Morten A. Strøksnes
ett mord i kongo Översättning Emeli André Leopard förlag Stockholm 2012
122503_Ett_mord_ORIG.indd 3
2012-07-02 14.05
Innehåll
1. Boyomas röda peppar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
9
2. Bakvatten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
28
3. Prison Central . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
49
4. Norska attraktioner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
66
5. Callan och Hunt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
88
6. Fångarnas dilemma . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 113 7. Skotten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 133 8. Flykten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 164 9. Okapium. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 185 10. Gin utan tonic . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 217 11. Hjärtats mörker . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 236 12. Uppdrag i Kampala . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 274 13. Utsikt från Rwenzori. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 301 Efterord till den svenska utgåvan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 307
Tack till . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 312 Noter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 313
122503_Ett_mord_ORIG.indd 5
2012-07-02 14.05
På kvällen den 5 maj 2009 lämnade Tjostolv Moland och Joshua French den kongolesiska staden Kisangani, där de hade varit i ett okänt ärende, för att ta sig tillbaka till sin bas i Uganda. Bilen de hyrde kördes av Abedi Kasongo. Förutom norrmännen fanns två andra passagerare, Kepo Aila och Kasimu Aradjabo. 109 kilometer öster om Kisangani sköts chauffören till döds. Efter en vild flykt genom djungeln greps norrmännen och anklagades för mordet. De nekade, men blev dömda till döden av tre kongolesiska militärtribunaler. I skrivande stund sitter Moland och French ännu fängslade i Demokratiska republiken Kongo. Oslo, den 20 augusti 2010
122503_Ett_mord_ORIG.indd 7
2012-07-02 14.05
kapitel
1
Boyomas röda peppar
jag kom fram till Kisangani dagen innan Tjostolv Moland och Joshua French blev dömda till döden. Det enda flygplanet i Lignes Aériennes Congolaises flotta flög kors och tvärs över lan det, till städer jag aldrig hade hört talas om. För varje landning gick många passagerare av, men inga gick på. När vi närmade oss Kisangani var det bara två kvar i kabinen. Båda såg ner på ett ångande mörkgrönt djungeltäcke. Flera gånger såg de floden under sig, ett skimrande silverbälte som skar rakt genom allt det gröna. Världens näst största flod slingrade sig genom världens näst största regnskog, från de stora vulkanerna och sjöarna på Östafrikas högland till Atlanten i väster, nästan 500 mil därifrån. Det var som att flyga över en människotom planet. I verklig heten har Kongo närmare sjuttio miljoner invånare och över tvåhundra olika språk. Landet är lika stort som hela Västeuropa. Strax efter att floden slingrade sig över ekvatorn öppnade sig en glänta vid flodbrädden. Det var Kisangani. Hit men inte längre. Den sista farbara utposten uppför Kongofloden, innan vattenfallen. Här byggdes det en modern stad. Den blomstrade i några årtionden. Sedan kom krigen. Järnvägsspåren växte igen och hamnen förföll. Vägarna kring staden blev till stigar. Folk flydde in i skogarna de en gång hade kommit från. Det var som om djungeln hade ångrat sig och ville ha staden tillbaka. Många norrmän hade varit här tidigare, och många hade ham nat i svårigheter. När flygplanet tog mark hörde en vit man en röst som viskade: Nu har du kommit fram. Det kan bli svårare att komma tillbaka.
9
122503_Ett_mord_ORIG.indd 9
2012-07-02 14.05
Tidigt på morgonen den 8 september 2009 samlades folk utan för det franska kulturcentret AFRACO, Alliance Française et Congolaise, där rättegången hölls. På strategiska platser på tvär gatorna kring byggnaden hade studenter och lokala agitatorer gömt lådor med molotovcocktails och bensindunkar. De skulle användas till att attackera domstolsbyggnaden om de tilltalade blev frikända. Runt omkring, på behörigt och diskret avstånd, slog MONUC (Mission des Nations Unies au Congo) en osynlig ring runt domstolsbyggnaden. Bepansrade militärfordon stod redo att rycka in. För den egna personalen hade FN-organisatio nen infört näst högsta beredskap. Ingen fick lämna lägret efter mörkrets inbrott. Vissa stadsdelar var ”no go” dygnet runt. Norska journalister hade blivit grundligt drillade i evakue ringsplaner, flyktvägar och samlingspunkter av UD:s represen tanter på platsen. Ingen av journalisterna visste att det fanns en specifik anledning till UD:s oro. Norsk militär underrättelse tjänst hade mottagit mycket känslig information. Den kom från flickvännen till en person som Tjostolv Moland hade tjänstgjort med, och rörde sig om en bild som skulle vara svårt kompromet terande för norrmannen. UD och underrättelsetjänsten var mycket bekymrade. Om bilden lades ut och började spridas på internet kunde det snabbt leda till upplopp i Kisangani. Fotogra fiet, som aldrig dök upp, skulle vara taget i Afrika. Denna information, plus Moland och Frenchs försök att värva norska soldatkolleger till uppdrag i Afrika, hade fått den militära underrättelsetjänsten att inleda en grundlig utredning av dem båda. Senare skulle ny information leda till att säkerhetspolisen Kripos och det norska riksåklagarämbetet kopplades in i ärendet. Nu gällde det misstankar om att de två hade planerat ”krigsför brytelser”. Klockan halv tio höll lokalen på att fyllas. Solen bröt igenom diset. Nattens regn förångades snabbt i det brännande vita ljuset. Det var en strålande dag i Kisangani.
10
122503_Ett_mord_ORIG.indd 10
2012-07-02 14.05
Inne i rättssalen påminde stämningen om den som uppstår i en inomhusarena inför stora idrottsevenemang, till exempel en titelmatch i boxning. Folk pratade lågmält och bara med dem som satt intill. Kvinnorna var klädda i sina finaste klänningar, männen hade nytvättade och nystrukna skjortor. Deras ansikten utstrålade allvar och förväntningar. I den främre delen av loka len: dussintals soldater med automatkarbiner, som ställde sig i givakt varje gång högre officerare kom in i lokalen. Långbordet uppe på podiet och väggen bakom var täckta av den kongolesiska flaggan. Blå bakgrund, gul stjärna uppe i vänstra hörnet. Snett uppifrån högra hörnet ner mot det nedre vänstra gick en bred röd rand. Kongofloden. Martyrernas blod. Det var bara en sak som bröt stämningen. Céline Dions ”Let’s talk about love” strömmade ut genom högtalarsystemet. Längst framme i salen började nyckelpersonerna inta sina platser. Riksåklagare Jean Akombo Mondjo kom först, iförd en åtsittande guldkostym, som om han skulle leda en kongolesisk version av ”Vem vill bli miljonär”. En man som utan tvekan ville bli det var offrens rättegångsbiträde François Alauwa. Till och med representanter för kongolesiska myndigheter tvivlade starkt på om den mannen hade rätt att kalla sig advokat. Några meter ifrån honom satt en synnerligen välputsad man i skräddarsydd kostym. Ingen hade sett honom tidigare, men kisanganierna identifierade honom snabbt som ”en myndighetsperson från Kinshasa”. På främsta raden satt också militärtribunalens utredningsle dare Roger Wavara. Han var lång och välbyggd men rörde sig sakta och stelt, likt en man som inte riktigt har kontroll över sina egna krafter och är rädd för att förstöra något. Wavara var överste i den kongolesiska armén. Några av officerarna i militär tribunalen hade tjänstgjort under Mobutu Sese Seko, diktatorn som tog makten genom en kupp 1965 och regerade tills han för drevs 1997. Men några i militärtribunalen, inklusive Wavara,
11
122503_Ett_mord_ORIG.indd 11
2012-07-02 14.05
hade ett förflutet i en rebellrörelse som fram till nyligen hade krigat mot armén de nu ledde. Innan freden tillhörde Wavara den östkongolesiska rebellgruppen RCD.1 Han stod ut jämfört med de andra officerarna, även de med högre tjänstegrad. Hans ögon glimmade av intelligens och naturlig auktoritet. Ett nästan omärkligt leende vilade ständigt i mungiporna. Wavara gjorde intryck av att vara en person som vet något som andra inte vet – och som man ska akta sig för. Dörren vid sidan av podiet öppnades. De flesta i salen reste sig. Tjostolv Moland och Joshua French fördes in, fastkedjade vid var sin soldat och följda av åtta andra. På grund av den massiva me diebevakningen kändes det som om vi redan var bekanta. I le vande livet var de sig mer lika än folk man känner igen från tv, film och bilder brukar vara. Moland och French var i verklig heten extra mycket Moland och French. Båda bar samma kläder de hade gått i sedan rättegången inleddes drygt tre veckor tidi gare, ja sedan de lämnade Uganda flera månader tidigare: blå jeans och kakiskjortor. De hade knappt klippt eller rakat sig på flera månader. De såg ut som två rymlingar; ett rockband som varit på turné för länge; som två skeppsbrutna på en öde ö. Båda var bleka och lite glåmiga i ansiktet. Men med tanke på omstän digheterna verkade de förvånansvärt pigga och samlade, även denna dag. Kroppshållningen och blicken avslöjade inte att de hade suttit i kongolesiskt häkte i fyra månader, anklagade för mord, och att domen mot dem nu skulle falla. De framstod som behärskade, på gränsen till nonchalanta, nästan som om de redan spelade huvudrollerna i filmen om sig själva. Åklagarsidan hade yrkat på dödsstraff och tjugo års fängelse för konspiration, spionage, mord, mordförsök och väpnat rån. Grädden på moset: ett skadeståndskrav motsvarande 3 038 mil jarder norska kronor, mer än den norska oljefonden – och om kring femtio gånger Kongos nominella bruttonationalprodukt. Journalisterna flockades kring de två tilltalade, närmare än de
12
122503_Ett_mord_ORIG.indd 12
2012-07-02 14.05
skulle ha kommit i någon västerländsk domstol. Fotograferna likaså. På frågan om de var nervösa inför domslutet hörde jag Moland svara att det bara var en vanlig dag på dårhuset. För svarsadvokaten Guillaume Likwela gick bort till de tilltalade under ett av förhören. Han ville att de skulle skriva under några dokument han hade med sig från huvudförsvararen André Ki bambe, som inte var närvarande. Det var överklagandet av domen som ännu inte hade lästs upp. De kongolesiska försvars advokaterna, som fick betalt av den norska staten, hyste inga tvivel om hur rättegången skulle sluta. Många kongolesiska juridikstudenter var på plats i salen. I flera veckor hade de tålmodigt suttit där för att lära sig hur rättegångar ska gå till när Demokratiska republiken Kongo läg ger prestige i saken. En av dem knackade mig på ryggen. – Var inte rädd. Du är välkommen, sa den unge mannen medan kvinnan bredvid honom nickade allvarligt. Det enda jag var rädd för var att bli utkastad ur rättssalen. Därför försökte jag göra mig så liten och osynlig som möjligt. Strategin lyckades i tio minuter. När en löjtnant kom fram och pratade med mig visste jag att det betydde problem. Mina möten med immigrationsmyndigheterna på flygplatsen och inne i sta den hade inte varit utan komplikationer. De hade gett mig klart besked om att jag saknade alla papper som behövdes för att ar beta som journalist, och att jag skulle få böta 10 000 dollar om jag agerade som en. En överste kom också fram och krävde att få se mina papper. Efter en snabb titt gav han mig order om att lämna lokalen. Som vit var jag inte välkommen som åskådare på samma villkor som de andra. Översten krävde ett specifikt till stånd från kongolesiska myndigheter. En soldat följde mig hela vägen ut på gatan. Efter en tur med mopedtaxi genom Kisanganis gator var jag tillbaka på immigrationskontoret. Där förklarade jag situationen
13
122503_Ett_mord_ORIG.indd 13
2012-07-02 14.05
för chefen Papa Jacques. Han hade antagit ett nytt och mildare ansiktsuttryck sedan jag var där samma morgon, och var till mötesgående. En ny blankett drogs upp ur lådan. På den fyllde jag i alla fält, inklusive dem som gällde min ”ras” och ”äkta na tionalitet”. Sedan åkte jag tillbaka till rätten med den väntande mopedtaxin. Dokumentet som jag varsamt höll mellan två fing rar fladdrade i vinden och gjorde folk på gatorna uppmärksamma på dess enorma betydelse. Inne i salen, som nu var helt fullsatt, försökte jag gömma mig längst bak bland de stående. En soldat kom fram och föste ut mig. Översten stod och väntade i foajén och ville veta varför jag hade kommit tillbaka. Jag visade honom dokumentet. Han vände på papperet och frågade varför det bara var stämplat och signerat på framsidan, men inte på baksidan. Utan stämpel var dokumentet ogiltigt, sa han, och viftade ut mig. Jag hade rest över halva jorden, hals över huvud, för att komma fram. Nu stod jag en meter från mållinjen, men jag kunde inte komma över den på grund av att det saknades en stämpel på baksidan av ett pap persark. En ny tur på motorcykel genom Kisangani. Den här gången tog Papa Jacques det personligt. Han stämplade dokumentet på baksidan och skickade en av sina uniformerade poliser med mig tillbaka till rättssalen. Utanför blev vi stoppade av en officer som gensköt oss med moped från andra sidan gatan. Han viftade bort immigrationspolisen. Problemet kunde lösas mot en liten kom pensation, sa officeren. Han följde mig in. Efter ännu en kropps visitering lät jag på nytt folkmassan omsluta mig inne i rätts salen. Kungörelsen av domen var försenad med en dryg timme, och domarna hade ännu inte gått upp på podiet. Temperaturen och intensiteten i lokalen hade stigit märkbart. Trycket av förväntan från alla de tillströmmade fyllde luften och blandade sig med en
14
122503_Ett_mord_ORIG.indd 14
2012-07-02 14.05
svag men stadigt tilltagande dunst av människa. Moland och French satt längst fram i sidled, med profilen mot åskådarna, till synes helt lugna. Just som militärerna reste sig och allt tydde på att föreställ ningen skulle börja kände jag en ny hand på axeln. Den här gången var det ”presschefen”. In i en walkie-talkie sa han att han skulle ta med den norska åskådaren upp till pressrummet för att förhindra ”agitation genom att publiken provoceras av hans när varo”. Pressrummet hade varit biografmaskinistens rum, innan maskinerna blev stulna eller förstörda. Äntligen kunde jag vara säker på att inte bli utkastad. De fyra domarna, med militärtribunalens ledare Claude Disi mo i spetsen, äntrade podiet i den andra delen av lokalen. Musi ken stängdes av. Publiken applåderade. Soldaterna fick order om att ställa sig i givakt. Moland, French och hela salen reste sig upp medan kapten Disimo lät sin tordönsstämma runga genom loka len. Klockan var 11.20. De tilltalade kallades fram till tribunalen tillsammans med åklagargruppen, riksåklagaren, rättegångs biträdena och försvarsadvokaten. Efter en kort presentation satte sig Moland och French ner igen. Disimo bad om tystnad i rätts salen och förmanade publiken mot att avbryta under tiden. – Detta är ett viktigt och allvarligt ögonblick, sa han och bör jade läsa ur den tjocka bibban han hade framför sig. Journalisterna kommenterade direkt på nätet, minut för minut. De bloggade, skickade sms och streamade bilder live hem till sina redaktioner. De som inte förstod franska, det vill säga alla utom en, kollade översättningarna på sina egna webbsidor för att hänga med på vad som sades tjugo meter bort. Någon satt i tele fon, andra på Twitter och Facebook, direkt från hjärtat av Afrika hem till Norge. Fram till nyligen, innan mobilmasterna sattes upp, tog det en vecka för nyheter att nå fram till eller komma ut
15
122503_Ett_mord_ORIG.indd 15
2012-07-02 14.05
ur Kisangani. Kongoleserna har varit med om ett krig som tog livet av lika många invånare som hela Norges befolkning. Med hjälp av satellitteknologin följdes rättegången mot norrmännen Moland och French, sekund för sekund, i ett litet land hundratals mil bort. Alltihop var imponerande, och kanske lite absurt. Asymmetrin mellan djungelstaden Kisangani och de tilltalades hemland blev övertydlig. Ingen förstod mindre av vad som sades än Moland och French. Efter bara några minuter avbröt nämligen kapten Disimo tolken och sa åt honom att vara tyst. Det fanns inte tid att översätta domen, det var bättre att de tilltalade fick den i efterhand, sa Disimo. Hans djupa, musikaliska röst genljöd med auktoritet genom lokalen när han slog fast de två tilltalades identitet: militära of ficerare från den norske kungens personliga livgarde som var i aktiv tjänst som spioner för sitt hemlands räkning. De var i Kongo för att utföra kriminella handlingar åt ett ”kriminellt nätverk” och för att ”vinna fördelar”. Kapten Disimo betonade att de två tilltalade hade valt att tiga, och att rätten därför var tvungen att stödja sig på teknisk bevisning, på de anklagades ti digare redogörelser och på ”informanterna” – alltså vittnena. Joshua French står åtalad enligt artiklarna 5–6 samt 21 och 23 i mili tärtribunalen, bok 1, samt enligt artikel 79 i militärtribunalen, bok 2, för spionage. Han påträffades med ett norskt pass med nummer […], militärlegitimation giltig till 2016 och ett ID-kort knutet till special styrkan SIG, en internationell organisation som utförde operationer i Kongo med kamera, GPS, karta och kompass, vilka hotade Demo kratiska republiken Kongos intressen och därmed hela landets säker het. Organisationen hade sitt säte i Kampala i Uganda, i utlandet.2
Varje gång domaren sa ordet ”utlänning” eller ”utlandet” lade han enormt patos och förakt i rösten. Han försökte bygga upp en rad indicier kring stort och smått. Utöver mord och spionage
16
122503_Ett_mord_ORIG.indd 16
2012-07-02 14.05
hade de tilltalade ”skrivit in sig under falskt namn på hotellet” och ”uppehållit sig i Kisangani utan att säkerhetspolisen visste vad de höll på med”. Under rättegången fick vittnena sin status ändrad till ”infor manter”, så att de inte behövde vittna under ed. Tribunalens bevisning byggde i realiteten på redogörelserna som lämnats av två personer som skulle göra en enorm ekonomisk vinst om de tilltalade blev dömda. Tekniskt sett var det en rättegång utan vittnen. Men bevisen för de allvarligaste anklagelserna var rena citat ur dessa vittnens redogörelser. ”Moland hade med sig krigsvapen in i landet”, fortsatte doma ren. French förklarades skyldig till att ha deltagit i ”förberedelser till krigshandlingar som ledde till spionage”. ID-papperen French hade på sig när han greps visade också att han var underrättelse agent för sitt land. Dessutom var han enligt domaren skyldig till mordförsök, eftersom han hade hållit fast vittnet Kasimu Arad jabo medan Moland sköt chauffören. Åklagarsidans och vittne nas version var identisk med domarens. Inte minst när det gällde vad som hände på själva mordplatsen: Efter att ha kört längs vägen ett tag ber de chauffören att stanna bilen, och sedan för herrarna Moland och French ett samtal som varar i omkring tio minuter, som de tre unga kongoleserna inte för står ett ord av. Därefter tar Moland och French fram vapnen. Med en professionell rörelse riktar Moland vapnet mot chauffören Abedi Kasongo och säger till de tre kongoleserna: Get out! Get out! Get out! De förstår inte vad de ska göra. Det slutar tragiskt med att Tjostolv Moland riktar vapnet mot den stackars chaufförens huvud och trycker av. En kula träffar chauffören i huvudet så att han faller ihop över ratten […] Det var ett kallblodigt och planerat mord […] Moland gav order om mordet […] Det är ett Guds mirakel att inte informanterna Kepo och Aradjabo också är döda.
Domaren hävdade att både Moland och French hämtade vapen ur sin bag, Moland ett ”krigsvapen” och French ”en revolver”.
17
122503_Ett_mord_ORIG.indd 17
2012-07-02 14.05
En kvart senare kallades detta vapen för en 9-millimeterspistol – vapnet som det fanns bilder av i Molands mobiltelefon, alltså hans tjänstevapen från det norska försvaret. Även om det var Moland som sköt var det alltså bara omständigheterna som gjorde att inte French också blev mördare. Många av föremålen som lades fram som bevis under rätte gången hade fått en eller flera berättelser knutna till sig. Meto den påminde i sina värsta stunder om fria fantasier. De anklaga des ägodelar och motiv användes för att foga ihop en samman hängande historia. Argumentationen gick i en cirkel. Karta och kompass framlades som spionageutrustning, inte på grund av hur de hade använts, utan för att de tilltalade var spioner. Alla tekniska bevis var förstörda för all framtid. Men retoriken var välsmord: Det rör sig i det stora hela om det kriminella ändamål som manifeste rar sig genom att agenten medvetet och frivilligt hjälper en främmande makt […] Detta ändamål är känt genom motivet som utlöste brottet, och den skada som den kongolesiska staten utsätts eller kan utsättas för […] Motivet är den personliga drivkraften som visar att agenten full bordar sin handling, och således låter sin strävan och sin övertygelse smälta samman. Vi skiljer mellan målinriktade och icke-målinriktade motiv.
På det sättet fortsatte domaren, med en logik som inte alltid var lika sträng som blicken och tonen. De föregående veckorna hade varit fulla av bisarra inslag. En domare hade flera gånger omtalat Norge som ”Belgien” och som ett ”EU-land”. En fotograf från Drammen presenterades som ledaren för de norska ”legosolda terna”. Förstasidor från norska kvällstidningar hölls upp i rätten som bevismaterial. Norska sms som hittats på Molands mobilte lefon presenterades som topphemliga meddelanden som pekade på norrmännens kriminella uppsåt – utan att sms:en översattes. En journalist höll på att bli anhållen på stället för att ha langat
18
122503_Ett_mord_ORIG.indd 18
2012-07-02 14.05
narkotika till fångarna, i form av en dosa snus. En dag när jour nalisterna kom till jobbet krävdes de på 250 dollar i ”entréav gift”. Förutom bilden där Moland försökte torka bort blodfläck ar i mordbilen visade åklagarsidan fotografier av flera unga kvinnor från Molands mobiltelefon. – Ni får döma själva, sa kapten Disimo när en kvinnorumpa i stringtrosor prydde bioduken på Franska kulturcentret. Moland och French framställdes som hårdföra och hänsynslösa ättlingar till de norska vikingarna, utsända av den norske kung en, som elitsoldater i hans ”specialstyrkor”. Under sitt anförande sa utredningsledaren Wavara: – Ingenting kan få dem att bryta samman. Inte ens tortyr! När försvarsadvokat Kibambe skulle tillbakavisa Wavaras på ståenden om mordvapnet ropade han: – Om du kan bevisa att Moland gömde vapnet ska du få 1 000 dollar! Detta var under slutpläderingen den 1 september, då domarna tröttnade ganska snabbt och bad Kibambe att ”skynda på”. Moland och French höll sig tysta genom hela rättegången, bortsett från när Moland fredagen den 21 augusti förklarade varför: de erkände inte rätten som en giltig domstol. – Det här är ingen domstol, sa Moland. – Han underkänner rätten! sa åklagaren. – Vad menar du med att det här inte är någon domstol? frå gade domaren. – Jag menar att det inte är någon domstol, svarade Moland. Åklagaren blev rasande. I tribunalens och de vanliga kongo lesernas ögon blev tystnaden ett tillräckligt bevis på deras skuld. Fångarna sa till pressen att de inte trodde att det gjorde så mycket till eller från om de pratade eller inte. Men de hade kom mit fram till att om de pratade, så kunde de riskera ännu värre
19
122503_Ett_mord_ORIG.indd 19
2012-07-02 14.05
problem än de redan hade. För de kände sig dömda på förhand och hävdade dessutom att högt uppsatta personer i militärtribu nalen hade gett dem ett erbjudande: om de betalade 30 000 dol lar skulle flera av åtalspunkterna strykas. Till dagstidningen VG sa French att de inte orkade bråka om ”absurda” påståenden i militärtribunalen. Under de föregående veckorna hade riksåklagaren liknat Kongo vid en människokropp som Moland och French hade försökt skada. Han sa: – Jag känner både glädje och sorg. Sorg för att Kongo har mist en av sina landsmän. Glädje för att vi har avslöjat denna norska komplott mot Kongo. Så vi tackar Gud som lät oss upptäcka denna komplott som planerades så långt borta. Motivet bakom mordet var enligt åklagare Jacob Samwaka att destabilisera staten Kongo, mörda presidenten eller smuggla dia manter. Eller att stjäla ett exemplar av det sällsynta däggdjuret okapi från nationalparken med samma namn, där norrmännen greps. Detta kan låta som ett skämt. Men okapin var en symbol. De första europeiska upptäckarna hörde rykten om det extremt skygga djuret, men fick aldrig se det, och avfärdade det som ett fabeldjur i stil med enhörningen. Okapin representerade något som var, och alltid har varit, kongolesernas eget, och som utom stående inte har förstört. Som Samwaka uttryckte det: ”Okapin, ett djur som Gud har gett uteslutande till Demokra tiska republiken Kongo.” I processen hade Moland och French också blivit anklagade för att tillhöra al-Qaida. Deras beslut om att tiga fick åklagaren att jämföra dem med Saddam Hussein. – De tilltalade har rätt att tiga, men vi har sett bilder. I Sad dam Husseins rättegång visades bilder som avslöjade hans för brytelser – användningen av kemiska vapen mot kurderna. Precis som i det här fallet, sa Jean Blaise Bwa Mulundu, en annan av åklagarna, under slutpläderingen. Samma man ropade också:
20
122503_Ett_mord_ORIG.indd 20
2012-07-02 14.05
– Ni ska få smaka Boyomas röda peppar, som kommer att bränna era läppar. Boyoma är det lingalesiska namnet på Wageniafallen, tidigare kända som Stanleyfallen. Indirekt används namnet om Kisanga ni. Uttalandet kom efter det att åklagaren hade gått igenom Kongos krigshistoria det senaste dryga decenniet och citerat pre sident Kabilas nya kampanj mot straffrihet: ”Jag vill göra nollto leransen till min!” ”Nu är det slut på det roliga”, ropade åklaga ren till applåder från publiken. De flesta i salen var klara över att Kabilas kampanj först och främst var riktad mot den extrema korruptionen bland offentliga tjänstemän. Men ”nolltoleransen” gällde nu norrmännen. Presidentens budskap överfördes på dem. Rättegången utspelade sig mot bakgrund av en lång historia. En ton av revansch vilade över mycket som sades. Kongo plund rades av kolonisatörer, legosoldater, utländska gruvbolag och lycksökare innan landet blev ett land, och ännu är det inte över. För kongoleserna förkroppsligade Moland och French hela den bedrövliga historien. Den här gången skulle de vita inkräktarna inte komma undan med sina härjningar. Oväntat hade de fått en ny chans. Äntligen var domaren kongoles. Efter en dryg timme kom Disimo åter in på förhållandet mel lan de tilltalade och den norska staten: Joshua Olav Daniel Hodne French och Tjostolv Moland är utlän ningar. Deras pass, deras militäridentifikationskort och deras upp drag bevisar att de är utlänningar. Närvaron av norska myndigheter och representanter från ambassaden i salen bevisar återigen att de är utlänningar, och att de två är patrioter. Inget land i världen kan lägga så stora resurser på två av sina medborgare om de inte är inblandade i spionage.
Observatörerna från den norska ambassaden i Luanda, Fred Ras mussen och Alida Endresen, satt hela tiden vid bakdörren, om ringade av soldater. Till och med när de blev omnämnda höll de
21
122503_Ett_mord_ORIG.indd 21
2012-07-02 14.05
sig orörliga, som geckoödlorna under taket. De kommunicerade heller inte med varandra, och de såg ut som om de helst skulle befinna sig någon annanstans. UD hade lagt ut miljoner på ären det, och ambassaden i Angolas huvudstad fick ta den mänskliga smällen. Ny personal skickades ständigt för att ge de två fång arna ett visst skydd. Många kongoleser, inklusive domaren, tol kade UD:s närvaro som ett bevis på att Moland och French spio nerade för den norska staten. Det var inte särskilt svårt att förstå. Inga andra norrmän som har suttit fängslade utomlands har fått tillnärmelsevis samma uppmärksamhet. Det är inte vanligt att UD är på plats vid rättegångar i andra länder. Orsaken var enkel: UD-insatsen speglade mediernas enorma intresse. Inga kongoleser som har blivit fängslade utomlands har nå gonsin fått någon som helst uppmärksamhet av den kongolesis ka staten. Domaren gick över till att prata om skadeståndsbelopp. Även nu kryddades hans högtravande juridiska stil av talrika emotio nellt laddade adjektiv. Kasimu Aradjabo tilldömdes skadestånd för ”lidandet, smärtan, livsfaran, flykten in i skogen och risken för att bli uppäten av vilda djur, han har blivit kränkt i sin kärlek till livet, personligen kränkt”. Och Kepo Aila för ”skräcken, ris ken för att utsättas för en säker och bråd död på ett våldsamt och brutalt sätt. De traumatiska upplevelserna i anslutning till denna simpla, orättvisa och ondskefulla handling, följd av en ofrivillig och känsloladdad flykt in i skogen.” Rättegången bestod till stor del av sådan ordkonst, och själva kungörelsen av domen var av samma karaktär. Det teatraliska elementet var så framträdande att det var svårt att frigöra sig från tanken att man egentligen bevittnade ett skådespel. En sådan känsla kan man lätt få även i västerländska rättssalar, kan ske eftersom regin är stram och alla spelar bestämda roller i en stängd sal. Men i Kisangani blev den extra tydlig. Kapten Disimo verkade faktiskt djupt rörd när han lade ut texten om de ödes
22
122503_Ett_mord_ORIG.indd 22
2012-07-02 14.05
digra händelserna, och om lidandet som drabbat mordoffrets närmaste, inklusive chaufförskollegerna. Chaufförernas fackförening har förlorat en av sina anställda, i skep nad av Abedi Kasongo. De har lidit materiella och moraliska skador och har inlett en civil process. Efter att deras kamrat och kollega blev dödad är de andra chaufförerna nu rädda för att köra in i skogen, där de kan utsättas för oanade faror.
Under slutpläderingen några dagar tidigare yrkade den kongole siska staten, via riksåklagare Jean Nakombo Mandjo, på ett ska destånd om 500 miljoner dollar från den norska staten. Batonier Alauwa Lobela, rättegångsbiträde till änkan, barnen, ”informanterna” och chaufförens fackförening, drog i sin slut plädering några dagar tidigare paralleller till Lockerbiekatastro fen. Där dödades 259 personer, och skadeståndskravet var på 270 miljoner dollar. Lobela nöjde sig dock med att kräva 20 miljoner dollar å sina klienters vägnar – plus 200 dollar som ännu inte hade betalats för hyran av bilen. Efter att kapten Disimo hade pratat i över två timmar började han gå in för landning. Han avslutade som han började, med att avfärda försvarets påståenden och omfamna den version som lagts fram av hans nära kolleger på åklagarsidan. Som de ovedersägliga fotografier som de tilltalade själva har tagit visar är det tydligt att de har byggt upp ett veritabelt maskineri för att skada människor och egendom när de kom till Demokratiska re publiken Kongo.
Moland och French blev tillsagda att resa sig. En officer rabblade upp alla paragrafer som de två dömdes för att ha brutit mot. Se särskilt Demokratiska republiken Kongos konstitution, artikel 5–49 första stycket, 2–4–5, första och andra stycket. Se nummer
23
122503_Ett_mord_ORIG.indd 23
2012-07-02 14.05
00–2002 i den militära lagstiftningen, speciellt 1–67, 70, 2–68. Se också koder för militärt uppförande från 2002, artiklarna 1, 4, 5, 8, 29. I den civila lagstiftningen artikel […]
När skadeståndssumman preciserades flämtade publiken till. Bland annat skulle den norska staten och de dömda gemensamt betala 60 miljoner dollar – en symbolisk dollar till varje invånare i Demokratiska republiken Kongo – till den kongolesiska staten, sa Disimo. Tjostolv Moland drog på smilbanden när han hörde summan. Disimo fortsatte med att specificera de 465 000 dollar som skulle betalas till de drabbade: änkan Bibiche Olendjeke, hennes sex barn, andra släktingar, chaufförernas fackförening, bilägaren och ”informanterna”. Dessutom dömdes den norska staten till att betala rättegångskostnader på 1 000 dollar. Tjostolv Moland och Joshua Olav Daniel Hodne French – do maren använde nu det fullständiga namnet på båda – förklarades skyldiga på alla åtalspunkter: Moland för mord, mordförsök, spionage, väpnat rån och försök att upprätta ett kriminellt nät verk. French för medhjälp till mord, spionage, väpnat rån och försök att upprätta ett kriminellt nätverk. Åtalspunkterna sum merades och sammanfattades var för sig. En lätt applåd gick genom salen när Disimo till slut lät döds domar hagla över de tilltalade. Moland fick fem dödsstraff, French fyra. Dessutom blev de dömda till 20 års fängelse vardera för olaga vapeninnehav. Rättegången var slut. De två fångarna fördes ut. En norsk-irakier dömdes 2004 till döden för hustrumord i Suleymania. Bortsett från honom var Moland och French nu de två första dödsdömda norrmännen sedan rättsuppgörelserna efter andra världskriget. Utanför domstolsbyggnaden verkade folk ganska nöjda. Alla var hundra procent säkra på att norrmännen var legosoldater som kom till Kongo för att starta en rebellarmé eller stjäla något vär
24
122503_Ett_mord_ORIG.indd 24
2012-07-02 14.05
defullt. De dödade sin chaufför med berått mod och stal bilen. Alltså förtjänade de dödsstraff. Två juridikstudenter påpekade att Kongo genomlidit tjugo år av krig, och att det är viktigt för landet att lagen respekteras. Inte alla var nöjda. Informanten Kepo Aila sa: – Jag är mållös. Jag är skakad.3 Kepo yrkade från början på en miljon i skadestånd för det psykologiska lidande han utsatts för av Moland och French när Abedi Kasongo blev mördad. Nu hade domaren kastat lite kaffe pengar till honom, i form av 5 000 dollar. Ett litet gäng gubbar i ett gathörn var inte lika säkra på vad de skulle tro. Vad blev domen, egentligen? Dödsstraff, 20 års fäng else eller böter på flera hundra miljoner dollar? En allvarlig äldre man, i en cirkel av andra allvarliga äldre män, frågade sarkas tiskt: – Tänker sig domaren att de ska betala 500 miljoner dollar före eller efter att de blir avrättade? På baksidan av domstolsbyggnaden försökte en av vaktsolda terna visa sig tuff mot Tjostolv Moland, som i rätten hade fram ställts som en av Europas farligaste agenter, utsänd till Kongo för att mörda och plundra. Med sin kalasjnikov i handen gick solda ten ända fram till fönstret och drog handen över sin egen hals. Du ska dö. Moland satt i baksätet på en låst bil, med handfängsel på. Han drämde huvudet i rutan och spände två stridslystna ögon i soldaten. Soldaten ryggade tillbaka, till de andras roade skratt. På kvällen rådde en lättad stämning i den norska presskåren som hade samlats kring en igengrodd swimmingpool på Hôtel Palm Beach. Äntligen kunde de lämna Kisangani. Hårda arbetsveckor fulla av dramatik och bisarra inslag summerades med mycket skratt över flaskor av den lokala ölsorten Primus. Jag lyssnade noga för att snappa upp tips när en kortvuxen kille kom fram till
25
122503_Ett_mord_ORIG.indd 25
2012-07-02 14.05
mitt bord. Det var uppenbart att han var infödd kongoles, och hans klädsel visade tydliga tecken på fattigdom. Ballongbyxorna han gick i var definitivt inte anpassade för hans kroppsform. En av de norska journalisterna kände till honom. Mannen gick under namnet Oggi. Han hade tagit med några av journalisterna till Wageniafallen strax öster om staden. Där skulle de få se de berömda vattenfallen och fiskarnas unika fångstmetoder. De kom aldrig så långt. Sightseeingturen hade utvecklats till en ry sare. Oggi hade börjat tjafsa med de andra i byn om hur arvodet skulle fördelas, och om gästerna skulle betala 10 eller 20 dollar per person. Dispyten eskalerade, och till slut hade Oggi och de som styrde i byn stått och skrikit åt varandra i vredesmod. Hela byn hade druckit palmvin sedan förmiddagen i samband med en festival. Till slut bestämde sig journalisterna för att det var bäst att sticka. De satte sig i bilen, men den blev nu omringad av ett tret tiotal kvinnor som sjöng psalmliknande sånger. – Jag glömmer det aldrig. De log helt sinnessjuka leenden medan de sjöng psalmer och pekade mot himlen och ville ha pengar. Det började bli mörkt, berättade en av journalisterna för mig. Efter att journalisterna hade låst in sig i bilen började kvin norna, som var klädda i traditionella kläder, att vagga den fram och tillbaka medan de ropade ”MZUNGO! MZUNGO!” De försökte välta bilen. Till slut lyckades chauffören sakta pressa den genom folkmassan. Oggi backade aldrig en millimeter från sina krav. Ett par av journalisterna uttryckte en viss lättnad över att det på det hela taget hade gått bra. Oggi hade inte fått några nya uppdrag sedan dess. Men han hängde fortfarande runt journalisterna och erbjöd sina tjänster. Vi blev presenterade för varandra. – Augustin. Tolk, guide och fixare. Trots historien som handlade om att han i princip riskerade
26
122503_Ett_mord_ORIG.indd 26
2012-07-02 14.05
livet på dem han guidade för några slantar gjorde han ett gott första intryck på mig. Han lyssnade på det jag sa. Svaren kom lågmält efter att han hade tänkt över frågorna i vad som kändes som minuter, och jag började fundera på om han hade glömt vad jag hade frågat om. Det hade han inte, han tänkte sig bara noga för så att han kunde svara så precist som möjligt. Han verkade intelligent och följsam, och han försökte inte ställa sig in. Eftersom han var helt pank behövde han pengar till ”transport”. Mobiltelefonen han en gång ägde hade han tappat i floden under en fisketur. Därför var han omöjlig att få tag på. Men något sa mig att vi skulle träf fas igen mycket snart. Utan lokalkännedom skulle jag inte kunna ta reda på något över huvud taget. Så mycket hade jag redan klart för mig. Kisangani var inte ett ställe för enkla lösningar och snabba resultat.
27
122503_Ett_mord_ORIG.indd 27
2012-07-02 14.05