Lavskrikan by Sillen2000

LAVSKRIKAN Nummer 1

Juni 2014

norrbotten i samh채llets centrum av 책sa petersen. Po tidholm om norrbotten som koloni. Dikt av Mattias alkberg. Reportage om utst채llningen queering sapmi. Serie av stina eriksson.

Chefredaktรถr: Jesper Lundstedt

Grafisk formgivare: Jonathan Bergstrรถm

Ansvarig utgivare: Johannes Lampa

Hur gör man en bra och underhållande tidskrift om

Sveriges nordligaste län för människor från resten av Sverige på bara 24 sidor? Fokusera på de mer exotiska aspekterna av Norrbotten? Fokusera på att ha ett så brett sortiment av artiklar som möjligt? Fokusera på att låta mer rutinerade journalister och författare skriva en stor del av tidningen? Självklart kan man fokusera på alla dessa punkter, men vad vi främst vill med Lavskrikan är att vem som helst ska kunna läsa den och förstå innehållet, oavsett om denna person råkar vara Karl Hansson från Västerbotten eller Heidi Erikson från i Skåne. Jag kan inte ärligt utlova att vi faktiskt lyckats med allt detta men vad jag däremot säkert kan säga är att vi har skapat någonting. Är det bra? Är det dåligt? Oväsentliga frågor egentligen. Med Lavskrikan har vi skapat någonting unikt; en snygg och lät�tillgänglig tidskrift som endast behandlar Norrbotten. Ja, och så lite Blaxploitation också – ett tecken på kvalitet. Tack vare välskrivna artiklar, våra gästskribenter samt mina två medarbetare Jonathan och Johannes kan jag som chefredaktör ärligt säga att jag är ytterst stolt över vad vi åstadkommit med detta första nummer. Förhoppningsvis är det här bara början på någonting ännu större. Länge leve Lavskrikan.

innehåll nORRBOTTEN I SAMHÄLLETS CENTRUM - 1 vad har hänt med gruvdriften - 3 malmens väg - 7 QUEERING SÁPMI - 9 En renskötares vånda - 11 REGIONAL STOLTHET? - 15 Norrbottsploitation - 17 serie - 19 dikt - 21

NOrrbotten i samhällets centrum

Vet ni vad jag tycker? Att vi genast ska göra oss av med föreställningen att Norrbotten skulle vara en periferi, långt från samhällsdebattens centrum. Det är helt enkelt inte sant.

Jag flyttade hem till Luleå från Stockholm för drygt fyra år sedan. Då var det många som frågade mig varför: ”Du som är samhällsdebattör, vill du inte vara där det händer?” Med tiden har det ifrågasättandet slutat komma. Istället får jag allt oftare nyfikna frågor om samhällsdebatten i Norrbotten – gruvorna, infrastrukturen, demografin. För allt fler blir det tydligt att Norrbotten inte bara är ett tillväxtlän – utan även står inför några av samhällets mest angelägna utmaningar. Och att det som händer i Norrbotten är av betydelse för hela landet. Gruvnäringens expansion är det tydligaste exemplet. När gruvbolagen kommer till Norrbotten 1

för att prospektera och göra så stora vinster som möjligt måste samhället göra svåra avvägningar mellan industri, människa och miljö. Hur ska gruvnäringen, rennäringen och besöksnäringen kunna leva sida vid sida? Och hur ser vi till att bevara istället för att utarma vår värdefulla natur? Debatten om infrastrukturen kommer i nästa skede. Om Sverige, Europa och världen vill ta del av Norrbottens rika naturresurser är det nödvändigt med en infrastruktur av högsta klass, som gör att godstransporterna härifrån kan ske så ekonomiskt, effektivt och miljövänligt som möjligt. Men här är vi fortfarande eftersatta, inte minst vad gäller järnvägar. Samtidigt står Norrbotten inför utmaningen att befolkningen åldras. Fler dör än föds i länet och allt färre ska försörja allt fler. Det gör att den nationella debatten om arbetskraftsinvandringen har en särskild giltighet i Norrbotten. Hur ser vi till att människor som vill komma hit för att försörja sig – och därmed vara med och utveckla vårt välstånd – får en chans att göra det? Ja, ni ser. Norrbottens stora utmaningar rör avgörande överlevnadsfrågor för hela landet. Det gäller att organisera välfärden och näringslivet så att samhället blir långsiktigt hållbart och så att människor får allra bäst livschanser. Var det någon som sa att Norrbotten är en periferi? Jag skulle inte tro det. Inte i samhällsdebatten i alla fall. Åsa Petersen, Frilansskribent. Krönikan var först publicerad hos Norrbottens läns landsting 2

Vad har hänt med

gruvdriften? Den amerikanska presi-

denten Ulysses S. Grant var inte nöjd med kolonisationstakten i Amerikas västra delar. För att skynda på utvecklingen fattade han år 1872 ett beslut om en ny minerallag som gjorde det möjligt för alla amerikanska medborgare över 18 att muta in och gräva efter mineraler och omöjligt för de berörda delstaterna att få någon del i vinsterna. Utan ”General Mining Act of 1872” hade guldruschen aldrig hänt. Och utan 1993 års drastiska förändringar i svensk minerallag hade vi inte yrvaket pratat om en gruvboom i dag.

gruv- och mineralnäringen på låset. De hade länge stört sig på att svenska staten – åtminstone i teorin – kunde göra anspråk på 50% av en fyndighet. Näringsminister Per Westerberg, vars bror Lars strax skulle kliva på som VD för Gränges, ändrade lagen. Istället för en kronoandel på 50 % fick nu svenska staten världens lägsta mineralavgift: en halv promille. Tanken var att Sverige skulle dra till sig utländsk kapital och att näringen skulle blomstra.

Regeringen väntade sig ett nytt Klondike, en mineralboom mitt under en rasande lågkonjunktur, men effekten kom att dröja tills dess att världsmarknadspriserna När Sverige, efter många stigit. Nu är dagen här. års socialdemokratiskt De senaste åren har Bergsmaktinnehav, fick en borgerlig regering 1991 hängde staten beviljat ungefär 200 3

undersökningstillstånd om året. Ytterst få får nej, trots att de tänkta fyndigheterna ibland ligger i naturreservat och de sökande bolagen är både oseriösa och saknar medel. Enligt minerallagen är det enda egentliga kriteriet för ett tillstånd att det kan finnas mineraler på platsen. Markägarna – som enligt svensk lag inte äger mineralerna under jordskorpan - blir ofta upprörda och överklagar - utan resultat. Utanför Jokkmokk pågår en hård och långdragen strid mellan samer, aktivister, ortsbor och polisen. I bakgrunden finns Beowulf Mining, ett brittiskt bolag, som fått tillstånd att provbryta 2000 ton malm i samiskt renbetesland. Det dröjde pinsamt länge innan konflikten uppmärksammades i riksmedia, ett i sig sorgligt resultat av två saker: 1, Norrland är sedan TT drog in sina sista fyra korrespondenter ett svart hål. 2, Norrland betraktas av övriga riket som en råvaruhamn, och betraktar man Norrland som en råvaruhamn så är det knappast en nyhet att det ska öppna nya gruvor där. 4

En provbrytning har flera syften. Dels handlar det förstås om att undersöka kvaliteten på den malm som finns i marken, men det är också viktigt för att få gå vidare i tillståndsprocessen och inte minst för att få in mer pengar från finansiärerna. Inga av de nya bolag som prospekterar i Norrland har kapital nog för att starta en gruva. Ofta har de ingenting, utom kanske en svensk VD i en skrubb någonstans. Men genom att få tillstånd för prospektering kan de skapa intresse bland riskvilliga investerare, och lyckas de baxa planerna hela vägen fram till en färdig koncession kan de sälja den vidare till ett bolag som har råd. Denna situation är ett direkt resultat av Sveriges unikt låga kostnadsnivå. Inget annat land ger lika hög avkastning på investerat kapital, inget land har lika låg beskattning av gruvverksamhet. Inget land erbjuder lika mycket service och infrastruktur till prospekterande bolag. Sverige är en komocka på vilken gruvnäringens spyflugor flockas.

Vi vill verkligen vara bäst. Centern har till och med föreslagit lägre löneskatter i gruvorter. Medan protesterna mot kinesiska råvaruuppköp tilltagit i Afrika och Sydamerika och Australien för bara ett år sedan höjde sin mineralavgift till 30% välkomnar Sverige utländska bolag att exploatera fyndigheterna i den svenska berggrunden. I den internationella gruvnäringen hyllas Sverige för sin låga ”råvarunationalism”. Och med ett grumligt resonemang pratar regeringen i sin mineralstrategi om det ansvar som kommer av att sitta på så fina

mineraliseringar som vi gör i Sverige. I Kallak handlar konflikten om samernas rätt till de marker de haft rätt till i hundratals år, på andra håll handlar det om miljön. För även där har lagen stora blottor. Om ett bolag konkursar innan de hunnit fondera tillräckliga medel för upparbetning och sanering lämpas kostnaden över på samhället. Detta har nyligen hänt i Blaiken i Västerbotten. På många håll handlar det om ytterligare en övergripande svårighet; lokalsamhällets överlevnad. En gruva kan ge arbets-

tillfällen under en kort tid, men också innebära både ökade kommunala kostnader och långsiktig förstörelse av kvaliteter som är viktiga för turismen. Den internationella trenden är att gruvor blir som oljeplattformar på land; barackbyar med influgen arbetskraft utan påverkan på lokal skattebas. Allt fler frågar sig därför om det är rimligt att offra natur, miljö, urfolksrättigheter och statliga infrastrukturmedel på en näring som inte vill göra rätt för sig, och inte heller behöver göra rätt för sig.

Det är lätt att begripa den nyliberala idé om ligger bakom mineralstrategin och Sveriges frivilliga position som ett Klondike för brevlådeföretag på jakt efter högre börskurser: Intäkterna ska komma via sekundära källor, genom investeringseffekter och nyföretagande. Det ska bli jobb. Men det är som om de ansvariga politikerna hämtat sin kunskap i gamla böcker från 80-talet, som om globaliseringen aldrig ägt rum. Po Tidholm

Järnmalmen bryts i malmfälten från gruvorna i Kiirunavaara, gruvberget och malmberget i Kiruna och Gällivare. Efter att den har brytits ur berget transporteras den via malmbanan till hamnen i Narvik eller stålverket i Luleå i Luleå görs det stål utav järnmalmen. Stål är en sammansättning av olika metaller och koppar som gör det extra starkt. Det används för att bygga bilar, båtar, järnvägar, broar, byggnader etc.

Stålet skeppas iväg från Norrbotten och säljs på den globala marknaden. stålet och malmen tillsammans med virket och pappret från skogarna och elen från älvarna är en viktig del av Sveriges export och tillväxt. Företagen som bedriver de stora verksamheterna har oftast sina huvudkontor i Stockholm. Den skatt de betalar för den vinst de gör på de norrländska råvarorna går således inte tillbaka till de norrländska samhällena utan används till att bygga förbifarter, nya slussar och fotbollstempel.

QUEERING

Vi kommer in i utställnings-

lokalen, på fjärde våningen. Högst upp i Sverige, högst upp i Norrbottens Museum. Uppsatta bilder, texter och korta meningsrader möter oss. Inget undgår betraktaren, allt är konkret och verkligt. Utställningen skildrar homosexualitet inom den samiska kulturen så varför skulle man gömma sig bland det abstrakta, inget är mer verkligt. Texterna är skrivna på Samiska,

Finska, Norska och Svenska. Det är korta berättelser om den första kärleken, som ett varmt hopp som fyller en. Eller som en främmande avgrund som man faller ner i. Hur det är att leva som homosexuell med en familj som inte vill kännas vid det. Att komma ut. Både som same och som HBTQ. Reflektioner om könsidentiteternas varande, ickevarande, deras egenskaper och deras bedrägeri. Referat av förtryckt sexualitet ocheller hot om yttre våld. Den sexuellt- eller könsöverskri9

Sápmi

dande upplevelsen och kampen flätas ihop med den samiska. Konkret genom människor som kommit i kontakt med den ena genom den andra men också genom själva formen av utställningen. Bland annat får vi se en stor, vacker tavla. Efter ett ögonblick känner vi igen kartan över Skandinavien. Uppochner. Endast de viktiga samiska orterna är utsatta på sina språk. Det Sverige jag känner hamnar som i periferin, blir något inkräktande. Kartan väcker frågor om hur vi skildrar verkligheten och 10

historian så att den tillfredsställer majoritetens bekräftelsebehov, frågor om diskriminering. Utställningaren består av människor ur alla åldrar som har gemensamt att de är queera samer. Reportage: Jonathan Bergström Jesper Lundstedt Johannes Lampa

en renskötares vånda Jag har träffat min mor-

bror, Per-Johannes Nutti, renskötare. Han tror att svenskar ser på samiska kulturen och framförallt renskötseln som väldigt exotiskt. Han menar på att svenskar har målat upp en bild där renskötseln är ett slappt jobb, med mycket fritid. Befolkningen i södra Sverige har, enligt Per-Johannes länge sett norrlänningar och framförallt norrbottningar som dem bidragstagande, och det med all rätta. Han menar på att det har varit så, men att det har skiftat och att det är i norr man får jobb. Det är sedan de jobben som försörjer södra Sverige. 11

Renskötseln är ett hårt och krävande jobb. Per-Johannes fortsätter med att berätta att renskötseln inte alls är ett slappt jobb, utan man måste ha ett starkt psyke då det är ett jobb med mycket stress och oro där vädret styr de flesta besluten. Han har dock aldrig funderat på att sluta med renskötseln eftersom att han ser det som en stark anknytning till den samiska kulturen och att så länge renskötseln finns kvar kommer kulturen inte att dö ut. Däremot tror han att om renskötseln en dag skulle bli allmän, att vem som helst får bedriva renskötsel, så skulle kulturen dö ut, och att det unika med ren-

skötseln och renköttet skulle försvinna; ”renskötseln är något som man växer in i, inget man lär sig”. Det är som sagt ett krävande arbete och med dagens klimatförändringar försvåras avsevärt då det är viktigt att ”naturen är i balans”, alltså att det t.ex. inte är för mycket snö i vägen så att renarna kan ta sig upp till fjällen på den tid det ska ta. Renskötseln är ett naturjobb och renskötaren lever därför i symbios med naturen, och vårdar därför också naturen därefter. Tvångsförflyttningarna som ägde rum kring 30-talet skapade stora problem för samerna och dess renhjordar(se nästa sida).

Renar har, precis som fåglar en ”kompass” och en ”timer” inbyggd i hjärnan. De går alltid samma väg från vinterbeteslandet i dalarna till sommarbeteslandet på fjället och de går när ”timern ringer”. PerJohannes berättar om problematiken med att flytta renhjordarna till helt nya miljöer. Renarna försöker då ”hitta hem” till markerna som de är vana vid och då blir det väldigt problematiskt när renarna inte känner sig hemma och blir lätta byten för bl.a. rovdjur. Per-Johannes säger att samerna inte har gjort någonting för att förtjäna detta och att bla tvångsförflyttningar är ett resultat av att samhället tränger på. Det är naturen som får lida.

Samhället - och framförallt turismen - trycker på. Per-Johannes har fått uppfattningen att svenskarna som koloniserade och nu besöker Sápmi som turister har brist på kunskap om samer, renskötsel och hur man ska behandla naturen. Gruvföretagen är såklart en stor miljöbov, men PerJohannes berättar om hur ofta han har fått städa upp efter turister som har haft bristande respekt för naturen. Han säger att det alltid har varit samerna som har fått städa upp efter ”de vita”. Det gäller även gruvnäringen där gruvbolag inte städar upp efter sig och att det blir samebyarna som i slutändan får betala för nedskräpningen. Gruvorna stör balansen i naturen och det gäller även renhjordarna. Per-Johannes berättar att där han bor (I Idivuoma, nordost om Kiruna, red:s anm) så finns inget problem med gruvor, då de inte existerar där. Men att samhället, som har trängt på med gruvor och järnvägar stör flyttningslederna för ren-

hjordarna, råder det inga tvivel om. ”Kunskap är vägen till förståelse mellan olika grupper” Jag frågar om segregationen i byarna omkring Idivuoma, samer och svenskar emellan. Per-Johannes berättar att det inte har varit ett så stort problem, för i byn behöver man varandra. Däremot så har det blivit mer splittrat på senare tid. Per-Johannes menar att pengasamhället och kapitalismen splittrar människor, men han tror dock att människor i byarna kan umgås med alla i respektive by. Samerna har inget problem med att släppa in människor i värmen, men svenskar som är främmande med kulturen tar lätt avstånd. Jag frågar om rasismen i byn och Per-Johannes avslutar med några berättelser och händelser han varit med om, men att de flesta som har nedtryckande åsikter om samer håller tyst om det. Johannes Lampa 13

FAKTA - Tvångsförflyttningar Tvångsförflyttningen av Karesuandosamer var en process genom vilken renskötande samer från nordligaste Sverige under 1900-talets första decennier förflyttades söderut. Fram till 1937 förflyttades närmare 80 samiska familjer. Av dem fanns då sex i södra Jukkasjärvi, tio i Gällivare, 33 i Jokkmokk, 19 i Arjeplog, två i Sorsele och fem i Tärna. I Arjeplog kom de inflyttade att utgöra ungefär hälften av de aktiva renskötarfamiljerna, i Jokkmokk drygt en tredjedel.

REGIONAL STOLTHET? Vars går gränsen mellan

mysigt norrlandsvurmande och unken fascism? För handlar inte fascism egentligen om en lite överdriven förtjusthet till en särskild region. Innan fascism blev ca lika urvattnat som löften om Norrbotniabanan. Att de våta mossarnas och saviga trädens renhet har besudlats av inkräktare, gruvbolag och annat stockholmskt. Och är vi inte lite lagom tillfreds med diskrimineringen av Norrland. Att vi får ha något att klaga på, något att vara pessimistiska över. Alltså. Skulle Norrland vara Norrland utan motgångar? Är inte Norrlandsfrågan bara en ursäkt för att göra trendiga magasin och använda nostalgisk kommunistretorik?

Finns det regional stolthet som är okej liksom? Men alla nationalister var inte alltid självgoda män med pråliga uniformer eller små fräna ansiktsattribut och storhetsvansinne, gudskomplex, galningar. Nej jag tänker på typ Frida Kahlo. Inte Diego Riviera kanske. Men Frida Kahlo. Hon var också nationalist men rätt schysst ändå. Tumregeln lyder. Var stolt över din region och hävda den om det inte finns något att vara stolt över eller om den verkligen suger. Stolthet tillsammans med absolut makt eller ens allt utan ett uns av bra är ett recept för förbannelse och förintelse. Lyft bara det som ligger på botten. Norrbotten ligger på botten. 15

Det är heller inte fråga om återupprättelse eller en reboot till Gustav den II Adolf med Kiruna som epicentrum. Det är en fråga om att vi kanske inte ska avfolka landsbygden,

kanske inte bara ska gräva gruvor, kanske ska lära oss att vara tillfreds med det vi har. Behöver vi ens kalla det änglamarken? Eller himlajorden? Mygghelvetet? Jonathan Bergström

Norrbottsploitation Blaxploitation var en stor sub-

Precis som med Blaxploitation genre under framförallt 1970-ta- känns det i många fall som att många filmer som ska utspela let som gick ut på att de främst innehöll svarta skådespelare och sig i Norrbotten följer en speciell mall och den här mallen regissörer men också extremt många fördomar om både svarta har egentligen väldigt lite med verkligheten att göra. 90% av som vita. Blacula är ett väldigt karaktärerna ska vara känstypiskt exempel på hur Blaxlokalla men ändå ångestfyllda ploitation brukar se ut. Före det människor i 40-års åldern där växte Lappsploitation fram och medan den visserligen aldrig var männen också gärna ska vara något misogyna för att visa på lika stor så är den ett tidsdokuhur extremt ”manliga” och stenment över den utbredda rasism mot samer som fanns förr i tiden, hårda vi är här uppe. Även om och till vis mån än idag. Rymdin- miljöerna i dessa filmer alltid vasion i Lappland är ett exempel är oerhört vackra och idylliska på detta där ”samerna” dock inte är ändå ångesten ständigt ett tema i filmerna för du vet, det ens talar ett äkta språk. är tungt att bo här uppe i kalla Båda dessa sub-genres komnorr, långt bort från de större mer från exploitation-genren städerna. Få ungdomar, oväntat som utmärkte sig genom att på ett något överdrivet vis fokusera mycket älg och snö gör såklart inte saken bättre. Det är verkpå sex, grafiskt våld och anligen tungt att bo i Norrbotten. dra tabun i USA under 1950- till På film. 1970-talet. 17

Det fanns såklart länge en bild som även finns idag till en mindre mån att Norrbotten i regel faktiskt var (och är) på det här viset. Självklart finns det ett visst korn av sanning i detta men till en extremt liten mån. Nu är vi inne på 2010-talet och den här trenden finns fortfarande kvar. Afrikaner skildras inte längre som tankelösa vildar och tyskar kan också vara annat än skurkar så varför ska vi fortfarande vara ångestfyllda och ledsna över att vi kommer från där vi kommer? Varför ska vi acceptera dessa extrema fördomar? Jag förstår det faktiskt inte. Jesper Lundstedt

Relativt Norrbotten

Nu mår man Man har hållit fortet till den sista Pengarna tog slut men det blev pizza Jag kan ha samma jacka en månad till Ha dubbla tischor för det är ändå april Och snart kommer sommaren Och förhoppningsvis värmen Relativt Norrbotten Se skärgården Det är en av Sveriges allra största Har iofs knappt vart där men har hört att det går turbåtar till varenda liten sten Man hyr en stuga i ett dygn för tusen spänn Åh, att spendera sommarkvällen Insläppt i gemenskapen Relativt Norrbotten

Man handlar Man vill ha guldkant på tillvaron men man pantar Man tjänar knappt ett enda öre fast man kan allt Men man slipper ändå alla stockholmssvin Vad ska man med fungerande lokaltrafik Så här mitt i sommaren Vem klagar på avstånden Relativt Norrbotten Och ute Man köper en stor stark och några shots I midnattssolen, man ska hem, och nån vill slåss Och man vaknar, det är morgon på akuten Klart, det hade ju vart värre att bli skjuten Och sommarsolen sipprar in Genom gliporna i gasbindan Relativt Norrbotten Mattias Alkberg