Torsdagsänkorna av Claudia Piñeiro

Page 1


Claudia Piñeiro

Tors dags änk orna Öv e r s ät t n i n g av Y vo n n e B l a n k l e o pa r d fö r l ag s to c k h o l m 2 0 1 2

122601_Torsdagsankor.ORIG.indd 3

2012-07-04 13.32


Claudia Piñeiro: Torsdagsänkorna Leopard förlag S:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se © Claudia Piñeiro – 2005 Published by arrangement with Literarische Agentur Mertin Inh. Nicole Witt e.K., Frankfurt am Main, Germany Översättning: Yvonne Blank Originalets titel: Las viudas de los jueves Omslag: Elsa Wohlfahrt Larsson Sättning: Team Media Sweden AB, Falkenberg 2012 Tryckt hos Bookwell, Finland 2012 ISBN 978-91-7343-380-8

122601_Torsdagsankor.ORIG.indd 4

2012-07-04 13.32


1. Jag öppnade kylskåpet och utan att släppa handtaget blev jag stående med frånvarande, tom blick framför det kalla skenet som lyste upp hyllorna. Ända tills signalen som pi­ per när man har glömt att stänga dörren påminde mig om varför jag hade öppnat den. Jag letade efter något att äta. Jag samlade ihop lite rester från föregående dag på en tall­ rik, värmde upp maten i mikron och tog den med mig till bordet. Jag lade inte på någon duk, bara en av basttablet­ terna som jag hade köpt i Brasilien några år tidigare, under den sista semestern vi firade tillsammans, alla tre. Som en familj. Jag satte mig så att jag kunde se ut genom fönstret. Det var inte min vanliga plats, men när jag åt ensam tyckte jag om att ha utsikt över träd­gården. Det var torsdag och Ronie var på middag hos Tano Scaglia. Det var han varje torsdag. Men det här var inte en torsdag som alla andra. Det här var den torsdagen. Torsdagen den tjugosjunde sep­ tember 2001. Vi var fortfarande uppskakade efter attentatet mot tvillingtornen och öppnade vartenda brev vi fick med gummihandskar, livrädda för att det skulle innehålla ett vitt pulver. Juani hade gått ut. Jag hade inte frågat med vem 9

122601_Torsdagsankor.ORIG.indd 9

2012-07-04 13.32


e­ ller vart. Juani tyckte inte om att bli förhörd. Men jag viss­ te ändå. Eller trodde att jag visste. Jag hade accepterat att vi inte hade råd med hembiträde på heltid längre. Sedan några år tillbaka hade vi bara hjälp med städning och tvätt två dagar i veckan. Därför hade jag lärt mig att hålla allt så snyggt och rent som möjligt. Jag lämnade aldrig kvar något på tallriken när jag åt. Jag försökte låta bli att skrynkla ner mina kläder, och sängen såg nästan orörd ut när jag steg upp på morgnarna. I och för sig hade jag ingen­ ting emot hushållsarbete som sådant, men att diska, bädda och stryka var sysslor som påminde mig om vad jag haft, men inte längre hade. Jag funderade på att ta en promenad, men om jag stötte på Juani skulle han tro att jag spionerade på honom. Det var en varm och stjärnklar kväll. Jag hade ingen lust att gå och lägga mig. Jag skulle bara ligga sömnlös och grubbla över någon fastighetsaffär som jag inte lyckats ro i land. Det var som om varenda transaktion var dömd att gå åt skogen innan jag hade hunnit få ut mitt arvode. Sedan några månader tillbaka rådde ekonomisk kris i landet. Vissa var duktigare än andra på att hålla skenet uppe, men livet hade förändrats för alla. Eller var på väg att förändras. Jag gick upp till sovrummet för att häm­ ta en cigarett. Trots risken att stöta på Juani bestämde jag mig för att gå ut, och jag tyckte om att röka när jag promenerade. När jag gick förbi min sons rum tänkte jag att jag kunde gå in dit och leta efter cigaretter. Men jag visste att jag inte skulle hitta det jag letade efter, att det bara var en ursäkt för att sno­ 10

122601_Torsdagsankor.ORIG.indd 10

2012-07-04 13.32


ka. Jag hade redan varit därinne och snokat när jag bäddade hans säng och städade rummet på morgonen, och inte heller då hade jag hittat det jag letade efter. Jag fortsatte bort till sov­ rummet. Jag hade ett oöppnat paket i nattduksbords­lådan, jag öppnade paketet, tog ut en cigarett, tände den och gick tillbaka ner. Precis när jag var på väg ut steg Ronie in genom dörren och mina planer ändrades. Ingenting blev som plane­ rat den kvällen. Ronie gick raka vägen fram till bar­skåpet. Jag stod kvar vid foten av trappan. ”Vad tidigt du kommer …” sa jag. ”Ja”, svarade han och tog med sig whiskyflaskan och ett glas upp till övervåningen. Jag väntade ett ögonblick, se­ dan gick jag efter honom. Jag tittade in i sovrummet, men han var inte där. Inte i badrummet heller. Han hade gått ut på terrassen. Han satt i en av solstolarna och höll just på att hälla upp en whisky åt sig. Jag drog fram en stol, satte mig tyst bredvid honom och väntade. Jag ville att han skulle säga något. Det behövde inte vara något viktigt, eller något roligt, vad som helst, bara han talade med mig. Jag ville bara att han skulle spela sin vanliga roll i det konversationsspel som våra ord­fattiga samtal med tiden hade förvandlats till. En outtalad överenskommelse om några fasta, sammanhängande fraser, ord att fylla ut tystnaden med, så att vi skulle slippa tala om den, om tystnaden. Tomma ord, ordskal. Varje gång jag kla­ gade på att vi aldrig pratade med varandra, sa ­Ronie att det var för att vi tillbringade så mycket tid tillsammans, om man skulle ha något att berätta behövde man vara ifrån varandra större delen av dagen. Ronie hade blivit arbetslös sex år ti­ 11

122601_Torsdagsankor.ORIG.indd 11

2012-07-04 13.32


digare och sedan dess bara varit inblandad i ett fåtal projekt som alla runnit ut i sanden. Egentligen var jag inte särskilt in­ tresserad av att försöka förstå varför vårt förhållande blivit så tomt på ord, det som oroade mig var att jag inte hade märkt något förrän tystnaden redan hade slagit rot i vårt hem, som en avlägsen släkting man inte har något annat val än att fort­ sätta härbärgera. Och varför kände jag ingen sorg? Kanske för att sorgen smög sig på successivt, under tystnad. Precis som tystnaden själv hade gjort. ”Jag går och hämtar ett glas”, sa jag. ”Virginia! Ta med dig is också”, ropade Ronie efter mig. Jag gick ner i köket, och medan jag fyllde ishinken funde­ rade jag över varför Ronie hade kommit hem så tidigt. Den mest troliga förklaringen var att han hade grälat med någon. Förmodligen med Tano eller Gustavo. I alla fall inte med Martín Urovich. Martín hade slutat gräla både med and­ra och sig själv. När jag kom tillbaka till terrassen frågade jag Ronie rakt ut, för jag ville inte höra det från någon av de and­ ras fruar på tennisen dagen efter. Sedan Ronie blev arbetslös hade han burit på en bitterhet som kunde blossa upp i de mest olägliga situationer. Den inneboende mekanism som hindrar oss från att säga sådant man inte bör säga, fungerade inte längre hos min man. ”Nej, jag har inte bråkat med nå­ gon.” ”Varför kom du hem så tidigt då? Du brukar ju inte komma förrän frampå småtimmarna.” ”I kväll gjorde jag det”, sa han. Sedan sa han inget mer, och han gav inte mig heller en chans att säga något mer. Han reste sig, drog sol­ stolen närmare räcket och vände mig ryggen. Inte som en 12

122601_Torsdagsankor.ORIG.indd 12

2012-07-04 13.32


protest mot mig, utan som en åskådare som väljer en plats med bra utsikt över scenen. Vårt hus låg snett emot Scag­ lias. Det var två eller tre hus emellan, men vårt var högre, så trots att Iturrias popplar i viss mån skymde sikten kunde man se Scaglias tak, trädgård och swimmingpool från vår terrass. ­Ronies blick var riktad mot poolen. Eftersom belysningen var släckt kunde man bara se odefinierbara siluetter och den glittrande, lätt böljande vattenytan som kastade skuggor mot det turkosfärgade kaklet. Jag gick fram och lutade mig mot ryggstödet på Ronies stol. Den stjärnklara kvällens tystnad underströks av suset från Iturrias popplar, som då och då genomfors av en varm vindpust och gav ifrån sig ett ljud som påminde om strilan­ de regn. Jag visste inte om jag skulle stanna kvar eller gå in. ­Ronie verkade visserligen frånvarande, men han hade inte visat några tecken på att vilja bli av med mig, vilket var an­ märkningsvärt. Jag iakttog honom bakifrån. Han vred hela tiden på sig, som om han försökte hitta en bekväm ställning. Han gav ett oroligt intryck. Senare skulle jag upptäcka att han inte var orolig, utan rädd, men det visste jag inte då. Det var för övrigt inte det första man kom att tänka på när det gällde Ronie: han var aldrig rädd eller orolig för något. Själv bar jag på en oro som hade förföljt mig i flera månader och som plågade mig dygnet runt. Det var den oron som fått mig att glömma varför jag hade öppnat kylskåpsdörren. Det var en oro som aldrig lämnade mig ifred, hur mycket jag än försökte ignorera den, den fanns där när jag skrattade, när 13

122601_Torsdagsankor.ORIG.indd 13

2012-07-04 13.32


jag pratade med någon, när jag spelade tennis, när jag förbe­ redde ett kontrakt. Och det var den oron som, trots Ronies slutenhet den här kvällen, fick mig att säga med spelat lugn: ”Juani har gått ut.” ”Med vem?” undrade han. ”Jag frågade inte.” ”När kommer han hem?” ”Jag vet inte. Han tog med sig sina inlines.” Det blev tyst igen. ”Romina hade lämnat ett meddelande på telefonsvararen”, sa jag efter en stund. ”Hon undrade om de skulle ta en sväng. Tror du att sväng är något slags kodord?” ”En sväng är en sväng, Virginia.” ”Så jag behö­ ver inte oroa mig då?” ”Nej.” ”Så han är med henne?” ”Han är med henne.” Sedan blev vi tysta igen. Jag tror att vi växlade ytterligare några ord, men jag minns inte om vad. Troligtvis några fasta fraser enligt vår outtalade överenskommelse. Ronie hällde upp ännu en whisky och jag räckte honom ishinken. Han tog en näve iskuber, några ram­ lade ner på golvet och gled iväg mot räcket. Han följde dem med blicken och under några sekunder var det som om han hade glömt Scaglias hus. Han såg på isbitarna och jag såg på honom. Vi hade kunnat bli kvar hur länge som helst i våra frusna poser, men plötsligt tändes ljuset runt Scaglias swimmingpool och poppelsuset blandades med röster. Tanos skratt. Musik; något slags modern, melankolisk jazz. ”Diana Krall?” frågade jag, men Ronie svarade inte. Han blev nervös, reste sig, sparkade på isbitarna, satte sig igen, knöt händerna och pressade dem mot munnen, bet i ihop käkarna. Jag för­ stod att han dolde något, något han inte vågade släppa ut genom sina hopknipna läppar. Något som hade att göra med 14

122601_Torsdagsankor.ORIG.indd 14

2012-07-04 13.32


det han inte kunde ta ögonen ifrån. Ett gräl, avundsjuka, en förolämpning han inte kunnat tolerera? En gliring förklädd till skämt; Tanos specialitet, tänkte jag. Ronie reste sig igen och gick fram till räcket. Han tömde glaset i ett svep. Han stod så att han skymde sikten för mig, men jag hörde ett plask och förmodade att någon hade hoppat i poolen. ”Vem var det som hoppade i?” frågade jag. Han svarade inte. Egent­ ligen brydde jag mig inte om vem som hade hoppat i, det som bekymrade mig var tystnaden, väggen jag krockade med varje gång jag försökte komma nära. Till slut tröttnade jag och gick in. Jag var inte arg, men det var uppenbart att Ronie befann sig någon annanstans, närmare bestämt vid Scaglias swimmingpool med sina kompisar. Jag hade knappt kommit halvvägs nedför trappan när jazzmusiken tystnade tvärt, mitt i en takt. Jag gick ut i köket och sköljde ur glaset noggrannare än nödvändigt, och än en gång fylldes huvudet med tankar som inte tycktes få plats i det. Men det var inte Ronie jag tänkte på, utan Juani. Jag sökte efter olika knep att slå bort tankarna med, som när man räknar får för att somna. Jag började grubbla över husaffärer jag hade på gång: Vem skulle jag visa Gómez Pardos hus för? Hur skulle jag kunna hjälpa Canetti att få sitt lån beviljat? Och handpenningen som jag hade glömt ta ut av Abrevaya, hur skulle jag göra med den? Men snart dök Juani, inte Ronie, upp i tankarna igen. En tydligare, skarpare Juani. Jag torkade glaset och ställde in det i skåpet, men tog genast ut det igen och fyllde det med vatten, 15

122601_Torsdagsankor.ORIG.indd 15

2012-07-04 13.32


jag skulle bli tvungen att ta något för att kunna sova. Nå­ got som knockade mig. I medicinskåpet fanns sömntabletter som var starka nog. Som tur var hann jag aldrig ta någon, för det var just i det ögonblicket jag hörde de springande stegen i trappan, och sedan skriket, och den dova, hårda dunsen mot parketten. Jag rusade ut i hallen och fick se min man ligga alldeles blodig på golvet. Skenbenet hade gått av och stack ut genom huden. Jag trodde att jag skulle svimma, hela rummet snurrade, men jag var tvungen att ta mig samman, det fanns ju ingen annan som kunde hjälpa honom, och jag tackade min lyckliga stjärna att jag inte hade hunnit få i mig den där sömntabletten, för jag var tvungen att ordna ett tryckförband och jag hade ingen aning om hur man gjorde, linda om en trasa, en ren servett, stoppa blodet, ringa efter ambulans; nej, ingen ambulans, det skulle ta för lång tid, jag måste köra själv, och skriva en lapp till Juani. Pappa och jag har åkt iväg för att uträtta ett ärende, vi är snart tillbaka. Ring på mobilen om det är något. Puss och kram, mamma. Ronie skrek högt av smärta när jag släpade honom ut till bilen och hans skrik fick mig att skynda på så mycket jag kunde. ”Virginia, kör mig till Tano”, skrek han. Jag struntade i vad han sa, jag tänkte att han yrade och hjälpte honom in i baksätet. ”För helvete, kör mig till Tano!”, skrek han igen, och sedan tuppade han av. På grund av smärtan, sa de se­ nare på sjukhuset, men de hade fel. Jag trampade gasen i bot­ ten och körde som en galning, utan att bry mig om vare sig väggupp eller Lekande barn-skyltar. Jag stannade inte ens när 16

122601_Torsdagsankor.ORIG.indd 16

2012-07-04 13.32


jag fick se Juani springa barfota på en sidogata med Romina efter sig. Det var som om de flydde från något. De där två flyr alltid från något, tänkte jag. Och de glömmer alltid sina in­lines någonstans. Juani tappar alltid bort sina saker. Men jag hade inte tid att tänka på Juani. Inte den kvällen. Ronie vaknade till liv innan vi hunnit lämna La Cascada. Han såg förvirrat ut genom bilrutan och försökte förgäves få grepp om var vi var. Han skrek inte längre. Strax innan vi var fram­ me vid bommen mötte vi Teresa Scaglias bil. ”Var inte det där Teresa?” frågade Ronie. ”Jo.” Ronie satte händerna mot huvu­det och började gråta, en stilla, gnyende gråt som efter­ en stund övergick i kvävda hulkningar. Jag såg på honom i back­spegeln, hopkrupen, hjälplös. Jag försökte lugna ho­ nom, men det var omöjligt, och efter en stund hade jag vant mig vid hans hulkande. Som man vänjer sig vid en smärta som successivt smyger sig på, eller vid samtal fulla av tomma ord. När vi kom fram till sjukhuset hörde jag inte min mans gråt längre. Men gråten fanns där. ”Varför gråter ni?” frågade jourhavande läkare. ”Gör det mycket ont?” ”Jag är rädd”, sva­ rade Ronie.

122601_Torsdagsankor.ORIG.indd 17

2012-07-04 13.32


2. Virginia brukade säga att det hus som drog till sig mest upp­ märksamhet från hennes mäklarfirmas kunder var Scaglias, trots att det var långt ifrån det bästa i Altos de la Cascada. Och Virginia visste verkligen vilka hus som var bäst och sämst i vårt område. Tanos hus var utan tvekan ett av de största, ­vilket na­ turligtvis var en viktig aspekt i sammanhanget. Många av oss andra var nog lite avundsjuka på Scaglias hus, men det vågade vi inte erkänna. Det var ett tvåvåningshus i tegel, med brutet, svart skiffertak, ljusa träsnickerier, sex sovrum, åtta badrum, plus hembiträdets rum. Tack vare arkitektens kontakter hade huset varit med i två eller tre inrednings­magasin. På över­ våningen fanns en hemmabio, och intill­ ­köket ett sällskaps­ rum med rottingfåtöljer och ett bord i trä och rostpatinerat järn. Vardagsrummet hade ett stort panorama­fönster som vette ut mot trädgården och swimmingpoolen, och när man satt i de sandfärgade fåtöljerna framför fönstret kändes det som om man befann sig på den trädäckade altanen utanför. Alla buskar och växter i trädgården hade planterats på en noggrant utvald plats beroende på färg, höjd, täthet och hur de rörde sig i vinden. ”Trädgården är min portfolio”, sa 18

122601_Torsdagsankor.ORIG.indd 18

2012-07-04 13.32


­ eresa, som kort efter att de flyttat till La Cascada gav upp T grafologistudierna och utbildade sig till landskapsarkitekt i stället, och trots att hon egentligen inte behövde arbeta tyck­ tes hon alltid vara på jakt efter nya kunder; det var som om det betydde mer för henne att erövra en ny kund än att få en ny trädgård att ta sig an. I Teresas trädgård fanns inga viss­ na eller sjuka växter, inga växter som slagit rot på ett visst ­ställe av en slump, för att ett frö hade råkat landa just där, där fanns inga myrstackar och inga sniglar. Gräsmattan var som en perfekt, jämnt djupgrön heltäckningsmatta. En imaginär linje, precis där gräset ändrade färg, markerade gränsen mel­ lan trädgården och golfbanans sjuttonde hål, och från huset kunde man se en sandbunker till vänster och ett vattenhinder i form av en liten konstgjord damm till höger. Teresa gick in genom dörren vid parkeringen. Hon behöv­ de ingen nyckel för att öppna, i Altos de la Cascada låser vi aldrig våra dörrar. Hon säger att hon blev förvånad över att det var så tyst i huset, att hon inte hörde vare sig röster eller skratt från Tano och hans vänner. Våra vänner. Fylleskratt. Men då behövde hon å andra sidan inte gå in och hälsa, och det var skönt, för hon var trött och orkade inte lyssna på de­ ras tjatiga gamla skämt, sa hon. Precis som alla andra tors­ dagar hade männen träffats för att spela kort och äta middag tillsammans, och fruarna hade som vanligt varit på bio. Alla utom Virginia, som sedan en tid tillbaka alltid kom med nå­ gon ursäkt för att slippa följa med. Vi andra hade inte orkat forska i vad som egentligen låg bakom, men alla trodde att 19

122601_Torsdagsankor.ORIG.indd 19

2012-07-04 13.32


det hade med deras ekonomiska situation att göra, även om ingen sa det högt. Scaglias barn var inte heller hemma den här kvällen. Matías sov över hos Floríns, och Sofía hade mot­ villigt lytt Tano och åkt hem till sin mormor och morfar. Och hembiträdet hade ledigt. Det var Tano som hade bestämt att hon skulle vara ledig på torsdagarna, då ville han ha huset för sig själv så att han och hans vänner inte riskerade att bli avbrutna mitt i ett parti. Teresa gick uppför trappan till övervåningen. Hon tänkte att de kanske hade fått lite för mycket vin och champagne i sig och slocknat inne i biorummet till en film eller något sportprogram. Men rummet var tack och lov tomt och hon kunde lugnt fortsätta mot sovrummet utan risk att stöta på dem. Huset kändes öde. Hon var inte orolig, men däremot undrande. Hennes mans vänner måste vara kvar i huset eller trädgården, om de inte hade bestämt sig för att promenera hem, tänkte hon, för Gustavo Masottas och Martín Urovichs bilar stod fortfarande parkerade framför huset. Hon gick ut på terrassen och tyckte sig skymta ett par handdukar i mörk­ ret nere på altanen. Det var en skön kväll, ovanligt varm för att vara slutet på september, och sedan Tano hade låtit instal­ lera pannan som värmer upp vattnet i swimmingpoolen var årstiden inte längre något problem för den som ville bada. De har väl tagit sig ett dopp för att nyktra till och håller säkert på att byta om, tänkte hon. Sedan gav hon upp och gick in och klädde av sig och kröp ner i sängen. Hon vaknade klockan fyra på morgonen. Ensam. Tanos 20

122601_Torsdagsankor.ORIG.indd 20

2012-07-04 13.32


sida av sängen var orörd. Hon gick till framsidan av huset och tittade ut genom fönstret. Bilarna stod kvar och det var fort­ farande dödstyst i huset. Hon gick ner till vardagsrummet och konstaterade att det hon hade sett uppifrån terrassen var handdukar och t-tröjor. Det var mörkt vid poolen. Hon fort­ satte in i sällskapsrummet. Där såg det ut som det brukade: tomma flaskor, fulla askkoppar, korten utspridda på bordet, som om de just hade avslutat ett parti. Hon gick ut i träd­ gården och fortsatte bort till uteplatsen. Hon öppnade dör­ ren till duschen och omklädningsrummet. Kläder låg slängda på bänken, ett par hopknölade kalsonger på golvet, en ensam strumpa på duschkranen. Det var bara Tanos kläder som låg prydligt hopvikta längst ut på bänken, och på golvet under stod hans skor. De kan omöjligt ha gett sig iväg ut i badbyxor mitt i natten, tänkte hon. Hon gick bort till poolen. Hon för­ sökte tända lyset, men det gick inte. Det måste ha gått en säk­ ring, tänkte hon, senare skulle hon få veta att jordfels­brytaren var urkopplad innan säkringen gick. Vattnet låg alldeles stilla. Hon kände på handdukarna, de var torra, på sin höjd lite daggfuktiga. På poolkanten stod tre tomma champagneglas prydligt uppradade. Glasen gjorde henne förbryllad. Inte för att de hade druckit champagne i poolen, utan för att glasen kom från servisen de hade fått i bröllopspresent av Tanos pappa. Det var äkta kristallglas som Tano bara tog fram vid mycket speciella tillfällen. Teresa tänkte att hon måste rädda glasen, innan de vältes omkull av en vindpust, en katt eller en groda. Bortsett från sådana smärre incidenter, orsakade av 21

122601_Torsdagsankor.ORIG.indd 21

2012-07-04 13.32


djur och natur, var vårt liv i La Cascada tämligen tryggt och odramatiskt. Trodde vi. Utan att kasta ens en blick mot den lugna vattenytan, böj­ de sig Teresa ner för att plocka upp glasen. Två av glasen slog emot varandra och det klirrande ljudet fick henne att spritta till. Hon synade dem och konstaterade att de hade klarat sig. Hon började gå mot huset. Hon gick sakta och försiktigt så att glasen inte skulle slå emot varandra igen. Vad hon inte visste när hon gick tillbaka in i huset var det vi alla skulle få veta dagen efter: att på botten av swimmingpoolen, under den lugna vattenytan, låg hennes man och två av hans vänner, döda.

122601_Torsdagsankor.ORIG.indd 22

2012-07-04 13.32


3. Altos de la Cascada heter området där vi bor. De första som flyttade hit var Ronie och Virginia Guevara, och nästan samtidigt med dem kom Martín och Lala Urovich; några år senare­ kom Tano och Teresa Scaglia; Gustavo och Carla Masotta var bland de sista. Det var så vi med tiden kom att bli grannar. Altos de la Cascada är ett inhägnat område, eller ett country, som vi säger här i Argentina. Runt hela området löper ett högt stängsel som döljs av olika sorters buskar. Det fullständiga namnet är Altos de la Cascada Country Club, men de flesta säger bara La Cascada, eller Los Altos. Vi har golfbana, tennisplan, swimmingpool, två klubbhus. Privat vaktbolag. Femton väktare på dagtid och tjugotvå nattetid. Ett drygt tvåhundra hektar stort inhägnat, hårt bevakat om­ råde där ingen släpps in utan att någon av oss som bor här har gett sitt tillstånd. Det finns tre ingångar till området. En huvudingång med bommar som lyfts upp när vi håller vårt medlemskort mot en elektronisk läsare. En sidoingång, också den med bom­ mar, där besökare som är föranmälda av någon medlem får legitimera sig. Vid den tredje ingången, som utgörs av en 23

122601_Torsdagsankor.ORIG.indd 23

2012-07-04 13.32


snurrgrind, går vakten igenom väskor och bagageutrymmen, och för att bli insläppt måste man lämna ifrån sig sina idhandlingar; den ingången är till för leverantörer, hembiträ­ den, trädgårdsarbetare, målare, murare, snickare och andra som arbetar inom området. Runt hela området, med femtio meters mellanrum, sit­ ter övervakningskameror som roterar etthundraåttio grader. Tidi­gare fanns kameror som roterade trehundrasextio grader, men de byttes ut när en del medlemmar som har sina hus nära områdesgränsen klagade på att det var integritetskrän­ kande. De privata tomterna skiljs åt med levande staket, det vill säga häckar och buskar. Men det är inte vilka buskar som helst. Kinesisk liguster är till exempel inte modernt längre, inte heller de där stora blåklockorna som man brukar se ut­ med järnvägsspåren. Det finns inga häckar som är trimmade så att de liknar höga murar. Och absolut inga rundklippta buskar. Våra häckar är ojämna, de ser liksom naturligt ruf­ siga ut, trots att varje klipp är genomtänkt in i minsta detalj. Meningen är att man ska få intrycket av att de har vuxit upp just där av en händelse, inte att de utgör en medvetet anlagd gräns. Men gränsen finns där, även om det inte är tillåtet att märka ut den med annat än växter. Man får inte sätta upp taggtråd eller staket och absolut inte bygga höga murar. För­ budet gäller inte det två meter höga stängsel som löper runt området, och som snart kommer att ersättas av en mur som uppfyller de nya säkerhetsföreskrifterna. Inga staket, inte ens 24

122601_Torsdagsankor.ORIG.indd 24

2012-07-04 13.32


levande, får förekomma som avgränsning mot golfbanan. På nära håll kan man se var gränsen mot fairway går, eftersom det är en annan sorts gräs på golfbanan, men på långt håll flyter de olika gröna nyanserna in i varandra och man får en känsla av att allt ögat ser är ens egen privata mark. Alla gator har fågelnamn. Svalan, Lärkan, Koltrasten. Och de följer inte det typiska rutmönstret som är vanligt i andra områden. Det finns till exempel massor av cul-de-sac, sma­ la återvändsgator som slutar i en liten rondell med buskar och blommor. Det är de lugnaste, minst trafikerade gatorna och därför de mest eftertraktade. Vi skulle alla vilja bo på en cul-de-sac. I ett oinhägnat bostadsområde riskerar man att bli överfallen och rånad på en sådan gata, särskilt nattetid. Men inte i La Cascada, här kan man promenera på vilken gata som helst, vilket tid på dygnet som helst utan att vara rädd, för här kan ingenting hända. Det finns inga trottoarer. Man tar sig fram med bil, mo­ ped, motorcykel, scooter, fyrhjuling, inlines, cykel … Och de som promenerar går på själva gatan. Om man ser någon som går till fots och inte har träningskläder på sig är det för­ modligen ett hembiträde eller en trädgårdsarbetare, fast här i La Cascada säger många ”parkarbetare”, för ingen tomt är mindre än ettusenfemhundra kvadratmeter, och en så stor markyta är snarare en park än en trädgård. Det finns inga synliga ledningar. Varken elledningar eller telefonledningar eller tevekablar. Allt ligger nedgrävt så att invånarna i Los Altos inte ska behöva störas av förfulande 25

122601_Torsdagsankor.ORIG.indd 25

2012-07-04 13.32


inslag i miljön. Ledningarna är dragna i en kanal som löper parallellt med avloppsrören. Det är inte heller tillåtet att ha sin vattenreservoar synlig, den måste byggas in eller kamoufleras på något sätt. Och man får inte ha tvätt hängande så att det syns utifrån. Innan man kan börja bygga ett hus måste ritningarna godkännas av områdets tekniska råd och då beslutas också var i trädgården man får lov att hänga tvätt. Om man inte följer beslutet, utan hänger sin tvätt så att den syns från grannhusen och någon anmäler en, då får man böta. Varje hus är unikt, inget är en avsiktlig kopia av något annat. Men eftersom alla följer samma estetiska normer – normer som dikteras av Byggnadsnämnden, av stadgarna, eller av modet – finns ändå en viss likhet. Vi vill alla att just vårt hus ska vara det finaste. Eller det största. Eller det bäst byggda. Området är indelat i kvarter och enligt stadgarna måste alla hus i ett visst kvarter ha samma fasadbeklädnad (rött tegel), i ett annat sam­ ma fasadfärg (vit), i ett annat samma typ av tak (svart skiffer). Det finns alltså ett kvarter med bara vita hus. Ett där alla hus är i tegel. Ett där alla har svart skiffertak. Det är till exempel inte tillåtet att bygga ett vitt hus i ett tegelkvarter. På en flygbild över området ser man tre stora färgfält: ett rött, ett vitt och ett svart. I tegelkvarteret finns tre dormis, övernattningshus, med en välskött, gemensam trädgård. På långt håll ser det ut som tre stora bungalower, men i själva verket innehåller varje dormi ett flertal smålägenheter som ägs av medlemmar som bara kommer hit på helgerna. 26

122601_Torsdagsankor.ORIG.indd 26

2012-07-04 13.32


Ett av de mest frapperande kännetecknen för La Cascada är dofterna. De varierar med årstiderna. I september doftar hela området jasmin. Alla trädgårdar i La Cascada har minst en stjärnjasminbuske som blommar på våren. Trehundra hus, trehundra trädgårdar och trehundra jasminbuskar, på ett två­ hundra hektar stort, inhägnat, bevakat område. Jasmin­doften gör att luften känns tung och lite sötaktig. Den som inte är van kan uppleva den som kvalmig, men på många av oss som bor här har den ett slags beroendeframkallande, eller för­ förisk, eller nostalgisk effekt, och varje gång vi åker härifrån längtar vi genast tillbaka till den där söta blom­doften igen. Det är som om vi inte kan andas ordentligt någon annan­ stans. Luften i Altos de la Cascada är tung, den känns inpå bara huden, men det är så vi som bor här vill ha det, med bin som surrar i jasminbuskarna. Vi längtar alltid efter att få an­ das vår egen luft, oavsett vilken årstid det är. Om sommaren doftar La Cascada nyklippt, fuktigt gräs och klor från vattnet i poolerna. Sommaren är ljudens årstid: barn som plaskar och skrattar och stojar, cikador som spelar, fåglar som klagar på värmen, någon som spelar trummor, musik som slingrar sig ut genom öppna fönster. Fönster utan galler. I La Cascada finns inga galler. Det behövs inga galler. Men myggnät be­ hövs, för att det inte ska komma in insekter. Hösten doftar frisk sav från beskurna träd och buskar. Ingenting lämnas kvar att multna på marken. Efter varje oväder samlar män i gröna overaller med Altos de la Cascadas logo ihop alla kvis­ tar och grenar som brutits av. Spåren efter ett oväder är borta 27

122601_Torsdagsankor.ORIG.indd 27

2012-07-04 13.32


långt innan det är dags för oss att äta frukost, att åka till arbe­ tet och skolan, eller ta en morgonpromenad. Det enda som finns kvar är vätan i gräset och doften av fuktig jord. Ibland undrar vi till och med om blåsten som väckte oss under­nat­ ten var verklig eller om det var en dröm. Om vintern omges vi av rökdoft från eukalyptusveden som brinner i de öppna spisarna, och av den mest privata och hemliga doften av dem alla, det egna hemmets doft, en blandning av sådant som bara vi själva känner till. Vi som bor i Altos de la Cascada säger att vi valde det här området för att det är tryggt, för att vi är idrottsintresserade och vill leva ett hälsosamt liv nära naturen. Vi intalar oss att det är sant eftersom vi inte vill erkänna det verkliga skälet, ens för oss själva. Och efter en tid minns vi inte längre vil­ ket det var. Så fort man har flyttat in i La Cascada är det som om man på något märkligt sätt glömmer det som varit. Förra veckan, förra månaden, förra året, ”när vi gick till final i inter-country cup och vann” … längre tillbaka än så minns vi inte. Vi glömmer våra gamla vänner, platserna vi en gång älskade, släktingar, minnen, misstag vi gjort i livet. Som om man plötsligt bara skulle riva ut alla bladen ur sin dagbok och börja om från början, som om ingenting hänt.

122601_Torsdagsankor.ORIG.indd 28

2012-07-04 13.32



Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.