Henning Mankell
Illustrationer av Malin Ahlin
leopard fรถrlag stockholm 2012
Henning Mankell: Katten som älskade regn Leopard förlag S:t Paulsgatan 11 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se © Henning Mankell, 1992 © Illustrationer: Malin Ahlin, 2012 Omslagsform och typografi: Anna Fridh Tredje upplagan, första tryckningen Tryck och bind: Spindulys, Litauen 2012 ISBN 978-91-7343-293-1
1 Plötsligt vaknade Lukas. Han slog upp ögonen i rummet som nästan var alldeles mörkt. Eftersom han fortfarande var mörkrädd lät hans mamma en lampa vara tänd varje natt. Lukas tittade på den gamla väckarklockan som stod på golvet bredvid sängen. Han var inte helt säker på att han hade lärt sig klockan ännu. Han trodde den var fem, och det var alldeles för tidigt. Före klockan sju skulle ingenting hända. Ilsket drog han täcket över huvudet och försökte somna om. Men det var omöjligt. Han var klarvaken. Och det var svårt att ligga stilla. Det var jobbigt att behöva vänta två timmar på att någonting skulle hända när man hade födelsedag och skulle fylla sex år. Han undrade vad han skulle få i present. Förra året, när han fyllde fem, hade han gissat att han skulle få en liten verktygslåda som han hade sett i ett skyltfönster. Det var vad han hade önskat sig. Dagen innan hans födelsedag hade hans pappa kommit hem med ett paket som hade skramlat. Då hade Lukas varit säker på att han skulle få sin verktygslåda. Fast han hade inte låtsats om det. En överraskning 5
skulle vara en överraskning, även om man råkade veta vad som fanns i paketet. Men i år visste han inte. Problemet var att han hade önskat sig många olika saker. Han hade inte klarat att bestämma sig för vad han helst av allt ville ha. Det var nog därför han hade vaknat så tidigt. Han var nervös för att han skulle få någonting han inte ville ha. Lukas trummade med fingrarna mot den blåvita tapeten som hade ett mönster av segelbåtar. Hans huvud var fullt med tankar som hoppade fram och tillbaka. Han tänkte att det var en speciell sak att fylla sex år. Inte minst betydde det att hans storebror som hette Markus men aldrig kallades annat än Virveln, nu var dubbelt så gammal som han. Virveln var tolv år. Lukas fnissade till där han låg i sängen. Om Virveln var dubbelt så gammal borde han också vara dubbelt så lång som Lukas. Men då skulle han vara över två meter? Och han borde ha dubbelt så stora ögon. Stora som tefat. Eller kanske borde han ha dubbelt så många ögon? Fyra stycken istället för två? Nej, den tanken var dum även om den var rolig. Virveln skulle säkert inte ha tyckt om att veta att Lukas tänkte att han hade fyra ögon. Virveln hade lätt för att bli arg, särskilt på Lukas. Det gällde alltid att tänka sig för vad man sa eller gjorde. Tankarna hoppade vidare i Lukas huvud. Nu tänkte han 7
på sin pappa som hette Axel och körde långtradare. Ofta när han kom hem luktade det stall om honom. Då visste Lukas att han hade kört grisar eller kalvar till slakteriet. Andra gånger när han kom hem luktade han något helt annat. Lukas brukade alltid försöka gissa vad han hade kört omkring med när han kom hem från arbetet på kvällen. Det gjorde han genom att gå ut i garaget och lukta på overallen som hängde där. Sedan gick han in i teverummet där pappa låg på soffan och väntade på att middagen skulle bli klar. Han frågade honom om det stämde, det han hade gissat. Ibland hade han rätt, ibland var det alldeles fel. I går hade han haft fel. Då hade Lukas tyckt att det luktade olja och bensin om honom. Han hade gissat att hans pappa då hade kört ut varor till olika bensinstationer. Men det hade varit fel. Hans pappa hade luktat olja eftersom lastbilen hade gått sönder och han hade varit tvungen att hänga över motorn med olika verktyg och laga den. Lukas pappa hette Axel. Axel Johanson, och därför hette Lukas också Johanson. – Axel Johanson och Lukas Johanson, sa Lukas rakt ut i rummet, där han låg i sängen och trummade med fingrarna mot tapeten. Men han aktade sig för att prata för högt. Då kunde hans mamma vakna och han ville inte att hon skulle förstå att han låg i sängen utan att kunna sova. Genast hoppade tankarna vidare till henne. Hon hette 8
Beatrice Aurore och var mycket yngre än Axel. Hon var över huvud taget helt annorlunda. Medan Axel var stor och kraftig och hade en bullrande röst, var Beatrice liten och smal och talade väldigt tyst. Ofta lät det som om hon viskade. Axel körde omkring i en lastbil från tidigt på morgonen och kom hem först när klockan var fem. Då hade Beatrice varit hemma hela dagen, om hon inte varit i affären och handlat. Hon lagade mat och städade, och ibland målade hon om en gammal stol som hon hade köpt på någon auktion under sommaren. Lukas hade aldrig kunnat förstå varför hon tyckte så mycket om att måla om gamla stolar. Det gjorde nog inte Axel heller, men han sa ingenting. Lukas tänkte att han hade två bra föräldrar. Det bästa var just att de var två. Många av hans kamrater hade bara en. Hade man två föräldrar kunde man alltid fråga två gånger om det var någonting man ville ha. Om den ene sa nej kunde man fråga den andre. Det kunde ju hända att svaret blev ja. Samma sak var det om den ene sa att man inte fick gå ut och leka när det redan var mörkt. Om mamma sa nej kunde han fråga pappa istället. Lukas hade lärt sig att det alltid var bäst att ställa besvärliga frågor till mamma när hon höll på att måla om en gammal stol. Då var hon nästan alltid på gott humör, och Lukas visste att hon ofta inte ens hörde vad han frågade om. Sämst var att ställa frågor till henne när pappa var borta. Då sa hon nej till allting. Med pappa var det svårare att veta när man 9
skulle vara tyst eller komma med sin fråga. Dessutom kunde han ibland förbjuda Lukas att göra en sak som han tidigare hade fått lov till. Ibland var det besvärligt med föräldrar, tänkte Lukas. Men ännu besvärligare var det att ha en bror som var större än en själv. Lukas kunde bli arg vid tanken på att Virveln alltid skulle vara äldre. Hur mycket han än växte, hur många år som än gick, skulle Virveln alltid vara äldre än han. Det var en orättvisa som man inte kunde göra någonting åt. Lukas satte sig upp i sängen. Han tittade på klockan igen. – Gå fortare, sa han till visarna. Spring. Men de rörde sig inte fortare för det. Han måste göra någonting för att klockan skulle bli sju. Kanske skulle han tassa in till sina föräldrar och skruva fram visarna på deras väckarklocka? Nej, det skulle de märka. Pappa tyckte inte om att stiga upp tidigare än nödvändigt. Lukas lade sig ner i sängen igen och fortsatte att tänka på Virveln. Det var också orättvist, att hans bror hade ett smek namn, medan ingen kallade Lukas något annat än Lukas. Vem som hade hittat på att kalla honom Virveln visste inte Lukas. Det hade alltid varit så. Virveln var verkligen en virvel. Han stod aldrig stilla, och när han satt vid matbordet skruvade han på sig hela tiden. Men Lukas tänkte att han nog kallades Virveln eftersom han var så duktig på att åka skateboard. I hela kvarteret där de bodde, längs hela Rönnbärsvägen, 10
fanns det ingen som var så duktig på att åka skateboard som Virveln. Ibland hade han försökt lära Lukas att åka skateboard – det hände ibland att Virveln var den bästa storebror man kunde ha. Men Lukas tyckte det var svårt, och Virveln som inte hade något tålamod, brukade snart bli arg på honom. Lukas tänkte att han aldrig skulle bli lika bra som Virveln på att åka skateboard. Han måste hitta på någonting annat att bli lika bra på. Men vad skulle det kunna vara? Han visste inte och han tyckte det var svårt att hålla fast tanken, eftersom han mest tänkte på vad han skulle få i present. Han tittade på klockan igen. Fortfarande var det en hel timme kvar innan hans föräldrar skulle vakna. Vad hade de köpt åt honom? Han hade önskat sig både nya skridskor och ett dataspel, men han trodde knappast att han skulle få det. Bara de inte hade köpt nya kläder till honom. Det var en dålig present. Nya kläder kunde man inte leka med. En annan dålig present var att man fick något som föräldrar tyckte var nyttigt. Det kunde vara en ny sänglampa eller en stol. Eller ännu värre, en matta. Tänk om han fick en matta! Då skulle det bli svårt att se glad ut. Varje morgon när han vaknade skulle han tvingas se på den nyttiga mattan som låg på golvet och inte kunde användas till 11
någonting. Mattor som föräldrar köpte kunde aldrig flyga. De låg bara på golvet och hade man otur så halkade man på dem och slog sig i huvudet. Plötsligt var Lukas säker på att han skulle få en matta. Han var så säker att han blev arg på tanken. Inte kunde han byta bort den heller. Vem av hans kamrater ville ha en matta? Och Virveln skulle förstås skratta. – Det är orättvist, sa Lukas ut i rummet. Jag vill inte ha en ny matta. Han tänkte på Virveln igen. Det var mycket som var orättvist. Virveln fyllde år mitt i sommaren, när man kunde sitta ute i trädgården. Varför måste Lukas fylla år i mars, när det alltid slaskade eller var kallt? Inte kunde man sitta ute när det snöade eller regnade! Man borde få bestämma själv, tänkte Lukas. Vilken dag man vill fylla år, vad man ska heta, vad man ska vara bra på. Det skulle han önska sig till nästa år. En ny födelsedag! Han tittade på klockan igen. Visarna hade bara rört sig lite grann. Tiden gick så förfärligt långsamt. Till slut somnade han utan att han själv märkte det. Han hörde inte att väckarklockan ringde inne i föräldrarnas sovrum. Han vaknade först av att ljuset tändes i hans rum och att de stod där och sjöng för honom. Och sedan fick han sin present.
2 Först blev Lukas besviken. När han vaknade och mamma och pappa stod inne i rummet och sjöng för honom, hade de bara en vanlig papplåda med sig. Den hade inte ens papper och snören runt sig. Lukas tyckte det såg ut som en av de papplådor som stod ute i garaget med gamla skor i. Att mamma samtidigt bar på en bricka där det stod en tårta med sex brinnande ljus hjälpte inte. Lukas stirrade på papplådan. Varför fick han en låda med gamla skor i födelsedagspresent? Han kände att det började darra i underläppen och bli varmt bakom ögonen. Men han ville inte grina, han ville inte visa att han var besviken. Pappa kunde bli arg. Han tyckte inte om att man blev ledsen i onödan, som han brukade säga. Lukas undrade också varför Virveln inte var med. Låg han och sov trots att det var hans lillebrors födelsedag? Den viktiga dagen när han blev dubbelt så gammal som Lukas? Men just som Lukas tänkte på Virveln kom han in i rummet. Han hade bara toffel på ena foten och såg alldeles yrvaken ut. – Nu sjunger vi, sa Axel med sin bullrande röst. Sedan 13
satte han igång med födelsedagssången så att det skallrade i fönsterrutorna. Beatrice hördes knappt, men Lukas såg att hon rörde på läpparna. Och hon log. Lukas tänkte att det bara inte kunde vara skor i lådan. Så elaka föräldrar hade han inte. Sedan blev han orolig igen när han såg på Virveln. Han sjöng inte alls. Han stod bara och flinade mot Lukas. Det fanns ingen som kunde flina som Virveln. Han flinade så man blev arg och ledsen och rädd på en och samma gång. Han visste förstås vad som fanns i lådan, tänkte Lukas. Han vet att det är ett par gamla skor. Lukas började fundera på om han skulle rymma. Fick han ett par gamla skor på sin födelsedag, kunde det bara betyda att mamma och pappa och Virveln inte tyckte om honom längre. Och då skulle han rymma. Han skulle rymma någonstans där man fick ordentliga paket med papper och snören när man fyllde år. Plötsligt hörde Lukas någonting. Det var ett annat ljud som trängde igenom pappa Axels bullrande röst. Vad var det? Nu kom det tillbaka. Det lät som någonting som pep. Och plötsligt, just när födelsedagssången var slut, började papplådan röra sig. Den började hoppa, det skakade i locket, som om lådan hade varit en kastrull där vattnet hade börjat koka. Lukas stirrade på lådan. Det var inte några gamla skor. 14
Det var någonting som rörde sig. Och plötsligt stack det upp någonting ur lådan, och det var alldeles svart. Vad var det? Lukas kunde först inte se. Sedan förstod han att det var en tass. En svart tass. Och sedan kom huvudet upp och då förstod han att han hade fått en katt i födelsedagspresent. En alldeles svart katt som nu klättrade upp ur lådan. Den hoppade ner från locket, den var alldeles svart, och den såg på Lukas och pep. Sedan kissade den på pappa Axels ena fot.