Den odödliga Henrietta Lacks av Rebecca Skloot

rebecc a sk l oo t

deN ­o dödliga

Henrietta

Lacks ö v e rs ät t ning

Gör a n Grip

Leopard förlag Stockholm 2012

113803_Skloot.ORIG.indd 3

2011-12-07 13.42

Inne h å l l Några ord om den här boken 9 PROLOG | Kvinnan på fotot 13

Del ett | LIVET 23 1 Undersökningen 25 2 Clover 30 3 Diagnos och behandling 39 4 HeLa föds 46 5 »Det svarta sprider sig inuti mig« 53 6 »Det är en tant i telefonen« 60 7 En cellkulturs liv och död 67 8 »Ett eländigt exemplar« 73 9 Turner Station 77 10 På andra sidan spåret 86 11 »Smärtornas djävul« 92

Del två | DÖDEN 97 12 Stormen 99 13 HeLa-fabriken 103 14 Helen Lane 115 15 »För liten för att minnas« 119 16 »Dom tillbringar evigheten på samma ställe« 127 17 Olaglig, omoralisk och beklagansvärd 136

113803_Skloot.ORIG.indd 7

2011-12-07 13.42

18 »Den märkligaste hybridformen« 145 19 »Den mest kritiska tiden på jorden är just nu« 152 20 HeLa-bomben 160 21 Nattläkare 165 22 »Den berömmelse som hon i så hög grad förtjänar« 177

Del tre | odödlighet 185 23 »Den lever« 187 24 »Det minsta dom kan göra« 198 25 »Vem har sagt att du fick sälja min mjälte?« 206 26 Kränkning av privatlivets helgd 214 27 Odödlighetens hemlighet 219 28 Efter London 225 29 En hel by med Henrietta 239 30 Zakariyya 247 31 Hela, dödsgudinnan 256 32 »Allt det där är mamma« 265 33 Sjukhuset för sinnessjuka negrer 274 34 Journalen 285 35 Själslig rening 292 36 Himmelska kroppar 300 37 »Ingenting att vara rädd för« 303 38 Den långa vägen till Clover 311 Var de finns nu 317 Efterord 321 Tack 335 Kommentarer 345 Om författaren 369 Bildförteckning 370 Register 371

113803_Skloot.ORIG.indd 8

2011-12-07 13.42

P rol og

k v inn a n på f o t o t Det hänger ett foto på min vägg som föreställer en kvinna som jag aldrig har träffat. Det vänstra hörnet är avrivet och ditsatt igen med tejp. Hon ser rakt in i kameran och ler och hon har händerna på höfterna. Hon är klädd i en prydligt nypressad dräkt, och läpparna är målade mörkröda. Det är i slutet av 1940-talet och hon är ännu inte trettio år gammal. Den ljusbruna huden är slät, blicken är fortfarande ung och lekfull, omedveten om den tumör som håller på att växa i hennes kropp – en tumör som skulle göra hennes fem barn moderlösa och som skulle komma att förändra läkekonsten. Under fotot säger bildtexten att hennes namn är »Henrietta Lacks, Helen Lane eller Helen Larson«.

Det är ingen som vet vem som har tagit fotot, men det har dykt upp hundratals gånger i veckotidningar och medicinska läroböcker, på bloggar och på laboratorieväggar. Vanligen kallas hon för Helen Lane, men ofta har hon inget namn alls. Hon kallas helt enkelt för HeLa, det kodord som gavs åt världens första odödliga celler – hennes celler, utskurna ur hennes livmoderhals bara några månader innan hon dog.

Hennes riktiga namn är Henrietta Lacks.

Jag har ägnat många år åt att betrakta det fotot och undrat vilket slags liv hon levde, vad som hände med hennes barn och vad hon skulle­ha tyckt om hon hade fått veta att celler från hennes livmoderhals skulle komma att leva för evigt – många biljoner celler som blivit köpta, sålda, förpackade och utskickade över hela världen. Jag har försökt föreställa mig vad hon skulle känna om hon visste att hennes celler var med under den första rymdfärden för att man skulle se vad kvinnan på fotot

113803_Skloot.ORIG.indd 13

13

2011-12-07 13.42

som hände med mänskliga celler i tyngdlöst tillstånd, eller om hon fick veta att de har bidragit till några av de viktigaste framstegen inom läke­konsten: poliovaccinet, cellgiftsbehandlingar, kloning, kartläggning av gener, provrörsbefruktning. Jag är rätt säker på att hon – precis som de flesta andra – skulle bli chockerad över att det nu växer många fler biljoner av hennes celler i laboratorier över hela världen än vad som någonsin fanns i hennes kropp.

Det går inte att ta reda på exakt hur många av Henriettas celler som lever i dag. En forskare har bedömt att om man kunde lägga alla HeLa-celler som någonsin har levt på en våg skulle man finna att de vägde över femtio miljoner ton – en ofattbar siffra när man betänker att en enskild cell nästan inte väger någonting alls. En annan forskare har räknat ut att om man kunde lägga alla HeLa-celler som någonsin levt i rad efter varandra skulle de nå runt jorden minst tre gånger, över tio miljoner meter. Innan Henrietta blev sjuk var hon bara lite över en och femtio lång.

Första gången jag fick höra talas om HeLa-celler och kvinnan bakom dem var 1988, trettiosju år efter hennes död, när jag var sexton år gammal och satt på en biologilektion i ett förberedande college. Min lärare, Donald Defler, en skallig pyssling, gick och ställde sig längst fram i föreläsningssalen och satte på en overheadprojektor. Han pekade på två figurer på väggen bakom sig. De var en schematisk framställning av hur en cell delar sig, men för mig såg de bara ut som ett lysande virrvarr av pilar, fyrkanter och cirklar med ord som jag inte förstod, som till exempel »MPF utlöser en kaskad av proteinaktivering«.

Jag hade blivit kuggad första året i high school eftersom jag aldrig gick dit. Jag skickades till en alternativskola som erbjöd drömstudier i stället för biologi, och jag deltog i Deflers kurs för att få high schoolpoäng. Och det ledde till att jag vid sexton års ålder satt i en föreläsningssal på ett college där ord som mitos och kinasinhibitorer ven genom luften. Jag var helt förvirrad. »Måste vi komma ihåg alltsammans på bilderna?« ropade en elev.

Ja, svarade Defler, vi måste lära oss bilderna utantill och ja, de skulle komma på provet. Men det spelade ingen roll just då. Det han ville få oss att förstå var att celler är fantastiska ting. Det finns ungefär hundra biljoner celler i vår kropp och var och en av dem är så liten att 14

113803_Skloot.ORIG.indd 14

 Prolog

2011-12-07 13.42

flera tusen av dem skulle få plats på punkten efter den här meningen.

Alla våra vävnader – muskler, ben, blod – består av celler och alla våra organ består i sin tur av sådana vävnader.

I mikroskopet ser en cell ut ungefär som ett stekt ägg. Den har en vita (cytoplasman) som är full av vatten och proteiner som utgör näringen, och en gula (kärnan) som innehåller all den genetiska informationen som gör dig till dig. I cytoplasman är trängseln lika stor som på en gata i New York. Där är smockfullt av molekyler som i det oändliga transporterar enzymer och sockermolekyler från en del av cellen till en annan, och som pumpar vatten, näringsämnen och syre in i och ut ur cellen. Och samtidigt jobbar små fabriker i cytoplasman dygnet runt med att producera socker, fett och energi för att hålla alltsammans i gång och ge näring åt kärnan – som är hjärnan i hela verksamheten. Inne i kärnan i var och en av cellerna i din kropp finns en identisk uppsättning av hela ditt genom, det vill säga alla dina kromosomer. Dessa arvsanlag talar om för cellerna när de ska växa och dela sig, och de ser till att cellerna gör sitt jobb – att kontrollera hur hjärtat slår eller att hjälpa hjärnan att fatta orden på den här boksidan.

Defler gick fram och tillbaka i föreläsningssalen och berättade för oss hur mitos – celldelning – gör det möjligt för embryon att växa till små barn och för vår kropp att skapa nya celler för att läka sår eller ersätta det blod vi har förlorat. Det var vackert, sa han, som en perfekt koreograferad dans.

Det enda som behövs är ett enda litet misstag när som helst under delningsprocessen för att cellerna ska börja dela sig utom all kontroll, berättade han för oss. Om bara ett enda enzym slinter, bara ett enda protein aktiveras felaktigt kan du ha en cancer i din kropp. Mitosen löper amok, och det är så cancern sprider sig. »Det där har vi lärt oss genom att studera cancerceller i provrör«, sa Defler. Han log, vände sig mot svarta tavlan och skrev två ord med jättestora bokstäver: HENRIETTA LACKS .

Henrietta dog 1951 av en elakartad form av livmoderhalscancer, berättade han för oss. Men innan hon dog tog en kirurg ett prov från hennes tumör och lade det i en petriskål. Forskare hade i årtionden försökt hålla liv i mänskliga celler i så kallade cellkulturer, men förr eller senare dog alla cellerna. Henriettas celler var annorlunda – de delade sig en gång per dygn och de slutade aldrig med det. De blev de kvinnan på fotot

113803_Skloot.ORIG.indd 15

15

2011-12-07 13.42

första odödliga mänskliga celler som någonsin odlats i ett laboratorium. »Henriettas celler har nu levt utanför hennes kropp mycket längre än de levde i den«, sa Defler. Vi skulle kunna gå till praktiskt taget vilket laboratorium som helst där man odlar celler, sa han, och öppnade vi frysarna skulle vi förmodligen hitta miljoner – eller rent av miljarder – av Henriettas celler, djupfrysta i små provrör.

Hennes celler har ingått i forskningen kring de gener som fram­ kallar cancer och de gener som förhindrar uppkomsten av cancer, de har bidragit till utvecklingen av mediciner för att behandla herpes, leukemi, influensa, blödarsjuka och Parkinsons sjukdom, och de har använts för att studera laktosomsättningen, sexuellt överförbara sjukdomar, blindtarmsinflammation, människans livslängd, myggornas parning och de negativa effekterna på våra celler av att arbeta i kloaksystemet. Deras kromosomer och proteiner har studerats så ingående och med sådan precision att forskarna känner till alla deras egenheter. Precis som marsvin och möss har Henriettas celler blivit laboratoriernas arbetsredskap. »HeLa-celler är en av de allra viktigaste företeelserna som har hänt inom medicinen under de senaste hundra åren«, sa Defler.

Sedan sa han sakligt, nästan som i förbigående: »Hon var en svart kvinna.« Han suddade ut hennes namn i en enda snabb, svepande rörelse och blåste bort kritdammet från händerna. Lektionen var slut.

Medan de andra eleverna lämnade salen satt jag kvar. Jag tänkte: Var det allt? Var det allt vi fick reda på? Det måste finnas mer att be­ rätta.

Jag följde med Defler till hans rum. »Var kom hon ifrån?« frågade jag. »Visste hon själv hur viktiga hennes celler var? Hade hon några barn?« »Jag önskar att jag kunde berätta det för dig«, sa han, »men det är ingen som vet någonting om henne.« Efter lektionen sprang jag hem och slängde mig på sängen och slog upp min lärobok i biologi. Jag slog upp »cellodling« i registret, och där var hon, i en liten mening inom parentes: I kulturer, cellodlingar, kan cancerceller dela sig i det oändliga om de får ständig tillgång till näringsämnen, och därigenom sägs de 16

113803_Skloot.ORIG.indd 16

 Prolog

2011-12-07 13.42

vara »odödliga«. Ett slående exempel är en cellinje som har hållit på att dela sig i kulturer oavbrutet ända sedan 1951. (Celler i den här cellinjen kallas för HeLa för att deras ursprung var en tumör som togs från en kvinna som hette Henrietta Lacks.)

Det var allt. Jag slog upp HeLa i mina föräldrars uppslagsverk och sedan i min ordbok. Ingen Henrietta.

När jag hade gått ut high school och höll på att ta mig igenom college och en examen i biologi fanns det HeLa-celler precis överallt. Jag hörde talas om dem under lektioner i histologi och patologi, jag använde dem själv i experiment om hur intilliggande celler kommunicerar med varandra. Men efter Defler var det ingen enda människa som nämnde Henrietta.

När jag fick min första dator i mitten av nittiotalet och började använda internet sökte jag efter information om henne, men det enda jag hittade var förvirrade snuttar. De flesta hemsidor angav att hennes namn var Helen Lane. Några påstod att hon hade dött när hon var trettio, andra sa fyrtio, femtio eller till och med sextio år. En del angav att hon dog av ovarialcancer, andra sa bröstcancer eller livmoderhalscancer.

Till sist hittade jag några veckotidningsartiklar från sjuttiotalet om henne. Ebony citerade Henriettas man: »Det enda jag minns är att hon hade en sjukdom, och strax efter att hon hade dött ringde de mig på jobbet och ville få mitt tillstånd att ta något slags prov. Jag bestämde mig för att inte låta dem göra det.« Tidskriften Jet sa att familjen var arg – arg över att Henriettas celler såldes för tjugofem dollar per provrör och arg över att man hade publicerat artiklar om cellerna utan deras vetskap. Det stod: »Det pyrde en känsla hos dem av att forskningen och pressen hade utnyttjat dem.« I alla artiklarna fanns det foton av Henriettas familj: hennes äldste son satt vid matbordet i Baltimore och tittade i en lärobok i genetik. Hennes mellanson i militäruniform log och höll en baby i famnen.

Men det var en av bilderna som stack ut bland alla de andra: på den bilden står Henriettas dotter Deborah Lacks, omgiven av sin familj.

Alla ler och håller om varandra, glada och uppspelta. Utom Deborah.

Hon står i förgrunden och ser ensam ut, nästan som om någon hade klistrat in henne på bilden i efterhand. Hon är tjugosex år gammal och kvinnan på fotot

113803_Skloot.ORIG.indd 17

17

2011-12-07 13.42

vacker, med kort brunt hår och kattlik blick. Men hon spänner ögonen i kameran, strängt och allvarligt. Bildtexten berättar att familjen bara några månader tidigare hade fått reda på att Henriettas celler fort­farande levde, trots att hon själv vid den tiden hade varit död i över tjugofem år.

Alla artiklarna nämnde att vetenskapsmännen hade börjat forska på Henriettas barn, men familjen Lacks verkade inte veta vad den forskningen gick ut på. Själva sa de att de blev testade för att se om de hade samma sorts cancer som den som hade dödat Henrietta, men enligt journalisterna studerade forskarna familjen Lacks för att få reda på mer om Henriettas celler. Artiklarna citerade hennes son Law­rence, som ville veta om det faktum att hans mammas celler var odödliga innebar att även han skulle kunna leva i evighet. Men en av familje­medlemmarna förblev stum – Deborah.

Medan jag tog mig igenom min forskarutbildning – jag studerade skrivkonst – fick jag en fix idé om att jag en dag skulle berätta Henriettas historia. Vid ett tillfälle ringde jag till och med nummerupplysningen i Baltimore och frågade efter Henriettas man, David Lacks, men han stod inte i katalogen. Jag fick en idé om att jag skulle skriva en bok som var en biografi både om cellerna och om kvinnan som de hade kommit ifrån – någons dotter, hustru och mor.

Då visste jag det inte, men det telefonsamtalet kom att markera början på ett tio år långt äventyr som skulle föra mig till forskningslaboratorier, sjukhus och mentalsjukhus, och med en rollista som omfattade­Nobelpristagare, speceriaffärsbiträden, dömda brottslingar och en professionell bondfångare. Medan jag höll på att försöka få ordning på berättelsen om cellkulturer och den komplicerade etiska debatten om användandet av mänskliga celler inom forskningen blev jag anklagad för konspiration och blev slängd i väggen, både bildligt och bokstavligt, och så småningom hamnade jag i en situation där jag blev mottagare för något som i hög grad liknade exorcism. Så småningom mötte jag Deborah, som visade sig vara en av de starkaste och mest ihärdiga kvinnor jag någonsin har träffat. Vi fick en djup personlig kontakt, och långsamt, utan att jag själv insåg det, började jag bli en del av hennes historia, och hon av min.

Deborah och jag kom från mycket olika kulturer. Jag är vit och växte upp i ett icke-religiöst hem i nordvästra USA , och mitt ursprung 18

113803_Skloot.ORIG.indd 18

 Prolog

2011-12-07 13.42

är hälften New York-jude och hälften protestant från Mellanvästern.

Deborah var en svart djupt religiös kristen från Södern. Själv brukade jag lämna rummet när samtalet kom in på religion, för det fick mig att känna mig illa till mods. Deborahs familj drogs till förkunnelse, helbrägdagörelse och ibland till voodoo. Hon växte upp i ett svart bostadsområde som var ett av de fattigaste och farligaste i hela landet. Jag växte upp i ett tryggt medelklassområde i en till största delen vit stad och gick i en high school där det fanns sammanlagt två svarta elever. Jag var vetenskapsjournalist och kallade allt övernaturligt för flum. Deborah trodde att Henriettas ande levde kvar i hennes celler och att hon kontrollerade livet för alla som kom i kontakt med dem.

Inklusive mig. »Hur skulle du annars förklara varför din lärare kände till hennes riktiga namn när alla andra kallade henne för Helen Lane?« brukade Deborah säga. »Hon försökte fånga din uppmärksamhet.« Detta tänkande tillämpade hon på allting i mitt liv – när jag gifte mig medan jag höll på att skriva den här boken berodde det på att Henrietta ville att någon skulle ta hand om mig medan jag arbetade. När jag skilde mig berodde det på att hon hade kommit fram till att min man stod i vägen för boken. När en redaktör som krävde att jag skulle redigera bort familjen Lacks ur boken blev skadad i en mystisk olyckshändelse sa Deborah att det är sådant som händer när man gör Henrietta förbannad.

Familjen Lacks utmanade allt jag föreställde mig veta om tro, vetenskap, journalistik och rasfrågor. Ytterst sett är den här boken resultatet av detta. Den är inte bara berättelsen om HeLa-celler och Henrietta Lacks, utan om Henriettas familj – i synnerhet om Deborah – och familjens livslånga kamp för att försona sig med det faktum att dessa celler existerar, och med den vetenskap som möjliggjorde dem.

113803_Skloot.ORIG.indd 19

2011-12-07 13.42

deborahs röst När folk frågar – och det känns som att dom frågar och frågar så jag kan inte smita undan från dom – då svarar jag: Visst, det stämmer att min mamma hette Henrietta Lacks, hon dog 1951, John Hopkins tog hennes celler och dom cellerna lever fortfarande i dag, dom delar sej fortfarande, växer fortfarande och dom sprider sej om man inte håller dom nerfrusna. Forskarna kallar hon för HeLa och hon finns överallt i hela världen på medicinska inrättningar i alla datorerna och internet överallt.

När jag går till doktorn för att kolla nåt berättar jag all­ tid att min mamma var HeLa. Dom blir jätteupphetsade och berättar saker för mej om hur hennes celler har hjälpt till att göra min blodtrycksmedicin och mina piller mot depression och hur en massa viktiga forskningssaker har hänt tack vare hon. Men dom förklarar aldrig för mej mer än att dom bara säger: Jodå, din mamma har vatt på månen, hon har vatt i atombomber och det är hon som har gjort poliovaccinet. Jag fattar inte hur hon har kunnat gjort alla dom sakerna, men jag är väl glad att hon har kunnat gjort dom, för det betyder att hon hjälper en massa människor. Jag tror att hon skulle ha gillat det.

Men jag har alltid tyckt att det är konstigt – om ens mammas celler har gjort så mycket för medicinen, hur kan det då komma sej att hennes egen familj inte har råd att gå till doktorn? Det fattar jag inte. Folk har blitt rika tack vare mamma utan att vi ens har visst om det hur dom tar hennes celler, och vi får inte ett nickel. Förr i tiden blev jag skitför­ bannad på det och det gick så långt att jag blev sjuk och fick ta piller. Men jag har inte ork att kämpa längre. Jag vill bara veta vem mamma var.

21

113803_Skloot.ORIG.indd 21

2011-12-07 13.42

de l e t t

LIVET

113803_Skloot.ORIG.indd 23

2011-12-07 13.42

1951

1 unde rsök ninge n Den 29 januari 1951 satt David Lacks bakom ratten till sin gamla Buick och såg på regnet som föll. Han stod parkerad under en stor ek utanför Johns Hopkins, det stora och världsberömda universitetssjukhuset i Baltimore, tillsammans med tre av sina barn – varav två fortfarande hade blöja – och väntade på Henrietta, deras mamma.

Några minuter tidigare hade hon hoppat ut ur bilen, dragit upp jackan över huvudet och sprungit in på sjukhuset, förbi den »färgade« toaletten, den enda som hon var tillåten att använda. Under ett elegant välvt koppartak i byggnaden intill stod en tre meter hög marmorstaty av Jesus med utbredda armar och höll hov i vad som på den tiden var huvud­ingången till Hopkins. Ingen i Henriettas familj besökte någonsin en läkare på Hopkins utan att också gå fram till Jesusstatyn och lägga blommor vid hans fötter, be en bön och gnugga hans stortå för att få tur. Men den dagen stannade inte Henrietta där.

Hon gick raka vägen till gynekologens väntrum, en vidöppen hall, tom bortsett från några rader med långa, rakryggade bänkar som påminde om kyrkbänkar. »Jag har en knuta i livmodern«, sa hon till mottagningssköterskan. »Doktorn behöver kolla den.« I över ett år hade Henrietta sagt till sina väninnor att det var något som inte kändes som det skulle. En kväll efter middagen, när hon satt på sängen tillsammans med sina kusiner Margaret och Sadie, sa hon: »Jag har en knuta inuti mig.« »En vad då?« frågade Sadie. undersökningen

113803_Skloot.ORIG.indd 25

25

2011-12-07 13.42

»En knuta«, sa hon. »Den gör jätteont – när den där karlen vill komma till, Söte Jesus så ont det gör då.« När det först började göra ont att ha sex trodde hon att det hängde samman med Deborah som hon hade fött några veckor tidigare, eller med det onda blod som David ibland kom hem med efter att ha tillbringat natten hos andra kvinnor – den typen av ont blod som läkarna behandlade med penicillininjektioner och tungmetaller.

Vid ett tillfälle tog Henrietta sin kusins händer och förde dem till sin mage på samma sätt som hon hade gjort när Deborah började sparka. »Känner du nåt?« Kusinerna tryckte fingrarna mot hennes mage om och om igen. »Jag vet inte«, sa Sadie. »Kanske har du ett foster utanför liv­ modern – du vet att sånt kan hända.« »Jag är inte på smällen«, sa Henrietta. »Det är en knuta.« »Hennie, du måste kolla den. Tänk om det är nåt farligt.« Men Henrietta gick inte till läkaren och kusinerna berättade inte för någon vad hon hade sagt i sovrummet. På den tiden pratade folk inte om sådana saker som cancer, men Sadie trodde hela tiden att Henrietta höll det här hemligt för att hon var rädd för att någon läkare skulle ta bort livmodern och hindra henne från att få fler barn.

Ungefär en vecka efter att Henrietta hade berättat för sina kusiner att hon trodde att något var fel blev hon vid tjugonio års ålder gravid med Joe, sitt femte barn. Sadie och Margaret sa till Henrietta att smärtan nog i alla fall hade något med barnet att göra. Men Henrietta sa fortfarande nej. »Jag hade ont innan babyn«, sa hon till dem. »Det är nåt annat.« Allesamman slutade prata om knutan och det var ingen som berättade något för Henriettas man. Senare, fyra och en halv månad ­efter att Joseph var född, gick Henrietta på toaletten och upptäckte att det fanns blodfläckar i hennes underkläder trots att det inte var dags.

Hon fyllde badkaret, lade sig i det varma vattnet och särade på benen. Med dörren stängd så att hennes barn och man och kusiner inte kunde se henne, stack hon in ett finger och gned över livmoderhalsen tills hon fann det hon på något sätt hade väntat sig finna – en hård knöl djupt där inne, som om någon hade placerat en spelkula strax till väns­ter om ingången till livmodern.

Henrietta steg upp ur badkaret, torkade och klädde sig. Sedan sa 26

113803_Skloot.ORIG.indd 26

del ett LIVET

2011-12-07 13.42

hon till sin man: »Du måste köra mig till doktorn. Jag blöder och det är inte dags.« Hennes läkare kastade en blick in i henne, såg knölen och trodde att det var ett syfilitiskt sår. Men syfilisprovet var negativt, så han sa till Henrietta att det var bäst att hon sökte på gynekologiska kliniken på Johns Hopkins.

Hopkins var ett av de mest framstående sjukhusen i landet. Det byggdes 1889 som ett fattigsjukhus och upptog en yta av fem hektar på en plats i East Baltimore där det tidigare hade legat en begravningsplats och ett dårhus. De allmänna, det vill säga de kostnadsfria och icke-privata avdelningarna på Hopkins var fyllda med patienter, de flesta av dem svarta och oförmögna att betala sina sjukvårdsräkningar. David körde Henrietta de tre milen dit, inte för att de föredrog just det sjukhuset utan enbart för att det var det enda större sjukhuset i närheten som tog emot svarta patienter. Detta var under Jim Croweran, med diskriminerande raslagar framför allt i Södern. När svarta på den tiden gick till ett sjukhus som var avsett enbart för vita brukade personalen vägra ta emot dem som patienter, även om det innebar att de kunde dö på parkeringsplatsen. Till och med på Hopkins, där man faktiskt behandlade svarta patienter, höll man dem avskilda på avdelningar för färgade, och det fanns dricksfontäner som var avsedda enbart för färgade.

Så när sköterskan ropade upp Henriettas namn i väntrummet förde hon henne genom en liten dörr till ett undersökningsrum endast för färgade, som låg i rad med flera andra rum separerade med glasväggar så att sköterskorna kunde se igenom dem. Henrietta klädde av sig, satte på sig den stärkta vita sjukhusrocken och lade sig på ett undersökningsbord av trä och väntade på Howard Jones, den tjänst­ görande gynekologen. Jones var smal och gråhårig, och hans djupa röst mjukades upp av en antydan till sydstatsdialekt. När han kom in berättade Henrietta om knölen. Innan han undersökte henne bläddrade han igenom journalen – en snabbskiss av hennes liv och en lång uppräkning av obehandlade sjukdomar: Sex eller sju år i skolan; hemmafru och mor till fem barn.

Andningssvårigheter sedan barndomen på grund av upprepade halsinfektioner och en sned septum i patientens näsa. Läkare undersökningen

113803_Skloot.ORIG.indd 27

27

2011-12-07 13.42

rekommenderade operation. Patienten avböjde. Patienten hade värk i en och samma tand i nästan fem år – tanden drogs ut samtidigt med flera andra. Det enda bekymret är äldsta dottern som har epilepsi och som inte kan tala. Lyckligt hem. Dricker ytterst lite. Har inte varit ute och rest. Välnärd, samarbetsvillig.

Patienten var ett av tio syskon. Ett dog i bilolycka, ett av reumatiskt hjärtfel, ett blev förgiftat. Oförklarad vaginal blödning och blod i urinen under de två senaste graviditeterna, läkare rekommenderade prov för sickelcellanemi. Patienten avböjde.

Har varit tillsammans med sin man sedan femton års ålder och tycker inte om att ha samlag. Patienten har asymtomatisk neurosyfilis men ställde in syfilisbehandling, sa att hon mådde bra. Två månader före nuvarande besök, efter att ha fött sitt femte barn, signifikanta mängder blod i urinen. Prover har visat områden med ökad cellaktivitet i livmoderhalsen. Läkare har rekommenderat diagnostik och remitterat till specialist för att utesluta infektion och cancer. Patienten avbokade tiden. En månad före nuvarande besök positivt gonorrétest. Patienten återkallad till kliniken för behandling. Inget svar.

Det var ingen överraskning att Henrietta inte hade återvänt för uppföljning alla de där gångerna. Att komma till Hopkins var för Henrietta som att befinna sig i ett främmande land där hon inte talade språket. Hon visste hur man skördar tobak och slaktar en gris men hon hade aldrig hört orden cervix och biopsi. Hon varken läste eller skrev särskilt bra, och hon hade inte studerat naturvetenskapliga ämnen i skolan. Precis som de flesta andra svarta patienter gick hon till Hopkins bara när hon trodde att det inte fanns något annat val.

Jones lyssnade medan Henrietta berättade om smärtan och blodet. »Hon säger att hon förstod att det var något fel med livmoder­ halsen«, skrev han senare. »När hon tillfrågades varför hon visste det sa hon att det kändes som om det fanns en knöl där. Jag förstår inte riktigt vad hon menar med det, såvida hon inte faktiskt har palperat det området.« Henrietta lade sig på bordet, pressade fötterna hårt mot fot­stöden och stirrade upp i taket. Och mycket riktigt hittade Jones en knöl ­exakt där hon hade sagt att den skulle finnas. Han beskrev den som en 28

113803_Skloot.ORIG.indd 28

del ett LIVET

2011-12-07 13.42

eroderad, hård klump, ungefär två centimeter i diameter. Om hennes livmoderhals hade varit en klocka satt knölen klockan fyra. Han hade säkert sett tusen livmoderhalscancrar, men ingen som såg ut som den här: blank och lilafärgad (som »vinbärsgelé« skrev han senare) och så skör att den blödde vid minsta beröring. Jones gjorde en biopsi – tog ett vävnadsprov – vilket innebar att han skar bort en liten bit av tumören, och skickade den till patologilaboratoriet längre ner i korridoren för att få en diagnos. Sedan sa han till Henrietta att åka hem.

En stund senare slog Jones sig ner och dikterade en anteckning om Henrietta och hennes diagnos: »Hennes sjukhistoria är intressant genom att hon efter fullgången graviditet förlöstes på det här sjukhuset den 19 september 1950«, sa han. »Det finns ingen anteckning i hennes journal vid den tiden, eller vid återbesöket sex veckor senare om att det var något onormalt med livmoderhalsen.« Men här var hon nu, tre månader senare, med en fullt utvecklad tumör. Antingen hade läkarna missat den vid de senaste undersökningarna – vilket verkade osannolikt – eller också hade den vuxit med en skrämmande hastighet.

undersökningen

113803_Skloot.ORIG.indd 29

29

2011-12-07 13.42

1920–1942

2 Cl o v e r Henrietta Lacks föddes som Loretta Pleasant i Roanoke i Vir­ ginia den 1 augusti 1920. Ingen vet hur hon kom att kallas för Hen­ rietta. En barnmorska som hette Fannie förlöste henne i en liten kåk på en återvändsgata som vette mot en rangerbangård där hundratals godsvagnar passerade varje dag. Där bodde Henrietta tillsammans med sina föräldrar och åtta äldre syskon fram till 1924, då hennes mamma, Eliza Lacks Pleasant, dog när hon födde sitt tionde barn.

Henriettas pappa, Johnny Pleasant, var en liten, satt man som linkade om kring stödd på en käpp som han ofta slog folk med. Enligt familje­historien ska han ha dödat sin egen bror när denne försökte göra närmanden mot Eliza. Johnny hade inte tålamod nog att uppfostra barn, så när Eliza dog tog han med dem allesammans till Clover i Virginia där hans familj fortfarande odlade de tobaksfält där deras för­fäder hade arbetat som slavar. Det var ingen i Clover som kunde ta hand om alla tio barnen, så hans släkt delade upp dem – en till den kusinen, en annan till den fastern. Henrietta hamnade hos sin morfar, Tommy Lacks.

Tommy bodde i det som alla kallade för boningshuset – en timmerstuga med fyra rum som tidigare hade varit bostad åt slavarna, med brädgolv och gaslyktor. Allt vatten fick Henrietta släpa uppför en lång backe från bäcken. Boningshuset låg i en sluttning och vinden ven mellan springorna i väggarna. Luften inne i huset var så kall att när någon dog kunde familjen låta liket ligga i farstun i flera dagar medan folk kom och tog farväl av den döde. Sedan blev den döde begravd på gravplatsen bakom huset.

30

113803_Skloot.ORIG.indd 30

del ett LIVET

2011-12-07 13.42

Henriettas morfar hade redan hand om ett annat barnbarn som en av hans döttrar hade lämnat kvar efter att ha fött det på golvet i boningshuset. Barnet hette David Lacks, men alla kallade honom för Day, för på den lokala dialekten uttalas house som hajs och David som dej.

Day var vad familjen Lacks kallade för ett smygbarn – en man som hette Johnny Coleman hade varit på genomresa i staden och nio månader senare föddes Day. En tolvårig kusin som hette Munchie var »barnmorska« och förlöste honom. Han var blå som ett åskmoln och andades inte. En vit läkare kom till boningshuset i plommonstop och med promenadkäpp, skrev »dödfödd« på Days födelseattest och åkte därefter tillbaka till staden i sin hästdragna enspännare och lämnade ett rött dammoln efter sig.

Medan han försvann bad Munchie: Gud, jag vet att du inte egent­ ligen ville ta bort den här babyn. Hon tvättade Day i ett kar med varmt vatten, lade honom på ett vitt lakan och masserade och klappade på hans bröstkorg. Plötsligt drog han efter andan och hans blåa hud blev varmt brun.

När Johnny Pleasant lämnade Henrietta hos morfar Tommy var hon fyra år gammal och Day var nästan nio. Ingen kunde ha gissat att hon skulle leva resten av sitt liv tillsammans med Day – först som kusin i sin morfars hem och sedan som hans hustru.

När Henrietta och Day var barn steg de upp varje morgon klockan fyra, mjölkade korna och matade hönsen, grisarna och hästarna.

De skötte trädgården där det växte majs, jordnötter och grönsaker, och sedan gav de sig ut på tobaksfälten tillsammans med sina kusiner Cliff, Fred, Sadie, Margaret och många andra. De tillbringade en stor del av sitt liv framåtböjda på de fälten, där de planterade tobaksplantor bakom plogar som drogs av mulor. På våren drog de loss de stora gröna bladen från stjälkarna och knöt samman dem i små buntar.

Fingrarna blev såriga och klibbiga av nikotinsaft. Sedan klättrade de runt på taksparrarna i sin morfars tobakslada och hängde upp buntarna på tork. Varenda sommardag bad de om att det skulle komma en svalkande storm så att de skulle slippa den brännande solen. När det kom en storm sprang de skrikande omkring på fälten och plockade upp mogen frukt och valnötter som hade blåst ner på marken i den häftiga vinden.

Clover

113803_Skloot.ORIG.indd 31

31

2011-12-07 13.42

Precis som de flesta andra barnen i familjen Lacks gick Day inte ut skolan. Han slutade i fjärde klass eftersom familjen behövde honom ute på fälten. Men Henrietta fortsatte ända till sjätte klass. Efter att på morgonen ha skött om trädgården och djuren gick hon under terminerna de tre kilometerna förbi de vitas skola, där barnen kastade sten på henne och retade henne. Den färgade skolan var en före detta bondgård som låg dold under skuggande träd med en skolgård utanför. Där lät Mrs Coleman pojkarna och flickorna leka på var sin sida om skolhuset. Varje dag när skolan var slut och under hela loven jobbade Henrietta på fälten tillsammans med Day och de andra kusinerna.

Om det var vackert väder när jobbet var klart för dagen sprang kusi­nerna direkt ner till badplatsen de skapade varje år genom att dämma upp bäcken bakom huset med stenar, grenar, sandsäckar och annat de kom över. De kastade sten för att skrämma bort de giftiga vattenmockasinormarna och sedan slängde de sig i vattnet från trädgrenarna eller dök från de gyttjiga strandbrinkarna.

När det blev mörkt gjorde de upp eld med bitar av gamla skor för att hålla myggorna borta och de såg på stjärnorna mellan grenarna på den stora eken där de hade hängt upp ett rep som de brukade gunga i.

De lekte tafatt, hoppade hage och dansade tills morfar Tommy skrek åt dem att det var läggdags.

Då trängde sig hela drösen av kusiner in i kryputrymmet ovanför ett litet kokhus av trä, som stod alldeles intill boningshuset. De låg intill varandra – berättade historier om den huvudlöse tobaksodlaren som vandrade omkring på gatorna på nätterna, eller om mannen som saknade ögon och som bodde nere vid bäcken – och sedan sov de ända tills deras farmor Chloe gjorde upp eld i vedspisen nere i själva kok­ huset och väckte dem med doften av nybakade bullar.

En kväll i månaden under skördetiden spände morfar Tommy för hästarna efter kvällsmaten och gjorde dem i ordning för att åka till South Boston – den stad där landets näst största marknad för tobak fanns, med parader och en tävling där man valde Fröken Tobak, och en hamn där fartygen lastades med torkade tobaksblad som skulle sändas ut till rökare i hela världen.

Innan Tommy gav sig i väg hemifrån ropade han på kusinerna, som trängde ihop sig på flaket med dess bädd av tobaksblad och sedan 32

113803_Skloot.ORIG.indd 32

del ett LIVET

2011-12-07 13.42

kämpade mot sömnen så länge de kunde innan de gav efter för hästarnas rytm. Precis som andra jordbrukare i hela Virginia åkte Tommy Lacks och hans barnbarn hela natten för att leverera sin skörd i South Boston, där de köade i gryningen – vagn efter vagn – och väntade på att de enorma gröna träportarna till lagerlokalen där auktionen ägde rum skulle öppnas.

När de kom fram hjälpte Henrietta och kusinerna till att spänna ifrån hästarna och fylla deras krubbor med säd, och sedan lastade de av familjens tobak på trägolvet i lagerlokalen. Auktionsutroparen rabblade siffror som ekade i den enorma lokalen som var nästan tio meter i tak, och där uppe fanns det massor av takfönster som hade blivit svarta av åratal av smuts. Medan Tommy Lacks stod vid sin skörd och försökte få ett bra pris sprang Henrietta och kusinerna runt bland högarna av tobak och babblade högt och försökte att låta som auktionsutroparen. På kvällen hjälpte de Tommy att släpa ner eventuellt osåld tobak i källaren där han ordnade bladen till en säng åt barnen.

De vita jordbrukarna sov uppe på vinden eller i privata rum, medan de svarta sov i mörkret i lagerlokalens underjordiska del på ett dammigt jordgolv tillsammans med hästar, mulor och hundar och omgivna av bås för kreatur och berg av tomma spritflaskor travade nästan ända upp till taket.

På nätterna var det tid för supande, kortspel och prostitution och något enstaka mord när jordbrukarna spenderade årets förtjänst.

Från sin bädd av tobaksblad stirrade barnen på takbjälkarna som var tjocka som träd, och de somnade till ljudet av skratt och klirrande flaskor och doften av torkad tobak.

På morgonen satte de sig i vagnen med sin osålda skörd och påbörjade den långa hemresan. De kusiner som hade stannat kvar i Clover visste att en tur till South Boston innebar någon liten godbit – ett stycke ost kanske, eller en bit korv – och därför väntade de i timmar på Main Street för att eskortera vagnen till boningshuset.

Clovers breda, dammiga Main Street var full av gamla A-Fordar och vagnar dragna av mulor och hästar. Old Man Snow ägde den förs­ ta traktorn i staden och han körde den till affären som om den var en bil – med en dagstidning under armen och sina jakthundar Cadillac och Dan skällande bredvid sig. På Main Street fanns biograf, bank, juvelerar­butik, läkarmottagning, järnaffär och flera kyrkor. När det Clover

113803_Skloot.ORIG.indd 33

33

2011-12-07 13.42

var fint väder stod vita män med byxhängslen, cylinderhattar och feta cigarrer – från borgmästaren till läkaren och begravningsentreprenören – ute på gatan och smuttade på whisky i juiceflaskor och pratade eller spelade dam på trätunnan utanför apoteket. Deras fruar småpratade i lanthandeln medan deras spädbarn låg och sov i en lång rad på disken med långa tygrullar som huvudkudde.

Henrietta och hennes kusiner lät sig lejas av de vita och skördade deras tobak för tio cent så att de skulle ha råd att se de populära vilda västernfilmerna med Buck Jones. Biografägaren visade svartvita stumfilmer och hans fru spelade piano. Hon kunde bara en enda melodi och det glada stycket spelade hon ständigt, även när hjälten blev skjuten och dog. Barnen satt uppe i den färgade avdelningen intill projektorn som klickade som en metronom under hela filmen.

När Henrietta och Day blev äldre slutade de leka tafatt och började med hästkapplöpning på grusvägen som sträckte sig längs det som hade varit Lacksplantagen och som nu bara kallades för Lacks Town.

Pojkarna bråkade alltid om vem som skulle få rida Charlie Horse, morfar Tommys stora fux, som sprang snabbast av alla hästarna i Clover.

Henrietta och de andra flickorna såg på från slänten eller från skrin­ dor lastade med hö, där de hoppade upp och ner och klappade i händerna och skrek när pojkarna susade förbi på hästarna.

Henrietta hejade ofta på Day, men ibland höll hon på en av de andra­ kusinerna, Crazy Joe Grinnan. Deras kusin Cliff kallade Crazy Joe för en »man över genomsnittet«. Han var lång, kraftig och stark och hade mörk hy, skarpskuren näsa och så mycket tjockt, svart hår på huvudet, armarna och ryggen att han var tvungen att raka hela kroppen på somrarna för att stå ut med värmen. De kallade honom för Crazy Joe för att han var kär i Henrietta och gjorde vad som helst för att få hennes uppmärksamhet. Hon var den sötaste flickan i Lacks Town med ett vackert leende och valnötsfärgade ögon.

Första gången Crazy Joe försökte ta livet av sig för Henriettas skull sprang han runt henne i cirklar mitt i vintern när hon var på väg hem från skolan. Han bad om en dejt och sa: »Men snälla Hennie … ge mig en chans.« När hon skrattade och sa nej hoppade Crazy Joe genom isen på en frusen damm och vägrade komma upp igen förrän hon hade gått med på att gå ut med honom.

34

113803_Skloot.ORIG.indd 34

del ett LIVET

2011-12-07 13.42

Alla de andra kusinerna retade Joe. De sa: »Han trodde nog att det iskalla vattnet skulle kyla ner han, men han var så het på hon att vattnet nästan börja koka!« Henriettas kusin Sadie, som var Crazy Joes syster, skrek åt honom: »Är du så kär i hon att du tänker dö för hon?

Det är inte rätt.« Ingen visste vad som hände mellan Henrietta och Crazy Joe, förutom att de hade några träffar och kysstes lite. Men Henrietta och Day hade delat sovrum ända sedan hon var fyra år gammal, så det som hände därnäst blev ingen förvånad över – de började få barn tillsammans.

Deras son Lawrence föddes bara några månader efter att Henrietta hade fyllt fjorton och hans syster Lucile Elsie Pleasant kom fyra år senare. Båda barnen föddes på golvet i boningshuset på samma sätt som deras pappa, farmor och farfar hade fötts före dem.

Det var inte förrän många år senare som folk använde ord som epilepsi, efterblivenhet eller neurosyfilis för att beskriva hur det stod till med Elsie. Människorna i Lacks Town betraktade henne som lite ­enkel. Korkad. Hon föddes så snabbt att Day inte ens hann tillbaka med barnmorskan när Elsie sköt ut ur sin mamma och slog huvudet i golvet. Alla sa att det kanske var därför hon förblev som ett barn.

De dammiga gamla registerböckerna från Henriettas kyrka är fulla av namn på kvinnor som hade uteslutits ur församlingen för att de hade fött utomäktenskapliga barn, men av någon anledning blev Henrietta aldrig utesluten, trots att det cirkulerade rykten i Lacks Town om att Crazy Joe kanske var far till ett av hennes barn.

När Crazy Joe fick reda på att Henrietta tänkte gifta sig med Day stack han en slö gammal fickkniv i bröstet. Hans pappa hittade honom liggande berusad på gårdsplanen med skjortan dränkt i blod. Han försökte hejda blödningen, men Joe slog vilt omkring sig och då blödde det bara ännu mer. Till sist fick Joes pappa in honom i bilen och band fast honom vid dörren och körde till doktorn. När Joe kom hem igen, inlindad i bandage, sa Sadie gång på gång: »Allt det där enbart för att hindra Hennie från att gifta sig med Day?« Men det var inte bara ­Crazy Joe som försökte stoppa bröllopet.

Henriettas syster Gladys sa hela tiden att Henrietta kunde få någon bättre. När de flesta i familjen Lacks pratade om Henrietta och Day och deras tidiga liv i Clover lät det idylliskt som en saga. Men inte för Gladys. Ingen visste varför hon var så mycket emot deras äktenClover

113803_Skloot.ORIG.indd 35

35

2011-12-07 13.42

skap. Några sa att Gladys bara var svartsjuk för att Henrietta var sötare än hon. Men Gladys hävdade alltid att Day inte skulle bli någon bra äkta man.

Henrietta och Day gifte sig ensamma i sin predikants hus den 10 april 1941. Hon var tjugo år och han var tjugofem. De åkte inte på någon smekmånad för de hade för mycket jobb och dessutom saknade de pengar att resa för. I slutet av det året gick USA med i kriget, och tobaksbolagen försåg soldaterna med gratis cigaretter, så marknaden blomstrade. Men medan det gick bra för de stora gårdarna fick de små kämpa. Henrietta och Day hade tur om de lyckades sälja tillräckligt mycket tobak varje år för att försörja familjen och kunna plantera nästa års skörd.

Efter bröllopet återvände Day och ställde sig bakom sin gamla träplog med de trasiga handtagen. Henrietta följde tätt efter honom med en hemgjord skottkärra och satte tobaksplantor i den nyvända röda jorden.

En eftermiddag i slutet av 1941 kom deras kusin Fred Garret rul­ lande på grusvägen intill fältet. Han hade just återvänt från Baltimore för att hälsa på i sina tjusiga kläder och sin eleganta Cheva från 1936.

Ett år tidigare hade Fred och hans bror Cliff också varit tobaksodlare i Clover. För sina sparpengar hade de öppnat en »färgad« handelsbod där de flesta kunderna betalade med skuldsedlar. De drev också en enkel sylta byggd av slaggsten, där Henrietta ofta dansade på det röda jordgolvet. Alla lade mynt i jukeboxen och drack RC Cola, men det blev aldrig några stora förtjänster. Så till slut tog Fred sina sista tre dollar och tjugofem cent och köpte en bussbiljett norrut för att börja ett nytt liv. Precis som många andra kusiner började han att arbeta på stålverket i Sparrows Point som ägdes av Bethlehem Steel, och han bodde i Turner Station, ett litet samhälle med svarta arbetare på en halvö i Patapsco River, ungefär tre mil från Baltimores centrum.

I slutet av artonhundratalet, när Sparrows Point startade sin verksamhet, bestod Turner Station mest av sumpmark, åkrar och några få kåkar med utlagda träplankor som gångvägar. När behovet av stål ökade under första världskriget kom en ström av vita arbetare dit från den närbelägna staden Dundalk. Bethlehem Steels baracker för svarta arbetare blev snabbt överfulla och då tvingades många att flytta till Turner Station. I början av andra världskriget fanns det i Turner Station 36

113803_Skloot.ORIG.indd 36

del ett LIVET

2011-12-07 13.42

några få stenlagda vägar, en läkare, en lanthandel och en isutkörare.

Men de som bodde där kämpade fortfarande för att få rinnande vatten, avlopp och skolor.

I december 1941, bombade Japan Pearl Harbor, och det var som om Turner Station hade vunnit högsta vinsten – behovet av stål ökade kraftigt och därmed också efterfrågan på arbetskraft. Regeringen pumpade in pengar i Turner Station, som började fyllas av bostadsområden med en- och tvåvåningshus, många av dem tätt packade sida vid sida och med baksidorna alldeles intill varandra, mellan fyraoch femhundra hus. De flesta var av tegel, andra var täckta av asbest­ plattor. Några hade trädgård, andra inte. Från de flesta av dem kunde man se eldslågorna dansa ovanför masugnarna och den otäcka röda röken välla ur de höga skorstenarna i Sparrows Point.

Sparrows Point blev snabbt det största stålverket i hela världen.

Det producerade armeringsjärn, taggtråd, spik och stål till bilar, kylskåp och krigsfartyg. Man förbrände över sex miljoner ton kol om året och framställde åtta miljoner ton stål, och man sysselsatte över trettiotusen arbetare. Bethlehem Steel var en guldgruva under en tid med mycket fattigdom, i synnerhet för svarta familjer från Södern. Ryktet spred sig från Maryland till gårdarna i Virginia och Nord- och Syd­ Carolina, och som en del i det som senare kom att kallas den stora migrationen var det många svarta familjer som kom från Södern till Turner Station – det förlovade landet.

Arbetet var hårt, i synnerhet för svarta män, som fick de jobb som de vita inte ville ha. I likhet med Fred Garret började de svarta arbetarna ofta att jobba på varvet, längst ner i tankbåtarna, där de samlade bultar, nitar och muttrar som ramlade ner från dem som borrade och nitade tio femton meter högre upp. Så småningom avancerade de svarta arbetarna till stålverkets pannrum där de skyfflade kol i de heta masugnarna. Hela dagarna andades de in giftigt koldamm och ­asbest, som de förde med sig hem till sina fruar och döttrar som andades in dammet när de skakade männens kläder innan de tvättade dem. De svarta arbetarna på Sparrows Point tjänade som mest ungefär åttio cent i timmen, men ofta mindre. De vita arbetarna fick högre löner men Fred klagade inte – åttio cent i timmen var mer än de flesta i famil­jen Lacks någonsin hade tjänat.

Fred hade lyckats. Nu återvände han till Clover för att övertyga Clover

113803_Skloot.ORIG.indd 37

37

2011-12-07 13.42

Henrietta och Day om att de skulle göra samma sak. Morgonen efter att Fred hade kommit till staden köpte han en bussbiljett till Balti­ more åt Day. De var överens om att Henrietta skulle stanna kvar och ta hand om barnen och tobaken tills Day hade tjänat tillräckligt mycket för att de skulle kunna skaffa ett eget hus i Baltimore och tre biljetter norrut. Några månader senare blev Fred inkallad och skulle åka till Europa. Innan han försvann gav han Day alla pengar han hade sparat och sa att det var dags att hämta Henrietta och barnen till Turner Station.

Snart satt Henrietta med de båda barnen bredvid sig på tåget, som drogs av ett ånglok. När det rullade i väg från det lilla trähuset som utgjorde järnvägsstationen vid slutet av Main Street i Clover lämnade hon bakom sig sin ungdoms tobaksfält och den hundraåriga eken som hade skuggat henne under många heta eftermiddagar. Vid tjugoett års ålder stirrade Henrietta ut genom fönstret och såg för första gången bergen och de stora vattenytorna. Hon var på väg mot ett nytt liv.

38

113803_Skloot.ORIG.indd 38

del ett LIVET

2011-12-07 13.42