Minnet och elden av Pierre Schori

pierre schori

Minnet och elden En politisk memoar med samtida synpunkter

Leopard fรถrlag Stockholm 2014

Innehåll

Förord 7 1 I isblockens tid 15 2 Go West, Young Man! 48 3 Palme, Kissinger och Castro 93 4 Latinamerika – den oavslutade revolutionen 141 5 Fidel Castro 196 6 Mellanöstern: från Exodus till Ship to Gaza 256 7 I partiet 323 8 Hos Palme i Statsrådsberedningen 397 9 Kabinettssekreterare i UD 1982–91 421 10 ”Fiender” – yttre och inre 443 11 Det turbulenta 90-talet 467 12 I Europas hjärta 527 13 FN – en oersättlig fredsbevarare i kris 533 14 Från Amerika till Afrika 591 15 Säpo, Stasi och mitt ”hemliga liv” 623 16 Tillbaka till framtiden? 643 Personregister 691

Förord

Minnet och Elden Det var Elden mera än bomberna som etsade sig fast i minnet.

Jag står vid sidan av mamma i mina föräldrars sovrum på Norra Vallgatan i Malmö och betraktar ett avlägset eldsken som lyser upp himmelen. Samtidigt hörs dova, olycksbådande krevader på andra sidan Öresund.

Denna marsdag 1945 var grå och blåsig. Sverige stod utanför kriget, men levde i beredskapstid, och jag var sex år. Sovrummet, som vette mot Danmark, hade som alla rum i vårt lilla hotell svarta rullgardiner, som drogs ner när det började mörkna. Fientliga flygplan skulle inte ges ledljus. ”Kommer kriget hit nu”, frågade jag? Mamma, som efter tio års vistelse i Frankrike hade sökt sig tillbaka till Sverige av rädsla för kriget, kunde inte stilla min oro. Jag befann jag mig i osäkerhetens rike, drömde många år senare om flygplansarmador som fyllde himlen likt de svärmande svarta kajorna, som varje höst intog parkens träd mitt över gatan med sitt budskap om mörkare tider.

Det var Gestapos högkvarter i Shell-huset, 500 meter från Köpenhamns rådhus, som var målet för Royal Air Forces bombattacker. Den danska motståndsrörelsen hade drabbats av svåra motgångar med fängslade medlemmar och beslagtagna dokument. De hade, trots risken för civila offer, upprepat bett London att bomba Shell-huset.

Det gällde att förstöra dokumenten i Gestapo-arkiven i källaren, där 7

pierre schori

också tortyren ägde rum, och att befria motståndsmännen som satt fängslade i taknivå, som ett slags mänskliga sköldar.

För att undgå tyskarnas radar flög planen, i trädtoppshöjd. Den första vågens bomber sändes nästan horisontellt in i huset under takvåningen, medan andra släpptes på marken för att i en studs ramma bottenplanet och källaren. De farliga dokumenten brann upp. Av de 35 danska fångarna i takcellerna överlevde 26, varav två ledare i motståndsrörelsen. Ett femtiotal Gestapoagenter och danska medlöpare dödades. RAF förlorade tolv piloter och sex plan.

Den första attackvågen ansågs lyckad, men den andra kom av misstag att bomba Franska skolan och kvarteren däromkring. 112 människor dog, varav 88 barn, och 304 sårades. Missionen har därför kallats både en framgång och en katastrof.1 Knappt två månader senare kom kriget oss ännu närmare. I maj 1945 anlände de första vita Röda Korsbussarna till Malmö med överlevande från Hitlers koncentrationsläger. Flera av dem inkvarterades på vårt hotell, Norrvalla.

Två år senare tog vår familj tåget genom det sönderbombade Tyskland till farfar i Schweiz. Banvallarna kantades av människomassor som skrek ut sin hunger och förtvivlan med händerna i viftande vädjanden.

Bilderna av kriget, från eldskenet så nära oss, till flyktingarna på hotellet och ruinlandskapet i Tyskland, har aldrig släppt mig.

Med tiden skapade nyfikenhet och äventyrslystnad andra mäktiga markörer. USA och Israel fick stort utrymme i min ungdoms värld: först resan med M/S Portland och strandhuggen i de stora städerna på USA:s västkust och därefter tiden som reseledare i ”det heliga landet”. Trots alla senare besvikelser, i form av vanvettiga krig och ockupationer, lade dessa upplevelser grunden till en livslång uppskattning av de goda krafterna i ”det andra Amerika” och ”det andra Israel”.

1 Shellhusets bombning og et projektils endeligt. En historie af Kim Greiner. http://www.rejsefortaelling.dk/shell_husets_bombning_og_et_proje.htm

8

Minnet och Elden

Senare kom de starka intrycken från det kalla kriget och kärnvapenhotet, frihetskamperna i Latinamerika, Afrika och Asien, motståndet i det sovjetbehärskade Östeuropa och kampen i västdiktaturerna Portugal, Spanien och Grekland.

Minnet Hur mycket vi kan förlita oss på minnet är omdiskuterat. En tvivlare, som också minns en eld i sin barndom, är akademiledamoten Kjell Espmark. Han kallade sina memoarer Minnena ljuger.2 ”Grannhuset står i lågor en natt. Min mor har mig på armen och vi bevittnar andlöst dramat genom ett fönster”. Men Espmark har slutit sig till att det var en fantasiscen, han skapade minnet långt senare, så intensivt att det blev ”sant”.

I Minnena ser mig 3 resonerar Tomas Tranströmer om ”minnena av minnen, rekonstruktioner på grundval av plötsligt uppflammande stämningar”. Dofter kan spela samma roll. Jag minns doften från specerihandlare Lindskogs ostlager i vår gemensamma källare, och jag kan få förnimmelser av ungdomliga äventyr av odören från rengöringsmedlet i Paris metro.

Men kunde jag verkligen se elden från Shellhuset? Var min minnesbild av flyktingarna på Norrvalla riktig? Kan jag ha kommit ihåg banvallarna med de hungrande under genomresan i ruinernas Tyskland?

Ja, för mig är de sanna och outplånliga minnen. Ingen har någonsin talat med mig om elden från Köpenhamn, den upplevde jag in i märgen. Det är mindre än 30 kilometer fågelvägen till Danmark.

Från bastun på ”Ribban” i Malmö kan man se Köpenhamns skyline.

Den ledsne fadern med den likbleke sonen som intog mitt vindsrum på hotellet och åsynen av de desperata, tiggande körerna framför en fond av utbombade järnvägsstationer, är bilder som jag kan frammana när som helst.

2 Norstedts 2010.

3 Bonniers 2006.

9

pierre schori

Förebilder Min politiska passion förstärktes av många möten med exceptionella människor, som med sin eld och uthållighet blev omdanare i sitt eget land och främjare av fred och frihet i en konfliktfylld värld.

I Sverige var det framför allt Olof Palme, Alva Myrdal och Sten Andersson. Utomlands var det främst de två Sverigeflyktingarna Willy Brandt och Bruno Kreisky samt Thorvald Stoltenberg, försvars- och utrikesminister i Norge och fredsmäklare på Balkan och i Latinamerika.

Den österrikiske juden Kreisky flydde undan nazismen och utnyttjade efter Sverigeåren sina svenska erfarenheter från kooperation och samhällsbygge som förbundskansler i Österrike.

Brandt jagades i exil av Gestapo och blev en ledande figur i den europeiska fredsrörelsen. För mig står Willy Brandts politiska gärning i särklass. Mannen som under ett statsbesök i Polen 1970 oväntat knäföll vid minnesmärket för Warszawagettot. I sina memoarer beskrev Brandt bakgrunden till sitt knäfall: ”Vid den tyska historiens avgrund och under bördan av de miljoner som mördats gjorde jag vad människor gör när orden inte räcker. Jag kan inte förklara det bättre än den journalist som skrev: ’Så knäfaller han, han som inte har anledning att göra det, för alla dem som har anledning att göra det, men som inte knäfaller’.”

Till Brandts storartade civilkurage kommer hans framgångsrika fredspolitik. Olof Palme och Bruno Kreisky tillhörde dem som starkast stödde Ostpolitiken, som drev linjen om ömsesidig och balanserad nedrustning och även accepterade att det fanns legitima ryska säkerhetsintressen. Palme tillfogade genom sin kommission en konkret nedrustningsagenda under begreppet ”gemensam säkerhet”. Brandt ledde en annan kommission för en ny giv mellan nord och syd, och Kreisky blev den första europeiske ledaren att öppna upp för konstruktiva relationer med PLO och Arafat.

Dessa tre politiska ledare inledde en unik brevväxling, som inte bara är ett intressant dokument om 1970-talets debatt, den är också ett uttryck för deras ideologiska klarhet och politiska framsynthet.

10

Minnet och Elden

Idag, 45 år senare, fortsätter vi att brottas med samma problem.4 Brandt, som tog initiativet till tankeutbytet, slog fast att som demokratisk socialist, och efter ”den stora solförmörkelsen” med Auschwitz och Hiroshima, Nürnberg och Song My, var det ”inte människan själv som jag vill göra om, för tvingar man in människan i ett system förstör man henne, men däremot tror jag på att människans villkor kan förändras.”

Palme utvidgade omsorgen om den yttre miljön till klass och arbetsliv: ”Vi har närmat oss en klasslös vård av sjuka människor, men de moderna påfrestningarna som leder till behov av vård, de är långt ifrån klasslösa.” Han lade till att i arbetet mot de giftiga ämnena väcktes insikten om att ”dessa för naturen skadliga produktionsprocesser först och främst måste ha drabbat arbetarna i produktionen.”

Brevväxlingen pågick under oljekrisen i mitten av 1970-talet, och Kreisky var profetisk: För mig framstår den arabiska revolutionen som en mycket viktigare fråga. Vem äger de gigantiska råoljeresurserna i arabvärlden? Ska det vara ett par familjer eller de arabiska folken? Denna fråga kommer att ställas en dag. Då kommer det historiska ögonblicket då 100 miljoner människors öden avgörs.

Inga politiker tar sig idag tid för liknande tankeutbyten med kolleger kring livsviktiga frågor. Varför ägnas inga toppmöten inom EU eller en svensk regeringsöverläggning åt att analysera våldets och krigets orsaker som Albert Einstein och Sigmund Freud gjorde inför ett hotande andra världskrig? Var finns den nutida politiker som likt den evige motståndsmannen Stéphane Hessel vid 93 års ålder utropade sitt ”Säg ifrån!”, som fick ett enastående gensvar från miljontals människor över hela världen?5 4 Brandt, Willy, Kreisky, Bruno & Palme, Olof, 1976: Brandt, Kreisky, Palme. Brev och samtal. Tidens Förlag.

5 Indignez-vous! (Bli förbannad!) Indigène éditions, Paris 2010. Säg ifrån! Louise Lindfors förlag 2011.

11

pierre schori

”Sökandet efter en framtid slutar alltid med erövrandet av ett förflutet” 6 Brandts, Kreiskys och Palmes politik bidrog till att förhindra nya krig, och deras samlade gärning påverkar oss än i dag. Hade Sovjetunionen endast haft Reagans och Thatchers konfrontativa kapprustningslinje som motpart, hade världen gått mot avgrunden.

Brandts och Palmes östpolitik bäddade för Gorbatjovs västpolitik.

Utan ”Ostpolitik” hade inte Brezjnev kunnat övertygas om att ta strid för en mjukare ”Västpolitik” vilket i sin tur banade väg för Gorbatjov och ”perestrojkan”.7 En lärdom var att för en konstruktiv västpolitik i öst behövdes en östpolitik i väst. Genom stora krediter bands öststaterna till världsmarknaden och Västeuropa, genom kulturellt och vetenskapligt utbyte öppnades stegvis växande sprickor i Muren.

Gorbatjov befriade fler människor på fredlig väg med sin perestrojka och glasnost än vad Reagan gjorde under sina åtta år med sin militära upprustning och inblandning i Centralamerika och Karibien8.

Det är också en självförhärligande myt att tro att väst vann det kalla kriget. Det var i stället sovjetsystemets inre upplösning och ett förödande Afghanistankrig, tillsammans med människornas längtan efter frihet, som blev obetvingligt till slut.

Jag delar Vaclav Havels analys: ”Kommunismen besegrades inte med militärmakt utan av livet självt, av den mänskliga anden, av samvetet, av varats och människans avsky för manipulation, av den brokiga naturlighetens, av den historiska mångfaldens och den mänskliga egenartens uppror mot den ideologiska likriktningens fängelse.”9 Det är viktigt att lära av tidigare kriser, hur de uppstod, varför de utvecklades och på vilket sätt den tidens ledare hanterade dem. Då kan vi bättre undvika de förenklade lösningarnas politik.

6 Octavio Paz: Poesía en movimiento. México 1915–1966, México, Siglo Viente XXI Editores, 1966.

7 Brandt fick Nobels fredspris 1971.

8 Gorbatjov fick Nobels fredspris 1990.

9 Tal inför World Economic Forum i Davos i februari 1992.

12

Minnet och Elden

Kalla krigets slut borde ha varit en skördetid för demokrati och framsteg. Det borde ha varit en chans för den europeiska socialdemokratin, som programmatiskt står för social rättvisa och solidaritet, att ta steg framåt.

Så blev det inte.

Tjugofem år efter det kalla krigets slut kämpar de västerländska demokratierna med att övervinna globaliseringens första verkliga ekonomiska kris. ”Occupy Wall Street”-rörelsen, den arabiska våren och kravallerna i de europeiska storstädernas förorter har en sak gemensamt: arga, oftast unga arbetslösa människor.

Den brittiske historikern och marxisten Eric Hobsbawm sade mig under ett möte i Mexiko 1992, att ”när nu kommunismen är bortsopad, är det kapitalismen som är problemet”. Han följde upp i ett brev samma år med en varning för ”högerregimer som är främlingsfientliga, demagogiska och nationalistiska och lika fientliga till liberalism som socialism”. Han påminde om att Rosa Luxemburg hade varnat för att 1900-talets val stod mellan socialism och barbari. Därför, eftersom vi inte fick socialism, måste vi inför det nya seklet se upp med faran av barbari i kombination med hög teknologi, menade han.

Arton år senare gjorde järnrör sin entré i Sveriges riksdag.

Det globala samödet I sitt livs sista Första maj-tal 2003 citerade Anna Lindh ur Olof Palmes tal 1980: ”Det skulle klinga falskt om vi arbetar för utjämning och jämlikhet i det egna landet, men struntade i världens svältande miljoner. Det måste finnas ett obönhörligt samband mellan vad vi verkar för i det egna landet och vad vi står för internationellt.”

Det globala samöde, i vilket vi är förbundna med andra folk och nationer ekonomiskt, socialt och ekologiskt, är ännu starkare idag, förstärkt av fenomen som internet och National Security Agency, NSA. I Mellanöstern fortsätter Israels ockupation och utbyggnad av illegala bosättningar på palestinsk mark. De oavslutade folkliga revolterna i Nordafrika ställer samma krav på oss i Europa om solidaritet och en humanare flyktingpolitik som under diktaturernas 13

pierre schori

tid i Latinamerika. Kärnvapenstaterna, som Palme anklagade för att hålla mänskligheten som dödens gisslan, har blivit flera.

Hans övertygelse om att Sverige som ett militärt alliansfritt land måste bidra till fred i världen genom att kraftfullt stödja Förenta Nationerna har lika stor aktualitet idag. I Afghanistan lever alltjämt människorna i krig och misär, och Palmes ord om den tidens utländska ockupationer är relevanta också idag: ”Ett folks befrielse måste vara deras eget verk.”

Att påstå att Olof Palmes budskap tillhör det förflutna är som att dödförklara Förenta Nationernas stadga och Millenniemål, folkrätten och deklarationen om Mänskliga Rättigheter, kampen för fred och frihet för alla.

Den ”fredsresurs” (the peace dividend), som vi trodde skulle komma alla till del genom minskad upprustning och ökade medel för sociala behov och investeringar, kom också på skam. Samtidigt har det politiska språket brutaliserats och vår säkerhetspolitik militariserats, när vi istället skulle behöva en genomtänkt politik för fred och säkerhet. ”Bomba Bagdad, krossa talibanerna, invadera Syrien, rusta upp med NATO”, är inte en klok politik. Ännu är det kapitalrörelserna som är friare än människorna.

Den sociala frågan kvarstår, inte Mark Zuckerbergs och Bill Gates, utan den som Emile Zola och Charles Dickens åskådliggjorde i sin samhällskritik. Den om anständiga levnadsvillkor och mänsklig värdighet. Jordens allra fattigaste, ”de fördömda”, har blivit förlorare i det globala spelet.

Vem styr egentligen i turbokapitalismens tidevarv? Tomas Tranströmer gav med poetisk skärpa och snille uttryck för sin oro i diktsamlingen Sorgegondolen (1996): ”En hjälm som bärs av ingen har tagit makten.”

Det är inte nostalgi, att erinra om Olof Palmes och hans likasinnades tankar och gärning. Många minns dem än och fortfarande upptäcks och utvecklas de varhelst engagerade människor möts.

Med mina minnen från 50 år i politiken vill jag spegla en ovanligt händelserik period under vilken Sverige spelade en roll. Jag hoppas också kunna förmedla budskapet, att politiken och världen kan förändras med eldig och uthållig vilja.

14

kapitel 1

I isblockens tid Det var i isblockens tid, då världskrigets aska ännu pyrde och Sverige öppnade sina gränser för tiotusentals överlevande från Hitlers förintelseläger. De kom våren 1945 till Trelleborg, Landskrona och Malmö, och några av dem kom till Hotell Norrvalla, min barndoms hem och universitet.

Där såg jag utmärglade människospillror bäddas ner av mina föräldrar i badkaren – det fanns ett på varje våningsplan – när hotellsängarna tog slut. Då hade de tillbringat upp till fyra veckor i karantän, i skolor och danslokaler, på Tennisstadion och i Malmö muséums korridorer och slottssalar.

Som sexåring förfasades jag över dessa människoskuggor, men förstod inget. Jag såg hur de långsamt tog mänskligare form under mina föräldrars omtänksamma värdskap. Senare fick jag höra att de kom från nazismens utrotningsläger med Röda Korsets vita bussar under Folke Bernadottes ledning. Så räddades det året omkring 30 000 människor till livet. Av dessa var flera tusen judar. Det var nog här som ett frö såddes hos mig till ett bestående engagemang för fördrivna och förtryckta människor.

Mottagandet av flyktingarna organiserades av Länsstyrelsen och civilförsvaret samt en lång rad frivilligorganisationer. Runtom i Skåne öppnades 23 förläggningar med 11 700 sängplatser.

Många andra krigsflyktingar hade kommit till Sverige före april 1945. Cirka 70 000 barn hade evakuerats från Finland, tiotusentals motståndsmän från Danmark och Norge samt 30 000 baltiska 15

pierre schori

flyktingar hösten 1944. Dessutom räddades nästan 99 procent av de danska judarna i båtar över Öresund.

Till Malmö kom 25 000 flyktingar under ett par månader. Det var ett styvt jobb för en stad med 170 000 invånare. Då var man oförberedd, om inte mentalt så materiellt, och ett tillskott på 15 procent var inte enkelt att hantera.1

Hotell Norrvalla Pappa César från det fransktalande Montreux i provinsen Vaud i Schweiz och mamma Greta från Vimmerby hade träffats i franska Deauville där César var receptionschef på Hotel Royal Normandie efter att ha pryat på Ritz i Paris, Savoy i London och Kempinski i Berlin. Han var född på hotell Suisse Majestic i Lausanne som drevs av hans föräldrar Emile och Blanche. De öppnade därefter hotell Garavan Palace, under vinterhalvåret i Menton på Rivieran.

Den språkbegåvade Greta hade, endast 21 år gammal, lockats till Paris 1926 av sin storasyster Lisa för att bli engelsklärare och guvernant, dagens au pair, i en familj i Paris. Tycke uppstod efter det att César hade skickat en ”billet doux”, en kärlekshälsning, på ett kafé till den blonda, långbenta svenskan. Fyra år senare stod bröllopet i Svenska kyrkan i Paris.

De blev båda hotellmänniskor, César hotellchef på Garavan och Greta chef i receptionen. Till hotellet kom solhungrande engelsmän, franska celebriteter som Jean Gabin, Joséphine Baker, paret Mistinguette och Maurice Chevalier samt på långweekend, Aga Kahn, ansedd som den tidens mest förmögna person. Bland de svenska gästerna fanns Ellen Rydelius, mor till Ria Wägner, som i en av sina reseskildringar minns César och Greta på Garavan. Rydelius var inte bara en auktoritet vad gäller resehandböcker, hon översatte omkring 90 verk av Dostojevskij, Lev Tolstoj, Anton Tjechov och andra till svenska.

När krigsmolnen mörknade över Europa tog Greta och César 1 I dokumentärfilmen Hoppets hamn 2011 har regissören Magnus Giertta dokumenterat då Röda Korsets vita bussar anlände till Malmö.

16

Familjen Schori.

båten till Sverige och bosatte sig i Norrköping, dit de anlände i april 1936 och inköpte hotell Gästis. Där lärde de känna min blivande gudmor Carina Engström som varit ”sällskapsdam” åt Zarah Leander på den östgötska herrgården Lönö. Säpo misstänkte ett tag ”Die Zarah” för att vara tysk spion, men två polisutredningar, hemliga fram till 2008, friade henne från alla misstankar.

I oktober 1939 flyttade César och Greta till Malmö efter att ha köpt Hotell Norrvalla. Greta stod som ägare. Utlänningar fick inte äga affärsrörelser på den tiden. César, jämte lillebror Raymond och jag själv, blev svenska medborgare genom ett regeringsbeslut undertecknat av statsrådet Ulla Lindström den 25 september 1959.

I medborgarskapsansökan redovisades grundligt att den sökande César Jules Louis Schori var evangeliskt-reformert trosbekännare

pierre schori

(calvinist), inte politiskt aktiv och fullt frisk. De två medsökande barnen hade ”helt uppfostrats enligt svenska seder och bruk”. Bland referenterna fanns moster Lisas boyfriend, den av oss pojkar avgudade och excentriske ”Morbror Dare”, majoren Daniel Norling, som hade tagit två olympiska guld i gymnastik, 1908 i London och 1912 i Stockholm, och ett i ridning 1920 i Antwerpen.

Myndigheterna gick grundligt tillväga på den tiden. Till ansökan hade bifogats upplysningar från Mantalsregistret, Socialregistret och Uppbördsverket. Vidare hade följande svenska och internationella myndigheter och register konsulterats: Polisunderrättelser, Utlänningsmeddelanden, Kriminaltekniska utlänningskommissionens spärrlista, U-boken, Statens utlänningskommissions särförteckning, Danske Politi Efterretningar, Norske Polititidene och Finska Polisunderrättelser. Särskilda förfrågningar hade ställts till Tullverkets straffregister i Malmö och Statens kriminaltekniska anstalt.

Ur Centralregistret, dvs. Säkerhetspolisens spaningsregister, redovisades våra brott: César hade felparkerat den 6 december 1954 och bötfällts med 10 kr. Raymond hade den 7 oktober 1957 ”färdats på cykel under mörker utan att denna varit försedd med föreskriven fram- och baklykta”, 20 kr. Värst var Jean-Pierre som också hade cyklat utan ljus den 7 maj 1954, då kostade det 15 kr.

Till detta kom ”två på en moped” den 15 oktober 1957, 20 kr och skadegörelse (ogillat) den 22 november 1957. (Måste vara fel i rapporten. Händelsen ägde rum i samband med en protest mot Sovjets invasion av Ungern 1956.)

Det ståtliga Garavan Palace blev ”fullkomligt förstört av 1945 års krig” enligt en anteckning av farfar Emile på ett foto. Våra farföräldrar fick vi bara träffa en gång. Det var 1947, efter kriget och en oförglömlig tågresa genom det sönderbombade Tyskland.

Väl framme i klockstaden Bienne/Biel i Schweiz mötte vi farfar och hans nya hustru Irene som i sitt kök satt och handmålade urtavlor på exklusiva klockor.

Våra morföräldrar, Lovisa och Karl Axel från Vimmerby, gick bort innan vi såg dagens ljus.

Att Norrvalla blev ett färgstarkt, exotiskt minikosmos under vår 18

I isblockens tid

uppväxt var mot våra föräldrars bakgrund inte att förvåna. Raymond har målande beskrivit detta i sin bok Från Garavan Palace i Menton till Hotell Norrvalla i Malmö.2 På en kiosk vid kanalen längs Norra Vallgatan annonserades på originalspråken att Norrvalla var ett familjehotell där man talade engelska, franska och tyska.

Hit kom Malmös och kanske Sveriges första kinesiska kockar, boxaren Olle Tandberg (europeisk amatörmästare 1937–1939, som proffs mötte han i sin sista match 1949 den blivande världsmästaren Jersey Joe Walcott på Råsunda fotbollstadion), zigenska violinvirtuoser, trollkarlar som uppträdde på Amiralen, magdansösen Miss Hyatt från Egypten, konstnärer från kontinenten varav en del ville betala med sina tavlor, en och annan förlorad själ smet däremot ifrån räkningen, långtradarchaufförer och handelsresande med spännande varuväskor och många historier att berätta (den tidens on-lineaffärer fast med personlig kontakt), utländska varvsarbetare, östeuropeiska sjömän och besättningar vars fartyg låg på reparation eller byggdes på Kockums, tvättsvampsförsäljaren Tsappos från Grekland, introduktörer av spaghetti och andra exotiska produkter från Italien och Frankrike. Där fanns också världsmästaren i bordtennis, Victor Barna, som manifesterade Ungerns och Östeuropas dominans i sportens barndom, innan engelsmännen tog över för att följas av kineserna, japanerna och svenskarna. Victor Barna var sexfaldig världsmästare under åren 1930 och 1932–1935. Själv blev jag en lycklig ägare av ett racket bärande hans namn.

Där fanns också den exotiske Jean Théodore Léonard Houcke, sprungen ur cirkusfamiljen Houcke som i sex generationer hade drivit några av de största cirkusarna i Europa och USA. Monsieur Houcke, som vi barn kallade den monokel- och mustaschprydde gentlemannen, var en frekvent gäst och besökare på Norrvalla.

Han började 1920 som direktör för Cirkus Bertram i London och drev senare sin egen cirkus i Stockholm, Köpenhamn, Amsterdam, Amiens, Bordeaux och Paris. År 1944 gästade hans cirkus Grand Palais i Paris. Under striden om Paris bombade tyskarna Grand Palais . Cirkusen blev totalförstörd och Monsieur Houcke ruinerad.

2 Råd och Resultat, 2002.

19

pierre schori

Fram till sin död i Paris 1973 vid 95 års ålder bar han med stolthet sin svenska nationalitet.

Det lilla hotellet på Norra Vallgatan 32 formade mig i en flerkulturell miljö, och gjorde mig nyfiken på den stora världen. Men allt var inte bara exotiskt och spännande. Raymond och jag både gladdes och förfärades av den regelbundet återkommande fiskaren från Blekinge. En gång i månaden kom han, ville alltid ha samma lilla rum, 7:an. Omedelbart beställde han upp tre pilsner. Väl urdruckna, ringde han på klockan och kom med en ny beställning. Så fortsatte det och för varje gång fick vi dricks. Minst 50 öre per gång, på slutet kanske till och med en krona. Det var oerhörda summor för oss pojkar. Han gick aldrig ut, drack och sov, beställde så nytt och efter en långhelg försvann han. Varför gjorde han så? Var det den hårdarbetandes och ensammes flykt, där ett litet hotellrum med service blev tröst och avkoppling? Vi förstod det aldrig, och idag skäms jag över de lättförtjänta slantarna och vår oförmåga att få kontakt med en sannolikt djupt olycklig ensling.

De allra flesta av Norrvalla-gästerna tillbringade till vår glädje och bildning många timmar i familjens lilla bostad under uppvisande av sina färdigheter och produkter. Bland dessa fanns också paret Valdemar Langlet och hans ryska hustru, pianisten Nina.

Jag påmindes om deras namn när jag började djupläsa om de vita bussarna. När Langlet kom på besök möttes de alltid av en särskild värme från César och Greta. Förmodligen gick vänskapen tillbaka till hotellet i Menton. Författaren och Röda Kors-medarbetaren Valdemar Langlet, okänd för de flesta svenskar och ”överskuggad” i de omfattande och offentliga hyllningarna av Raoul Wallenberg, var under många år lektor i svenska vid Budapests universitet.

Vid sidan om arbetet blev han 1938 oavlönad kulturattaché vid svenska legationen. Efter den tyska ockupationen 1944 utsågs han till svenska Röda Korsets delegat i Budapest. Langlet räddade tusentals judar och andra från de tyska och ungerska nazisternas förföljelser genom att, utan Röda Korsets och UD:s vetskap, förse dem med svenska så kallade skyddsbrev, (tyska Schutzbriefe) som såg ut som pass, försedda med officiösa Röda Kors-stämplar. Detta skedde före Raoul Wallenbergs ankomst till Budapest.

20

I isblockens tid

Paret Langlet byggde också upp en stor hjälporganisation i Röda Korsets regi. Den omfattade sextio olika avdelningar, bland annat tolv ungerska sjukhus, fjorton ålderdomshem, skyddade hus för mer än 3000 flyktingar, 47 barnhem (vilka leddes av Asta Nilsson), och sju nunnekloster och två munkkloster. På julafton 1944, efter upprepade hot, stormade fascistiska Pilkorssoldater den svenska delegationen. Pilkorsarna dömde Valdemar Langlet till döden varvid paret tvingades gå under jorden. Liksom senare Harald Edelstam i Chile, som räddade hundratals liv undan Pinochetdiktaturen genom att tänja på de diplomatiska reglerna, utsattes också Langlet för kritik för att vara alltför nitisk i sin humanitet. Legationschefen på svenska ambassaden i Budapest, Ivan Danielsson, vägrade dock att efterkomma Stockholms uppmaning att avskeda Langlet.

Humanitära hjältar De två fick emellertid betala ett högt pris för sina insatser. Utan ekonomiskt stöd från Stockholm var de tvungna att gräva djupt i egna fickor och vid sin påtvingade hemkomst till Sverige var de nästan utblottade. Deras betydande pionjärgärning var också länge okänd eller förtigen.

I regeringskansliets upplysningsskrift till Sveriges hushåll, och i översättning till många språk om Förintelsen, Om detta må vi berätta (1997), författad av Stephane Bruchfeld och Paul Levine, behandlas i ett avsnitt Budapestambassadens arbete varvid med rätta Raoul Wallenberg lyfts fram. Paret Langlet nämns över huvud taget inte. I senare upplagor omtalas Valdemar Langlet i en mening, för att ha gjort ”stora insatser” men inte vari dessa bestod.

Han blev dock uppmärksammad av författaren Björn Runberg i boken Valdemar Langlet. Räddaren i faran. Wallenberg var inte ensam (2001).

I Det står ett rum här och väntar på dig…(2012) lät Inger Carlberg Langlets och Wallenbergs kollega i Budapest, diplomaten Per Anger, bekräfta att Langlet gjorde enastående insatser för att rädda judar i Budapest flera månader innan Wallenberg började sitt arbete.

21

pierre schori

En annan svensk, som mina föräldrar kände, var Sveriges konsul i Paris, Raoul Nordling. Nordling föddes 1882 i Paris, men var svensk affärsman och konsul i Frankrike före och under Andra världskriget. Under den tyska ockupationen lyckades Nordling genom medling rädda tusentals fransmän från deportation till tyska läger.

För sina insatser visade Paris sin tacksamhet genom att prägla en medalj med inskriften ”Raoul Nordling, Sveriges generalkonsul, har genom sin heroiska och avgörande insats för befriande av fångar och beskyddande av Paris tjänat Frankrike väl”. Han blev också, tillsammans med Dwight D. Eisenhower och Winston Churchill, hedersmedborgare i Paris.

Hitler hade gett order om att offentliga byggnader, som Louvren och Eiffeltornet, och alla broar skulle sprängas och staden sättas i brand. Dynamiten var apterad. Men ”ett nytt Stalingrad” förhindrades genom att Nordling fick till stånd en vapenvila mellan den framryckande franska motståndsrörelsen och den tyska Pariskommendanten, general Dietrich von Choltitz.

Nordling fick ingen uppmärksamhet i Sverige för sina insatser, inte ens från arbetsgivaren UD. Först 2004 fann boken Mannen som räddade Paris (Stockholm 2004), som skrevs med hjälp av journalisten Victor Vinde, en svensk översättning. Däremot uppmärksammades hans roll i storfilmen Brinner Paris? (1966, regi René Clement, manus Gore Vidal och Francis Ford Coppola) i vilken Nordling spelades av Orson Welles.

Folke Bernadotte hade flera samtal med Nordling i Paris 1944 och fick då inspiration till att bistå franska fångar i Tyskland. De fanns annars inte med i hans ursprungliga mandat. I en särskild instruktion från UD den 27 mars 1945, som bland andra bar en ung Sverker Åströms namn, uppmanades Bernadotte att i sina samtal med Himmler inkludera även icke-skandinaver, och då främst ”omkring 25 000 fransyskor, vilka i samband med den tyska reträtten från Frankrike fördes över till Tyskland och där placerades i läger”.

Himmler avslog dock denna begäran och endast ett tiotal skulle få resa direkt till Sverige.

22

I isblockens tid

Film och politik Mest oförglömlig av alla hotellgäster för Raymond och mig var René Loustou, en kolerisk mästerkock från Marseille med en enorm mage som ofta bjöd oss på söndagsmiddag hemma. Han tyckte vi barn var magra och upprepade sitt ”mange, mange” (”ät, ät”) så snart han fick syn på oss. På sina arbetsplatser blev han känd för att kasta stekpannor och annat när sinnet rann på. När hans flygande föremål någon gång råkade hamna inne i restaurangen, kunde han dra till med ”Djävla förlåt”. Roligast var att gå på bio med honom, på biografen Crab på Södergatan. Där spelades ofta spännande filmer, många av dem franska och oftast barnförbjudna. Ett par var rena propagandafilmer för Frankrikes Indokinakrig. En av de första gångerna ifrågasatte den livréklädde stränge vaktmästaren min ålder, jag var väl tolv. Loustou fick ett vredesutbrott, tryckte upp den stackars mannen mot väggen och fräste något på franska om hur i helvete han kunde vara så oförskämd. Jag såg många barnförbjudna filmer för min ålder. När Crab gick i graven 1960 och gav plats åt en klädesaffär, visades som sista film Chaplins Diktatorn.

Min första filmkontakt var annars med Rännstensungar från 1944, delvis inspelad på min andra hemgata, Österportsgatan, vid Drottningtorget, där många av mina skolkamrater från Österportsskolan bodde. Några av oss fick även en liten statistroll. Vi kände alla igen oss i filmen. Det var vårt revir. När några av oss i Österportsgänget blev jagade av ett granngäng, polis eller ilskna föräldrar försvann vi som Dashiell Hammetts Gäckande skugga.

In i en port, ner i källaren, ut genom en annan dörr, över ett plank via soptunnor, in på granngården, ned i en källare för att till slut dyka upp helskinnade i andra ändan av gatan. Rännstensungar var en tårdrypande ”ungdomsfilm” gjord av Åsa-Nisseregissören Ragnar Frisk efter en teaterpjäs av den mångsidige stridspiloten och poeten Åke Hodell. (Senare fick jag själv spela en något större roll än statistens i Vilgot Sjömans Lyckliga skitar, 1970) När Loustou och de kinesiska kockarna inte bodde hos oss gick familjen ut på söndagsmiddag, om rumsbeläggningen hade varit gynnsam. Hungaria på Davidshallsgatan blev vårt favorithak, säkert 23

pierre schori

på grund av dess charmige ägare, Zoltan von Kátay, som hade flytt till Sverige från Ungern efter den sovjetledda invasionen 1956.

Kanske var det tack vare min sympati för Zoltan som jag greps av svensk polis, misstänkt för skadegörelse. Jag och arton andra ungdomar greps i samband med en våldsam demonstration den 7 november 1956 i Malmö utanför lokalen för Sveriges Kommunistiska parti (SKP) mot Warszawapaktens inmarsch. En av oss dömdes medan vi andra släpptes i brist på bevis.

Ett halvt sekel senare kan jag tillstå att jag faktiskt var skyldig.

Efter handbollsträningen med MFF:s pojklag hade vi sällat oss till demonstrationen utanför SKP:s lokal. Väl där kastade jag en tom returflaska som jag sparat i min sportbag. Rutan gick sönder och brottet var ett faktum.

Mina föräldrar drev sitt lilla hotell på Norra Vallgatan 32 med tretton rum som enligt gammal vidskeplig branschsed saknade rum nr 13. På griffeltavlan med nycklarna stod det i stället nr 12 b. Det var det minsta rummet och här bodde under årens lopp hembiträden och städerskor av olika nationalitet. Förutom svenskor var det flickor från Danmark, Norge, Frankrike och Tyskland. En av dem var Käthe, en glad tyska, som alltid var snäll mot oss pojkar. Men hon bar på en mörk hemlighet. På sin arm hade hon ett nummer tatuerat, något hon bara visade Raymond. Hur hamnade hon på Norrvalla? Var hon ett av ”skeletten” som kom med de vita bussarna?

På bottenvåningen, i två rum och kök, bodde vår familj, som bestod av fyra personer 1942 då lillebror Raymond föddes.

Arkeologen och portiern Björn Magnusson Staaf beskrev Malmös hotellhistoria och valde ut Norrvalla som ett monument över en epok då resenärer med begränsad kassa kunde finna logi och en välkomnande atmosfär.3 Staaf menade att Christopher Isherwood, författaren till boken Farväl till Berlin, som blev film under namnet Cabaret, under ett Malmöbesök sökte sig till ett hotell av detta slag nära Centralstationen, kanske för att det påminde honom om tiden i mellankrigsårens Berlin.

3 Sydsvenskan den 8 juli 1997.

24