Mia Couto jesusalem
Mia Couto
jesusalem
Roman Leopard fรถrlag
Mia Couto
jesusalem Översättning Irene Anderberg
leopard förlag stockholm 2015
Mia Couto: Jesusalem Leopard förlag S:t Paulsgatan 11 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se
Copyright© Mia Couto, 2009 Published by agreement with Literarische Agentur Mertin Inh. Nicole Witt e. K., Frankfurt am Main, Germany Originalets titel: Jesusalém Översättning: Irene Anderberg Omslag: Jenny Kellerman Pillay Omslagsbild: iStockphoto Sättning: Richard Persson, RPform Tryckt hos ScandBook, Falun 2015 ISBN 978-91-7343-438-6
Innehåll FÖRSTA BOKEN – MÄNSKLIGHETEN 9 Jag, Mwanito, tystnadernas fulländare 10 Min far Silvestre Vitalício 28 Min bror Ntunzi 51 Morbror Aproximado 65 Zacaria Kalash, militären 77 Åsnan Jezibela 92 ANDRA BOKEN – BESÖKET 107 Uppenbarelsen 108 Kvinnans papper 123 Order om utvisning 135 De andra papprena 153 Galenskapen 169 Order att döda 181 TREDJE BOKEN – AVSLÖJANDEN OCH ÅTERKOMSTER 195 Avskedet 196 En kula dyker upp 214 Det orörliga trädet 225 Boken 237
första boken
Mänskligheten Jag är den enda människan ombord på min båt. De andra är monster som inte talar, tigrar och björnar som jag bundit vid årorna, och mitt förakt härskar över havet. Och det finns ögonblick som nästan är glömska i återkomstens gränslösa sötma. Mitt fosterland är där vinden drar förbi, min älskade är där rosenbusken blommar, Min längtan är spåren som blev kvar efter fåglarna, och aldrig vaknar jag ur denna dröm och aldrig sover jag. sophia de mello breyner andresen
Jag, Mwanito, tystnadernas fulländware Jag lyssnar men vet inte om det jag hör är tystnad eller gud […] sophia de mello breyner andresen
När jag för första gången såg en kvinna var jag elva år gammal och det hände så plötsligt att jag brast i gråt av ren förvirring. Jag bodde på ett ödsligt ställe där det bara fanns fem människor. Min far hade gett den otillgängliga platsen ett namn. Han kal lade den rätt och slätt Jesusalem. På denna plats bortom alla andra platser skulle Jesus stiga ner från korset. Punkt och slut. Min far, Silvestre Vitalício, hade förklarat för oss att världen inte längre fanns till och att vi var de sista överlevande. Bortom horisonten fanns bara obebodda landområden som han vagt betecknade som ”andra sidan”. Kort sagt kunde man sammanfatta hela planeten såhär: helt avfolkad, utan vägar och utan minsta spår av djur. Långt där borta i de avlägsna trakterna var till och med de osaliga andarna utrotade. I gengäld fanns det i Jesusalem bara levande varelser. 10
Okunniga om vad saknad eller hopp var, men levande människor. Där bodde vi så ensamma att vi inte ens led av några sjukdomar och jag trodde att vi var odödliga. Runtomkring oss var det bara djur och växter som dog. Och under torkperioderna försvann vår namnlösa flod för en tid, ett vattendrag som annars flöt fram bakom lägret. Mänskligheten bestod av mig, min far, min bror Ntunzi och Zacaria Kalash, vår tjänare som egentligen inte var där, som ni så småningom kommer att få se. Och ingen mer. Eller nästan ingen. För nu råkade jag glömma två som också måste räknas in: åsnan Jezibela, så mänsklig att hon mättade min gamle fars kroppsliga lustar och så min morbror Aproximado. Han är värd att nämna även om han inte fanns hos oss i lägret. Han bodde vid porten till reservatet, utanför det tillåtna området, och besökte oss bara då och då. Mellan oss och hans stuga var det ett långt avstånd av timmar och vilda djur. För oss barn var det stor fest när Aproximado kom, det var ett avbrott i den torftiga enformigheten. Vår morbror hade med sig livsmedel, kläder, saker vi behövde. Min far gick nervöst fram mot lastbilen där paketen låg staplade i högar. Han hejdade besökaren innan fordonet kom innanför stängslet som omgav husklungan. Vid staketet blev Aproximado tvingad att tvätta sig för att inte föra in smitta från staden. Han tvättade sig med jord och vatten, oavsett om det var kallt eller mitt i natten. Först efter badet kunde man börja lasta av och Silvestre skyndade hela tiden på arbetet och tog sedan ett snabbt avsked av Aproximado. I flygande fläng, snabbare än ett vingslag, försvann vår morbror åter bortom horisonten inför våra ångestfyllda ögon. 11
– Han är ju ingen riktig släkting, försvarade sig Silvestre. Jag vill inte ha en massa snack, den där människan förstår sig inte på hur vi lever här. Vår lilla mänsklighet, förenad som de fem fingrarna på en hand, var i själva verket inte så enhetlig. Far, morbror Aproximado och Zacaria hade mörkt skinn; jag och min bror var också svarta men ljusare i skinnet. – Är vi av en annan ras? frågade jag en dag. Min far svarade: – Ingen är av någon särskild ras. Raserna, sade han, är uniformer som vi klär oss i. Kanske hade Silvestre rätt. Men allt för sent lärde jag mig att denna uniform ibland också klistrar sig fast vid människornas själar. – Det kommer från din mor, Dordalma, det där ljusa skinnet. Den kära Alma var en aning mulatt, förklarade vår morbror. *** Familjen, skolan eller människor omkring oss väljer alltid ut någon lovande liten gnista hos oss, ett område där vi kan glänsa. Några föds till att sjunga, andra till att dansa, andra föds helt enkelt till att bli någon annan. Jag föddes till att tiga. Det enda jag är bra på är tystnader. Min far förklarade det så här: jag har en benägenhet att inte tala, en talang för att stämma av tystnader. Jo, jag skriver rätt, tystnader i plural. För det finns inte bara ett slags tystnad. Och all tystnad är musik i havande tillstånd. När man såg mig stå där så stillsamt för mig själv i en vrå var jag inte overksam. Jag var uppslukad av något, upptagen 12
till både kropp och själ med att väva de ömtåliga trådar som stillheten tillverkas av. Jag stämde tystnader i rätt tonart. – Kom, min son, kom och hjälp mig att vara tyst. När dagen var till ända lutade sig min far tillbaka i stolen på verandan. Och det var samma sak varje kväll, jag satte mig vid hans fötter och tittade på stjärnorna högt uppe i mörkret. Min far blundade, hans huvud vickade hit och dit, som om rytmen hade visat vägen till lugnet. Sedan drog han ett djupt andetag och sade: – Detta var den vackraste tystnad som jag hittills har hört. Tack ska du ha, Mwanito. Att hålla tyst vid rätt tillfälle kräver år av övning. I mig var det en naturlig gåva, ett arv efter någon förfader. Eller kanske var det ett arv från min mor, Dordalma, vem vet? Hon var så tyst att hon slutade finnas till och det märktes inte ens att hon inte längre bodde med oss som levde på riktigt. – Du vet, min son, att på kyrkogårdarna är det ju alldeles stilla. Men lugnet på den här verandan är annorlunda. Min far. Hans röst var så dämpad att den verkade vara en variant av tystnaden. Han hade en skrällig hosta och det hesa hostandet var som ett hemligt språk utan ord eller grammatik. I fönstret på huset bredvid kunde man skymta en fladdrande oljelampa. Skuldkänslorna rev i mitt bröst: jag var den utvalde, den ende som fick dela närheten med vår far. – Ska vi inte kalla på Ntunzi? – Låt din bror vara. Det är dig jag vill vara ensam med. – Men jag håller nästan på att somna, far. 13
– Stanna bara lite till. För jag har så mycket vrede inom mig, så mycket uppdämt raseri. Jag behöver kväva den här vreden och jag har inte krafter så det räcker. – Vad är det för raseri, far? – Under många år matade jag vilda djur i tron att de var husdjur. Jag klagade över att jag var sömnig men det var han som slumrade in. Han nickade till i stolen och jag gick tillbaka till vårt rum där en klarvaken Ntunzi väntade på mig. Min bror iakttog mig med en blandning av avundsjuka och medlidande: – Det där tramset med tystnader nu igen? – Säg inte så, Ntunzi. – Gubben har blivit tokig. Och det värsta är att han inte gillar mig. – Det gör han visst. – Varför får jag då aldrig vara med? – Han säger att jag kan stämma tystnaden. – Och det tror du på? Ser du inte att det bara är en enda stor lögn? – Jag vet inte, brorsan, vad ska man göra när han tycker om att jag sitter där, alldeles tyst? – Fattar du inte att allt det där bara är snack? Sanningen är att du får honom att minnas vår döda mor. Tusentals gånger hade Ntunzi påpekat för mig varför min far valt mig som sin favorit. Det som orsakade min upphöjelse skedde vid ett visst ögonblick. På min mors begravning visste den nyblivne änkemannen Silvestre inte var han skulle göra av sig utan drog sig undan i ett hörn och föll i gråt. Då gick jag fram 14
till honom och han föll på knä framför den lille treåringen. Jag sträckte fram armarna och i stället för att torka hans tårar satte jag mina små händer för hans öron. Som om jag ville förvandla honom till en ö och avlägsna honom från allt som hade röst. Silvestre slöt ögonen i sitt tysta hägn och såg att Dordalma inte hade dött. Blint sträckte han ut sin arm i halvdunklet: – Alminha! Det var sista gången han uttalade hennes namn. Aldrig mer försökte han återkalla minnet av den tid då han varit hennes man. Allt detta skulle tystas ner, begravas i glömska. – Och du ska hjälpa mig, min son. För Silvestre Vitalício var min kallelse tydlig: jag skulle ta hand om hans obotliga saknad, föra i vall demonerna som slet sönder hans sömn. En gång när vi delade stillhet tog jag mod till mig: – Ntunzi säger att jag får far att minnas vår mor. Är det sant? – Det är tvärtom, du tar mig bort från minnena. Det är Ntunzi som kommer med taggarna från förr. – Vet far, i går drömde jag om mor. – Hur kan du drömma om någon som du aldrig lärt känna? – Jag kände henne, det är bara det att jag inte minns. – Det är samma sak. – Men jag minns hennes röst. – Hennes röst? Dordalma sade ju nästan aldrig något. – Jag minns ett lugn som liknar, jag vet inte riktigt, som liknar vatten. Ibland tror jag att jag minns huset, det stora lugnet i huset … – Och Ntunzi? 15
– Ntunzi, vad menar far? – Säger han fortfarande att han minns mor? – Det går inte en dag utan att han pratar om henne. Min far sade inget mer. Han tuggade ihop ett helt nystan av muttrande och med en röst så hes som om den kom från själens botten sade han: – Jag ska säga dig en sak och jag kommer aldrig mer att upprepa det: ni får inte minnas eller drömma något, mina söner. – Men jag drömmer, far. Och Ntunzi kommer ihåg massor. – Alltsammans är lögn. Det ni drömmer har jag skapat i era huvuden. Förstår ni? – Jag förstår, far. – Och allt ni minns är det jag som har tänt i era huvuden. Drömmen är ett samtal med de döda, en resa till själarnas land. Men nu fanns det varken döda eller något själarnas territorium. Världen hade upphört och det var en fullständig upplösning: döden utan döda. De dödas land var utsuddat, gudarnas rike avskaffat. Så sade min far i ett enda andetag. Ännu i dag tycks mig hans förklaring dyster och förvirrad. Men i det ögonblicket svävade han inte på målet: – Det är därför som ni varken får drömma eller minnas. För jag själv varken drömmer eller minns. – Men far, har du inget minne av mor? – Varken av henne eller huset eller något annat. Jag kommer inte längre ihåg någonting. Och han reste sig mödosamt för att värma på kaffet. Stegen var som om ett brödfruktsträd försökte rycka upp sina egna rötter. Han tittade in i elden som man ser in i en spegel, slöt 16
ögonen och andades in doften från kaffepannan. Med slutna ögon viskade han: – Jag ska bekänna en synd för dig. När du föddes slutade jag att be. – Det är inte sant, far. – Jo, så är det. Somliga vill ha barn för att komma närmare Gud. Han hade förvandlat sig till Gud sedan han blev min far. Så talade Silvestre Vitalício. Och han fortsatte: de sorgsna hycklarna, de ensamma syndarna, de tror att deras klagan stiger upp till himlen. – Men Gud är döv. Han gjorde en paus för att lyfta koppen och smutta på kaffet, sedan återtog han: – Och även om han inte vore döv så vad kan det finnas för ord för att tala med Gud? I Jesusalem fanns det varken någon stenkyrka eller något kors. Det var i min tystnad som min far hade gjort sig en katedral. Det var där han inväntade Guds återkomst. *** Men jag föddes inte i Jesusalem. Man kan säga att jag är emigrant från en plats utan namn, utan geografi, utan historia. När min mor dog var jag var tre år gammal och min far tog mig och min äldre bror med sig och övergav staden. Han for genom skogar och öknar och över floder tills han kom till en plats som han trodde var den mest otillgängliga han kunde hitta. Under denna odyssé mötte vi tusentals människor som var på väg åt 17
motsatt håll, som flydde från landet till staden undan kriget på landsbygden bara för att hamna i stadens misär. Folk vi mötte undrade varför vår familj trängde in i landet där allt stod i brand. Inklämd i framsätet satt min far. Han verkade sjösjuk, kanske kände han det som om han reste i en båt och inte en bil. – Det här är en motordriven Noaks ark, tillkännagav han när vi höll på att ta plats i det gamla bilskrället. Tillsammans med oss på flaket åkte Zacaria Kalash, den före detta militären som hjälpte min far i hans dagliga göromål. – Men vart ska vi? frågade min bror. – Från och med nu finns det inget vart, förklarade Silvestre. När den långa färden var över installerade vi oss i ett jaktreservat som länge hade stått öde och slog oss ner i ett övergivet läger. Runt omkring platsen hade kriget utplånat allt, det fanns inga spår av något mänskligt. Det var till och med ont om djur. Bara den vilda skogen frodades där vägarna för länge sedan hade växt igen. I spillrorna av lägret slog vi oss ner. Min far i det fallfärdiga huset mitt i husklungan, jag och Ntunzi i ett angränsande hus. Zacaria ordnade för sig i ett gammalt förrådshus som låg lite bakom de andra husen. Den före detta administrationsbyggnaden förblev tom. – Det där huset, sade min far, bebos av andar och styrs av minnen. Sedan befallde han: – Där får ingen gå in! Arbetet med att reparera var det minsta möjliga. Silvestre 18
ville inte visa sig respektlös inför det som han kallade ”tidens verk”. En enda sak lade han ner mycket arbete på: vid ingången till lägret fanns det en liten öppen plats med en stång där man förut hade hissat flaggan. Min far använde stången som stöd för ett gigantiskt krucifix. Över Jesu huvud satte han upp en liten skylt där man kunde läsa: Välkommen Herre Gud. Han var övertygad om vad som skulle ske: – En dag kommer Gud och ber oss om ursäkt. Min morbror och Zacaria korsade sig skyndsamt för att avsvärja sig hädelsen. Vi log tillitsfullt, för något gudomligt skydd borde vi ju ha för att inte behöva bli utsatta för sjukdomar, ormbett eller överfall av vilda djur. *** Otaliga gånger frågade vi varför vi var där, långt från allt och alla. Min far svarade: – Världen tog slut, mina barn. Det är bara Jesusalem kvar. Jag trodde på det min far sade. Ntunzi däremot ansåg alltihop vara rena galenskapen. Trotsigt frågade han om igen: – Och det finns ingen mer i världen? Silvestre Vitalício andades in som om svaret krävde en ordentlig kraftansamling och medan han lät undslippa sig en djup suck mumlade han: – Vi är de sista. Med stor beredvillighet ägnade sig Vitalício åt att uppfostra oss, omsorgsfullt och noggrant. Men utan att tillåta att omsorgen halkade över i ömhet. Han var man. Och vi skulle skolas till 19
män. De enda och sista männen. Jag minns att han milt men bestämt sköt mig ifrån sig när jag ville krama honom: – Blundar du när du kramar mig? – Jag vet inte, far, jag har ingen aning. – Så ska du inte göra. – Blunda, far? – Krama mig. Trots det fysiska avståndet visade sig Silvestre Vitalício vara en moderlig far, ett närvarande förflutet. Jag förvånades över hans kärleksfulla plikttrogenhet. För denna omtanke gick stick i stäv med allt som han annars hävdade. Hans hängivenhet fick bara mening om det på någon förborgad plats fanns en tid full av framtid. – Far, berätta för oss, hur dog världen? – Sanningen att säga så minns jag inte längre. – Men morbror Aproximado … – Morbror berättar en massa strunt … – Men då kan väl far berätta. – Så här var det: världen upphörde långt innan den tog slut … Universum hade utplånats utan större åthävor. Det tynade bort, utmattat av förtvivlan. Och så började min far i svävande ordalag berätta hur världen gått under. Först började de kvinnliga platserna att dö: källorna, stränderna, sjöarna. Sedan dog de manliga: byarna, vägarna, hamnarna. – Bara den här platsen överlevde. Det är här vi ska leva för alltid. Leva? Men leva är att uppfylla drömmar, förvänta sig nya händelser. Silvestre varken drömde eller förväntade sig något. 20
Vad han ville ha var en plats där ingen kom ihåg hans namn. För han kom ju själv inte längre ihåg vem han var. Vår morbror försökte tona ner min fars komplicerade förklaringar. Svågern skulle ha lämnat staden av alldagliga orsaker, helt normala för den som känner att åldern börjar ta ut sin rätt. – Er far klagade över att han började känna sig gammal. Ålderdom beror inte på åldern, det är en trötthet. När vi blir gamla verkar alla människor lika. Det var vad Silvestre Vitalício beklagade sig över. Folk och platser hade redan flutit ihop när han beslöt att ge sig av för gott. Många gånger hade han också hävdat att livet är alltför dyrbart för att slösas bort i en värld utan illusioner. – Er far är mycket psykologisk, avslutade min morbror. Men förr eller senare går det över. Dagarna och åren gick och min far höll kvar vid sina galenskaper. Med tiden dök min morbror upp allt mera sällan. Jag var ledsen för att han inte kom så ofta men min bror tänkte i andra banor: – Morbror Aproximado är inte den du tror, meddelade han mig. – Jag förstår inte. – Han är fångvaktare. Det är vad han är, en fångvaktare. – Hur menar du? – Vad din käre morbror gör är att vakta oss i det här fängelset vi är dömda till. – Och varför skulle vi behöva sitta i fängelse? – På grund av brottet. – Vilket brott, Ntunzi? 21
– Brottet som vår far begick. – Säg inte så, brorsan. Alla historier som far hittade på om varför vi övergav världen, alla dessa fantasifulla versioner hade ett enda syfte: damma igen vårt förstånd, avlägsna oss från minnena av det förflutna. – Sanningen är helt enkelt att vår far är på flykt från rättvisan. – Och vad har han begått för ett brott? – En dag ska jag berätta det för dig. *** Hur det än hängde ihop med skälet till vår landsflykt var det Aproximado som för åtta år sedan hade anfört vår emigration till Jesusalem i en lastbil som knappt höll ihop. Min morbror kände till platsen dit vi skulle. För länge sedan hade han arbetat på det här gamla reservatet som jaktinspektör. Han visste allt om djur och gevär, om savanner och skogar. Medan han körde oss i sin gamla skrotlåda med armen ut genom fönstret föreläste han om djurens list och skogens hemligheter. Hans gamla lastbil – den nya Noaks ark – nådde sitt mål men rasade ihop för alltid vid dörren till det som skulle komma att bli vårt hem. Där rostade den sönder, där förvandlades den till min favoritleksak, en tillflyktsort för att drömma. Vid ratten på den hädangångna maskinen kunde jag ha uppfunnit resor utan slut, övervunnit avstånd och inhägnader. Som vilket barn som helst skulle jag ha kunnat åka runt planeten tills hela universum lydde under mig. Men så blev det inte för min dröm lärde sig 22
aldrig att resa. Den som lever fastnaglad vid en enda plats är inte i stånd att drömma om andra platser. I brist på drömmar började jag komma på andra försvar mot min obestämda längtan. För att smörja timmarnas långsamma maskineri förkunnade jag: – Jag går till floden! Troligen var det ingen som hörde mig. Ändå tyckte jag det var så roligt att säga det att jag fortsatte att upprepa orden medan jag styrde kosan mot dalen. På vägen stannade jag framför en död elstolpe som en gång hade blivit rest men aldrig kommit till användning. Alla de andra stolparna som hade grävts ner i marken hade slagit rot och fått gröna skott och nu var de träd med prunkande kronor. Den här stolpen var den enda som stod där som ett skelett och ensam trotsade tidens oändlighet. Det var inte en trädstam som grävts ner i jorden, sade Ntunzi. Det var en mast från en båt som hade förlorat sitt hav. Därför omfamnade jag den alltid som för att bli tröstad av en gammal släkting. Vid floden satt jag länge försjunken i vittsvävande fantasier. Jag väntade på min bror som sent på eftermiddagen kom för att bada. Ntunzi klädde av sig och stod där naken och tittade på vattnet med precis samma längtan som jag såg honom betrakta resväskan som han packade och packade upp varenda dag. En gång frågade han mig: – Har du varit under vattnet, pysen? Jag skakade på huvudet, medveten om att jag inte förstod djupet i hans fråga. – Under vattnet, sade Ntunzi, kan man få syn på saker som man inte ens kan föreställa sig. 23
Jag förstod inte vad min bror menade. Men så småningom kände jag att det mest levande och sanna som fanns i Jesusalem var den här floden utan namn. Det fanns faktiskt en mening med förbudet mot tårar och böner. Min far var inte så sinnesrubbad som vi trodde. För om man behövde be eller gråta kunde det bara vara just här, vid flodstranden, på knä på den våta sanden. – Far säger alltid att världen har dött, eller hur? frågade Ntunzi. – Ja, men far pratar en massa strunt. – Det är tvärtom, Mwanito. Det var inte världen som dog. Det är vi som är döda. Jag rös till av en kyla som gick igenom mig från själen till kroppen, från mitt inre ut i skinnet. Var det här stället egentligen själva döden? – Säg inte så, Ntunzi, för jag blir så rädd. – Då ska du veta att vi inte har flyttat bort från världen, vi har blivit landsförvisade liksom en tagg som drivs ut ur kroppen. Hans ord smärtade mig som om livet hade varit något som stuckits in i min kropp och jag för att växa var tvungen att dra ut det som man drar ut en sticka. – En dag ska jag berätta allt, slutade Ntunzi. Men kan det inte vara så att min lillebror nu vill se andra sidan? – Vilken andra sida? – Den andra sidan, du vet, världen, där utanför. Jag såg mig om innan jag svarade, jag befarade att min far bevakade oss. Jag kikade uppåt slänten, mot gårdssidan av lägret, rädd för att Zacaria skulle dyka upp. 24
– Av med kläderna, skynda på! – Kan det inte vara farligt, brorsan? Jag kom ihåg den gången han hade slängt mig i det sumpiga lugnvattnet och jag blev fast på botten med fötterna intrasslade i vassens undervattensrötter. – Kom nu i med mig, kallade han. Ntunzi stack fötterna i gyttjan och gick ut i floden. Han gick tills vattnet nådde honom till bröstet och uppmanade mig att komma ut till honom. Jag kände strömmen virvla runt kroppen. Ntunzi sträckte ut handen för att jag inte skulle dras med av vattenmassorna. – Ska vi fly, brorsan? frågade han med återhållen entusiasm. Det kändes snöpligt att jag aldrig hade kommit på det förut: floden var en öppen väg, en plogad fåra utan förbud. Där var flyktvägen och vi hade inte kunnat se den. Jag fylldes av iver och började med hög röst göra upp planer: skulle vi inte kunna gå upp på stranden och börja urholka en kanot? Ja, en kanot skulle vara tillräckligt för att ge sig av från det här fängelset och flyta ut i stora världen. Jag betraktade Ntunzi som inte lät sig övertygas av mina fantasier. – Det blir aldrig någon kanotfärd. Glöm det! Hade jag händelsevis tänkt på krokodilerna och flodhästarna som det vimlade av längre ner i floden? Och de snabba vattenfallen, kort och gott alla de otaliga faror och fällor som floden gömde? – Men har någon åkt där förut? Det är bara vad vi hört sägas … – Håll nu mun och lugna ner dig. Jag följde honom motströms och vi plöjde vågorna tills vi kom 25
till ett område där floden försiktigt slingrar sig fram och flodbädden är täckt med små runda stenar. På denna lugna plats var vattnet överraskande klart. Ntunzi släppte min hand och rådde mig att göra som han gjorde. Så jag dök och när jag var helt under vattnet öppnade jag ögonen och betraktade ljuset som reflekterades på ytan. Från flodens mage iakttog jag återspeglingen av solen. Och detta skimmer bländade mig som en allt omslutande och ljuv blindhet. Så skulle en mors omfamning vara om det hade funnits någon, som en sinnenas domning. – Gillade du det? – Det kan du lita på. Det var så vackert, Ntunzi, det såg ut som flytande stjärnor mitt på dagen! – Förstår du, lillebror? Det är det här som är andra sidan. Jag dök igen för att få känna berusningen av all denna ljuvlighet. Men den här gången överfölls jag av yrsel och plötsligt förlorade jag begreppet om var jag befann mig och förväxlade botten med ytan. Jag snurrade runt som en blind fisk utan att kunna ta mig upp till ytan. Jag skulle ha drunknat om inte Ntunzi hade dragit upp mig på stranden. När jag hade hämtat mig bekände jag att det under vattnet hade gått som en frossbrytning genom mig. – Kan det inte vara så att någon kikar på oss från andra sidan? – Jo, de spanar på oss. Det är de som kommer att fiska upp oss. – Sade du piska? – Fiska. Jag skälvde till. Tanken att man skulle fiska upp oss när vi låg nere i vattnet ledde fram till en förfärlig slutsats: de andra, 26
de som var på solens sida, var de levande, de enda mänskliga varelserna. – Brorsan, är det verkligen sant att vi är döda? – Det kan bara de levande svara på, min bror. Inga andra. Det som hände vid floden avskräckte mig inte. Tvärtom fortsatte jag att gå till flodkröken och långsamt sjunka ner i lugnvattnet. Och jag stannade oändligt länge med bländade ögon på världens andra sida. Min far fick aldrig veta att det var just där och ingen annanstans som jag finslipade min konst att stämma tystnader.
27
skildrar insiktsfullt människors oförmåga att uthärda livets svårigheter. Jesusalem är en komplex och poetisk berättelse om barns utsatthet, människors girighet och svekfullhet och om hur förtvivlan kan övergå i rasande galenskap. mia couto
mia couto är
född 1955 i Beira, Moçambique. Han har skrivit ett flertal romaner och anses vara en av de främsta författarna från det portugisiskspråkiga Afrika. Fyra romaner är översatta till svenska varav den senaste, Sjöjungfruns andra fot, utkom 2009. Couto var finalist till The Man Booker International Prize 2015.
Mia Couto JESUSALEM
silvestre vitalício flyr från storstaden med sina båda söner, tjänaren ex-militären Zacarias samt åsnan Jezibela till en isolerad plats i ödemarken. På en övergiven jaktstation, flera dagsresor från allt och alla, grundar han sitt eget rike som han ger namnet Jesusalem. Silvestre intalar sina söner att resten av världen har gått under och att inget längre existerar där utanför. År passerar tills det en dag dyker upp en främling på jaktstationen, portugisiskan Marta, som blir ett hot mot ordningen i Silvestres lilla kungadöme. I själva verket plågas han av en fruktansvärd hemlighet, omständigheterna kring hans hustrus död är mystiska. Han tycks inte kunna fly från det förflutna och omvärlden tränger sig obönhörligt på.
Mia Couto
fick 2014 Neustadt International Prize for Literature. Han har även vunnit Camões Prize (det mest prestigefulla portugisiskspråkiga priset), Latin Union Prize och Vergílio Ferreira Prize, bland andra. Hans roman Sömngångarland har framröstats som en av de 12 bästa afrikanska böckerna under 1900-talet. mia couto
jesusalem
ISBN 978-91-7343-438-6
www.leopardforlag.se
Roman Leopard förlag
författarbild: Cato Lein omslagsbild: iStockphoto