linda polman
Kriskaravanen Vinnare och förlor are i biståndsindustrins spår
från nederländska: Per Holmer
Leopard förlag Stockholm 2010
100210 Kriskaravanen OK3.indd 3
10-01-25 15.25.52
Kriskaravanen. Vinnare och förlorare i biståndsindustrins spår Leopard förlag, S:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se © Linda Polman, 2008 Originalets titel: De crisiskaravaan Först utgiven av: Uitgeverij Balans, Holland, 2008 Published with financial support from Foundation for the Production and Translation of Dutch Literature Översättning: Per Holmer Grafisk form omslag och inlaga: Niklas Lindblad/Mystical Garden Design Sättning: Team Media Sweden AB, Falkenberg Tryck och bind: Bookwell, Finland 2010 isbn 978-91-7343-263-4
100210 Kriskaravanen OK3.indd 4
10-01-25 15.25.52
innehåll
100210 Kriskaravanen OK3.indd 5
1. Lek med tanken. Du blir uppringd … 2. Goma: ”Den etiska totalkatastrofen” 3. Kontraktsfeber 4. MONGOs 5. Donor darlings 6. Hjälpen blir krigsvapen 7. Refugee warriors 8. Hungervapnet 9. När mottagaren står för regin 10. Afghaniscam 11. Den humanitära tidsålderns logik Efterord: Ställ dem till svars Aid Speak Kommentar Tack Noter Litteratur
7 19 40 51 66 98 108 116 125 139 155 170 177 222 223 227 233
10-01-25 15.25.52
1 Lek med tanken. Du blir uppringd … Önskan att ge en smula lindring och hopp åt de olyckliga, den rastlösa aktivitet man utvecklar i sådana ögonblick, ger förnyad och större energi som tvingar en att hjälpa så många som möjligt. Henri Dunant, humanitär biståndsgivare och grundare av Internationella rödakorskommittén (ICRC). (Översättning: Monica Rennerfelt) Lek med tanken. Du befinner dig som internationell humanitär biståndsgivare i ett krigsområde och är trogen Röda korsets grundprinciper, så som det anstår den humanitäre. Du är med andra ord opartisk, neutral och oberoende. Ditt ansvarsområde är att lindra mänsklig nöd, utan hänsyn till person eller lokala förhållanden. Den här gången har kallet fört dig till ett flyktingläger i Darfur. Här gör du allt vad som står i din förmåga för offren, men i stället är det militären som njuter frukterna av dina ansträngningar. Man begär betalt för varenda vattenbrunn som du gräver och utkräver skyhöga, i all hast påfunna, skatter på alla dessa rissäckar, tält och mediciner som du låter flyga in. En del hjälpsändningar lägger man själv vantarna på, somliga säljer man vidare. För intäkterna inhandlar man bland annat vapen, och med dessa driver man ännu fler människor in i flyktinglägret, eller rentav döden. Hur gör du då? 7
100210 Kriskaravanen OK3.indd 7
10-01-25 15.25.53
A. Trots de ytterst vanskliga omständigheterna förblir du neutral, och för offren gör du allt vad som står i din förmåga. B. Du begrundar omständigheterna, kommer fram till att Röda korsets grundprinciper inte längre är tillämpbara och packar dig därifrån. Lek med tanken. Du ingår i det lokala styret och är som bäst i färd med att ta för dig av hjälpsändningarna avsedda för flyktinglägret. Så får du se ett dammoln närma sig vid den darrande horisonten. Det rörs upp av en karavan vita Land Cruisers. Fordonen bromsar in utanför lägergrindarna. Sidorutorna vevas ned, och politiker från Washington, New York och Haag sticker ut skallarna. Med högdraget tonfall tillkännager de att om de även i fortsättningen ska finansiera de internationella humanitära hjälpinsatserna i lägret, så förutsätter det att du är motiverad att vidta åtgärder som sätter stopp för våldet i regionen och alla stölder från hjälpsändningar. Sedan vevas rutorna upp och följet guppar tillbaka mot horisonten. Hur gör du då? A. Du sätter stopp för våldet och slutar stjäla. B. Du låter dem babbla på. Utan pengar från givarländernas regeringar skulle flyktingarna dö av svält och det kan de i alla händelser inte tillåta. Nu är du på nytt den humanitäre biståndsgivaren. Du står bredvid och åhör samtalet. Karavanen med representanter från givarländernas regeringar har ännu inte försvunnit ur sikte, förrän styret återupptar sitt plundrande av hjälpsändningarna och soldater med gevär driver in nya flyktingar i lägret. Hur gör du då?
8
100210 Kriskaravanen OK3.indd 8
10-01-25 15.25.53
A. Att klamra sig fast vid Röda korsets grundprinciper är inte längre görligt. Du ringer upp Washington, New York och Haag och ber dem skruva åt penningkranarna, packar ihop och far och hjälper i stället krigsoffer någon annanstans. B. Om du så bara räddar ett enda människoliv är en liten smula hjälp hur som helst bättre än ingenting. Sålunda förblir du principerna trogen och ringer din hjälpsändningsleverantör och beställer nya ransoner och mediciner som ersättning för de plundrade förråden. Du frågar om man kan raska på, eftersom du dagligen får nya flyktingar att sörja för. Att packa ihop och ge sig av eller fortsätta hjälpa, kosta vad det kosta vill. Ett sekellångt dilemma. Redan två av världens första internationella humanitära biståndsgivare, Florence Nightingale och Henri Dunant, var fundamentalt oense om rätt tillvägagångssätt. Nightingale hävdade bestämt att hjälpen sköt över målet om krigförande parter kunde dra fördelar. Dunant var heligt övertygad om plikten att hjälpa lika fullt. Dunant, uppvuxen i ett strängt kalvinistiskt hem i Schweiz, verkade som bankir och affärsman i Genève. 1859 kom han att bevittna slaget vid Solferino under Frankrikes och Italiens krig mot Österrike. Av 300 000 män och ynglingar vid den tjugofem kilometer långa italienska fronten skulle 40 000 komma att stupa. Ytterligare 40 000 italienare, fransmän och österrikare sårades. De lämnades kvar på slagfältet, de flesta för att dö. I den bok om sina erfarenheter som Dunant lät publicera tre år senare, Minnen från Solferino, beskriver han vad han fick beskåda morgonen efter drabbningen: ”Slagfältet låg täckt av människo- och hästlik. På vägar och ängar, i diken, raviner och skogsdungar låg döda kroppar och Solferinos omgivningar var bokstavligen översållade av lik. […] Som9
100210 Kriskaravanen OK3.indd 9
10-01-25 15.25.53
liga och framför allt de svårast sårade stirrade framför sig och tycktes inte förstå vad man sade till dem. De såg på en med stirrande blick, men deras synbarliga okänslighet gjorde inte deras smärtor mindre kännbara. Deras gapande sår hade redan börjat inflammeras, de var galna av smärta, tiggde att man skulle göra slut på dem och förvred ansiktet i dödskamp. […] Törsten var så svår att officerare och soldater sökte sig till grumliga vattenpölar, fulla av smuts och levrat blod.” Sårade österrikiska soldater berättade för Dunant att de efter en lång marsch i gassande värme hade skickats ut på slagfältet, utan att ha fått vare sig vila eller mat och dryck, så när som på en konjaksranson. Även den franska militären hade marscherat dagar i sträck för att nå fram till fronten. På morgonen före drabbningen hade de fått hålla till godo med varsin mugg kaffe. Eftersom fältläkarna inte förslog kom i stället invånare i byar och småstäder runt Solferino att förse de sårade med förband och vatten. Dessa frivilliga släpade överlevande soldater till stall, kyrkor och kloster, där de bistod en handfull byläkare vid amputeringen av lemmar. Under rådande omständigheter var detta i stort sett de enda medicinska ingrepp som lät sig utföras. ”Det otillräckliga antalet läkare, sjukvårdare och biträden blev grymt kännbart, ty sjuktransporterna till Castiglione fortsatte att varje kvarts timme avlämna nya kontingenter sårade”, skrev Dunant. Lika fullt lyckades han samla ihop en grupp frivilliga, företrädesvis kvinnor. ”… Åtmin stone hundra [soldater] till utanför kyrkan, de hade halm att ligga på och soltak över sig. Inne i kyrkan vandrade kvinnorna från den ene till den andre med krukor och flaskor fyllda med vatten varmed de släckte deras törst och fuktade såren.” Dessutom skaffade Dunant fram soppgrytor och försåg de frivilliga med stora balar charpi, som man kunde använ10
100210 Kriskaravanen OK3.indd 10
10-01-25 15.25.53
da för tvättning av såren. På egen bekostnad lät han hämta medicin, skjortor, apelsiner och tobak från en närbelägen stad. ”Tutti fratelli”, menade Dunant, vi är alla bröder. Han lyckades övertala sina medhjälpare att bistå samtliga sårade, även österrikarna. Under dagarna som följde satte ”ädla filantroper” och kvinnor i för stunden upprättade ”kommittéer” en ära i att själva ta sig an ett antal sårade. Vartenda hus i en vid omkrets förvandlades till en torftig sjukstuga. Människor delade ut soppa, skrev avskedsbrev till de döendes familjer och tröstklappade nedblodade händer. Insatserna var välmenta, men, tillade Dunant, ”dessa lombardiska städer skulle ha behövt ett hundratal frivilliga sjukvårdare och sjuksköterskor med erfarenheter och kompetens för sin uppgift. De skulle ha kunnat samla ihop de spridda insatserna och krafterna, som nu saknade ledning, ty de som voro kapabla att ge råd och ledning hade inte tid. Och de flesta saknade kunskaper och erfarenhet, vilket gjorde deras individuella insatser otillräckliga och ofta lönlösa. Vad kunde en handfull hjälpsamma men spridda och isolerade människor uträtta inför en så omfattande och angelägen uppgift? Efter åtta eller tio dagar hade Bresciabornas för övrigt så ärliga entusiasm betydligt mattats av; de tröttnade alla på några hedervärda undantag när. Dessutom hade man varit tvungen att förbjuda många okunniga och omdömeslösa personer tillträde till kyrkorna och lasaretten, eftersom de ofta förde med sig mat som inte lämpade sig för de sårade. Många som gärna skulle ha tillbringat en eller ett par timmar bland de sårade, avstod så snart det gällde att skaffa sig tillstånd, och de främlingar som kunnat göra sig nyttiga, mötte oväntade hinder av än det ena än det andra slaget och blev avskräckta. Med utvalda och kompetenta frivilliga sjukvårdare, utsända av olika organisationer, skulle man med myndigheternas sanktion lätt ha övervunnit alla svårigheter och gjort ojämförligt större nytta.” 11
100210 Kriskaravanen OK3.indd 11
10-01-25 15.25.53
Väl åter i Schweiz började Dunant propagera för upprättandet av en dylik organisation. I sin appell till tänkbara bidragsgivare framhöll han att man inte blott ämnade verka i en humanitärt kristen anda, utan även skulle sanera de offentliga finanserna: ”Genom att nedbringa antalet amputeringar skulle man slutligen lätta bördan för staten som skall pensionera invaliderna.” Just det sistnämnda var skälet till att epokens andra stora humanitärgestalt, den brittiska sjuksystern Florence Night ingale, fann Dunants plan helt uppåt väggarna. Ju högre kostnader för ett krig, desto snabbare är det överståndet, löd hennes åsikt. Frivilliga hjälpinsatser, som håller nere kostnaderna för krigsministerier, kommer enbart att underlätta för regeringar att desto oftare och längre föra krig. 1854, fem år innan Dunant kunde bevittna följderna av slaget vid Solferino, hade Nightingale hörsammat den brittiske krigsministerns uppmaning att bistå sjuka och sårade under Krimkriget. Ministern var hårt ansatt av den brittiska pressen för den bristande omvårdnaden av frontsoldaterna. Nightingale valde ut 38 sjukvårdskunniga kvinnor och for till den brittiska kasernen Scutari i den asiatiska delen av Istanbul. Fältsjukhuset bestod av en rad proppfyllda, stinkande små salar med läckande tak. Där låg otvättade soldater iförda nedsmutsade uniformer och dog i sängar utan lakan eller filtar. Snart nog upptäckte Nightingale till sin fasa att dessa militärer, som oavbrutet hade utsatts för naturelementen och undernäring, redan varit halvdöda innan de blev sårade. Endast ett av sex dödsfall i Scutari var en följd av sårskador, resten hade förorsakats av kolera, dysenteri, tyfus eller infektioner. När Nightingale vände sig till arméledningen och föreslog förbättringar av sjukhushygienen väckte det föga genklang, tills hon slutligen skildrade de rådande förhållandena 12
100210 Kriskaravanen OK3.indd 12
10-01-25 15.25.53
för en journalist på det brittiska dagbladet The Times. Tidningsläsarna i London blev upprörda och krävde motåtgärder. Då fick sjuksystern genast tillåtelse att genomdriva sina förbättringar och erhöll även de penningmedel som hon begärt från ministeriet. Dödsfallen i kasernen sjönk drastiskt, men soldater som lyckats repa sig tack vare Nightingale tvingades åter till fronten. Åtskilliga kom snart att stupa. Utan hennes hjälp skulle kriget i stället ha förblött snabbare, löd slutsatsen hon drog. Då skulle man tidigare ha stått utan stridsdugliga soldater och krigsministern ha fått betydligt svårare att värva nya rekryter. Karlar som vet att de inte kan påräkna någon vård om de väl blir sårade väljer hellre en annan bana. När Dunant i Schweiz började propagera för en internationell frivilligorganisation till hjälp för sårade militärer väckte det stor avsky hos Nightingale, som vid det laget hade återvänt till England. Dunant skrev ett brev och försökte övertyga henne om att han tagit ett nödvändigt initiativ. Då betonade han också att han i första hand såg det som krigsministeriernas ansvar att sörja för sina sjuka och sårade, men menade att nämnda omsorg var otillräcklig även hos de bäst organiserade arméerna. Nightingale svarade kärvt att ”om rådande rutiner [hos krigsministerier] inte förslår, får man i så fall se till att förbättra dem”. Trots att Dunant var en uttalad beundrare av ”fröken Nightingale” lät han sig inte nedslås av hennes avvisande hållning. 1863, nio år efter Krimkriget och fyra år efter Solferino, upprättade han i Genève tillsammans med ytterligare ett antal notabiliteter Internationella rödakorskommittén (ICRC), alla nutida västerländska humanitära hjälporganisationers moder. ICRC:s ”humanitära” grundprinciper fastlades i Genèvekonventionen. Humanitarismens grundpelare är plikten att förbehållslöst lindra mänsklig nöd. Hjälporganisationer som skriver 13
100210 Kriskaravanen OK3.indd 13
10-01-25 15.25.53
under Röda korsets humanitaristiska grundprinciper förbinder sig att stå neutrala (inte samarbeta med någondera av kontrahenterna), opartiska (basera hjälpinsatserna på faktiska behov) och oberoende (av geopolitiska, militära eller andra intressen). Humanitära biståndsgivare skrider till hjälp när, var och hur så behövs. ”Absurt”, muttrade Nightingale. ”En sådan idé kan bara födas i Schweiz, ett land som aldrig någonsin självt har fört krig.” I och med att även Nauru och Montenegro undertecknat dokumentet i augusti 2006 har samtliga av jordens 194 stater godkänt Genèvekonventionen. Aldrig någonsin förr har uppslutningen bakom rödakorsprinciperna varit lika massiv som idag. Och aldrig någonsin förr har det funnits lika många humanitära hjälporganisationer som idag. NGO s (Non-Governmental Organization) – eller INGO s, om man är nationsöverskridande – är benämningen på dessa fristående och neutrala organisationer som inte är bundna till någon regering. Tillsammans utgör de ”det humanitära samfundet” och opererar i ”humanitära zoner”, virtuella enklaver i krigsområden där hjälp till offren går före alla militära och politiska intressen. Alla offer är lika, oavsett krig eller påföljder. Rödakorsprinciperna har förblivit desamma under ett och ett halvt sekel, men idag ser krigen och de humanitära zonerna helt annorlunda ut. På Dunants tid utkämpades krigen ute på slagfälten och då var praktiskt taget samtliga döda och sårade militärer. Hundra år senare, efter andra världskriget, bestämde man att grundprinciperna även skulle gälla hjälp till civila i krig. Nu hade även de blivit militära måltavlor, genom bombningar av städer och byar, förföljelser och utrotningsprogram. Andra världskriget kom att kräva ungefär lika många civila som militära offer. I våra dagar är hela nittio procent av krigsoffren civila och 14
100210 Kriskaravanen OK3.indd 14
10-01-25 15.25.54
så gott som samtliga krig inbördeskrig, ingalunda förda av skilda nationers arméer utan av folkmiliser, separatiströrelser, upprorsmakare och rebeller i det egna landet. I dessa krig representerar regeringsarméerna ofta på sin höjd en av de – i regel åtskilliga – stridande parterna. Dagens humanitära zoner, där det humanitära samfundet söker lindra mänsklig nöd, återfinns i länder som Irak och Afghanistan, där striden är både smutsig och segdragen. Samt i Kongo, Somalia, Sierra Leone, Etiopien och Sudan, helveten på jorden där huvudmålet för de stridande parterna ofta är att slakta så många civila som möjligt och driva varenda överlevande från hus och hem. De humanitära zonerna utgör ofta själva slagfältet, eftersom de civila skockas där, runt hjälporganisationerna. Fortfarande gäller regeln att humanitära biståndsgivare i princip skrider till hjälp när, var och hur som helst, men på samma gång är de helt utlämnade åt de krigförandes nycker och nåd. Det tragiska med de stiliga rödakorsprinciperna är att de inte äger laga kraft. ”Att begära av parterna i ett inbördeskrig att de ska respektera de humanitära principerna är som att begära av ett stråtrövarband att man ska hålla sig till boxningsreglerna”, förklarade ett afghanskt krigsoffer i Kabul.1 Bör en INGO träget fortsätta sina insatser om en stridande part i en humanitär zon själv lägger beslag på hjälpsändningarna och använder dem mot fienden i ett förlängt krig? Eller bör organisationen tvärtom packa ihop och ge sig av? Vad är värst i det långa loppet? Dunants och Nightingales dilemma är mer aktuellt än någonsin. Efter andra världskriget, under det kalla krigets epok, var konfliktområden mer eller mindre oåtkomliga för enskilda humanitära hjälporganisationer. Världen var uppdelad i öst och väst och gränserna kontrollerades av de båda supermakt 15
100210 Kriskaravanen OK3.indd 15
10-01-25 15.25.54
erna. INGOs kom som regel inte närmare brandhärden än till flyktinglägren i krigsområdets periferi. Runt 1989, i och med att muren föll, skiftade krigen karaktär och därmed blev också hjälporganisationernas posi tion en annan. På många platser drog sig supermakterna tillbaka. Hädanefter kom lokala stridsparter att bestämma när och under vilka betingelser som de fick tillgång till offren. Sedan dess har antalet hjälporganisationer ökat explosionsartat. Runt 1980 verkade ”bara” ett fyrtiotal INGO s i flyktinglägren för kambodjaner invid gränsen till Thailand. Femton år senare, 1994−1995, for 250 organisationer till kriget i det forna Jugoslavien. Åtråvärda humanitära zoner kan, när dessa INGO s väl har anlänt, räkna med att i genomsnitt tio olika FN-instanser griper in, jämte ett bokstavligen oräkneligt antal lokala NGO s. Enligt ICRC:s beräkningar inställer sig i genomsnitt tusen nationella eller internationella hjälporganisationer så snart det har inträffat en rejäl katastrof. United Nations Development Program ( UNDP) uppskattar antalet NGO s till drygt 37 000. Det amerikanska Johns Hopkins University har räknat ut att om samtliga NGO s och INGO s, allt ifrån lokala soppkök till inter nationella hjälporganisationer, tillsammans formerade en nation skulle denna i så fall utgöra världens femte största ekonomi. För bistånd i största allmänhet ställer givarländerna via samarbetsorganet OECD, Organisation for Economic CoOperation and Development, årligen runt 120 miljarder dollar till förfogande. Av dessa är runt sex miljarder avsedda för humanitär hjälp, utöver extra behov som efter tsunamin och militära stödinsatser i frontstater under The War on Terror. Via insamlingar i kyrkor, företag, föreningar, genom dörrknackning och allehanda behjärtansvärda lokala ini tiativ tillkommer ytterligare hundratals miljoner dollar. En veritabel industri har uppstått runt den humanitära hjälpen. 16
100210 Kriskaravanen OK3.indd 16
10-01-25 15.25.54
Karavanvis med organisationer följer med penningströmmarna och konkurrerar inbördes om att lägga beslag på så mycket som möjligt av miljarderna i de humanitära zonerna. För de stridande parterna innebär de humanitära hjälp organisationernas pengar och varusändningar dessutom business. Hjälpen har blivit en stående ingrediens i krigs strategierna. De krigförande ser till att motståndaren erhåller så litet och de själva så mycket som möjligt. Under tiden viftar de humanitära med sina rödakorsprinciper, hur ofta dessa än må skändas av krigsherrar, generaler, rebelledare, orosstiftare, hövdingar, upprorsmakare, milischefer, transnationella terroristledare, styresmän, lego soldater och frihetskämpar. NGO s och INGO s påtar sig inget ansvar för om hjälpsändningarna skulle missbrukas. Internationella röda korsets väloljade och jättelika operationer i sand- och stenöknarna på Afrikas horn liksom FN:s flyktingorganisation UNHCR :s insatser bortom Sahara, enmanshjälpinsatsen på en exploderande moped i Rwanda, Oxfams raska frontingripanden i oländiga afghanska bergstrakter liksom Läkare utan gränser i Etiopien, Mercy Ships från Texas som lägger till med sina flytande sjukstugor mitt i västafrikanska inbördeskrig – ett följe av humanitära hjälporganisationer drar, till synes i endräkt, från den ena humanitära zonen till den andra. I den här boken följer vi med på deras resor, genom överfyllda, stinkande flyktingläger, via matdistributionspunkter i svältområden, till utbombade byar och städer och barnhem för krigens föräldralösa. Frågan infinner sig osökt: om nu hjälpen blir en del av krigsstrategin, är det då i dagens läge ansvarsfullt att kräva av de humanitära hjälporganisationerna att de ska förhålla sig neutrala? Själva dilemmat blir mer åskådligt om vi förlägger det till ett fasansfullt kapitel i vår egen näraliggande historia. 17
100210 Kriskaravanen OK3.indd 17
10-01-25 15.25.54
Lek med tanken. Det är 1943. Du är en internationell humanitär biståndsgivare. Telefonen ringer. Du har nazist erna på tråden. Du får skicka din hjälp till koncentrationslägren, men lägerledningen har att bestämma hur mycket av sändningen som ska gå till personalen och hur mycket som ska komma fångarna till del. Hur gör du då? Om du handlar i enlighet med världens femte största ekonomi, så sänder du din hjälp.
100210 Kriskaravanen OK3.indd 18
10-01-25 15.25.54