”Så bekanta som VARDAGSORD” — shakespeare
VARDAGSORD ( Household Words)
EN VECKOTIDNING
dirigerad av
CHARLES DICKENS publicerad varje onsdag från mars 1850 till maj 1859 till ett pris av två penny.
Texter i urval av jan myrdal Översättning och noter lasse lindström
leopard förlag stockholm 2011
3
112801_Vardagsord_ORIG.indd 3
2011-08-02 15.01
Vi avser att stå fast vid dessa känslor för vardagen och vill gärna finnas i våra läsares vardagstankar. Vi hoppas bli kamrat och vän för tusentals människor, av båda könen och alla åldrar och från alla omständigheter, även om vi aldrig kommer att skåda dem i ögonen! Vi kommer att försöka föra in i oräkneliga hem den rörliga värld som omger oss, kunskapen om samhälleliga underverk, goda och onda, men avser därmed inte att göra någon av oss mindre trogen våra egna uppfattningar, mindre toleranta mot varandra, mindre övertygade om att mänskligheten gör framsteg, mindre tacksamma över att leva i dessa tider av gryende sommar.
charles dickens
ur Ett inledande ord
5
112801_Vardagsord_ORIG.indd 5
2011-08-02 15.01
några ord till inledning vad är då detta? Den som nu öppnar denna volym rör sig hundrafemtio år tillbaka men dock i vår nutid. Den är nämligen ett urval ur en veckotidning som utgavs i London på 1850-talet och det London var inte bara huvudstaden i vad som snart skulle komma att kalla sig ett imperium utan den stad där det som är vår samtid redan tagit sin början. Men det är dock inte ett tidskriftsurval från det brittiska 1850-talet i allmänhet. Detta är ett Dickensurval. Det är viktigt att tydliggöra detta. Det gäller inte enbart vårt perspektiv på Charles Dickens utan ett klargörande av textens karaktär. Nu skiljer man oftast ut det som Charles Dickens själv helt eller huvudsakligen skrivit från de övriga texterna i veckotidningen Vardagsord. Sedan ger man ut dessa utskurna texter som Charles Dickens journalistik. Så gjorde Harry Stone med de två volymer Charles Dickens Uncollected Writings from Household Words 1850–1859 som gavs ut med ordentlig inledning och utförliga kommentarer på Indiana University Press 1968. Märkligt nog publicerade han dessa texter med samtida illustrationer ur annan press. Det trots att Dickens medvetet undvikit illustrationer. Ett annat typiskt och ordentligt kommenterat urval finns framförallt i den tredje volymen av fyra i: The Dent Uniform Edition of Dickens’ Journalism. (Edited by Michael Slater, J.M. Dent, London 1994–2000.) Denna tredje volym rör just texter hämtade från Vardagsord 1851–1859. Men detta är inte någon sådan ”Dickens journalistik”. Det har inte att göra med huruvida det kunde beläggas att Dickens själv, helt eller i samarbete med någon annan, skrivit texten utan för att en sådan uppläggning är i grund oriktig. Ty Vardagsord är med sina 19 volymer från 1850 till 1859 i sig ett av de centrala Dickensverken. Inte så att han själv skrivit varje ord utan så att det var han som helt bestämt tidningens inriktning, sedan valt och beställt texterna och därefter redigerat dem. Om han fann det nödvändigt hade han också själv dickensifierat – eller låtit dickensifiera – språkbehandlingen. Att blott några texter (Julberättelserna till exempel) men inte Vardags13
112801_Vardagsord_ORIG.indd 13
2011-08-02 15.01
vardagsord
ord som sådan brukar finnas med i verkförteckningar är ett uttryck för litteraturvetarnärsynthet. De ser inte att helheten är hans. Vardagsord är med alla sina volymer ett centralt verk i Dickens arbetsliv. Den som önskar mer i detalj läsa om tidskriften, dess innehåll, dess ekonomi och dess medarbetare bör genom bibliotek beställa Household Words. A Weekly Journal 1850–1859 Conducted by Charles Dickens. Compiled by Anne Lohri. University of Toronto Press ISBN 0-8020-1912-9. Det är ett lysande arbete. Själva karaktären av denna tidskrift framgår av det ord han valde för sin uppgift: Household words. A weekly journal. Conducted by Charles Dickens. Ordet ”conducted”; anförd, ledd, dirigerad var i sammanhanget mindre vanligt. Det betydde dock när det gällde denna veckotidning mer än det brukligare ”edited”; redigerad. Dickens arbete med Vardagsord var i och för sig ett heltidsarbete även om han utförde det på den fritid som blivit över sedan han skrivit sina romaner, framträtt i olika amatörskådespel och hållit sina uppläsningar. De bevarade korrekturen ser – som han själv skrev – ut som fisknät. De är fulla av strykningar och ändringar. Han behandlade de texter han köpt som om vore de råmaterial. Han var hårdare i sin redigering än någon sentida kvällstidningsredaktör. Den person, kvinna eller man, vars hand på den penna som först på papper skrev de ord vilka Dickens sedan rättade och godkände till trycket förblev anonym. Det enda upphovsnamn som förekom i tidningen var hans eget, Charles Dickens, ty det var han som stod för verket. Han var ”the conductor”; ledaren, dirigenten. Textleverantörerna blev under dirigenten till anonyma orkestermedlemmar. Han ville medvetet göra sig till dirigent för läsande lägre medelklass i Victorias England. Han var ju inte en gentleman som Thackeray trots allt var. Att Charles Dickens (Charles John Huffam Dickens, född 7 februari 1812 i Portsmouth, Hampshire och död 9 juni 1870 på Gad’s Hill Place, Higham, Kent) var författare och därtill en den mest populäre engelskspråkige författaren i sin tid, den viktorianska, känner nog de flesta till. Han är ju fortfarande en storsäljande författare vars verk ständigt ges ut på nytt världen över. Många torde också sett hans verk dramatiserade för tv. 14
112801_Vardagsord_ORIG.indd 14
2011-08-02 15.01
någr a ord till inledning
Men han var mer än en romanförfattare. Visst var hans ord avsedda att läsas men han ljudade dem högt i sitt arbetsrum allteftersom han skrev och hans offentliga uppläsningar ur sina verk, i Storbritannien som Förenta staterna, fängslade publiken. Ty han var en estradör, en skådespelare långt bortom det amatörmässiga som förmådde helt fånga publiken såväl med scenframträdanden som genom uppläsningar. Vardagsord gavs ut i det viktorianska England under dess stora uppgångstid. Imperiet höll på att utvecklas till världsvälde. Dess 1850-tal befann sig då tjugo år före även det mest moderna i den borgerliga omvärlden. (Dickens publicerar Hårda tider som följetong i Vardagsord trettio år innan Emile Zola i Frankrike publicerar Germinal, den stora gruvstrejken.) Denna viktorianska utvecklingstid är den tid i vilken Dickens verkar och beskriver. Förenta staterna var fortfarande präglat av sitt slavägarsamhälle i sydstaterna. Kontinentaleuropa till stora delar ännu fast i halvfeodalt elände. Vad Sverige beträffar – där han fick stor publik och blev riktningsgivande årtiondet efter sin död 1870 – var landet som Revue des Deux Mondes då flera gånger påpekade, en europeisk kuriositet, ett slags ryskt efterblivet utkantssamhälle. Vi måste inse denna brist på samtidighet mellan Stockholm och London i samma tid. Ja, Dickens diskuterar i en tid som hos oss uppe i Norden börjar bli samtida först någon gång en bit in i 1880-talet. Det är alltså inte tillfälligt att det var i Vardagsord Charles Dickens (från 1 april till 12 augusti 1854) publicerade den mörka roman, Hårda tider, vilken markerar en brytning med de tidigare romaner i vilka Dickens trots all eländighet och alla individuella tråkigheter skriver idyll med humor och gott humör. För honom som för hans samtida Carlyle, Ruskin, Morris och Marx rör det sig på 1850-talet inte längre om tillfälliga och lite anmärkningsvärda avsteg vilka kan skildras komiskt; det är själva det existerande samhället som är i grund fel. Inte så att Dickens blir socialist ens i chartisternas mening, han förblir borgerligt radikal men han har också han då förlorat sin oskuld. Han ville nu kunna redigera, dirigera, avsiktligt styra orden för att de samhälleligt skulle verka på rätt sätt. Alltså ville han från början skapa en egen tidning vilken skulle ha till uppgift att såväl roa och informera som – för att använda ett sentida ord – medvetandegöra publiken. Och publiken den var det folk, den lägre medelklass av läsande arbetare, hantverkare, småborgare, ur vilken han själv kommit. Fadern på gäldstugan och han 15
112801_Vardagsord_ORIG.indd 15
2011-08-02 15.01
vardagsord
själv som barnarbetare i en skosmörjefabrik tolv timmar om dygnet. (Läs David Copperfield, hans mest självbiografiskt inspirerade roman.) Orden skulle roa dessa läsande ur hans egen bakgrund men också ge dem verktyg att förändra verkligheten. Som han skriver till Elizabeth Gaskell om sina planer den 31 januari 1850: ”Inget författarnamn kommer att användas, varken mitt eller någon annans; varje text kommer att offentliggöras utan signatur och alla skall de uttrycka tidningens allmänna åsikt och uppgift vilken är att lyfta upp dem som befinner sig därnere och allmänt förbättra våra samhälleliga tillstånd.” Sju år tidigare hade den unge redaktören Karl Marx för Rheinische Zeitung für Politik, Handel und Gewerbe, på samma sätt tagit principiell ställning för det allmänna och därmed anonyma tidningsordet, när Rhenprovinsens Oberpräsident, von Schaffer, begärt upplysning om vem som skrivit de uppseendeväckande artiklarna om Moselböndernas elände: ”Mitt svar publiceras vidare anonymt. Jag följer i detta övertygelsen att anonymitet tillhör tidningspressens själva väsen vilken förändrar en tidning från en samlingsplats för olika individuella åsikter till ett organ för en mening.” (Rheinische Zeitung nr 15. 15 januari 1843.) Text alltså. Strikt återgiven. I Vardagsord använde han sig inte av illustratörer. I romanerna var det annorlunda. Vi ser fortfarande Mr Pickwick så som Robert Seymour på uppdrag utformade honom i de första avsnitten av den berättelse ”Boz” skrev – innan Seymour begick självmord. Och det är Gorge Cruikshanks bild av unge Oliver Twist när han ber om påfyllning som präglat vårt minne av både scenen och personerna. Just därför skulle det i Vardagsord enbart vara text. Household Words var en populär tidning. Den hade relativt hög upplaga och lönade sig. Men dess i genomsnitt 3.500 exemplar (kring 80.000 vid jultid) kunde inte mäta sig med London Journals 500.000. Den hade dock grundats av Dickensplagiatorn (Pickwick på resa) och (kanske övertygade) chartisten G.W.M. Reynolds. Dickens romaner var populära men överträffades i upplaga av dennes The Mysteries of London. (Illustrerade Londons Mysterier kom i svensk upplaga 1878.) I sin tid var Dickens en stor och 16
112801_Vardagsord_ORIG.indd 16
2011-08-02 15.01
någr a ord till inledning
stort säljande – men inte störst säljande - författare. Han var heller varken en gentleman som William Makepeace Thackeray eller en (i vart fall nästintill) chartist som G.W.M. Reynolds. Men han var en genuin småfolksförfattare. Han var inte akademiker. Han hade varken gått i överklassens public schools eller på deras universitet. Inför läsningen bör man komma ihåg att Charles Dickens som tjugoåring år 1832 lyckades ta språnget från kontorsarbete på advokatkontor till att bli reporter på Mirror of Parliament och att han därefter aldrig övergav journalistiken. Det var erfarenheterna som tidningsman, som reporter, vilka formade honom och det som blev hans världsbild. En av sin tids mest berömda och lästa europeiska romanförfattare blev han fyra år senare från och med Pickwick-klubben, men liksom han inte lämnade ungdomsårens estraderande och teaterarbete förblev han tidningsskrivare – och till skillnad från så många andra författare stolt över sin journalistiska bakgrund – ända till sin död 1870. Den som därför vill få en tydlig bild av Dickens syn på journalistik bör på bibliotek – eller nätet där det hela finns – beställa fram det månadstillägg han lät ge ut 1850–1855: The Household Narrative of Current Events. A monthly supplement to Household Words. De litterära kritikerna skriver sällan om detta supplement. Det är nämligen ett seriöst och liberalt nyhetsmagasin från 1850-talet; mer omfattande och med ett högre informationsvärde om såväl brittisk inrikespolitik, världspolitik – och brott, litteratur och annat då aktuellt – än det dagens motsvarigheter förmår bjuda på om den tid som nu är vår. Det som blev avgörande för honom som arbetande tidningsman var att ha makt över sina ord. När han som ”Boz” blivit känd för sina Sketches och The posthumous papers of the Pickwick Club accepterade han att vara redaktör för Bentley’s Miscellany 1836 (och där han som ”Boz” i februari 1837 började publicera Oliver Twist som följetong). Dock fann Dickens att ägaren upprepade gånger ingrep i redigeringen och att han inte fick total kontroll. Han slutade därför 1839. År 1846 grundade han den radikala dagstidningen The Daily News (vars uppdrag, som han skrev, var att verka för ”framsteg, förbättrad utbildning, allmän och religiös frihet och jämlikhet i lagstiftningen”), men han lämnade också detta redaktörskap då han inte heller där fick ensamrätt att bestämma. Först i Vardagsord skaffade han sig han full kontroll. När förlaget 1859 konstrade och försökte 17
112801_Vardagsord_ORIG.indd 17
2011-08-02 15.01
vardagsord
ingripa mot att han skrev öppet till sin stora publik om sitt misslyckade äktenskap och sin skilsmässa, då diskuterade han inte utan använde sin makt, bröt med dem (och de vänner som inte helhjärtat stod upp för hans rätt att uttrycka sig) och lade bara ned Vardagsord och skapade en ny veckotidning: Året runt. Efter att som en ung – och radikal, skulle man säga numera – reporter noga ha stenograferat ledamöternas tal, förenade han sedan livet ut en kärlek till folket med ett totalt förakt för folkets så kallade representanter i parlament och andra församlingar. Just så formulerade han sig också mot slutet av sitt liv när han höll sitt inledningstal inför den nya vinterterminen för ”the Birmingham and Midland Institute” 27 september 1869: ”Jag vill nu lätta mitt samvete om min politiska övertygelse vilken innefattas i två trosartiklar utan koppling till något parti eller några personer. Min tilltro till regerande folk är på det hela taget oändligt liten; min tro på det regerade Folket är på det hela taget obegränsat.” Året efter, ett halvår före sin död, återkom han till detta i sitt avgångstal som president för ”the Birmingham and Midlands Institute” vid prisutdelningen till de bästa eleverna 6 januari 1870: ”I höstas när jag var här gjorde jag /…/ en kort bekännelse om min politiska tro, eller kanske riktigare brist på tro. Den innebar att jag hade mycket litet förtroende för det folk som regerar oss och märk att ”folk” här skrivs med litet ”f ” under det att jag har stor tilltro till det Folk de regerar och märk att folk där stavas med stort ”F”./…/”Jag klagar inte på någon; men helt enkelt för att det inte skall finnas någon missuppfattning om vad jag menade, och menar, upprepar jag min åsikt och jag gör det med en stor tänkares ord, en stor författare och en stor lärd vars död till mänsklighetens skada avbröt hans Civilisationens historia i England: ”De som ej känna mycket mer, än hvad som pågår närmast omkring dem, och som på grund av sin okunnighet kallas realistiskt folk, må så mycket de behaga tala om de reformer styrelsen genomfört och den förbättring, man kan vänta af lagstiftningen. Men hvar och en, som tar en vidsträcktare och mer omfattande öfversikt af sakerna, skall snart upptäcka, att alla sådana förhoppningar äro bedrägliga. Han skall lära sig inse, att lagstiftare nästan alltid lägga hinder i vägen för samhället i stället för att hjelpa det framåt och att i de ytterst få fall då deras åtgärder slagit 18
112801_Vardagsord_ORIG.indd 18
2011-08-02 15.01
någr a ord till inledning
väl ut, detta haft sin grund i det förhållandet, att de tvärt emot sin vana obetingat lydt sin tids anda och endast varit, såsom de alltid bort vara, folkets tjenare, åt hvars önskningar de äro förbundna att gifva en offentlig och laglig stadfästelse.” (Henry Thomas Buckle, Civilisationens historia i England, Hjalmar Linnströms Förlag, Stockholm 1882. Öfversättning af O.V. Ålund. Senare delen, sid.249–250.) Just hans hänvisning till den självlärde och antiakademiske Henry Thomas Buckle (1821–1862) är uppslagsrikt och förklarar den nutida bristen på klarhet om Dickens politiska hållning. Ty lika riktningsgivande som den borgerligt radikale Buckle blev för sin tid i England – och på Strindbergs tid i Sverige (se till exempel Likt och olikt II ) och hos oss påverkade ännu fram i vårt nordiska trettiotal och fyrtiotal – lika försvunnen är han ur den samhälleliga debatten nu. Jämför artikeln om honom i Nordisk Familjeboks första upplaga med de få avfärdande orden i Nationalencyklopedin: ”Han utövade under några decennier avsevärt inflytande på kulturdebatten bl. a. i Sverige.” Det finns också något annat att hålla i minnet. Dickens publicerar artiklar också om den usla äktenskapslagstiftningen. Han gick då ända ut till gränsen av det tryckbara. Ty han verkade som skriftställare i det viktorianskt anständiga Storbritannien. Under anständighetens horisont fanns där visserligen en i samtiden unikt utbredd pornografisk litteratur och en prostitution och bordellkultur beryktad både för sitt flagellationsintresse och sin inriktning på underåriga – men den verkligheten fanns under anständighetens glättade yta. Den officiella författare som där gick över gränsen hamnade med Pisanus Fraxi på British Museums stängda avdelning och blev onämnbar i anständigt sällskap och anständig press. Dickens var medveten om detta då han levde långa tider i Frankrike där han behärskade språket och till en favoritförfattare hade Balzac – vars texter till stora delar stämplades som oanständiga och omoraliska i Storbritannien. Dickens hade också ett för sin viktorianska publik väl dolt privatliv. Under sina sista tretton år levde han samman med en tjugosju år yngre skådespelerska, Ellen Ternan. (Vilket litteraturforskare först under senare decennier lyckats börja dokumentera då Dickens – i likhet med Strindberg för övrigt – sökte ta rätt på och bränna personliga brev och anteckningar.) Liksom andra engelskpråkiga författare – Mark Twain är ett känt exempel - tvangs han till det som då betraktades som anständighet i skrift. 19
112801_Vardagsord_ORIG.indd 19
2011-08-02 15.01
vardagsord
Vilket inte hindrade honom från att ta upp olika sociala problem som äktenskapslagstiftning, arbetarskydd, kolonialism. Detta är ett urval skrev jag. Ja, av praktiska skäl ett urval. Ur de 19 volymer om sammanlagt nästan 12.000 sidor Dickens var ”dirigent” för kan jag här presentera en knapp tjugondedel av texterna, något under 5 procent. Principen för urvalet är att dock söka ge en helhetsbild. Den som vill veta vem som skrev själva ursprungstexten till de olika styckena (och hur stort det honorar han gav dem var; honorarboken är ju bevarad!) kan gå till innehållsförteckningen. jan myrdal
20
112801_Vardagsord_ORIG.indd 20
2011-08-02 15.01
30 mars 1850. nr 1.
ett inledande ord namnet vi har valt för denna tidskrift uttrycker i stora drag de avsikter vi haft med att starta den. Vi avser att stå fast vid dessa känslor för vardagen och vill gärna finnas i våra läsares vardagstankar. Vi hoppas bli kamrat och vän med tusentals människor, av båda könen och av alla åldrar och från alla omständigheter, även om vi aldrig kommer att skåda dem i ögonen! Vi kommer att försöka föra in i oräkneliga hem den rörliga värld som omger oss, kunskapen om samhälleliga underverk, goda och onda, men avser därmed inte att göra någon av oss mindre trogen våra egna uppfattningar, mindre toleranta mot varandra, mindre övertygade om att mänskligheten gör framsteg, mindre tacksamma över att leva i dessa tider av gryende sommar. Inget krasst nyttotänkande, inget järnband mellan medvetandet och den bistra verkligheten kommer att skapa frånstötande tonlägen i House hold Words. I ungas och gamlas, i välbärgades och i fattigas hjärtan, tänker vi ömt vårda det ljusa omdöme och den uppfinningsrikedom som ligger nedärvda i människans bröst; detta ljus som i enlighet med sin natur antingen brinner med en inspirerande låga eller falnar till dyster glöd, men som aldrig kan utsläckas (ve annars den dagen!). Ett av de främsta ändamålen med vår Household Words är att visa var och en hur välkända saker, även de på ytan frånstötande, om vi letar, innehåller tillräckligt med romantik för att lära även de hårdast arbetande mitt i slitets virvlande hjul att deras öde inte nödvändigtvis är en vresig, brutal verklighet som är avskiljd från fantasins medkänsla och behag; ändamålet är att sammanföra hög och låg på detta vida fält och ömsesidigt bibringa dem bättre kännedom och vänligare förståelse. Inte alla av denna tidsålders mäktigaste uppfinningar är, enligt vårt sätt att tänka, materiella, utan bär inom sig en sorts själ, som kan komma till uttryck i Household Words. Resenären vi slår följe med på en järnvägs- eller ångbåtsfärd, kan få, hoppas vi, ett slags gottgörelse för de skador som senare generationer genomlevat, i de nya förbindelser med Kraften som för honom framåt med vindens hastighet; i boningar och levnadssätt hos de massor av livskamrater han passerar som en vindil; till och med i de skorstenar som tornar upp sig inför hans syn och som sprutar ut eld och 23
112801_Vardagsord_ORIG.indd 23
2011-08-02 15.01
vardagsord
rök i landskapet. De svartmuskiga jättarna, Slavarna under Kunskapens lampa, har sina tusen och en sagor, inte färre än Österns andar, och det är dessa sagor – i alla sina vilda, groteska och fantasifulla former, i alla sina mångskiftande skildringar av vedermödor, i alla sina rörande exempel på medkänsla och hänsynsfullhet – som vi har för avsikt att berätta. Vår Household Words kommer inte att spegla enbart samtiden, utan också det förgångna. Inte heller kommer den att behandla förhoppningar, driftighet, framgångar, glädjeämnen och sorger bara i detta land, utan i viss mån i alla jordens länder. Ty sådant som är av intresse i ett land, berör också alla andra. Vi har funderat över vad det innebär att bli mottagen med värme och tillit i många hem; att bli betraktad som en vän av barn och gamla; att bli ihågkommen i sorg och glädje; att befolka sjuksalen med livliga och lättsinniga gestalter (som skänker glädje och inte skadar) och att bli förknippad med oskyldiga skratt och stilla tårar i många hjärtan. Vi inser vilket stort ansvar som ligger i en sådan förmån, dess oerhörda belöning, bilderna som den framtrollar under timmars ensamma arbete av ett flertal skribenter som drivs av medkänsla och samhörighet, de högtidliga förhoppningar som väcks i arbetarens bröst om att kunna slippa själv förebråelser när han ser tillbaka på åtminstone sitt eget arbete och om att hans namn kan bli ihågkommet bland hans samhöriga i framtiden och buret med stolthet av föremålen för hans kärlek. Den hand som skriver dessa stapplande rader har till sin lycka även tidigare varit förknippad med vardagsord och därmed förvärvat tillräcklig erfarenhet för att ta sig an denna nya uppgift i god anda och med en nyväckt insikt om vad allt detta medför. På den mark vi nu beträder har andra brukare varit före oss, och där finns än i dag en del vars höga värde vi gärna erkänner och vars sällskap det är oss en ära att befinna sig i. Men där finns också andra – fähundarna på Berget*, jakobinmössans solkiga kant, de som vädjar till de tarvligaste lidelserna i samhällets bottenskikt – vars existens är en skam för nationen. Och dessa ser vi som vår främsta uppgift att ersätta. Sålunda anträder vi vår resa! Likt den gamla sagans äventyrare som klättrar uppför en brant sluttning mot höjdpunkten – där föremålet för hans sökande befinner sig – och är omvärvd av vrålande röster som från stenarna i hans väg ropar åt honom att han ska vända tillbaka. Alla röster vi lyssnar till ropar: Fortsätt! Stenarna i vår väg har böner i sig, liksom trä24
112801_Vardagsord_ORIG.indd 24
2011-08-02 15.01
ett inledande ord
den har tungor, liksom det finns böcker i de porlande bäckarna, liksom det finns något gott i allt. De, och Tiden, ropar ut till oss: Fortsätt! Vi inleder vår resa med friskt hjärta, lätta steg och hoppfullt mod. Vägen är inte så knagglig att den skrämmer våra fötter, inte så brant att vi behöver stanna och dra efter andan eller bli lamslagna av skräck när vi försiktigt ser nedåt. Fortsätt! är det enda vi hör. Fortsätt! Det finns redan en glöd, med luft från höjden därovan och de uppmuntrande rösterna som stämmer in.
25
112801_Vardagsord_ORIG.indd 25
2011-08-02 15.01
30 mars 1850. nr 1.
valentindagen på posten en individ som inte alls var olik en förtvivlad älskare, eller för den skull en älskare som befann sig i vilket som helst sinnestillstånd, sågs sent på eftermiddagen förgångna 14 februari lägga på två brev invikta i adresserade omslag i lådan vid postkontoret på Fleet Street. Han såg sig inte om för att se om han var observerad, men gick oförskräckt in på kontoret med en tredje försändelse som han lade en penny på. Han drog sig tillbaka från disken märkligt oberörd med tanke på att försändelsen såg märklig ut – eftersom kuvertet var grönt. Han gick med fattning vidare mot Ludgate Hill. Med sina långa steg kom han strax till St. Martin’s-le-Grand*, han gick som om han var på väg till ett möte. Och just det, han förenade sig med en annan man under huvudpostkontorets klocka. Denne frågade honom ivrigt: ”Har du gjort det?” Svaret blev: ”Ja, det har jag.” ”Mycket bra. Låt oss nu se vad resultatet blir.” De flesta människor är medvetna om att stora rikspostkontoret på St. Martin’s-le-Grand är delat i två delar av en gång som kantas av det som kallas ”fönsteravdelningen”. Här gapar stora springor efter brev, hela skjutfönster gäspar efter tidningar och träluckor öppnar sig och inramar ansiktet på postexpeditörer lika stora som jätteanletena i försättsglasen i en lanterna magica. De svarar på frågor eller tar emot ofrankerade brev för betalning. På södra sidan finns London District Post och på norra det som fortfarande kallas Inland Department, fastän utländsk, kolonial och annan korrespondens till och från utlandet nu passerar här. De två herrarna tycktes i första hand ha ärende till London District Branch. De visades genom ett virrvarr av kontor och mer eller mindre mörka gångar och hamnade – som vandrande riddare i en saga – i en enorm sal som var upplyst av mängder av ljus. Fastän inte direkt förvandlade till statyer eller fallna i djup sömn tycktes de som fanns i denna sal (vars namn är Legion) befinna sig i förtrollad overksamhet. I en röra av långa bord och av bänkar som liknar dem som smörberedarna har när de med sina verktyg utför trollkonster och ältar sina klumpar smör – dessa bänkar var täckta med svart tyg – läser de böcker, samtalar, går omkring, ligger 26
112801_Vardagsord_ORIG.indd 26
2011-08-02 15.01
valentindagen på posten
ned eller dricker kaffe – synbarligen helt ovana vid att utföra något arbete som om de väntade på att dö. Efter ett par minuter, och helt utan förvarning, blir det liv och rörelse i en ända av salen och ett jättelikt tåg av aktörer väller in, högeligen upphetsade, och i stor skala sätter de igång första akten av Mjölnarn och hans mannar*. Var och en har en säck på ryggen, är böjd av dess tyngd; och som genom ett trollslag förvandlar blotta åsynen av dessa säckar alla läsande, alla pratande, alla vandringsmän, alla som låg, alla kaffedrickare, till ett samhälle av mänskliga myror! Ty säckarna är de stora fårskinnssäckar för brev som anländer från postkontoren. Genast ser de ut som en stor skara djur plötsligen fallna från skyarna, redo för slakt, ty en skoningslös individ står vid ett bord, med uppkavlade ärmar och kniv i handen och skär snabbt halsen av dem, ger sig in i deras innandömen, drar ut innehållet och flår dem till sist. ”För varje brev vi missar”, säger säcköppnaren som svar på en fråga, ”får vi böta en half-crown. Det är därför vi vänder dem ut och in.” De mystiska besökarna går noga igenom de utspydda breven. Dessa kommer från, och ska till, alla delar av London och till landsorten och till jordens alla avlägsna hörn. En skärpt postexpeditör kan i stort sett gissa sig till innehållet av omslagen på breven: affärsbrev ligger i stora kuvert, myndighetsbrev i långa kuvert och advokatbrev är utan kuvert; lätt färglagda brev och brev kantade med spets betyder Valentinhälsningar, de svartkantade vittnar om sorg och de glädjestrålande med vit emaljglans tillkännager bröllop. När leveransen från Fleet Street anlände letade besökarna upp den och följde noga med när expeditören som hanterade den tog fram de tre buntar den bestod av. De var nyfiket närgångna och en av besökarna tog ett exemplar av sammanräkningssedeln som kom med breven. På tre rader fastslog den att det fanns si och så många ”frankerade”, si och så många ”förbetalda” och si och så många ”obetalda”. Expeditören räknade de frankerade breven med blixtens hastighet och ett rött brev som flimrade förbi visade utfrågarna att en av deras skrivelser var i goda händer. Plötsligen upphörde all rörelse; postexpeditören hade instinktivt upptäckt att ett brev var otillräckligt försett med drottningens profil* och han vägde det och beräknade portot på ett ögonblick. När han visat att antalet frankerade brev var just det som stod i den givna beräkningen fortsatte han med kontrollen av de förbetalda och vände därvid fram avsändarens gröna missiv. Därefter tog han hand om de obetalda, 27
112801_Vardagsord_ORIG.indd 27
2011-08-02 15.01
vardagsord
bland vilka åskådarna fick syn på sitt gula. Beloppskolumnen räknades samman i en enda tankeoperation och med ett stenografitecken som betydde ”alldeles rätt” skickades notan från Fleet Street till en dokumenthög, som i lugn och ro skulle gås igenom på kamrerskontoret. Alla andra brev och alla andra notor från alla andra inlämningskontor genomgick samma process vid alla de andra borden; och dessa föreställningar upprepas tio gånger varje dag, hela året runt, med undantag för söndagar! ”Ni kunde se”, sade en av de två vännerna, ”att i den snabba processen blixtrade vårt frankerade brev förbi som en meteor, medan våra förbetalda och obetalda försändelser gicks igenom tillräckligt länge för att hanteringen skulle bli korrekt.” ”Den fördröjningen”, sade en klok posttjänsteman, ”beror på att breven är ofrankerade. Sådana brev orsakar stora förvecklingar och fördröjningar som helt skulle undvikas om märken med drottningens huvud användes. Varje expeditör genom vars händer de passerar – från dem på de mottagande postkontoren till brevbärarna som levererar dem till bestämmelseadressen – måste beräkna och hantera kontanter för vart och ett av dem. Om allmänheten satte på frimärken på alla brev skulle vi, och därmed allmänheten själv, besparas flera tusen varje år.” ”Hur stora är andelarna av frankerade, förbetalda och ofrankerade bland alla brev som går igenom alla postkontor under året?” ”Med en uppskattning som ligger nära de korrekta siffrorna kan vi säga att 337.500.000 brev passerade postkontoren i Förenade kungariket det gångna året och att femtio av hundra av dem var frankerade, 46 var förbetalda och bara fyra hamnade i lådan för obetalda.” Medan en av besökarna fick denna information hade den andre följt sina brokiga brev till nästa process; det vill säga den där det förseglade omslaget stämplades i rött bläck med datum och klockslag för expedieringen. Breven läggs ut i en lång rad som när en kortlek slås ut över ett bord och stämplarens hand rör sig så fort att han kan göra 3.000 i timmen. Medan han vanställer drottningen huvud på ena sidan räknar han dunkningarna tills han kommer till femtio, för att sätta ett svart märke på ett vanligt pappersark. Alla dessa anteckningar samlas sedan upp av chefen, som med de femtio breven per svart märke får en god uppskattning av det antal som gått igenom kontoret. Det var på detta sätt våra vänner fick fram följande beräkning av antalet brev som gått från distriktet genom detta kontor på Valentindagen. 28
112801_Vardagsord_ORIG.indd 28
2011-08-02 15.01
valentindagen på posten 14 februari 1850
betalda.
obetalda.
frimärkta.
1d.
1d.
2d.
totalt
samlingar. kl. 8
6.872
52
1.216
20.082
28.222
–''– 10 –''– 12
6.212
19
607
13.629
20.467
6.212
36
612
15.240
22.957
–''– 1 –''– 2
2.989
17
277
6.395
9.678
6.520
39
535
13.698
20.790
2.456
36
328
6.909
9.729
–''– 3 –''– 4
4.873
36
375
13.478
13.478
–''– 5 –''– 6
3.340
28
317
8.207
11.892
9.300
129
958
27.950
38.337
–''– 8
3.903
32
812
6.650
11.487
53.624
424
6.037
126.952
187.037
Till dessa totaler ska läggas 6.000 ”by-brev” – det vill säga de som gick direkt från by till by inom distriktet, utan att passera huvudkontoret – och 100.000 avsedda för landsbygden och platser utomlands och som överfördes till inrikeskontoret. Den totala siffran för dagen uppgick alltså till nästan 300.000. Sålunda ökade dessa offer till Sankt Valentinus tempel – bestående av hjärtan, pilar, amoriner som kikar ut ur pappersrosor, hymen omgiven av varmpräglade girlanger, ungsvenner i mycket blåa rockar och nymfer i mycket ogenomskinlig muslin, råbarkade karikatyrer och ömma verser – intäkterna denna årsdag med ungefär 70.000 missiver; 123.000 är annars distrikts- och ”by-postens” genomsnittliga dagssiffra under februari månad. Denna ökning för distrikts- och mellandistriktsposten berör inte inrikeskontoret eftersom älskande och festfolk i allmänhet är grannar. I de tre kungadömena* ökar hela posttrafiken vid Valentindagen till omkring 400.000 brev. ”Är det möjligt?” utropade en av besökarna som tittade på högarna av brev på de många borden ”att denna mängd brev kan sorteras och sändas till respektive adress innan nästa samling ska tas emot, vilket sker inom mindre än en timme!” ”Absolut”, svarade en tillmötesgående sagesman. ”Jag ska berätta hur vi gör. Vi har delat in London i sjutton delar. Där är de, som ni kan se.” Sedan pekade han på facken som är numrerade från ett till sjutton; ett 29
112801_Vardagsord_ORIG.indd 29
2011-08-02 15.01
vardagsord
märkt med ”osorterade” och en nittonde med påskrift ”allmänna”. Det förklarades att den första sorteringen innebär att breven läggs i dessa fack. Sedan sorteras de i underavdelningar; sedan i distrikt och lämnas slutligen över till brevbärarna som i ett annat rum lägger dem i ordning för sina distrikt. När besökarna såg sig omkring fick de syn på de färgade kuverten – alla adresserade till Skottland – som plötsligt dök upp ur en kaotisk hög och hamnade i facket för ”allmänna” på ett lika magiskt sätt som när en illusionist får ett utvalt kort att dyka upp ur kortleken. ”Dessa brev”, påpekade kommentatorn, ”som ska till landsorten kommer nu att vidarebefordras till inrikeskontoret via en tunnel under salen. De ’blinda’ breven är de som har påskrifter som sorterarna inte kan tyda och som därför skickas till bordet för ’blinda’. Där sitter en herre med osedvanligt skarp syn. På grund av sina egenskaper får han den befängda beteckningen ’blinde expeditören’. Ni får strax exempel på hans förmåga.” Medan detta samtal pågick minskade oväsendet av stämpling och brevskyffling och när gästerna såg sig om hade allt återgått till sin tidigare stillhet. Man kunde knappt tro att 30.000 till 40.000 brev hade tagits emot, stämplats, räknats, sorterats och skickats iväg på så kort tid. ”Det krävs en förståndig arbetsfördelning”, anmärkte en av våra vänner, ”för att skapa sådana underverk.” ”Javisst, herrn”, svarade en tjänsteman, ”och vi är mellan 1.200 och 1.700 som utför arbetet enbart på distriktsposten. När den flyttades från Gerard Street till denna byggnad var vi inte ens en fjärdedel av det antalet. Då, till exempel, räckte tre bärare för Paddingtondistriktet; men i den leverans ni just sett genomföras har vi skickat iväg 2.000 brev till detta område med hjälp av tjugofem bärare.” ”Beror ökningen på pennysystemet*?” frågade en av våra undersökande vänner. ”Helt och hållet.” Frågaren övergick sedan till en utredning från parlamentet som han kommit över. Den visade historiken över hur posten hade ökat sedan den tid då fjärrportona var dyra. År 1839 – under det gamla systemet – hade antalet brev som förmedlades genom posten varit 76.000.000. År 1840 kom den enhetliga pennyn och detta år var antalet brev 162.000.000, en ökning med 93.000.000, eller 123 procent. Detta var den stora starten; sedan minskade ökningstakten från 36 procent 1841 till 16 procent 1842 och 1843. De tre följande åren var den 39, 37 respektive 30 procent. Sedan 30
112801_Vardagsord_ORIG.indd 30
2011-08-02 15.01
valentindagen på posten
följde en plötslig minskning; kanske hade höjdpunkten nåtts. Postverket är emellertid en termometer på affärsvärlden: under depressionsåret 1848 ökade antalet brev med bara nio procent. Men förra året passerade 37.500.000 skrivelser genom posten, vilket var en ökning med 8.500.000 mot föregående år, eller 11 procent. Ett annat dokument från parlamentet visar att fastän verksamheten nu är exakt fyra och en halv gång större än 1839 har kostnaden för den bara fördubblats. Då var inrättningens kostnader inte fullt 690.000 pund; 1849 var de omkring 1.400.000 pund. Medan en av besökarna hängde med näsan över dessa dokument ägnade sig den andre flitigt åt de färgade kuverten. De lades tillsammans med omkring 2.000 andra allmänna postbrev i lådor och togs ned till tunneln för att överföras till inrikeskontoret på ett horisontellt band som drivs med ett hjul. De två vännerna gav sig nu iväg från distriktsavdelningen för att följa med föremålen för sina studier. Klockan visade på en kvart före sex när de gick tvärs igenom salen – och sex är den senaste tidpunkt då tidningar kan lämnas in utan avgift. Då duggade det bara tidningar. När det stora fönstret i den avdelningen slogs upp hängde ett hotande svart åskmoln av tidningar utanför och den främre kanten av det tömde sig stötvis in över posten – då och då i stora droppar, då och då i små; då och då i plötsliga skurar och upphörde helt ibland. Gradvis började det regna allt hårdare; i snabb ökning kom stormen häftigare och häftigare tills det blåste, regnade, haglade, snöade tidningar. En kaskad av tidningar svepte in genom fönstret. En flod av tidningar bröt fram ur enorma säckar och omvärvde männen på insidan. En ofantlig ström av tidningar, vid Tidningsflodens källa, tycktes släppas loss och hota det stackars postkontoret. Postkontoret var så fullt redan att fönstret löddrade ur munnen av tidningar. Tidningar flög ut som fradga och vräktes omkring av de kringstående. Alla Londons pojkar tycktes ha blivit som tokiga när de belägrade postkontoret med tidningar. Ibland var det en flicka; ibland en kvinna; ibland en svag gammal man: Men när minutvisaren på klockan kröp närmare sex kom en sådan störtflod av pojkar och en störtflod av tidningar intumlande huller om buller, och föll huvudstupa över varandra, så att den virrpanna som tittade på först och främst undrade hur det kom sig att pojkarna, som trampade ned och hoppade bock över varandra in på posten med samma entusiasm som en trupp akrobater vid M. Franconi*, inte själva varje kväll åkte iväg med tidningarna och blev levererade över hela världen. 31
112801_Vardagsord_ORIG.indd 31
2011-08-02 15.01
vardagsord
Plötsligt slog klockan sex. Sesam stäng dig! Absolut vindstilla. Inte en människa på plats. Inte ett tecken på stormen nyss. Inte en själ, det var för sent! Men vilket kaos innanför! Män stod upp till knäna i tidningar på stora plattformar; män som räfsade ihop tidningar med krattor; män som grävde och skottade i tidningar, som om en nyupptäckt bergart hade sprängts i dessa fragment; män som åkte upp och ner i en jättelik bur – ett helt rum som åkte upp eller ner med drivning av en ångmaskin – och som bara hade med sig tidningar! All dagens historia, alla dödslar, födslar och bröllop, alla brott, alla olyckor, alla fåfängligheter, alla förändringar, alla realiteter från hela den civiliserade världen hopade sig, fördelades, framfördes, slogs ned, skars, blandades, hanterades, lektes med, samlades ihop igen och skickades ur hand i hand i en till synes obestämbar och hopplös oreda, men i själva verket i ett system med beundransvärd ordning, säkerhet och enkelhet. Detta skedde sex kvällar varje vecka under hela året! Vem av oss kan efter detta ha något att klandra det ganska mycket mer omfattande systemet för gott och ont, när vi har svårt att förstå det vid första påseendet; eller att placera stjärnorna rätt i deras sfärer. Vännerna upplystes om att 70.000.000 tidningsexemplar passerar genom alla postkontor varje år. Upp emot 80.000.000 tidningsporton sänds ut år ligen från portokontoret; men de flesta av Londontidningarna befordras till landsbygden med tåg tidigt på morgonen. Å andra sidan passerar samma tidningar genom posten flera gånger, vilket förklarar det lilla överskottet på 10.000.000 av utgivna frimärken över antalet postbefordrade tidningar. I vikt är det 187 ton tidningar och trycksaker som går upp och ned med den sinnrika ”hissen” varje vecka och därmed till världens mest avlägsna hörn – från Blackfriars till Botany Bay, från The Strand till Chusan*. Och när det gäller salarna som kan ses genom gallerverken i väggen, hur ska de beskrivas? Salarna genomskurna av rummet som lyfts upp och ned och som besökarna sedan gick igenom – dessa enorma salar, var och en med hundratals sorterare sysselsatta med sina hundratusentals brev – dessa expeditioner för en verksamhet som ser ut att vara oändlig och som aldrig kommer att avvecklas eller tas bort – dessa tysta behållare för oräkneliga miljoner passionerade ord som för evigt genomflödar dem som ett språkligt Niagara och inte lämnar kvar en enda droppe? Men när en sorterare går hem till sin säng från denna plats, drömmer han då om brev? När han är sjuk, med feber (sorterare måste ha feber 32
112801_Vardagsord_ORIG.indd 32
2011-08-02 15.01
valentindagen på posten
ibland), finner han aldrig de walesiska breven som hamnar i de skotska avdelningarna och de Londonbrev som hamnar i Jeriko? När han får i sig ett glas för mycket, ser han inte dubbla bokstäver som obegripligen sorterar sig fel? När han är mycket sjuk, stirrar honom inga döda bokstäver i ansiktet? Och när han drömmer mardrömmar – drömmer han aldrig om den där mörka, gåtfulla balkongen med slipat glas högt uppe på väggen, inte helt olik en kyrkorgel utan pipor – den skärm varifrån ett osett öga iakttar de sorterare som ger efter för frestelser? Sedan det enorma bordet på vilket allmänheten genom springorna skjuter in sina brev – de fyra män som sitter vid det, föreställer de sig aldrig att de spelar whist och då samlar på sig ett enormt antal röda ess och ett och annat mångfärgat Valentindagskort som får föreställa klädda kort? Deras uppgift kallas ”facing” och består i att vända de ess-liknande förseglingarna nedåt så att breven blir redo för stämpling. Systemet för frankering, sortering och vidare hantering är likadant som på District Branch och personen som postat de färgade breven kunde genom sin nyförvärvade kunskap om den avdelningen följa dem genom varje steg, tills de var buntade med snöre och redo för säckarna och avgång. Medan han var upptagen med detta gjorde hans kamrat följande iakttagelser: På motsatta sidan av den enorma lokalen ägnade sig några tjänstemän på väl tilltagen yta åt att rätta till de felaktigheter allmänheten orsakat i oförsiktighet – och detta i en omfattning och antal man knappt kunde föreställa sig. I genomsnitt är det 300 inte alls förslutna brev om dagen som passerar posten; i allmänhet beroende på användningen av vad pappershandlare gärna vill kalla klisterkuvert. Många har varken förslutning eller adress; och inte så få innehåller pengar. En gång på sir Francis Freelings* tid hittades ett belopp på 5.000 pund i sedlar i ett omärkt kuvert. Det var först efter en del besvär som avsändaren kunde spåras och kontanterna återlämnas. Nyligen var det en enkel postfröken i en liten stad i Wales som hittade en bunt hopvikta sedlar i ett brev som hon inte kunde tyda adressen på; sedlarna stack fram genom ett trasigt hörn på kuvertet. Hon förseglade det och sände det till byråassistenten på postkontoret på St. Martin’s-Le-Grand som fann att innehållet var 1.500 pund och påskriften oläslig, även för den ”blinde tjänstemannen”, trots hans förmåga att tyda hieroglyfer. Dock hamnade innehållet så småningom hos rätt mottagare. Enligt uppskattningar är det enbart i kontanter ungefär 11.000 pund 33
112801_Vardagsord_ORIG.indd 33
2011-08-02 15.01
vardagsord
som i genomsnitt varje år ligger på kontoret för döda brev, där arbetet att finna ägarna pågår. I juli 1847 hade 4.658 brev med värdeinnehåll – inkomna under två månader – stoppats av dålig adressering. De överlämnades – efter utredning av den effektive ”blinde tjänstemannen” – till postens bårhus. Där fanns sedlar till ett värde av 1.010 pund och postanvisningar för 407 pund och 12 shilling. Men de flesta av dessa illa adresserade brev innehöll mynt i små belopp, sammanlagt 310 pund, 9 shilling och 7 penny. Den 17 juli 1847 låg i döda brev-kontoret växlar till det ofantliga värdet av 40.410 pund, 5 shilling och 7 penny! ”Jag kan försäkra er”, sade en högt uppsatt herre på avdelningen, ”att det knappt ens i en liten bunt brev går att undgå att hitta något med mynt i, trots de möjligheter som finns i systemet för penningbetalningar. Detta försätter oss i stort trångmål. De frestelser detta innebär för sorterare, bärare och andra anställda i lägre ställning är större än de borde utsättas för. Sjuttio män har avskedats för oärlighet på District Office under de gångna två åren.” ”Men allmänheten använder sig väl i hög grad av systemet för postanvisningar?” Denna fråga besvarades överraskande med en hänvisning till en parlamentarisk utredning som visade att i enbart England och Wales hade under året som slutade den 5 januari 1849 utfärdats och betalats 6.852.911 postanvisningar till det enorma beloppet av sammanlagt 13.678.377 pund, 3 shilling och 1 penny. En förman tog fram en tunn låda av kartong med konstgjorda blommor och som under trycket av åtskilliga kilo brev och tidningar hade tagit formen av en oregelbunden romboid. Han anmärkte: ”Det förtroende allmänheten visar oss är anmärkningsvärt. Denna är avsedd att sändas till Dublin; ändå har avsändaren inte vidtagit någon åtgärd för att skydda den, utom detta tunna snöre. Och så detta par vita satängskor som snabbt håller på att förlora färgen när de skrubbas mot fuktiga tidningar och böcker. Häromdagen var det en skospets som stack ut ur ett likartat paket. Stämplaren hann inte hejda sig i tid och prydde den med orden ”York, Feb.1, 1850, D.” i intensivt blått bläck. Man kan se i denna parlamentariska utredning om föremål som påträffas i döda brev-kontoret vilka underliga saker som överlämnas till oss att omhänderta.” Den tillmötesgående mannen tog fram dokumentet. Listorna visade bland annat tandpetare, tandfilar, fiskeflugor, ett par glasögon, sylar, por34
112801_Vardagsord_ORIG.indd 34
2011-08-02 15.01
valentindagen på posten
trätt, miniatyrer, en visselpipa, korkskruvar, ett silverur, ett par sporrar, ett betsel, ett militärt avgångsbetyg och mönstringsbiljetter för sjömän, varuprov på humle och korn, ett grekiskt manuskript, silverskedar, guldtråd, middags- och teaterbiljetter, pantkvitton, pilleraskar, skjortor, nattmössor, rakknivar, alla sorts stickningar och spetsar, dockkläder och ett stort urval andra obestämbara föremål som krävde skarpsinne för att identifieras. ”Utom vårdslöshet måste vi också brottas med okunnighet”, påpekades när besökarna kom till ”blinda” bordet och den falkögde mannen som sitter vid det. ”Han är som ni förstår försedd med ett litet bibliotek av lokala och allmänna adresskataloger, societetskalendrar, armé-, marinoch kyrkomatriklar; och han har stor användning av dem som kan ses av dessa faksimiler.” Flera kopior på underligt adresserade brev lades sedan fram. ”Vart skulle ni eller jag ha sänt ett brev som detta?”
I varje fall inte till dess rätta adress, vilken visade sig vara båten ’Amphitrite’ från Valparaiso, eller någon annanstans? Vem utom vår vän här skulle klarat ut att en annan ung man i tjänst i Hennes majestäts flotta som skulle vara ombord i H.M. Steem Friegkt Vultur Uncon eller nånnannanstans tillhörde ”Steam Frigate Vulture” i Hongkong? Få skulle tro att Mr Weston Osburn Cottage Ilawait 35
112801_Vardagsord_ORIG.indd 35
2011-08-02 15.01
vardagsord
var granne till Hennes majestät och bodde i Osborne Cottage, Isle of Wight.” Sedan lästes följande brevgåta upp, under vad reportrar säger ”höga skratt”: Mr Laurence New Land Ivicum (High Wycombe). W. Stratton Commonly Ceald teapot. (Vi antar en helnykterist.) Weelin (Welwyn). Thom Hoodless 3 St. Ann Ct Searhoo Skur (Soho Square). De fyndiga stavningarna Ratlifhaivai och Ratlef Fieway gick direkt till rätta adressater i Ratcliffe Highway; men det är ett underverk att Mr Dick Bishop Cans ner the Wises fick sitt brev eftersom hemvisten var i närheten av Devizes. För nästa prov på stavning finns viss ursäkt. En fransk resenär säger att ”i England skriver man ’Greenwich’ men uttalar ’Grinitch’ och jag är inte säker på om man uttalar ’Nebuchadnezzar’ när man skrivit ’Solomon’.” ”Jag ifrågasätter verkligen”, fortsatte en av postinspektörsamatörerna, ”om någon av oss någonsin sett namnet på platsen som följande påskrift syftar på, om vi skulle stavat i närheten av vad avsändaren till följande gjorde:”
36
112801_Vardagsord_ORIG.indd 36
2011-08-02 15.01
valentindagen på posten
Peter Robertson 2 Compney 7 Batilian Rolyl Artirian Owilige England ”Fastän skribentens öra svårligen vilseledde honom har han nedtecknat ljudet som vi så egendomligt återger med det korrekta Woolwich.” ”Vi stegrar oss lika mycket inför oskyldiga förenklingar som inför okunnighet”, påpekade förmannen för hieroglyfavdelningen. ”Här är ett av två exempel på det:” Till Mr Michi Darcy In the town of England. ”En skolpojke sänder från Salisbury:” Till min onkel Jon in London. ”Någon annan adresserade till den högsta i riket – utan tvekan i viktiga angelägenheter:” Miss Queene Victoria of England. Medan denna underhållning pågick hade brådskan i angränsande rum nått höjdpunkten. Åttaslaget närmade sig och mjölnarn och hans mannar ovan trapporna levererade säckar från sin ständigt malande fabrik i ett aldrig upphörande tempo. Dit till borden drogs säckarna, som var fyllda nästan till brädden av tidningar och var och en hade sin egen mässingsbricka fastsatt i ett hörn. Breven skulle stoppas i. Våra vänner rusade iväg till stället där de såg ”Edinburgh” målat uppe på väggen för att beskåda sina gula, gröna och röda brev i olika buntar trots att de skulle till samma 37
112801_Vardagsord_ORIG.indd 37
2011-08-02 15.01
vardagsord
plats; precis så som de från början hade kommit in från Fleet Street. De tre buntarna stoppades in i edinburghsäcken som förseglades och skickades iväg. Exakt samma sak skedde med varenda brevbunt och säck i lokalerna. Klockan slog nu åtta och de två besökarna såg sig om i förvåning. Hade de varit gäster på Askungens bal hade de inte blivit mer förvånade när den klockan slog; för postpersonalens fina kläder försvann knappast långsammare och ljuset tonades ned. Detta är det mest slående i särarten hos denna inrättning. Med militär precision uträttas allting på minuten. Disciplin och arbetsfördelning är också så perfekt att de enda förändringarna under dagens lopp sker mellan högtryck och plötslig avspänning. Fem minuter före åtta lyste ljuset skarpt och de stora lokalerna var fulla av folk; tio minuter efter åtta hade glasskon trillat av och det fanns knappt något ljus eller någon levande varelse synlig. ”Dock kan det hända”, påpekades när våra vänner lämnade byggnaden, ”att en osynlig individ bakom glasskärmen på bottenvåningen nu diskret iakttar oss. Så sent som häromdagen upptäckte han därifrån en brevsorterare som gömt på sig 140 sovereign*.” Det är bedrövligt att en sådan observationspost är nödvändig; men det är knappast mindre bedrövligt att – och det bör allvarligt inpräntas hos läsaren – allmänheten som nu har möjlighet att överföra pengar genom postanvisningar och rekommenderade brev, så lättvindigt ska inleda dessa expeditörer i frestelse genom att bifoga mynt. Ingen kan kräva att expeditörerna som dag efter dag utsätts för sådana omständigheter ska kunna vara orubbliga. Många kanske hoppas att de är det, och tror det; men ingen kan vara säker. Med en medveten och eftertänksam inställning har var och en möjlighet att inte vara delaktig i denna sorts brottslighet. Att avhålla sig från denna stora källa till elände är enkelt för allmänheten; och det är allmänhetens ovillkorliga skyldighet att göra det. De som inte gör det kan inte anses vara utan skuld. Detta är innebörden i den information våra vänner fick innan de tog farväl av postväsendets mäktiga hjärta. De vill till sist påpeka att deras provbrev inte var Valentindagshälsningar.
38
112801_Vardagsord_ORIG.indd 38
2011-08-02 15.01