Himlens väktare av Ulrika Engström

ulrik a e ng s t r öm

Himlens väktare

A s t r o n o m i n s h i s t or i a f ör e t e l e s kop e t

Leopard förlag Stockholm 2011

113302_Himlens_ORIG.indd 3

2011-08-22 15.23

Ulrika Engström: Himlens väktare Leopard förlag S:t Paulsgatan 11 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se © Ulrika Engström, 2011 Omslag och grafisk form: Sara R. Acedo Omslagsbild: © Wellcome Images Tryck och bind: Bookwell, Finland 2011 ISBN 978-91-7343-363-1

113302_Himlens_ORIG.indd 4

2011-08-22 15.23

Inneh å ll Rymdfarkosterna i Björnalycke 7

Cirklarna som visade vägen 13 Mongolhärskaren och hans astronom 15 Grekerna ger världen en form 38 Allah banar väg för trigonometrin 54

Med himlens mandat 67 Himlens skavanker 69 Den kinesiska kosmologin 82 Ett nytt rike, en ny tid 98

Astronomisk gryning i Europa 119 Mannen som lät jorden snurra kring solen 121 Astronom, fredsförhandlare och ekonom 144 Revolutionibus 154

113302_Himlens_ORIG.indd 5

2011-08-22 15.23

Mellan oändligheten och intet 181 Konsten att hantera det obegripliga 183 Den indiska himlen 196 En oas av stenskulpturer 207

Vad finns där vetandet tar slut? 221 Litteraturlista 231 Bildförteckning 234 Tack 235

113302_Himlens_ORIG.indd 6

2011-08-22 15.23

Rymdfarkosterna i Björnalycke det var sista kvällen på en campingtur i det mittersta av Australien. Mörkret kom fort när vi skumpade på den gropiga väg som bara tillät fyrhjulsdrift och vi hann fram till Henbury innan mörkret blev totalt. Stjärnorna tändes och Vintergatans dis lade sig över himlavalvet.

Vi hade haft månfritt i några dagar, vilket är bra för den som vill kunna ägna sig åt stjärnorna på kvällarna utan att ha en bländande strålkastare över sig. Men den kvällen framträdde månen igen som en tunn skära en bit ovan horisonten. Den vandrade fort ner och försvann, i ungefär samma bana som solen gått ner en stund tidigare. Föreställningen var över på mindre än en kvart. Och jag var förtrollad. Det är nymåne 12–13 gånger per år men ändå var det en exklusiv känsla att få en skymt av dess ­korta besök. Att månen följer så tätt inpå solen säger någonting väsentligt om hur jorden, solen och månen förhåller sig till var­andra i världsalltet. Forntidens astronomer över hela världen försökte förstå hur detta samband såg ut. För tusen år sedan hade varje arabisk stad en speciell muwaqqit som spanade efter månens återkomst. Den tunna och sköra månskäran är näm­ligen en budbärare som berättar att en ny månad börjar.

Uppdraget var svårt eftersom det räckte med att kvällen var disig Rymdfarkosterna i Björnalycke

113302_Himlens_ORIG.indd 7

7

2011-08-22 15.23

för att den inte skulle gå att skymta. Därför utvecklade araberna en matematik med trigonometriska funktioner som gjorde det möjligt att beräkna precis när månskäran skulle återkomma. De måste ha triumferat när de matematiska beräkningarna så träffsäkert lyckades förutsäga himlakroppens återkomst.

Månskäran gjorde mig lycklig. Himlakupan ovanför mitt ­huvud blev mer konkret. Jag upplevde i verkligheten månens närhet till solen, inte bara som en modell på papperet.

Senare på kvällen gick en ensam vild kamel runt i buskarna alldeles intill där vi satt och åt middag.

En av mina första upplevelser av att djupdyka ut i himlen skedde en solig söndagsmorgon sommaren 1976. Jag var då åtta år. Jag åt frukost i trädgården tillsammans med min mamma och hon berättade att rymdfarkosten Viking hade landat på Mars. Viking hade skickat hem bilder av en röd och död planet. Vi tittade upp mot den klarblå himlen för att kanske få en skymt av rymdfarkosten som befann sig så långt bort. Där ute någonstans fanns en värld som liknade jordens och människan hade tagit sig ända dit.

Kanske fanns det någon därute som tittade tillbaka på oss? Jag kunde inte släppa den tanken. Och den var inte helt angenäm.

När jag blev något år äldre tillbringade jag somrarna på ett lantställe med utedass. Det tvingade ut mig i den mörka och ­kyliga augustinatten. Helst skulle jag ha låtit bli för jag var lika rädd varje gång. Om det inte hade varit för det obligatoriska kvällsbesöket på utedasset hade jag vänt ryggen mot natten utanför min sovrumsvägg och mina sommaräventyr hade varit en dimension fattigare. Men det var bara att ge sig ut på det nattfuktiga gräset och gå runt verktygsboden. Jag fruktade mörkret, men ville ändå inte använda ficklampan som jag alltid tog med mig ut på den korta promenaden. Jag ville inte veta vad som gömde sig i skuggorna. Det farliga fanns i gränszonen mellan lampkäglans ljus och mörkret. Det som gjorde sig halvt till känna, allt det som jag inte var redo att konfrontera. Vi ­bodde mitt 8

Rymdfarkosterna i Björnalycke

113302_Himlens_ORIG.indd 8

2011-08-22 15.23

inne i skogen och just därför skulle det vara så oerhört skrämmande om det stod någon därute. Ju mindre sannolikhet för oväntat besök desto räddare blev jag.

Vinden förde med sig märkliga ljud, det prasslade i gräset och ibland kunde man höra den frustande närvaron av korna på ängen strax bredvid. Jag tänkte att om det någon gång, någonstans i jordens historia skulle landa ett utomjordiskt rymdskepp, varför skulle det inte kunna hända här och nu? Och om denna ­totalt osannolika händelse skulle inträffa, hur skulle jag då reagera?

Jag tog god tid på mig inne på dasset och funderade ut ­exakt var farkosten skulle kunna landa och om landningsbryggan rentav fälldes ut just nu. Hur rädd skulle jag bli om det verkligen stod ett rymdskepp på ängen bakom vattenpumpen? Skulle jag gömma mig eller ge mig till känna?

En annan viktig frågeställning jag kände mig tvungen att ta ställning till natt efter natt, var om jag skulle följa med rymdskeppet om de främmande varelserna bad mig. Det stora ansvaret tyngde mina axlar och skrämde mig ordentligt. Jag vågade aldrig ens gå bakom pumpen för att kontrollera om rymdskeppet hade parkerat där. Jag stod naturligtvis hela tiden med fötterna stadigt förankrade i den småländska, steniga jorden och visste att jag bara fantiserade och att inget utomjordiskt rymdskepp hade vägarna förbi Björnalycke denna kväll. Men just därför blev det ännu troligare att ett ufo skulle kunna landa här lika väl som någon annanstans i tid och rum. Ibland när jag var lite modigare på min kvällsrunda riktade jag ficklampan mot stjärnorna för att signalera till främmande civilisationer. Jag blinkade mot himlen, och kanske lyckades någon enstaka ljuspartikel, foton, utan att krocka med atmosfärens molekyler, ta sig ut i den stora, tomma rymden.

Världen är för oss helt självklar. Vi går upp på morgonen och tar för givet att solen har stigit upp över horisonten. Männi­skor i vår omgivning förväntar sig att vi är ungefär den person vi var dagen innan. Men när den polska astronomen ­Nicolaus ­Copernicus Rymdfarkosterna i Björnalycke

113302_Himlens_ORIG.indd 9

9

2011-08-22 15.23

på 1500-talet betraktade himlen om nätterna från kullen strax bredvid katedralen i Frombork föreställde han sig en värld bestående av tätt packade kristallsfärer, där inget oförut­sett kunde äga rum. För honom var himlen intakt, en skyddande sfär.

I människornas föreställningsvärld hade ännu inte himlen blivit det bottenlösa och oändliga rum som vi tänker på den nuförtiden.

Så gott som vartenda barn i Sverige vet redan innan de har börjat första klass att jorden är en planet bland andra i en stor rymd. De vet att man kan åka ut i den och komma tillbaka och har de sett tillräckligt många sciencefictionfilmer »vet« de också att rymden är befolkad. Vi har uppfyllt rymden med vår mänsklighet och vi erövrar den med våra drömmar och teleskop som skär allt längre ut.

Men vad väsentligt om världens struktur har vi själva missat?

Vad kommer skolbarn om 300 år att veta utan att reflektera över var de har fått kunskapen ifrån? Och som de inte kan förstå varför vi aldrig kom på.

Jag vill i den mån det är möjligt, om så bara lite grand, flytta in i huvudet på astronomen Brahmagupta som levde på 600-­talet e.Kr. i den indiska staden Ujjain. Jag har hälsat på ingen­jören Guo Shoujing som på 1200-talet konstruerade en så kallad ­gnomon, en skuggmätare, med vilken han träffsäkert räknade ut årets sanna längd. Likaså den persiske al-Tusi som samtidigt med mongolernas fruktansvärda härjningar slet med den redan då tusen år gamla världsbilden eftersom han tyckte att det var något som inte stämde med att jorden låg i världens mitt. Just känslan av att någonting inte stämmer är en av vetenskapens ­allra främsta drivkrafter, att något inte är som det synes vara.

Om man från början visste hur hela världen var beskaffad fanns ingen anledning att undersöka den närmare.

Det här är ingen encyklopedisk astronomihistoria, jag gör högst personliga nedslag i det nät som är historien. Jag skriver således inget om de australiensiska aboriginernas förhållan10

Rymdfarkosterna i Björnalycke

113302_Himlens_ORIG.indd 10

2011-08-22 15.23

de till stjärnhimlen, fastän det borde vara det äldsta nu bevarade. Inget om mayafolkets dividerande med Venus cykler, inte så mycket om de mesopotanska astronomerna fastän de till stor del har lagt grunden till den matematiska astronomi vi idag ­lever med. Jag skriver inte om myterna för det gör så många ­andra, och jag skriver inte om vanligt folks uppfattningar om himlavalvet för om det vet vi väldigt lite. Men jag är helt övertygad om att de som levde innan mänskligheten började lysa upp städerna med elektriskt ljus för så där 100 år sedan, hade mycket större kunskap om de stråk som stjärnor och planeter trafikerade över natthimlen. De såg längre ut i kosmos än vad de flesta av oss kommer i närheten av.

I Henbury utanför Alice Springs, där jag skymtade den färska nymånen, störtade några meteoriter ner för 4 700 år sedan.

Kratrarna syntes tydligt fastän ett blekt och torrt buskage försökte växa över ärren i marken. Där fick jorden en drastisk närkontakt med himlen. Jag ville söka mig till platser där närkontakten har varit lite mer stillsam, som i ett astronomiskt ­observatorium. Under den eviga himlen som tickar efter sitt eget urverk, finns bråddjupet som vi envist tittar ner i för att för­söka förstå det allra mest okända. Varje generation står hela tiden vid sitt stup och undrar om det verkligen kan vara möjligt att nå längre. Min persiske 1200-talsastronom al-Tusi argumenterade för att människan aldrig kan ta reda på om jorden rör sig eller inte – eftersom vi inte har några referenspunkter ute i rymden som vi kan jämföra rörelsen med. Idag kan vi fånga upp värme­ strålningen från den tid universum var mycket ungt och vi undrar om vi kan se ännu längre bort – ända in i andra universum.

Rymdfarkosterna i Björnalycke

113302_Himlens_ORIG.indd 11

11

2011-08-22 15.23

Cirklarna som ­visade vägen

113302_Himlens_ORIG.indd 13

2011-08-22 15.23

Mongolhärskaren och hans astronom i nästan alla historiska verk är det som om männi­skan slutade fundera över vad som pågick på himlen ungefär 100 år e.Kr. och sedan tog upp tråden någon gång på 1400-talet – som om ingenting hände däremellan. Det är som om alla slutade att studera nätternas stjärnor efter att den egyptiske astronomen Ptolemaios gav ut sitt stora verk Almagest som förklarade hur jorden och solen förhåller sig till planeterna. Men under den här tiden sjöd det av aktivitet i Vishetens hus i Bagdad, där lärda tänkare från hela världen samlades. En av dem var al-Farghani som skrev det stora populärvetenskapliga verk som Dante läste och inspirerades av när han skrev Den gudomliga komedin. En annan var al-Khawarizmi som var sin tids allra största matema­ tiker. I glappet i den klassiska vetenskapshistorien hittar vi också astro­nomerna al-Battini och al-Sufi som uppmätte himlens stjärnor och al-Haytam som skrev det anmärkningsvärda verket Optik, som förklarade ljusets natur.

På 1200-talet verkade Nasir al-Din al-Tusi på en kulle i nordvästra delarna av vad som idag är Iran. Han följde en tradition som gick ett och ett halv tusen år tillbaka i tiden, en tradition av att försöka hitta en modell som förklarade hur världen hängde samman. Utifrån planeternas vandrande över natt­himlen Mongolhärskaren och hans astronom

113302_Himlens_ORIG.indd 15

15

2011-08-22 15.23

och fixstjärnornas konstanta sken gav han människan en plats i världen.

Fredagar i Kermanshah När det är fredag går iranierna man ur huse. Man breder ut ­stora mattor på gräsmattorna, sätter upp tält för att få skugga och ­dukar upp kastruller och karotter, tar av sig skorna och sätter sig för att äta och umgås. Framåt eftermiddagen och kvällen kan det vara så fullt att det blir svårt att hitta ens en liten bit ledig gräsmatta att slå sig ner på. Ska man säga något generaliserande om iranier är det att de älskar sina parker och att de vet hur man ordnar en picknick. De verkar också ha ett alldeles speciellt intresse för himlens stjärnor, vilket jag upptäckte ganska snabbt när jag bläddrade i Lonely Planets persiska parlör. Stjärnor har till och med en egen rubrik i kapitlet Fritidsintressen. Där kan man öva sig på fraser som: »Har du ett teleskop?«, »Var kan jag se Uranus?« och »Var är den bästa platsen att titta på stjärnorna i natt?«.

I Kermanshah i västra Iran åker man till Shirin Park, en konstgjord kulle mitt i staden, för att se på stjärnorna. I skymningen en fredagskväll i slutet av juni följde jag med den astronomiska klubben Sirius ASK uppför den slingrande bilvägen mot toppen. Medan vi väntade på att det skulle bli riktigt mörkt plockades maten fram och mattorna rullades ut. Tonårsflickor klädda i svarta chador kom springande uppför kullen med andan i halsen och log förtjust och förväntansfullt mot den långväga gästen. De skockades runt mig och berättade att ryktet hade gått under eftermiddagen att jag äntligen hade kommit och att ingen egentligen hade tid eftersom de hade svåra nationella prov nästa vecka, men att de ändå var så glada att träffa mig. Rose höll ordning på vilka jag ännu inte hälsat på och introducerade mig för alla sina bästa väninnor. De stod tätt intill mig och kunde inte 16

Cirklarna som ­visade vägen

113302_Himlens_ORIG.indd 16

2011-08-22 15.23

låta bli att ta på mig och bombardera mig med frågor: Är du gift, vad tycker du om Iran, hur många syskon har du? Sedan ryckte de anteckningsblocket från mig för att skriva ner sina namn, mailadresser och egna personliga hälsningar och dikter. Shifteh visade mig sitt halsband, prytt med stjärnor, och förklarade att hon verkligen älskade stjärnorna. Hon frågade mig uppfordrande vilken som var min favoritstjärna och pockade på ett se­riöst svar. Det blev alldeles tyst runt oss. Jag svarade utan att tänka att det var den starkaste lysande stjärnan i Orions stjärnbild, ­Betelgeuse. Mitt svar mottogs mycket allvarligt och begrundande. I retur frågade jag flickan med stjärnhalsbandet vilket som var hennes favoritområde inom astronomin. Hennes svar kom snabbt och all barnslighet var bortblåst: »Subatomär partikel­ fysik. Jag är speciellt intresserad av neutriner.« Ju mörkare det blev, desto svårare var det att känna igen vem som var vem av dem som omringade mig. Alla var klädda i samma slags svarta tygstycke som flöt ihop med mörkret. Självklart tände ingen ficklampan eftersom det skulle försämra mörker­ seendet. Den amatörastronomiska föreningen Sirius ASK skulle observera dubbelstjärnor denna natt.

Rose satte den kraftiga tubkikaren på ett stativ och riktade den mot Albireo i Svanens stjärnbild. Hon uppmanade mig att titta genom kikaren. Men i okularet darrade himlens alla stjärnor och jag lyckades inte urskilja hur Albireo upplöstes i två stjärnor. Flickorna blev irriterade på mig och förmanade mig strängt: »Titta åt vänster från den mest ljusstarka stjärnan, där, där« och »Ser du nu?«.

I själva verket är Albireo ett system av tre stjärnor som snurrar runt varandra, men två av dem ligger så nära att den svaga förstoringen från en kikare eller ett enkelt teleskop inte kan skilja dem åt. Om vi hade haft ett teleskop med en spektrograf hade vi kunnat analysera dubbelstjärnans kemiska omgivningar och upptäckt att den är inlindad i flera lager av expanderande och lysande gas, som tyder på att en av stjärnorna har gått in i sin Mongolhärskaren och hans astronom

113302_Himlens_ORIG.indd 17

17

2011-08-22 15.23

dödsfas. Den kastar ut tunga slöjor av gas som joniseras och lyser i den heta omgivningen runt stjärnan. Vår egen sol kommer om några miljarder år att genomgå samma bantningskur mot utslocknandet.

När man är ute och tittar på himlen på egen hand, ser den ­sällan så spektakulär ut som de färgsprakande bilder de professionella astronomernas teleskop levererar. Man kan inte med blotta ögat urskilja gasmoln i nebulosor, ingen seriekrock av galaxer, inga rester av söndertrasade supernovor. Himlen är svartvit – med några få undantag av röda, gula eller blå färgstänk.

Det är inte bara att rikta ett teleskop eller en fältkikare på måfå upp mot rymden för att få den att tala. Man måste veta var man ska leta och det är lätt att komma vilse. Rymden består till allra största delen av svart tomrum. Det räcker att hamna några centi­ meter snett med tuben för att missa en dubbelstjärna med flera ljusår. Det blev jag plågsamt medveten om när jag stod på kullen i Kermanshah med svidande ögon och försökte urskilja den där dubbelstjärnan, som alla andra uppenbarligen kunde se.

Jag är en typisk storstadsmänniska som är van vid omedelbar behovstillfredsställelse. Det har blivit mycket enklare att göra mina astronomiska observationer inomhus framför datorn, där man mer eller mindre varje dag kan hämta hem nya spektaku­lära bilder från observatorier i hela världen. Teleskopen för oss närmare universum, de ser längre bort och upptäcker ständigt nya detaljer, medan himlen utanför fönstret envisas med att se ungefär lika­dan ut som den har gjort i tusentals år. Men ändå samlades de iranska tonårsflickorna ett tiotal gånger per år framför för­ening­ ens tubkikare. Varför? Jag frågade Leili vad hon tänkte på när hon tittade på de alltid närvarande dubbelstjärnorna i kikaren.

Jag tycker om gravitationen som finns mellan dem. Den ­kraften är verkligen användbar för oss här på jorden. Jorden far genom universum i en bana som är bestämd av gravita­ tionen och den styr över galaxerna också.

18

Cirklarna som ­visade vägen

113302_Himlens_ORIG.indd 18

2011-08-22 15.23

När Leili, Rose och de andra hade tröttnat på mina försök att urskilja Albireo, vände de sig åter mot himlen för att hitta nästa mål för kvällen, dubbelstjärnan Beta i Skorpionen.

Den amatörastronomiska föreningen Sirius är ett tillflyktsmål där män och kvinnor faktiskt kan mötas i ett annars så könssegregerat samhälle som Iran. Jag kunde inte låta bli att fasci­ neras över föreningens stora andel kvinnor. För iranierna var det inget egendomligt, eftersom astronomi inte anses vara kopplat till kön på samma sätt som i Sverige. Man hittar inte många kvinnor bland aktiva amatörastronomer här, kanske ett tiotal. I den amatörastronomiska föreningen i Kermanshah – som är en stad ungefär lika stor som Göteborg – är däremot mer än hälften av de 250 medlemmarna kvinnor.

Det var föreningens frontfigur Ali som bjudit in mig. Redan när jag anlände på flygplatsen mötte han upp med hela familjen.

De hade lyckats ta sig längst fram i ledet i ankomsthallen. Det utbryter alltid ett kärleksfullt och kaotiskt tumult när någon anländer till en iransk flygplats. Stora familjer med händerna ­fulla av presenter och blomkransar trängs för att så fort som möjligt få en skymt av de kära anhöriga som anländer. Vi klämde alla in oss i den lilla bilen som Alis gode vän Mohammad körde. Ali satt i framsätet med bägge döttrarna i knäet, och Alis fru och jag med en ros i handen där bak. Det var fredag och alla var lediga. Och lyckliga: »Vi har väntat på dig och nu har du kommit!« Sirius skulle visa sig vara mycket mer än en liten astronomisk förening, som jag hade väntat mig. Ibland brukade man arran­gera resor till Taq-e Bostan för att klättra i bergen på förmiddagen och sedan gå gemensamt till fredagsbönen. Ali tog en dag med mig på en improviserad tur upp i bergen till en berömd grotta. I bussen sjöng alla. De bad mig sjunga folksånger på svenska, vilket jag inte kunde. De frågade mig om Sveriges bästa författare genom världshistorien och orkade inte vänta på svar medan jag funderade för att istället rabbla den persiska litterära tio-i-topplistan. Utanför den röda minibussen gled det torra och Mongolhärskaren och hans astronom

113302_Himlens_ORIG.indd 19

19

2011-08-22 15.23

spruckna landskapet förbi medan en av medlemmarna, som var skådespelare, reciterade dikter.

Alla aktiviteter i Sirius amatörastronomiska förening var dock inte öppna för alla.

En kväll varannan vecka samlas männen hemma hos var­ andra för att diskutera religiösa och filosofiska frågor. Ali förklarade för mig att det var farligt för kvinnor att vara ute på kvällarna. Jag tyckte att det var konstigt eftersom både kvinnor och män i föreningen brukade observera stjärnorna tillsammans i obelysta parker. Däremot kunde de inte mötas på jämlika grunder för att diskutera filosofi och teologi i hemmets privata sfär.

Där gick gränsen. Ali förklarade att han blev bortkommen i kvinnornas sällskap. Att han var blyg och inte kunde diskutera fritt om de var med.

Annars var det mycket Ali ville dryfta. Astronomin betydde så mycket mer för honom än att bara låta tubkikaren förstora stjärnornas och planeternas ljus.

Jag tycker om att titta på stjärnorna för att vi inte kan an­ vända dem. Det finns något väldigt vackert i hur vi tittar ut i rymden och glömmer oss själva. Det är magi för själen. Ett fantastiskt universum ligger gömt i vår värld. Alla som vill kan nå det.

Som av en händelse är Ali född i Maraghe, ett litet samhälle i nordvästra Iran som mongolerna gjorde till sin huvudstad för de västra provinserna i mitten av 1200-talet. De få byggnader där som påminner om stadens storhetstid består av fem välbehållna mongoliska gravkammare och resterna av ett berömt astronomiskt observatorium. Dit var jag på väg.

20

Cirklarna som ­visade vägen

113302_Himlens_ORIG.indd 20

2011-08-22 15.23

Mongolernas gåva Resterna av det gamla observatoriet ligger på en flack platå högst upp på kullen väster om Maraghe. Där råder ett torrt ökenklimat och vid horisonten kan man se vita skimrande saltsjöar. Vad som återstår av observatoriet är mönster av cirklar i marken, som ringar in fundamentet till en på sin tid omtalad murkvadrant i sten. I mitten står en handlängds bred, vindpinad ränna i sten som reser sig en halvmeter upp. Den var en gång ett över fyra meter högt instrument, som användes för att bestämma hur högt över horisonten stjärnorna stod. Idag är det skyddat av en jätte­ lik kupol av hårt spänt vitt tyg. I mitten av 1970-talet samlades en stor skara historiker från hela världen här för att lyfta observatoriet ur glömskan, men projektet kom av sig vid revolutionen 1979 då Shahen störtades och den islamska republiken grundades. Först nu har arbetet med att rekonstruera det gamla observatoriet kunnat fortsätta. Moderna tegelstenar ritar upp observatoriets fundament i marken, sida vid sida med de 800 år gamla tegelstenarna. Maraghe ser inte mycket ut för världen idag. Det är ett litet samhälle där hantverkarna sköter sina sysslor som de alltid har gjort. I smala gränder sitter smederna med öppna dörrar för svalkans skull och tillverkar sina redskap, helt svarta av olja. Matthandlaren knyter sina mattor ute på trottoaren. Och hela tiden lockar fruktförsäljarna med stora, söta meloner. Men då – för 800 år sedan – var detta en metropol.

I mitten av 1200-talet slog sig nämligen Hülegü khan, barnbarn till Djingis khan, ner i Maraghe och lät det bli hans huvudstad. Han hade erövrat de delar av Persien som hans farfar inte hade hunnit med 30 år tidigare och han hade invaderat den stolta staden Bagdad, ett av arabvärldens centrum i flera hundra år.

Den sista kalifen av abbasiderna mördades och först när Bagdad låg rykande i ruiner med hundratusentals döda på gatorna kom lugnet. Storkhanen besinnade sig och skulle nu göra gott.

Runt sig i sitt hov i Maraghe samlade han några av sin tids ­stora Mongolhärskaren och hans astronom

113302_Himlens_ORIG.indd 21

21

2011-08-22 15.23

t­ änkare. En av de allra största var teologen, matematikern, medi­ cinaren och astronomen Nasir al-Din al-Tusi. Han ville bygga ett astronomiskt observatorium här i mongolernas nya huvudstad.

Enligt legenden tvekade Hülegü khan. Han frågade al-­Tusi: »Är vetenskapen om stjärnorna verkligen så viktig att vi ska spendera en massa pengar på den?« Som svar utförde al-Tusi ett experiment. Han visste att härskarens soldater var rädda för åskan. I hemlighet befallde han några medhjälpare att ta med sig en tung järnkittel upp på ett berg och sedan slunga ned den över bergskanten på natten då det var mörkt. Kitteln orsakade så mycket buller och oväsen att mongolhärskarens soldater fick panik. al-Tusi sa då till Hülegü khan: Vi som vet orsaken till oväsendet oroar oss inte. På samma sätt kan vi, om vi vet hemligheterna bakom de himmelska f­enomenen, vara lugna här på jorden.

Nasir al-Din al-Tusi fick sitt astronomiska observatorium, som för sin tid var en enorm investering. Kullen i Maraghe blev en kreativ mötesplats för den tidens allra bästa matematiker, astronomer och hantverkare. En gammal förteckning över lönelistorna avslöjar att instrumenttillverkare kom hit ända från Kina – så berömt var observatoriet. Biblioteket lär ha innehållit 400 000 titlar, en ansenlig mängd som måste vara överdriven, men ändå säger något om Maraghes ryktbarhet.

Så vilka hemligheter på himlen var värda denna enorma forskningsanläggning? al-Tusi levde i en tid då det var uppenbart att stjärnornas och planeternas banor inte överensstämde med beräkningar baserade på vad man då ansåg vara himlens högre fysik. En samtida tänkare från Andalusien, Averroës, uttryckte astronomernas dilemma på ett slagkraftigt vis:

22

Cirklarna som ­visade vägen

113302_Himlens_ORIG.indd 22

2011-08-22 15.23

Astronomin i vår tid erbjuder ingen sanning, utan överens­ stämmer bara med beräkningar och inte med vad som ­existerar.

Araberna hade erövrat världen med sitt språk och sin religion, och mongolerna tryckte på från nordväst. Men himlen var det ingen som rådde på, den tedde sig allt mer obegriplig. al-Tusi hade en stark drivkraft att finna det som låg fördolt.

I sin strävan att finna sanningen skapade han den allra första institutionen för astronomisk grundforskning som vi känner till, det första astronomiska observatoriet i modern bemärk­else.

Astro­nomihistoriker brukar annars ge den danske 1500-tals astro­nomen Tycho Brahe epitetet »den första moderna astro­ nomen«. Men han hade blivit inspirerad av Ulugh Beg som på 1400-talet lät uppföra ett magnifikt observatorium i Samarkand, där ett 60-tal inflytelserika astronomer och matematiker sammanställde en stjärnkatalog som användes som standardverk ända in på 1600-talet i Europa. Ulugh Beg hade i sin tur blickat tillbaka till det gamla berömda observatoriet där just vår ­Nasir al-Din al-Tusi hade verkat på 1200-talet. Ulugh Beg hade som barn följt med på ett studiebesök till observatorieruinerna i ­Maraghe. De imponerade på honom så mycket att han ville bygga ett eget.

Det var här på kullen i Maraghe allt en gång började. Men det hade aldrig kommit till om det inte varit för al-Tusis förmåga att blidka sina härskare. al-Tusi levde under en himmel som var i olag och han ville ställa den till rätta. Det var dock inte bara tonerna från himlen som skar falskt. 1200-talet var en av de mest grymma och förödande epokerna någonsin i Iran och historien genljuder än idag.

Mongolhärskaren och hans astronom

113302_Himlens_ORIG.indd 23

23

2011-08-22 15.23

Bildningsresa i ett krossat land Nasir al-Din al-Tusi föddes den 11 jumada år 597 enligt den arabiska tideräkningen, eller den 18 februari år 1201 enligt den ­julianska. Vi kan kika in i hans känsloliv genom hans självbiografi Sayr wa Suluk. Där kan vi höra honom själv berätta om sin uppväxt i en djupt troende shiafamilj. Shia är idag statsreligion i Iran. Shiamuslimer anser, till skillnad från den andra stora inriktningen inom islam sunni, att landet ska styras av imamer som i rakt nedstigande led är släkt med profeten Mohammads svärson Ali, gift med profetens dotter Fatima.

De rättmätiga religiösa ledarna är de elva historiska imamer som alla har dött martyrdöden vid sammanstötningar med sunnimuslimska ledare. Mest känd är den fjärde imamen Hussein, som mötte döden i dagens irakiska Karbala. Shiamuslimer väntar än idag på att den tolfte imamen ska återvända. Han har nämligen aldrig dött utan väntar bara på rätt tillfälle att ge sig till känna och ta makten. Men det finns också shiamuslimer som inte erkänner dessa imamer. Några av dem kallas för ismailiter och skulle komma att få stor betydelse för al-Tusis levnadsbana.

Både al-Tusis far och morbror månade om att han skulle få de bästa lärarna, som rest omkring i världen och som visste att sanningen inte var entydig utan kunde formuleras från många ­olika synvinklar. På skolschemat stod såväl teologi som matematik, logik, naturfilosofi, astronomi och metafysik. Hans lärare sa till honom att söka efter sanningen tills han hittade den. al-Tusi tog orden till sig. När hans far hade lämnat detta livet begav sig al-Tusi ut på en lång resa efter kunskap: Jag studerade varje ämne som jag kunde hitta lärare till.

Hans lärare kom från alla trosriktningar trots att det fanns ­stora spänningar mellan olika religiösa grupper. Kanske just därför började han söka efter en sanning fjärran från religiösa doktri24

Cirklarna som ­visade vägen

113302_Himlens_ORIG.indd 24

2011-08-22 15.23

ner. Han skriver i sin självbiografi att sanningen kan finnas på de mest avskyvärda platser och därför måste man leta också där, om det så är hos avgudadyrkare. al-Tusis bildningsresa skulle också bli en flykt från Djingis khans mongoliska krigshär, som på 1210-talet ryckte allt närmare hans hembygd. al-Tusi hade det dystra och oprivilegierade nöjet att leva under en av de mest krigiska perioderna i hela Irans historia. Visserligen har perserna sett många erövrare som trampat ner landet, men aldrig har en invasion varit så förödande som mongolernas. Djingis khan erövrade landet genom att bränna städerna och brutalt massakrera invånarna. Längs mongolhärens väg lämnades odlingsfälten vind för våg eftersom ingen längre fanns kvar att bruka jorden. Några decennier senare kom Hülegü khan och erövrade de områden Djingis khan inte hunnit med. Ett århundrade efter invasionerna beskriver historikern och geografen Hamd Allah Qazvini mongolernas fruktansvärda framfart som så ond, att landet aldrig skulle få uppleva något liknande om det så gick tusen år. De som inte dog i massak­ rer fördes bort i slaveri, andra sattes i fångenskap och de som kunde flydde. Det finns ingen statistik över Persiens folkmängd före invasionerna och därför är det svårt att veta hur stor andel av befolkningen som utrotades, men både persiska och arabiska källor vittnar om skyhöga dödstal. I de trakter som al-Tusi kom ifrån uppges att drygt en och en halv miljon människor förlorade livet. Nishapur, där al-Tusi gick i skolan som barn, låg helt övergiven och tom efter mongolernas framfart och i hans födelsestad Tus återstod bara ett femtiotal bebodda hus.

Men vid det laget hade al-Tusi sökt sig västerut, till Irak, för att lära sig mer om den islamska lagen och rationella vetenskaper som matematik och astronomi. Då för tiden fanns inga universitet så al-Tusi gick i lära vid religiösa lärdomsanstalter, ­madras. Men det var stor skillnad mellan olika madras och al-Tusi visste att välja rätt. Han ville varken låsa in sig i en enda reli­giös doktrin eller fördjupa sig i olika korantolkningar. DärMongolhärskaren och hans astronom

113302_Himlens_ORIG.indd 25

25

2011-08-22 15.23

för sökte han sig till Mosul, där en känd sunnimuslimsk filosof verkade och drog till sig studenter från många olika trosriktningar. ­Några icke-teologiska ämnen fanns inte på det obligatoriska schemat, men det var inte förbjudet att undervisa även i de ratio­nella vetenskaperna om det fanns lärare och studenter.

Så koran­skolan i Mosul blev al-Tusis universitet. Här kunde han fördjupa sig i Aristoteles etik, Platons logik, grekernas geometri och kanske också indiernas matematik.

Lite slarvigt brukar vi idag säga att länderna i Mellanöstern har en lång väg att gå mot moderniteten. Liksom i ett monopolspel har de ännu inte passerat rutan för »upplysningen«, denna upplyftande period i Europas historia då filosoferna lämnade reli­gionen och metafysiken bakom sig för att istället beskriva världen i rationella termer. Intressant är att upplysningen i ­Europa inträffade på 1700-talet i spåren av religiösa slitningar. Katolska kyrkan stod inte längre enad utan var ifrågasatt av protestanter, calvinister och andra religiösa utbrytare. Den reli­ giösa vägen mot sanningen tycktes inte lika självklar längre och en självständig vetenskap tog form.

I de muslimska länderna var splittringen ett faktum från allra första början då Muhammed begav sig ut på sina erövringståg på 600-talet. Islam spred sig över de erövrade områdena sam­ tidigt som vetenskapen växte sig stark. al-Tusi tillhörde en intellektuell elit som hade en mycket tolerant och öppen attityd till andra trosinriktningar. Han visste att hans egen religion inte kunde vara en genväg till sanningen, för vilken islam skulle han då luta sig emot? Sin egen shia-variant eller hans lärare som var sunnimuslim?

På sin lärdomsresa träffade al-Tusi de allra främsta poeterna, astronomerna, filosoferna och teologerna för sin tid och han upptäckte att ju närmare han kom sanningen desto svårare var det att nå ända fram. Han började intressera sig för de mystiska delarna av islam. Han hade mött sufister men inte attraherats av dem. Istället sökte han sig till ismailiterna, en annan del av shia 26

Cirklarna som ­visade vägen

113302_Himlens_ORIG.indd 26

2011-08-22 15.23

som hade anhängare i de norra delarna av Iran. Det var en filosofisk teologi som krävde intellektuell närläsning av Koranen.

Man använde sig av begrepp som det synliga och det uppenbara, och att sanningen skulle uppenbaras. Man hade också en reli­ giöst färgad kosmologi som både var tidlös och evig. al-Tusi anslöt sig till ismailiterna och blev novis hos dem. Det måste ha varit ett stort steg för den multikulturella al-Tusi att välja sida, och inte vilken sida som helst, utan till sin tids mest hatade reli­giösa inriktning som rentav ansågs vara kättersk av fromma muslimer.

Hos ismailiterna Ismailiternas eftermäle är solkat av historien och frågan är hur mycket av det som vi idag vet är sant. Ismailiterna kallades också för assassiner – som på både engelska och franska har kommit att betyda lönnmördare. Det sägs att de som en reli­giös plikt terroriserade sina fiender – speciellt sunnimuslimska ledare.

Ismailiterna anklagas för att ha arrangerat spektaku­lära mord som spred skräck i den sunnimuslimska befolkningen. Offren kunde inte ont anande möta sin baneman när de var på väg att förrätta fredagsbönen i moskén eller vid ett besök i badhuset.

Grannen kunde visa sig vara en hemlig ismailitagent som bidade sin tid, eller så var det den nye kocken i det egna hus­hållet eller melonförsäljaren på torget. Efter varje dåd blev repressalierna allt hämningslösare mot alla som misstänktes vara ismailitagenter, om det så var tjänarstaben eller en hel by. Detta gav i sin tur ismailiterna skyldighet att mörda den person som hade ansvaret för hämndaktionen. Så var man fast i en evig spiral av hämnd.

Ismailiterna ansågs till och med ha blivit så bra på att mörda att man hyrde ut sina tjänster till vänskapligt sinnade regimer. Vad ordet assassin kommer ifrån finns delade meningar om. En del anser att det är en form av »folk som följer al-­Hassan« (en av ismailiternas imamer). Men det har också hävdats att assassin kan Mongolhärskaren och hans astronom

113302_Himlens_ORIG.indd 27

27

2011-08-22 15.23

härleda ur det arabiska ordet hashishiyya som betyder hasch­ rökarna. Ismailiternas fiender anklagade dem för att röka hasch inför sina mördaruppdrag. Ruset skulle få dem att drömma om martyrernas paradis som väntade på dem på ­andra sidan. Trots att ryktet fortfarande är levande finns det inga belägg för att ismailiterna verkligen missbrukade hasch. De var tvärtom puri­ taner som fördömde droger. al-Tusi flyttade till ismailiternas svårintagliga fästningar i Elburzbergen, som ligger mellan dagens Teheran och Kaspiska havet. Vad historien än må säga om ismailiterna så fanns där en gästvänlig akademisk miljö som attraherade många också utan­ för den stränga läran. Här fanns ett stort bibliotek med både reli­giösa och vetenskapliga böcker. Bland dessa assassiner tillbringade al-Tusi drygt 20 år av sitt liv. Här skrev han böcker om etik, om teologi, logik och en hel del kommentarer till de klassiska grekiska verken, framför allt Euklides Elementen och Ptole­ maios Almagest. al-Tusi verkar helt klart ha varit påverkad av ismailiternas filo­sofi och kanske ansåg han sig själv vara en av dem, men han hade hela tiden kontakt med lärda män utanför deras krets. Han blev benämnd som »den lärde« och med tiden fick han en hög ställning hos ismailiterna och blev rådgivare åt deras kung.

Vad som egentligen hände under al-Tusis sista tid bland ismailiterna vet vi litet om. Man kan tänka sig att han levde ett fritt akademiskt liv i aktad välmåga hos dem och deras välförsedda bibliotek. Senare i livet ville al-Tusi ge sken av att han var fånge.

Det kan ligga ett korn av sanning i hans påstående att han hölls kvar hos ismailiterna mot sin vilja. Mycket tyder på att al-Tusi tröttnade på utsikten från Elburzbergen. Han ska i hemlighet ha kontaktat en god vän med hög ställning vid kalifens hov i Bagdad om möjligheterna att få en tjänst. Men ismailiterna upptäckte hans korrespondens med de sunnimuslimska fienderna i Bagdad, stoppade hans planer och satte honom under sträng bevakning.

28

Cirklarna som ­visade vägen

113302_Himlens_ORIG.indd 28

2011-08-22 15.23