Han var rädd för att jag skulle dominera honom.

Mary Stackars Keats! Hur gammal blev han?

Medwin Tjugofem år och tre månader.

Shelley Han var en större begåvning än mig och Byron tagna tillsammans. Tidens oförstånd tog livet av honom. När "Endymion" kom ut, som var den enda stora dikt han fick fullborda, tävlade kritikerna sinsemellan om att avrätta den på brutalaste tänkbara vis. Leigh Hunt var upprörd i månader, och det var efter det som John Keats blev sjuk.

Han förlorade båda sina bröder samtidigt, den ena i lungtuberkulos, den andra till Amerika.

Mary Här kommer lord Byron. Han ser askblek ut.

Shelley God morgon, George! Hur var det hos grevinnan Guiccioli idag? Har hon gett dig en avhyvling?

Byron Det är värre än så.

Shelley Du lär väl knappast vara den som sörjer John Keats?

Byron John Keats? Är han död?

Shelley Han dog av brustet hjärta för två månader sen utan att någon visste om det.

Där var en mera okänd skald än jag, och fattig var han dessutom. Det var kritikerna som mördade honom.

Byron Min bäste Percy, du är orättvis. Du anklagar mig för mord på fel människa.

Claire (passar på) Vem mer har du mördat?

Byron Din dotter Allegra.

Claire (skriker) Nej! Byron Hon dog i klostret utan att jag fick veta om det.

Claire (reser sig) Jag visste det! Jag visste att hon frös ihjäl där! Jag varnade er alla! Men ni struntade i mig!

Shelley Seså, Claire, inga scener nu. Vår vän Byron har lidit nog.

Claire Det har även min dotter! Hon fick frysa ihjäl i klostret utan att hennes pappa ens hälsade på henne! Han struntade i henne! Han brydde sig bara om att plåga mig med att vägra ge mig tillbaka min dotter! Han offrade sin dotter bara för att plåga mig!

Shelley (försöker trösta henne) Vi gjorde vad vi kunde. Hon mådde bra när jag hälsade på henne. Jag kunde inte ana att hon så snart skulle bli så sjuk. Paret Williams höll just på med att finna en inackorderingsfamilj här åt henne. Vi har bara kommit för sent, (avsides) precis som jag kom för sent till John Keats begravning. – Var vilar han, Thomas?

Medwin På den protestantiska kyrkogården vid Cestiuspyramiden.

Shelley Det är samma ställe var vi begravde vår son, Mary. Vår son har fått världens finaste sällskap.

Byron Jag beklagar sorgen.

Shelley Vi beklagar din sorg, George. Vem fick du veta det av?

Byron Grevinnan Guiccioli.

Shelley Är det inte egendomligt att ryktet sist skall komma fram till den som det närmast berör? Hela Italien fick säkert veta det före dig, liksom säkert hela England fått kännedom om John Keats frånfälle före mig....

Medwin Jag är inte så säker på det, Percy. John Keats var bara känd av kretsarna omkring Leigh Hunt.

Shelley Så okänd kan endast den universellt betydande gå hädan.

Byron Vad är det för en smäcker jakt som kommer fram där bakom udden?

Shelley Men det är ju Ariel! Det är Williams och Trelawny som äntligen kommer med Ariel!

40

Mary (mera allvarligt) Det är segelbåten som herrarna skall leka med hela sommaren, bara för att ha något att riskera sina liv med.

Byron Det är inte så farligt, mrs Shelley. Jag har suttit i samma båt som Percy, den blev vattenfylld i en storm och jag ville simma i land, men Percy vägrade överge fartyget.

Därigenom kom vi båda och fartyget i land. Annars hade jag gjort det ensam.

Mary Lord Byron, vad ni är ryslig! Kom, Claire! (damerna går med uppenbar avsky för lord Byron.)

Byron Har du kvar litet av din opietinktur, Percy? Jag skulle nog behöva lite sådant nu.

Shelley Jag förstår dig. Du kan alltid lita på mig. Du vet ju att jag aldrig skiljs från den trösten efter att Harriet dränkte sig och mina barn togs ifrån mig.

Byron Skall vi göra det gemensamt?

Shelley (skämtsamt) Vik hädan, frestare! Jag har viktigare saker att tänka på nu, när min segelbåt Ariel är här, än gamla sorger. Inte alla världens sorger, bekymmer och kval kan hålla mig i land nu en sådan här underbar dag! Kom, Thomas! Låt oss möta våra tappra skeppskamrater vid stranden! (de går) Byron Endast jag blir ensam med min sorg och skuld och min grevinna Guiccioli, som jag tydligen ej slipper mer. Min sista älskarinna blev ett ankare som fjättrade mig fast vid bottnen. Likväl drunknar icke jag, ty jag är en alltför god simmare. Det är mitt öde att orättvist tvingas överleva medan alla mina offer dör. (betraktar tankfullt det storslagna naturpanoramat över havet och kusten.)

Scen 3. Montenero. en av Byrons tjänare Ska du tro att du ä' nånting va? en av Gambas tjänare Sticker du upp truten? Ska du ha på käften?

Byrons tjänare Tigger du stryk?

Gambas tjänare Jag tror bestämt du muckar gräl!

Byrons tjänare Du din jävla dromedar!

Gambas tjänare Ska du säga, din snyltande bärfis!

Byrons tjänare Vågar du påstå att min husbonde är en snyltgäst?

Gambas tjänare Jag inte bara påstår det. Han är det.

Byrons tjänare Vet hut, din asgam!

Gambas tjänare Din falske lord med hela hans anhang kan dra så långt pepparn växer!

Byrons tjänare Varför det, din näsapa?

Gambas tjänare Därför att ni snyltande turistparasiter bara fördärvar hela Italien!

Byrons tjänare Detta kräver blod! (drar kniv) Gambas tjänare Tack detsamma! (följer exemplet. De slåss. Skrik och svordomar.)

(Många andra tjänare skyndar till och försöker skilja dem åt.)

Andra tjänare (om varandra) Slåss inte i lordens hus! Skilj dem åt! Greven kan vakna! Hjälp!

De slår ihjäl varandra! De skär sönder varandra!

Byrons tjänare Där fick du, din sprätthök! (skadar Gambas tjänare) (Just då inträder Leigh Hunt med hustru, sex barn, kappsäckar, koffertar och en tjänarstab.)

Leigh Hunt Är detta lord Byrons hus?

Gambas tjänare Nej, det är greve Gambas hus, som lord Byron infekterar! Se! Hans tjänare har redan inlett slakten på greve Gambas personal! (stort gräl mellan tjänarna bryter ut, å ena sidan greve Gambas, å andra sidan lord Byrons. Nytt universellt slagsmål hotar bryta ut.)

Marianne Hunt Tror du verkligen vi har kommit rätt?

Leigh Hunt Jag fruktar det. (Lord Byron inkommer.)

Marianne Vad är det där för en fet och flottig figur?

Leigh Du store! Det kan inte vara någon annan än lord Byron själv!

George! Är det verkligen du?

41

Byron Leigh Marianne

Vad pågår här?

Dina tjänare höll just på med att skära pulsådrorna av varandra när vi kom in.

Leigh! Jag vantrivs redan på det här stället! Jag tål inte se blod! Uh! (sätter näsduken för munnen) Byron Har någon blivit skadad?

Gambas tjänare Nej, ingen förbannad jävel har blivit skadad utom jag, din engelske utböling och översittare!

Byrons tjänare Vad menar du med att förolämpa min husbonde? (nytt bråk bryter ut under tumultartade former. Endast Byron håller sig leende utanför. Hunts barn börjar gråta och skrika.)

Marianne Vad är det för ett ställe du har fört mig till, Leigh? Här kan ju ingen människa vara!

Greve Gamba (inträder plötsligt) Sacramento del diavolo! Vad är det här för ett spektakel? Våga inte slåss, era indolenta babianer, inte framför engelsmännen! (kastar sig in i striden, blir själv knivhuggen) Teresa Guiccioli (inträder i oordning) Ack! Oh! Bevare oss väl! Pappa! Vad gör du! Vad i hela fridens namn! Hjälp! Mamma mia! (skriker och blir hysterisk) Marianne Leigh, tänk på att jag är sjuk!

Leigh Vi är fast här, kära du, och hänvisade till dessas barmhärtighet.

Greve Gamba (alldeles blodig) Sakramentskade idioter! Sluta genast bråka eller jag slår er alla blodiga! (tolv poliser inträder) Polismästaren I lagens namn! Ordning! (till en underlydande) Lugna ner den larmande hopen! (poliserna lyckas snabbt lugna ner alla de stridande) Greve Gamba, jag har varnat er! Ni har blivit landsförvisad förut! Blir det igen bråk med våra engelska gäster måste jag låta köra ut er inte bara härifrån utan från hela Toscana!

Gambas tjänare Allt är den fege översittaren lord Byrons fel!

Polismästaren I arresten med honom! (Gambas tjänare föres ut.)

Vi har inte råd att förolämpa våra rika gäster! Å hela Italiens vägnar ber jag om ursäkt, min cavaliere lord Byron. (bugar sig djupt) Byron De har inte bråkat med mig. De har bara bråkat med varandra.

Polismästaren(med fingret skakande mot skyn) Men förolämpningen, milord!

Förolämpningen!

Byron Den behöver ni inte hötta åt Gud med pekfingret för. Den har bara roat mig.

Polismästaren (slår klackarna i marken, morrar och går.) Kom! (poliserna går resolut ut.)

Trelawny (irländare med stora mustascher, en pittoresk uppenbarelse, inkommer.) Hmh! Byron Ja men där är ni ju, Trelawny! Var har ni varit så länge?

Trelawny Hmh! Byron Hur går det med min jakt? Har ni fått iväg den till Genèvesjön ännu?

Trelawny Hmh! Teresa Guiccioli Men, caro mio, det var ju till Frankrike vi skulle!

Greve Gamba Var det inte till Amerika ni två skulle resa? Skulle inte lorden transplantera en plantage där?

Teresa Säg inte att jakten redan är på Genèvesjön!

Trelawny Hmh! Byron Det äger sin riktighet, greve Gamba, att jag planerar att plantera en plantage i Sydamerika, men vi reser nog inte dit direkt. Först reser vi nog till Frankrike. Men för närvarande förbereder vi oss för Genève, eller hur, Teresa? Det är väl dit du har fört jakten, Trelawny?

Trelawny Hmh! Leigh Skall ni alla resa nu när vi har kommit? Var det inte ni som lovade ta hand om oss?

42

Byron (klappar honom på axeln) Det finns alltid någon som tar hand om er, min käre Leigh.

Var bara inte orolig. Men se! Här kommer nu vår käre Shelley!

Shelley (inträder med Williams och några andra sjömän. Alla är käckt klädda och på friskt humör.)

Välkomna till Italien, kära vänner! Äntligen är ni här! Nu kan man verkligen säga att hela familjen är återförenad!

Leigh Lord Byron ämnar genast resa till Genève.

Shelley Nonsens! George, du stannar här! Jag skall tala med polisen och se till att de inte låter någon av de dina landsförvisas på nytt. Men hur är det fatt, lady Hunt?

Marianne (gråter) Jag är bara så sjuk, för jag har ju dimpat rakt ner i ett sinnessjukhus! (gråter) Shelley Seså, lady Hunt, lord Byron bara skämtar. Han är grym ibland men menar bara väl. (bestämt till Byron) George, du reser inte! Är det klart?

Trelawny Hmh! Shelley (till Hunts) Byron har inget val. Han måste stanna kvar, för han har lovat att skriva en ny dikt till tidningarna här. (bestämt till Byron) Om du inte skickar en fullständig dikt till den nya tidningens första nummer så blir ditt hus och din familj stormad av pöbeln! Är det klart, George?

Trelawny Hmh! Shelley Tyst, Trelawny! Säg, är det klart, George? Tänk på din värdfamilj! Du kan inte lämna dem i sticket utan vidare när de har gjort så mycket för dig! De har ju öppnat sitt hus för dig och gett dig fria händer med deras frånskilda dotter!

Byron Tyst, Percy. Tänk på mrs Hunt. Ja, jag får väl stanna då.

Marianne (gråtande) Här stannar vi då aldrig!

Shelley Jag vet var ni kan bo. Det finns plats i Palazzo Lanfranchi. Följ med mig, ta med era saker, så beger vi oss genast dit. Jag skall se till så att alla era barn kommer att trivas. (familjen Hunt glömmer tårarna och mobiliserar sig.)

Marianne Var som helst är bättre att bo än under samma tak som lord Byron! (gråter igen) Shelley Du hör, George, vilket rykte du har hos kvinnorna i England.

Leigh Nej då, det är bara min hustru. England älskar dig än, George.

Byron Och jag hatar det fortfarande.

Leigh Du är oförbätterlig.

Byron Oförbätterligt är också England. Se bara på din fru.

(Marianne och barnen försvinner ut nästan flyende.)

Leigh So long, George.

Shelley Vi ses senare.

Byron Tack för att du tar hand om dem, Percy.

Shelley Någon måste ju göra det, men jag är rädd att deras klagomål bara har börjat.

De får det bättre här än i England, men inte materiellt. (går efter de övriga) Byron (till Teresa, omfamnar henne) Nå, Teresa, nu har det lugnat sig. Är du glad över att vi inte reser?

Teresa (snyftande) Du skulle gärna resa bara för att bli av med mig.

Byron Nej, min älskade Teresa, jag skulle gärna resa bara för att bli av med mina minnen. Men det är tyvärr omöjligt. De skall förfölja mig tills jag dör, och England är det främsta av dem. Eller vad säger du, kapten Trelawny?

Trelawny Hmph!

Byron Ja, du är den enda kloka av oss. (går med Teresa.)

(Alla andra har för länge sedan skingrats. Endast den pittoreske före detta sjörövaren Trelawny står kvar och vrider sina mustascher med allvarlig uppsyn.)

43

Scen 4. Palazzo Lanfranchi.

(Sent på kvällen. Det knackar på porten. Festmusik ute till vänster.)

Tjänarinna (kommer fram, ropar:) Vem är det?

Mary Shelley Mary Shelley och Jane Williams.

Tjänarinnan (öppnar) Cavaliere Byron sover redan, men grevinnan är ännu uppe.

Mary Väck lord Byron.

Tjänarinnan Men signora Shelley....

Teresa (kommer ner) Mary och Jane! Välkomna! Men så här sent?

Jane Var är våra män?

Mary Vet ni något om Shelley?

Teresa Men varför är ni så bleka? Vad har hänt?

Tjänarinnan De insisterar på att lord Byron skall komma ner.

Teresa (irriterat) Gör som de säger. (Tjänarinnan går) Vad kan jag göra för er?

Jane Vet ni ingenting om våra män?

Teresa Har de inte kommit hem?

Mary De lämnade Livorno seglandes i måndags. Samma dag var det storm. Vi trodde aldrig de hade seglat i det vädret. Men ett brev från Leigh Hunt idag säger att de lämnade Livorno i måndags.

Teresa (tar Marys händer) Lugna er. De kan ha blåst över till Elba eller Korsika.

Mary Ni vet alltså ingenting?

Teresa Här kommer lord Byron.

Byron (inkommer) Vad är det nu då?

Teresa Shelley och Williams har inte kommit fram.

Byron Det är fest i byn. De har kanske mellanlandat där.

Mary (stampar med foten i golvet) Det här är inget skämt, lord Byron! Era hånande cynismer passar sig inte när Shelley kanske har drunknat!

Byron Han kan inte drunkna. Han har ju ingen gud och kan heller inte simma.

Jane Ni pratar i nattmössan, lord Byron! Skaffa fram min man i stället!

Byron Skaffa fram! Äkta män skaffar man inte fram utan vidare om de frivilligt har gett sig iväg.

Mary Hör inte på honom, Jane. Han är bara osmaklig.

Jane Ja, jag märker det.

Byron Sök ni efter era män var ni vill, men räkna inte med någon hjälp från mig. (vänder om och går.)

Jane Vi måste resa vidare till Livorno, Mary.

Mary Ja, vi får nog göra det. Ursäkta att vi störde, grevinnan Guiccioli.

Teresa Ni får ursäkta lord Byron. Han är sådan.

Mary Just därför kan vi inte ursäkta honom. God natt.

(Kapten Roberts inträder dyster i uppsynen.)

Roberts Måste de festa i byn just denna natt?

Mary Vad ni ser för glåmig ut. Vad har hänt?

Roberts Mary Shelley! Ni här? Gå genast hem med er!

Mary Vad vet ni om min man?

Jane Och min?

Roberts (tar av hatten, slår ner blicken) De är borta.

Mary Hur? Vad har hänt?

Roberts Jag såg dem avsegla från Livornos hamn. Jag skulle ha seglat efter dem med Trelawny, men då blåste det upp. Jag fick inte upp mitt segel, och sjögången mot land blev så våldsam att det blev omöjligt att kasta loss. Jag skyndade då upp i hamnen och sökte efter Ariel i min kikare. De höll på att reva seglen ute till havs. Då kom regnet. Det var omöjligt att se något mera. Havet blev vitt av skum och flöt samman med stormhimlen.

44

Alla skepp i hamnen fällde ut extra ankaren. Fiskebåtar kom flyende in från det stormande havet. Efter två timmar var allt klart igen. Då fanns inte ett segel i sikte över hela horisonten.

Jane De försvann, men de kan ännu komma tillbaka.

Roberts Det värsta återstår.

Mary Låt höra!

Roberts Vi har sökt efter spår längs stränderna. Vi har funnit Ariels lilla kanot och en tunna, som också kommer från Ariel.

Mary Är det allt?

Roberts Det var allt, tills Trelawny kallades till Viareggio. Ett lik hade flutit i land där.

Mary Vems?

Roberts Ingen vet. Fiskar och sjödjur hade ätit bort allt kött från de delar som inte täcktes av kläderna. Men Trelawny vet, när han kommer tillbaka. Han borde vara här när som helst.

Teresa Hur många var ombord på Ariel?

Roberts Shelley, kapten Williams och skeppsgossen.

Jane Här kommer Trelawny. Jag tycker inte om hans uppsyn.

(Trelawny kommer långsamt in emot dem.)

Mary Kapten Trelawny, finns det något hopp?

Trelawny (tystnad) Roberts Var det Shelley, kapten Trelawny?

Trelawny (tystnad) Jane Var det någon av de våra?

Trelawny Umph!

Mary O nej!

Jane Ve mig!

Roberts Vem var det, kapten Trelawny?

Trelawny Umph! Tre lik, alla vanställda av fiskar. Fullständigt oigenkännliga. Shelley, Williams, en gosse.

Roberts Hur kände ni igen dem?

Trelawny Två böcker i Shelleys ficka. Sofokles och John Keats.

Mary John Keats!

Roberts Fatta mod, flickor! Sorgen är allas vår arvedel. (tar hand om Mary. Teresa tar hand om Jane. Black-out.

Endast festmusiken från byn fortsätter ute till vänster.)

Scen 5.

En gyllene sandstrand mellan violett hav och Apenninernas fjärran vita toppar.

Havet svallar lugnt och regelbundet mot stranden. Ett bål är uppbyggt på sanden, på vilket ligger resterna av ett vackert men lemlästat lik. Likets figur är Shelleys.

Tilltagande skymning och månsken.

Byron, Leigh Hunt, Trelawny och en halvtropp italienska soldater är närvarande.)

Byron

Tänd elden! (Bålet antändes.)

Ack, vilja av järn, mera flyktig än fjärilens vingar! Du trotsade Jupiter, härlige fåfänge stackars Prometheus, och vad blev kvar av din gudstrotsande heroism? Bara saknad, en bottenlös avgrund av saknad, ett svart tomt och ofyllbart hål i de samtliga människors hjärtan som unnades den saligheten att få lära känna dig. De endast dömde dig som icke kände dig, världen fördömde i fördomsfull dumhet dig för din förnuftstro och den ateism som allenast var klarsynt förakt för all vidskepelse. Jag kan vittna mot världen om att du var den allra bästa minst själviska man som jag någonsin känt. Men vår värld består av egoister. De leder den, och de bestämmer vad som skall värderas och icke 45

värderas, och därför är blott egoismen värderad. Vi tillhör ett svinnande släkte, vi fåfänga skönhetens dyrkare som vågar hänge oss åt känslig spröd poesi, som normala banala världsmedborgare snart ej längre kan med för att den är så svårt översinnlig. Och mest översinnlig var du, den perfektaste gentleman som någonsin existerat. Du ensam behärskade mig med din höga moral, du försvarade kvinnorna mot mig och vågade döma mig rättvist. De andra blott dömde mig orättvist eller ej alls. Nu är jag bara kvar, den befängdaste, siste och fåfängaste av poeter. Ej något kan mera försvara min tillvaro, ty du, min vän, ädle Percy, var ensam så modig att du kunde ställa upp mot hela världen för mig, liksom du även ensam försvarade vår unge vän apotekaren Keats, fastän jag själv grymt deltog i kritikerkårens förblindade slaktning av hans underbara högt strävande Ikaros-konst. Han var oskulden som föll för mänskornas nedärvda dumhets förstockade ondska, du ensam tog honom i härligt försvar inför all evigheten, och din sista läsning var en ännu icke hopslagen volym av den unge John Keats. Nej, jag kan icke mera. Leigh Hunt, jag kan icke stå ut mer. Det är icke Shelley som har övergivit oss. Det är all tiden och världen.

Leigh Var stark, min vän Byron. Om du har förlorat din ryggrad i Keats så har mitt hjärta brustit och kan aldrig mer återställas. Mitt liv är en avgrund. Jag lämnade England i kaos och tog mig med nöd hit med min sjuka fru och sex barn. Här fanns möjlighet för mig att börja ett nytt litterärt liv med Shelley. Vi två, Byron, har icke något gemensamt. Med Shelley så ägde jag allt, hela världen och friheten. Nu är han borta, och jag lever ensam med helvetet kvar var jag är långt mer vilsen än du. Om du ej kan stå ut så kan jag i min tur ännu mindre ens leva.

Byron Men, min gode Leigh, har du då icke hustru och barn? Du är ännu mer stadgad än vad stackars Percy var, vars alla barn bara dog eller togs ifrån honom, förutom den siste. Du är etablerad tillräckligt för att ha anledning att leva. Jag själv – vad har jag?

Bara lik på min väg, och än värre – en avlagd och vanärad hop älskarinnor.

Leigh Lord Byron, du har talat sant. Vi hör ej mer ihop. Shelley ensam förenade oss.

Min fru kan icke tåla din dubbelt så yngre mätress, som du tagit ifrån hennes man och vars andra familjer du tvingat i landsflykt. Du har ingen idealism, bara övermod, skrytsamhet, odräglighet och en bottenlös omoral.

Byron Låt oss ej gräla nu redan här vid vår väns dödsbål. Jag har då en bättre idé. Vi är båda förträffliga simmare. Låt oss då pröva de vågor som dräpte de bästa av oss! Hur långt var de från stranden när rasande bränningar dränkte dem? (kastar av sig kläderna, kastar sig i havet och simmar ut till jakten Bolivar, som ligger ankrad i viken.)

Leigh Ja, Byron, fly, ty det är allt vad du har förmått här i livet. Du kan bara fly från dig själv och det utan att någonsin lyckas. Ja, simma till havs emot alla de strömmar som livet kan vända mot dig, och vänd aldrig tillbaka, du granne och obotlige buckanjär! Det är allt du kan göra i livet, att trotsa den dumma och larmande hopen, det var din och Shelleys livs uppgift, men han kunde blott göra gott medan du endast vållade skada. Här skiljs våra vägar, här bryter en lysande samling av spirituella och klarsynta intelligenta förmågor upp för att ej någonsin mera förenas, det lysande sällskap av intellektuella individualister som Shelley så framgångsrikt samlade kring sig. Här slutar vårt liv, vid det brinnande liket av Shelley och Byron försvinnande simmande ut i sitt eviga månskens förryckthet. Det fanns ej en vackrare själ än vår Shelley, och aldrig en mer oemotståndlig äventyrare än Byron.

(Trelawny sticker in handen i bålet och räddar Shelleys hjärta från att förtäras.)

Trelawny Jag har lyckats rädda hans hjärta.

Leigh Hans hjärta är med oss för evigt. Han själv, dock, har lämnat oss och det för evigt.

Trelawny Den gudarna älskar dör ung.

Leigh Han dog redan när Keats dog. Och den underbare begåvningen dog ännu yngre.

Trelawny Dock var Shelley lycklig mot slutet.

46

Leigh Ja, långt mera lycklig än han varit någonsin förr i sitt liv. Men nu är båda döda och lyckan med dem , medan endast olycklige Byron fortsätter att leva.

Trelawny Hur länge?

Leigh Ja, det får vi se.

(Glöden från bålet falnar i solnedgången. Allt slocknar med elden.)

Scen 6. London, många år senare.

Leigh Hunt Mitt liv blev ett kaos efter Shelleys död. Runt Byron var alltid allting ett kaos.

Det blev bättre för mig efter att jag kom ifrån honom. Men du följde med honom till Grekland, Trelawny. Vad säger du? Var hans grekiska resa ett ansträngt bluffkort för att rädda ansiktet inför sin förlorade publik, eller var han verkligen seriös?

Trelawny (snor sina mustascher) En svår fråga, mr Hunt. Han var definitivt slut som diktare efter Genua, och han visste det. Ingen tänkte sämre om de sista sångerna i "Don Juan" än han själv. "Poesin är död," sade han, "och jag har överlevt både den och mig själv, till min egen dubbla olycka." Men han hoppades verkligen kunna åstadkomma något i Grekland.

Det var hans sista fastklamrande vid livet. Han hoppades i det längsta att det åtminstone skulle bli någon mening med hans liv till slut. Dråpslaget för hans poesi, vet ni vad det var?

Leigh Nej? Trelawny Brevet från Goethe.

Leigh Men det var ju enbart uppskattande?

Trelawny Ja, världens litterära ledare smickrade ihjäl lord Byron. Efter det skrev Byron aldrig mer något som han själv kunde tycka om. Hyckleri var hans livs största fasa, när till och med Goethe själv hycklade förståelse föll Byrons sista litterära illusioner, och efter det kunde Byron aldrig mer skriva skön poesi själv utan att uppleva sig själv som en hycklare.

I Grekland kunde han åtminstone dö för en god sak, trodde han, och det hoppades han innerligt få kunna göra. Men han dog helt knäsvag i sin säng efter en lindrig förkylning.

Leigh Hurdana var hans sista stunder?

Trelawny Jag kan ännu höra honom yra. Han yrade alltid vältaligt och äkta Byronskt: (scenen visar en sjuksäng med en yrande Byron) Byron Herr doktor, tror ni verkligen att jag vill leva? Jag har inget kvar att leva för, och jag fick ej ens dö för Greklands frihet! Grekerna slåss bara sinsemellan, medan turkarna drar nätet åt kring dem och alla Europas stater lämnar dem i sticket, inklusive England. England är beroende av turkars pengar, ryssarna förlamar Österrike, och det ljuva Frankrike är lagt i bojor. Bara jag tog Grekland i försvar, och jag får dö här fullständigt vanmäktig i min säng! Men bättre är att dö på vilket sätt som helst än inte att få lämna livet när man levat färdigt. Jag är grundligt led vid livet, och jag skall välsigna den minut som jag får lämna det. Få människor har levat mera intensivt än jag. Jag har förbrukat sextio år på halva tiden, för jag har ju nästan aldrig sovit. Jag är nog bokstavligen en ung men utbränd gubbe. Jag fick hela världen alldeles för tidigt. Jag blev bortskämd av mitt öde och förbrukad av min egen ryktbarhet, och alla världens njutningar fick jag alldeles för stor frihet att hänge mig åt i alla tänkbara och otänkbara former.

Nackdelen med detta alldeles för intensiva liv är att jag har förlorat alla illusioner och mänskliga ideal på kuppen. Därför har jag nog egentligen nu redan varit död alltsedan jag begrov mig levande i lasternas Venedig....

Trelawny Han var rädd, men bara för två saker: att bli sinnessjuk, som alla hans förfäder, eller att dö långsamt i sin säng, vilket han gjorde. För att få honom i form tog läkarna sig före att dumt åderlåta honom flera gånger, trots att han själv protesterade. Han blev som enda resultat blott ännu mera sömnlös och nervös och fick dessutom mitt i allt ett epileptiskt anfall. Men emellanåt så kunde han bli klar i bollen åter:

47

Byron (sängen belyses åter) Ni kan inte göra er en föreställning om de underliga tankar som ansätter mig när febern plågar mig från vettet. Jag tror plötsligt att jag är en jude, sedan en muhammedan, en kristen, alla tre på en gång och en medlem av varenda sekt tillhörande de tre religionerna, och att jag skall förena alla tre. Framför mig ligger evigheten och all världens rymd, och jag kan inför dessa svindlande själsflykter bortom fantasi och verklighet blott känna mig fullkomligt nöjd.

Trelawny De åderlät den nyckfulle på nytt, det var tre klåpare till läkare plus en av deras assistenter, och de kliade sig grinande av konfundering bakom öronen och blev ej klokare för det. De kunde ej begripa sig på Byrons sjukdom som var ytligen så lindrig men som Byron tydligt höll på att gå åt i. Byrons motståndskraft var slut, och han gav helt medvetet själv upp livet: Byron Era mödor att försöka rädda livet på mig är förgäves. Det är bara så att jag nu måste dö. Jag klagar inte över livets snöpliga förlust, för jag begav mig hit till Grekland bara för att dö för något skönt och slippa mina levnadsmödor. Allt det sista som jag ägde har jag offrat för mitt Greklands sak. Nu ger jag även den mitt liv.

Trelawny Det var det sista vettiga han sade. Sedan blev han kroniskt snurrig tills han avled stilla efter några dagar.

Leigh Fick han någon alls betydelse för Greklands frihetskamp?

Trelawny Ej militärt åtminstone. Det vackra Missolonghi blev helt utbombat och utplånat med marken senare, och turkarna blev klart situationens herrar. Då svek hela Europa Grekland, som det redan gjort år fjortonhundrafemtiotre, Konstantinopels fall såg åter ut att bli ett faktum, alla såg situationens hopplöshet och verkade ge upp, förutom Byrons läsare i England. Dessa krävde i en allmän opinion att England skulle ta upp Byrons frihetsmantel och försvara grekerna mot turkarnas förtryck, och England gjorde det och fick så småningom Europa med sig. Detta är det Byronska miraklet, som allena räddade det fria Grekland.

Leigh Ja, det var nog vad jag trodde. Men vad dog lord Byron av egentligen?

Trelawny Det visade sig underliga fenomen vid obduktionen. Byrons hjärna var en gammal gubbes. Dura mater var fastvuxen vid den yttre skallens ben, och pia mater var alldeles blodsprängd. Byrons hjärta var i dåligt skick, och levern var förbrukad. Om lord Byron överlevt sin 37-årskris så hade han ej överlevat särskilt länge.

Leigh Mycket märkligt. Medan Keats och Shelley dog förrän de ens begynt att leva.

Ingen av dem blev ju trettio år.

Trelawny Men Shelleys död blev märkligast: med Keats' bok öppen stoppad i all hast i fickan inför ovädrets annalkande, helt vanställd intill oidentifierbarhet av havets liv, gömd provisoriskt i en grav vid havets sandstrand, omöjlig att transportera på grund av bestämmelserna i Toscanas sanitetsförordningar, kremerad därför inför Medelhavets öppna eviga anlete, med lord Byron, mig och dig som vittnen, och först sedan transporterad såsom stoft i urna till sin sons och John Keats' sida i Roms främlingskyrkogård vid Cestiuspyramiden.

Leigh Shelley inbjöd Keats till sig, men det blev Keats som fick sin ödesbroder hem till sig till slut.

Trelawny Vem var den största skalden av de tre?

Leigh De hade alla sina brister och förtjänster, Byron lysande som ordkonstnär och mänsklig psykolog men karaktärssvag intill sjuklighet, den ädle Shelley lysande som karaktär och filantrop men alltför överjordisk och orealistisk, liksom Blake, som skald; och Keats, den klaraste och renaste av dem som formbegåvning och som språkkonstnär men drabbad hårdast av dem ifrån början av en dödlig sjukdom.

Trelawny Det finns de som säger att han aldrig blivit sjuk och dött om inte kritikerna så hårt hade utsatt hans "Endymion" för angrepp.

Leigh I så fall så dog de alla tre allenast av sin samtids bristande förståelse.

Trelawny Kan de bli rättvist uppskattade och förstådda någonsin?

Leigh Det kan nog Keats och Byron bli men icke Shelley.

48

Trelawny Varför inte Shelley?

Leigh Hans förstånd var icke helt av denna världen. Han var alltför klok för att vår arma mänsklighet skall någonsin förmå upphinna honom och bli lika klarsynt.

Epilog.

Mannen Ni har ej sagt mig något.

Damen Är det icke nog?

Mannen Ni har blott givit mig ett skuggspel utan tydliga konturer. Vad blev det av Byrons barn och Shelleys?

Damen Shelleys son med Harriet dog. Hans andre son med Mary är idag den legitime baroneten Shelley. Alla Byrons barn var märkta av hans ärftliga beskaffenhet. De dog ej äldre än sin far, blev galna liksom han, blev blott bemärkta, liksom han, på grund av sin excentriskhet och fick ej någonsin uppleva vanlig mänsklig lycka. Samma öde drabbade hans samtliga mätresser. Både frun och systern dog i grämelse och fattigdom. Hans dystra destruktivitet blev ej blott Keats och Shelleys, fruns och systerns, barnens och hans älskarinnors öde. Allt han rörde vid blev smittat av hans gåtfulla förbannelse, som han ej kunde kontrollera själv.

Mannen Men Byrons manliga kamrater kunde även klara sig rätt hyfsat. Se på Hobhouse, till exempel.

Damen Ja, de undvek att bli drabbade om de var tillräckliga idioter. Hobhouse var den imbecillaste av dem. Det brittiska imperiet består av sådana.

Mannen Dock älskade ni även Byron, och ni lever än.

Damen Nej, vilseledde man, jag var ej någonsin förälskad i lord Byron. Jag var bara fascinerad av hans rykte, och jag tyckte om hans poesi.

Mannen Men han gav er ett barn.

Damen Som han var fullständigt likgiltig för. Långt mer bekymrade sig Shelley för det. Endast Byrons grymhet trotsade den gode Shelleys ädla konstruktivitet och ärliga idealism.

Mannen Så ni var mera kär i Shelley?

Damen Ja, det var den enda man jag älskade, och det är mitt livs hemlighet.

Mannen Då var ni i praktiken som hans tredje fru?

Damen Han hade aldrig någon fru förutom Mary. Harriet var en stackars vild hysterika som Shelley hade oturen att råka ut för. Hon var blott hans förberedelse för riktig kärlek, och den fann han endast hos sin Mary.

Mannen Vad blev det av Mary sedan?

Damen Hon och änkan Williams levde samman oskiljaktigt i Italien under många år, och båda uppvaktades träget då de ännu var helt unga och tilldragande. Kapten Trelawny friade till Mary men fick nej, ty Mary hade karaktär och höll på namnet Shelley. Frun till kapten Williams, lilla Jane, blev uppvaktad av Shelleys ungdomsvän, den fräcke Hogg, som friade till henne. Hennes svar blev ja, men hon vågade bekänna före vigseln att hon aldrig varit gift med kapten Williams utan hade någon annan laglig man i Indien någonstans. Det blev ej någon vigsel därför, men Hogg vidhöll sina föresatser, och de levde samman lyckliga i alla sina dagar.

Mannen Och ni själv?

Damen Jag är en katolik idag som lever endast för välgörenhet.

Mannen Ni övertog då icke Shelleys ateism.

Damen Min vän, ni har fortfarande ej fattat Shelleys karaktär ett dugg. Han kallade sin livsåskådning ateism blott som ett understatement av att han långt bättre kände Gud än alla andra.

Mannen Var han då gudomlig?

49

Damen Han var "Gud med oss", "Immanuel", om något.

Mannen Vem av sina fruar älskade han mest?

Damen Vad menar ni?

Mannen Jane Williams skröt för Mary, efter deras karlars skeppsbrott, om att Shelley älskat endast henne och långt mer än Mary.

Damen Då är ni alltså bara en som vill ha publikfriande skabrösiteter. Det såg jag nog genast på er när ni kom. Vik hädan, snuskige fransos! (kör ut mannen) Ni kommer aldrig att förstå den ädle Shelley! Allt ni skriver om den bästa människa som levat kommer att bli falskt och helt missvisande! Er vinkling av de renaste idealistiska motiv i köttslig riktning är för avskyvärd!

Mannen Det är väl ändå sant att Byron var fullständigt skrupelfritt bisexuell? Hans homosexuella vanor och tendenser var måhända den förbannelse han förde med sig?

Damen Unge man, jag borde icke ha berättat något för er. Ni vet ingenting om själen och dess egenskaper. Vad ni tänker på är enbart snusk.

Mannen Men det är endast sådant som är säljbart litterärt i dessa dagar!

Damen Därför dog lord Byron, Keats och Shelley, som var världens sista riktiga poeter. Deras efterföljare, som Tennyson och Browning, är blott tramsiga pratmakare på vers. Men Byron kunde dikta! – om än han icke kunde älska. Keats var Englands största litterära löfte efter Shakespeare, och den underbare Shelley var den ädlaste, mest ogripbara och mest idealiska person och diktare som någonsin fått leva. Blott i Beethovens musik har jag hört något som har liknat Shelley. Aldrig kan en bok ge rättvisa åt honom.

Därför vill jag såsom avsked gärna ge er ett gott råd.

Mannen Vad då?

Damen Skriv ingenting om Shelley. Nöj er med att granska närmare lord Byron, vars svagheter ni är bättre ämnad att förstå än Shelleys dygder.

Mannen Men de hade väl ändå ett så kallat förhållande?

Damen Får män ej känna män förutan att de blir förknippade med homosexualitet?

Jag säger er, att sex är människans förbannelse, och att allenast konsten, framför allt musiken men litteraturen även, höjer sig däröver. Blanda sex i konst, och konsten blir fördärvad! Därför är litteraturen alldeles fördärvad nu för tiden genom den så tarvliga naturalismen. Och vad som därefter följer i form av den dekadans ni själv representerar är om möjligt ännu värre. Byron, Shelley och John Keats är döda! Låt då oss, som kände dem, åtminstone få hålla deras minnen kära och i fred! Låt den som ids få hedra den som det förtjänar! Sådana som ni, litteraturens flirtande blodiglar och publiktillvända parasiter, har ej något mänskovärde och vill blott beröva mänskligheten det individuella mänskovärde som än här och där kan finnas kvar på alltmer glesnande och sällsynt håll. Herr prosaist, jag kan ej annat än förakta er, ty ni kan aldrig skriva någon poesi.

(Hon tystnar. Mannen vet inte vad han skall säga, kan slutligen inte annat än stiga upp och avlägsna sig med skam i kroppen utan att han själv förstår varför. Han har ju icke rört den gamla damen, men han känner sig ändå som en skändare.)

Slut.

50

Kung Måne Tragedi i fem akter av Christian Lanciai.

Detta mitt 30-e dramatiska arbete tillägnas Cecilia Brandt, en oförbätterlig skönhetsälskare liksom jag själv, med tacksamhet för en än så länge 28-årig obruten vänskap.

Göteborg 20.7.1989 (När detta inskrivs digitalt i januari 2003 har vänskapen hunnit nå samma ålder som blev konung Ludwig II:s: drygt 40 år.)

Personerna : Otto von Bismarck, kansler av Preussen von Pfordten, Bayerns statsminister Konung Ludwig II av Bayern (1845-86, krönt 1864) Greve de la Rosée, gammalt statsråd Konung Maximilian II, Ludwigs fader, konung 1848-64 dennes läkare von Pfistermeister, konungens hovsekreterare två borgare, herr Schmidt och herr Bauer Richard Wagner, extravagant operakompositör Karl Eckert, hans vän i Stuttgart dennes betjänt Hans Kejsarinnan Elisabeth av Österrike Hans von Bülow, dirigent, Franz Liszts svärson, Wagners bästa vän Cosima, hans hustru, sedermera Wagners andra hustru Baron von Lutz, statsråd, senare statsminister Kronprins Fredrik av Preussen en tjänare hos Wagner i Triebschen en tidningspojke en tjänare hos Hans von Bülow en sydtysk dräng från Alperna Furst von Hohenlohe, statsminister av Bayern efter von Pfordten Doktor von Gudden, primitiv psykiatriker Otto, Ludwigs bror Konung Ludwig I av Bayern (1786-1868, krönt 1825, avsatt 1848) Lola Montez, balettdansös, hans älskarinna Johannes Brahms Anton Bruckner Fjodor Dostojevskij Leo Tolstoj Ivan Turgenev Marie Antoinette 1

Ludvig XIV Ludvig XV Joseph Kainz, skådespelare från Wien Greve von Dürckheim, konungens adjutant Mayer och Weber, tjänare på Neuschwanstein Osterholzer, kusk Zanders, konungens kurir borgare och prästerskap, tjänare och vårdpersonal Handlingen äger rum i Bayern och Schweiz under senare hälften av 1800-talet.

Copyright  Christian Lanciai 1989

Kung Måne Tragedi i fem akter.

Akt I Scen 1. Augusti 1863. Residenset i München.

Otto von Bismarck Och vem är denne unge man? von Pfordten Det är vår kronprins Ludwig.

Bismarck Vet du vem jag är, blåögde sköne yngling?

Ludwig Ja. Ni är vårt rikes och det sydliga katolska tyska folkets störste överman och fiende. Ni önskar krossa våra traditioner.

Bismarck Sköne yngling, jag vill endast krossa Österrike, som vill dominera litet för högdraget.

Ludwig Om ni krossar Österrike krossar ni all tyskhetens historia.

Bismarck Det menar också Österrike. Men jag vill blott hindra Österrike från att stoppa upp all tyskhetens historia. Jag vill blott förlossa Tysklands fria framtid.

Ludwig Men på Österrikes, alla tyska katolikers och demokratins bekostnad.

Bismarck (till Pfordten) Herre Gud! Kronprinsen är ju röd!

Pfordten Han är rätt känd för liberala ställningstaganden, men han vill blott försvara Bayern.

Bismarck Och det gör han väl. (till Ludwig) Min vän, om du i framtiden en dag behöver hjälp, så vänd dig då till mig. Fastän jag är en preussare så vill jag för dig vara onkel Bismarck. Är det bra?

Ludwig Ni är en framgångsrik politiker, furst Bismarck. Jag beundrar er moraliskt hänförande energi.

Bismarck Och ni imponerar på mig med ert frimodiga sätt att ta er egen blåögdhet på allvar.

Ludwig Vi i huset Wittelsbach har alltid först och främst försvarat vår kultur mot översitteri från dilettantiskt håll.

Bismarck Vem kallar ni en dilettant?

Ludwig Envar som hellre tar till våld än läser böcker.

Bismarck (till Pfordten) Han är klok, det medges. – Kronprins Ludwig, ni vet mer än vad er ålder kräver. Jag är glad att jag fick träffa er.

Ludwig Jag skall bevara i mitt minne era ord om att när det behövs tillkalla onkel Bismarck.

Bismarck (trycker hans hand) Det är bra, min son. Låt oss brevledes alltid stå i god kontakt.

2

Ludwig Det vill jag göra.

Bismarck (går med Pfordten) Han vet ingenting om politiken. Därför vågar han fromt demonstrera sin idealism, som nog tyvärr försvinner den dag han blir konung. Men hans käcka ungdoms klara nylle skall jag alltid minnas. (de går) Ludwig Ensam står jag kvar, en gäst hos verkligheten, en estet till kronprins, som med blott skönhetens ungdomliga rätt tror mig långt bättre veta vad som bäst är för all världen än all världen. Denna värld behöver skönhet, ty dess mänsklighet är inte vacker. Det ser jag nu redan.

Scen 2. Kung Maximilian II:s dödsbädd. 10 mars 1864.

Pfordten Maximilian Pfordten Maximilian politik.

Pfordten Maximilian

Ers majestät, de holsteinska ständerna är kallade.

Då har jag gjort min plikt. Nu må Bismarck få ett helvete. Är det något mera jag kan göra för ers majestät?

Nej, ty jag kan inte göra mera själv. Dra åt skogen bara, med all världens

Jag rekommenderar mig.

Ja, det gör du rätt i, bara du försvinner. (Pfordten går.)

Hur är det med mig, doktor? Tål jag rycken?

Läkaren Ni bör ta det lugnt, ers majestät.

Maximilian Får jag ha några samtal mera?

Läkaren Ej för många. Helst ej mer än ett.

Maximilian Då är min sista önskan att få tala vid min äldste son tronföljaren.

Läkaren Den må beviljas. (ger ett tecken till en tjänare, som går ut.)

Maximilian (till biktfadern) Därefter tillhör jag er.

(Tjänaren kommer in med tronföljaren Ludwig.)

Ludwig Hur mår ni, far?

Maximilian Som jag ser ut. Jag skall ju till att dö. Kan man må bättre än vad man gör då? Din fråga är absurd liksom du själv, och du kan inte mena allvar med att ställa den.

Ludwig Min far, jag ville vara artig.

Maximilian Ingen tackar för din artighet, och med den så bedrar du blott dig själv.

Min son, du var beständigt alltför snäll mot alla människor. I denna värld skall mänskor pryglas, tuktas och få veta hut! Det kan du aldrig lära dem. Försvinn, ni andra! Jag vill tala ensam med min oförbätterlige son! (de andra avlägsnar sig.)

Min son, du är för vacker och för god för denna världen. Du borde ha blivit kvinna och ej man. I jungfruns tecken är du född, och du är liksom stämplad med jungfrulig oskuld, som är den högst stående och vackraste av alla mänskosläktets egenskaper. Men du skall bli konung efter mig. Du tvingas av min bortgång till politiker på livstid, och i politiken finns det ingen oskuld och ej någon plats för sådan. Världens verklighet skall slita sönder all din sköna oskuld lem för lem och obönhörligt tills du ingenting har kvar förutom bitterhet. Det grämer mig därför att du nu skall bli kung. Din bror är dock än mera olämplig än du. Det finns ej annat val.

Ludwig Min far, bespara mig bekymmer för mig själv.

Maximilian Vad har en döende förälder väl att känna annat än bekymmer för det liv han lämnar kvar? Min son, vi har ej någonsin förstått varandra. Du har hatat mig för att jag hållit dig för hårt och strävat efter att bekämpa dina later – nej, tyst! Inga invändningar! Du var ej någonsin min son. Du var i stället som min stackars fader, en sentimental och blödig svärmare, som politiken tvingade från scenen. Men han lever än och är långt lyckligare än jag själv. Han hade kanske rätt som föredrog vanvettigt slöseri på kärlek, konst, arkitektur och skönhet framför verkligheten. Men 3

som konungar av en självständig oavhängig stat så har vi dock ett ansvar. Hela världen sammangaddar sig mot oss, min son. Du får det inte lätt. Det finns en bov i norr som heter Bismarck som försöker krossa alla tyska självständiga stater med sin preussiska och militära översittardisciplin. Det passar undergivna platt-tyskar och protestanter men ej oss mer frisinnade bayrare och österrikare. Vi är den starkaste av alla stater i det gamla frityska förbundet, och med Österrike står vi ensamma mot Bismarcks övermakt och rofferifasoner. Han skall ej sky några medel. Vad du än må syssla med som konung måste du beständigt sätta Bayerns frihet först och om så krävs försvara Bayerns oavhängighet mot hela världen.

Ludwig Ingenting kan fälla oss och Österrike, allra minst grovt preussiskt barbari.

Maximilian Du känner icke ännu politiken. Din idealism är icke osårbar mot Bismarcks grovare metoder. Mot en pansrad näve räcker inte medeltida drömmar, vackra tavlor ur historien, fantaster som din farlige idol herr Wagners blåa dunster eller annat skrock.

Ludwig Mot Wagner liksom mot all konst är fåfänga korpraler som herr Bismarck ganska futtiga och obeständiga.

Maximilian Min son, du kan ej längre drömma såsom konung.

Ludwig Far, du kan ej hindra mig ifrån att drömma, inte ens när du är döende!

Om jag ej mer får drömma eller dyrka allt vad som är skönt så kan jag lika gärna gå i graven före dig.

Maximilian Då är du oförbätterlig. Jag har försökt gottgöra allt vad min herr fader fuskade bort statens ordning med, och ingen kan förneka att jag varit samvetsgrann och god som landets intendent och fader. Bliv ej som din farfar, som ju nästan gjorde bort sig så totalt att landet nästan upphörde att existera.

Ludwig Far, jag skall försvara Bayerns suveränitet mot alla grobianer som den där kulturbankrutte Bismarck, som ni är så rädd för. Jag är inte rädd för någon drummel utan heder.

Maximilian Du är alltför hederlig och rättrådig till sinnes för att kunna fatta ondskans väsen och hur man hanterar det. Din tid blir inte lätt, min son. Jag avbröt min semester i den varma södern kallad hit till plikterna av mitt upprörda folk, som blivit skrämt av Bismarck. Att jag avbröt friden och min kur för Bismarcks skull blev min ruin och gjorde mig till Bismarcks första offer.

Ludwig Sluta nu att tala om den preussiske korpralen.

Maximilian Jag försöker bara varna dig.

Ludwig Jag fruktar ingen politik i hela världen, ty jag älskar människan för hennes ädla skönhets skull, som enbart finns i konsten.

Maximilian Du är helt din farfar upp i dagen. Svärma då, min oförbätterlige son, men fall åtminstone då ej till föga för så billiga och lätta stycken som den där lycksökerskan Lola Montez.

Ludwig Min far, jag älskar ingen kvinna utom min kusin Elisabeth.

Maximilian Och det är kanske tur för dig. Du kan behöva Österrikes kejsarinna bakom ryggen när det kniper. Det var allt, min son. Låt prästen komma och förlösa mig från detta tillblivande lik. (Ludwig reser sig, går ut och hämtar prästen.)

Ludwig Min far, förlåt att jag ej kunnat likna dig.

Maximilian Det är ej ditt fel. Ingen mänska rår för sin personlighet, och ingen har med framgång lyckats stå emot sitt öde. Allt jag mer kan önska dig är att du en gång skall få dö ej mindre lugnt och fridfullt än din far, om än en sådan önskan kanske är befängd och fåfäng. Gå nu, son. Låt prästen göra sitt för livet som nu knappast mer är mitt.

(Ludwig går. Prästen knäböjer vid den döendes sida.)

4

Scen 3. Det församlade statsrådet. 12 mars 1864.

Ludwig Den allsmäktige Guden har kallat min dyre, högt älskade fader ifrån denna värld. Jag kan inte ge uttryck åt alla de känslor som fyller mitt hjärta. Den uppgift som väntar mig är stor och tung, men jag vågar förtrösta på Gud, som skall uppfylla mig med sin kraft och ge mig av sin upplysnings ljus så att jag rätt skall fylla den. Jag vill regera i trohet med den ed som jag här har svurit och i överensstämmelse med den heliga och okränkbara författning som har ägt bestånd här i Bayern nu i nära fem hundra år.

Pfordten (till några statsråd bredvid sig) Detta är allt de konventionella och vanliga fraserna som varje nykrönt monark måste upprepa. greve de la Rosée Men visst gör Ludwig det väl, som om han även menade allt vad han sade. Hans inlevelse bär ej något spår av hyckleri.

Ludwig Mina älskade bayrares välfärd och tyskhetens storhet skall vara det mål jag skall sträva till såsom monark.

Pfordten Dessa ord hör ej till traditionen. Det är en personlig och helt ny manifestation.

Rosée Vänta bara. Han är inte färdig än.

Ludwig Ja, jag skall passa på att lägga fram mitt program. Att jag är landets konung är ej en tom titel. Det är ett tungt ansvar, och jag ämnar leva upp till detta ansvar. Jag själv ämnar deltaga i alla regeringsärenden, jag ämnar ej bli en bakgrundsfigur som min far utan snarare visa mig som mitt lands ledare; liksom min kejsarkusin och kollega i Wien, Österrikes Franz Josef, från början i revolutionsåret 'fyrtioåtta omedelbart visade sig som en sann autokrat. Även Bismarck i Preussen för fram en stark ledarprofil, och jag ämnar att göra det samma, förvisso långt hellre till godo för Wien än för det ganska fula Berlin. (lågmält skratt bland statsråden) Men det nordtyska ilskna förbundets politiska frammarsch framtvingar en klar och beslutsam profil här i söder som motvikt. Italien har plundrats på all sin lokalpatriotism, pluralism, underbara monarkrikedom och i viss mån därmed på sin charm och sin särprägel. Tyskland får icke gå samma väg. Därför blir min politik mot all unitarism och befrämjar allenast partikularismen. Ju fler stater vi har i Tyskland, dess större är friheten även i Tyskland. Därför tror jag det är i samtliga tyskars intresse att varje tysk stat går sin egen väg – och jag själv ämnar gå min med vårt Bayern.

Pfordten Det gläder oss, ers majestät, att ni fastän så ung ändå är såpass klarsynt och vettig.

Rosée Vi hoppas med hela vårt statsråd och folk att ni alltid må vara så upplyst som ni är idag.

Pfistermeister Hela världen är upplyst av ert fagra unga konstnärliga anletes friskhet, och folket ser upp till er som till sin sol. Ni har inlett en ny dag i Bayerns historia med glädje och friskaste vindar. Vi önskar blott att denna kungliga sol aldrig må gå i moln.

Ludwig Jag skall göra mitt bästa. Men först av allt gäller det att göra Bayerns folks bästa. Jag ber, mina herrar, att vi icke längre må dröja med att ta i tu med vårt arbete. (församlingen börjar bryta upp.)

Scen 4. Utanför Frauenkirche i München.

Kyrkklockorna ringa, och allt är smyckat till kröningsfest.

En borgare till en annan Den andra borgaren

Vad tror du om vår nye kung?

Han är för ung.

5

Borgare 1 Det är inget omdöme. Ung kan vem som helst vara, och är man ung är man också lätt alltför ung.

Borgare 2 Våra kungar brukar inte vara så märkvärdiga.

1 Hans farfar var nog så märkvärdig. Han föll ju för baletthoppan Lola Montez, den där Franz Liszts avlagda älskarinna, och slösade bort statens finanser på det meningslösa uppförandet av praktfulla byggnader.

2 Han var galen. Därför fick han också abdikera.

1 Men medge att han betydligt förskönade vår stad och vårt land.

2 Ingen tackar en monark för det goda han gör om det kostar pengar. Om en bayrare får välja mellan att titta på en vacker byggnad eller en vacker tavla eller i sin tomma plånbok, så tittar han i sin tomma plånbok och struntar i allt annat.

1 Men det är väl egentligen inte alldeles rättvist? Bör man inte glömma och förlåta andras synder men hedra och bevara minnet av deras förtjänster?

2 Minnet av Ludwig I:s förtjänster slipper vi aldrig. Vi måste se hans slott varje dag.

1 Men i jämförelse med honom var väl ändå kung Max ganska tråkig?

2 Tråkig, ja, men pålitlig. Han kunde åtminstone prata med oss över en sejdel öl, och man fick säga till honom när han misstog sig.

1 Får man inte det med vår nye kung då?

2 Han har något som fjärmar oss ifrån honom. Han umgås inte med vanliga mänskor. Han dricker inte, han tycker inte om nöjen, han tycker inte om att synas i onödan, han är inte det minsta folklig, och i stället har han det värsta och farligaste av allt, nämligen idéer.

1 Vad har han för idéer?

2 (lägre) Det sägs att han är förtrollad och besatt av skönhetens väsen.

1 Vad betyder det?

2 Att han troligen blir en galen slösare som sin farfar. Bayrarna kommer under hans regeringstid att få upptäcka sina tomma plånböcker igen.

1 Nu kommer processionen. Där har vi kardinalärkebiskopen av München själv.

2 En högtidlig tråkmåns som aldrig kan le.

1 Och där har vi kungen.

(Den kungliga processionen drager förbi.

Ett oemotståndligt jubel stiger mot skyn i ett överväldigande crescendo.)

Herre Gud! Se så vacker den unge kungen är! (blir hänryckt och jublar med i folkmassan.)

2 Akta dig. Du kan bli förtrollad som han.

1 Vad är det för fel i att vara Europas skönaste monark?

2 Det kan ha fatala följder för den nation han regerar, för om han är tillräckligt vacker kan folket frestas till att följa med honom ut på vilka galenskaper som helst.

1 (lyssnar inte) Har du själv någonsin sett en grannare furste?

2 Du är redan bedårad och förlorad för honom som alla andra. Akta dig.

Han kan bli en förförare av hela tyskheten.

1 Tyst! Han säger något.

2 Säg inte att han tänker hålla tal nu också!

1 Jo. Han talar till folket.

2 Det fattades bara det. Då är han en svärmare och redan förlorad.

1 Tyst! (Kung Ludwig II blir synlig. Bredvid kardinalärkebiskopen håller han ett improviserat tal till de närmaste omkring sig.)

Ludwig Tack, gott folk, för era hyllningar, men festen är ej ännu slut! Den har blott börjat! Här inleds ett nytt kapitel för vårt Bayern, för allt tyskt i världen och för hela världen, ty min avsikt är att härska blott för att försköna denna krassa trista gråa solkiga vardagliga och bleka värld. Vår värld behöver skönhet, ty det är vad som 6

mest saknas. Bayern råkar vara ett av världens bildskönaste länder med sin vildmark, sina vilda alper, sina sjöar, djupa dalar och vilt forsande och rika floder, sina slott och sin barock och sina ridderliga traditioner. Låt oss aldrig glömma att vår ätt skänkt Tyskland tre förnäma kejsare! Vi har en uppgift och ett kall, som det är min plikt såsom konung att förvalta; och jag lovar er, att härifrån, från detta brinnande romantiska och innerliga hjärta i mitt bröst, skall skönhet flöda ut, berika hela Bayern och välsigna hela världen med de vackraste tänkbara drömmar fromt manifesterade i verkligheten!

(Allt folket hurrar utan att de hört eller förstått något. Kröningsprocessionen drar vidare.)

2 Förstod du något?

1 Bara att han ville skönhet och att han var skönheten personifierad själv.

2 Det kommer att gå över. Politiken tål ej skönhet och skall krossa honom.

1 Du är hjärtlös.

2 Nej, blott realistisk. Alla vet att denne kung är överkänslig som sin broder sedan barnsben, och att den som överkänslig är blir djupast sårad av naturens verklighet och hårdast trampad under verklighetens fötter.

1 Det är inget ont att vara känslig. Tvärtom är det blott en fördel, och det onda finns i så fall hos majoriteten människor som saknar känslighet.

2 Att vara okänslig är fördelaktigt på så sätt att man då kan försvara sig och hävda sig.

1 Att vara känslig är en större dygd, ty man kan då ej skada eller såra andra.

2 Bättre är att såra andra än att själv bli sårad.

1 Vi får se. Jag tror att denne unge artonårige monark skall påstå motsatsen och hålla på sin mening.

2 Blott till skada för sig själv i så fall.

1 Men måhända till all världens glädje, nytta och uppbyggelse.

2 Jag hoppas du har rätt. Åtminstone blir han i så fall inte fåfäng. (de går vidare.)

Akt II Scen 1. 14 april 1864.

Pfistermeister Har ers majestät något mera uppdrag för mig?

Ludwig Jo, det var en sak till. Hämta hit Richard Wagner.

Pfordten (bestört) Kompositören?

Ludwig Ja, just kompositören. Jag vill lära känna honom. de la Rosée Men varför i all fridens namn en sådan man?

Pfistermeister Kompositören Richard Wagner uppehåller sig så vitt jag vet inte i München, ers majestät.

Ludwig Finn då reda på honom och för honom hit.

Pfistermeister Är det en befallning, ers majestät?

Ludwig Ja, det är en befallning, och ännu mera, det är en konungs önskan. de la Rosée Vi vill nog avråda ers majestät från att stifta en sådan bekantskap.

Ludwig Varför det? de la Rosée Herr Wagner är känd för, hm, sitt antastliga rykte.

Pfordten Ers majestät, det är en dålig karaktär.

Pfistermeister Han blir aldrig populär i München. Han har fått all publik emot sig var hans hemska operor än har framförts, och dessa har alltid varit ekonomiska katastrofer. de la Rosée Vi vill å det angelägnaste avråda ers majestät från att befatta sig med honom.

Pfordten Karlen har bara skaffat sig en larmande hop av fordringsägare var han än har behagat stanna.

7

Pfistermeister Kommer han hit slipper ni honom aldrig och inte vi heller.

Han blir en blodigel på Bayerns väl. de la Rosée Han är inte bra för någon stat. Han är republikan och revolutionär.

Pfordten Han hade kunnat göra en god tonsättarkarriär i Dresden om han inte blandat sig i politiken och tagit parti för de radikalaste.

Pfistermeister Kort sagt, han är farlig för alla som har något med honom att göra.

Ludwig (lugnt) Herr Pfistermeister, hämta hit honom.

Pfistermeister Ja, ers majestät. (herrarna bugar sig och går under mummel.)

Ludwig Om något kan ge skönhet åt vårt tyska folk så är det Richard Wagner med sin hänryckta musik! Han har i alla dessa år förgäves efterlyst en mecenat och furste som kan rädda honom från ruin. Jag skall bli Tysklands störste konung genom tiderna helt enkelt genom att erkänna Richard Wagner som vår främste operatonsättare, och hela världen skall med tiden ge mig rätt. Vad spelar mänskans karaktär för roll om blott han är en riktig musiker?

Scen 2. Stuttgart, 2 maj.

Wagner Min vän, jag har ej något hopp. När helst jag gett mig hän åt hoppet har det bara lett mig i fördärvet.

Karl Eckert Var ej pessimistisk, käre Richard. Du är hemma här, och jag har några säkra kort bland Stuttgarts kungliga teaters styrelsemedlemmar. "Lohengrin" och "Tannhäuser" har gjort succé i Wien. Jag tror man vågar satsa på dem här. (det ringer) Vad är det nu då?

Wagner (trött) Bara det nu inte är en tarvlig fordringsägare igen som jagar mig. (en betjänt kommer in) Eckert Vem är det? betjänten Någon som vill tala med herr Wagner.

Wagner (reser sig rasande) Sa jag inte det? Nu är de här! Nu är det färdigt! Snart är hela krämarhopen här på jakt efter mitt skinn! Vem är det som har lyckats följa mig i spåren ända hit? Jag trodde att jag skakat av mig hela världen! betjänten En von Pfistermeister, konungens av Bayern sekreterare.

Wagner Vet hut! Ett dåligt skämt! Det är en bluff! Kör ut den rövaren, Karl Eckert, om du är min vän! (sätter sig) Eckert Kör ockraren på porten, Hans. betjänten Han vägrar låta sig avspisas, herrn. Han påstår att han följt herr Wagner genom Wien och Zürich på kung Ludwigs enträgna begäran fast han inte velat detta själv.

Pfistermeister (tränger sig in) Ursäkta mig, förträffligaste herrar, men jag hörde att herr komponisten var här inne. Jag har kämpat i två veckor för att finna honom levande och kan ej avstå från att råka honom när han äntligen nu är befintlig! Herr kompositör, jag, sekreterare von Pfistermeister, är på konungens befallning skickad hit att hämta er till München och hans majestäts beständiga beskydd.

Wagner (reser sig långsamt) Min herre, ni är galen. Ni gör narr av mig. Det kan ej vara sant.

Pfistermeister Tyvärr så är det sant, fastän jag själv personligen långt hellre sett att vi ej hade setts. Men som bevis på konung Ludwigs aktning och förtroende för er så skänker han er denna ring som sin regerings första offentliga gåva, och jag lovar er att den är kostlig. (räcker fram en dyrbar rubinbesatt guldring) Wagner Herre Gud, jag tror jag drömmer! Detta är ju galnare än någon opera!

Pfistermeister Jag ber komma med till München på kung Ludwigs angelägna önskan.

8

Wagner (även till Eckert) Om han ger mig guld och säkerhet, hur kan jag då väl låta bli att utnyttja en sådan möjlighet? (till Pfistermeister) Min vän, låt oss då resa genast!

Pfistermeister Det är sent på kvällen. Jag ber er att vänta till i morgon bitti, så att jag får sova.

Wagner Och för den där kungens underliga nycks skull har ni då rest över hela Schweiz och Österrike bara för att vara den tonåringen till viljes?

Pfistermeister Herr kompositör, han är vår krönte konung! Och av huset Wittelsbach!

Wagner Ja, ja, han är väl en av de där höga hönsen då med anor och fåfänga privilegiumstraditioner till förbannelse, men han är blott en artonårig barnarumpa som fått för sig något av en fix idé! Ej någon annan potentat i Europa skulle ta i mig med tång ens!

Pfistermeister Jag delar fullständigt er åsikt, men han lät sig ej bevekas.

Wagner Och vem är då jag, att denne krönte pojke skulle bry sig om mig? En misslyckad skådespelare som aldrig ens har kunnat komponera en hel melodi! Den pojken vill väl ha mig för ett av sin fars muséer. Jag är ju en färdig man som bara möts av hån, förakt och äckel var jag än numera vågar visa något partitur....

Eckert Var inte teatralisk nu, min vän. Du har här fått en bättre chans än alla Stuttgarts möjligheter! Sumpa inte den nu, utan ansträng dig att vara kungen och herr Pfistermeister väl till lags. Du måste ju uppföra dig om du skall träffa kungen.

Wagner Ja, jag får väl träffa honom då. Herr Pfistermeister, skicka genast telegram till den där kungen att vi kommer.

Pfistermeister Ja, det skall jag göra. Annars ses vi, hoppas jag, i morgon vid stationen, herr kompositör?

Wagner Och snabb blir färden hem till München och den nye kungens pengar, eller hur, herr sekreterare?

Pfistermeister Det är min plikt att fullgöra mitt uppdrag.

Wagner Och det är min plikt att tacka ja till all så kallad generositet i världen, särskilt när den är så sällsynt.

Pfistermeister Båda tycks vi resa då till München med rätt blandade och kluvna känslor, eller hur, herr komponist?

Wagner Ni kanske men ej jag. Jag reser blott emedan jag är illa tvungen. En som haft det motigt hela livet kan ju inte säga nej när någon är så dum att han ger den omöjlige en hjälpande och utsträckt hand som dessutom är full med pengar.

Eckert Tyst nu, Richard Wagner!

Wagner Jag blott prövar denne struntförnäme byråkrat. Och skyll dig själv som bjudit mig på vin.

Eckert Du pratar alltför mycket bredvid munnen.

Wagner Ja, jag vet, det är jag bra på, och det är ju vad jag lever på som komponist. Jag kan ej göra melodier, men jag kan förvisso åstadkomma väldiga effekter med tillräckligt ackompagnemang som imponerar mest på all den dummaste publiken.

Eckert Du är över dina svackor nu. Nu börjar livet.

Wagner Eller döden? Det är något vi får se.

Pfistermeister I morgon alltså, herr kompositör?

Wagner Är ni fortfarande i huset? Hälsa kungen att jag alltid älskat honom. Jag skall genast skriva brev till honom.

Eckert Var ej alltför självutgjutande.

Wagner Var lugn. Jag skall blott skriva vad jag känner. Ser du ej, min vän, att Richard Wagner gråter?

Pfistermeister (för sig själv) Vilken olycka! (går)

9

Scen 3. Maj 1864.

Pfistermeister Mina herrar, vi är här för att diskutera konungens gäst Richard Wagner.

Pfordten Ju mindre sagt om honom, desto bättre. de la Rosée Vi vill helst slippa mardrömmar, herr Pfistermeister.

Pfistermeister Just för att slippa dessa mardrömmar måste vi diskutera krisen innan den kommer, för att den kommer är säkert. de la Rosée Vad är era fakta, herr Pfistermeister?

Pfistermeister Fakta är att herr Wagner kommit till München. Han har träffat konungen, och konungen har redan glömt sitt rike för Richard Wagner. Det första konungen gjorde var att omsluta luffaren i sina armar.

Pfordten Han är dock en kompositör, herr Pfistermeister. Låt oss inte förolämpa musorna med att kalla Richard Wagner en luffare.

Pfistermeister Mänskligt sett är han ingenting annat. Han har varit en fräck parasit i hela sitt liv, och nu har han drabbat Bayern. Det första hans majestät gjorde var att skänka honom aderton tusen gulden ur sin egen hovkassa för täckandet av herr Wagners omedelbara utgifter, det vill säga hans skulder sedan 20 år tillbaka. de la Rosée Som engångsutgift betraktat är aderton tusen gulden ej en katastrof för staten.

Pfistermeister Just det, greve de la Rosée, just det. Som engångsutgift betraktat är det ingen katastrof. Men katastrofens lavin har fått sin start. De aderton tusen gulden har beviljats herr Wagner, men konungens löften till herr Wagner kräver mer. Hans majestät har lovat herr Wagner ekonomisk trygghet på livstid, att alla herr Wagners operor skall uppföras, att en ny teater skall uppföras med alla de modernaste tekniska attiraljer enkom för herr Wagners absurda och barnsliga operaspektakel.... de la Rosée Vad kommer dessa löften att kosta?

Pfistermeister Vi har en uppskattad utgift för herr Wagner till hösten att vänta på två hundra tusen gulden.

Pfordten Mein Gott! de la Rosée Absurt!

Pfistermeister Frågan är, mina herrar: vad skall vi göra åt saken? de la Rosée Hans majestät kommer att få hela folket emot sig som sin landsförviste farfar.

Pfistermeister Samtidigt är det i allas intresse att skydda tronen och huset Wittelsbach.

Pfordten Utan monarkin är Bayerns suveränitet en förlorad sak. de la Rosée Skall vi då acceptera att det skänks bort två hundra tusen gulden av folkets pengar till den kvacksalvaren Richard Wagner?

Pfistermeister Landet har en press och en stark byråkrati. Det finns andra medel.

Pfordten Ryktesspridning? Smutskastning? Utvisslingsklickar? Sabotörer?

Pfistermeister Och spioner. Brev skall öppnas, herr Wagners privatliv skall bevakas, och allt skall rapporteras – till konungen till slut i väl redigerad oantastligt vetenskaplig rapport. de la Rosée En god strategi.

Pfistermeister Det viktigaste av allt är dock att alla angrepp måste koncentreras uteslutande på herr Wagner. Inte ett ord får snudda vid konungen. Han får icke veta något förrän Wagners fall är färdigt förberett och oåterkalleligt.

Pfordten Vad gör vi om vi ej lyckas få herr Wagner på fall?

Pfistermeister Herr Wagner är en så självdestruktivt dålig karaktär att den möjligheten lyckligtvis är omöjlig.

10

de la Rosée Vad skall konungen säga när han faller?

Pfordten Vad menar ni? de la Rosée Jag vet att konungen är känslig, och ingen av oss vill skada honom. Vad gör vi om han skadas genom herr Wagners fall?

Pfistermeister Den risken måste vi ta. Hans majestät är bara aderton år och har kanske femtio år ännu att leva om inte sextio. Herr Wagner är över femtio och redan utsliten. Jag tror inte att det ruttna trädets fall kan skada en ung frisk och ändå fullvuxen ek. de la Rosée Jag hoppas ni har rätt, herr Pfistermeister, jag hoppas ni har rätt.

Scen 4. Maj 1864. Den Pelletska villan.

Wagner Min lycka är för stor för att med tiden kunna hålla. Denne ädle vackre unge konung är för god för denna låga värld och alltför god och oskuldsfull för mig.

Hans gränslösa tillgivenhet för mig och hans allvarliga respekt för min musik, min konst och mina hedniska visioner är för djup för att med tiden kunna klara sig mot verklighetens krassa genomskådande av sanningen. Han tjusar mig, han har gjort mig minst tio vårar yngre, han har absolut förlängt mitt liv med tjugo år, och genom honom blott kan jag för första gången i mitt liv nu endast skapa, skapa och blott åter skapa! Och han skänker mig dessutom en teater för min konst allenast, ett fett underhåll och denna magnifika villa med en sådan oerhört fantastisk utsikt! Hela världen snäste åt mig och förvisade mig ner i diket, och han har nu uppenbarat sig som världens enda generösa mänska.

Käre konung Ludwig, är det ni?

Ludwig (inträder) Min lärare och mästare, jag kommer här förbi som vanligt på min dagliga visit för att beundra er och lära av er.

Wagner Ni är alltför god, min konung. Jag är skyldig er mer än ni givit mig.

Ludwig Det är min glädje att ni är tillfreds med oss och detta fria liv i Bayern.

Men hur går det med musiken och arbetet?

Wagner Jag har här gjort upp en arbetsplan för fem år framåt. Nästa år så gör vi Mästarsångarna och Tristan. Året därpå gör vi Tannhäuser och Lohengrin. De följande två åren producerar vi de fyra operorna som ingår i Nibelungenringen.

Sedan blir det Parsifal.

Ludwig Ni är ett magnifikt gigantiskt snille om ni på så kort tid kan fullborda så titaniska och underbara mästerverk.

Wagner Jag gjorde Tristan i ett enda andetag, och detta verk, som anses ouppförbart, är blott som ett dammkorn mot min Cheopspyramid av Nibelungenringens kolossala Babelstorn.

Ludwig Jag lovar er, min mästare, att Tristan skall bli uppförd här i München.

Wagner Det skall då bli mitt livs höjdpunkt, som allenast ni förlänat mig.

Ludwig Ni vet hur högt jag dyrkar er blott för musikens skönhets skull.

Wagner Och likväl är ni skönare än all musik i världen.

Ludwig Det tillkommer icke er att smickra mig.

Wagner Du unge sköne gudomlige man, jag smickrar ej. Jag talar blott av hjärtat.

Se på mig. Vad är väl jag? En gammal skithög av en trasa som blev slängd i dikets avfall av en okunnig och obarmhärtig värld. Så kommer ni förbi och säger att just denna trasa skall förlänas sidengobelängers plats och status. Kvinnorna har övergivit mig, ty jag har blivit ful och gammal. Ni allena lyser upp min levnad och förgyller den med plötslig evighet av salighet. Och skulle jag då icke vara såpass mänsklig, att jag inte skulle börja dyrka denne sköne unge gud som är min konung?

11

Ludwig Mästare, jag klär ej i ombytta roller. Jag har vördat er som mästare och lärare och blir generad om ni ägnar mig den dyrkan som jag borde ägna er ensidigt för musikens skull.

Wagner Min son, jag talar ej om vördnad, andlighet, respekt och kulturella värden. Vårt förhållande har utvecklats till kärlek mellan man och man. Jag älskar dig, min vackre gosse. Inga fruntimmer vill mera ha mig, men i stället har du kommit till mig, du min fagraste Apollon, skyddsängel och underbare skönhetsgud! Nej, dra er ej tillbaka. Var ej rädd för mig. Låt mig få känna bara på ditt änglalika hår, din manliga och viljestarka haka, dessa skägglösa och friska kinder, dessa purpurröda oskuldsfulla läppar....

Ludwig Mästare, jag ber er att ej föra mig på villovägar. Jag förstår ej detta nya språk ni talar.

Wagner Det är bara vanligt kroppspråk. Har du ej haft kvinnor än, du granne yngling? Nej, jag vet att du är en naturlig oskuld, och det gör dig bara desto mera åtråvärd och änglalik för mig.

Ludwig Är det musikens makt som ni förtrollar mig så med att jag ej helt kan göra motstånd som jag borde mot den fula och förbjudna lek ni börjat dra mig in i?

Wagner Ja, min gosse, med musikens rätt förför jag dig, och den är ofelbar som maktfullkomlig. Ingenting kan stå emot musiken, inte ens Odysseus förmådde det.

Glöm bort nu att du är ditt rikes konung. Tänk allenast på att du är helt oemotståndlig som den skönaste och grannaste av gossar, och att denna skönhet hos dig gör dig till en gud som kommer hela bibelns kristendom på skam.

Ludwig Min mästare, jag ber er....

Wagner Vackre gosse, låt mig blott få kyssa dig en gång. Om du ej tycker om det skall jag aldrig mera göra så, men, kungliga gudomlighet, jag vet att du skall älska det och falla.

Ludwig Ni förvirrar mig. Ej kvinnor kan förvirra så som ni nu gör.

Wagner Det är det gudomliga rusets änglalika kärleksmakt. Ge bara efter och spänn av. Musik är endast kärlek, och med dess allsmäktiga gudomliga oemotståndliga oåterkalleliga makt och rätt tar jag härmed din själ i anspråk och behåller den i fångenskap i mina fjättrars överlägsna våld för evigt.

Ludwig Mästare, ni är en trollkarl.

Wagner Ja, jag vet. Och jag är fruktansvärd som sådan. Aldrig skall jag släppa dig ifrån mig mer, du underbare pojke, som en gud barmhärtigt förde på min rucklarväg. Du skall för alltid vara min.

Ludwig Jag trodde ni var blott musik.

Wagner Musiken blott framhäver mänskans mänskliga förmågor och förstås då mest hennes potens. Min gosse, jag har aldrig saknat kvinnor så som jag skall sakna dig när du är borta.

Ludwig Herr kompositör, jag ville aldrig detta, och jag ber er att ej mera anträda en sådan farlig väg med mig.

Wagner Glöm bort för guds skull vem du är! Kom med! Släpp efter! Var en mänsklig människa! Jag skall nog visa dig och lära dig all konst på detta ljuvlighetens område.

Ludwig Herr komponist, ni glömmer att jag är en ung och sårbar man. Ni har en lång erfarenhet som ger er övertaget över mig i saker som jag aldrig ens har tänkt på.

Nöj er med min aktning och min vördnad för er heliga musik. Gör mig ej mer förvirrad.

Wagner Det är ej förvirring, sköna oskuld. Det är vishet. Kärleksakten endast gör en mänska vis. I kärleken allenast finns all världens vishet. Utan kärlek är allt bara tråkighet och vettlöshet.

12

Ludwig Med all respekt för kärlekens gudomlighet och väsen, som jag även dyrkar, men allenast andligt. Jag kan icke dyrka köttsligt vältrande och fysisk lusta utan sans.

Wagner Men det allenast är ju kärleken, min son!

Ludwig (distansierar sig) Min mästare, jag tackar för den lärdom ni har givit mig idag men önskar att jag uteblivit från lektionen. Låt oss icke mera laborera i så farliga laboratorier.

Wagner Du är rädd. Jag har då skrämt dig.

Ludwig Jag skall resa bort i morgon, och det är nog bäst för båda att så sker.

Förmodligen så blir jag längre borta än beräknat.

Wagner Du är upprörd. Har jag sårat dig?

Ludwig Min mästare, jag älskade er högt som konstnär och som tjänare åt skönhetens gudomlighet. Det gör jag ännu. Jag har endast funnit att ni har ett annat kärleksideal än jag som ej är lika vackert. Ni har allt mitt stöd som musiker, men jag befarar att det hos er som ej är musik har avlagt en tumör här i mitt hjärta. Därmed bjuder jag er med nödvändighet farväl. (går) Wagner Min pojke! Kom tillbaka! Borta! Vad kan jag ha gjort som ej var rätt? Vad gjorde honom rädd? Det var ej blyghet. Det var något annat. Skammen lyste fram ur kungapojkens ögon, som när man blir ertappad med något fult. Men han var bara skönhet, och jag ville endast skönhet. Likväl såg han plötsligt och för första gången i sitt liv nu något riktigt fult, och det är han, till skada för sig själv, allergisk för.

Scen 5. Bad Kissingen, sommaren 1864.

Elisabeth (räcker fram handen till den inträdande Ludwig) Ryktet har då talat sant.

Ludwig Jag kom blott för att återse min bästa barndomsvän. Vad är det för ett rykte som har talat sant?

Elisabeth Att du är skönheten personifierad.

Ludwig Tål jag en jämförelse med dig, den vackraste Habsburgska kejsarinnan genom tiderna?

Elisabeth När jag ser dig, kusin, så får jag en smått kuslig känsla av att vi är alltför lika. Om vi icke var av skilda kön, så kunde vi ha varit spegelbilder åt varandra. Nu är vi i stället lika som två syskon.

Ludwig Ja, vår likhet är omtalad överallt. Och ändå är vi blott avlägset släkt.

Elisabeth Jag hör att du försmår ditt hov och dränker dig i stället i kultur och svärmerier.

Ludwig Och jag hör att du har börjat sky ditt hov för att i stället resa överallt som en zigenare.

Elisabeth Jag kvävs i Wien bland alla inskränkta missmodiga och trista uppstoppade mumier i det unkna Hofburgs och Schönbrunns menagerier.

Ludwig Och jag somnar alltid när jag stannar kvar för länge bland mitt rikes gaggiga och monotona statsråd.

Elisabeth Du har tur som funnit den där Wagner som kan ge dig andlig spis.

Ludwig Vi måste gräva fram den karlen efter att ha jagat honom genom hela Schweiz och Österrike. Han var så olycklig att han grävt sig ner i underjorden.

Elisabeth Var blev han en människa igen?

Ludwig Han hade dragit sig långt bort till hålan Stuttgart, var han redan var på dekis och mest tänkte på att ställa till med självmord.

Elisabeth Och den mannen har man kallat farlig!

Ludwig Han var aktivist i Dresden 'fyrtioåtta och var då politiskt radikal. Sitt rykte som omöjlig samhällsmedlem har han burit sedan dess.

Elisabeth Du tycker ej att han är farlig?

13

Ludwig Han är omoralisk, lastbar, opålitlig, nyckfull och en osympatisk egoist, men farlig är han inte.

Elisabeth Ändå flydde du från honom för att träffa mig.

Ludwig Du läser mig som om jag var en öppen bok.

Elisabeth Man talar om att du umgås för mycket med den äventyraren.

Ludwig Han lär mig mycket och han ger mig mycket av sin konst och kunskap.

Elisabeth Jag ber dig ändå att akta dig för honom. Han vill ingen mänska väl.

Ludwig Jag är ej rädd för honom. Jag är kanske ensam om att kunna rätt hantera honom.

Elisabeth Det är inte han i stället som hanterar dig?

Ludwig Är det Franz Josefs och Wiens åsikt?

Elisabeth Du är väl bevakad. En så lysande monark som du vill alla skydda.

Ludwig Wagner är min bäste vän och dessutom min ende lärare.

Elisabeth Och ändå flyr du honom för att trösta dig hos mig.

Ludwig (tyr sig till henne) Jag medger att han har demoniska baksidor som gör mig förvirrad. Han gör anspråk på min själ.

Elisabeth Jag trodde något sådant. Är det sant att du beviljat honom hundra tusen gulden?

Ludwig Nej, det är två hundra tusen. Det är en proposition till hösten.

Elisabeth Det är mycket pengar för en slösaktig och opålitlig konstnär.

Ludwig Jag är skyldig honom en teater för de största operor som någonsin har skapats.

Elisabeth Du har givit honom ett lillfinger. Han har redan sina klor i bålen och i hjärtat på dig.

Ludwig Han är Tysklands störste konstnär.

Elisabeth Men måhända även Tysklands sämsta mänska.

Ludwig Du vet mycket om hans karaktär.

Elisabeth Jag är mer erfaren än du. Jag är ju åtta vårar äldre. Jag har fött tre barn till världen och fått genomlida många prövningar och vedermödor. Jag kan uppskatta den skrävlarens musik men ej hans skrävel. Han kan komponera vackert men han gör det alltför sällan. Han förbrukar sig på åthävor, effekter och fyrverkerier utan mening. Det är bara dyrt. Han är en chauvinist.

Ludwig Vad är en chauvinist?

Elisabeth En man som leder andra i fördärvet.

Ludwig Du har genomskådat honom.

Elisabeth Det gör alla som har någon hjärna.

Ludwig Likväl godkänner du hans musik. Det är blott för musikens skull jag hjälper honom.

Elisabeth Om han ändå vore som en Mozart eller Schubert eller Mendelssohn!

Men han har ingen ödmjukhet och ingen älsklighet. Han är blott stor och svulstig och hysterisk, som en bortskämd mammas gosse som i okunskap om mänskliga faktorer blint gör anspråk på enväldigt självsvåld och ofelbarhet.

Ludwig Han kan ej skada mig.

Elisabeth Det vet du icke ännu. Oskulden vet ingenting om kärlek. Sedan sjunger hon ej mer dess ära.

Ludwig Du vill varna mig för det outrannsakliga i konstens och musikens väsen.

Elisabeth Ej för konsten och musiken. Blott för dåren Richard Wagner.

Ludwig Jag skall hålla mig till konsten och musiken.

Elisabeth Gör det. Svik dem aldrig.

Ludwig Lika litet som jag någonsin vill svika dig, kusin.

Elisabeth Vi står nog närmare varandra själsligen än två normala syskon.

Ludwig Vi är båda onormala.

14

Elisabeth Nej, blott översinnliga och extraordinära. Vi hör till de lyckliga utvalda få som genomskådat mänskosläktet och som därför skiljer sig ifrån det. Vi behövs ej för flertalets välfärd och förkovran, vi har ingen praktiskt nyttig rent konkret funktion att fylla här i världen, mänskligheten skulle kanske till och med långt bättre reda sig om vi ej fanns, men ändå är det bara sådana som vi som gör den mänskliga tillvaron uthärdlig, ty vi är mänsklighetens vackra drömmar. Och vad vore livet utan vackra drömmar?

Ludwig Blott en öken.

Elisabeth Nyttan, välfärden och progressiviteten gör vår värld så småningom allt mera lik en öken, våra skogar kan ej skövlas i oändlighet förutan att det enda resultatet blir en öken, och då skall om inte förr all mänskligheten längta efter riktiga oaser. Finns det då ej heller kvar oaser så skall det dock finnas hägringar: odödliga och ljuva minnen av drömartade monarker sådana som vi. Republikanerna skall segra med sitt meningslösa våld, precis som Richard Wagner redan segrat över dig, men när de riktiga monarkerna är borta skall ej något kunna fylla deras tomrum utom möjligen de drömmar vi har lämnat kvar som minnen åt en ökenartad framtid.

Ludwig Du ser klart en renodlad monarks allenaste funktion i livet.

Elisabeth Ja, du oskuldsfulle vilseförda nittonåring. Lev för den funktionen. Du kan göra mycket. Bygg de sagoslott din farfar vågade blott drömma om, och utnyttja din Wagner för ditt eget konstnärliga drömska syfte. Dränk honom i pengar, så att han får skriva världens största operor, och bygg teatrar, så att de får spela dem för evigt.

Giv vår arma värld de storslagnaste drömmar som en konung någonsin har drömt.

Men akta dig för mänskan Wagner. Konstnären är din, den kan du utnyttja ihjäl, men människan får du ej låta komma nära din unika skönhetssjäl. Det är mitt råd.

Ludwig Jag skall försöka följa det. Jag kom just hit för att få höra något sådant.

Detta råd var kanske just vad jag behövde.

Elisabeth Tack för att du kom och stannade så länge hos mig.

Ludwig Tack för att du gav mig lov, ty jag behövde det.

Scen 6. Den Pelletska villan.

Wagner Min furste! Välkommen tillbaka! Jag visste att du skulle komma tillbaka till din gamle musiker! Låt mig få omfamna dig, du den störste och ädlaste furste i världen! (omfamnar Ludwig teatraliskt) Ludwig Herr Wagner, jag trivs ej med smicker. Det är bara råttor som smickrar mig.

Wagner Men jag har ju blott sagt sanningen! Är han ej världens mest oemotståndliga skönhetsmonark, mina vänner?

Ludwig Vem är dessa vänner?

Wagner Får jag presentera min vän dirigenten med fru, Hans von Bülow och Cosima, dotter till min vän och gamle kollega Franz Liszt, som snart själv kommer hit och besöker oss.

Ludwig (hälsar artigt) Angenämt, herr dirigent. Fru von Bülow, er far är den mest respekterade musikern i hela Tyskland idag. Det tycks mig att hans dotter är lika beundransvärd.

Cosima Ni kan åtminstone komplimentera.

Wagner Är han inte vacker, min konungslige mecenat? Han har lyft mig ur träsket och satt mig i himlen!

Ludwig Herr Wagner, jag måste få fråga, är dessa två dina tillfälliga gäster, skall de stanna länge, var bor de, och vem har inbjudit dem?

Wagner Jag har inbjudit dem hit i ditt namn, ty vad är mina operor utan en äkta fantomdirigent? Endast han kan ge min musik rättvisa.

Ludwig Är då vår herr generalmusikdirektor Lachner en man bara att köra över?

15

Wagner Vad gör vi med en dilettant när det finns en von Bülow?

Ludwig Han skall alltså stanna här och det för gott?

Wagner (med en kurtis) Ja, om ers majestät än vill ha min musik.

Ludwig Ni ger mig inget val.

Wagner Sedan var det en annan sak. Era ministrar herr Pfi och herr Pfo intrigerar mot mig.

Ludwig Vilka är då herr Pfi och herr Pfo? Wagner Pfistermeister och Pfordten.

Ludwig De är mina bästa ministrar.

Wagner De smider en djävulsk komplott emot mig. Jag är tvungen att kräva att ni ger dem respass.

Ludwig Jag kan icke avskeda dem. De var redan min faders och är även mina två bästa ministrar. De sköter om landet så att ni och jag, mäster Wagner, kan ägna oss desto mer åt vår musik och kultur.

Wagner De försöker att utmanövrera mig helt från er närhet!

Ludwig Herr Wagner, jag föreslår att ni helt avstår från all politik och i stället ger hela er uppmärksamhet åt musiken. Om även herr Pfi och herr Pfo bleve era dödsfiender kan de ej röra musiken, ty den står i fullkomlig säkerhet under mitt eget beskydd. Lycka till med ert arbete, herr Richard Wagner. (går) Wagner (till Cosima och von Bülow) Han är alltför god. Han ser ej vilka knivar som riktas mot ryggen på honom, och när stöten kommer så är det för sent för den pojken att vakna. Jag känner min värld och den njugghetens byråkrati som besjälar vårt Tyskland och får det att ruttna. Kung Ludwig har trotsat den med att med frimodighet höja skönhetens fana och lyfta den högt över världen. Det tål ej de inskränkta borgarna. Därför så börjar de arbeta på kungens undergång med att angripa hans tecken av skönhet, som är Richard Wagner. Det skall de få ångra!

Bülow Är det något allvar med din paranoia? Förföljer ministrarna faktiskt dig?

Wagner Ja. Vet ni vad skvallertanterna säger på stan? De förfäktar, att liksom hans farfar, kung Ludwig den första, förfördes av Lola Montez, vilket ledde till den kungens avsättning, har även Ludwig den andra nu blivit förförd av en viss charlatan vid namn Lolus.

Bülow Och vem är då Lolus?

Wagner Det är förstås jag. Som om jag var i stånd att förföra en konung! Jag kan inte ens ju förföra en kvinna! Men allt folkets angrepp på mig drabbar endast den utsatte konungen. Pöbeln har börjat arbeta på sin dynastis giljotin.

Scen 7. Statsrådet. de la Rosée Ers majestät, vi har allvarliga invändningar mot komponisten Richard Wagner.

Ludwig Det har hela världen blott emedan den är dum.

Pfistermeister (till Pfordten) Han är förblindad av sin Lolus. de la Rosée Ers majestät, bete er inte som ett barn. Herr Wagner har haft stora oegentligheter för sig.

Ludwig Det har hela världen. Även den är ju rätt dum. (någon muntration bland statsråden) de la Rosée Ers majestät, det här är allvarliga saker.

Ludwig Det är allting som jag hört förut. Ni bara tråkar ut mig med allvarliga småsaker som ni ältat med mig tusen gånger förut. de la Rosée Lyssna nu ett ögonblick, ers majestät. Är ni medveten om att sagde Richard Wagner underhåller en förbindelse med Ferdinand Lassalle, den ökände socialisten?

16

Ludwig Han är en god vän med Hans von Bülow. de la Rosée Vad gör han här? I vilken avsikt har han sökt sig hit och nästlat sig in i herr Wagners hus?

Ludwig Det kan jag svara på. Den ökände socialisten hade blivit kär. Men fadern till hans älskling var vårt sändebud i Schweiz, von Dönningen, en obönhörlig fiende till stackars Ferdinand Lassalle. Han kom då hit för att igenom vår vän Wagner böna om att få mitt stöd för äktenskapsspekulationerna. Men Wagner visade Lassalle på dörren. Därför har han nu rest hem, och hans förälskelse blir gift med baron Janko von Rakowitz, en polack. Herr greve, ni försöker göra statsaffärer av banala kärleksmelodramer. de la Rosée Jag är glad att det bekymret är ur världen. Men är ni bekant med Richard Wagners svindlande affärer med furst Thurn av Taxis och hans nya bank?

Ludwig Vad är det för en bagatell? de la Rosée Det är ej någon bagatell. Furst Thurn av Taxis intrigerar för att skaffa sig ett kungarike som skall heta Burgund som skall uppstå på bekostnad av de tyska staterna vid nedre Rhen och Belgien. Fursten är en svindlare och äventyrare, och Richard Wagner är hans högra hand. Dit rinner alla pengar som ni giver åt den oberäknelige boven!

Pfistermeister (reser sig) Ers majestät, vi måste kräva att herr Wagner visas ut från Bayern.

Pfordten (reser sig) Han blott skadar ert och Bayerns anseende och ekonomi.

Ludwig Jag vet ej någonting om narren Thurn av Taxis nya galenskaper, jag har aldrig hört om planerna på ett nytt Burgund, och en sådan bank kan bara gå åt helvete. Det håller ni väl med om, herrar ekonomer? Vad beträffar Richard Wagner har ni fel. Han kostar visserligen mycket pengar, men han skall om någon skaffa oss och Bayern världsomtalat anseende.

Pfistermeister Hans musik är ospelbar!

Ludwig Herr Pfistermeister, all musik är ospelbar tills den blir spelad. Se på Beethovens Kreutzersonat. Man stampade på den i vrede innan man förstått sig på den. Sedan blev den världens vackraste sonat. Jag förutspår precis det samma öde om herr Wagners ospelbara "Tristan".

Pfordten Ers majestät, den är fem timmar lång. Så länge kan ej någon stå och sjunga svåra saker oavbrutet, och så länge orkar ej publiken sitta stilla. Verket är absurt. Ni måste lägga ner det.

Ludwig Aldrig. Det är världens vackraste musik, och efter dess premiär skall hela världen därom vara enig. Ni förstår er inte på musik. Sköt ni min stat, så sköter jag musiken och hanterar jag herr Wagner.

Pfordten Ers majestät, med förlov sagt, de rykten som går kring bland folket om herr Wagner och ert umgänge med honom är ej vackra.

Ludwig Nej, det kan de icke vara, ty ni har ju själva spridit dem.

Pfordten Glöm ej er farfar, som föll för Lola Montez och därför tappade sin krona.

Ludwig Han skall åter bära den när "Tristan" har premiär. Jag har ej fallit för er Lolus.

Pfistermeister Alla vet att ni är alltför fäst vid honom.

Ludwig Ja, jag älskar honom. Det bekänner jag offentligt, och det står jag för. Jag älskade den mannen redan långt förrän jag sett honom i verkligheten, och det vet ni alla. Det är icke mannen som person jag älskar. Det är endast den musik han skapar.

Det är anden bakom människan som jag uppriktigt dyrkar och tillhör för evigt. Jag har en mission som konung, och det är att göra vad jag kan för att förädla folket genom sann kultur. Blott därför har jag importerat den för er så fasansfulle Wagner, därför har jag skrotat folkets simpla nöjen, buskiskomedier och banaliteter för att konstruktivt i stället bilda folket med rejäla verk av Shakespeare, Calderón och Mozart, Gluck och Weber.

17

Pfordten Alla hyllar er pedagogik, men den är inte populär. De flesta vill ej bli förståsigpåare. Allt folket bara gäspar åt er föreställning av en lärare som blott vill undervisa i det trista ämnet andlig odling.

Ludwig Ni tror icke på min undervisning, men jag gör det, och när "Tristan" har premiär så skall ni även göra det när varje föreställning skall ge eko över hela världen för utsålda hus. de la Rosée Ers majestät, vi deltar med er och beklagar er.

Ludwig Jag gör det samma, mina herrar sekreterare, med er. (går) Pfistermeister Han älskar Wagner.

Pfordten Vi kan inget göra åt den saken. de la Rosée (suckar) Vi har bara att uthärda "Tristans" premiär. Om det blir fiasko fick vi rätt. Men om det blir succé så får han rätt.

Pfistermeister Vi får väl nöja oss så länge med att konungen åtminstone har skrotat Wagners nya operafestspelhus.

Pfordten Om "Tristan" gör succé så får vi nog bekosta sväljandet av det teatervidundret ändå. de la Rosée Det är en tröst att konungen ej är erotiskt fästad vid det där vidundret Wagner.

Pfordten Ja, det tycks som om herr Wagner hade känt sig frestad ensidigt.

Pfistermeister Hans frestelser är utan tal. Den där rakryggade gemålen till von Bülow, dottern till Franz Liszt, ni vet?

Pfordten och Rosée Ja? Pfistermeister Det är nästan säkert att herr Wagner bjöd dem hit för hennes skull allenast, efter att kung Ludwig föredragit sin kusin Elisabeth av Österrike.

Pfordten Det är kanske något att arbeta vidare på?

Pfistermeister Kanske det. Om Wagner tar sig Cosima von Bülow till sin andra fru, hur går det då med konungens förhållande till Wagner? de la Rosée Det skulle aldrig Hans von Bülow acceptera.

Pfistermeister Just precis. Och därför skulle aldrig kungen acceptera det han heller. Men för Wagner, och det vet ju alla, finns det inget som är heligt, inte ens hans närmaste väns hustru. de la Rosée Mina herrar, dessa avskyvärda sexspekulationer anstår ej vår värdighet.

Pfordten Det är ej sexspekulationer. Det är bara hög beredskap inför Wagnerkrisens oberäkneliga möjligheter och hur dessa kan påverka konungen och vår regering. de la Rosée Konungen blir aldrig otillräknelig som Wagner.

Pfistermeister Det är alldeles tillräckligt kritiskt att herr Wagner är det, sådant inflytande som han fått igenom konungens naiva generositet. de la Rosée Vår konung lider bara av idealismens ädelmod.

Pfordten Men i förening med en Wagners egoistiska opportunism kan resultatet bli fatalt och ta en högst olycklig vändning.

Pfistermeister Vi måste hålla oss beredda och fortsätta hårdbevaka allt vad Wagner företar sig. de la Rosée Ja, det är det minsta vi kan göra.

Scen 8. Possenhofen, vid Starnbergsjön, sommaren 1865.

Elisabeth Ludwig Elisabeth Ludwig

Min lille bror, du har förändrats.

Ja, jag vet. Men ändå liknar vi varandra mera nu än förut.

Ja, ty du har lidit.

Kan du se det på mig?

18

Elisabeth Du är tystare och mera drömsk, och dina drag har fått en vek nyans av djup melankoli.

Ludwig Det är de fyra föreställningarnas resultat.

Elisabeth Du menar "Tristan"?

Ludwig Ja. Elisabeth Jag hörde att det skulle vara blott tre föreställningar.

Ludwig Framgången var så oerhörd att det nödtvunget blev en fjärde.

Elisabeth Då är du väl glad, när allting gick så bra?

Ludwig Men efter festen kommer eftertankens efterskörds baksmällor. När man kämpar ignorerar man allt motstånd för att komma fram till segern. När man vunnit kommer bitterheten över alla fiendernas fåfänga onödiga ansträngningar blott för att jävlas med en. Då blir hämndbegär ett faktum.

Elisabeth Vem vill du då hämnas på?

Ludwig De jämförde den store Wagner med Lola Montez, min farfars kurtisan, som han förslösade bort sitt förstånd på. De skymfade den underbare sångaren herr Schnorr von Carolsfeld och hans gemål, som sjöng Isolde. De drog allting ner i smutsen, blott av oförstånd och avundsjuka. De gick till och med så långt, att de tog till med hotelser och sökte skrämma mig med att framhålla farfars öde, avsatt sedan sjutton år.

Elisabeth Men han var med vid "Tristans" premiär?

Ludwig Det var han. Bayrarna och borgarna fick därmed så de teg. Han väckte störst uppmärksamhet av alla. Aldrig trodde någon att han skulle våga visa sig igen.

Men jag skall aldrig visa mig igen för dem.

Elisabeth Vad menar du?

Ludwig Herr Schnorr von Carolsfeld dog strax efter den sista föreställningen.

Han stupade på scenen efter att ha genomfört sitt livs musikrollprestation. Han mördades av pressen, ryktesspridarna och byråkraterna, som i det sista kom med anslag emot "Tristan". Lågheten hos utilitarianismen tog hans liv. Jag vill ej mer befatta mig med mänsklig låghet, som finns överallt var det finns gråa vanliga normala reguljära mänskor.

Elisabeth Just så brukar även min gemål Franz Josef säga. Även Bismarck skyr att höra på musik i sällskap. Men vad har du kvar om du ej mer vill träffa mänskor? Blir du icke ensam då?

Ludwig Jag har ju dig. Och jag har Wagner. Eller hade honom. Jag har kvar min trohet till hans snille. Honom träffar jag ej mer, ty han har sin Cosima Bülow. Han har övergivit mig, men jag blir aldrig av med honom. Han har bergtagit min själ för evigt.

Elisabeth Stackars Ludwig! Bör du inte gifta dig? Du är fortfarande den vackraste monarken i Europa.

Ludwig Jag kan aldrig gifta mig med dig.

Elisabeth Men jag har dock en yngre ogift syster som är nästan lika bra.

Ludwig Jag skall försöka.

Elisabeth Bra. Det låter höra sig. Den onde Wagners demoni skall nog en riktig kvinna kunna bota.

Ludwig Wagner är ej ond. Han är min hjälte, lärare och gud. Han är min enda länk med verkligheten och den enda meningen med min regering och mitt liv.

Elisabeth Då är det sant.

Ludwig Vad är det som är sant?

Elisabeth Att Wagner har förfört dig homosexuellt.

Ludwig (förfasar sig) Av vem har du hört det?

Elisabeth Det ryktet kommer ifrån München och från folkets egen mun.

Ludwig (i försvar) Det är ej sant.

Elisabeth Men han har dock försökt? Han har väl visat sådana tendenser?

19

Ludwig (kapitulerar) Det var därför som jag flydde till dig i Bad Kissingen i juni.

Elisabeth Stackars Ludwig. Hela folket känner till det. Den dag Wagner föll för dig blev din ruin. Ett sådant rykte skall ditt folk ej tåla utan att med tiden tvinga dig från tronen.

Ludwig Har du något råd?

Elisabeth Du måste avstå från din gud.

Ludwig Du ber mig avstå från min själ.

Elisabeth Alternativet är en oundviklig avsättning från tronen. Då förlorar du din gud ändå, och vad som värre är: du kan då inte längre hjälpa honom ens. Om du nu låter Wagner skiljas ifrån Bayern kan du ändå fortsätta att stödja honom.

Ludwig (tiger, förstummad av sorg) Elisabeth Älskade min broder, du har hjälpt den mannen till en position inom musikhistorien som han aldrig kan förlora. Du har räddat livet på bohemen och lyft honom upp på örnevingar när han låg i Stuttgarts rännsten. Du har givit "Tristan" århundradets operapremiär. Du kan ej göra mer för honom utom detta enda: skiljas från din mästare på det att han må leva och du själv må kunna fortsätta att stödja honom från den ädlaste och mest diskreta bakgrund. Att uppoffra honom blir din största välgärning mot honom.

Ludwig Och om jag ej vill? Vad är alternativet?

Elisabeth Broder, jag vet mer om dina sekreterare och små ministrar än du själv.

Herr Pfordten och von Pfistermeister använder all makt du givit dem till att metodiskt intrigera för herr Wagners undergång. De har all pressen i sin hand, de manövrerar ryktesspridningen, och de bevakar dig och spionerar ut allt vad som skrivs och sägs av någon av er. De har Richard Wagner redan i sitt nät. De kommer att flå honom levande, om du ej räddar honom med att giva honom fri.

Ludwig Har du bevis på så fantastiska komplotter?

Elisabeth Fråga Cosima von Bülow. Hon fick hämta härom dagen Wagners arvode på fyrtio tusen gulden hos herr Pfistermeister. Din minister hade mätt ut pengarna i silvermynt i säckar. Franz Liszts dotter fick själv släpa ner de tunga säckarna och lägga dem i vagnen. Pfistermeister hade ordnat så att hela torget fylldes av publik.

När flickan gråtande var färdig och hon körde bort, så sade Pfistermeisters ryktesspridarklickar till ditt folk: "Där åker Wagners älskarinna bort med kungens pengar." Hela München känner till historien och ler gärna åt den än och skakar menande på sina huvuden åt Lolus' förehavanden.

Ludwig Är det mitt folk som jag regerar som så gärna tror så fula lögner?

Elisabeth Nej, du stackars älskade oskyldige okunnige och barnafromme Ludwig, det är folket som regerar dig. Herr Pfistermeister och herr Pfordten tror att de regerar folket, men de är blott narrar som ej vet vad folket vet: att du är folket, som blir fört helt bakom ljuset av herr Pfordtens och von Pfistermeisters låga nedriga intriger bara för att slippa en uppriktig obekväm och genialisk sanningssägare som Richard Wagner. Även om du ej försakar honom frivilligt, så kommer herrarna att lyckas med sitt destruktiva anslag, ty herr Wagner har gjort bort sig. Det vet bara du och jag och folkets enklaste och hederligaste representanter. Ingen såg vad Wagner en gång ville göra med dig. Därför vet blott Gud, naturen och ditt rikes ryggrad om vad anledningen är till varför Wagner måste resa. Säkerligen kommer Wagner aldrig själv att ens förstå det.

Ludwig Offret du begär är fruktansvärt.

Elisabeth Jag ber dig avstå från en älskare, ty annars blir ni båda massakrerade av pöbeln.

Ludwig Jag skall göra som du säger.

Elisabeth Du har inget val, min stackars vän, och jag beklagar att du måste gå igenom denna världslighetens skändning av ditt ideal. Du blir ej någonsin den samme mer, men Wagner och hans övermodiga musik får leva.

20

Ludwig Senast han och jag var ensamma på tu man hand skisserade han ner en helt ny opera som han med allvar sade skulle bli hans sista. Den skall heta "Parsifal".

Elisabeth Det var det sista verket då som du fick ge inspirationen till.

Ludwig Din dom förstör mitt liv.

Elisabeth Kung Ludwig, vi var icke kungligheter om vi ej fick våra liv förstörda.

Akt III Scen 1.

Wagner Ludwig, jag är orolig för dig, ty du är alltför god för att med tiden kunna hålla. Världen styrs av dunkla och demoniska ohyggligt grymma krafter, som en sådan oskuld som du själv ej har en aning om och aldrig kommer att förmå försvara dig emot och aldrig heller kontrollera. Gud har upplyst världens ormgrop med en god men vingklippt ängel, och blott genom denna underbara ängel har en sådan oförbätterlig idealist som jag nu räddats undan mänsklighetens krasshets fasor. Men jag blev för styv i korken och för övermodig av den plötsliga medvinden. Jag föraktade min konung, såsom alla kungar, utan att förstå att han var annorlunda, jag förgrep mig på hans väsen, som jag trampat in i alltför många mänskors liv och öden, och det känns som om jag ej förtjänade den välfärd utan måtta som jag nu åtnjuter. Jag har mat för dagen, jag har lyx i överflöd, jag har en överdådig villa att förfoga ensam över, och jag får arbeta ostört nu för första gången i mitt liv. Jag får fritt fram med "Götterdämmerung" och kan belasta den helt som jag vill med frosserier av barocka svulstigheter. Jag har en teater genom vilken jag kan tvinga min publik att svälja vad som helst. Jag saknar icke angrepp eller motstånd, men de fiender som pepprar mig med papperskulor är som gossar små med ärtrör mot min nu stabiliserade och etablerade oantastliga fästning av musik. – Här kommer nu ett par av de där glinen. – Mina herrar, jag ber att få önska er en god och lycklig morgon! Vad förskaffar mig den äran?

Baron von Lutz Jag är skickad hit på högtidlig befallning av hans majestät.

Han riktar till er bönen att ni måtte lämna München på ett par tre månader.

Wagner (skrattar) Min herre, ni har kommit fel. Den bönen måste gälla någon annan.

Ludwig älskar mig.

Pfordten Herr Wagner, jag har fått ett brev idag ifrån kansliet som bekräftar att det är hans majestäts enkannerliga vilja att ni måtte lämna landet.

Wagner Vad är detta för ett skämt? Herr rådet misstar sig, herr rådet måste vara illa informerat. Ingen rår på mig, ty jag står närmast under tronen!

Pfistermeister (träder fram) Detta brev till er från konungen må tala för sig själv.

Wagner Vad är nu detta? (tar emot brevet) Kan då Ludwig återta all kärlek han har givit mig? Är han då lika trolös som all världens fasansfulla krasshet och omänsklighet? (öppnar brevet, läser det tyst, tappar det.)

Han säger att han älskar mig och att han är mig värdig. Han förklarar att han med gott samvete kan säga att han är mig värdig. Ändå slungar han mig ut i natten efter att ha givit mig, sin gamle mästare, allt gott i hela världen. Han tar allt ifrån mig efter att ha gett mig allt. Vad är det för en konung? – Han är svag. Jag vädrar sattyg nere i kansliernas kloaker! Herrar Pfi och Pfo, jag känner er, och jag har varnat Ludwig för er. Detta är ert verk, och ni har spelat falskt mot er monark! Ni har uppnått ert mål, jag är förlorad, men jag återkommer! Jag skall gå till botten med det här! Varenda fas av denna infernaliska intrig skall blottas och offentliggöras för historien! Ni skall ej komma undan! Framtiden skall döma er!

Pfordten Herr Wagner, vi beklagar att ni utom allting annat även är en småaktig förlorare.

21

Wagner Skall ni då tala om småaktighet, ni lömska etterormar, som parasiterar grymt ihjäl på er monark, som inte har en aning om vad ni är för blodsugare?

Kloakvampyrer! Jag föraktar er! Och jag beklagar detta fria land, som ni så går och ruinerar och fördärvar! Ni blir Bayerns undergång!

Pfistermeister Om någon blir vårt rikes undergång, herr Wagner, blir det ni, som först förvridit huvudet på kungen, och som sedan övertalar honom till att här införa Bismarcks politik! Ni är en statsförrädare och en förrädare mot er välgörare kung Ludwig, när ni här i Bayern går den protestanten Bismarcks ärenden! Ni vill precis som han tillintetgöra all den frihet som än överlever genom blott de små men suveräna tyska staterna.

Wagner Om Bismarck kommer hit och trampar ner er är det blott vad ni förtjänar, era kackerlackor! Jag vill spy i era byxor, herrar byråkrater!

Lutz Även om ni gjorde det, så skulle det ej alls förbättra er situation.

Pfordten Herr sekreterare och herr minister, vi har gjort vår plikt. Jag anser att vi nu kan gå.

Pfistermeister Alldeles riktigt. Låt oss gå. (de vänder om och beger sig ut.)

Lutz Vi önskar er en lycklig resa, herr kompositören.

Wagner Dra åt helvete, fördömda snuskiga kalmucker! Herrar Pfi och Pfo! Jag säger Pfui åt er!

Pfordten (till Pfistermeister) Han är då teatralisk allt intill det sista.

Pfistermeister Här spiller vi blott ord i onödan på detta svin, som bara bökar all sin omvärlds välvilja mot honom ner i sin vulgära lort. Han har ej ens fått lära sig som barn att säga tack.

Lutz Så låt oss lämna honom åt sitt nersmutsade öde. Låt oss gå. (de går.)

Wagner Kung Ludwig! Du är alltså lika svag som alla andra! Ändå trodde jag att min makt över dig förädlade dig till att höja dig som furste över alla andra! Men du måste här ha låtit dig bli skrämd till feghet. Vad har tölparna använt sig av för medel? Här har någon utpressning ägt rum. I så fall skall den bli avslöjad inför hela världen! Ingenting kan krossa mig! Ej ödet kan få bukt med mig, men det förgriper sig på mina trogna. Schnorr von Carolsfeld gick åt, och Ludwig är en annan fallen man. Så snart en man helt ger sig hän åt mig, och han må vara själv hur suverän som helst, så är det säkert att han blir ett offer på min väg. En demoni behärskar och anför den tyska konsten, alla Goethes vänner och kolleger dog den ena på den andra huru unga de än var, ej Beethoven och Schubert överlevde honom ens, och jag går även fram osårbar medan alla viker undan för mig, offrade för mig för att min konst må leva. Även Ludwig, denne vackre och bedårande monark, är nu förlorad och skall vika undan för min konst, på det att denna suveränt och ensamt i framtiden må helt dominera Tyskland och hänföra det till ständigt härligare framtid. Ludwig, du tror du har offrat mig, för vad har jag ej någon aning om, kanske för den katolska politiken, men i själva verket har du prisgivit dig själv, ty ingenting kan rå på den odödliga musiken, och den som försöker skall blott själv gå under. Jag beklagar dig, kung Ludwig, och jag hoppas bara att du inte blir alldeles för förtvivlad.

Scen 2.

Ludwig Herr Pfistermeister, statsminister Pfordten och baron von Lutz, jag vet nu hur alltsammans har gått till, och jag vill blott förklara för er ett och annat. Men först vill jag ställa er en fråga. Vad i fridens namn fick er att hata Wagner så totalt och outsägligt att ni kunde vidta sådana extremt lågsinnade metoder för att få honom ur landet?

Pfordten Han var bara för odräglig.

Pfistermeister Högmod går ju före fall.

22

Lutz Vi ber ers majestät att inte förebrå oss något. Hela folket deltog i den landsomfattande förföljelsen av Wagner.

Ludwig Det var just vad hela folket inte gjorde. Det blott råkade se ut så, och ni själva var det som manipulerade bestämda klickar till att under tvång iscensätta den mest groteska föreställningen i detta lands historia, som alltid varit hederlig tills er komplott mot Wagner genomfördes. Till och med min farfars avsättning till följd av hans skandaler med Lola Montez var hederlig och logisk i jämförelse med detta skurkstreck från vårt lands ministrars sida.

Pfordten Med respekt, ers majestät, men ni gav själv befallning om herr Wagners landsförvisning. Ingen tvingade ers majestät därtill.

Ludwig Nej, ingen tvingade mig, men man bearbetade mig med massiva utpressningsmetoder! Medan jag är bortrest genomför ni pressens avrättning av Wagner, och när jag i sporrsträck ridit hit tillbaka ifrån Schweiz, så dränker ni mig i audienser från personer som ni övertalat till att övertala mig till att fördriva Wagner.

Högadeln och prinsarna, min moder, kyrkan, hela etablissemanget ber mig att fördriva Wagner för att han har lika Bismarckska idéer som ni själva, herrar Lutz och Pfordten, och varenda en av er förfäktar samma sak: att det är folket som begär att få bli av med Wagner. Men jag har då icke ännu hört en enda röst av folket. Därför vägrar jag att sanktionera domen, och jag går till min teater för att där få höra folkets mening. Och den föreställningen ni gav på den teatern, herrar byråkrater, överträffade de överdådigaste av Potemkins mest vältaligt ljugande kulisser.

Jag gick till teatern, och jag fann att folket icke ville hälsa på mig. Jag fick höra hyssjningar i stället, och ej någon ville kasta ens en blick upp till min loge. Det kunde bara tolkas på ett sätt, och drottningen, min moder, tolkade det på det sättet.

Majestätet var föraktat. Folket ville icke kännas vid sin konung. Och min moder svimmade och måste bäras ut.

Långt senare så fick jag veta vad herr Pfistermeister gett för direktiv den aftonen till samtliga vaktmästare. Det hette, "att hans majestät den kvällen undanbett sig varje hyllning från publikens sida, och att han för en gångs skull nu önskade få vara obemärkt." Och folket respekterade sin konungs önskan, som den konungen ej uttryckt eller tänkt på ens, och jag fick därför höra hyssjningar, som mamma tolkade till folkets dödsdom över Wagner. När väl Wagner sedan är fördriven kommer pressens opportuna artiga förklaringar av att ej någon någonsin avsiktligt önskat att fördriva den förträffliga kompositören Wagner. Vilket skådespel! Så skickligt genomfört, att folket trodde på det och tog det på allvar! Herrar statsråd och ministrar, ni bedrog varenda bayrare med era finter utom mig.

Pfistermeister Ers majestät, ni måste inse att vi endast ville allas och nationens bästa.

Ludwig Allas bästa utom mitt! Jag kan förlåta er den bittra farsens samtliga bedrövligheter utom lidandet ni förorsakade min mor!

Pfordten Vi ber om ursäkt.

Ludwig Era egenmäktiga förfaranden har nödvändiga repressalier att vänta. Jag skall avslöja för er en hemlighet. Jag hade landsförvisat Wagner även utan alla era förehavanden.

Pfistermeister och Pfordten (häpna) Är det sant?

Ludwig Det var beslutat av mig redan i november när jag träffade min käraste kusin Elisabeth av Österrike. Hon var bättre informerad än jag själv. Varenda ansträngning ni gjorde för att driva Wagner bort från landet var med andra ord fullständigt onödig och fåfäng, ty jag hade avstått från min mästare ändå. Men nu när han är borta slipper varken jag, ni själva eller landet honom någonsin! Det är den första repressalien.

Pfordten Vi är inte rädda för herr Wagner.

23

Pfistermeister Han är blott en obetydlig skrävlare som ställer till med mycket bråk för ingenting, och det har han den fräckheten att ta betalt för.

Ludwig Jag är trött på er och er okunnighet. Ni byråkrater vet ej någonting om skönhet eller ideal. Ni har avslöjat för mig genom era tokerier att jag härskar över ett dumt hopplöst folk som vill förbli så hopplöst dumt som möjligt. Dumheten har segrat, och jag ämnar att ta avstånd från den dumhetens odräglighet, som är långt mera dryg än Wagner över huvud taget kunde vara. Hädanefter skall mitt folk få se sin kung så litet som det blott är möjligt. Jag vill inte längre träffa er, högadeln, prinsarna, det krassa etablissemanget eller någon annan människa. Min enda vän var Wagner, och den vännen har ett öde skilt mig från. Jag medger att det delvis var hans eget fel, men ingenting kan gottgöra att jag förlorat honom. Jag drar mig tillbaka och blir hädanefter blott en bakgrundskonung som mest kommer att beflita sig om ensamhet och tystnad så långt bort från hovet som är möjligt och helst i skymundan djupt i skuggorna om natten. (går) Pfordten Kan han mena allvar?

Pfistermeister Är han galen?

Lutz Nej, han är helt frisk. Men han har plötsligt tjugotvå år gammal blivit gammal. Mina herrar, han har sorg, och det är det vår plikt att respektera.

Pfordten Bara han ej abdikerar.

Lutz Om han gör det, mina herrar, är det ert fel. (går) Pfordten Min herr sekreterare, vad säger ni om det?

Pfistermeister Han får ej abdikera mitt i Bismarckkrisen.

Pfordten Ja, det var ju det vi skulle tala med hans majestät om.

Pfistermeister Hämta honom då tillbaka.

Pfordten Tror ni det är lätt? (går skyndsamt ut) Pfistermeister Det verkar som om hela tyska delen av Europa har fått fnatt i dessa dagar. Ludwig blir alltmer omöjlig, Bismarck drabbas av våldsamma storhetspretentioner, och som blind och galen ödesledare och olyckskoryfé går Wagner och ger olycka åt alla som blir hänförda av hans musik, och det blir hela Tyskland. Endast Österrike har förnuftet i behåll.

Pfordten (återkommer i livliga diskussioner med kungen) Men, med respekt, ers majestät, ni måste fatta ställning emot Bismarck.

Ludwig Jag har sagt er, och jag säger det igen, att jag har redan tagit ställning emot Bismarck, och en annan ställning kan ej någon tvinga mig att ta.

Pfordten Men denna ställning ni har tagit är ej någon ställning!

Ludwig Jo, det är det visst, och dessutom den enda vettiga.

Pfordten Vi kan ej hålla oss neutrala när varenda tysk stats frihet är i fara!

Ludwig Vill ni då att jag går i allians med Frankrikes Napoleon den tredje?

Bismarck kommer ju med tiden att få krig med honom.

Pfordten Ni är tvungen att försvara Österrikes sida!

Ludwig Jag kan ej försvara tyskar emot tyskar. Jag kan icke delta i ett krig där tyskar slåss mot tyskar. Om Franz Josef och von Bismarck önskar slåss så är det deras ensak, men de handlar orätt om de kräver tyskars blod som offer för sitt argument.

Jag vägrar delta, och den ställningen försvarar jag mot alla galna chauvinister. Om ni, herrar Pfi och Pfo, behagar driva Bayern in i kriget är det på ert eget ansvar. Jag är redan sjuk av att behöva se och höra er och alls bli påmind om att ni fatalt nog håller på fortfarande. (går rasande) Pfordten Det går ej an. Han måste ställa upp vid Österrikes sida.

Pfistermeister Hämta honom då tillbaka.

Pfordten Skall försöka. (går skyndsamt ut igen) Pfistermeister Svårigheten med att vara allsmäktig minister är att man är inte populär. Allt folket hatar makten och de som bär ansvaret där över, och de vet att det ej alls är kungen. Därför är vår konung populär, och därför så behöver vi 24

ministrar vår omöjlige kung Ludwig som staffagefigur för att vår politik alls skulle kunna sväljas av det omutliga folket.

Pfordten (kommer tillbaka ensam, slår ut med händerna) Kungen är försvunnen.

Pfistermeister Då har han gett fan i oss och rest till Schweiz.

Pfordten Men varför Schweiz?

Pfistermeister Jo, där finns Wagner, och om några dagar fyller Wagner år.

Pfordten Då får vi ansvara för politiken själva utan kungen.

Pfistermeister Ni, herr statsminister, får själv ta allt ansvar. Jag är bara kungens sekreterare. (går) Pfordten (slår ut med händerna) Vad skall jag göra? Ingen vill ta ansvar för nationen mer. Då måste jag ju göra det. Och det är bara att mobilisera hela Bayern i det nödvändiga kriget mot den äckelpottan Bismarck och hans rysliga patrask från Preussen. Skyll dig själv, kung Ludwig, för att du ej ville vara med, om ditt land går förlorat utan dig i kriget! (går) Scen 3. Triebschen i Schweiz, 22 maj 1866.

Wagner Vad är det nu då?

Tjänaren En besökare, en kufisk resenär står utanför och önskar träffa er.

Wagner Vet du ej vem han är? Hur ser han ut?

Tjänaren Har aldrig sett honom förut. Han är en yngre man med slängkappa och slokhatt. Jag försökte visa honom bort, men han var näsvis nog att insistera. Här är den odågans kort. (räcker Wagner ett kort.)

Wagner (bestört, läser) Walther Stolzing!

Cosima Är det någon du är rädd för?

Wagner (förskräckt) Walther Stolzing! Vem i fridens namn kan känna till att Walther Stolzing existerar? Operan är ju ej färdig ännu!

Cosima Vem är Walther Stolzing?

Wagner Han är med i "Mästersångarna i Nürnberg".

Ludwig (inträder, kastar av sig slokhatt och slängkappa) Walther Stolzing, till er tjänst!

Cosima Kung Ludwig!

Wagner Ludwig, käre pojke, vilken överraskning! (kramar om honom) Ludwig Jag har lämnat tron och spira. Jag vill inte längre vara kung av Bayern.

Wagner Vad är detta? En abdikation?

Ludwig Jag har försakat allt för att få följa er, min mästare! Låt mig få stanna kvar och dela här ert liv med herrskapet von Bülow och er själv! Vi skall tillsammans grunda en ny orden, en platonisk andlig ren gemenskap i beundran för den odödlige mästarens gudomliga musik!

Wagner Min käre Ludwig, har du blivit galen? Du kan inte svika Bayern utan vidare. Ditt land och folk är dessutom i krig med Preussen.

Ludwig Det är Pfis och Pfos förtjänst. Jag ville aldrig kriget. Jag gav fan i alltihop.

Cosima Kung Ludwig, ni är ensam av allt Tysklands furstar en monark som alla håller av och älskar. Ni är ensam kunglig bland de tjogtals tyska kungarna. Ni får ej svika världen, som beundrar er.

Wagner Åk hem till München, Ludwig, och avsätt de fräcka gynnarna herr Pfi och Pfo. Då får du fred med Bismarck.

Ludwig Pfi och Pfo får gräva själva sina gravar. De har börjat kriget, och de får i fred för mig förlora det helt själva. Ni vill alltså inte veta av att jag försakar tronen för att följa er?

Cosima Ers majestät, vem skall väl finansiera Wagners nya opera och få den uruppförd om ni ej stannar kvar i München som dess högste mecenat?

Ludwig Har Wagner skrivit en ny opera? Är "Mästersångarna" nu redan färdig?

25

Wagner Den blir färdig nästa år, min käre pojke. Vi behöver dig och Münchenoperan för dess premiär.

Ludwig Jag får väl stanna kvar som konung då.

Wagner Det är nog bäst för alla. Du skall se att Bismarck skonar Bayern för din skull. När Pfi och Pfo får silkessnöret efter kriget blir nog allting bättre.

Ludwig Mästare, ni avvisar er tillgivnaste lärjunge.

Wagner (ädelt) Kung Ludwig, jag ber endast att min mästare förblir min mästare och ej ödmjukar sig för mig och gör sig till min lärjunge. Ni är en bättre man än jag, kung Ludwig. Ni förtjänar tronen. Jag förtjänar inte Tyskland.

Ludwig (till Cosima) Bra att ni är här och sköter väl om mästaren så att han kan få arbeta i fred.

Cosima Min man och jag skall aldrig svika Tysklands störste tonsättares sida i hans svåra värv.

Ludwig Som människa beklagar jag att jag ej får det underbara privilegiet att få dela er så andliga och idealiska gemenskap. Törnekronan blir min arvedel i stället.

Om min mästare förskjuter mig som sin förtrogne livskamrat så får jag söka upp kusin Elisabeth av Österrike och be henne att få gifta mig med hennes syster prinsessan Sofia då i stället.

Wagner Det är ingen dum idé.

Cosima Det skulle öka ert anseende och popularitet.

Wagner Då skulle det bli lättare för er att finansiera mig och mina operor och det där festspelhuset som vi ofta talat om.

Ludwig Just det. Jag tackar er för era goda råd. Jag skall förbliva konung men allenast för att tjäna er och konsten.

Wagner Ja, det låter bra. (de omfamnar varandra alla tre i den hjärtligaste stämning.)

Ludwig Och hjärtliga gratulationer till er femtiotreårsdag!

Wagner Och flydde du från Bayern för att resa hit inkognito blott för att fira mig?

Ludwig Vad annars för, du oskattbare mästare! (omfamnar honom särskilt.)

Wagner Du är fortfarande blott en ung pojke men den käraste och vackraste jag har! (omfamnar honom, medan han byter en menande blick med Cosima.)

Scen 4. Nikolsburg, juli 1966.

Bismarck Jaså, den bondfångaren är här! Vad vill han mig?

Kronprins Fredrik Han ber om fred för Bayern. Han är konung Ludwigs speciella sändebud.

Bismarck För den monarkens skull skall jag väl ta emot det krypet. Men han är ej värd så mycket som en loppa! Visa kräket in.

(Statsminister von Pfordten visas in. Han är ödmjuk och ömklig.)

Herr statsminister Pfordten, vet ni att jag skulle kunna låta häkta er som krigsfånge för ert förräderi?

Pfordten Herr furst von Bismarck, jag är ensam skyldig till mitt Bayerns alla misstag. Straffa mig, men skona Bayern och min konung!

Bismarck Ert besynnerliga dubbelspel, herr statsminister, trotsar all beskrivning!

Först förklarar ni, att varken motvilja mot Preussen eller sympati för Österrike leder er. Och sedan drar ni ut i krig mot Preussen helt på Österrikes sida! Vad är det för en befängd katolsk jesuitisk politik?

Pfordten Det hela var ett missförstånd.... Vi visste icke riktigt vad vi gjorde....

Bismarck Bayerns statsråd måste ha fått stora snurren när er konung vettigt nog tog avstånd från er österrikiska krigshysteri. Han ensam vågade att vara vettig i ert

26

land, när han försökte hålla på en konsekvent neutralitet. Nu får han lida med sitt folk för era misstag, herr von Pfordten!

Pfordten Jag är alldeles förkrossad, som ni ser, och kan allenast be om nåd för Bayern och dess folk, men ej för mig.

Bismarck Med största nöd har jag avhållit konung Wilhelm från att få igenom sina annexionsbegär. När han ej fick det som han ville lyckades vår kronprins här med möda hindra gubben från att kasta sig ut genom fönstret. Ni har sluppit billigt undan med ert Bayern, herr von Pfordten! Era kor får fortsätta att baja där i fred och vara bayerska!

Pfordten Vi är er outsägligt tacksamma och tillgivna för er förbindlighet och nåd.

Bismarck Men lyd ett got och vänligt råd, von Pfordten. Försök inga konster mer med konung Ludwig. Han, som ni betraktar i ert statsråd som omöjlig, är den enda man i Bayern jag har någon alls respekt för. I det här förbålda kriget hade hela Bayern fel, och endast kungen hade rätt. Om ni förstått er mera på hans diplomatiska initiativ så hade det ej blivit krig alls mellan oss och Österrike. Dumheten regerade och segrade, och därför blevo samtliga förlorare. Jag hoppas, herr von Pfordten, att ni lär er något av den läxan.

Pfordten Ja, jag skall försöka.

Bismarck Spring nu hem igen till Bayern och försök att inte mera där ta era lekar så på allvar. Er regering där i Bayern är för Tyskland bara en loppcirkus.

Pfordten Jag ber att få ödmjukast rekommendera mig och återvänder full av tacksamhet tillbaka till min nåderike konung med er generösa fred.

Bismarck Ja, far iväg, försvinn du bara, stackars fjant! (Pfordten försvinner.)

Kronprins Fredrik Vad tror ni, herr minister? Skall de katolikerna där längst i söder lära något av sitt nederlag?

Bismarck Nej, aldrig. Österrike är förstockat, och det komiska smått galna Bayern är förlorat. Det blir uppslukat av Tyskland inom detta sekel, medan Österrike ruttnar långsamt snart ihjäl för att till slut disintegrera. Maktens absoluta centrum blir i framtiden Berlin, och varken München eller Wien skall erbjuda ens någon konkurrens.

Scen 5. Statsrådet i München.

Pfordten (ödmjuk och ömklig) Ers majestät, freden har blivit sluten.

Ludwig Och det utan er, herr von Pfordten. Vi nödgades sluta den bakom er rygg över huvudet på er, för ni bara schabblade, babblade och gjorde bort er hos Bismarck.

Pfordten Det bör alla veta, att greven von Bismarck är en mycket karsk omedgörlig och hänsynslös herre, som inte ens kungen av Preussen egentligen alls kan hantera.

Ludwig Den kungen av Preussen är gammal och gaggig. Om Bismarck ej fanns hade Preussen ej någonsin vållat problem för sin omvärld. Det hade då snubblat ihjäl sig på sitt eget helt sinnessjuka omöjliga kungahus.

Pfistermeister Ers majestät, tala ej nedvärderande om konung Wilhelm av Preussen. Ert eget hus är knappast friskare. Se blott på er stackars bror, som för ingenting visar nervösa symptom som tycks vara för livet.

Ludwig Herr statssekreterare von Pfistermeister, min bror Otto fick sin tillfälliga nervsvaghet endast av ert hederslösa omänskliga krig, som han tvingades deltaga i.

Om han ej längre är fullt kapabel att arbeta är det ert eget fel som drog i gång detta krig som jag önskade avstyra. Krig resulterar allenast i att alla grymma män bara blir grymmare, medan de goda blir lidande kanske för livet, som Otto, min bror. Jag

27

belastar er båda med ansvaret för denna kris i hans ungdom, som borde ha fått vara ren och bekymmersfri.

Pfistermeister Ers majestät är ej själv riktigt klok när han ger andra skulden för det att hans bror blivit nervsvag.

Ludwig Ni hör då, min käre minister, själv till det parti som förfäktar att jag själv är sinnessjuk och som med flit sprider rykten därom?

Pfordten Nu drar ers majestät helt förhastade slutsatser. Von Pfistermeister uttrycker blott oron som finns för hans majestäts hälsa, när ni flyr till Schweiz utan vidare, vägrar emottaga väsentliga audienser och helt isolerar sig på Roseninsel i Starnbergsjön. Furst Hohenlohe och greve von Blome har uttryckt allenast sin fruktan för hans majestäts eventuellt förekommande själsliga störningar.

Ludwig Dra ni åt fanders, förbannade garderobsmumier! Ni gör mera skada än nytta med era förryckta idéer och spekulationer! Nu har ni förbrukat mitt tålamod!

Wagner har rätt. Det var fel av mig att icke avskeda er redan för länge sedan!

Pfordten (till Pfistermeister) Det är den där Wagner igen.

Pfistermeister (till Pfordten) Wagner borde ha skjutits från början.

Ludwig Jag hör vad ni säger, förbannade viskare! Just så där lömskt har ni gått nu och viskat bakom mig i trettio månader! Felet med er är att ni ej har någon förståelse för vad geni är! Att Wagner har oturen att råka vara ett sådant har han själv mest ont av, men ni icke blundar blott för hans geni, men ni dessutom rentav förföljer den gudabenådade mannen! Det är medelmåttor som ni som får hela vår värld att stagnera! Ni är ena hopplösa trista perukstockar, som borde sättas i bur där de ostört kan babbla och käbbla i fred utan fara för någon, som korkskallar till papegojor! Åt fanders med er!

Pfordten Men ni kan inte avsätta oss utan vidare.

Ludwig Min allra nådigaste statsminister, uppriktigt beklagar jag av allt mitt hjärta att hela mitt folk och nationen framtvingar ert avsked på grund av det krig emot Preussen ni startade som nästan kostade Bayern dess krona och liv!

Pfistermeister Herr von Pfordten fick dock till stånd freden.

Ludwig Nej, till och med det gjorde han bara fiasko med! Freden blev avgjord herr Pfordten till trots mellan mig och herr Bismarck, och det kunde ske endast emedan ni, Pfistermeister, den gången ej fick vara med! Jag har räddat min krona och Bayern åt framtiden. Ni, Pfistermeister och Pfordten, tillhör det förflutna. Ajöss!

Pfordten Men ers nådigaste majestät....

Ludwig Inga men! Ni är båda två färdiga!

Pfistermeister Vi har blott fullgjort vår plikt.

Ludwig Det var er plikt att sköta om landet, ej att sprida rykten om Wagner och mig, att förfölja herr Wagner, att plåga Cosima von Bülow och att kasta landet in i ett förödande katastrofalt krig mot Preussen! Betrakta er ära och era karriärer som avslutade! Ni kan gå!

Pfordten Men herr Bismarck var dock såpass nådig....

Ludwig Kan ni inte förstå? Ni har båda fått sparken! (sparkar ut Pfordten först och Pfistermeister sedan.)

Så där ja! Nu äntligen kan Wagner komma tillbaka! Samtidigt blir urpremiären på "Mästersångarna i Nürnberg" min bröllopsdag!

Scen 6.

En borgare till en annan Kungen har skjutit upp sin bröllopsdag igen.

Den andra borgaren Varför det då?

Första borgaren Ja, vad tror du? Varför skjuter man egentligen upp sin bröllopsdag?

Andra borgaren Emedan man inte vill gifta sig.

28

Borgare 1 Just det!

Borgare 2 Det har gått så underliga historier om det förhållandet. Är det sant att kungen kallar henne Elsa och sig själv Henrik?

1 Jo. Han kunde bara tänka sig ett förhållande om det var som i "Lohengrin".

2 Vad tyckte prinsessan Sofia om det?

1 Hon tjusades av honom först, men hon lär ha insett nu att kungen egentligen bara har känslor för Wagner.

2 Wagner har förhäxat honom.

1 För gott.

2 Vad säger kejsarinnan Elisabeth? Det är ju hennes lillasyster det handlar om.

1 Hon är tvärarg och säger att hon aldrig skall förlåta kungen om han lämnar prinsessan Sofia i sticket.

2 Och de hertigliga föräldrarna?

1 Kungens namn är visst redan förbjudet att nämnas i deras hus.

2 Ingen tror alltså på äktenskapet.

1 Allra minst prinsessan Sofia, som bara gråter.

2 Det är bara skandalen som fattas.

1 Den kommer väl. en tidningspojke Extra! Extra! Kungen bryter förlovningen! Extra! Extra!

2 Vad är detta?

1 Skandalen.

2 Min unge vän, vad är det som har hänt? pojken Prinsessan fick ett brev från kungen som sade, att hennes föräldrar önskade att förlovningen skulle upplösas och att kungen inte hade någonting emot det.

1 Vad svarade hon? pojken Hon svimmade. (fortsätter vidare) Extra! Extra!

2 Kungen älskade henne alltså inte.

1 Nej. Han älskar bara Wagner.

2 Det blir operapremiär i stället.

1 Ja. Den Wagner slipper nog dessvärre Tyskland aldrig.

Scen 7. München, sommaren 1868.

Hans von Bülow Någon post idag?

En tjänare Ett brev till frun.

Bülow Hon är ej hemma. Eftersom det är till henne rör det mig. Vem är det från?

Tjänaren Från Richard Wagner.

Bülow Då är det väl bara några nya reflektioner om hans "Mästersångarna i Nürnberg". Hela München lever blott på dem nu efter den så strålande premiären, och den käre hjälten-komponisten säger väl vad han har lärt sig därav. Säkert är det också några rader riktade till mig. Det brukar det ju vara. Jag tar hand om det.

Tjänaren Maestro, om jag var i era kläder skulle jag ej öppna det.

Bülow Och varför inte det, om jag får fråga? Jag och min gemål har inga hemligheter för varandra. Vi är ett i anden som i köttet.

Tjänaren Herre, jag har varnat er.

Bülow Jag tackar inte för din varning. (öppnar det kärvt med en utmanande blick mot tjänaren, som avlägsnar sig. Hans von Bülow sätter sig och läser brevet tyst. Tystnaden blir mördande.) Är då detta allt jag levat för? Är jag en sådan narr att jag är gjord till hanrej av mitt levebröd musiken? Är musiken då vår mänsklighets mest infernaliska bedragare? Är detta Franz Liszts dotter, som jag gifte mig av kärlek med för tio år sen? Lyckan hånar mig rakt upp i ansiktet som mitt livs uslaste bedragare, förrädare 29

och mördare! (reser sig, skakad, med brevet i handen) O Wagner! Detta är en fulare manöver än att sätta kniven i min rygg! Och jag som gav dig allt för din musik! Du tackade med att i lönndom ta min fru ifrån mig! Cosima! Vad är det för gemena lögner du serverat mig i fem år av bedrägerier? Vad var allt ditt prat om Wagners andliga gemenskap? Bara lögner för att hela tiden dölja att du var hans hora!

Wagner, detta kräver blod! Det måste bli duell på liv och död! Förbannade och usle skitstövel, gemena kräk och låge horbock, usling, skändare och djävulske reptil! (brister ut i förtvivlad gråt) Och Cosima! Du är ju som hans dotter! Tjugofyra år är åldersskillnaden! Hur gjorde han? Våldtog han dig? Var det med listig övertalning?

Ja, det var ett svek så listigt att han lurade dig till att dölja det för mig i det oändliga!

Franz Liszt, du gamle horkarl och förförare, hon är din dotter, lika karaktärslös, tom och ytlig som du själv, labil som vatten, falsk, inkonsekvent och utan någon disciplin!

Varenda himlastormande romantiker i denna värld bör då förbjudas att ge liv åt barn till världen, ty de barnen blir då bara avgrunder av falskhet! (begraver huvudet i händerna) Detta hade aldrig hänt om ej kung Ludwig givit Wagner svängrum. Allt är den monarkens fel. Han förde dem tillsammans, tog dem båda under sina vingars skydd och lät dem para sig i säkerhetens fullkomliga trygghet i ett fult odrägligt träsk av övermodets låghet! Ludwig, detta skall du få umgälla! (går rasande ut) Scen 8.

Ludwig Vem söker mig? tjänare Herr hovkapellmästaren Hans von Bülow.

Ludwig Han är en god vän till mig och till Wagner. Jag ser honom gärna. Släpp in honom bara. (tjänaren går och visar in Hans von Bülow.)

Min vän, vad förskaffar mig en sådan ära? Och vad kan jag göra för er? Är det löneförhöjning ni önskar, så säg bara till.

Bülow Jag begär ingenting för mig själv. Jag vill bara ha upprättelse för min hustru.

Ludwig Cosima von Bülow? Vad har då hänt henne? Vem som än har gjort henne något skall straffas!

Bülow (skakar brevet framför sig) Förövaren är det som har skrivit detta avslöjande brev! (räcker brevet åt Ludwig) Ludwig (läser det allvarligt. Det följer en tystnad. Sedan:) Var är de nu?

Bülow De har rest till Italien! Tillsammans!

Ludwig (deltagande) Min käre Bülow, vad tänker ni göra?

Bülow Jag kräver min hustru tillbaka! Av er!

Ludwig Är jag då ansvarig för henne?

Bülow Ni var det som förde dem samman!

Ludwig Min gode Bülow, ni misstar er.

Bülow Hur länge har ni känt till deras köttsliga umgänge? Ett år? Tre år?

Kanske fem?

Ludwig Hans von Bülow, jag ber er, besinna er. Jag har ej anat att de var tillsammans mer än ideellt.

Bülow Ideellt! Jo jag tackar! De pussas och knullar men blott ideellt! Därför är det tillåtet och kyskt! Er romantiska idealism skänker rättfärdighet åt vad nedrighet, barnskändning, perversitet och grym nesa som helst! För att Wagner är Wagner är allt honom tillåtet, till och med att stjäla hustrun från hans bästa vän fastän gubben är dubbelt så gammal som barnet! Jag kallar det barnskändning, prostitution, perverst barnarov, våldtäkt och kriminell omoral, självsvåldig ansvarslöshet och omänsklighet! Är ni så blind och naiv, konung Ludwig, att ni sett Cosima och djävulen leva tillsammans och trott att de ej kopulerar?

30

Ludwig Min gode von Bülow, jag ber er att välja mer skonsamma ord.

Bülow Mera skonsamma ord! Skall ni sopa det in under mattan nu också? Skall sanningen sväljas? Tål ni icke höra den? Trodde ni kanske att Wagner blott älskade er? Det tror alla som umgås med honom! Men han älskar en enda varelse i denna värld, och den varelsen, det kreaturet och vidundret, det oerhördaste monstret av omänsklighet, är han själv! Han föraktar er, konung, och har bara utnyttjat er för att få sina pengar och all sin berömmelse för sina svulstiga fåfänga operor, liksom han odlat sin vänskap med mig för att blott stjäla hustrun ifrån mig och trampa mig ner i hanrejarnas helvetes vanära och det för evigt! Ni har endast givit herr Wagner tillfälle och möjlighet till att begå sitt livs fräckaste skändlighet! Det är det enda ni har givit honom! Och det har han inte ens tackat för! Han har blott tagit betalt för er gåva och gått med den och med betalningen!

Ludwig (skakad) Herr Hans von Bülow, vi är båda drabbade....

Bülow Men ni är ansvarig! Ni gav den ormen hans välmåga, övermod, makt och berusning! Jag fritar mig från all delaktighet i hans odrägliga falskspel men håller er ansvarig, ty ni allena gav honom fritt spelrum! Ni gav den förbannade nidingen makt till att trampa ner vänner och välgörare! Jag förbannar er som jag förbannar den djävulen Wagner! (går rasande därifrån) Ludwig (chockad) De talade bara om andlig gemenskap. Den vackra och stolta Cosima höll styvt på att de bara umgicks platoniskt, och jag trodde gärna det bästa om Wagner. O mästare, det är blott mig du har givit en dödsstöt, mig och mina heligaste ideal! I det längsta så trodde jag att du var värdig de skönhetens gudomlighets ideal som du uppträdde såsom förvaltare av, men nu har du själv fläckat dem som ingen annan. Du är blott en tarvlig förförare av minderåriga flickor. Men om du förfört denna dotter av Liszt är det mig du har skändat därmed. Du har icke bedragit von Bülow, men du har bedragit din konung, din trognaste lärjunge, den som du själv allra djupast förfört, ditt mest sårbara och mest beroende offer! Och som Hans von Bülow själv säger, så är jag själv i min så godtrogna naivitet ensam ansvarig för denna min egen själsliga och känslomässiga våldtäkt. Mitt hjärta har skändats av den som jag älskade, och det är mitt eget fel!

Ve mig, nu och för evigt!

Akt IV Scen 1.

1-e borgaren God morgon, herr Bauer!

2-e borgaren God morgon, herr Schmidt!

1 Nå, vi blev av med den där preussaren Wagner till slut.

2 Men i stället har vi den där preussaren von Hohenlohe 1 Han är i alla fall liberalare än gamle von Pfordten.

2 Ändå var det synd att Pfordten och Pfistermeister till slut måste gå. De var åtminstone eniga med hela landet mot Preussen.

1 Men de förde landet till det förödande kriget mot Preussen.

2 Ändå gjorde de alldeles rätt. Vi är katoliker och Österrikes brödrafolk och har mer gemensamt med Österrike och Schweiz än med Preussen, medan Preussen är farligt och bara eftersträvar diktatorisk makt över alla tysktalande länder. Där har vi den största faran i framtiden för alla tyska länders öde.

1 Kungen lär inte avstyra den.

2 Nej, han har ju blivit fnoskig.

1 Är det sant att han ordnat privata hästmaratonlopp på slottet bakom stängda portar och inbillat sig rida till Innsbruck när han bara ridit runt, runt?

2 Det berättas åtskilligt om honom nu för tiden. Jag vägrar tro sådana saker om honom.

31

1 Dock lär han ha avbrutit loppet i mitten och tagit en rast med anledning av att de uppnått gränsstationen till Österrike.

2 Ja, jag vet. Men det är inte det underligaste som berättas om honom numera.

1 Hans bror Otto är ju fullständigt otillräknelig ibland, och det går ju sinnessjukdom i släkten.

2 Vilken kunglig eller kejserlig familj är inte drabbad av antingen det eller blödarsjuka? Av de två skulle jag föredra sinnessjukdom, ty den har ändå en viss gudomlig mystik omkring sig.

1 Men vad är det underligaste som du hört om kungen?

2 Det vill jag inte gå in på. Men hans statsråd saknar numera Wagner, ty Lolus kostade inte så mycket pengar som alla kungens nya slottsprojekt och parkanläggningar gör. På sitt rokokoslott ämnar han anlägga en Blå Grotta, som den på Capri, en artificiell Venusgrotta med illumination och heltäckande klippväggsmålningar.

1 Han är inte klok.

2 Nej, han har blivit omtöcknad.

1 Men vad är det underligaste som du hört om honom?

2 Det underligaste som jag hört om honom är bara rykten men av sådant slag att man bara inte kan hitta på dem. De kommer dessutom från bergsfolket, var han är som allra populärast.

1 Låt höra!

2 Nej, jag vill ej öka lasten av rykten som redan gjort honom alldeles för mycket skada....

Scen 2. En alpsluttning.

En bonddräng ligger på ängen och sover. Ludwig kommer förbi i jaktdräkt.

Han stannar på avstånd och betraktar den sovande.

Ludwig En naturlig man, helt ofördärvad, käck och rask och skön dessutom. Jag har aldrig kunnat tåla fula människor. Jag kom i gräl med Wagner för att huvudrollen i hans "Mästersångare" fick sjungas av en ful och gammal man. Jag bytte ut den gubben till den unge granne Heinrich Vogl, som gjorde rollen mycket bättre.

Men den ofelbare Wagner, den förhärdade omoralisten, kunde ej förlåta mig. Nu är de dagarna förbi, och Wagner, hjälten i min värld, har slagit sönder alla ideal och värden i densamma. Jag är ensam, utsatt för min egen kluvenhet och mina outlösta drifters krav på våldsamt utlopp. Men som konung måste jag forcera fast ett lock på min naturs vulkan. Men denne gosse är det inget fel på. (går fram och sätter sig bredvid den sovande.)

Han är så oförstörd, bekymmerslös och sorgfri som en sven. Och han har skönhet, just det slag av skönhet som jag alltid dyrkat, levat för och eftersträvat. (lägger sig bredvid drängen) Det är oemotståndligt. (kysser drängen på munnen. Drängen vaknar.)

Det är bara jag. Var ej förskräckt. Ni låg så skön och oskuldsfull i gräset. drängen (sätter sig upp) Vem är bara jag? Men Herre Gud! Ers majestät! Det är ju ni!

Ludwig Var inte rädd för mig. Jag vill dig bara väl. Låt bara mig få njuta någon stund av litet sällskap. Jag behöver det. Seså. Lägg dig här bredvid mig en stund och låt oss lyssna på naturens tystnads eviga och renaste musik. drängen Ers majestät, jag vill ej bli en anledning till rykten.

Ludwig (omfamnar honom lidelsefullt) Ingen ser oss här. Var inte rädd för mig. Jag är blott en förtvivlad själ, hemsökt, förslavad, våldtagen och gjord beroende av Wagner, som därefter övergivit och förskjutit mig i detta miserabla tillstånd. Ja, jag är fördärvad och för evigt, men det är ej mitt fel. Jag kan icke älska någon kvinna. Jag 32

kan endast skrämma dem och fläcka mig med andra vilseledda och olyckliga förförda män. (drängen rusar upp och flyr) Jag tycks då även ha förmågan nu att skrämma män på flykten. Alltså återstår det endast drömmar och fantomer i den majestätiska totala ensamheten. Ack, vad jag har fallit! Jag är svag! Jag föll på nytt för denne dräng och tog för givet att han skulle ömt besvara mina vilseförda känslor. Ännu en som har förrått mig och bedragit mig! Är jag då så pervers, att det blott återstår för mig masturbationer? Nej, jag får ej ge upp kampen. Rasa i mitt hjärta, alla ni förtvivlans stormar, men slå fåfängt er ihjäl mot kunglighetens oförsonligt hårda klippkust! Aldrig mer skall jag ge efter för en sinnlig frestelse! Jag må bli galen och försvinna i min egen fantasivärld av mitt skönhetsideals försvunna illusioner, men jag må ej någonsin igen ge efter för vulgär och Wagnersk låghet. Brist, o hjärta, men låt mig få hålla själen ren! (flyr från stället.)

Scen 3. München, våren 1870.

Bismarck Herrar Lutz och Hohenlohe, vi är illa tvungna nu att lyckas i vårt värv.

Hohenlohe Jag vet. Vi måste därför prata genom saken innan ni får träffa kungen.

Bismarck Endast han kan skaffa tyskarna ett kejsardöme. Går han mot oss är det ej någon idé att vi går emot Frankrike.

Lutz Jag ber er, mina herrar: låt oss sitta ner. (de sätter sig runt ett bord.)

Bismarck Baron von Lutz, ni har nu länge varit med i konungens regering. Hur bedömer ni det aktuella läget?

Lutz Hela hovet är för Preussen utom Ludwig. Folket är mot Preussen, men det kan manipuleras i vår riktning. Kungen är den enda svaga punkten. Risken är att han ej någonsin ger efter för ett preussiskt kejsardöme.

Bismarck Och furst Hohenlohe?

Hohenlohe Jag är avskedad som statsminister för att jag pläderade för Preussens och ett enat Tysklands kejsardömes sak. Jag fick allt folket mot mig. Bayern hatar Preussen. Det är blott att konstatera.

Bismarck Ändå tror ni det finns hopp?

Hohenlohe Kung Ludwig har en egenhet att alltid vara emot strömmen. Han var först i Bayern att plädera för ett enat Tysklands sak, han lät införa preussisk milis, han har alltid respekterat er, herr kansler, och fastän han går emot sin hela kungliga familj och deras ivranden för Preussens sak, så hyllar han samtidigt fortfarande tanken på ett enat Tyskland. Och en sak är säker: han har inga band med Österrike mer, allt sedan hans förlovning gick åt skogen och hans trolovades syster, kejsarinnan, hans kusin Elisabeth, bröt all kontakt med honom.

Bismarck Jag har uppmärksamt följt med den unge Ludwigs bana och är lika övertygad denna dag som jag var ifrån början att han har en bättre hjärna och kan sköta Bayerns angelägenheter bättre än hans samtliga ministrar även om de är tillsammans, kanske till och med just då i synnerhet. Men konung Ludwig har en svaghet. Han är fåfäng som monark. Han tror sig vara absolut. Han är otroligt svag för allt som har att göra med hans ställning, namnet Wittelsbach, hans kungatron och makten som han tror sig äga med gudomlig rätt. Jag föreslår med denna hans Akhilleshäl i sikte denna strategi. Han förespeglas möjligheten att få bära kejsartiteln.

Jag tror att han skall gå på den bluffen. Den är inte långsökt. Wittelsbach och Hohenzollern är precis jämbördiga, och Bayern är den största staten i lapptäcket Tyskland efter Preussen. Det är ingen självklarhet att Hohenzollern skulle bli det kejserliga huset, och det tror jag Ludwig skulle vara först att påpeka. Jag föreslår att Ludwig lockas med i kriget mot Napoleon den tredje med en möjlig kejsartitel som lockbete.

33

Lutz Ni omnämnde Ludwigs kungliga fåfänga. Likväl har han flera gånger hotat abdikera, och det gör han troligen igen så fort det franska kriget börjat. Han vill inte vara med om något krig mot någon, då det är det värsta som han vet. Och han är nyckfull nog att kunna säga nej i sista ögonblicket till mobiliseringen om han så har sagt ja och det entusiastiskt dessförinnan.

Hohenlohe Frankrikes Napoleon den lille har själv öppet och uppgivet konstaterat att kung Ludwig är labilare än vatten.

Lutz Han kan när som helst gå in i en allians med Frankrike och Österrike mot oss för att bryta den igen följande dag.

Bismarck Jag tror ändå vi kan få honom med oss. Han är allt ännu förtrollad av den där taskspelaren herr Wagner och hängiven Stor-Tysklands föreningstankes ideal. Men vi får ej ta några risker. Och jag ser som den allvarligaste risken att han efter kriget och föreningsverket och det tyska kejsardömets etablering sedan drar sig ur och börjar bråka. Allt tror jag kan klaras utom detta.

Hohenlohe Just med tanke på hans envishet och eventuella motstånd har jag bjudit hit en lärd person som kan erbjuda lösningen på det eventuella yttersta problemet.

Lutz Var är han? Vem är det?

Hohenlohe Han står utanför och väntar.

Bismarck Visa in honom, för sjutton gubbar!

Hohenlohe (stiger upp och öppnar en kabinettsdörr) Varsågod, herr doktor, och stig in!

Doktor von Gudden (stiger in) Jag tackar.

Hohenlohe Får jag för er presentera för er herr von Gudden, läkare, expert på själssjukdomar, med ett synnerligt intresse för ärftliga sådana, som ju finns i exempelvis just huset Wittelsbach.

Lutz Sitt ner, herr doktor Gudden.

Bismarck Vad har ni att komma med?

Gudden Jag kan blott som expert ge diagnoser och rekommendera erforderliga åtgärder.

Hohenlohe Vad har ni för en diagnos att ställa på exempelvis de båda bröderna av huset Wittelsbach, kung Ludwig och hans broder Otto?

Gudden De har båda ärvt markanta anlag för den sinnessjukdom som går i den släkten.

Hohenlohe Och hur yttrar dessa anlag sig?

Gudden Det första är en överkänslighet som vederbörande själv njuter masochistiskt av och därför odlar och blir ständigt mer beroende av, som av ett narkotiskt gift. Han hetsar upp sig, hänger sig åt känslomässiga utsvävningar och sjukligt stegrad fantasi och flyr från verkligheten och från all normal kontakt med människor. Allt detta lider konung Ludwig av i ständigt tilltagande grad, som hela Bayern åser med förvåning och förskräckelse; men brodern Otto är det ännu längre gånget med. Kung Ludwig kan trots allt fortfarande särskilja fantasi och verklighet, men brodern Otto saknar den kapaciteten. Han upplever allting ensidigt fullständigt subjektivt och kan ej bringas till att få någon distans till något.

Lutz Ludwig har ju hotat abdikera då och då till förmån för sin broder.

Gudden Om så sker kan brodern utan vidare då omyndigförklaras.

Hohenlohe Därmed skulle kronan gå till deras fader Luitpold, som helt är avhängig det preussiska partiet.

Bismarck Alltså skulle Ludwig aldrig abdikera. Men, herr doktor Gudden, om det skulle bli nödvändigt, kan då Ludwig tvingas abdikera genom omyndigförklaring för manifesterad sinnessjukdom?

Gudden Ludwig har en fastare integritet än Otto. Båda lider av den typiskt bayerska katolska känsligheten, denna fallenhet för svärmeri och oförnuftig romantik, som lätt går till excesser, som kan bli helt permanenta och urarta till ren sinnessjukdom, storhetsvansinne exempelvis. Det är en svaghet som de flesta 34

religiösa mänskor lider av, och just den religiösa känslan är ej något annat än ett sinnessjukdomsanlag och symptom. En sådan människa är svag. Jag skulle vilja ge en sådan mänska epitetet 'undermänniska' i motsats till oss mer förnuftiga kallsinniga behärskade och vetenskapliga nordtyska protestanter, som ej någonsin ger efter för irrationalitet. Med tiden tror jag att vårt mänskosläkte kommer att befrias från all sjuklig känslomässighet och religiositet, och makten kommer att i stället manövreras av rejäla övermänniskor, som bara tänker rationellt och vetenskapligt. Sådana som Ludwig och hans broder blir helt överflödiga i framtiden.

Den mänskotypen blir till avskräde åt sinnessjukhusen, var de nog lämpligen med tiden skonsamt bör avlivas.

Hohenlohe Antag att vi inleder vårt krig mot väst och att vi lyckas få vår konung med oss.

Gudden Kommer ni så långt så kan ej något sedan stoppa er. Få med prins Otto ut i kriget, och han blir en färdig man. Hans känsliga natur skall icke tåla kriget, och han kommer hem direkt till hospitalet, var han inhyses på livstid.

Hohenlohe (till Bismarck) Det är väl en rätt så säker diagnos, herr kansler?

Bismarck Doktor Gudden, ni är faktiskt ganska övertygande. Med er som säkerhet bakom kulisserna så tror jag alla risker är eliminerade.

Gudden Det tror jag också. Jag kan alltid väl ta hand om konung Ludwig om det skulle bli nödvändigt.

Bismarck Då tror jag att vi är klara. Nästa steg blir nu att övertala Ludwig för vårt krig och för vårt kejsardömes ärorika födelse. (de bryter upp.)

Scen 4. Ludwig och Otto skrider förbi i en öppen triumfvagn under folkets hänförda jubel. Flaggor och yra.

Ludwig Vad tycker du om detta jubel, Otto? Klingar det ej falskt och hest som franska skräckrevolutionen med dess orgier av blodbad? Det är kriget som de hyllar, icke oss. De hyllar döden och den politik som grymt skall mörda alla deras bästa söner. För det tyska kejsardömet offras Frankrike, och vi får vara glada om vi får behålla Bayern och dess krona. Det är därför som jag skickar dig till fronten.

Bismarck sade mig att Wittelsbach var lika goda kejsarämnen som uppkomlingarna Hohenzollern. Vi har ändå givit Tyskland flera kejsare i det förflutna, medan Hohenzollern ej har någonting att skryta med. För att vi ej skall köras över får du följa med i kriget och bevaka Wittelsbachs intressen. Alla vet att gamle konung Wilhelm är en fjant, och sonen kronprins Fredrik en förödande pedant, och att järnkanslern har förakt för bägge medan han uppskattar och har stor respekt för mig.

Om jag när eländet är över sedan abdikerar blir du kanske kejsare av Tyskland. Otto, säg, vad tycker du om det?

Otto Men varför skulle du då abdikera?

Ludwig Se och hör på detta ytliga vulgära lättsinniga pack! De vet ej vad de hurrar för, de anar ej att Bayerns suveränitet måhända redan är förlorad, men de skriker alldeles besinningslöst och hurrar alldeles hysteriskt, bara för att överheten tillsagt dem att göra det. Och vem är överheten? Jo, det är det avskyvärda etablissemanget, våra släktingar, vår mor från Preussen och varenda medlem av det preussiska partiet. Det är bara de förledda, de förförda och betalda som här går och jublar denna dag. De kloka, riktiga besinningsfulla mänskorna är hemma nu och sörjer, ty de anar vad som väntar dem. Den här feststämningen och maskeraden, karnevalen, yran och odrägligt falska glädjen är blott grälla och groteska onaturliga kulisser, korrumperade bestuckna hejarklackar, som får mer betalt ju mer av massorna de lyckas att förföra; och jag är så led vid detta gycklarspel som vid all den 35

publik som bara går till min teater för att synas själva. Jag har gett dem Wagner, Shakespeare, Aiskhylos, Racine och Schiller, men de ger mig bara kriget. Jag är äcklad av min roll så att jag skulle kunna träda fram på scenen för allt folket bara för att spy på dem och det ordentligt.

Otto Det blir lugnare och bättre när det franska kriget är förbi.

Ludwig Det tror jag inte. Enligt min erfarenhet blir aldrig något bättre, bara sämre hela tiden. Livet är en utförsbacke ner i avgrunden av dekadens, förruttnelse och sorg och död, och vi inför den här hysteriskt optimistiska folkhopens glada larm har ännu ett helt krig framför oss med allt vad detta innebär av blod och död och elände därefter i decennier.

Otto Ändå ser jag ingen anledning för dig att abdikera.

Ludwig Då, min broder, är du lycklig, ty då ser du inte vad jag ser.

Otto Jag tror dock kriget har de bästa förutsättningar att kunna sluta lyckligt.

Ludwig Tror du det? Jag föredrar att vara skeptisk, då det återstår att se.

Scen 5.

Lutz Ers majestät, jag ber om att få gratulera. Tyska kejsardömet är ett faktum i Versailles, vårt Tyskland är nu gjutet samman till en oupplöslig enhet, och man väntar blott på er. Ni måste till Versailles och ge ert insegel på tyska statsförbundets enhet, och ni måste delta i framskapandet av Tyskland. Alla Tysklands furstar är tillstädes utom ni, och Bismarck säger om er: "Det är blott tack vare konung Ludwig som vi lyckats genomföra detta." Om ni ger ert ord blir Wilhelm kejsare, men ni kan ännu säga nej och vägra giva Preussen överhöghet över Bayern.

Ludwig Tack, baron von Lutz. Jag väntar på min bror och hans rapport.

Lutz Han borde komma när som helst.

Ludwig Jag vet att han har kommit hem idag. Men varför visar han sig inte?

Lutz Jag vet också att han kommer med de viktigaste angelägenheter till er.

Han har mycket att berätta och att vidarebefordra från vårt Tysklands skapare von Bismarck.

Ludwig Kommer han med kejsartiteln åt mig?

Lutz Kanske. Se! Här kommer han!

(Otto gör entré. Han är inte längre en människa.)

Ludwig Otto! (går fram och omsluter honom i sina armar.) Hur är det med dig?

Otto Kriget....

Ludwig Vad har kriget gjort med dig?

Otto Jag kunde aldrig sova.... Kriget.... Jag kan inte minnas någonting.... Jag kan ej längre sova.... Vem är ni.... Jag känner ej igen er.... Har vi träffats någon gång?

Jag skulle säga något viktigt till kung Ludwig.... (ropar) Kung Ludwig! Den tyrannen tycks ej vara hemma.... Han har vållat alltför många unga bayrares och tyskars död för att mer våga visa sig offentligt.... Kriget.... (vinglar omkring och talar oredigt.)

Ludwig Nej! Lutz Han verkar vara något överansträngd. Han blir säkert bra om han får vila upp sig några dagar....

Ludwig Nej! Otto (som förut) Kriget.... Jag såg bara blod.... Jag hörde bara skrik och bomber och såg bara blod.... Fransmännen dog som flugor.... Tyskarna och bayrarna dog också överallt som flugor.... Blott maskingevärseld, slaktande och blödande och stympande och bombande och död, död överallt! Jag kunde ej stå ut! Jag kunde inte leva längre inför detta meningslösa dödande! Aaaaaaaaaaah! (får ett hysteriskt anfall och börjar skrika besinningslöst.)

Lutz (rusar ut) Herr doktor Gudden!

36

Ludwig Jag förstår att detta är min lön för att jag deltog i ett gudlöst krig.

Förbannad vare jag för detta ohyggliga brott mot mänskligheten! (döljer ansiktet i händerna.)

(Lutz inträder med doktor Gudden och annan vårdpersonal.)

Gudden (inspekterar Otto) Det är hög tid att den här personen avlägsnas från andra mänskors närhet. (vårdarna tar hand om den alltjämt vrålande Otto.)

Ludwig Vem är ni?

Gudden Von Gudden, till er tjänst, ers majestät, som läkare och specialist på själssjukdomar.

Ludwig Jag tycker inte om er.

Gudden Er antipati för mig är inte rationell. Vi båda känner ju ej ens varandra.

Ludwig Doktor Gudden, jag tror redan att jag känner er tillräckligt och vill knappast lära känna er än närmare. (går) Lutz Vad gick det åt honom?

Gudden Ett symptom. Vi lär nog snart få känna flera.

Lutz Kom, herr doktor Gudden. Vi har en patient att undersöka närmare, en kunglig sådan, som måhända blott blir en förstudie till en långt besvärligare och än mera kungligt fall.... (de går) Scen 6. Versailles, januari 1871.

Bismarck Nå, kommer inte pojken? Det är bara han som fattas här av alla Tysklands furstar och monarker, och vi har en kejsare att utse!

Hohenlohe Herr von Bismarck, konung Ludwig kommer inte.

Bismarck Men vad säger då den egensinnige? Kan han ej få sin tumme ut ur röven? Säger han då varken ja eller nej?

Hohenlohe Han har fullständigt isolerat sig och går ej mer för någon att få tag på.

Bismarck Är han sjuk?

Hohenlohe Han skyller på migrän, men det är blott en undanflykt. Han vill ej träffa någon mer alltsedan han fick hem sin broder.

Bismarck Och vad hände vid hans broders hemkomst?

Hohenlohe Brodern var totalt oigenkännlig genom sin mentalsjukdom, som nu har brutit ut på allvar. Han har hållits inspärrad alltsedan dess och inte blivit bättre.

Bismarck Jag förstår. Då får vi klara oss förutan huset Wittelsbach. Kung Ludwig lägger då åtminstone ej hinder i vår väg. Må han regera ostört i sin isolering lika länge som han lämnar oss i fred och ej går emot Hohenzollern. Men jag antar att de griller som han alltid odlat en dag även kräver ut sin följd av konungens förstånd.

Han har min sympati, och han får vara glad så länge han har sina illusioner, ty de räddar honom kanske från att inse att han inte längre spelar någon roll i denna kejserliga föreställning.

Nu går vi till kröningen av kejsaren av Hohenzollern!

Akt V Scen 1. Possenhofen vid Starnbergsjön.

Elisabeth Är du bekant med ryktena som cirkulerar om dig?

Ludwig Inte något av dem talar falskt.

Elisabeth Du struntar alltså i vad världen tänker om dig?

Ludwig Världen är ej min värld. Min värld är en annan, och blott den är vad jag lever för och bryr mig om.

Elisabeth Du menar alla dina underbara slott och deras hemligheter.

37

Ludwig Jag har bara börjat bygga dem. Det fjärde, Falkenstein, skall överträffa alla de tre föregående.

Elisabeth Ej någonting kan överträffa romantiken i Neuschwanstein eller prakten i det underbara Herrenchiemsee.

Ludwig Alltså finns det en som tycker om dem utom jag.

Elisabeth Men du gör dig bankrutt med dina utgifter för dem.

Ludwig Det struntar jag fullständigt i. Så länge det finns pengar brukar jag dem till att skapa. Om jag ej får bygga vidare så kan jag icke leva.

Elisabeth Du har avsevärt förändrats efter brytningen med Wagner.

Ludwig Var så vänlig och nämn ej det namnet.

Elisabeth Du har ändå varit i Bayreuth.

Ludwig Jag har ju själv betalat för teatern och för komponistens villa. Jag betraktade det som min plikt att hedra världspremiären på tetralogin om Ringen med min närvaro inkognito.

Elisabeth Hur var det?

Ludwig Outhärdligt. Alla preussarna var där. Den fånige idioten Wilhelm flinade åt hela världen med sin färska kejsartitel, kronprinsen den odräglige Fredrik, det var bara preusseri från början och till slut, en preussisk föreställning av tomt skryt och prakt där huvudrollen spelades av Wagner, främst bland preussare, den odrägligaste av alla. Jag vill aldrig mera veta av musik. Jag tål ej höra den. Jag tål ej se ett öppet piano.

Elisabeth Ja, jag hörde att du lämnade Bayreuth så fort du kommit dit.

Ludwig Jag såg en föreställning eller två. Det var för mycket. Nibelungenringen komponerades på min beställning och är helt tillägnat mig, men det är inte bara mig som Wagner har förfört. Han är allt Tysklands ledare, förförare och korrumperare.

Han innebär den andliga kollapsen för all tysk kultur.

Elisabeth Det tycker vi i Wien också. Du skulle ha ställt upp för oss, som var dina lojala vänner, och helt nonchalerat Preussen konsekvent.

Ludwig Jag ville aldrig något krig. Blott därför flydde jag när Bayern krigade med Österrike emot Preussen.

Elisabeth Men du lät ditt land befläckas av det tyska kriget emot Frankrike.

Ludwig Jag vet. Det är min levnads största skuld och brott. Jag lät mig övertalas och förföras av den gamle kloke räven Bismarck. Han är ende hederlige karlen i det landet. När hans dagar är förbi så är det även ute med det tyska kejsardömet. Endast han som nordtysk är ej destruktiv.

Elisabeth Om ändå han på samma måde respekterade dig som du honom.

Ludwig Gör han inte det då?

Elisabeth Han arbetar ständigt på det fullständiga införlivandet av Bayern i det helt maktsjuka Preussen.

Ludwig Är du säker?

Elisabeth Wagner är hans man liksom baron von Lutz och greve Hohenlohe. Och din onkel Luitpold ämnar efterträda dig alltmedan du än lever.

Ludwig Menar du att preussarna metodiskt förbereder min avsättning?

Elisabeth Ja. Din farbror Luitpold, Bismarcks främsta stöd i Bayern, är den främsta intressenten i en sådan kupp.

Ludwig Han kan ej köra över min bror Otto.

Elisabeth Otto är oduglig. Han blir konung efter dig, men onkel Luitpold blir regenten. Ack, kusin, du stackars Ludwig, varför har du aldrig skaffat dig familj och barn?

Ludwig Jag kunde aldrig älska din ospirituella syster. Jag var enbart glad åt att få slippa henne, men jag blev bedrövad intill döden när till följd av den förlovningens upplösning du ej mera ville träffa mig. Kan du förlåta mig att jag försakade din syster?

38

Elisabeth Nej, det kan jag aldrig. Ty blott det kunde ha räddat dig från Wagner och måhända därigenom räddat Bayern och vårt Österrike. Wagner är, som du själv säger, den ohyggliga förförelsen som drabbat hela Tyskland, och jag fruktar att med tiden detta övermod, som genom Wagner har besjälat hela Tyskland, kommer att betyda slutet för allt tyskt i världen och i synnerhet för alla tyska monarkier.

Ludwig Varför tror du det?

Elisabeth Vad är det enda som det galna Preussen stöder all sin ambition och makt på? Jo, att alla tyskar skall stå eniga mot alla yttre fiender. Det kommer småningom att leda till ett tyskt vansinnigt krig mot hela världen och som för alltid kommer att betyda "Götterdämmerung" för Tyskland. (smeker honom) Du är ej den enda som demonen Wagner har förfört.

Ludwig Har min originelle efterträdare som Wagners främste lärjunge, den där begåvade professorn, blivit lika bränd och galen som jag själv?

Elisabeth Professor Nietzsche har tills vidare blott blivit bränd.

Ludwig Jag såg honom där i Bayreuth. Han såg precis så skygg och rädd ut som jag själv.

Elisabeth Du är ej galen, Ludwig. Du är bara känslig.

Ludwig Är det inte samma sak? Det påstår dessa vetenskapsmän, som gör anspråk på att veta allt med fullkomlig tvärsäkerhet.

Elisabeth De vet ej vad de talar om, för de har inga känslor.

Ludwig Du tror alltså inte på de hemska ryktena om mig?

Elisabeth Jag känner dig och vet att ryktena blott sprids av preussare. Min make oroar sig ständigt över dessa rykten, som allt ivrigare insisterar på att du är sinnessjuk, men dessa rykten kan blott leva på din isolering. Om du visade dig mer för folket och var mer social och deltog i regeringen och umgicks med din släkt så skulle alla rykten torka ut.

Ludwig Jag vet att ingen mänska vill mig väl. Jag kan ej hyckla vänskap. Och min bottenlösa sorg är obeveklig efter utropandet av det tyska kejsardömet på det ljuva Frankrikes ruiner.

Elisabeth Du kan icke göra något rätt som nu för alltid har gått illa.

Ludwig Det är just mitt livs beständiga och obotliga grämelse. Därför just så gör jag också det allenaste som jag kan göra.

Elisabeth Och vad gör du då?

Ludwig Jag resignerar.

Elisabeth (kramar om honom) Vi är sannerligen bror och syster, du och jag.

Scen 2. Spegelsalen i slottet Herrenchiemsee.

Samtliga kandelabrar är tända som till fest. Ett överdådigt bankettbord är dukat för många gäster. Ludwig ställer sig ensam vid bordsändan och har ensam serverats mat.

(Bakgrundsmusik: Anton Bruckners Symfoni nr 7, andra satsen, med Eugen Jochum.)

Ludwig Jag hälsar er välkomna, alla, till denna bankett! Det är till en stor glädje för mig att vi varje gång bara tycks bli fler vid bordet. Med välbehag ser jag nu ännu en gång fram emot en lång aftons intellektuella samvaro och konversationer med er, kära gäster, från hela vår värld och från alla historiska tider. Jag hälsar er välkomna alla! (sätter sig till bords och inleder måltiden. Efter en stund:) Jag ber om en skål med er, min sköna bordsdam. Jag har aldrig sett er mer så till den grad till er fördel. (skålar med en inbillad bordsdam.)

Nåväl, käre far, säg mig nu riktigt ärligt och uppriktigt: vad tycker du om mitt leverne i dessa dagar? (Under tilltalet har konung Max II inträtt diskret och satt sig vid bordet på avstånd men utan mat.)

39

Max II Min son, jag kan blott förebrå dig ditt sätt att helt fuska bort Bayern till Preussen. Jag varnade dig ju på dödsbädden just för att hitta på någonting sådant.

Ludwig Men far, det var ej vad jag frågade om. Detta har vi minsann ältat tillräckligt förut. Jag blev ju förförd av de usla ministrar du gav mig i arv och av Wagner och den där kanaljen furst Bismarck, som avsiktligt lurade mig bakom ljuset.

Max II Du borde ej ha låtit dig bli förförd. Av ren dumhet lät du dig duperas.

Du lockades av din personliga fåfängas svaghet till att ta von Bismarcks förförelseknep, att halvt lova dig titeln av kejsare, på blodigt allvar. Du såg ej hans fälla och klampade muntert rakt in i den som den alltför gode godtrogne oskuld du alltjämt är till din och Bayerns ohejdbara olycka.

Ludwig Men säg mig nu vad du tycker om mitt sätt att leva.

Max II Jag är dig åtminstone tacksam för att du ibland ägnar mig någon tanke.

Ludwig Nå, farfar, min namne, nu är det din tur. Det är roligt att se dig här med oss i kväll. Jag stod dig alltid närmare än min pedantiske far. Han vill ej förebrå mig mitt nyckfulla leverne. Du var mer frispråkig medan du levde. Vad tycker du om min förvaltning av kronan och ämbetet? (Ludwig I har liksom den föregående kommit in under tilltalet och satt sig diskret på något avstånd utan mat.)

Ludwig I Min käre sonson, vad mer kan jag säga än att du är min egen sonson? Jag svärmade också som du för den andliga odlingen, bildning och litteratur, konst och skönhet, och jag har ej någonsin ångrat min kärlek till Lola Montez.

Ludwig Men då måste jag fråga dig: varför har du icke medtagit henne till bordet? (Lola Montez uppträder och sätter sig bredvid Ludwig I.) Välkommen, grevinna!

Vi saknade er just. Er plats är beständigt vid min farfars sida.

Lola Montez Jag är mycket tacksam för att jag fick komma.

Ludwig Mitt hjärta är alltid vidöppet för alla som tillhör de döda. Här finns ingen stängd dörr i detta Versailles. Här är alla välkomna. Välkomna, herr Wagner och Bruckner och Brahms! (Dessa tre herrar visar sig, Wagner gammal men klädd som en sprätt eller ung dandy, Bruckner liten och korpulent i alldeles för stora kläder och flintskallig, och Brahms ytterst ovårdad, långhårig och långskäggig i en stor sjaskig rock.) Är ni ännu i krig med varandra? Vad nyheter har ni från kriget?

Wagner Jag trodde ej mer att jag skulle bli vänligt bemött av dig, Ludwig.

Ludwig Du kan vara lugn för mig. Du är ju ändå snart död.

Brahms Hela världen beklagar med bitterhet, ers majestät, att ni någonsin tog er an denne vulgäre barbarcharlatan, denne fale musikparasit, denna svulst på den klassiska tonkonstens fram till hans uppträdande underbara fläckfria historia, den där omoraliske tyskhetsfördärvaren, den storhetsvansinnige falske onde profeten och livsfarlige chauvinisten!

Wagner Håll käften, din uppblåsta alkoholist!

Brahms Ska du säga, din Frou-Frou, som bor som en demi-monde och bara klär dig i siden och tyll som en haremsdam och transvestit!

Bruckner (går emellan) Mina herrar, jag ber er, ni är båda ytterst förträffliga kompositörer och bör ej befläcka musiken med otidigheter och okvädingsord mot varandra! Det är icke värdigt musiken och någon av er!

Brahms Håll dig undan, din snorvalp!

Wagner Ur vägen, lakej, så att jag får slå till den loppspisande lodisen, fylltratten, björnen och skitgubben! (Brahms och Wagner försöker klå varandra, men Bruckner får mottaga alla slagen.)

Bruckner Bästa kolleger, jag ber er att hålla er fromt till musiken!

Brahms och Wagner Och vi bad dig hålla dig undan!

Ludwig Min käre herr Bruckner, jag ber er att komma hit här bredvid mig. Jag är er mycket tacksam för den symfoni som ni tillägnat mig. Andra satsen är vackrare än allt vad Wagner och Brahms någonsin komponerat.

40

Bruckner Ni är god nog att överdriva och smickra mig, ers majestät. Intet av mina bästa verk kan mäta sig ens med de allra sämsta av Wagner.

Brahms (till Wagner) Där hör du, din snyltare! Till och med Bruckner kan medge att det mesta du komponerat är dåligt.

Wagner (till Brahms) Ska han säga! Den där otroligt uttråkande oändliga symfonin han tillägnade mig kan han gå hem och torka sin röv med.

Brahms (till Bruckner) Där hör du, kollega, hur tacksamhet låter från Wagner!

Ludwig Seså, mina herrar, nu får ni ett ögonblick upphöra med denna hopplösa träta! Jag ber er, herr Wagner och Brahms, att i stället nu sätta er snällt ner till bords och uppföra er hyggligt.

Wagner Den björnen kan aldrig uppföra sig hyggligt!

Brahms Den slinkan i manskostym är inte rumsren!

Ludwig Nu går vi till ädlare ämnen. Det är med det största intresse som jag följer med alla alster av era författarskap, ärade herrar från Ryssland! (Tolstoj, Turgenev och Dostojevskij inträder, alla ordentligt skäggiga.) Speciellt intresserar mig era så innerligt glödande mänskligt djupt gripande rännstensromaner och ömsinta skildringar av djupt olyckliga offer för meningslöst lidande, herr Dostojevskij.

Dostojevskij Jag tackar er, min genialiske konung, för visat intresse. Ni är nog den ende monarken i världen som läser mig utanför Ryssland.

Tolstoj Vad tror du om det, Ivan? Han föredrar den där galningen före oss två!

Turgenev Det är då väl för det att han själv är rätt knasig.

Ludwig Jag läser er även, herr Tolstoj och Turgenev, med stort intresse, men herr Dostojevskij är enligt min uppfattning djupare mänsklig och framför allt mera dramatisk.

Tolstoj Om ni inte passar er, ers majestät, kan er svaghet för allting dramatiskt med tiden för er leda till att ni själv slutar illa dramatiskt.

Ludwig I så fall så hoppas jag andra än jag får uppleva det dramat.

Turgenev Man vet endast själv hur man slutar.

Ludwig En träffande tänkvärd iakttagelse, herr von Turgenev. Det skall jag lägga på minnet. Men vad lider tiden? Ack, den bara skenar iväg, och jag har ännu ej hunnit alls med att ägna mig åt mina viktigaste hedersgäster! Jag ber er att överse med min förskräckliga oartighet, eders nådigaste majestäter! (Ludvig XIV, Ludvig XV och Marie Antoinette inträder och intager de platser som Ludwig har vänt sig mot.) Jag ber er dock att uppmärksamma att jag ej alldeles glömt bort er! Ett ögonblick blev jag disträ och förvirrade alldeles bort mig i nutiden, men, det vill jag poängtera, egentligen så hör vi alla blott hemma i den evighet som benämns det förflutna, som är den allena helt sanna och evigt aktuella odödliga tiden! Marie Antoinette, jag är glad att ni åter har funnit ert huvud.

Marie Antoinette Som bayrare bör ni väl veta att en österrikiska aldrig förlorar det.

Ludwig Är det en pik? Eller ni kanske menar att det blott är preussare som kan förlora det?

Wagner (reser sig) Jag protesterar!

Marie Antoinette (vänder sig till Wagner) Det är också allt vad protéstanter duger till!

Tomt prat och skrävel blott för att förhäva sig själva! Det låga östtyska beteendet införde Luther, och ingen tycks någonsin få något slut på eländet.

Ludwig (till Ludvig XIV) Vad tycker ni om min kopia av ert magnifika Versailles och dess spegelsal?

Ludvig XIV (ser sig surt och drygt omkring) För mycket lyx! Här är inredningen alltför tung. Här kan man inte andas.

Ludwig Allt är till er ära. Jag har alltid gränslöst beundrat er tid och ert hov, er kultur, era byggnadsverk och allt ni gjorde.

Ludvig XIV Ni kan icke så ha beundrat mig som jag själv gjorde.

41

Ludwig Just det har jag mest av allt alltid beundrat hos er. Ni gav aldrig ett ögonblick efter för några som helst kompromisser.

Ludvig XV Och det fick hans barnbarn och deras olyckliga barnbarn betala för i och med revolutionen.

Ludwig Vad tror ni om risken för revolution här i Bayern och Tyskland och andra tysktalande stater?

Ludvig XIV Just för att ni aldrig gör uppror men alltid mjukt anpassar er efter härskaren kommer det att gå långt värre för Tyskland och för Österrike och Bayern än vad det gick för vårt förlorade Frankrike.

Ludvig XV Kungar kan härska i samråd med folket, men kejsare kan aldrig annat än få allting att gå åt helvete.

Ludwig Är det er mening?

Ludvig XV Det lär oss historien.

Ludwig Min franske kollega, högt ärade Ludvig den femtonde, jag är er innerligt tacksam för dessa så tröstrika ord. Alltså är allt vad jag har att göra som konung av Bayern, förtryckt av de preussiska översittarna och uppkomlingarna, att lugnt bara invänta dagen då allt går åt helvete för dem?

Marie Antoinette Men det är nog bäst, konung Ludwig, att du själv är ute ur bilden när de katastroferna kommer, för det vet var tysk och german, att när något totalt går åt skogen för tyskarna går det ej endast åt skogen för dem, men då går det åt helvete för dem ordentligt!

Ludwig Min drottning, jag tackar er varmt för ert råd. Alltså skall jag ej leva när den tiden kommer. Säg, kommer den snart? Måste jag då dö ung?

Ludvig XV Unge konung, du märker nog själv när det blir dags för dig att gå hädan.

De tecknena som då skall visa sig kan du ej misstolka.

Ludwig Tack, gamle franske kollega och namne! Jag tackar er alla! Jag njuter så innerligt alltid av ert spirituella och givande sällskap. Jag är ju så ensam numera. Allt fler kungligheter i världen blir avrättade, massakrerade, dödade i attentat och vanärade intill orimlighet så att jag snart blott har döda monarker kvar att känna mig i gott sällskap i. Men kära älskade dyra kusin! Min Elisabeth! Vad gör du här?

(Elisabeth har inkommit. Medan Ludwig har talat har alla de övriga börjat bryta upp och försvinna lika diskret som de kommit. Elisabeth sätter sig och blir snart ensam kvar med Ludwig.)

Elisabeth Även jag, liksom du, kommer snart att tillhöra de döda.

Ludwig Vad är det du säger? Den vackraste drottningen och kejsarinnan i världen!

Den ädlaste, finaste kvinnan i världen! Hur kan väl en sådan som du sluta illa?

Elisabeth De bästa får det orättvisaste slutet. Den bästa av samtliga tsarer i Ryssland, den store reformivraren Alexander den andra, skall även bli grymt massakrerad av en anarkist liksom jag.

Ludwig Det får ej vara sant! Inte du! Inte den allra blidaste klokaste varmaste av alla kvinnor!

Elisabeth (reser sig) Tyvärr, käre Ludwig, så är det just så. Vi kan aldrig förändra vårt öde. Vi kan bara uthärda det och i bästa fall lära oss någonting av det.

Ludwig Skall du redan gå?

Elisabeth Jag är bara en dröm som försvinner, som vi alla samtliga gäster hos dig.

Endast drömmaren själv lever kvar oförgänglig i evighet. Alla vi mänskor och världen är kanske allenast en dröm som Gud drömmer och ej själv kan påverka. Allt vi kan göra då är blott att hoppas att han aldrig vaknar.

Ludwig Tack för att du kom.

Elisabeth Jag är alltid hos dig med min tanke och längtan och andliga ömhet.

Farväl tills vi ses bortom graven. (sätter sitt finger på Ludwigs mun.)

Ludwig Och vad kan ditt mjukaste finger på min mun betyda?

42

Elisabeth Det är blott en avskedskyss, den som vi aldrig får växla med munnen. (avlägsnar sig.)

Ludwig Du ensam förstår mig i världen.

Elisabeth Tack för att du lät mig förstå dig. (går) Ludwig Där gick nattens sista och vänaste gäst. Snart så inleds den smärtsamma gryningen. Jag och mitt drömhov hör natten och tystnaden till. När det dagas försvinner all frid, och den mänskliga stressen och omänskligheten begynner tortera naturen och världen till döds. Då kan ingen sann drömmare leva, och han kan då endast slå vakt om den skönhet han lever för med att avlägsna sig, gömma sig för alla människor och gå till sängs. (bryter upp och går ut. Ljusen slocknar.)

Scen 3. Ett alplandskap i Schweiz.

Ludwig Jag är er mycket tacksam, herr Didier, att ni behagade ledsaga mig på denna resa.

Josef Kainz Jag är den, herr Saverny, som enbart borde tacka er.

Ludwig Vi nalkas slutet på vår resa inkognito. Låt oss kasta maskerna.

Kainz Herr Saverny, vad då för masker?

Ludwig Du har spelat dina roller bra, min käre Josef Kainz. Nu ber jag dig att säga du till mig och kalla mig vid mitt personnamn Ludwig. Nöjet har vi haft att här få spela underbar teater för varandra i full frihet mitt bland Wilhelm Tells och Schillers fria Alper. Nöjet är nu bakom oss, och smärtan ligger framför oss.

Kainz Vad menar ni, ers majestät?

Ludwig (arg) Jag bad dig säga Ludwig! (efter en paus, med blicken vänd mot horisonten) Snart är jag ej längre någons majestät.

Kainz Jag måste be dig, (med viss tvekan) Ludwig, att förklara vad du menar, ty jag mäktar ej förstå.

Ludwig Nåväl. Jag är dig outsägligt tacksam för den resa vi har gjort tillsammans. Du har ingjutit nytt liv i mina illusioner. Genom dig har jag fått mina andliga värderingar förnyade, du har mig återskänkt den underbare Shakespeare, hela Schillers glödande sentimentalitet och pathos, den exotiskt genialiske Victor Hugo och många andra. Men du kan ej lura mig. Vartenda skådespel och varje roll blott spelas för att bli begränsat av ett slut, och vårt slut står för dörren. Här skiljs våra vägar. Du skall resa till Berlin för att bli störst bland tyska skådespelare, och mig blott väntar mina släktingars och preussiska partiets statskupp, som skall tvinga mig från tronen kanske in i tvångströjan i stället.

Kainz Ludwig, detta är en ny roll som du spelar.

Ludwig Nej, det är min egen och alltjämt densamma. Störtandet av mig har redan börjat. Mina inkomster har strypts, jag kan ej bygga mera, jag får ej fullborda Herrenchiemsee och ej ens påbörja Falkenstein. Det är det första steget mina fiender har tagit för att undanröja mig.

Kainz Det kan ej vara sant! Det får ej finnas en monark som ej har pengar!

Ludwig Jag har skrivit till talrika banker utomlands för att få lån, men breven nådde aldrig fram. De stoppades av mina släktingar.

Kainz Men det är ju en sannskyldig komplott!

Ludwig Det är just vad det är. Men jag kan inget göra, ty jag vet ej vem som är min fiende. Min farbror Luitpold, som blir min nations regent när jag är borta, är en bricka blott i spelet. Vem som manövrerar spelet har jag ingen aning om. Jag känner fiender i varje korridor, men jag har inga faktiska bevis. Jag kan blott spekulera, och jag antar att det är från Preussen hotet kommer. Jag kan aldrig någonsin förlåta att man lurade ur mig ett samtycke till kejsardömets etablering i Versailles med lögn och 43

svek och avsiktligt förräderi. Jag fick ett telegram som visade att franske kejsaren grovt kränkt kung Wilhelm och hans hov i Preussen. Därför deltog jag i kriget. Tolv år senare så fick jag veta att det telegrammet i ond avsikt konstruerats bara för att lura mig. När jag fick veta det så fick man i Berlin strax veta att jag visste det. Den dagen inleddes en sammansvärjning för att undanröja mig.

Kainz Men vem är ansvarig för detta i Berlin?

Ludwig Det kan ej vara Bismarck. Han har alltid varit mig bevågen och med stor respekt behandlat mig som helt självständig suverän. Vi har helt öppet brevväxlat och hjärtligt nu i tjugo år. Det måste vara någon annan, någon slug och ond bakgrundsfigur som aldrig träder fram. Men första gången jag blev alarmerad var när min bror Otto återkom från kriget. Han togs då om hand av en viss doktor Gudden, och den doktorn gjorde bara Otto sjukare. Och första gången jag fick se den hemske läkaren så kände jag helt instinktivt att galenskapen kommit in och etablerat sig i landet.

Kainz Kan då doktor Gudden vara skyldig?

Ludwig Nej, han är blott en troskyldig läkare, en gammal vänlig farbror utan egna ambitioner, men den vetenskapsmannen representerar något som inger mig den förskräckligaste fasa, och jag vet ej vad det är. Just det, att känna närheten av fienden men ej få honom definierad, är det hemskaste av allt. (tystnad) Seså, min gosse, jag har skrämt dig. Nu förstår du varför jag är så beroende av illusioner och teater. Jag blott spelar roller för att slippa verkligheten, som är alltför fasansfull för att en människa skall kunna fatta den. Jag är ej galen, men jag har en nästintill mirakulös intuition som säger mig långt mer än mitt förstånd, fast jag ej själv kan klä dess innebörd i ord. Jag vet blott att vi står inför en framtid som är värre och långt hemskare än något som vi folk av tysk kultur fått uppleva historiskt.

Det är dags att återta vårt skådespeleri nu. Här bland bergen kunde ingen höra oss, här fick du höra något av din konungs och beundrares mest hemliga och angelägna tankar, inför världen och offentligheten måste vi nu återta vårt spel och våra masker. Du har aldrig hört vad jag här sagt till dig avsides. Det var blott en viskning bakom scenen utom hörhåll för kulisserna.

Kainz Tror ni att det kan vara Wagner som är allt det ondas hjärta?

Ludwig Du går rakt på sak. Nej, min Didier, det tror jag inte. Han var alltför ärlig. Han bevarade ej hemligheter, och han krigade allenast öppet och offentligt.

Visserligen var hans levnads måtto skrämmande: "den enda meningen med livet är den yttersta sensuella sensationen, som man ernår blott igenom skaparkraftens tygellöshets fantasis uppblandning med det onda." Han var alltför ärlig som förmådde uttrycka en sådan tes offentligt för att själv ha utgjort någon fara. Han förförde mig och Nietzsche, men majoriteten motstod honom. Preussen föll för honom, och det hedrar inte Preussen. Själv kan jag blott bli befriad från hans väsen med att själv gå hädan, och det ser jag fram emot.

Kainz Men ni är ej ens fyrtio år, ers majestät!

Ludwig (arg) Säg Ludwig! (mildare) Jag ber om förlåtelse. Jag är måhända under fyrtio år fortfarande, men jag har levat färdigt. Se på dessa hemska svarta tänder.

Snart är jag så gott som tandlös. Se på denna pussiga fysionomi! Jag är ej längre Europas vackraste monark. Den skönhet jag har kvar att bjuda världen på är blott den skönhet som man finner bland ruiner, om ens det. Jag är förbrukad. Preussen väntar oss i stället med sin kolossala framtids kolossala fulhet.

Lycka till, min Josef Kainz, bland alla gravstenar i stenöknen Berlin! (går) Kainz Den konungen, som hela världen dömer och betraktar som fullständigt galen, är måhända jag, en enkel skådespelare, helt ensam i all världen om att känna.

Men jag vet, att han är kanske ensam klok bland alla tyskar.

44

Scen 4. I slottet Neuschwanstein.

Dürckheim Hur mår hans majestät idag?

Mayer Han är på sitt förskräckligaste hemskaste humör. Jag tror ej han har sovit denna natt.

Ludwig (vrålar från rummet intill) Gudomlige sataniske fördömde Wagner!

Mayer Han har aldrig varit lik sig själv alltsedan Wagner dog.

Dürckheim Tror du man vågar störa honom?

Mayer Ja, men man riskerar livet då.

Ludwig (som förut) Fördömda vålnad, lämna mig i fred!

Mayer Jag tror att han hallucinerar.

Dürckheim Har han icke alltid gäster hos sig från den andra sidan?

Mayer Jo, jag medger att de blir allt vanligare.

Ludwig (kommer utstörtandes) Jag står inte ut! (får syn på Dürckheim och Mayer) Vad gör ni här? Vad står ni här och glor för?

Dürckheim Vi inväntar era dagorder, ers majestät. Hur har ni sovit?

Ludwig Adjutant, jag har ej sovit alls alltsedan Wagner dog och vill ej sova heller.

För resten kan jag inte sova, för hans lik besöker mig och tvingar mig att ständigt vara vaken. Om jag sover någon gång så plågar han mig lika fullt ändå med mardrömmar. (till Mayer) Betjänt, vad glor du på? Har du ej sett en galen konung förut?

Mayer (tiger) Ludwig Jag står inte ut med era hycklarminer! Hämta alla slottets tjänare! Här skall bli nya dagorder! Fördömde Mayer, rör på påkarna! Du stannar här, von Dürckheim. (Mayer går.)

Dürckheim Jag står till förfogande. Vad är er önskan?

Ludwig Jag har blott en liten bön till er, von Dürckheim. Om jag någonsin en dag begär att få min nyckel till mitt högsta torn, så vägra ge mig den. Säg att den har förkommit. Ty den dag jag vill bege mig dit igen, det skall ni veta, skall det endast vara för att kasta mig från tornets tinnar ner i avgrunden där nedanför.

Dürckheim Är det så illa? Lider ni så svårt, ers majestät?

Ludwig Och det blir ständigt värre. (Tjänarna kommer.)

Bra! Ställ upp er! (inspekterar dem) Hädanefter skall ni alla bära masker, så att jag förskonas från de miner som ni visar.

Weber (till en annan tjänare) Han blir ständigt mer förryckt.

Ludwig Jag hör dig, Weber! Jag tål inte era dumma fysionomier! Jag vill slippa se er! Men jag måste ju ha tjänstefolk omkring mig. Jag kan inte vara utan er. Det här med maskerna är min kompromisslösning. Och en annan sak! Jag vill ej höra er och se er trava mera! Ni skall hädanefter krypa fram på golvet, så att ni får lära er att vara tysta! Ni är bara tjänstefolk! Hur väl jag än behandlat er, så får ni aldrig glömma det!

Att nödgas krypa skall väl lära er att hålla er på mattan! Ut och hämta masker! Kom därefter hit igen och krypande på alla fyra, så att jag får se att ni förstått mig! Den jag kommer på förutan mask och gående på två ben skall jag låta arrestera!

Dürckheim Gäller det ock mig, ers majestät?

Ludwig Nej, ni skall genast ge er av till Amsterdam med en kreditansökan. Min familj och min regering vill ej ge mig pengar. De vill strypa mig så att jag inte mer får leva! Men det är Berlin som ligger bakom, bara för att jag försökt få Bayern ut ur deras falska skurkaktiga kejsardöme, som blott är en kriminell och blodig maffia!

Mördarna är mig i hälarna, von Dürckheim! (tjänarna kommer inkrypande med masker för ansiktet) Mayer (med mask) Är det bra så här, ers majestät?

45

Ludwig (med förakt) Jag ser er hellre med konstgjorda masker än med hycklarminer.

Bakom era masker slipper jag åtminstone att skåda era tankars hån och ögons falskhet. Det är bra. Men våga aldrig stiga upp igen på två ben! Ni kan krypa ut. (tjänarna kryper ut) Dürckheim Ers majestät, är det ej att gå aningen för långt?

Ludwig Att be er dra till Amsterdam?

Dürckheim Nej, att behandla era tjänare på detta sätt.

Ludwig De kommer att förråda mig varenda en. De hatar mig och hånar mig, förtalar mig och sprider rykten om mig. Ingen av dem kan bevara hemligheter. De har gjort mig till en visa över landet. De förtjänar inte att behandlas utom med förakt.

Dürckheim Ers majestät, ni gräver själv er egen grav.

Ludwig Nej, greve Dürckheim, det gör mina släktingar åt mig. Det slipper jag att göra själv. (förändrad) Nu är han här igen.

Dürckheim (för sig själv) Nu är han där igen. Vad är det nu för syn han ser?

Ludwig Von Dürckheim, adjutant von Dürckheim, ge er av! Invänta mina order! Jag har fått besök! Släpp ingen in i detta rum och inte heller någon genom slottets port!

Dürckheim Som ni behagar. (bugar sig och går.)

(Wagner träder fram som från ingenstans, denna gång inte extravagant klädd.)

Ludwig Vad gör du här?

Wagner Besöker dig, min pojke.

Ludwig Får jag inte slippa dig fastän du nu är död?

Wagner Min käre pojk, du slipper aldrig mig!

Ludwig Är det ej nog att du förstört musiken för mig? Jag har stängt vart piano, övertäckt var flygel och förbjudit all musik i mina slott blott för att slippa dig, men du hemsöker mig ändå!

Wagner Min son och konung, varför ger du mig all skulden? Allt jag gjorde var att älska dig.

Ludwig Och du har fräckheten att efter döden urskulda dig och i himmelsskriande oförskämdhet framställa dig som oskyldig och ren!

Wagner (fullständigt aningslös) Men vad har jag då gjort?

Ludwig Du har ej skändat mig! Du har ej utnyttjat min vänskap till att främja din opportunism! Du har ej tagit Hans von Bülows hustru och förrått din bäste vän i all musikhistoriens infamaste bedrägeri! Det enda du har gjort, din svindlare och bluff, är att du har missbrukat det som var oss alla heligast av allt: musiken! Detta renaste och skönaste har du besudlat med den oförlåtligaste hädelsen, i det att du har genomfört din brottslighet och korruption i den gudomliga musikens namn! Du har förstört all skönhet som musiken tillförde vår värld! Du har med dina svek och brott och skändligheter ruinerat och fördärvat all musikhistorien för gott! Du har fått den att spåra ur igenom att du smutsat ner dess renhet!

Wagner Ta det lugnt! Det var ju inte illa menat! Du är bara överkänslig och dramatiserar! Har då ingen förut vänsterprasslat i musikens namn? Gick Schubert inte in till prostituerade? Tog Stradella inte andras hustrur? Levde inte Verdi större delen av sitt liv med en mätress? Var Mozart då så helig med sin kiss-och-bajs-mani?

Var Paganini inte syfilitiker? Hur många älskarinnor hade inte Liszt? Och spelade ej Brahms för sina horor? Och hur var det med Schumann och hans många unga vackra vänner?

Ludwig Du blott bagatelliserar och försöker komma undan! Det var inte sveket emot mig och Hans von Bülow som var det förfärliga! Det var ditt svek mot idealets skönhet i musiken! Du blev född till att förvalta det, men du drog bara ner det, offrade varenda vän och kvinna på din väg åt egoismens avgudsaltare och tänkte bara på din erotik, din materiella vinst och din personliga fåfänga! Du var så gudabenådad men bevisade dig vara blott en missbrukande bluff och svindlare! Allt det gudomliga som du var född med drog du ned i skiten! Mördare av konsten!

46

Skönhetsskändare! Förbannade musikmissbrukare och sutenör! (angriper honom.

Wagner viker undan.)

Wagner Du kan inte nå mig. Jag är död.

Ludwig Och ändå kommer du tillbaka hit och stör mig! Varför?

Wagner Det är bara för att du skall följa efter mig så snart som möjligt.

Ludwig När?

Wagner Det var en obetänksamhet av dig att be von Dürckheim aldrig ge dig nyckeln till det vackra högsta tornet. Annars hade du ju genast kunnat följa mig.

Ludwig Är det ej nog att du en gång fördärvat mig?

Wagner Nej, det är icke nog. Jag vill fördärva hela Tyskland, och jag börjar småningom att lyckas. Preussen är mitt vapen. Det skall lägga hela världen i ruiner medan min musik skall överleva.

Ludwig Du är ond.

Wagner Därför så mäktig.

Ludwig Säg mig endast vem jag har att frukta. Jag vill veta vem som kommer att ta livet av mig.

Wagner Det är ingen som du känner. Du och Bismarck och den gamle kejsar Wilhelm vandrar alla i hans fälla. Bismarcks politik var aldrig möjlig om han icke hade Mefistofeles bakom sig.

Ludwig Vem är denne Mefistofeles?

Wagner Du känner honom inte. Han är blott en regissör som aldrig syns, en mänskokännare som anser hela mänskligheten vara kryp och som ej skulle tveka inför att på allvar slunga mänskligheten i en avgrund av elände såsom krig och katastrofer. Han såg gärna att det mänskliga odjuret blev så gott som utplånat från jordens yta. Han är Bismarcks hemliga minister, och han heter herr von Holstein.

Ludwig Herr von Holstein! Alltså varken mina vänner Holnstein eller Hesselschwert!

Wagner De skall förråda dig de också, men det är allenast Preussen och von Holstein som har nytta av ditt fall och som organiserar det. (går) Ludwig Och jag vet inte ens vem karlen är! I skuggorna bakom kulisserna i stängda kabinett bakom Berlins mest slutna garderober regisserar man mitt fall, och jag kan inte ens försvara mig, och jag får ej ens se min baneman! (Elisabeth uppträder.)

Elisabeth!

Elisabeth Min vän, jag är hos dig med mina tankar alltid. Du är örnen som jag alltid flyger till och med i mina tankar. Har du sett mitt brev som jag avlämnade till dig på Roseninsel?

Ludwig Jag har inte varit där på flera år!

Elisabeth Det var från Roseninsel som du alltid uppvaktade mig när jag besökte Possenhofen. Jag har saknat dina eldar och fyrverkerier därifrån de sista åren. Senast lät jag mig själv föras över dit och fann ditt slott där tyst och övergivet. Allt var dött, och du var inte där ens med din avlägsnaste tanke. Men jag lämnade ett brev till dig där som skall vänta på dig tills du kommer. Minns du somrarna när du atletiskt simmade tvärs över sjön från Berg till Possenhofen?

Ludwig Jag har inte vågat visa mig för dig på flera år, ty jag har fått så dålig andedräkt och blivit ful och pussig. Jag har nästan inga tänder kvar, och de jag har är svarta och fördärvade.

Elisabeth För mig förblir du ändå alltid Europas skönaste monark. Kom väl ihåg!

Det väntar dig ett brev från mig på Roseninsel. Vi har stämt ett evigt möte där.

Ludwig Det blir då ej förrän i tidlösheten?

Elisabeth Tidlösheten är den enda tid som finns. De narrar som försöker följa med i tiden har ej tid för tidlösheten. De glöms bort av tiden. Endast tidlösheten tar väl hand om individen och förlänar hennes kärlek evighet. I tidlösheten när du simmar

47

över Starnbergsjön till mig i Possenhofen än en gång och läser dikten som jag lämnat dig på Roseninsel skall vi åter mötas för att aldrig skiljas mera.

Ludwig Du är blott en dröm. Jag lever blott för dig.

Elisabeth Må drömmen leva med oss båda då för evigt. (försvinner) Ludwig Om jag ändå kunde sova och få sova ut i evighet och därigenom äntligen få ha den dröm som ingen velat tillerkänna mig i detta livet!

Scen 5. I slottet Neuschwanstein juni 1886.

Ludwig Varför kommer det ej svar ifrån Paris? Rothschildska banken är den enda jag har fått kontakt med, Frankrike är nu mitt enda hopp, mitt liv beror på det, om bara jag får låna mera pengar kan jag bygga vidare och expandera själsligen fortsättningsvis, då endast slipper jag stagnera. Ja, jag vet, jag är en konung och ej någon konstnär, men tyvärr så har jag konstnärligt geni som kräver utlopp genom ständigt högre grad av skapande. Om bara Rothschilds ger mig pengar skall jag ge Frankrike segern emot Preussen i revanschkriget som måste komma. Ja, vad är det, greve Dürckheim?

Dürckheim Det är Osterholzer, kusken, som har kommit åter, och han är alldeles upprörd.

Ludwig Kommer han ej med mitt ekipage? Vi skulle ut och åka nu.

Dürckheim Nej, han är här helt utan vagn och hästar men blott desto ivrigare, verkar det.

Ludwig Släpp in den trogne tjänaren. Det måste ha inträffat något utöver det vanliga.

(Osterholzer kommer in med hatten mellan händerna.)

Vad är det, Osterholzer?

Osterholzer Nådigaste konung, skurkstreck är i görningen på Hohenschwangau!

Ludwig Vad är det för skurkstreck? Har då någon stulit dina hästar?

Osterholzer Jag var där och spände för er vagn, men då kom greve Holnstein ut och bad mig spänna från dem. "Men det är på order av hans majestät," skrek jag, men greven sade då att kungen inte hade något mer att säga till om, och att det var gubben Luitpold nu som styrde och beställde här i riket.

Ludwig Löjligt! Greve Holnstein är då galnare än jag!

Osterholzer Men där på Hohenschwangau har ett vidrigt herrsällskap nu tagit in som går i svarta kläder och ser dystra ut, som om de hade mord i sinnet. De är här blott för att störa freden. De är här med onda anslag mot ert liv. Och de är snart på väg hit in till er.

Ludwig Vad kan de vilja mig? Vet ni, min adjutant, vad det är för personer som har tagit in på Hohenschwangau?

Dürckheim Jag tog reda på den saken på väg hit. Det är en kommission från München på ett tiotal personer, däribland herr doktor Müller och herr direktören för vårt sinnessjukhus där i München, läkaren von Gudden.

Ludwig Då är det allvarligt. Då är detta krisen. Kalla på polisen.

Dürckheim Det är inte tillräckligt, ers majestät.

Ludwig Vad föreslår ni, Dürckheim?

Dürckheim Låt oss genast avsända ett telegram till furst von Bismarck i Berlin.

Allenast han kan kanske avstyra en tragedi.

Ludwig Det gör vi. Ombesörj det genast, Dürckheim! Anropa om hjälp och be om råd! (Dürckheim går.) Min käre kusk, det tycks ej bli en eftermiddagstur idag. Tror ni på evigt liv och på odödlighet hos själen?

Osterholzer Ja, det gör jag nog.

48

Ludwig (går rastlöst av och an) Det gör jag också. Vad som än i världen äger rum så tror jag på den gudomliga rättvisan och på att den beständigt triumferar. Jag föraktar all materialism, fördömer den, förbannar den och hatar den, ty den är livlös och självdestruktiv och gräver blott sin egen grav till samtligas fördärv som ägnar sig åt den. Det är den preussiska filosofin som fråntar mänskan all gudomlighet och reducerar henne till ett djur. Materialismen blott berövar människan allt hennes mänskovärde.

Osterholzer Ändå var det ni själv som gav preusserriket kejsarkronan.

Ludwig Ja, det säger alla. Ändå tog de den självsvåldigt själva just precis med samma fräckhet som Napoleon knyckte kronan ur sin påves händer. Varje handling av delaktighet i franska kriget som jag själv utförde var blott följden av de bluffar och den helt felaktiga information som jag utsattes för från de illsluga infernaliska banditernas spioncentral där uppe i det gräsliga Berlin! Jag ångrar allt och önskar att jag kunde vrida tiden sexton år tillbaka! Därför endast måste de nu likvidera mig.

(Dürckheim kommer.) Vad svarar Bismarck?

Dürckheim Bismarck ber er att omedelbart bege er in till München och offentligt vädja till ert folk. Han säger, att om ni är en sann konung tar ni ansvar för ert rike och går till ert folk och talar till det.

Ludwig Och om jag ej gör det?

Dürckheim Då är ni ej kompetent som suverän.

Ludwig Jag är blott kompetent som människa. Blott därför kan jag ej gå ut och visa mig offentligt. Jag är ingen agitator eller exhibitionist. Jag kan ej uppvigla nyckfulla massor mot min narraktige onkel. Jag har alltid sökt mig själv och sökt att rena mig i konsten och litteraturen, jag har bara velat skapa, aldrig velat skryta eller synas. Får jag då ej vara människa i fred?

Dürckheim Von Bismarck kräver tydligen allenast handling och försummar drömmarna.

Ludwig Och det är Bismarcks enda misstag, ty de ljuva drömmarna besegrar alltid verklighetens hårda ondska. Hårdheten och handlingen kan stundom triumfera, men till slut besegras även de av drömmarnas oövervinneliga kärlek. En dag skall hans pansarnäve ligga stilla avsomnad bland spillrorna av det som en gång var Berlin, och då skall även Bismarck gråta. – Vad mer kan vi göra, Dürckheim?

Dürckheim Bjuda motstånd. Alla traktens bönder skall med glädje slåss för er mot hela världens överhet.

Ludwig Våld undanbedes kategoriskt.

Dürckheim Då återstår blott flykt. Det är helt nära till Tyrolen.

Osterholzer Ers majestät, ni måste fly, nu genast!

Ludwig Fly från vad till vad? Ifrån mitt öde som jag ändå inte slipper? Till en annan vanära än denna? Nej, jag stannar hellre här och bjuder kungligt avsked. Här blott är jag hemma i mitt eget rike, även om dess enda tack till mig för allt jag byggt åt dem blott blir en tvångströjsexistens liksom min stackars broders bakom galler.

(Doktor von Gudden med doktor Müller och fyra vårdare inträder burdust.)

Gudden (går fram och griper Ludwig) Härmed är ni arresterad i furst Luitpolds, prinsregentens namn!

Ludwig Herr doktor Gudden, jag har väntat på er. Våga inte röra mig! Med vilken rätt bär ni självsvåldig hand på mig? Är ni polis nu också?

Gudden Fyra kompetenta läkare har kommit fram till att ni är ett fall av kronisk paranoia. Därför är ni härmed omyndigförklarad.

Ludwig Hur kan dessa fyra kompetenta läkare så säkert veta att jag är så galen när de aldrig undersökt mig eller ens fått träffa mig och se mig?

Gudden Bevismaterialet är tillräckligt. Hela detta land och alla mänskor vittna mot er.

49

Ludwig Vem är era vittnen utom era uppdragsgivare vid Wilhelmstrasse i Berlin?

Gudden Gör intet motstånd, för då blir det bara värre för er! Varje tjänare hos er är er förrädare och särskilt alla dem som ni har ansett mest pålitliga.

Ludwig Du även, greve Dürckheim? Osterholzer, även du, min kusk?

Gudden Nej, de är liksom ni under arrest, men ej för dårskap utan blott för dum insubordination.

Ludwig Dum subordination är allt vad Tyskland lider av. De ser ej dårskapen som våldtar dem med listig grymhet genom sådana omänskliga fanatiker som ni, herr doktor Gudden.

Gudden Dårar talar endast för sig själva. Vi behöver inte lyssna.

Ludwig (vänder sig som till en högre makt) Så bestjäls jag då på allt jag skapat, och mitt enda brott var generositet. Jag byggde mina slott för Bayern och för framtiden, ej för mig själv. Jag giver dem åt er, framtidsgenerationer! Jag var folkskygg för att jag var kritisk mot mig själv och ville bli en bättre mänska ständigt. Därför läste jag så mycket. Är det då ett brott att älska skönheten i andliga oförgängliga värden, i musiken och litteraturen? Nej, ni hemska känslolösa effektiva dugliga moderna mänskor, brottet är att ignorera evigheten, tidlösheten och dess skönhet! Den tid som skall komma, som ej mer skall sätta klassikerna högst men endast materiella värden, är en tid av barbari, förfall, förslappad dekadens och ignorans och mänsklighetens undergång! Jag gjorde mycket för att undervisa mina bayrare, men min lektion blev störd, och skolan skändades av främlingar från Preussen som med vetenskapliga metoder dödade allt andligt liv. Ni är den främste av dem, doktor Gudden.

Gudden Vi har inte tid för prat nu. För bort dessa fångar. Det är dags för litet äntlig ordning här i landet!

(Vårdarna för ut Ludwig. Dürckheim och Osterholzer tas om hand av beväpnad eskort. Sist av alla går doktor von Gudden ut. Slottet blir fullkomligt öde.)

Scen 6.

Efter klockan 17 i slottet Bergs trädgård vid Starnbergsjön, söndag den 13 juni 1886.

Ludwig Jag är glad att ni är här, min gode Zanders. Ni är enda människan i sällskapet.

Zanders Herr doktorn ville inte låta mig få träffa er.

Ludwig Jag vet. Han är en sådan som förbjuder allt. Jag fick ej gå i kyrkans ens, i morse. Doktorn var väl rädd för att allt folket skulle se hur frisk jag var.

Zanders Jag fick blott träffa er på villkor att jag ej fick diskutera rymning med er.

Ludwig Och hur skulle jag då rymma? Mina fönster är försedda med järngaller.

Dörrarna kan endast låsas utifrån. Jag lever här på mitt föräldraslott inmurad. Jag är vingklippt. Jag kan icke överleva detta, Zanders.

Zanders Ni blir nog snart utsläppt, bara ni uppför er snällt och fogligt.

Ludwig Ja, det är mitt enda hopp. Är vakterna beväpnade? Har de befallning om att skjuta skarpt om jag försökte fly?

Zanders Ers majestät, de har ej skott i sina bössor.

Ludwig Då finns det en möjlighet. På andra stranden väntar mig Elisabeth av Österrike där i Possenhofen. Jag har simmat förut över denna sjö.

Zanders Då var ni ung och stark. Nu är nog er försävligare kondition betydligt sämre.

Ludwig Ändå vore sådan frihet värd det djärvaste försök.

(Doktor Gudden uppträder.)

Gudden Hur står det till idag med min patient?

50

Ludwig Tack, bara bra, herr doktor Gudden, men jag längtar efter en skön promenad, som den vi gjorde ner till stranden denna morgon.

Gudden Det är glädjande att ni så gärna promenerar i mitt sällskap, Ludwig Wittelsbach. Det är allenast hälsosamt för er. Ju förr ni inser att ni verkligen är sjuk, dess tidigare kan ni bli normal igen, och det är i mitt sällskap som ni har den högsta chansen att få insikt i den stora hopplösheten i ert fall.

Ludwig Just det var vad jag önskade som ivrigast få diskutera med er om. Kan vi gå på vår promenad nu genast?

Gudden Gärna det.

Ludwig Jag tror ej vi behöver onödig eskort av extra övervakare, herr doktor, eller vad anser ni själv? Det är väl att besvära skötarna i onödan?

Gudden Ni är så snäll och foglig att jag tror att vi kan skicka hem dem. (tecknar åt två övervakare att ge sig iväg.)

Ludwig Zanders, ni kan också gå. Jag kallar eder sedan.

Zanders Bra, ers majestät.

Gudden Han är ej någons majestät nu längre! Han är min patient!

Ludwig Ja, det är bra, herr doktor Gudden. Kom så går vi.

(Zanders går ut, Ludwig och Gudden försvinner även ur sikte, men man hör deras samtal.)

Det var några saker som jag ville tala med er om. Det gällde först och främst min bror.

Gudden Den stackars Otto, ja.

Ludwig Men han är väl ej sjuk på samma sätt som jag?

Gudden Nej, han har bara helt förstörda nerver medan ni har paranoia.

Ludwig Men är då er diagnos så säker? Kan det vara omöjligt att den som känner sig förföljd ock är förföljd på riktigt?

Gudden Nej, det är naturligtvis ej alldeles omöjligt. Och just dessa känslor av förföljelse hos er är av ett särskilt stort intresse för mig. Vem har ni egentligen i alla dessa år känt er förföljd av?

Ludwig Det har jag ej själv förmått för mig definiera. Mina fiender har alltid varit oåtkomliga för mig. Men småningom har denna min påstådda paranoia koncentrerat sig på människor som varit känslolösa, hjärtlösa och stela i sin själ som sten.

Gudden Det där med själ hör till er sjukdomsbild. Den som tror att han har en själ är sinnessjuk, ty människan är endast kött och blod som djuren. Själen som organ har aldrig existerat.

Ludwig Det är det jag menar. Alla sådana själlösa mänskor, som gör gällande att människan ej kan ha någon själ, betraktar jag som hela mänsklighetens värsta fiender, och ni är just en sådan, doktor Gudden.

Gudden Börja bara inte rasa nu, min gode patient, för då får vi igen ta fram den kära tvångströjan.

Ludwig Jag rasar inte. Jag blott säger som det är. Jag menar, till exempel, att den själ som min bror en gång hade har ni bara gjort ert bästa för att ta ifrån honom, och något värre kan man icke göra med en människa.

Gudden Psykiatrin har bara inlett segertåget över världen såsom vetenskap. Snart skall vi ha fullgoda tekniska hjälpmedel att exempelvis med elektricitet beröva alla sjuka mänskor deras så kallade själar, som är hela roten till problemet. Med hjärnkirurgi skall vi så småningom ock kunna göra nödvändiga ingrepp i var människas centrala nervsystem. Det finns nu redan experimenterande banbrytare på området, som genom två små snitt blott genom hjärnan invid tinningarna kan förlossa en patient från alla tänkbara problem för resten av personens liv. Men här är vi nu nere vid det vackra vattnet. Är det ej en vacker sjö?

Ludwig Herr doktor, ni avlägsnar er från ämnet.

Gudden Och, min herre, ni avlägsnar er från stranden. Ni blir våt om fötterna.

51

Ludwig Jag bara vadar litet grann. Men jag är väl korrekt i min förmodan att ni tagit hand om min familj på order från Berlin?

Gudden Ni blöter ner er alldeles i onödan! Kom genast hit tillbaka! Var ordentlig nu och kom i land! Jag måste annars blöta ner mig själv och hämta er!

Ludwig Vem gav er order från Berlin att stämpla mig som sinnessjuk? (ett plaskande hörs. Doktorn har vadat ut i vattnet efter Ludwig.)

Gudden Det var ej någon i Berlin. Det är blott tiden som uppfunnit nya vetenskaper, och om man skall följa med sin tid så måste man behärska dessa nya vetenskaper.

Ludwig Doktor, min helt säkra diagnos på hela denna nya tid och värld är att den är på väg åt fullständig omänsklighet, förryckthet, blindhet och omdömeslöshet.

Gudden Kom i land, förbaskade idiot! Ni vadar redan upp till midjan!

Ludwig Kan ni simma, doktor Gudden?

Gudden Jag har ej för vana att gå ut och bada påklädd och med skorna på!

Ludwig Det är er tid som för er ut på ständigt djupare och farligare vatten. Hela världen är på väg in i ett träsk av kaos och moralisk upplösning, förvirring och bankrutt. Vi kristna konungar var världens enda ryggrad. När de småningom elimineras vetenskapligt och förnuftsbetonat skall det icke mera finnas något mänskovärde kvar i världen. Då blir världen ett mentalsjukhus, där alla patienter är de människor som ännu vågar slå from vakt om sina själar, medan läkarna och föreståndarna, som ni, herr doktor Gudden, saknar själar och är världens verkliga ohyggliga och monstruösa galningar.

Gudden Din dåre! Jag kan inte simma! (plaskandet tilltar oavbrutet) Ludwig Låt mig simma själv då!

Gudden Galning! Med de kläderna så dränker du dig bara!

Ludwig Doktor Gudden, hindra mig från det om ni det kan!

Gudden Beklagansvärde dåre! Du förstör mitt anseende!

Ludwig Är det allt ni tänker på, beklagansvärde blinde vetenskapsman, när ni opererar bort de patienters själar som av självbevarelsedrift endast vill behålla dem?

Gudden Ni vet ej vad ni talar om! Följ med mig nu tillbaka in till stranden! Detta kan ju icke innebära för er något annat än ett klart och tydligt återfall med tvångströjan som oundvikligt straff!

Ludwig Ni kan ej straffa mig för något jag ej gjort!

Gudden Ni gör ju bara bort er! Det är straffvärt nog! Det är blott för er egen skull vi anstränger oss att hålla er i styr och rädda er ifrån er själv!

Ludwig Jag kan ej längre räddas, ty ni har ju redan tagit allt mitt liv ifrån mig!

Gudden Bara för att hjälpa er!

Ludwig Och makten i Berlin! Om ni vill hjälpa mig, så hjälp mig då att dö!

Gudden Jag sviker aldrig en patient!

Ludwig Ni kan ju inte simma! Ni drar bara ner mig! Släpp mig! (Kamp i vattnet.)

Gudden Aldrig! Kom nu med till stranden!

Ludwig Aldrig! Måste jag då dränka er för att bli fri från er?

Gudden Tvångströjan väntar er!

Ludwig Herr doktor Gudden, innerligt jag önskar att jag kunde här i er person få dränka alla världens vetenskapliga materialister!

Gudden Ni är vansinnig!

Ludwig Nej, ni är vansinnig som ej förstår att mänskan måste ha en själ, att hon har rätt till den och rätten att få äga den i fred!

(Fullt slagsmål i vattnet. Kippanden efter luft, kvävningsläten, hostningar efter kallsupar och ett våldsamt plaskande tills till slut allting blir alldeles tyst.)

52

Scen 7. München.

1-e borgaren Han blev bara fyrtio år.

2-e borgaren Ändå hann han med mycket. Bland annat förstörde han sin familjs finanser, som byggts upp under 700 år.

1 Men allt gav han åt folket.

2 Vad menar du?

1 Alla klagade på hans slösande byggnadsprojekt, men ingen tänkte på att varje groschen hamnade i bayrares fickor. Han gav arbete åt tiotusentals hantverkare, som gjorde ett gott jobb för alla tider. Andra slösar bort pengar på krig, och de pengarna kommer aldrig tillbaka. Men han byggde slott, som alltid kommer att stå där och ge inkomster i oändlighet. Nu när han är död vill ju alla betala för att få se alla hans hemligheter.

2 Hur konstig han än var så lär Bayern aldrig glömma honom.

1 Han och hans farfar var våra två största kungar.

2 Varför det? För att Ludvig I föll för Lola Montez och för att Ludwig II föll för Lolus?

1 De var våra generösaste kungar. Båda gav allt. Hans farfar byggde glyptoteket och skaffade oss universitetet utom mycket annat, och Ludwig gav oss ännu vackrare byggnader och saker. Men båda gav så mycket att de måste återhämta sig. Ludwig I försökte återhämta sig med baletthoppan Lola Montez, och den andre försökte återhämta sig med musiken. Men vi tyckte så bra om dessa monarker, vi blev så bortskämda av deras översvallande välvilja, att vi inte ville låta dem återhämta sig. Vi blev helt enkelt svartsjuka på Lola Montez och på Wagner.

2 Det ligger kanske något i det där. Men varför var Ludwig II så skygg om han samtidigt var så generös?

1 För att han var omåttligt generös, som alla romantiker. Han förbrukade sig själv. Därför dog han så tidigt. Skyggheten var hans försvarsmekanism mot sig själv och mot omvärlden för att kunna vidmakthålla sin ensidiga och översvallande generositet. Han ville bara ge, och därför utnyttjade alla honom till att bara ta ifrån honom, och särskilt Wagner.

2 Tror du att det där ryktet talade sant?

1 Vilket av dem?

2 Att Wagner skulle ha gjort Ludwig homosexuell?

1 Det lär vi aldrig få veta. Men Wagner kunde göra vem som helst galen.

Se bara på hela det tyska folket idag. Alla dyrkar Wagner, därför har vi preusseriet, han var ju själv preussare från Leipzig, och den landsplågan lär bli en världsplåga innan vi slipper den.

2 Vad tror du om huset Wittelsbach efter Ludwig?

1 Det får svårt att återhämta sig. Hohenzollern har ju redan begravt det levande.

2 Tror du verkligen att Bismarck åstundade detta?

1 Bismarck är den största narren av oss alla. Han byggde imperiet bara för att få fan av imperiet som redan är i sken mot undergången. Se bara så den där pojkkejsarn Wilhelm II retar hela världen!

2 Ja, det går åt helvete, den saken är klar.

1 Ludwig slapp åtminstone det problemet.

2 Ja, alla martyrer kommer alltid billigt undan.

1 Kan man därför kalla dem lyckliga?

2 Jo, egentligen, och desto mera ju olyckligare de var.

Men är det sant att hans adjutant von Dürckheim ej ens fick tillåtelse att ta farväl av honom vid hans begravning?

1 Javisst. Han satt ju i fängelse och fick inte permission.

53

2 De levande har mycket att svara för inför de döda.

1 Men även de döda har mycket att svara för inför de levande.

2 Är det riktigt att det bara var Dürckheim och kusken Osterholzer som inte förrådde honom?

1 Ja, ty alla de andra hade anledning att förråda honom.

2 Men hans folk att sakna honom.

1 Inte alla.

2 Tror du han är i himmelen nu?

1 Om han är där så har han väl gått genom skärselden först.

2 Om man väger hans värsta dårskaper och laster mot hans högsta dygder, vad tror du väger tyngst?

1 Just den saken tror jag att vår Herre har problem med, ty ingen var så inkonsekvent i kärlek och politik som konung Ludwig. Han gav Preussen kejsarkronan blott för att förråda Preussen, och han älskade som en besatt men genomförde aldrig någon kärlek. Sådana som han får vi minsann problem med övernog för alla tider.

Slut.

Efterskrift av Johannes B. Westerberg.

"Kung Måne" är vad den franske poeten Guillaume Apollinaire (1880-1918) kallade konung Ludwig II av Bayern. Manuskriptet till dramat är något förvillande.

Scenerna är nämligen inte skrivna i kronologisk ordning. Den första skrivna scenen i manuskriptet är akt I scen 4, och den sista skrivna scenen är akt V scen 4. Den första föregås alltså av tre scener som är skrivna efter den, och den sista efterföljs av tre scener som är skrivna före den.

Utan tvivel har författaren haft problem med dramatiseringen av denne ogripbare konungs liv. Även biografierna om honom motsäger ofta varandra, Hildegarde Ebenthals biografi försvarar kungen mot Preussen och Ferdinand MayerOfens biografi låter kungen försvara Preussen. Lika motsägelsefulla är de olika skildringarna av hans död: somliga förklarar den tvärsäkert och andra förklarar den som ett olösligt mysterium. På grund av den outredbara oklarheten i de politiska turerna har många av dessa avsiktligt utelämnats i dramat. Exempelvis framgår inte Bismarcks totala oskuld i konungens fall och ej heller att baron von Lutz var den egentliga anstiftaren av detsamma. Att Preussens makt var motivet är oemotsägligt.

Det är även oemotsägligt att ingen främjade Preussens sak mera än Ludwig II fram till 1871 och att han var den första som därefter började arbeta för dess undergång.

Detta framgår inte tydligt ur dramat varför exempelvis doktor Guddens gestalt ter sig något omotiverad. Ändå har författaren i någon mån lyckats i detta sitt kanske största drama sedan "Kung David", som liksom det första i serien "Primitiva dramer" också är något av en dubbeltragedi i det att den både omfattar konungens privata mänskliga tragedi och den stora historiska tragedi som omfattade hela Tyskland.

54

Emellertid är författaren i sitt drama inte historiskt exakt. Liksom i "Prometheus, Lucifer och oskulden" blandar han gärna olika incidenter med varandra, exempelvis gjorde kungen sin schweiziska resa med Joseph Kainz redan 1882 medan Wagner ännu levde, och i arresteringsscenen (akt V scen 5) komprimerar författaren flera olika dagars skeden i en enda scen och utelämnar därmed många dramatiska omständigheter och förvecklingar. Det var i verkligheten ingalunda så lätt för konungens vedersakare att kidnappa honom som denna dramatisering visar. Å andra sidan har Luchino Viscontis film "Ludwig" från 1973 desto exaktare återgivit just dessa kalabalikartade skeenden. I vissa avseenden kompletterar Lanciais och Viscontis dramatiseringar varandra på ett värdefullt sätt.

Den springande punkten för författarens drama är relationen mellan konungen och Wagner. Ingen vet precis hur intim denna relation var. Historiska fakta gör gällande, att det förekom rykten om en homosexuell förbindelse mellan dem, och att Wagner skrev ett brev därom till konungen efter deras skilsmässa, vilket brev konungen förstörde. Alltså vet man inte vad Wagner skrev. Man vet även att konungen kände till ryktet om en homosexuell förbindelse redan innan Wagner skrev sitt brev, men man vet inte varifrån konungen fick vetskap om ryktet.

Mysteriet med denna relation fabricerar författaren till den direkta grundstenen och orsaken till hela tragedin.

Som motvikt till Wagners Mefistofelesroll har vi den ljuva kejsarinnan Elisabeth av Österrike, vars relation med konungen man vet allt om, och författaren har väl illustrerat denna betagande andliga gemenskap mellan två förlorade skönhetsdyrkare.

Bismarcks roll är även tämligen väl överensstämmande med verkligheten, och som glad överraskning har författaren även fått med den stora striden mellan Brahms och Wagner på ett hörn i den märkliga bankettscenen, den scen som kanske bäst belyser författarens utomordentliga förståelse för konungens personlighet.

Emellertid är det tyvärr inte troligt att Ludwig II någonsin fick höra den symfoni nr.

7 som Anton Bruckner tillägnade konungen och som uppfördes första gången 1884 efter att konungen upphört att lyssna till musik.

I eventuella iscensättningar av detta stämningsfulla spel skulle just Bruckners musik kunna utgöra en effektfull bakgrund, speciellt då hans Adagio-satser (ur symfonierna 6, 7, 8 eller 9) och hans Scherzo-satser (ur symfonierna 1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7). Författaren rekommenderar i så fall särskilt just sats 2 och 3 ur symfoni nr. 7 och helst då i en inspelning med Eugen Jochum som dirigent.

Rent tekniskt är de flesta scenerna på jamber men några prosascener förekommer (de fyra scenerna mellan de båda borgarna samt akt II scen 1 och 3). Prosan i akt I scen 4 avbryts av konungens tal på jamber, vilket även sker i akt II scen 1. Sedan förekommer det fem undantagsscener på daktyler, vilka kanske bör observeras särskilt: akt I scen 3, akt II scen 6, akt III scen 5 och 9 samt bankettscenen akt V scen 2.

Dramat avslutar preliminärt serien "Primitiva dramer" och utgör det 20-e dramat i densamma, då man knappast kan räkna enaktarna "Arvingarna" och "Black Mollys krog" till denna seriösa serie. Eventuellt kan serien kompletteras med mindre dramer i framtiden från vår egen tid. Åtminstone fyra sådana lär vara planerade.

Johannes B. Westerberg, 22.7.1989.

55